Marialegionen by Staffan Humlebo

Marialegionens handbok

DEN OFFICIELLA HANDBOKEN FÖR MARIA-LEGIONEN       Om tidigare erfarenheter har någon betydelse, så kan ingen gren av Legionen misslyckas, om den troget följer reglerna. Legionen är ett system som kan bringas i oordning genom att man nonchalerar eller ändrar någon av dess delar. Följande vers skulle mycket väl ha kunnat vara skriven om Legionen: "Dra ut en tråd, och du fördärvar vävnaden, slå an en enda falsk ton av tusen, och det skärande ljudet kommer att tränga genom allt." (Whittier)    Om ni alltså inte är villiga att exakt följa, systemet i ert arbete, så som det är framställt på dessa sidor, så var vänliga och bli inte medlemmar i Legionen alls. Läs i anslutning till detta noga igenom avdelningen på sidan "Legionens regler är oföränderliga."     Utan att vara medlem av något av Legionens erkända presidier kan man inte vara medlem av Legionen.      !2

1    MARIALEGIONEN      — Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom målen, strålande såsom solen, överväldigande som en härskara? (Höga Visan 5,9) — Och jungfruns namn är Maria. (Lukas 1,27) — Marialegionen. Vilket utsökt namn! (1) Namn och ursprung Marialegionen är en sammanslutning av katoliker som med Kyrkans godkännande och under Maria Immaculata, förmedlerskan av all nåd (som är skön såsom månen, strålande såsom solen och — för Satan och hans legionärer — överväldigande som en härskara), har slutit sig samman till en armé för att ta del i den kamp, som Kyrkan ständigt för mot världen och dess onda makter. Legionärerna hoppas visa sig värdiga sin stora himmelska drottning, genom sin lojalitet, sina dygder och sitt mod. Därför är Marialegionen organiserad som en armé, huvudsakligen med det antika Roms armé som förebild, vars namn och beteckningar den också lånat — men

Marialegionärernas här och vapen är inte av denna världen.  Denna armé, som idag är så betydande, hade en mycket obetydlig början. Det var ingen listigt uttänkt organisation. Den började helt spontant. Det fanns inga i förväg uttänkta regler och rnetoder. Någon kom helt enkelt med ett förslag.   Man bestämde en kväll, då en liten grupp skulle träffas, omedvetna om att de skulle bli en kärleksfull Försyns verktyg. På det mötet såg det precis så ut, som det idag ser ut på ett Legionsmöte varhelst i världen det hålls. På bordet kring vilket man samlades stod ett enkelt altare. Medelpunkten utgjordes av en staty av Maria Immaculata (efter förebilden av den "undergörande" medaljen) . Den stod på en vit duk och på båda sidorna stod en vas med blommor och två ljusstakar med tända ljus. Detta stämningsfulla arrangemang hade en av dem som kom först fått idén till. Den uttryckte allt som Marialegionen innebär. Legionen är en armé. Deras drottning var där, innan de samlades. Hon stod där och väntade på dem som hon visste skulle komma för att enrollera sig. De valde inte Maria, utan hon utvalde dem. Och ända sedan dess har de marscherat och kämpat för henne i medvetandet om att de skulle lyckas och hålla ut i den mån som de var förenade med henne.     !4

Den första gemensamma handling som dessa legionärer gjorde var att falla på knä. Andäktigt böjde de sina unga huvuden och anropade den helige Ande. Sedan gled genom deras händer, som de under dagen arbetat hårt med, kulorna till den enklaste av alla böner. Då den sista bönen förklingat, satte de sig och under ledning av Maria (representerad av statyn), började de att tänka efter och överväga hur de bäst kunde behaga Gud och vad de kunde göra för att Gud skall bli älskad i sin värld. Ur denna överläggning uppstod Marialegionen, så som den är i denna dag med alla dess karakteristiska drag.    Vilket under! Den som såg dess enkla människor samlade på detta anspråkslösa sätt, skulle inte i sina vildaste drömmar kunnat ana, vilken uppgift som väntade dem inom den närmaste tiden! Vem kunde ha tänkt sig att de just stod i begrepp att starta en organisation, som skulle komma att bli en väldig makt i världen: en organisation i Maria - som om den sköttes på ett troget och beslutsamt sätt - var i stånd till att skänka folken liv,glädje och hopp. Men det var bestämt att det skulle bli så.   Denna den första upptagningen av Marialegionärer ägde rum i Myra House, Francis Street,Dublin, Ireland kl. 20 den 7 september 1921, kvällen före festen för Marie födelse. Gruppen bar namnet "Barmhärtighetens moder'', och efter den var organisationen en tid känd under namnet !5

"Barmhärtighetens Moders förening". Genom omständigheter, som man kanske är böjd att kalla tillfälliga, bestämde man sig för detta daturm, som just då föreföll mindre passande än den följande dagen. Först långt senare då oräkneliga bevis på Marias moderliga kärlek hade kommit legionärerna till del - insåg man att det var ett alldeles särskilt kärleksfullt prov på Marias omtanke, ty av afton och morgon bestod den första dagen (Genesis 1,5) och helt visst var början och inte slutet av festen för Marie födelse det passande ögonblicket för uppkomsten av en orvanisation, vars första och ständiga mål har varit att efterlikna Maria och på så sätt bäst förhärliga Gud och föra honom till människorna.    Maria är moder till alla Frälsarens lemmar, därför att hon i sin kärlek har medverkat vid födelsen av de troende i Kyrkan. Maria är Guds levande gjutform, det vill säga, det är endast i henne som Kristus formades till människa utan att förlora ett enda drag av sin gudomlighet; och det är endast i henne som människan kan danas till en trogen avbild av Gud, så långt som den mänskliga naturen är i stånd till detta genom Jesu Kristi nåd.           2  !6

SYFTET      Syftet med Marialegionen är att medlemmarna ska växa i helighet genom bön och aktivt samarbete under prästerlig ledning. Detta ska ske i Marias och Kyrkans verksamhet, vars uppgift är att krossa ormens huvud och utbreda Kristi rike.     Med Konciliets godkännande och med de restriktioner som finns angivna i Legionens officiella handbok, står till stiftets och biskopens och församlingsprästens disposition, för varje slags socialt arbete och katolsk aktion, som dessa auktoriteter kan anse lämpliga för legionärerna och Kyrkans bästa. Legionärerna får inte delta i något församlingsarbete utan tillstånd av församlingsprästen eller biskopen. Då det i denna bok talas om biskopen menas alltid stiftets biskop. "Säg edra troende barn av lekmannaståndet, att då de, förenade med sina präster och biskopar, vare sig individuellt eller gemensamt, deltar i apostolatsarbete, vars slutmål är att göra Kristus mera känd och älskad, så är de mer än någonsin ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, som den helige Petrus talade om i så berömmande ordalag. (1 Petrus 2: 9.) Då är de också mer än någonsin förenade med oss och med Kristus och blir av stor

betydelse, då det gäller att skapa fred i världen, därför att de verkar för förnyandet och spridandet av Kristi rike." (I Encyklika av den 23 dec. 1922 om Kristi fred.)             3    LEGIONSANDAN      Legionsandan är samma anda som besjälar Maria själv. I synnerhet strävar Legionen efter att nå Marias djupa ödmjukhet, hennes fullkomliga lydnad, hennes änglalika mildhet, hennes ständiga bön, hennes självtukt, hennes   absoluta renhet, hennes hjältemodiga tålamod, hennes himmelska vishet, hennes självuppoffrande tappra kärlek till Gud, och framför allt hennes tro, ty endast Maria har ägt trons dygd i hela dess fullhet.   Inspirerad av denna Marias kärlek och tro prövar hennes Legion allt slags arbete och "klagar inte över att det är omöjligt, därför att den tror att den får och kan uträtta allt". (Kristi efterföljelse, bok III kap.5) "På alla dessa kallelser till det

"omöjliga" kommer först darrande från mänskliga läppar svaret "Hur skall detta kunna ske?" Men sedan följer: "Se jag är Herrens tjänarinna". Om detta ord har uttalats i dess fulla mening, genom vad Francois av Sales kallar "en oförliknelig akt av underkastelse" så fullbordas verket överskyggande av Guds Ande." (Monahan - Den heliga Magdalena Sophie Barats liv.)           4     LEGIONSTJÄNSTEN      1. Ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer — som icke är efter denna tidsålders väsende."(Rom. 12:1,2.) Den romerska legionen, vars namn Marialegionen tagit sitt namn efter, är ännu i denna dag berömt för sin lojalitet, sitt mod, sin disciplin, uthållighet och framgång. Allt detta tjänar ofta lägre syften eller åtminstone världsliga. Det är klart att Marialegionen inte kan ta samma namn, om den inte också har samma egenskaper. Det skulle vara som att erbjuda henne en juvelinfattning där alla ädelstenarna fattades. Dessa egenskuper utgör därför det absoluta minirmurn, ifråga om legionstjänst.

