Gud som oss

GUD SOM OSS

En av mina lärare, som var troende, visade oss vad tro och Gud handlar om med hjälp av Venns diagram. Han visade att det INTE handlar om två separata cirklar och inte om två cirklar som delvis hade samma yta utan det handlade om en ENDA cirkel som innesluter allt i sin verklighet, och denna ENDA PERSON är den troende och Gud och all skapelsens mening, genom den kärlek som finns i denna ENDA verklighet. Samma inspiration fann jag senare hos Norman Grubb. Det följande är speglingar av denna typ av beskrivning av trons äventyr.

När vi låter Kristus vara oss, så vi är en ENDA verklighet, märker vi att vi måste acceptera oss själva såsom han accepterar oss. I detta finns frihet.

En del accepterar Yeshua, men inte sig själva som vi är. Men han vill leva oss i accepterandet av just precis den vi är. Så varför försöka undvika något som vi ändå it'nte klarar av att undvika -- fast vi försöker. Tänk så skönt att låta hans avsikt vara den som gäller !

Innan vi låter Kristus vara oss, har vi säkerligen en period där vi har ett falsk ego som uppskattar sig på ett falskt sätt. Vi vet alla vad det är, det smakar surt. Sen har vi troligen en period där vi inser att vi som kristna är mycket mer illa ute än ateisterna. Det är en nyttig period för under den ser hur vi vi ingenting kan göra själva utan honom. Sen kommer förenklingen och han får vara oss. Då kan vi acceptera oss själva just som vi är. Det är en vila och en frihet som heter duga.

Detta innebär också att vi liksom säger till Herren: du gör som du vill med mig. Jag tänker inte försöka förbättra mig själv, bli något som är bättre än jag är. Du får ta hand om det ! Vill du ha något bättre så se till att ändra mig till det. Jag kan det inte.

Men Gud kan få mig att vilja både det ena och det andra. Själv vill jag inte, jag är oförmögen att vilja det jag anser att jag bör vilja. Men när han får leva mig orsakar han en vilja och då fungerar det. En stor del av livet är omedvetet, spontant -- och det är meningen att det ska var just så. Ingen kan gå omkring och vara helt medveten om allt de gör. Vissa buddhister kanske försöker, men det går inte i ett vanligt liv. Det är helt naturligt och gott med en stor portion omedvetet liv. Och vi lever Gud som han vill leva

genom oss omedvetet. Du gör saker som är hans vilja. Om du skulle försöka tänka ut dem blir de oftast inte ens till.

Det är som att rida en häst, det måste ske med ryggraden, med hela dig själv utan medvetna tankar på vad som skall göras. Vi tänker inte på Gud, vi bara är till och handlar spontant. Det mesta och bästa Gud gör genom oss är just sådant. När vi tänker medvetet på Gud blir fokus mycket smalare. Det behövs också ibland. Vad säger Gud till oss i Johannes evangelium? Nu måste vi medvetet se vad som sägs redan i första kapitlet, vers 51, till exempel.

När vi har levt omedvetet några timmar under dagen återvänder vi inte till Gud och säger: Oj, ursäkta min frånvaro flera timmar. Nu ska jag vara medveten om dig och be ordentligt ! Nej, han använde oss hela tiden, ingen tid är förlorad. Gud säger till oss: vadå tänka på mig medvetet? Det behövs inte. Jag levde genom dig hela tiden, diskade, pratade med barnen, skrev upp saker som ska handlas, svarade i telefonen, gick ut med hundarna -livet ! Jag är med i livet, inte bara i dina smarta teologiska tankar eller i dina medvetna böner till mig.

Gud lever oss. Han kontaktas inte bara medvetet i tankar, ord och skrivande eller läsande, i diskussioner eller förböner. Gud är liv och liv i oss och

med oss och genom oss. Gud kör med vår bil, kroppen-mentala-emotionella-systemet, även om vi inte tänker att han ska köra med vår bil. Visst kan vi tänka på det och säga det till andra. Men i det omedvetna livet fungerar det bäst. "Ni är världens ljus" säger Yeshua och då avses just denna spontana omedvetna del av livet. Yeshua säger inte: "Ni har ljuset..." utan "Ni är ljuset" och skillnaden är att vi separerar oss om vi säger att "vi har" medan när Gud använder oss så är vi det ljus han vill sprida genom oss.

