Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael • Anna-Karin
Riv ner murarna! Att samverka mellan blåljusorganisationer har inte alltid varit en självklarhet. Trots ett gemensamt nödnummer har både geografi och regelverk satt käppar i hjulet för ett gränsöverskridande samarbete. Att den strikta arbetsfördelningen kryddats med ett stänk revirtänkande gjorde det knappast enklare för ambulans, polis och räddningstjänst att mötas över läns- och kommungränser. Men det var då. I dag kan räddningstjänsten åka på ambulanslarm, polisen kan vara först på plats med hjärtstartare och ambulanserna kan rycka ut över både länsoch landsgränser. Att på detta sätt utnyttja alla resurser mer effektivt blir allt vanligare över hela landet. Ny teknik har skapat nya möjligheter att larma de räddningsresurser som kan vara snabbast på plats när någonting har inträffat. Men bra kan alltid bli ännu bättre, resonerar Anna-Karin Lindberg och Michael Westh som båda jobbar inom affärs område Räddning, Anna-Karin som kvalitetsutvecklare och Michael som kundansvarig för räddningstjänsterna i region Mitt. För att ta vara på samhällets alla resurser kan de tänka sig samarbeten som sträcker sig långt bortom blåljusenheterna. Tidningsbud, distriktssköterskor, nattpatruller och väktare är exempel på yrkesgrupper som också kan göra en avgörande insats om de finns med i larmkedjan.
−77−
A
” På 1990-talet hände det att vi fick en faktura från räddningstjänsten om vi larmat fel.” / Michael
tt nödnumret finns till för dig och mig och alla i vår omgivning är en självklarhet för de flesta. Men hur samhället ryckt ut till den enskildes hjälp har med tiden förändrats. Som en av SOS Alarms kundansvariga för räddningstjänsten kan Michael Westh se ett växande intresse för gränsöverskridande samarbete mellan blåljusorganisationerna. Allt fler rutiner utarbetas för hur olika aktörer ska samverka vid händelser för att hjälpsökande ska få ett bättre omhändertagande. Även utryckningskartan har gradvis fått en vidare gränsdragning av ekonomiska och praktiska skäl, men framför allt för att hjälpen ska nå fram snabbare. Anna-Karin: ”Tanken på att alla förbättringar, små som stora, kan göra skillnad för den som ringer 112 gör att det är kul att gå till jobbet varje dag. Fast i jämförelse med en SOS-operatör kan det vara svårt för oss att beskriva hur vårt arbete gör skillnad. Men tiden är ofta avgörande, och kan vi bidra till en snabbare och mer effektiv larmkedja med hög kvalitet är det en viktig insats. Under hösten började jag kartlägga sommarens drunkningsolyckor. Att någon drunknat innebär ju per definition att utgången varit tragisk. Alltså finns det all anledning att undersöka om det finns tid att spara vid drunkningslarm, och se om och hur hjälpen hade kunnat komma fram snabbare. Det är viktigt att lära både av goda och dåliga exempel och därigenom skapa kunskap och förståelse för hur det mest optimala arbetssättet är konstruerat.” Michael: ”Det har hänt mycket på det här området under de senaste åren. Jag, som har arbetat inom ambulanssjukvården, kan se hur man arbetar betydligt mer tillsammans blåljusorganisationer emellan än vad man gjorde tidigare. Dessutom pågår flera samarbetsprojekt mellan organisationerna där även räddningstjänsten i dag är en aktör.” Anna-Karin: ”Som vid suicidlarm.” Michael: ”Ja, och Sams-larmen (Saving more lives in Sweden) som innebär dubbelutlarmning vid hjärtstopp. Det ger bättre och snabbare omhändertagande och gör dessutom att ambulans och räddningstjänst lär känna varandra bättre. Ju mer träning de får desto mer samspelade blir de olika aktörerna.” Anna-Karin: ”Genom att utarbeta rutiner för hur man ska agera underlättas alla former av vardagssamverkan som att klargöra vem som ska ta ledarrollen och vem som ska göra vad vid en Anna-Karin Lindberg och Michael Westh tycker att det är en positiv utveckling med en räddningstjänst som går över både kommunala och professionella gränser.
