Kapitel 4 ur SOS Alarms jubileumsbok

Siv • Mia Anders • Ulf Håkan • Kent Ingrid • Bertil• Karl-Egon mari •sylvia Charlotta • Bosse • Hannes Michael • Anna-Karin −20−

Alltid redo för kris Det svenska samhället kommer aldrig mer att vara så oförberett som när meddelandet om tsunamin svepte in i regerings­ korridorerna i december 2004. Vågen förändrade svensk ­krisberedskap och i efter­dyningarna fick SOS Alarm en ny roll inom krishanteringen. Sedan 2009 finns alltid en krisbered­ skapsoperatör, KBX, på plats på SOS Alarm. Dygnet runt ­skannar KBX av landet, vilka händelser som kommer in via 112, allt för att upptäcka om något utöver det vanliga sker och om det behövs kunna larma berörda myndigheter.

Rollen som informationsnav i svensk krishantering är ny. Men organisationen har många gånger haft en central position när katastrofen inträffar. Presstalesman Anders Klarström kan än i dag redovisa i detalj vad som hände den septembernatt när han väcktes med det fasansfulla beskedet att fartyget Estonia sjunkit.

I samtal med Ulf Strandberg, som ansvarar för att utveckla krisberedskapsarbetet på SOS Alarm, funderar han kring vår krisberedskap nu och då, vad som förändrats och vilken roll SOS Alarm har i dag om eller när katastrofen inträffar.

−21−

K

” Visst fanns det katastrofplaner och sjukvårdsgrupper och sådant. Men vi var inte förberedda på att möta en ­sådan händelse. Jag vet inte än i dag vad det finns för planer för att klara något liknande.” / Anders

risberedskap har varit en del av SOS Alarms vardag sedan allra första början. Företaget har alltid sett till den hjälpsökandes bästa och har reagerat många gånger utan att ha haft ett uttalat uppdrag.

Anders: ”Inte förrän 2009. Då fick vi en roll inom svensk krisberedskap. Men självklart har vi ändå sett till att något händer. Som när Estonia sjönk, vilket nog var den största händelsen för mig under min tid på SOS Alarm.

Minns att jag väcktes väldigt tidigt på natten den 28 september 1994 av driftledaren som sa: ’Du kanske vet att färjan ­Estonia har sjunkit i Finska viken?’ Då visste man inte ens om det fanns några överlevande. Jag väckte min fru och sa att nu åker jag till jobbet, jag tar bilen, du får ta taxi i morgon. Ändå var jag så lugn att jag rakade mig och satte på mig SOS-kläder, skjorta och slips och ­ringde till larmchef i beredskap, LCIB, – det som fanns före tjänste­man i beredskap, TiB. Han visste inte mer än jag, men han bad mig ta hand om allt som rörde Estonia så skulle han ta hand om resten. Så fort jag kom till centralen möttes jag av en reporter från Rapport, men vi visste ju inte så mycket. Jag minns att vi den gången fick dispens på att ha tv på i trafikrummet efter krav från landstingets ledningsläkare. Det var stort på den tiden.” ”Som presstalesman är mitt viktigaste uppdrag att signalera det SOS Alarm står för – trygghet i svåra situationer – och att vara så transparent som sekretessen medger. Vi ska berätta vad vi vet utan att skapa oro. Det är inte alltid så enkelt. Jag kan veta saker som kan öka oron och då är det viktigt att överväga om jag ska berätta självmant eller vänta på en fråga. När Estonia sjönk var jag inte presstalesman, men min uppgift var densamma. Det var svårt att bli intervjuad i tv tillsammans med Länspolismästaren och representanter från polisfacket som mist så många kollegor, och försöka att klart redogöra för vad jag visste.” ”Jag kände aldrig att det fanns någon direkt beredskap för att något som detta skulle kunna hända. Visst fanns det katastrof­ planer och sjukvårdsgrupper och sådant. Men vi var inte förberedda på att möta en sådan händelse. Jag vet inte än i dag vad det finns för planer för att klara något liknande.”

Ulf: ”I dag är vår beredskap oerhört mycket bättre. Den är organiserad, planerad och teoretiserad. Men hur det skulle fungera i praktiken med samverkan och samordning, det är jag inte hundra på.”

Anders Klarström och Ulf Strandberg har varit del i att krishanteringen på SOS Alarm utvecklats från något outtalat till att vara ett nav i svensk krisberedskap.

−22−

−23−

Namn: Ulf Strandberg År i företaget: 6 Jobbar med: Tjänsteägare krisberedskap, med Karlstad som bas.