Det medvetna livet handlar om motstånd. Vi stöter på något som får oss att stanna och tänka efter: bör jag göra detta? Eller vi grips av en reaktion, negativ eller positiv. Något som får oss att irritera oss, ofta en annan person eller grupp av personer. Vi grips av förargelse inför en situation eller blir arga på några människor. Instinktivt känner vi att allt som inte är kärlek blir synd av något slag. Vi kalla en del vrede för helig vrede. Men nästan aldrig är det fråga om detta. När vi har reaktioner känner vi att det är fråga om synd och inte kärlek.

Men vi vet att synden är förlåten sedan ett par tusen år så vi kan bara säga varje gång: ”Oj Herren, jag reagerade negativt ! Du får tar över och rätta till allt inom mig och ge mig vilja att rätta till allt utanför mig i den mån det går.” Detta är den enkla kristna vägen. Gud tar ansvaret, du själv bara står inför honom och erkänner att det gick som det gick. Det är snart över, i de

flesta fall går det fort. Och det är meningen att det ska kännas fel och obehagligt för då vänder vi oss till Gud. Tänk om inte den signalen fanns i oss, som i sjuklig brist på empati och samvete, det är värre.

Gud med oss betyder just detta: falla, känna det negativa, stå inför honom och bli fri för att gå vidare. Om vi ältar misstagen och fördömer oss själva och tar jobbet från Gud för att leka domare över andra eller sig själv, går det inte att vara fri. Om vi tar på oss skuld för att gå omkring med den bygger vi åter ett fängelse åt oss. Så gör märkligt nog många ateister och agnostiker. Etisk belastning kan vi kanske kalla det. Detsamma sker när vi tar på oss skuld men inte ställer oss inför Frälsaren utan går i motsatt riktining. Det går inte bra. Det är ett tungt sätt att leva. Istället igenkänner vi reaktionen för vad den är, står inför Frälsaren och låter honom ta över. Så går vi vidare -- med honom. Vi använder det negativa för att ta del av det positiva. Ja, vi behöver det negativa för frihetens och kärlekens skull.

Många känner modlöshet när en viss svaghet repeterar sig och aldrig försvinner. Men så hade Paulus det och så har i stort sett alla. En eller flera svagheter manifesterar sig till sista dagen på jorden. Ändå är vi fria i Yeshua för varje gång vi faller får vi tillfälle att se honom i aktion, skulden är borta sedan två tusen år och han går med oss framåt. Vi är i frihet om vi så

föll sju gånger sjuttio gånger varje dag. Det är stor frihet. Alkoholister som fått hjälp i AA-programmen vet om detta.

Så våra liv är till stor del omedvetna och han lever oss i detta omedvetna liv i vardagen, och till en mindre del medvetna i motstånd och negativa reaktioner där vi får tillfälle att igenkänna och bekänna att vi är människor.

Friheten vi får i Yeshua är i båda fallen påfallande. Friheten i den omedvetna spontaniteten och friheten i medvetandet om livet framåt i förlåtelsen. Vi blir också fria att se hur alla misstag, synder, felsteg, svagheter inte är något annat än flöten: du trycker ner dem och de vill upp till ytan. Perfekt !

Det negativa får oss att leva det positiva.

Gud är en som går ut. Han lämnar sig själv för oss, han går ut och lever för andra, i andra. Så blir det också för oss. Vi lever genom vad vi kan vara för andra. Om vi inte träffar så många andra, det spelar ingen roll. De vi träffar lever vi för och genom. För vi ser Gud i de andra, rent faktiskt älskar Gud dem och är i dem redan.

Detta handlar Bibeln om även om den gammaltestamentliga guden ofta inte är på nivå med vad Yeshua visar oss om Gud. Det handlar om folk som Gud lever genom. Guds eget privatliv får vi ta del av när han så önskar.

Men tills dess lever han som oss och för andra. Det betyder att mission är att göra andra till sådana som tjänar andra. Inte i första hand bli bättre

människor, friskare människor, helare människor. Det är sekundära saker.

Målet är att göra dem till givare åt andra. "Saliga är de som mäklar fred" säger Yeshua. Inte de som har frid och fred, de som har uppnått fridens tillstånd, utan de som skapar frid och fred. Det är bra om de har frid, kanske nödvändigt, men målet är att de skapar frid för andra människor.

När Gud får leva oss går vi utom oss själva hela tiden. Vi blir enheten av alla, snarare än mig själv eller någon för sig. Vi blir varelser för andra. Vårt vara är ett vara-för-andra. Detta innebär en stor frihet, tvärtemot vad världens barn tror. De tror att de tvingas till något. Trångsynt religion, tänker de. Men det är en frihet, man kan röra sig fritt för inget håller tillbaka, man är ett med det man rör sig mot -- de andra, människor, djur, natur, kosmos, allt och alla.