2. På denna grundval kan den trogne legionären utveckla goda egenskaper i ännu högre grad, därför att uppgiften är så överlägsen. I synnerhet kan han utveckla en ädel storsinthet och generositet, en sådan som den heliga Theresa uttryckte med orden; "Att ta emot så mycket och återgälda  så litet!, det är ett martyrium som nästan krossar mig". Då legionären betraktar sin korsfäste frälsare, som utgav sig själv till sin sista suck och den sista droppen av sitt blod, så måste han sträva efter att också hans tjänst blir en absolut självuppgivelse. "Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den?" (Jes 5: 4.)     3. "Villighet till arbete och möda." (2 Kor 11: 27) Som nyligen inträffade händelser har visat, kommer det alltid att finnas platser, där katolsk trosiver måste vara beredd på att möta tortyr och död. Många legionärer har på så sätt i triumf ingått i härligheten. Men i vanliga fall är skådeplatsen för katolsk trosiver och offerberedskap mycket anspråkslösare. Den erbjuder i alla fall rika tillfällen att praktisera ett stilla men sant hjältemod. I sitt apostolatsarbete kommer legionärer att möta många som helst skulle vilja hålla sig undan från allt inflytande, och som tyärr visar att de tycker illa om att få besök av sådana vilkas avsikt är god och inte ond. Man kan säkert vinna också dem, men till det fordras tålamod och mod. !10

Sura miner, förolämpningar och skarpa ord, löje och fientlig kritik, trötthet till både kropp och själ, misslyckanden och grov otacksamhet, bitter kyla och piskande regn, smuts och ohyra och stank, mörka korridorer och smutsiga bostäder, avstående från nöjen, bekymmer som   följer med arbetet, ångesten som en känslig själ grips av vid ondskan i världen, andras lidande som man delar med hela sitt hjärta — det finns ingenting tjusande i sådant, men om man bär det rned saktmod, ja, till och med glädje ända till slutet, kommer det vid domen att likställas med den kärlek om vilken det heter: "Ingen har större kärlek än den som låter sitt liv för sina vänner." "Hur skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig?" Ps 115.         4. "Vandra i kärlek, såsom Kristus också älskade oss och gav sig själv för oss''. (Efes 5:2)     Hemligheten med all framgång hos andra ligger i att skapa personlig kontakt, en kärlekens och sympatins kontakt. Denna kärlek måste vara något mer än blott och bart ett yttre sken. Den måste kunna bestå samma prov som en sann vänskap. Detta fordrar ofta en viss självövervinnelse.   !11

Att träffa någon ute i det offentliga livet, som man för en kort tid sedan besökte i fängelset, att bli sedd i sällskap med sjabbigt klädda människor, att med värme trycka en smutsig hand, att delta i en måltid i ett mycket fattigt hem, är för en del ganska svårt, men om man inte gör det så framstår den vänskap man betygat som hyckleri, kontakten bryts, och den själ som man velat lyfta, sjunker besviken ner igen. Om arbetet ska bli verkligt fruktbringande, så måste man vara beredd att ge sig själv helt och fullt, ty annars blir ens tjänst till ingen nytta. Den legionär, som drar upp en gräns: "Så långt, men inte längre, får självuppoffringen gå'', kommer trots stora ansträngningar bara att uträtta obetydligheter. Å andra sidan kommer denna beredvillighet, om den finns, att uträtta mycket stora ting, även om den aldrig eller endast i ringa grad kommer att tas i anspråk. Jesus sade: "Vill du ge ditt liv för mig?" (Joh. 13,30)       5. Man måste fullborda loppet." (2 Tim 4: 7). Legionen kallar alltså till en tjänst som är utan gränser eller reservationer. Detta är inte bara ett råd till fullkomlighet, utan också en nödvändig fordran, för om man inte har till mål att sträva efter det bästa, så kommer man inte att hålla ut som medlem. Att ett helt liv hålla ut i apostolatstjänst är i sig själv något heroiskt, och det är ingenting annat än höjdpunkten av

!12

en oavbruten rad av hjältemodiga handlingar, och är verkligen lönen för dem. Men det är inte bara den enskilda legionärens medlemskap, som måste kännetecknas av uthållighet. Varenda uppgift i Legionens tjänst måste präglas av samma outröttliga envishet. Naturligtvis måste förändringar komma. Legionärerna besöker olika platser och personer, några uppgifter slutförs och nya påbörjas. Men detta är bara livets oavlåtliga växlingar, det är inte ett nyckfullt handlingssätt på grund av ombytlighet eller nyhetsbegär vilket till sist skulle bryta ner den bästa disciplin. Legionen är medveten om farorna av denna längtan efter omväxling och uppmanar därför ständigt till allt större uthållighet och sänder ut sina medlemmar efter varje möte till deras uppgifter så att säga med orden: "Håll ut!" ringande i öronen. Om man verkligen skall uppnå något resultat, måste man sätta in alla sina krafter, vilket i sin tur är ett uttryck för en okuvlig vilja att segra. Om denna vilja skall kunna hålla ut, är det av största betydelse att den inte ofta ger efter, ja, aldrig gör detta. Därför fordrar Iegionen av varje grupp och varje medlem en allmän inställning, som vägrar att acceptera nederlag eller ens leka med tanken på ett sådant genom att indela olika arbetsuppgifter i "lovande", "mindre lovande", "hopplösa" osv. Att genast vara färdig att stämpla något som hopplöst betyder så långt som det gäller Iegionen att en själ får fritt och obehindrat styra mot helvetet! Dessutom visar det att vi i vårt arbete behärskas av en tanklös längtan efter omväxling och !13

tecken på framgång i stället för av högre liv. Om då inte skörden kommer omedelbart i såningsmannens spår blir vi missmodiga och lämnar förr eller senare vårt arbete. Vi måste alltså måste ännu en gång betona, att stämplandet av något fall som hopplöst automatiskt försvarar vår inställning till alla andra. Medvetet eller omedvetet kommer vi att ta itu med allt arbete i en anda av tvivel på att det lönar mödan. Också det minsta tvivel förlamar vår handlingskraft. Värst av allt är emellertid att tron inte kommer att spela den roll i Legionsarbetet som den bör, den får en mycket obetydlig ställning när den underordnas förnuftet. Om tron blir så hämmad och dess beslutsamhet så försvagad, framträder genast den naturliga blygheten, alla småaktigheter och den världsliga klokheten, som tidigare hölls i schack. Legionen kommer att uppvisa en slarvig och halvhjärtad tjänst. En sådan tjänst borde vi skämmas för att erbjuda Himmelen. Det är därför som Legionen bara i andra hand är intresserad av ett arbetsprogram. Istället frågar den desto mera efter en okuvlig strävan mot målet för alla legionärer. Legionen begär inte rikedom eller inflytande av sina medlemmar utan en aldrig sviktande tro, inte stordåd utan endast ett outtröttligt uppbjudande av alla krafter. Legionen begär inte heller speciell begåvning utan outsläcklig kärlek, inte jättekrafter utan stram disciplin. En legionär måste kunna hålla ut, absolut och envist vägra att tappa modet. I nöden är legionären en klippa men vid alla tillfällen ståndaktig.    !14

Legionären hoppas på framgång, förblir ödmjuk i framgången men är oberoende av den. Hon eller han försöker inte misslyckas men nedslås inte av ett misslyckande utan kämpar vidare och segrar genom sin uthållighet med svårigheterna och enformigheten i arbetet. Genom dem stärks tron och leder till en slutgultig seger. Legionären är villig och beslutsam när en uppgift kräver insats - vaken och full av iver, alltid på vakt för Gud, t.o.m. då ingen fiende fins inom synhåll.   Legionären är inte rädd för att ta itu med det till synes omöjliga men är ändå nöjd med att ibland spela rollen av en broms. Ingen uppgift är för stor, men ingen uppgift är heller för obetydlig. Legionären visar varje uppgift samma hängivan uppmärksamhet, samma outtömliga tålamod, samma orubbliga mod. Varje uppgift utförs med samma strålande uthållighet.   Leginären är alltid i tjänst för själars räddning, alltid till hands för att hjälpa svaga i deras nöd. Vaksamt iakktas de förhärdade för att möta dem i deras sällsynta ögonblick av vekhet. Outtröttligt söker legionären efter vilsegångna. Glömsk av sig själv står legionären alltid vid andras kors och stannar kvar där till verket är fullbordat.   Osviklig måste den tjänst vara som utförs av Virgo Fidelis, av den organisation som bär hennes namn till ära eller skam och som är helgad åt Henne. !15