Bor: I Värmland Bakgrund: ”Som radioreporter i mitten av 1980-talet kom jag i kontakt med polis, räddningstjänst och SOS Alarm. Vi rapporterade om varenda olycka och explosion, dessutom jobbade jag med medie­träning på Räddningsskolan i Rosersberg.

Efter flytt till lokalradion i Karlstad fortsatte kontakterna med räddningstjänsten. Efter en tid som medie­ tränare i kommunen blev jag erbjuden jobb på Räddningsverkets informationsavdelning och senare Krisberedskapsmyndigheten innan jag började på SOS Alarm.”

Detta visste du inte om mig: ”Har spelat ishockey i Björklöven tillsammans med Peter och Patrik Sundström och var i final i TV-pucken i Medelpads lag tillsammans med Mats Näslund 1974.”

Viktigaste händelse under min tid på SOS Alarm: ”Kursändringen – att SOS Alarm inte bara ska vara en institution för nödnumret 112 utan att vi fått samhällets uppdrag att vara navet i krishanteringssystemet med uppgift att informera både myndigheter och allmänheten om fara.”

Anders: ”Belastningen på 90 000 var inte så stor när Estonia sjönk i och med att det inte hände i Sverige. De som ringde oss var kommunansvariga, krisansvariga och kommunledningar som sökte information och undrade vad vi visste om passagerare från deras kommuner. Det var ändå rätt mycket logistik och fixande för våra operatörer. Från SOS Alarms sida gjorde vi sådant som att se till att det fanns filtar på färjeterminalen till chockade anhöriga som väntade på en färja som aldrig kom. Hela dagen arbetade vi med att förbereda listor till olika kommuner med besked om omkomna, listor som på grund av sekretessen skulle skickas i plomberade kuvert. Och sen såg vi att Expressen hade en hel löpsedel med bilder på omkomna eller saknade. Det sänkte vår uppfattning om svensk media en hel del. Vi tyckte inte att detta behandlades värdigt, speciellt som man då omöjligt kunde vara säker på att dessa personer verkligen var omkomna.”

Ulf: ”Den stora förändringen inom krisberedskapen kom med tsunamin 2004. Vågen sköljde rakt in i hjärtat på det svenska samhället. Inte ens ett dammbrott i Luleälven hade kunnat få i stånd samma sak. Inte heller Estoniakatastrofen fick samma påverkan på vår krisberedskap. Det var väl för att regeringen själv stod med byxorna nere när vågen svepte in. Vi har inte ett system med en krishanterande regering, utan regeringen måste förlita sig på sina myndigheter. Tsunamin visade på ett tillkortakommande för helheten och tvingade regeringen att fatta beslut och att se till att alla viktiga myndigheter åtminstone hade beredskap dygnet runt och att själva inrätta ett kriskansli. Men det tog tid. Det tar en frust­rerande lång tid i Sverige att genomdriva förändringar. Ändå gick det fortare efter tsunamin än det normalt skulle ha gjort.”

Anders: ”Vårt uppdrag blev formaliserat när regering och försvarsdepartement 2008 gjorde ett tilläggsavtal i alarm­erings­ avtalet där det stod att SOS Alarm vid stora händelser, olyckor och kriser på eget initiativ skulle vidare­befordra infor­mation till TiB på ett antal utpekade myndigheter.”

Ulf: ”Då fick vi en formell roll i det svenska krishanteringssystemet. Därför sitter KBX-operatörer vid varje pass, dygnet runt, året runt och håller koll på vad som händer runt om i landet. Men precis som Anders sa har nog den allmänna bilden varit att vi alltid haft den här rollen i samhället krisbered­skap. Därför har det internt tagit tid att få förståelse för att detta är en ny roll och många har undrat vad det är vi gör nu som vi inte redan gjort tidigare.”

” Åh fan, jag jobbar ju med dem, i det fantastiska företaget jobbar jag.” / Ulf

−24−

”Att förändring tar lång tid i Sverige beror ofta på att vi sällan, som efter tsunamin, bygger upp verksamheten utifrån behov underifrån, utan att direktiven kommer som nationella uppdrag.”

Anders: ”Som de utredningar som ska ta reda på hur behovet av effektiv helikopterkapacitet tillgodoses vid allvarliga händelser.

Jag tror vi har haft ett 25-tal helikopterutredningar utan att vi ännu fått en lösning.”