Just den smärtan som vi får när något går oss emot är där för alla andra, inte för vår egen skull. Den vill att vi går ut som Gud gör för andra. Smärtan är inte något som träffar oss utan handlar om att flöda ut till andra såsom Gud gör i mig själv. Så vill Gud leva med mitt liv. Alla motgångar, alla medvetna problem, är till för andra, för att gå ut till andra.

I början av vår trosvandring kände vi oss träffade av smärtor och motgångar. Vi tyckte det drabbade oss själva, privat, dolt. Nu vet vi att det är Gud

på väg till alla andra med sitt ljus. Och han använder mig och denna smärta just för det syftet. Vilken befrielse !!

Det är alltså inte fråga om någon sanktifiering eller helgelse av oss -- konstiga begrepp eller hur? Det handlar om att Yeshua är oss. Då använder han vår personliga smärta, vår vånda, våra felsteg och smärtsamma insikt om felstegen. Det ska göra ont så att vi vänder oss så som han vill vända oss - till andra, för andra, ja, som andra. Vi kan säga att våra negativa reaktioner alla är navigation för honom i oss.

Detta kan ske för att redan på korset blev vi korsfästa så att våra svårigheter inte alls handlar om oss själva, vår synd eller skuld, utan tvärtom är praktiska delar av det roder han använder när han lever oss. Det är styrmedel. All skuld är redan borta sedan korset. Därför blir de svårigheter vi har med våra felsteg signaler om styrriktningen -- och Yeshua sköter om det åt oss. Vi åker med och riktar blicken mot andra människor, andra former av liv runt ikring.

När vi läser att "vi dör dagligen med Kristus" är det inte fråga om en repetition av något. Vår frälsning är klar, all vår skuld är borta, han är i oss från stund till stund. Allt han gjorde var för andra. Och därför är allt vi upplever som svårt för andra. Detta är friheten i Kristus sedan han blivit ett med oss.

Han fortsätter leva oss och fortsätter göra detta för andra. Därför använder Yeshua, kan vi säga, allt som händer oss för att vända oss till andra. Det är han som gör det, allt han gör är för andra. Ont, gott, neutralt -- allt som händer oss låter han användas för andra, så att vi i honom sprider ljus, mäklar fred, ger enkelhet och skönhet åt livet. Det vi kallar försynen är hans syn före så att när svårigheter drabbar oss, kommer vi ut till andra. Ingenting stannar kvar i oss, för då blir det oanvändbart. Yeshua använder till och med det onda för sin syften. Gud är inte ond men använder ondska, när den tar plats i oss, för sitt projekt att rädda andra, vara till för andra.

Därför kan vi säga till Gud när något svårt drabbar oss: Varför sände du det här i min väg? Ok, du vill använda det. Varsågod, här är det ! Och han kommer att använda det. I den här meningen är vi präster i det allmänna prästadömet. Yeshua inom oss är Översteprästen, kan vi säga och vi är de präster han använder för att använda svårigheter vi möter till att ge lättnad åt andra människor. Detta är den verkliga kyrkan, den är helt och hållet utgivande och till för andra. Någon annan kyrka har det egentligen aldrig handlat om. På grund av människors svagheter har dock andra typer av kyrkor ständigt växt fram. De kommer att försvinna.

När vi ser hur Yeshua dog inför sina reaktioner redan i Getsemane, för oss andra, kan vi göra detsamma själva genom honom. När svåra reaktioner på

livet dyker upp låter vi de vara till för andra. Det finns ändå ingen skuld, inget fel kvar sedan tvåtusen år. Vi kan därför vända oss till andra och vara deras förbedjare i den verkliga betydelsen som Yeshua är förbedjare för alla i varje sin handling. Att vara förbedjare är alltså att låta Yeshua gå ut till andra genom oss. Vi behöver ingen annan auktoritet än den att Yeshua lever oss.

Därför, när vi märker att vi dras med ett problem år ut och år in, eller med en omständighet som är mycket bristfällig, så kan vi låta Yeshua dö inom oss inför dessa reaktioner och vi blir fria till att lysa upp livet för andra varelser istället. Det är den verkliga missionen, spridandet av det nya budskapet. Och vi präglas av denna frihet, ett sorts nytt liv som inte folk i världen känner, för de tyngs av svårigheterna som stannar hos dem själva. De dör inte inför dem utan ältar dem, kommer ihåg dem. I Yeshua försvinner de i vår riktning till andra som han lever i oss och som oss.