5    LEGIONENS FROMHETSSYN     Legionens fromhetssyn återspeglas i dess böner. Legionärens tjänst är i första hand grundad på en innerlig tro på Gud och på guds kärlek till sina barn. Gud vill att våra ansträngningar ska lända honom till stor ära, och han kommer därför att rena dem och göra dem fruktbara och uthålliga.     Vår feberaktiga oro liksom också omvänt vår likgiltighet visar att vi tror att Han inte gör något annat än ser på då vi arbetar. Låt oss istället göra det klart för oss att vår avsikt är god bara därför att Han har ingett oss den och att vi kommer att förverkliga den endast om Han hela tiden hjälper oss. Att våra förehavanden ska lyckas ligger Honom mycket mer om hjärtat än oss. Han åstundar oändligt mycket mer än vi den omvändelse vi söker. Vi längtar efter att bli helgon. Han önskar det tusen gången mer än vi.   Legionärernas förnämsta stöd måste vara medvetandet om att Gud deras Fader hjälper dem i deras tvåfaldiga arbete - dels att helga sig själva och dels att hjälpa sin nästa. Ingenting kan

!16

hindra framgången utom brist på tillit. Om vi bara har den kommer Gud att använda oss till att erövra världen åt Honom.   "Hon trodde ängels ord att hon skulle bli moder åt Gud och ändå förbli jungfru. Det var en tro som var stark nog inte bara att försätta berg här på jorden utan att förmå himlen att dväljas här på jorden. Inför en sådan tro bleknade gångna tidsåldrars tro som stjärnorna inför solen. Om vi inte är villiga att foga oss efter Guds planer, kan inte ens Gud själv göra något. Men troende gav Maria sitt samtycke och genom sitt samtycke visade hon sin tro. Från denna stund kunde ingenting längre hindra Guds godhet att verka med kraft. För Maria hade mänskligheten utför en trosakt som möjliggjorde deras frälsning". (James O'Mahony: Jesu Moder)         1 Gud och Maria   Under Gud är Legionen byggd på kärleken till Maria, "detta den Högstes outsägliga under" (Pius IX) Men vilken plats intar Maria själv i förhållande till Gud?   Han skapade henne liksom alla andra jordens barn av ingenting och fastän han sedan har upphöjt henne till en "omätlig och ofattbar nåd" så förblir hon ändå i jämförelse med !17

sin Skapare ingenting. Hon är i själva verket - långt mer än någonannan - hans skapade varelse därför att han har verkat mer i henne äni någon av sina skapade varelser. Ju större ting han gör med henne, desto mer blir hon hans händers verk.   Stora ting har Han gjort med henne. Från all evighet fanns Maria i hans tankar jämte Kristus, Återlösaren. Han förband henne på det innerligaste med sin frälsningsplan genom att göra henne till sin Sons sanna Moder och moder till alla de som är förenade med denne Son.   Gud gjorde allt detta därför att han för det första visste att Maria skulle kunna återgälla honom bättre än alla andra skapade varelser tillsammans. För det andra ville han härigenom på ett sätt som vårt förstånd inte riktigt kan fatta, öka den ära som han också skulle få ifrån oss. Därför kan den bön och kärleksfulla tjänst med vilken vi tackar Maria, vår Moder och medhjälpare vid får frälsning, inte på något sätt minska den ära som tillkommer honom, han som gjorde henne sådan.   Vad vi ger henne går helt och fullt till Honom. Men det är mer än blott och bart ett förmedlande. Maria är mer än trogen överbringare. Gud har satt henne till att vara en livsviktig faktor i sin nådefulla plan och det på ett sådant sätt att både hans ära och vår nåd blir större på grund av hennes plats.    !18

Eftersom det behagat den Evige Fadern att genom Maria mottaga den hyllning, som är avsedd för honom, så har han också i sin nåd utvalt henne till att bli den väg på vilken allmaktens rika flöden i hans stora godhet och allmakt skall nå oss. Han börjar med grunden för dem alla människoblivandet av den andra personen i gudomen, vårt sanna liv, vår enda frälsning.   "Om jag vill göra mig beroende av Modern så är det för att bli Sonens slav. Om jag strävar efter att bli hennes egendom så är det för att ännu bättre kunna underkasta mig Gud." (Sankt Ildephonsus.)         2. Maria, förmedlare av all nåd.   Legionens förtroende till Maria är obegränsat eftersom den vet att Marias makt enligt vad Gud bestämt inte har några gränser. Allt som han kunde ge henne, har han gett henne. Allt som hon kunde ta emot har hon fått i rikaste mått. Gud har gjort henne till ett särskilt redskap för sin nåd åt oss. Om vi samarbetar med henne så kan vi vända oss till Gud på ett verksammare sätt och därigenom bli delaktiga av mer nåd.   "Döm själv med vilken innerlig kärlek Gud vill att vi ska ära !19

Maria då Han gett henne allt gott i ett sådant överflödande mått och på ett sådant sätt att allt hopp, all nåd, all frälsning -- allt, säger jag, och låt oss inte tvivla på det -- kommer till oss från henne." (Sankt Bernard, Sermod de Aquaeductu).      3. Maria Immaculata   Också för den Obefläckade Avlelsen har legionen en särskild vördnad. Redan vid sitt allra första möte bad medlemmarna och gjorde upp planer kring ett altare helgat åt den Obefläckade Avlelsen. Samma altare bildar fortfarande medelpunkten vid varje legionsmöte. Ja, ännu mer: man kan säga att Legionens första andedrag var en brinnande bön till ära just för detta Marias privilegium som var upprinnelsen till alla hennes senare värdigheter och utmärkelser.     Samma ord med vilka Gud för första gången gav oss löftet om Maria, hänvisar Han också på den Obefläckade Avlelsen. Denna särskilda förmån är den del av Maria: Maria är den Obefläckade Avlelsen och samtidigt med detta privilegium fick hon löftet om det som Gud ytterligare skulle låta komma henne till del: det gudomliga moderskapet, krossandet av ormens huvud i frälsningen och Marias kallelse att bli hela mänsklighetens moder.

!20

"Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud och du skall stinga den i hälen." (1 Mos 3:15)     Dessa Guds den allsmäktiges ord till Satan är för Legionären en källa till förtröstan och styrka i dess kamp mot synden. Den strävar med hela sitt hjärta att bli Marias säd, hennes barn, för däri ligger segerns pant. I den mån som den gör mer och mer henne till sin Moder, destor större blir Legionens fiendskap mot det ondas makt och segern blir fullständigare.   Då vi utövar vårt apostolat är vår bästa hjälp den att vi är beroende av Maria, att vi håller oss innerligt förenade med henne så att vi i allt och överallt handlar som Marias redskap och är så att säga den Obefläckade Jungfruns häl. Det är inte så mycket vårt eget apostolat som Marias apostolat vi utför. Hon själv handlar med oss, genom oss, i oss, precis så mycket som vi låter vårt liv vara beroende av henne. (Petit Traité, Marialogie Marianiste.)       4. Maria vår Moder   Men om vi gör anspråk på barnets arvslott så måste vi ära

!21

moderskapet genom vilket detta arv tillfaller oss. Legionen visar sin vördnad för Maria på ett tredje, alldeles speciellt sätt genom att den ärar henne som sin verkliga moder, vilket hon ju faktiskt är.     Maria blev Krist Moder och vår moder då hon vid ängelns hälsning ödmjukt gav sitt samtycke: Se, Herrens tjänarinna, ske mig efter ditt ord. Detta Marias moderskap proklamerades i det ögonblick då det nådde sin fullhet, dvs. då frälsningen fullbordades. När Jesus led på Golgata, sade han till henne från korset: Kvinna, se din son! och till Johannes: Se din Moder! Genom Johannes riktades dessa ord till alla utvalda. Genom sitt samtycke och sitt lidande medverkade Maria till denna de troendes andliga födelse och blev i ordets fullaste och djupaste mening vår Moder.     Om vi i sanning är hennes barn så måste vi uppföra oss som sådana, ja till och med som mycket små barn som är fullkomligt beroende av henne. Vi måste vänta allt av henne. Hon måste nära oss, leda oss, undervisa oss, hela oss då vi är sjuka, trösta oss i våra sorger, råda oss i våra tvivel. Hon måster föra oss hem då vi gått vilse. Så skall vi vara helt och hållet anförtrodda åt hennes omsorg så att vi växer till att bli en avbild av vår äldre broder, Jesus, och har del i hans kallelse att strida mot synden och besegra den. !22

