Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse• Hannes Michael • Anna-Karin −30−
Från snörbord till digitala kartor När SOS Alarm bildades fanns varken tid eller ekonomiska möjligheter att bygga nya tekniska system. Istället kompletterades den befintliga snörbordsteknik som Televerket använt sedan 1948 för larmsamtal. Västerås var första central att säga hej då till snörborden då det digitala systemet CoordCom installerades 1987. 2013 är det femte generationens CoordCom, G5, som används på centralerna. Hur alla nya funktioner bäst ska utnyttjas, det vet Håkan Karlsson, som är en av dem som konfigurerar systemet. Lika involverad i tekniken är Kent Ring vars hjärtebarn är den digitala kartan. Tillsammans har de 60 års erfarenhet av SOS Alarms tekniska utvecklingsresa. Om det var bättre förr? Det är tveksamt. Men det är kul att blicka bakåt.
−31−
P
Håkan Karlsson och Kent Ring har sett en enorm teknik utveckling under sina år på SOS Alarm.
å Kent Rings skärm rullar en kort film där man till dansmusik från 1980-talet kan se hur han och tre kollegor sitter vid ett snörbord och kopplar samtal. Året är 1987 och Kent Ring är larmoperatör på Länsalarmeringscentralen, LAC, i Halmstad. Trafiken dirigeras med en telefonlur i ena handen och penna redo i den andra. Från taket hänger kartrullar, lätta att dra ner för att ge vägbeskrivning åt ambulanserna. En armlängd bort står snurrvindan med pågående ambulansuppdrag, mängder av pärmar och kartoteken för automatlarmen. Och på en hylla står några av de allra senaste tekniska finesserna, så som texttelefonen, telex och bandspelaren som spelar in alla samtal dygnet runt. Kent: ”Bara dagarna efter att vi spelade in filmen stängde vi gamla LAC och flyttade över verksamheten till nya lokaler i cent rala Halmstad där vi skulle jobba med CoordCom. Innan dess skulle allt datoriseras och den information som vi tidigare haft i huvudet, pappersmappar eller pärmar, skulle matas in i det nya systemet. Namn på kontaktpersoner, jourlistor, radioanrop, olika nummer till polisen, allt skulle in i datorernas larmplaner. För att kolla resultatet fick vi åka till Göteborg och se om informationen hamnat rätt eller fel eftersom vi då ännu saknade de operativa arbetsplatserna. Det blev många turer fram och tillbaka. Ibland fick vi pröva oss fram. Jag var friställd som operatör under den tiden och det hände att jag vaknade om nätterna och kom på nya lösningar som jag ville testa.” ”Teknikbytet gick knappast på räls. Plötsligt kunde hela systemet stanna och inga larmsamtal kunde kopplas fram. Och när teknikerna på Televerket sa att det inte var så farligt och att ’de skulle bara …’ − då visste vi att det skulle ta tid. Minst tio gånger åkte vi tillbaka till den gamla obemannade centralen med snörbord, startade upp och skötte verksamheten därifrån tills problemet hade lösts. Jag minns speciellt en gång då vi kom springande under ett avbrott och möttes av en kollega och före detta ambulansförare som erbjöd sig att köra oss för att det skulle gå fort. Som hon körde. Det var som om blåljuset varit på. Jag var helt knäsvag när vi kom fram till gamla centralen.” Håkan: ”När jag började på SOS Alarm 1988 och kom till Falköping fanns snörborden kvar där också. För mig som kom från Försvarets Försöksplats var det lite som att gå tillbaka till
” Den nya tekniken ger oss styrka, men tekniken är också vår svaghet eftersom det hela blir mer komplext. Det gör oss mer sårbara.” / Håkan
−32−
−33−
Namn: Håkan Karlsson Antal år i företaget: 25 år, började 1988. Tjänst: ”Produktionsplanerare, stationerad i Göteborg med uppgift att konfigurera CoordCom på ett optimalt sätt så att operatörerna kan utföra våra tjänster.” Bakgrund: ”Tekniker på F6 och på FMV i Karlsborg. Anställdes på SOS Alarm som sektionschef för drift och teknik när centralen i Falköping gick från snörbord till CoordCom G1. Verksam inom flera områden inom SOS Alarm med fokus på säkerhetstjänster och automatarm.” Detta visste du inte om mig: ”Åker gärna motorcykel och båt på min fritid. Jag är som en 15-åring på vattenskidor!” Viktigaste händelsen under din tid här: ”Svår fråga. Men jag hade en riktig ahaupplevelse när Sven-Runo Bergqvist kom som ny vd och skapade ”sitt” SOS Alarm. Vi skickades på ledarskapsutbildning. Efteråt fick vi oljefärger där varje färg motsvarade olika ledaregenskaper och så fick vi måla vår vision av ledarskap. Min tavla blev en streckgubbe där kroppens delar fick olika färger, eftersom ledarskapet är komplext och innehåller många olika delar.”