−78−
Namn: Anna-Karin Lindberg Antal år i företaget: 2 Tjänst: Kvalitetsutvecklare inom Räddning, Västerås Bakgrund: ”Magisterexamen i etik från Linköpings universitet, forskarutbildning inom risk och säkerhet på KTH, disputerade 2010. Efter det väntade en fem månader lång jordenrunt-resa som följdes av ett tre månader långt projektarbete på Arbetsmiljöverket före starten på SOS Alarm.” Detta visste du inte om mig: ”Jag har nyligen blivit med piano och sedan jag var liten har jag drömt om att kunna spela. Nu tänker jag pröva, men än så länge är det självstudier som gäller. Det låter helt förskräckligt men är himla roligt!” Viktigaste händelse under din tid här? ”Viktigaste är kanske inte rätt ord, men mest påtagligt under mina två år på SOS har varit stängningen av Eskilstuna-centralen. Från fullskalig central till nedläggning. På slutet var vi fem personer kvar. Förvisso mysigt och gemytligt men också ensamt de dagar de andra inte var på plats.”
olycksplats som ser ut på ett visst sätt. Men hur det såg ut tidigare har jag har ingen personlig erfarenhet av.” Michael: ”Då jobbade alla mer var för sig.” Anna-Karin: ”Och så sågs man, morsade och körde sitt?” Michael: ”Ja, och debriefing var inte alls lika förekommande. Nu träffas de inblandade organisationerna i större utsträckning efter större händelser och bearbetar händelsen för att ta vara på varandras erfarenheter, vilket är oerhört viktigt, inte minst för den enskilde.” Anna-Karin: ”Självklart är det viktigt, vilket man visar genom att avsätta tid till att prata igenom vad som har hänt. Sedan har väl jag min egen uppfattning om i hur stor omfattning det egentligen görs. Jag tror att många behöver bli bättre på detta.” Michael: ”Jag minns hur jag efter en riktigt tragisk händelse blev tagen ur tjänst och hemskickad. Det tror jag inte förekommer längre. I dag samlar man gruppen.” Anna-Karin: ”Sedan tror jag att de vattentäta skott som funnits på vissa håll börjat luckras upp och att det blivit lite mer prestigelöst mellan organisationerna än det var förr.” Michael: ”Visst är det så. Men relationen mellan SOS Alarm, ambulans och räddningstjänst har generellt alltid varit bra. Så var det tidigare och så är det även nu. Dessutom har det tillkommit mycket på lagstiftningens område. Och även huvudmännen har kommit närmare varandra. IVPA – i väntan på ambulans – är ett bra exempel. Här är det landstinget som är beställare och den kommunala räddningstjänsten som utför uppdraget. Jag tror, precis som du Anna-Karin, att man i högre utsträckning än tidigare sätter hjälpsökande i fokus. Resurserna har alltid funnits, men man kanske inte har använt dem på bästa sätt. Nu har man börjat närma sig varandra.” Anna-Karin: ”Att förbättra för hjälpsökande handlar inte bara om att samarbeta mellan blåljusen. En viktigt och stor förändring är att utryckningsfordonen inte längre vänder vid kommungränsen utan att man hjälps åt kommuner emellan.” Michael: ”Det har skett stora förändringar jämfört med hur det var när jag jobbade på fältet i Gävleborg. Då var det, som Anna-Karin beskriver, strikt kommungräns. ’Hit men inte längre’. På 1990-talet hände det att vi fick en faktura från räddningstjänsten om vi larmat fel. Det där är nästan helt borta nu. I dag är det snarare så att många kommuner diskuterar om inte räddningstjänsten skulle kunna göra
−80−
” Många pågående projekt går ut på att riva e ller överbrygga de h inder som kan finnas för ett u tökat samarbete.” / Anna-Karin mer än vad som finns i grunduppdraget när de ändå finns på plats. I Flen till exempel tar räddningstjänsten ett större ansvar i kommunen genom att arbeta mycket med trygghet och s äkerhet, eftersom kommunen saknar egna poliser och väktare.” Anna-Karin: ”I Stockholm prövades Salsa, Saving Lives in the Stockholm Area, som en typ av IVPA-larm, och innebär att det inte bara är ambulanser som utrustats med hjärtstartare utan även räddningstjänst, taxi och polisbilar. Nu testas Salsa-tänket i fler län. Den här typen av nytänkande kan vara till stor nytta, kanske främst i glesbygd. IVPA-larm kan förstås bli fel ibland om det kommer tre brandmän instörtande i vissa känsliga situationer istället för den ambulanspersonal man väntar på. Men handlar det till exempel om en trafikolycka kan det viktigaste vara att det kommer någon snabbt och att det kommer någon som kan hålla handen, ge första hjälpen eller erbjuda en filt, och som vet att man inte ska plocka ut en skadad person ur en krockad bil utan att först genomföra en undersökning.” Michael: ”All typ av ökad samverkan är en positiv utveckling. Och det finns flera intressenter i det här. Väktare som rör sig på stan kan ha en brandsläckare eller hjärtstartare i bilen. Tekniken
−81−
” Vi tar fram en tjänst som går ut på att inte bara räddningstjänsten kan vara en resurs vid en händelse. Hemtjänsten, distriktssköterskor, nattpatruller, tidningsbud rör sig bland folk under dygnets alla t immar.” / Michael
finns där och vi håller på att ta fram en tjänst som går ut på att inte bara räddningstjänsten kan vara en resurs vid en händelse. Hemtjänsten är ute med sina bilar dygnet runt. Distriktssköterskor, nattpatruller, tidningsbud är andra grupper som rör sig bland folk under dygnets alla timmar. Tekniken finns som sagt, det är bara frågan om att paketera den rätt så att alla kan bli i nvolverade.” Anna-Karin: ”Projektet med dynamisk resurshantering är i full gång och ett testförsök genomförs av Räddningstjänsten Väst. Än så länge jobbar vi bara med räddningstjänsten kring det här, men grundtanken är att inte nödvändigtvis larma närmaste enhet utan att larma den som snabbast kan vara på plats.”
