”Ingen människa är en ö, fullkomlig i sig sJälv…”

Ernest Hemingways klassiker Klockan klämtar för dig (om vilken gruppen Metallica gjorde en förstklassig låt år 1984!) börjar med ett citat från den engelska predikanten och poeten John Donnes verk Böner från en sjukbädd. Citatet börjar med orden ” Ingen människa är en ö, fullkomlig i sig själv…” Kanske du har hört citatet någon gång? Donne ville framhålla tanken att mänskligheten består av individer, och att ingen i sig själv är fri från andra. Bildligt sett är vi inte enskilda öar, utan delar av ett större fastland. Därför är varje enskild människas lidande och död alltid en förlust och tragedi för hela människosläktet.

Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme elokuun aikana.

Fast jag är introvert till min natur och trivs bra för mig själv, gillar jag ändå inte en utdragen ensamhet. Och jag tror inte att någon tycker om den, isynnerhet om den är fortgående och ofrivillig. Människan behöver ha andra omkring sig. Redan på Bibelns första sidor kan vi läsa att Gud konstaterade, när han hade skapat Adam att ”Det är inte bra att mannen är ensam”. (1. Mos.2:18) och gav åt honom förutom många djurvänner dessutom till slut som livskamrat en riktig människa, Eva.

Nuförtiden pratar man redan om ensamhet som en folksjukdom. Det orsakar inte endast andligt lidande, utan t.o.m. fysiska sjukdomar. Och det rör inte endast vissa folkgrupper, utan såväl män, kvinnor, unga som gamla lider av den. Det finns många unga, som inte har en enda vän. Många vuxna lever i ensamhet, isynnerhet om de av en eller annan orsak till exempel har hamnat utanför arbetslivet. Många gamla tillbringar sina dagar ensamma. Ibland läser vi sorgliga historier i tidningarna om hur fastighetsskötaren eller polisen har hittat någon död i en höghuslägenhet utan att någon har saknat eller frågat efter den människan på flera månader eller år.

Ensamhet är på så sätt ett märkligt fenomen att den blomstrar fast nuvarande omständigheter borde var emot den. Vi har flyttat från landsbygden till stora stä- der, och vi bor under samma tak i stora betonglådor tillsammans med tiotals andra människor, men trots det känner vi inte nödvändigtvis våra väggrannar annat än högst till utseendet och namnet på postluckan. Teknologin, som skulle föra oss närmare varandra, har istället fjärmat oss från varandra. Termen “social media” låter redan nästan sarkastisk, för den har gjort oss närmast osociala. Vi kan sitta med familjen vid matbordet och var och en stirra på våra små skärmar.

Som vi mycket väl vet, finns det också mycket annat som orsakar lidande i denna värld förutom ensamheten. Som kristen tror jag det beror på syndafallet.

Den första människans beslut att sätta sig upp mot sin fullkomliga och goda Skapare hämtade synden och döden in i världen, och vi ser och upplever följderna av detta alltför väl. Vi har alla på sätt eller annat gjort fel mot Gud och varandra.

Men på samma sätt som synden och döden kom in i världen genom en enda människa, Adam, kom också nåden och rättfärdigheten in i världen genom en annan människa. Och det var inte vilken människa som helst utan Gud själv, som hade blivit kött, Jesus Kristus. Fullkomlig rättfärdighet och nåd fick sin uppfyllelse på Golgata, där Jesus bar vår synd på det mittersta korset och genom sin uppståndelse ger evigt liv åt var och en som tror på honom. Också åt dig.

Nåden och rättfärdigheten verkar såväl i evigheten som i nuet. När Jesus vandrade på jorden lärde han oss, hur vi borde leva, och han talade ofta om Guds rike. Med detta menade han inte Himlen, dit var och en som tror på Kristus kommer när man förflyttas från tiden till evigheten, och inte heller det när Gud vid tidens slut skapar nya himlar och en ny jord, där det inte längre finns sorg och död.

Jesus lärde nämligen att Guds rike redan nu är mitt ibland oss! (Luk. 17:20-21).

Paulus beskriver i Romarbrevet detta rike som ”rättfärdighet, frid och glädje i Den Helige Ande”. (Rom. 14:17).

Det är möjligt att leva enligt Guds rikes värderingar här och nu. Jag tror att det i praktiken betyder att vi strävar efter att älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. En sådan livsstil vittnar för medmänniskorna om Guds kärlek, som vi kan utstråla, trots att vi är bristfälliga människor. Denna värld är en dyster plats, men med goda gärningar kan vi kan vi förmedla Guds ljus i mörkret. En sådan ljusglimt kan vara just det, att vara vän med dem, som inte har någon vän. Det har varje officer i Frälsningsarmén lovat i sitt förbundslöfte, och därför vill vi som organisation på alla sätt främja att vänskapsband uppstår och växer.

Frälsningsarméns lokalavdelningar är ställen, dit vi vill inbjuda alla slags människor. Vi har mångsidig verksamhet, allt från gudstjänster och bibelgrupper till gemensamma måltider och själavårdssamtal. Om inte annat, så kan man alltid sätta på kaffekokaren och prata en stund över en varm kopp. Gemensamt för alla dessa tillfällen är ändå det att vi kommer tillsammans och möter varandra. Som jämlikar, aldrig ovanifrån eller underifrån.

Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att knyta nya vänskapsband särskilt i vuxen ålder. I synnerhet om ens eget liv från förut är fullt av utmaningar, kan det vara oöverkomligt. Om man säger åt en som kämpar med depression eller ångeststörning, att “gå ut bara och träffa nya människor!” kan det vara ungefär som man skulle säga åt en patient på jourpolikliniken med båda benen brutna att ”gå ut bara och spring ett halvmaraton!”

Men jag vill att du ska veta att dörrarna till våra kårer är öppna. Till oss är alla välkomna, man behöver inte göra något eller bete sig på något speciellt sätt. Du kan komma och diskutera eller sitta för dig själv. Jag är förstås realist, och kan inte lova att någon automatiskt hittar nya vänner genom vår verksamhet, men du ska veta att du är välkommen till oss. Ingen behöver vara ensam. Mer information om Frälsningsarméns lokala kårer finner du på våra nätsidor på adressen pelastusarmeija.fi.

Vi ses på kåren!

Robert Becker löjtnant ledare för Salokåren

Foto: Darren Lawrence