Legionärerna måste ständigt tänka på att Maria är vår Moder. Tron på hennes moderliga ställning måste växa sig starkare, den måste låta fastheten i vår övertygelse och värmen i vår kärlek sporra oss till handling och så göra oss till en sådan äkta moders värdiga barn.     Vi ger detta vackra och heliga verk - Marialegionen - vår alldeles särskilda välsignelse. Dess namn talar för sig självt. Bilden av Maria Immaculata på dess standar återger höga och heliga ting.     Den saligaste Jungfrun är Frälsarens Moder och allas vår Moder. Hon medverkade vid vår frälsning ty under korset blev hon vår Moder. I år firar vi hundraårsminnet av denna hennes medverkan och moderskap.    Jag ber för er att ni måtte med ännu större allvar utöva detta bönens och arbetets apostolat som ni har påbörjat. Då ni gör det kommer Gud att också låta er medverka vid frälsningen. Det är det bästa sättet att visa er tacksamhet till Frälsaren." (Pius XII till Marialegionen den 16 sept. 1953)

!23

5. Vördnaden för Maria är grunden för Legionens apostolat.     Att verka för en innerlig kärlek och vördnad för Gud Moder bör vara en av Legionens käraste plikter. Men den kan bara göra detta genom sina medlemmar och uppmanar därför varje medlem att genom uppriktigt och allvarlig begrundan och ivrig övning göra den till sin.    Men om Mariavördnaden verkligen skall bli en för legionärerna kännetecknande hyllning så måste den också utgöra en väsentlig beståndsdel av Legionen - lika mycket som ett villkor för medlemskap som deltagande i veckomötet och det aktiva arbetet. alla måste i fullkomlig enighet delta i denna vördnad. Detta är en synpunkt som inte nog kan inskärpas hos legionärerna.    Denna enighet är emellertid något ömtåligt eftersom varje medlem utövar ett visst inflytande på den och kan störa den. Därför har var och en ett stort ansvar för den. Om det brister här, om legionärerna inte är som "levande stenar, uppbyggda till ett andligt hus", (1 Petrus 2:5) då är en livsviktig del i Legionens uppbyggnad skadad. Ju mer de levande stenarna sviker i detta avseende, desto mer hotar byggnaden att helt falla sönder. Den ger inte längre sina barn något skydd och kan därför bara med stor möda hålla den kvar. Ännu mindre !24

blir den plats där höga och heliga egenskaper utvecklas, den plats som är en utgångspunkt för hjältemodiga strävanden.    Men om alla i fullkomlig enighet uppfyller denna del av legionsplikten, då kommer Legionen inte bara att utmärka sig för sin stora vördnad för Maria. Den kommer också att finna sig vara i besittning av en underbar andens enhet liksom också enighet ifråga om mål och handling. Denna enighet är så dyrbar inför Gud att han utrustat den med en oemotståndlig kraft. Om en äkta Maria-kärlek redan för den enskilde är en nådekälla, vad måste den då inte betyda för en förening som endräktigt håller ut i bön tillsammans med Maria. (Apg. 1:14) En förening som har fått allt av Gud, en förening som har något av Marias anda och som fogar sig i Guds plan för hur nåden skall förmedlas. Måste inte en sådan förening vara full av den helige Ande (Apg. 2:4) och kommer inte många teken och under att ske? (Apg 2:43)    "Jungfrun i nattvardssalen i apostlarnas mitt beder för dem av hela sitt hjärta med obeskrivlig innerlighet och styrka och vinner därigenom för Kyrkan den skatt som alltid kommer att utgöra dess rikedom: Tröstaren, den helige Ande i hela hans fullhet, Kristi störta gåva" (Leo XIII, Encyklika Jucunda Semper, 1894)       !25

6. Om Maria ändå vore känd!   Följande ord av pater Faber kan varmt anbefallas den präst som kämpar en nästan förtvivlad kamp mot ett hav av religiös likgiltighet. De är hämtade ur hans företal till den helige Louis-Marie den Montforts bok "Den sanna kärleken till Maria" (en rik inspirationskälla för Legionen). De orden kan tjäna som en orientering då han överväger vilket värde Legionen eventuellt kan ha för honom.  Pater Faber är av den uppfattningen att Maria inte på långa vägar är nog känd och älskad. Följden av detta är mycket sorglig för själarna. "Kärleken och andakten till henne tar sig vulgära, ytliga och ömkliga former. Den saknar den verkliga övertygelsen och tron. Det är orsaken till att man inte älskar Jesus, att avfällingarna inte blir omvända, att Kyrkan inte blir ärad, att själar som skulle kunna vara helgon, förtvinar och avfaller, att man inte tar emot sakramenten ofta nog och att man inte med någon större hänförelse försöker vinna själar.   Jesus skyms därför att Maria inte blir känd. Tusentals själar går under därför att man undanhåller dem Maria. Denna ömkliga, ovärdiga vördnad och kärlek som vi visar Maria är skuld till all denna nöd och alla försummelser och all likgiltighet. Men om vi ska tro på helgonens uppenbaresler så kräver Gud en större starkare, mer omfattande, ja en helt !26

annan kärlek och andakt till sin älskade Moder....Den som själv någon gång försöker att visa Maria kärlek blir förvånad över den nåd han får och över den stora ändring som denna kärlek åtvägabringar i hans själ och han blir snart övertygad om dess nästan otroliga verkan, det gäller människors frälsning och Kristi rikes ankomst.    O Guds Moder, Gud är villig att skänka oss allt. Så beror nu allt på oss och och dig som utverkar allt, tar allt i ditt förvar, förmedlar allt. Ja, allt beror på människornas enhet med henne som får allt från Gud." (Gratry)         7. Vi måste göra Maria känd för världen.   Om kärleken till Maria verkar sådana under, så måste det   varu vårt stora mål att göra Maria känd för världen. Och   hur skulle detta kunna ske på ett verksammare sätt än genom en apostolisk rörelse? Den består av lekmän – därför är dess medlemsantal obegränsat; den är aktiv - därför tränger den in överallt; den älskar Maria av all kraft och har satt som sitt mål att alla hjärtan måtte uppfyllas av denna kärlek; och den begagnar varje tillfälle som dess arbete ger att nå detta mål.    Marialegionen bär därför sitt namn med obeskrivlig stolthet; !27

som organisation är den grundad på ett obegränsat och barnsligt förtroende till Maria. Detta förtroende ger den uthållighet och stadga, som den överför på varje enskild medlem. Sedan sätter den sina medlemmar i arbete och ålägger dem var och en att fullgöra sin uppgift på ett sådant   sätt, att deras arbete utföres i en fullkomlig anda av lo-  jalitet och disciplin. Marialegionen anser det för den skull   inte vara förmätet, att den tror, att dess system är så  att säga en mekanism, som bara behöver brukas med kyrklig   auktoritet för att erövra världen. Och Maria själv kommer   att använda sig av den för att fullfölja sin moderliga upp-  gift mot själarna och fortsätta med sin eviga mission, nämligen att krossa ormens huvud.   "Den som gör min himmelske Faders vilja, han är min bro-  och syster och moder". (Mark 3:35) ! Vilken ära! Till vilken   härlighet Jesus höjer oss! Kvinnorna prisar den moder salig, som bar honom; men vad är det som hindrar dem från att dela detta moderskap? Ty evangeliet talar här om ett nytt slags föräldraskap."   (St. Chrysostomos) 10      LEGIONSAPOSTOLATET