−82−
Michael: ”Det är räddningstjänsten som driver frågan om att gå från en statisk larmplan till en mer dynamisk.” Anna-Karin: ”I samma tanke ingår att man ska kunna involvera och larma enskilda medborgare med specialistkompetens.” Michael: ”Fyra gånger om året har vi kvalitetsgruppsmöten med räddningstjänsten och där väcks många idéer om nya tjänster. Bland annat har det genom dessa möten arbetats fram ett nytt webbgränssnitt för avvikelsehantering som gör att kunden själv kan lägga in eventuella klagomål direkt i vårt system.” Anna-Karin: ”Många pågående projekt går ut på att riva eller överbrygga de hinder som kan finnas för ett utökat samarbete.” Michael: ”I Trygghetens hus i Östersund sitter ju polisen och SOS Alarm i samma lokaler. Visserligen finns det en vägg emellan, men i och med att de lokala cheferna träffas nästan dagligen har vardagssamarbetet blivit mycket bättre.” Anna-Karin: ”Det innebär att du får en direkt kommunikation och slipper lyfta telefonluren, vilket gör att du även utbyter sådan information som du inte skulle ringa och meddela, men ändå kan vara av betydelse. När det gäller statlig räddning tror jag också att den nya sjöräddningsmetodiken är bra. Där jobbar vi i nu med parallellitet, vilket betyder att alla samtal kopplas till JRCC, S jöoch flygräddningscentralen i Göteborg, vilket gör att man kan utnyttja varandras resurser bättre.” Michael: ”Jag tror att det finns mycket som kan göras för att både bredda och förenkla ett vidare samarbete, både i stort och smått. Något som jag tror skulle underlätta för alla inblandande vore gemensamma benämningar inom räddningstjänsten. Det kan uppstå missförstånd, både bland operatörer och bland dem som arbetar på fältet när samma befattning har olika namn från kommun till kommun.” Anna-Karin: ”Det måste vara förvirrande, speciellt med tanke på att våra operatörer jobbar med allt större geografiska områden.” Michael: ”Det kan lätt uppstå missförstånd. Men detta är en fråga som diskuterats i många år.” Anna-Karin: ”För vem ska rätta sig efter vem?” Michael: ”Att operatörerna arbetar med större geografiska områden behöver ur räddningstjänstens perspektiv dock inte vara en nackdel. Tvärtom borde en ökad volym av räddningsärenden leda till en ökad kunskap på sikt eftersom operatörerna skaffar sig en större erfarenhet. ”
−83−
Namn: Michael Westh Antal år i företaget: ”Började i mars 1989, var tjänstledig i fem år kring millennie skiftet.” Tjänst: Regionansvarig för räddningstjänsten i region Mitt, förutom Stockholm. Bakgrund: ”Undersköterska och civilekonom. Började min karriär inom den slutna sjukvården på rehabiliteringsavdelning innan jag gick till ambulanssjukvården och senare blev SOS-operatör i Gävle 1989. Läste ekonomi under min tjänstledighet och blev därefter erbjuden jobbet som platschef i Gävle. I samband med omorganisationen 2010 blev jag chef för produktionsområde Norr. 2012 blev jag lokal produktionschef i Gävle med ansvar för nedläggningen av centralen.” Detta visste du inte om mig! ”Jag har kört guidade bussturer med semestrande japaner och tyskar i Gävle.” Viktigaste händelse under din tid här? ”Då vi gick från att ha varit bidragsfinansierade till att bli intäktsfinansierade i mitten av 1990-talet.”