stenåldern. Jag var förvånad över att utrustningen var så enkel. Men jag v isste ju vad som skulle komma och det var en sporre att få vara med från början i den processen. Vi var den femte centralen som datoriserades och fick CoordCom G1. Då, 1989, var de flesta barnsjukdomarna avklarade. Vi hade inte alls samma problem som Halmstad. Jag vill minnas att den gamla centralen revs samma dag som vi startade med CoordCom G1. Ingen back-up där alltså. ” Kent: ”Sist att få CoordCom måste ha varit Östersund i december 1991.” Håkan: ”Då får man komma ihåg att centralerna i storstäderna aldrig var med i det bytet. De hade aldrig snörbord. Göteborg, Malmö och Stockholm datoriserades från starten och använde från första början en plattform som hette Sensor.” Kent: ”Till skillnad från CoordCom, som var ett totalintegrerat datorsystem för tal, text, data och bild, var Sensor delat – det var ett system för telefoni och radiokommunikation och ett informationssystem. När Sensor övergavs gick storstäderna direkt över till CoordCom G3, det måste ha varit 1991 och 1992. Först Malmö, följt av Göteborg och Stockholm.” Håkan: ”Efter att centralerna runt om i landet gått över till CoordCom G1 var det stiltje i några år. Framför allt vid larmborden var det ganska långt mellan teknikstegen, även om det hände en hel del i bakgrunden. På senare tid har utvecklingen gått betydligt snabbare än vad den gjorde de första tio åren.” Kent: ”Om man tänker tillbaka tycker jag nog att jobbet som SOS-operatör var mer av ett hantverk på den tiden vi hade snörbord. Utrustningen var så enkel och hade jag den framför mig i dag hade jag nog kunnat börja jobba direkt. Ändå vad det för mig något helt fantastiskt när den första datorn kom 1986. Tidigare hade jag haft med mig en bok att läsa när det var lugnt − det var ju en helt annan trafik då jämfört med i dag – sen kom den första PC:n, en Amstrad med stora disketter. Nu kunde vi föra in vår statistik i datorn. Det vi tidigare gjort med papper och penna kunde vi skriva i olika fält på skärmen. Med olika kommandon på tangentbordet kunde vi göra rutor och snygg layout på statistikblanketten. Det här, det tyckte vi var high-tech. Det fick oss att känna att vi låg i framkant. Efter två eller tre nätter hade vi gjort en statistikblankett med snygg layout och design som liknar det man i dag gör i Excel på två minuter. Fax kom också under min tid. En
−34−
stor brandgul maskin som kunde tugga i en halvtimme för att få fram några ark.” Håkan: ”Övergången från snörbord till larmdator är tekniskt sett det största steg SOS Alarm genomgått. Men jag är inte säker på att det är det viktigaste. CoordCom G1 var revolutionerande på så sätt att telefonin och ambulansblanketterna hängde ihop och att det gick att automatiskt få upp larm- eller åtgärdsplan för ett område. Men operativt anser jag att övergången till CoordCom G5 under 2002 till 2003 är det viktigaste tekniksteget. G5-lösningen är helt unik eftersom den gör oss så globala. Vi kan sköta verksamheten i hela Sverige oavsett var vi befinner oss. Att en operatör i Luleå kan logga in och göra samma jobb som en operatör i Malmö är en enorm styrka. Fast vi sitter på olika ställen kan vi alltid hjälpa och stötta varandra vid hög belastning eller vid stora händelser.” Kent: ”När SOS-centralen i Halmstad skulle renoveras gick det inte att jobba när byggarbetarna satte igång med alla sina maskiner. Då flyttade vi alla operatörer till Malmö. Ett annat bra exempel är när det regnade så mycket i Göteborg att kanalen utanför flödade över och det blev översvämning i teknikrummet i källaren på brandstationen i Gårda. När vattnet började stiga togs beslutet att stänga ner och Jönköping och Halmstad tog över med hjälp av operatörer som flyttades från Göteborg. Nödnumret 112 påverkades inte alls.” Håkan: ”Den nya tekniken ger oss styrka, men tekniken är också vår svaghet eftersom det hela blir mer komplext. Det gör oss mer sårbara.” Kent: ”Vår egen teknik litar jag på. Det är telelinjerna in som kan krångla. För några år sedan var det några ungar som eldade vid ett brofäste och förstörde ett antal optikkablar. Jag vet inte hur många abonnenter som inte kunde nå oss då. Sådant ligger helt utanför vår påverkan.” Håkan: ”Stämmer. Och de få databasproblem vi har haft har orsakats av problem i telenätet. Ytterst sällan har problemet kunnat härledas till CoordCom. Ett annat viktigt tekniskt hjälpmedel är förstås också den digitala kartan. Den har verkligen underlättat dirigering och vägbeskrivning. Det är mycket din förtjänst Kent, att vi kan se var vi har våra resurser.” Kent: ”När vi fick tillgång till Mobitex och kunde sätta en gps på ambulanserna kunde vi se var bilarna befann sig. Det var ett stort steg. Det var förstås inte alla som gillade detta och vi anklagades
−35−
” Förmågan att som operatör analysera, bedöma situationer och få ut de resurser som krävs är en unik kompetens som är svårt att kopiera. Tekniken gör ingen nytta om den inte används på rätt sätt.” / Håkan
Namn: Kent Ring Antal år i företaget: ”35 år, jag började 1978. Detta är mitt första jobb.” Tjänst: Systemförvaltare ResQMap med Halmstad som bas. Bakgrund: ”Jag drömde om att bli pilot i flygvapnet. En cancertumör under knäet satte stopp för alla framtidsplaner. Istället för flygcertifikat fick jag amputera benet. Genom kontakter fick jag jobb som beredskapsoperatör. Mitt första inhopp gjorde jag innan jag fyllt 18 år, så egentligen jobbade jag olagligt på mitt första pass. Efter 17 år som SOSoperatör blev jag driftchef i Halmstad. När nya plattformen Zenit skulle utvecklas blev jag utlånad till gruppen i tre månader. Tio år senare var jag fortfarande utlånad, men då hade jag också börjat arbetet med den digitala kartan.” Detta visste du inte om mig: ”Jag drömmer om att en gång i mitt liv gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Det är över 80 mil och jag vet ingen som klarat det med en lårbensprotes. För mig skulle det ta två månader om jag gick två mil om dagen. Det är snart tid att sätta ett datum.” Viktigaste händelsen under din tid här? ”Det var nog att bli erbjuden jobbet här.”
