Balans uppstår inte av sig själv

Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme marraskuun aikana.

Jag medger att jag är ett offer för reklam. Förra sommaren hade jag stor lust att köpa en sup-board, och det slutade med att jag köpte en. Jag kunde redan se för min inre syn, hur elegant och välbalanserat jag skulle glida längs fjärdens blanka yta och njuta av utsikten – jag har ju prövat stand-up paddleboarding en gång på en semesterresa för många år sedan.

På sommarstugan pumpade jag brädan full, skuffade ut den på sjön och tog plats. Jag paddlade till öns andra sida, långt från stranden, för att få syn på mindre vågor. Jag ställde mig ivrigt upp och höjde paddeln för det första taget.

Efter några sekunder befann jag mig till min stora chock och förlägenhet med huvudet före i den kalla sjön med paddeln i handen. Den tomma brädan gungade på vågorna ett par meter ifrån mig, fäst vid min fot med en fångrem. När jag simmade efter brädan mot stranden på ganska långt avstånd, var jag inte längre övertygad om stand up-boardingens charm. Och jag förstod, att i den här grenen klarar man sig inte enbart med entusiasm.

Nästa försök startade betydligt försiktigare. Jag satt och gungade lätt på brädan och prövade hur långt jag kan luta åt vardera hållet. Jag funderade var det bäst lönar sig att sitta, och i vilken ställning benen borde vara. Det räckte länge förrän jag vågade stiga upp. Det kändes som om brädan bara vinglade och vinglade, utan någon som helst balans. Benen skakade och jag spände alla muskler. Jag tittade åt höger och åt vänster och på mina fötter. Plötsligt var jag tillbaka på mina knän.

Jag upptäckte att balans inte uppkommer av sig själv, utan kräver hård disciplin. Jag märkte att knäböjande ställning är det säkraste alternativet. Det går inte att bara titta på fötterna,utan jag måste se framåt och förutse vad som kommer. Det är också nödvändigt att släppa taget om rädslan att misslyckas, och slappna av så att man känner brädans rörelser och hittar balansen. Det är inte farligt att misslyckas och falla, man kan alltid stiga upp på nytt. Livet är som stand-up paddleboarding. Det blåser ofta på livets vatten och vågornas djup varierar. Olika saker tenderar att gunga brädan. Om man har blicken riktad endast på dem, går det som för Petrus, när han försökte gå till Jesus över de stormande vågorna. När han såg ner på vågorna vid sina fötter, förlorade han balansen – såg inte Jesus längre och började sjunka.

Att gå ner på sina knän är en säker ställning också i livet. När jag kommer inför Gud med det som jag har på mitt hjärta, och lär känna honom bättre, är det lättare att hålla balansen. Trygg i hans hand kan jag finna den frid, som ger balans i livets olika situationer. Vågorna försvinner inte, men det är lättare att möta dem.

Mycket av det vi möter i livet ligger utanför vår kontroll, men vi väljer själva hur vi tar emot det.

Paulus skriver i Filipperbrevet: ”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Filipperbrevet 4:6-7).

Visste du, att Jesus också var bekymrad över människors balans? I Bergspredikan varnar han människor för att fästa sig för mycket vid jordiska rikedomar, eller sträva efter att nå dem. Det finns inget ont i pengar i sig – oberoende av hur mycket man äger – men man uppnår ingen balans om det blir den mest centrala frågan i livet. Om vi inte ser annat, eller om vi låter det styra oss.

Om jag paddlar min bräda till stranden, och står på den på torra land, är det lätt att hålla balansen. Sup-brädan är dock inte gjord för att stå stilla på torra land, utan för att gå framåt på vattnet. Det betyder att det alltid kommer nya vågor och jag måste hela tiden koncentrera mig för att bevara balansen. Inte heller i livet kan man stanna på samma ställe för alltid. Så länge man lever, måste man ständigt jobba på balansen – om det så är fråga om stand-up boarding, kontroll över den egna ekonomin, livet i allmänhet eller andligt välbefinnande.

Och när jag hela tiden övar, växer mina muskler, och jag är i fortsättningen lite mera beredd att möta de vågor som tenderar att attackera mig. Ge inte upp, var inte rädd. Gå modigt mot vågorna och ta emot dem. Lita på att du kan behålla din jämvikt.

Nu, när jag halkar omkring på vintersäsongens kalla gator, är det bra att drömma om sommarens värme och dagen då jag sorglöst kan njuta av stand-up paddleboarding utan plötsliga kalla dopp. Kanske någon dag...

Kati Kivestö