Ulf: ”Samma sak gäller för systemet för viktigt meddelande till allmänheten, VMA. Vi har ju haft tutorna, ”Hesa Fredrik”. Så har vi avtalet med etermediabolagen och kan gå ut i radio och tv. Nu har vi även SMS. Men det låg många utredningar bakom det ­senaste beslutet. Jag tror frågan har utretts i sju år. Man kan ju undra vad det är som är så komplicerat att utreda? Frågan är vad vi kan göra åt det här problemet nu, i dag, hur vi snabbt kan få en ­möjlighet att informera allmänheten när något händer? Men våra beslutsfattare har en tendens att de vill utreda hur de tror att det ska vara för alltid, att vi alltid ska komma 100 procent rätt, att satsa på rätt system. Bara det tar ju lång tid i sig. Sedan, när man kommit fram till ett förslag, har utvecklingen många gånger både kommit i kapp eller sprungit ifrån en. Därför ser jag det som ett genombrott att vi på SOS Alarm fick det formella uppdraget inom krisberedskapen, att informationsnumret 113 13 kom och att vi sedan fick VMA-uppdraget.”

Anders: ”Ett informationsnummer är något vi väntat på länge.

Redan två år efter att vi bytt från 90 000 till 112 märkte vi att respekten för 112 var lägre än för det gamla nödnumret och att alla som började bära mobiltelefoner ringde 112 för att fråga en massa saker. Så redan 1998 föreslog vi att man skulle inrätta ett informationsnummer och det tog ända till 2013 innan vi fick 113 13.”

Ulf: ”Helt klart har vi tagit ett jättekliv från den situation som rådde vid tsunamin och i teorin har vi ett bra system, men det har ännu inte satts på prov. Se på orkanen Katrina i USA, där fungerade samverkan inte på alla nivåer, trots att USA:s beredskap prövats i många fler katastrofer än vår. Ändå menar jag att vi är inne i en ny fas. Se på vad som hände när bombaren slog till på Drottninggatan i Stockholm i december 2010.”

Anders: ”Det hade ju kunnat bli en masskadesituation.”

Ulf: ”Det positiva som kom fram då är att vi lärt oss av läxan och att vi redan efter några minuter kunde dra slutsatsen att detta inte var vilken bilexplosion som helst. Här var det faktiskt en av våra KBX-operatörer som tog kontakt med myndigheterna och sa att detta inte var en vanlig bilbrand, att något var märkligt. Inom fem minuter hade vi varnat kriskansliet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. När de sedan kommit igång var händelsen redan över. Jag tror inte att det händer i Sverige igen, att man inte får snabb information när något har hänt.”

−25−

Namn: Anders Klarström Antal år i företaget: 25 Tjänst: Presstalesman.

Bakgrund: ”Jag har varit brandman, ambulansförare och larmoperatör – eller brandstationens televakt som det hette på det tidiga 70-talet. Sedan utbildade jag mig till brandingenjör och var vice brandchef i Nacka när jag 1988 erbjöds jobb som lokal chef för SOS Alarm i Stockholm. Då låg SOS-centralen vägg i vägg med huvudkontoret. Det var väldigt intressant att komma från att vara kund till att bli leverantör och se verksamheten från en annan sida. Det har gett mig en förståelse både för det som sker utanför våra SOS-centraler och för det jobb som utförs på en SOS-central.”

Detta visste du inte om mig: ”Att jag trots mina 58 år tycker jättemycket om att segla jolle, speciellt när det blåser rejält.”

Största händelse under min tid på SOS Alarm: ”Estonias förlisning i september 1994.”

Anders: ”Sverige kommer aldrig igen råka ut för en tsunamiliknande händelse i den bemärkelsen att vi står där och inte riktigt vet vad som har inträffat – i Sverige eller i världen – och att vi inte inom minuter förstår allvarlighetsgraden i det som hänt. Det går så mycket snabbare i dag att förmedla information till olika instanser och till allmänheten. Vi har kommit till den nivå att vi hellre varnar när något ovanligt händer, fast det senare kan visa sig att det inte var något.”

Ulf: ”Det finns ett antal hotbilder mot vårt samhälle. Tittar man på de analyser som görs av framför allt MSB är det förutom klimatutvecklingen, hot mot våra el- och telesystem, mot datasäkerheten, samt hot mot våra färskvattenreservoarer och risken för smittsamma sjukdomar.”

Anders: ”All IT-teknik innebär en ny sårbarhet. Vi har fått ökad kontroll tack vare tekniken, men vi har också fått en ökad sårbarhet. Flygtrafiken på Arlanda stod still i augusti 2013 enbart på grund av ett kretskort. Det är bara ett exempel.”