I den situationen kan vi också få strategier för att ge ljus åt andra, vilka de nu kan vara, familjen, vänner, arbetskamrater, djur, bekanta, grannarna. Vi får en uppgift i världen som inte är av världen. Detta ökar friheten eftersom vi är till för andra, inte för oss själva. Vi är präster på riktigt, inte som självpåtagna kallelser och yrken. En sådant verkligt prästerskap finns inom oss alla, män och kvinnor och kyrkan är överallt där vi lever och låter Yeshua

verka. Det är en tjänst hos Gud som inte kommer av ansträngning. Det är en nåd som Gud verkar genom oss, en nåd och en frihet, inte en ansträngning.

Det nya livet med Gud är förening, ett enande, en enhet. Det sker som en naturlig spontan sak, vi lever men djupt inom oss vet vi att det inte är vi utan han. Vi kan inte veta riktigt varför. Det är på detta vis, vi kan endast njuta av det äventyr för andras skull som vår tro innebär. Vi är han i form av mänsklig person, spontant.

Naturligtvis är hela universum Gud uttryckt som universum, men det är speciellt med oss, vi är personer, fria personer som agerar spontant. Vi är lika Gud i det avseendet och detta är något mycket märkligt. Vi är gudar genom att Fadern agerar som oss. Yeshua är vår levande princip och vi agerar som uttryck för denna levande princip, som alltid går ut ur sig själv till andra. Samtidigt är detta inte ansträngning utan snarare vila i det egna väsendet, det gudomliga.

När detta sker har vi lämnat det falska egot och gått till inget själv, ingen person. Därefter lever vi mer än någonsin den person Gud är genom oss, den enda personen agerar fritt i mig och dig. Detta är vinstocken och grenarna -- ett enda träd, en levande realitet, uttryckt i min nya persons spontana handlande. Så vi märker att när det falska egot är borta och Yeshua lever oss, är det vi på nytt som lever. Med detta kommer en säkerhet i själva varandet, en naturlig auktoritet. Vi kan vittna om det.

Så här är det sedan begynnelsen, det är inget skapat utan en sanning som blivit synlig och den lever mig nu och för alltid. Trots att denna kropp upplöses snart är min nya person densamma som Kristus och den har för evigt varit levande och ska så vara i evigheters evighet.

Detta kan förstås uppfattas som Guds skämt med oss. Först blir vi korsfästa med honom, sedan blir vi ingenting, ingen person alls, urplockade som en pumpa inför halloween. Och så återkommer vi som Gud i vår person. Vi är densamme men med Guds skämtsamma blinkning åt alla. Det är Guds lek, det som på sanskrit heter "lila". Det är en underbar paradox som inte kan undvika att sprida glädje och kärlek.

Yeshua säger att han är vägen, sanningen och livet -- och han säger det åt oss. Det är så vi är när Gud lever oss, vi är Gud i form av Anders, Britta

eller Cecilia. Det är det nya "jag är" som vi får av Yeshua genom vårt medvetande om vad som är verkligt. Visst framstår detta som ohöljd egoism !

Och Yeshua måste ha framstått som historiens största egoist som påstår sig vara ett med Fadern och påstår sig vara den andliga vägen, den andliga sanningen och det andliga livet. Han separerade sig inte från Fadern och lär oss samma sak, att inte separera oss från Fadern genom att inte separera sig från Sonen.

Att veta sig vara är att leva som det man vet sig vara. I Biben används ordet "känna" och vi kunde säga: att känna sig vara är att leva som det man känner sig vara. I Bibeln används ordet i betydelsen verkligen veta, men vår tids valör i ordet "känna" är mer ytlig, känslomässig. Men det stämmer också. Vi känner verkligen att vi är Yeshua som den person vi är. Han är fartyget och vi är fören; vi har en personlig form. Men han är själva livet. Vi är förenade, precis som det bibliska ordet "känna" implicerar även sexuell förening: hon hade ännu inte känt en man, det vill säga hon var oskuld.

Men när vi levs av Yeshua är vi oss själva som de nya personerna, det verkliga "jag är". Och vi är oskulder igen, genom det som skedde på korset, genom Gud.

Vi kan tala om frälsningen i två faser: Kristus för oss och Kristus som oss.