!28

l. Dess värdighet.   Om man vill ge en föreställning om den apostolatets   värdighet som Legionen kallar sina medlemmar till och dess   betydelse, kan man inte göra det bättre än med följande av   auktoritet burna ord av Pius XI om Katolsk Aktion.    "Vi skulle önska att de skulle känna sig övertygade om,   att de genom en alldeles särskild nåd från Gud är kalla-  de och utvalda till denna tjänst, som står den präster-  liga tjänsten ganska nära,ty Katolsk Aktion är ingenting   annat än de troendes apostolat, vilka under sina bisko-  pars ledning hjälper Kyrkan och till en viss grad kompletterar hennes själavårdsarbete.   Men på samma sätt som de som deltar och främjar Katolsk Aktion, gör detta bara genom bön, arbete och självuppoffring,så är det klart, att de besjälas och drivas av en enda önskan - den ädlaste som överhuvudtaget finns nämligen att bereda vägen för Frälsaren till människornas hjärtan och att dag för dag vidga gränserna för Guds rike, med ett ord, att förnya   allt i Kristus.   Men de måste komma ihåg, att deras arbete inte bara blir kraftlöst och famlande utan helt enkelt fullständigt gagnlöst, !29

om de inte är upptända av kristen kärlek till sina medmänniskor utan någon åtskillnad, ty så måste den   handla, som vill vara en apostel. Skall inte denna människokärlekens glöd långsamt och så småningom bana vägenför en lösning på katolsk grund av till och med de svåraste problem, nämligen om likhet inför lagen och rätt-  visa som berör statens och det mänskliga samhällets välfärd, eftersom bara den kan lösa svårigheter och mildra och utjämna stridigheter som uppstår mellan människor på grund av olikheter i temperament, arbete, ras,   seder och bruk?     "Maria utövar ett moralisk inflytande på människosläktet, som vi inte kan beskriva på ett bättre sätt än genom att jämföra detimed de fysiska krafter som sammanhåller kroppen och dess delar, nämligen fysisk   attraktion, själsfrändskap och sammanhållningskraft. Vi tror   oss ha visat att Maria har tagit del i alla de stora   rörelser som konstituerar folkens liv och deras sanna   civilisation. "/Petitalot/         2. Ett lekmannaapostolat är nödvändigt för Kyrkan.

!30

Någon har vågat påstå att den andliga hälsani en katolsk gemenskap är beroende av att det finns en stor apostoliskt verksam grupp - som utgörs av lekmän, men som har samma sätt att se på saker och ting   som prästen och som förmedlar kontakter åt honom med   folket och gör det möjligt för honom att ha en ingåen-  de personlig tillsyn över sina församlingsbor. Säkerheten hänger på, denna fullkomliga samverkan mellan präst och församling. De ena är hjälplös utan   den andra.     Men det väsentliga i apostolatet är ett brinnande intresse för Kyrkans bästa och hennes arbete, och sådant intresse kan man knappast hysa, om man inte   känner att man har någon del i hennes verksamhet. Därför är den apnstoliska organisationen en skola, där apostlar får sin fostran. Den kan bara skötas fullt effektivt av prästen ensam, och genom det sätt på vil-  ket han gör detta, visar han om han är den sanne andlige ledaren.    Där man inte troget vinnläger sig om dessa apostolatets egenskaper, kan man vara säker på en sak, nämligen att nästa generation kommer att ställas inför det allvarliga problemet, att allt verkligt intresse för   !31

Kyrkan och all ansvarskänsla saknas. Vad kan det komma för gott av denna infantila katolicism? En katolicism som präglas av likgiltighet! Historien lär oss, att en sådan slapp hjord lätt jagas på flykten, ja, till och med leder   till sina herdars undergång, eller också upp slukas av första bästa vilda vargflock.     Kardinal Newman ansåg det som en fundamental princip, att "lekmännen i alla tider varit måttstocken på katolsk anda." "Marialegionens stora uppgift har alltid varit att väcka medvetandet om lekmännens kallelse. Det finns en viss fara för, att vi lekmän sätter likhetstecken mellan Kyrkan å ena sidan och prästerskapet och ordensfolket å den andra, vilka Gud utan tvivel har gett vad vi i alltför begränsat mening kallar för en kallelse. Vi frestas omed-  vetet till att betrakta resten av oss som en anonym mas-  sa, som har möjlighet att bli frälsta, om vi uträttar ett föreskrivet minimum. Vi glömmer att vår Herre kallar sina egna får vid namn (Joh 10:3),ett med den helige Pauli ord (Gal 2:20), som i likhet med oss inte var personligen   närvarande på Golgatan Gud älskade mig och utgav sig för mig.     Varenda en av oss, om det så också bara är en enkelbysnickare som Jesus själv eller ödmjuk husmor som hans moder, har en !32

kallelse, är personligen kallad av Gud att ge Honom sin kärlek och tjänst,att göra ett visst   arbete, som andra kanske skulle kunna göra bättre,mensom ingen annan kan göra i vårt ställe. Ingen annan än jag själv kan ge mitt hjärta åt Gud eller göra mitt arbete. Det är just detta personliga religiösa medvetande, som Legionen utvecklar. En medlem är inte längre nöjd med att vara passiv eller likgiltig; han eller hon har något att vara och göra för Gud; religionen är inte längre en bisak, den har blivit drivkraften i ens liv, hur enkelt detta   rent mänskligt sett förefaller. Och denna ivertygelseom en personlig kallelseskapar oundvikligen en apostolisk anda, en längtan efter att föra Kristi verk vidare, att vara en andra Kristus, att tjäna honom i den minsta av hans bröder. På så sätt är Legionen en lekmannnaersättning för ordenslivet, en form för den kristna tanken om fullkomlighet hos lekmän, ett sätt att   föra Kristi rike till vår tids sekulariserade värld." (Alfred 0'Rahilly. )         3. Legionen och lekmannaapostolatet   Som många andra stora principer är apostolatet i sig självt något kallt och abstrakt. Därför föreligger en verkligt stor fara !33

för att det inte utövar någon dragningskraft på lekmännen, så att de inte följer sin höga kallelse, ja, vad värre är, inte ens är i stånd att göra det. Den ödesdigra följden därav skulle bli att man uppgav försöket att kalla lekmänen till deras sepciella och nödvändiga roll i Kyrkans kamp.   "Men" säger en verkligt sakkunnig i frågan, H.E. Mgr. Riberi, f.d. apostololisk delegat för det afrikanska missionsområdet och numera internuntio för Kina, "Marialegionen är apostolisk tjänst i en tilltalande och sympatisk form, pulserade av liv, så att det vinner allas hjärtan; uppbyggd på det sätt som Pius XI föreskrev, d.v.s. helt beronde av Jungfru maria, Guds Moder; vidare med krav på kvalitet som grund för medlemsskap, ja, t.o.m. för medelemsantalets storlek; uppburet av mycken bön och självuppoffring, ett mycket noga genomtänkt system och ett fullkomligt samarbete med prästen. Marialegionen är ett den moderna tidens under."   Legionen visar prästen den vördnad och lydnad, som man är skyldig rättmätiga överordnade; ja mer än detta. Dess apostolat är byggt på övertygelsen att nådens förnämsta medel är mässan och sakramentetn, som huvudsakligen förmedlas av prästen. Detta apostolats hela strävan och syfte måste därför alltid ha detta stora mål i sikte, nämligen att hjälpa den stora massan, sjuka och hungrande, att få del av denna näring, som Gud der oss. Av detta följer att det måste vara ett mycket väsentlig mål för legionsarbetet att hjälpa !34

prästen att komma i kontakt med folket. Om denna personliga kontakt inte alltid är möjlig - det kan finnas tillfällen då det är omöjligt - så bör dock församlingsnborna alltid kunna förnimma prästens inflytande och förståelse.     Detta är huvudtanken i Legionens apostolat. Lekmännen kommer alltid att utgöra flertalet av dess medlemmar, med de skall alltid arbeta i oskiljaktig förening med prästen och under hans ledning i absolut intressegemenskap med honom. De kommer att med stor iver söka komplettera prästernas arbete och utvidga deras inflytande på människornas liv, för att de skall bli medvetna om att då de mottager prästerna så mottager de Honom som har sänt dem.   "Sannerligen, sannerligen säger jag er, den som tar emot den jag sänder, han tar emot mig; och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig". (Jesu avskedstalt Joh 18:20).