Ulf: ”Sedan har vi terrorism. Vi har väl aldrig kunnat så mycket om terrorism och terroristnätverk, men jag ger mig den på att det ändå kommer att hända något i vårt samhälle som vi aldrig kunnat tänka oss. Massakern på Utøya är ett tydligt exempel på det. Terrorism är väl fortfarande det område där vi svenskar inte tror att något händer. I Sverige gillar vi konkreta hot, när träden faller i stormarna, för då kan vi spotta i nävarna och gå ut och bygga upp det där igen. Vi gillar inte att stå handfallna inför angrepp som vi inte förstår: Varför gör du så här mot mig, vad har jag gjort dig?”

Anders: ”Vi övar ju kontinuerligt vår krisberedskap. Vi övar, vi har planer och vi vet att planerna fungerar, men frågan är om vi övar med rätt personer. Kanske skulle vi ha med fler politiker på alla nivåer.”

Ulf: ”Säg så här; Vi har fått ett system, lokalt, regionalt och nationellt. Allt det där ser skitbra ut i teorin, men jag är inte säker på att vi kan lösa alla situationer ändå. För min del tror jag att det värsta som kunde hända Sverige ur krishanteringssynpunkt vore ett totalt sammanbrott på el- och telesidan, eftersom det skulle komplicera samverkan och räddningsinsatser oerhört. Vi skulle behöva gå ut med lappar i brevlådan och ha informationsmöten i samlingslokaler − vete katten om vi är så bra på det. En Gudrun två punkt noll, det skulle vi nog klara. Men ett långvarigt utslag av datakommunikation eller elkraft, nej jag tror inte vi förstår hur

” Vi övar ju kontinuerligt vår krisberedskap. Vi övar, vi har planer och vi vet att planerna fungerar, men frågan är om vi övar med rätt personer. Kanske skulle vi ha med fler politiker på alla nivåer.” / Anders

−26−

svårt det skulle bli. Sjukhusen skulle inte få fram journaler och mediciner, det går inte att ta ut pengar, inget skulle fungera.”

Anders: ”I en livsfarlig situation ska man kunna förvänta sig samhällets hjälp och att få en snabb och sanningsenlig information. Jag ska kunna få vägledning för de beslut jag själv har att fatta. Beredskap betyder ju också att själv vara beredd, att se vad man själv kan göra och att ta ansvar för sig själv och sin familj. Har jag förberett mig för att klara mig själv i några dagar?”

Ulf: ”Den känslan finns kvar på landet i dag, att man reder sig.

Där är det ingen som plockar bort vedspisen, ifall elen skulle försvinna. I städerna är det annorlunda.”

Anders: ”Frågan är vilken beredskap man kan begära av det samhälle man lever i?”

Ulf: ”I Sverige, tycker jag, med den befolkning och den organisation vi har, ska alla medborgare kunna vara trygga med och säkra på att de kan nå samhällets samlade resurser vid behov. Jag måste också kunna lita på att samhället tänker på mig om det finns något som kan hota mig, att jag blir informerad, när som helst, dygnet runt. Förtroende är det viktigaste. Jag måste ha ett förtroende för att myndigheterna berättar vad som händer även om det är negativt.” ”Vi måste också vara medvetna om att den samhällsinformation som sänds ut från myndigheterna bara är en del av den allmänna information som flödar fritt i samhället i dag. Därför har det aldrig varit viktigare att många jobbar med information än i dag. Många tror att ny teknik är lösningen, men du blir inte snabbare för att du kan nå ut på Twitter eller Instagram. Du blir snabbare för att det finns personer som lägger ut informationen.” ”Jag bestämde mig för många år sedan för att jag aldrig skulle ta ett jobb om jag inte kunde formulera väldigt enkelt varför jag har det. Mitt jobb är att bredda SOS Alarms uppgift, att få en starkare roll gentemot allmänheten. Det är självklart att man ska kunna ringa 112. Men det borde vara lika okej att vi på 112 får ringa dig och varna dig om något har hänt.”

Anders: ”Jag har svårt att tänka mig ett mer givande jobb än på SOS Alarm. Det är otroligt stimulerande att jobba i en organisation som arbetar för allmänhetens bästa. Alla är på hugget och gillar att jobba mot våra gemensamma mål, för allmänhetens bästa.”

Ulf: ”Jag håller med Anders, det bästa med jobbet är tanken på att det dygnet runt sitter en mängd superduktiga personer runt om i landet och gör det grundläggande jobbet. Det är nästan så jag får nypa mig i armen när jag tänker på 112 som företeelse. Ibland tänker jag: Åh fan, jag jobbar ju med dem, i det fantastiska företaget jobbar jag.”

−27−