för att vilja öka kontrollen. Folk kände sig misstänkliggjorda. Faktum var att vi inte brydde oss alls om någon tog en fikapaus eller hälsade på hos älskarinnan. Men fick vi in ett hjärtstopp ville vi veta vilken bil som fanns närmast.” Håkan: ”Med överföringssystemet Mobitex och den digitala kartan fick vi också en ny marknad. Vi kunde sälja personlarm med gps-positionering. Kombinationen gps-position och digital karta gör att operatören kan se var den hjälpsökande befinner sig.” Kent: ”Det senaste lyftet för den digitala kartan är det material vi har kunnat tillföra genom Geodatasamverkan. Sedan 2011 är vi med i en sammanslutning av myndigheter, bland annat Naturvårdsverket, Lantmäteriet och SMHI. Eftersom vi är ett bolag och inte en myndighet var det diskussioner innan vi kunde vara med i samarbetet, men i dag har vi obegränsad tillgång till alla kartor och flygfoton, och vi får regelbundna uppdateringar av materialet. Kartmaterialet som vi får genom Geodatasamverkan ger en helt annan träffsäkerhet än vad vi tidigare kunde få. Det har verkligen varit ett jättelyft. Och här finns ännu mer att hämta.” Håkan: ”Samtal från fasta telefoner har alltid varit en fördel för positionering, men även för mobiltelefoner fungerar det ganska bra.” Kent: ”Och det kommer att bli ännu bättre. Om någon ringer in från en mobil i dag får vi upp ett område som kan se ut som en cirkel, en banan, eller en tårtbit beroende på hur telemasterna står. Då kan vi använda det som utgångspunkt och se hur någon står i förhållande till en kraftledning eller en byggnad. Men de här områdena kan vara ganska stora. Den nya funktionen, som ännu är under utveckling, innebär att vi genom att skicka ett sms kan få fram en positionering på tio meter när. Det ser vi verkligen fram emot. ” Håkan: ”Men det blir ständigt fler sätt att ringa på. IP-telefoni, till exempel, hur positionerar vi sådana samtal? Vad händer när du har din fasta telefon i mobilen? Och alla företag som har kontorsnumret i mobilen? I dessa fall går det inte att lita på det man ser på skärmen. Därför är det fortfarande oerhört viktigt att operatören frågar var inringaren befinner sig.” Kent: ”Jag tror ändå att utvecklingen går mot ökad automatisering, att operatörens roll i många fall blir mer övervakande. Funktioner på webben, som beställningar av sjuktransporter, kommer att gå rakt in i systemet som automatiskt beräknar och föreslår lämpliga bilar.”
−36−
Håkan: ”Pekskärm. Det kan bli nästa tekniksteg. Att vi kommer att trycka direkt på skärmen och förstora bilder eller annan information direkt med fingrarna och skippa tangentbordet, precis som vi gör i mobilerna i dag. Jag är inte säker på hur det ska vara bättre, men det är nog dit vi är på väg.” Kent: ”Och snart sitter vi väl och sköter jobbet med hjälp av smarta glasögon.” Håkan: ”Men när vi talar om 40 år av teknikutveckling finns det risk att vi glömmer människan bakom. SOS Alarm har alltid varit väldigt teknikfokuserat och ofta glöms diskussionen om vilken kompetens vi behöver för att sköta tekniken. Teknik är lätt att kopiera. Vem som helst kan gå till Ericsson och köpa CoordCom. Men förmågan att som operatör analysera, bedöma situationer och få ut de resurser som krävs är en unik kompetens som är svår att kopiera. Tekniken gör ingen nytta om den inte används på rätt sätt.”
” Faktum var att vi inte brydde oss alls om n ågon tog en fikapaus eller hälsade på hos älskarinnan. Men fick vi in ett hjärtstopp v ille vi veta vilken bil som fanns n ärmast.” / Kent
−37−