4. Prästen och legionen

!35

Föreställningen om prästen omgiven av en ivrig skara, villig att dela hans arbete och möda, har genom vår Herres eget exempel fått den heligaste stadsfästelse. Han samlade omkring sig en skara utvalda, som han fostrade och uppfyllde med sin ande.   Detta gudomliga föredöme följde apostlarna genom att uppmana alla att hjälpa dem att vinna själar. Som kardinal Pizzardo så vackert har uttryckt det, kan det mycket väl hända att de främlingar från Rom (Apg 2:10) som på pingstdagen hörde apostlarna predika, var de första som förkunnade Kristus i Rom och på så sätt sådde fröet till moderkyrkan som Petrus och Paulus snart därefter grundade.   Alldeles säkert var kristendomens första utbredning i Rom ett verk av den katolska aktionen. Hur skulle det kunna vara annat? Vad skulle de tolv ha gjort, skingrade i den vida världen, om inte de hade samlat omkring sig kvinnor och män, unga och gamla, och sagt dem: "Vi bär himmelrikets skatt med oss. Hjälp oss att dela ut den!" (Allocutio av Pius XI.)     Vi har citerat en påves ord. Låt oss också tillägga vad en annan påve sagt för att slutligen visa att Frälsarens och hans apostlars exempel då det gällde världens omvändelse skall vara den gudomliga förebilden för varje präst (en präst är en

!36

andra Kristus) i hans egen lilla värld, om det är en församling eller något annat speciellt arbete.   Då den helige Fadern (den helige Pius X en gång råkade befinna sig i en grupp kardinaler, frågade han dem: "Vad är månne idag det nödvändigaste för att rädda samhället?" "Att bygga skolor" menade en. "Nej, att bygga fler kyrkor" föreslog en annan. "Nej, inte det heller". "Att sörja för nyrekryteringen av präster", sa slutligen en tredje". "Nej, nej" blev påvens svar. "Det viktigaste idag är att varje präst har en grupp lekmän, som på samma gång är goda exempel i sina liv och upplysta, beslutsamma och verkligt apostoliska". Denne helige påe såg vid sitt livs slut den enda vägen till världens frälsning ligga i utbildande av katoliker med prästerskapets hjälp till apostlar i ord och gärning, men framför allt genom sitt exempel.   I de stift där han, innan han blev påve, hade verkat som själasörjare lade han mindre vikt vid antalet församlingsbor än vid antalet katoliker, som lämpade sig som utövare at apostolat ! Han ansåg att man bland alla slags människor kunde utbilda en elit. Därför uppskattade han sina präster efter de resultat som de genom sitt nit och sin förmåga hade uppnått på de punkten.    Prästen måste vara den husbonde som varje tid på dagen från gryningen till till skymningen går ut på gator och torg för att kalla arbetare till Herrens vingård. Om han inte kallar dem är !37

faran stor för att de flesta kommer att "stå där hela dagen sysslolösa". (Matt 20:6) (Civardi: Handbok för Katolska Aktionen.)         5. Den metod som Legionen begagnar sig av för att utbilda apostlar. Mästaren och lärlingen.   I vida kretsar råder den uppfattningen att fostran till apostoliskt arbete huvudsakligen består i att lyssna på föredrag och studera läroböcker. Legionen är emellertid av den åsikten att en sådan fostran överhuvud inte kan genomföras om den inte går hand i hand med arbetet; ja, att om man talar om apostolatet utan att samtidigt låta talet åtföljas av arbete, kan det rent av ha motsatt verkan.   Ty den som talar om hur ett arbete skall utföras måste absolut kunna visa på dess svårigheter och dessutom ställa mycket stora fordringar på den anda och det sätt det utförs på. Att tala på det sättet till rekryter utan att på samma gång genom praktiskt arbete visa att det står i deras förmåga att utföra, ja, att det rent av är lätt, det skrämmer dem bara från att åtaga sig arbetet.     För övrigt har systemet med föredrag en benägenhet att göra !38

människor till teoretiker och intellektualister som tror sig kunna omvända världen på ett rent förnuftsmässigt sätt. Men sådana människor har ingen lust att ägna sig åt enkla uppgifter och åt det mödosamma arbetet med att fullfölja de personliga kontakter på vilket allting egentligen beror och som legionären, det måste här betonas, villigt åtar sig.   Legionen anser att den bästa metoden att utbilda apostlar är att lärlingen praktiskt handleds av mästaren. Detta är enligt legionens uppfattning den idealiska metoden som används i varje yrke och hantverk, tydligen utan undantag. Mästaren håller inte långa föredrag utan ställer lärlingen inför arbetet och visar honom vad han ska göra. Han förklarar i efterhand de olika handgreppen för honom. Sedan försöker lärjungen själv att utföra arbetet och mästaren rättar honom om han har fel. Den metoden gör honom snabbt och ofelbart till en skicklig hantverkare. Om man föreläser om arbetet så måste man grunda sig på själva arbetet, varje ord måste vara förbundet med en handling, annars leder det inte till mycket. Man kanske inte ens kommer ihåg vad som sagts. Det är förvånansvärt hur lite studerande kommer ihåg av en föreläsning.   En annan sak man måste ta hänsyn till är att om man har en rad föredrag som villkor för att man skall kunna få inträde i en apostolisk förening så kommer mycket få att anmäla sig som rekryter. De flesta människor vill inte längre ha något med !39

skolan att göra sedan de blivit vuxna. Särskilt enklare människor fasar för tanken att vara tvungna att sätta sig på skolbänken igen även om det skulle vara i ett så kallat "heligt" klassrum.    Det är därför som apostoliska studiecirklar bara lockar ett litet antal människor. Legionen följer enklare och psykologiskt bättre linjer. Dess medlemmar säger till andra människor: "Kom och hjälp mig med det här arbetet!" De som kommer möter inte en föreläsningssal utan de ställs inför ett arbete som redan utförs av människor sådana som de själva. Följaktligen vet de att arbetet står i deras förmåga att utföra och går gärna in i föreningen. När de en gång gjort detta, sett det arbete som utförts och deltagit i det och genom att lyssna på rapporter och kommentarer till utfört arbete lärt sig den bästa metoden att utföra det, blir de snart själva dugliga arbetare.      6. Legionen en stor tillgång för församlingen   Det måste först och främst göras klart och starkt betonas att handboken inte har till syfte att teckna ett ideal utan att den bemödar sig om att verklighetstroget ge en bild av en organisation så som den verkligen arbetar.    Det visar sig alltid att församlingens allmänna intressen !40

främjas genom upptättandet av en gren av Legionen på vilken alla de mindre uppgifter som hör till församlingslivet kan överföras. I allmänhet har alla dessa olika verksamhetsgrenar sina egna sammankomster, vilket betyder att både prästen och den eller de arbetsvilliga församlingsmedarbetarna som kanske är engagerade på flera håll, måste delta i flera sammanträder och möten. Dessutom är dessa möten ofta formlösa med föga eller ingen bön alls. Ibland försöker man t.o.m. att utför en upgift utan något möte alls, d.v.s genom ett system av informell eller personlig ledning av den person som bär det huvudsakliga ansvaret för arbetets utförande. Denna metod som väl knappast kan kallas för en organisation ens, är det mest ineffektiva sätt att ta vara på verksamma medlemmars iver att uträtta något och ger ingen garanti för vare sig effektivitet, ökat antal medlemmar eller uthållighet.     Å andra sidan har grundadet av en eller flera Legionsgrupper åtminstone den fördelen, som alltid följer, då man koncentrerar, samlar arbetsuppgifterna. En sådan gruppenehet förenar sedan i sig både församlingsarbetet och de som utför det. Det kommer hädanefter att bli bara ett möte i veckan i stället för mång; den ena medlemmen sporrar den andra; den skildes erfarenhet kommer alla tillgodo; intressanta arbetsrapporter ger god ersättning för sådana arbetsrapporter som kanske inte är så intressanta, men som i stället är till största nytta för legionärerna. Därtill kommer att !41

genom legionen skapas en tradition, ett metodiskt system och ett andlig mönster för medlemmarna själva.   På många platser förhåller det sig tyvärr så att det är ickekatolikerna som utför det mest betydande apostoliska och sociala arbetet, vilket försätter kyrkan i en både förödmjukande och allvarlig siutaiton. Ty om kyrkan på någon plats brister i nit då det gäller att hjälpa nästan, så har det en dålig inverkan på katolikera däromkring och för med sig många skadliga återverknignar. Ja, vad värre är, det är pinsamt, ja, outhärdligt att försummelser från katoliker på så sätt kläder Kristi kyrka i narrkåpa - och prisger henne åt deras hån, som ännu lever på det katolska arvet, även om de förnekar det. Dessa kyrkor som kallas kristna står nämligen i samma förhållande till den katolska kyrkan som månen till solen: de fick en gång och får ännus sitt ljus från henne. Om hon förintades, så skulle det ljus som de lånat från henne slockna.   Legionen skulle snart göra slut på så vanärande förhållanden. Dess andliga och metodiska system kan inte misslyckas utan skulle t.o.m. ställa våra separerade bröders största ansträningar och framgångar i skuggan, eftersom de saknar kyrkans anda och inte heller är utrustade med hennes vapen.     "Den Katolska Aktionen måste av prsäterna betraktas som en !42

väsentlig del av deras prästerliga verksamhet och av de troenden som en det kristna livets plikt". Pius X.         7. Legionens frukter: hög idealism och intensiv verksamhet.   Om kyrkan skulle visa alltför stor tveksamhet och försiktighet, så skulle hon försätta sanningen i en ogynnsam och ofördelaktig ställning. Om ungdomen en gång vant sig vid att söka den aktiva idealism, som alla generösa naturer längtar efter, i rent världsliga eller t.o.m. antireligiösa rörelser, då har en fruktansvirt stor skada skett, som kommande generationer kommer att få sona.    Här kan Legionen betyda mycket, för den fordrar företagsamhet, ansträngningar och offervilja, och kan hjälpa till att för kyrkans räkning erövra de båda orden "idealism"och "handling" och göra dem till verktyg i kyrkans tjänst.     Enligt historikern Lecky behärskas världen av sina ideal. Om detta vore riktigt så skulle varje skapare av ett högre ideal höja hela mänskligheten till en högre nivå, förutsatt naturligtvis att det är fråga om ett praktisk ideal, som gör sig tillräckligt

