Till dig, stjärna utan svindel

Jag har alltid varit både intresserad, road och fascinerad av litteratur. På mitt nattduksbord står travar med böcker: lästa, påbörjade, där jag funnit smakfulla citat i, böcker jag vill läsa.

Att jag älskar ord som varsamt byggs till meningar som öppnar vyer och avslöjar nya stigar, det har jag ärvt av min mamma. Hon har en förmåga att skapa nyfikenhet, kampglöd och tröst med sina ord. Jag har genom åren sparat små notiser som hon skrivit. Inte för själva meddelandets skull men för det vackra, finurliga språkets skull. Ibland, då och då, kan min dotter säga till mig att ”nu låter du lika rolig som mummi”. Då är jag stolt. Och då minns jag att även min mormor hade fantastiska egenkomponerade uttryck för sig. Det är som en kedja som binder oss kvinnor samman från olika generationer och ger mig känslan av tillhörighet.

Att kunna känna sig stolt eller nöjd, våga erkänna att man faktiskt kan tycka om sig själv – tänk att det ska vara så besvärligt, ibland i alla fall. Nog vet jag att mitt värde inte är avhängigt av vad jag presterar eller om jag lyckas i andras ögon men oj så lätt jag ändå vill ha just den bekräftelsen. Men så länge jag inte erkänner mig själv så lär jag aldrig kunna ta emot bekräftelser utifrån. Älska din nästa såsom dig själv.

Men det är inte bara litteratur jag fått med mig som färdkost hemifrån. Orden gör något mer med mig. Det sägs att det hjärtat är fyllt av talar munnen. Jag är övertygad om att ord och uttryck vi väljer och använder formar också oss till de personer vi är. Orden jag fått smaka på i min barndom och under uppväxten har format min människosyn, inte minst min syn på mig själv och min kvinnlighet. Jag har fått lära mig vem jag är och vem jag kan bli. Men framför allt att Mia-Lisa i första hand är en människa med inneboende kapacitet, förmåga, vilja och själ – ett värde! Cheris Kramarae (forskare inom kvinnors studier och kommunikation, USA) har sagt att “Feminismens radikala idé är att också kvinnor är människor”. Att det ska vara så omvälvande och så svårt att förstå och inse att varje människa har ett värde, samma värde oavsett kön. Det är just det som fick kvinnorna före oss att vilja drömma, förändra och kämpa. Man vågade tro på en framtid som ger samma möjligheter och förutsättningar för alla människor. För om jag ska kunna ta förgivet att jag kan rösta i ett demokratiskt val, ta del av mänskliga rättigheter måste det ha föregåtts av människor, kvinnor, som vågat tro på förändring. Människor som har varit beredda att gå en extra mil för att kämpa. Inte alltid i första hand för att förändringen skulle bli verklig för dem men för den kommande generationen. Därför vill jag också se, vilja och våga – för att någon i framtiden

ska kunna ha ”självklarheter” som är bevis på gårdagens möda.

När jag läser min Bibeln blir jag så uppmuntrad över orden som beskriver att Gud blev människa. Han steg ner på jorden och blev som vi – så att vi i vår tur ska återspegla vem Gud är. Jag vill inte vara duktig för att räknas med. Inte heller lura mig själv att tro att min prislapp är beroende av klapp på axeln. Jag vill ta till mig Guds bekräftande kärlek och vila i tryggheten att Han som blev människa för min skull vill att jag är just det – en människa. Att fylla min plats på jorden och göra livet lättare även för någon annan är ett uppdrag som heter duga.

Och förresten, det där med kärlek till poesi. Hör Edith Södergran, i början av 1900-talet och låt orden omfamna dig: ”Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar, vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”

Mia-Lisa Dahlqvist

major Biträdande sektionschef, Personalsektionen Frälsningsarmén i Sverige

Foto: Mats Dahlqvist