Han dör för oss men som Paulus antyder i 1 Kor 10 är vi en kropp med honom när vi dricker och äter tillsammans. Det är Kristi blod för oss men vi blir en end kropp när han lever som oss. Kristus som oss i en kropp. Det är en parallell till Yeshuas bild av vinstocken. Grenarna och stocken är en enda levande kropp. Kristus som oss. Vi är grenarna men han lever som oss.

Kristus för oss offrar sitt blod. Vi är inte blodet. Det var hans död för oss.

Men vi är, sedan detta skett, en kropp med honom. Kristus som oss, han lever oss. När han ger sitt blod för oss sker något vi inte kan utföra själva.

När vi är en kropp med honom lever vi själva som honom, han lever som oss. Det handlar om en nödvändig fas, hans död för oss, och sedan vårt levande liv som honom. Hans död och uppståndelse är för oss, och nu är vi en kropp med honom. Kroppen är inte för oss, för då skulle vi ha ett avs-

tånd till honom. Kroppen är med oss, Gud med oss och vi är inte på något avstånd.

Paulus säger att vi är i pluralis, vi är många, men en enda kropp i Yeshua, unum corpus multi sumus. Alltså är han i var och en av oss som skilda personer. Vi är inte utsudddade, han lever var och en av oss som den var och en vi är, alltså min levande person här och nu. Visst kan vi tala om kollektiv enhet, församlingsenhet och så vidare. Men här gäller det var och en av oss. Han dog för just mig, och där dog mitt falska jag. Sedan är just jag ett med honom så att han kan vara Kristus som mig, inte endast, vilket först krävdes, Kristus för mig.

Därför bör det kanske heta i kommunionen: Kristi blod för dig utgivet. Det är den första fasen, den nödvändiga, den som endast Gud kan göra för oss i Yeshua. Sedan: Kristi kropp som dig delad. Det är den andra involverande fasen, den där han lever som oss. Om vi säger: Kristi kropp för dig utgiven, så missar vi att han lever i oss, att han förblir i oss. Vi skjuter tillbaka brödet/kroppen till den första fasen och disponerar för en omogen form av kristet liv, ett där Gud endast förbereder livet i oss men inte kommer fram till det. Skillnaden och separationen görs permanent och Gal. 2:20 skulle vara omöjligt att skriva eller ens tänka.

Allt är medvetande och det vi vet att vi är, det är vi också. Yeshua säger "Jag och min Fader är ett" och han visste det. Så han levde det. Han behövde aldrig söka sin Fader. Han såg att han var Fadern och det blev hans medvetande. Han gick endast in i detta som han uttalade och gjorde det utan stora åthävor, stora böner eller grandiosa upplevelser. Han bara var det han visste, medvetande om att han är ett med Fadern. "Det här är inte jag, det är Han". Mycket enkelt.

Och nu säger Skriften, 1 Joh 4:17 : "Och så som det är för honom så är det för oss här i världen". Han var en person i världen, som vi. Han var ett uttryck för Fadern, såsom vi alla är. Inte att vi en gång efter mycket arbete och bön ska kunna vara det. Nej nej. Så är vi. Som han var det så är vi det.

Det är Guds kärlek som gör detta verkligt.

Vad är kärlek? Kärlek får inte vara en sak jag kan ha. Kärlek är uteslutande en person. Gud är kärlek och Gud är den personen. Därför finns det ingen annan ren, självgivande kärlek i universum förutom Honom själv. Kärlek är uteslutande en egenskap hos en enda person -- och det är inte någon av oss.

Detta är faktiskt en besvikelse för många kristna. De hade trott, liksom jag gjorde att "jag kan få kärlek in i mig genom bön, kanaliserad in i mig, på

det viset kan jag bli mer kärleksfull. " Och när min fru sa att jag blivit en bättre människa sedan jag blev kristen och katolik, så trodde jag ännu mer på det.

Men jag märkte plötsligt en dag att Gud säger: "Du kommer aldrig att få kärlek av kärleken. Jag är kärleken, det är allt!" Kärlek är en person; en person älskar -- och det är inte jag. Gud är kärlek och därför älskar kärleken Gud. För mig som trodde på bönens kraft att förskaffa mig kärlek genom bönen och tron, satte detta igång en ny fas av mitt liv. Jag började relatera detta till mina andra behov av framgång, makt, inflytande, lycka. Och jag hittade plötsligt en vers i första kapitlet i 1 Kor där det står att Kristus är Guds kraft och visdom. Inte att Kristus har makten, men han är makten.