!43

gällande för att bli normgivande. Man torde väl kunna medge att de ideal Legionen företräder motsvarar dessa krav.     Det finns vidare ett annat karaktäristiskt drag hos Legionen, nämligen att dess arbete alltid välsignats med många kallelser till präst- och ordenslivet, bland dess medlemmar. Man kommer säkert att invända, att i denna tid av allmän   egoism ingen kommur att påta sig den tunga börda, som   medlemskap i Legionen innebär. Detta antagande är emellertid fel. De många som bara åtar sig mindre, lättare uppgifter, försvinner snart utan att lämna något spår efter sig. Men de få som följer kallelsen att sträva mot ett högre mål, kommer att hålla ut, och deras anda skall så småningom sätta sin prägel på det stora felrtalet. Med tiden kommer det egneodmliga att inträffa att människor som inte ens vill bli goda, blir heliga.     Vad en maskin beyder i den hand som sköter den, det är praesidiet för den präst eller ordensman som tar det i sin tjänst. Man rör vid ett par spakar och växelstänger och en kraft utvecklas som utför ett arbete, vilket annars skulle vara omöjligt. På samma sätt går det för prästen. Den en och halv timme som han ägnar åt att leda, uppmuntra, fördjupa medlemmarnas andliga liv, kommer att göra det möjligt för honom att vara överallt, höra allt, utöva inflytande på var och !44

en; kort sagt, att övervinna alla fysiska begränsningar. Ja, det förefaller faktiskt som om en präst inte skulle kunna använda sin krafter på ett bättrre sätt än att vara ledare för mer än ett praesidium.    I och för sig liknar naturligtvis legionärerna bara Davids mycket anspråkslösa utrustning: stav, herdeväska, slunga och kiselstenar, men genom Maria blir de till himlens redskap. Och så kan prästen, beväpnad med sådana legionärer, lik en annan David med segervisshet dra ut mot otrons och syndens förskräckligaste Goliat.     "Det är inte någon materiell makt som rättfärdigar din bekännelse och säkrar din triumf, utan en moralisk. Det är inte jättarna som uträttar det mesta. Hur litet var inte det heliga landet! Och ändå har det erövrat världen. Vilket litet land var inte också Attika! Och ändå formade det intellektet! Moses var bara en, David var en, Paulus en, Athanasius en, Leo bara en. Nåden verkar alltid bara genom få. Det är de fås skarpa syn, starka övertygelse, obetvingliga beslut; det är martyrernas blod, de heligas bön, den hjältemodiga handlingen, ögonblickets avgörande; det är den koncenterade kraften i ett ord eller en blick, som tjänar som himlens redskap. Frukta inte, du lilla hjord, ty den som står i din mitt är mäktig, han kommer att göra stora ting för dig." (Kardinal Newman: Katolikernas nuvarande situation). !45

8. Ofta förekommande invändningar.     1. "Här finns inget behov av Legionen”.   Den invändningen möter kanske ivriga katoliker, som ön-  skar börja med Legionen på en ny plats. Eftersom Legio-  nen inte är en organisation, som har till uppgift att ut-  föra ett särskilt slags arbete utan först och främst är   till för att främja katolsk iver och anda (som sedan gagnar vilket arbete som än behövs), så skulle en sådan invändning helt enkelt betyda, att det inte finns något behov av katolsk iver på den platsen - en försäkran som vederlägger sig själv.     På alla platser, utan undantag, finns det ett starkt behov av ett sådant intensivt apostolat, och skälen därtill är många. För det första: de troende, som verkligen kan det, bör få tillfälle att leva ett aktivt apos-  toliskt liv. För det andra: det friska andliga liv, som ett sådant apostolat för med sig i församlingen, är nödvändigt i vår tid, om inte det kristna livet skall stelna i rutin eller materialism. För det tredje: sådana människors tåliga och hängivna arbete

!46

behövs för att ta hand om dem, som lever ett tomt och ytligt liv eller i andlig nöd och elände eller som lätt råkar på avvägar.    2. "Det finns inga personer, som är lämpliga att bli  medlemmar".    Pen invändningen kommer vanligen av en missuppfattning ifråga om den typ av arbetare som fordras. Men man kannog helt allmänt säga, att på varenda kontor, affär, ja, varenda arbetsplats finns det människor, som är lämpliga att bli legionärer. Varenda kristen förening har i sina bästa medlemmar utmärkt material för Legionen. Om dessa föreningar ställde sitt folk till Legionens förfogande, så skulle de därigenom uppfylla sin plikt mot dessa medlemmar att ge dem största utvecklingsmöjligheter.     Bildade och obildade, arbetare och icke arbetare, alla kan passa för Legionen. Den är inte något monopol för någon särskild färg, ras eller klass utan kan finnas överallt. Legionen besitter den speciella gåvan att kunna engagera för Kyrkans tjänst dessa förborgade krafter dessa outvecklade goda karaktärsegenskaper. Efter att ha studerat Legionens verksamhet, skriver dr. Alfred 0'Rahilly följande: "Jag gjorde en stor upptäckt eller   snarare fann, att en stor upptäckt redan hade gjorts, nämligen

!47

att det finns en latent heroism hos till synes helt vanliga män och kvinnor. Okända energikällor hade blivit utnyttjade."     Kraven på medlemmarna bör inte sträcka sig längre än vad påvarna tänkte på, då de förklarade, att det i varje samhällsklass finns en elit, som kan formas och tränas för apostoliskt arbete.     I samband med detta borde & 3 b stycket om utbredning och rekrytering läsas mycket noga liksom också avdelningen "Legionen som hednafolkens tjänarinna", därdet krävs, att Legionen skall ännu mer spridas bland   de infödda.   En verklig svårighet att finna medlemmar skulle vara ett tecken på en ovanligt låg andlig standard på den platsen, och i stället för att detta skulle bevisa, att där inte skulle föreligga något behov av legionsverk-  samhet, är det tvärtom ett bevis för nödvändigheten av att en gren av Legionen där grundas, så att den kan verka som surdeg. Låt oss ett ögonblick tänka på att surdegen är Kristi eget recept på hur vårt andliga till-  stånd skall höjas. (Matt. XIII, 33). Och låt oss inte glömma, att ett presidium kan bildas med så få somfyra eller fem medlemmar. Då dessa med iver griper sig an arbetet och !48

förstår vad det fordrar av dem, kommer   de snart att finna andra lämpliga medlemmar och ta dem med sig.    3. "Man skulle bli förargad över Legionens hembesök."    Om det verkligen skulle förhålla sig så, återstår inget annat att göra än välja en annan uppgift för legionärerna. Man kan uppge Legionens verksamhet med alla dess möjligheter att göra gott mot medlemmarna   och samhället för att man möter motstånd. Låt oss emellertid fastslå, att Legionen hittills ingenstans har mött varaktiga eller allmänna svårigheter, då det gäller hembesöken. Förutsatt att hembesöken sker i   Legionapostolatets sanna anda (se avd. angående detta)så är det vanligt att ovänlighet mot legionärerna bottnar i religiös likgiltighet eller något ännu värre.   Därför är legionärörnas arbete mest av nöden, där de är minst önskade. Svårigheter i början av detta slag är inte tillräckligt skäl till att hembesöken skall upphöra. Nästan alltid har det varit möjligt för legio-  närerna, om de har trotsat de isiga hindren, att smälta ner dem och att avlägsna de djupare och allvarligare orsakerna till dem.    !49