Återigen hade jag trott att makt var något som gavs åt mig som flitigt troende, en ökande andlig makt, och jag därmed skulle kunna bli en kraftfull tjänare åt Jesus Kristus. Jag fann nu plötsligt att makt också är en person, liksom all andlig visdom är en person. Och den personen är inte jag, men uteslutande Kristus.

Vem är då Gud? Han är den verkliga personen som uttrycker sig som oss. Det spelar ingen roll om du kallar honom Fader, Son eller Helige Ande.

Sedan kom jag till nästa punkt. Något som varje kristen hävdar att ha är evigt liv. Eller hur? Han eller hon tar det som att ha ett liv som kommer

att pågå för evigt i himlen. ("Guds gåva är evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.") Men jag fann nu att det eviga livet inte är någonting jag någonsin kan ha - för Jesus sa inte "Jag har evigt livet att ge dig" -- han sa "Jag är livet". Han lever alltså som mig och är evigt liv, det är han som är det eviga livet och lever såsom mig i världen. Och det är underbart.

Återigen hade jag alltå funnit att något jag trodde att jag personligen hade evigt liv - är bara en person, och det är inte jag. Jesus Kristus är det "eviga livet".

Men var passade då jag som jordisk person in i allt detta? Till sist kom jag till ett uttalande som samlade allt tillsammans och avslutade mina trevande undersökningar i en absolut sanning. Versen var Kol 3:11, där det står om troende i Kristus att "Kristus är allt i alla." Kristus är allt, inte Kristus har allt. Om han hade något jag skulle få så småningom uppstår en separation, vilket är en fortsatt förvirring och smärta. Nu är han mig och jag kan vila i honom.

För om Kristus är allt, vad blir kvar för mig? Inte så mycket, eller hur? Jag trodde att jag var någon. Det stämde inte. Jag trodde att något skulle överflyttas, överföras eller skänkas till någon annan. Men Kristus är allt. Kristus

är allt och i alla. Den enda orsaken till hela skapelsens existens är att vara

Gud! Inte vara något från Gud, men vara Gud såsom Guds barn är det. Vi människor ser naturligt det mänskliga jaget som viktig och det kan sakna eller ha. Men vi har tokiga idéer om orsaken till självständighetens existens.

En enorm förvrängning har kommit in i mänsklighetens medvetande. Det är förvrängningen av egot - ett falskt ego har uppstått. Även om vi känner oss viktiga, så visade NT att jag själv är extremt obetydlig.

Det finns bara ett Själv, ett "Jag är" i universum som är verkligen viktigt. Vi kan nästan säga att det bara finns ett Själv. Varför? Eftersom det bara finns en person i universum som någonsin sa "Jag är". Gud sa att det var hans namn när Mose frågade vad han skulle säga när folk frågar, "Vad heter din gud?" (Exodus 3:13, 14).

Vi får i NT veta att i slutet av universums historia är det Gud som kommer att vara allt i allt. Gud allting! Vad finns då kvar? Det är fantastiskt.

Lorem ipsum dolor sit amet, ligula suspendisse nulla pretium, rhoncus tempor placerat fermentum, enim integer ad vestibulum volutpat. Nisl rhoncus turpis est, vel elit, congue wisi enim nunc ultricies sit, magna tincidunt. Maecenas aliquam maecenas ligula nostra, accumsan taciti. Sociis

mauris in integer, a dolor netus non dui aliquet, sagittis felis sodales, dolor sociis mauris, vel eu libero cras. Interdum at. Eget habitasse elementum est, ipsum purus pede porttitor class, ut adipiscing, aliquet sed auctor, imperdiet arcu per diam dapibus libero duis. Enim eros in vel, volutpat nec pellentesque leo, temporibus scelerisque nec.

Ac dolor ac adipiscing amet bibendum nullam, massa lacus molestie ut libero nec, diam et, pharetra sodales eget, feugiat ullamcorper id tempor eget id vitae. Mauris pretium eget aliquet, lectus tincidunt. Porttitor mollis imperdiet libero senectus pulvinar. Etiam molestie mauris ligula eget laoreet, vehicula eleifend. Repellat orci eget erat et, sem cum, ultricies sollicitudin amet eleifend dolor nullam erat, est leo ac.

Consectetuer arcu ipsum ornare pellentesque vehicula, in vehicula diam, ornare magna erat felis wisi a risus. Justo fermentum id. Malesuada eleifend, tortor molestie, a fusce a vel et. Mauris at suspendisse, neque aliquam faucibus adipiscing, vivamus in. Wisi mattis leo suscipit nec amet, nisl fermentum tempor ac a, augue in eleifend.