Man måste också beakta det förhållandet, att hemmet är den strategiska punkten i religiöst arbete. Att vinna familjen betyder att man erövrar samhället. Men för att vinna hemmet, måste man besöka det.    4. "Mitt barn måste arbeta hårt hela dagen och behöver sin fritid till avkoppling och vila."   Med de här orden fördröjde man en gång i flera grundandet av Legionen i en storstad. Och ständigt kostar denna invändning Legionen mänga utmärkta med lemmar. De låter visserligen förnuftiga, men om man   verkligen följde dem, så skulle det innebära, att man   lämnade världen ät sitt öde, sä att den fick förbli  en religiös vildmark. Det är nämligen inte de som inte:   har något att göra, som uträttar det mesta för Kyrkan.   Och är det inte ofta så, att dessa levnadsglada ungdomar   ägnar sin fritid åt mer eller mindre tomma nöjen i   stället för åt verklig avkoppling och vila.  Genom denna växling mellan dagens hårda arbete och   kvällens nöjen råkar människan lätt i en bekväm materia-  lism, som efter några år lämnar henne utan ideal.    Kvar finns bara en intensiv längtan efter den ungdom,   som alltför tidigt gått förlorad tillsammans med allt   som man en gång lärt sig att sätta värde pä. Ja, slutet   kan bli ännu värre. Säger inte den helige Krysostomus,   !50

att han aldrig kunde förmå sig till att tro, att någon   kan bli frälst, som aldrig gjort något för sina bröders   frälsning.    Det skulle vara mycket klokare, om man uppmanade   sitt barn att ägna sin fritid åt Gud i Legionens   tjänst. Detta skulle ge friska impulser ät hela livet   ^ch bevara hjärtat - ja, också ansiktet - ungt och   glatt. Det blir alltid tillräckligt med tid över åt   vila och avkoppling, som man njuter dubbelt av, då man   gjort sig förtjänt av det;    5. "Legionen är bara en bland mänga organisationer med   samma ideal och program.    Det är sant att det finns ic3cnlism i överflöd, och   H,t ar lika sant att varenda en sorn har papper och   penna pä några ögonblick kan göra upp ett program för   välbehövliga arbeten. Och därför är det också sant,   att Legionen bara är en bland tiotusentals organisa-  tioner som vill kämpa en ädel kamp för själarna och    pä sitt program upptar en rad viktiga arbeten. Men detär   också sant att Legionen är en av de få, som ger sitt apostolat   en fast och bestämd form. En vag idealism, som bara så där helt allmänt vädjar till sina medlemmar att göra gott i sin   omgivning, kommer alltid att vinna föga gensvar.   !51

Legionen begränsar sin krigföring till en   bestämd andlighet, ett bestämt böneprogram, en bestämd   veckouppgift, en bestämd veckorapport, och når därigenom-  vilket man lätt kan övertyga sig om - ett bestämt resul-  tat. Sist men inte minst får man inte glömma, att detta   metodiska system är grundat på den dynamiska principen   om gemenskapen med Maria.      6."Legionens arbete utförs redan av andra föreningar.   Leonen skulle kunna råka i konflikt med dem."    8Zr underlig låter inte den invändningen på platser,   där 3 eller till och med ännu fler av befolkningen inte   längre är praktiserande katoliker eller icke-katoliker,   och där man knappast kan märka några andliga framsteg.    Hur sorgligt är det inte, att människor låter nöja   sig med ett sådant tillstånd, ty det betyder att där   skall Herodes härska i människornas hjärtan, medan   Frälsaren och hans moder för alltid får nöja sig med   ett stall.    Mycket ofta vägras Legionen med dessa ord tillträde   av sådana organisationer, som finns bara till namnet   men inte uträttar något; härar, som kanske existerar,   men som aldrig besegrar någon fiende.Förresten kan man inte !52

tala om att ett arbete utförs,    om det inte utförs på ett tillfredsställande sätt, om   t.ex. något tiotal lekmän arbetar där egentligen hundra-      tals,ja, kanske tusentals borde arbeta. Men detta är ty-  värr i regel fallet. Det ringa antalet arbetare är mycket   ofta också ett bevis på bristande organisation och en mot   svarande brist på rätt anda och metod.    Alldeles säkert finns det plats för Legionen. Det skul   le vara klokt att pröva ett sådant påstående genom att   ge Legionen ett aldrig sä litet verksamhetsområde. Resul   tatet skulle kanske bli övertygande, och kanske medlem-  marna av en enda liten grupp likt de fem kornbröden skul-  le kunna mångdubblas, så att de fyller alla behov,ja,mer   än det.(Matt.xiv,l6-21).    Legionen har inte något bestämt arbetsprogram. Det   förutsätter inte nya slags arbeten utan snarare ett nytt   sätt ttt gripa sig an arbeten, som redan håller på att   utföras men inte på ett tillräckligt systematiskt sätt.   Effekten skulle bli densamrna,som om man började använda   elektrisk kraft för ett arbete,som tidigare utförts   för hand.    !53

7."Det_finns redan för mångaföreningar.Det riktig,    _a vore   att blåsa nytt liv _i redan existerande förenin£aj~_eller   utsträcka deras arbetsområden till att omfatta det arbete   som Legionen vill utföra-" Ett sådant påstående är   reaktionärt. Orden "för många" kan med all rätt tillämpaspå alla levnadsområden. Ändå avvisar man inte det nya,    bara för att det är nytt,och då och då gör man stora   framsteg. På samma sätt ber Legionen om ett tillfälle att   få dokumentera sig. Om den är någonting annat än bara   "ännu en förening" utan från Gud, vilken skada det då   skulle vara att avvisa den!    För övrigt visar ovanstående invändning,att arbetet   ifråga för närvarande inte utförs. Under sådana förhållan   den är det varken klokt eller brukligt, att man förkastar   ett redskap,som har visat sig kunnat utföra det arbetet   på en annan plats. Så underligt det skulle låta,om man   kom med en sådan här invändning:"Det är onödigt att impor   tera det där flygplanet,för det finns redan för mycket   mekaniska anordningar på den här platsen. Låt oss i stäl-  let försöka göra bilen så fullkoml,~g,att den kan flyga!"   8."Den här platsen är för liten. Vi har inte någon plats   för Legionen här."    !54

Den invändningen hör man inte så sällan på mindre plat   ser som inte åtnjuter särskilt gott rykte.    Å andra sidan kan det finnas ett slags vanemässig fromhet   i en by. Men den fromheten är så att säga förkalkad eller   förstelnad:både i sedligt avseende och ifråga om andliga   intressen, så att ungdomen,för aft det är så långtråkigt   där, flyr till storstaden och där råkar i fördärvet på   grund av moralisk svaghet.    Orsaken till det onda är bristen på religiös idealism,ochdetta i sin tur beror på att ingen gör mer än nätt och   jämt sir plikt. Men om den religiösa idealismen saknas,   så återstår ingenting annat än en religiös öken,och det   är sannerligen inte bara byar som är öknar av det här   slaget. För att få en sådan öken att blomma igen, måste   man hejda den pågående processen. Man måste bilda små   grupper av apostlar, som utstrålar sin egen anda och ger   nya riktlinjer för hur man skall leva. Alan griper sig an   uppgifter, som passar för platsen, livet får en ny puls,   och flykten från landsbyggden hejdas.    Många mycket framgångsrika presidier har nu arbetat i   åratal i byar med en befolkning på mindre än 500 själar.   Följande fall kan alldeles säkert vara fill uppmuntran   för alla, som anser sina egna arbetsvillkor för olämpli-  ga. I vart och ett av tre frän varandra vitt skilda   !55

distrikt, som bildar församlingen, har församlings präs-  ten ett presidium. Ett av distrikten har en ganska stor   befolkning, men i det andra finns det bara 70 katoliker   och i det tredje 40. Enligt rapporter har presidiernas   arbete haft en dynamisk verkan på det katolska livet i   denna församling.    Invändning från prästerna.    "Vissa av Legionens uppgifter har en sådan andli~   karaktär, att de pa grund därav tillhör,Prästens verk-  samhetsområde. Sådana bör inte tilldelas lekmän_,_ om_präs   terna,inte kan utföra dem. Nu kan jag faktiskt besökamina församlingsmedlemmar flera ganger om dret,och resul-  tatet är ganska tillfredsställande."    Den invändningen bemöts i stora drag i avdelningen om   "Legionens apostolat" och utförligare i det följande,men   vi vill redan nu poängtera att inget arbete som anses   vara "icke önskvärt" behöver utföras.    Den som känner till en viss stad, som utan tvivel är   en av de heligaste i världen,vet,att till och med i den   tusentals människor lever i synd och världslighet och   brottas med den moderna civilisationens svåra problem.   Därfär kan man inte försvara den uppfattningen,att all   !56

rättfärdighet är uppfylld, genom några besök - de må vara   aldrig så framgångsrika - per år. Om allt verkligen skul-  le vara som det borde, så skulle många där vilja gå till   kommunion varje dag, ännu flera varje vecka och alla åt-  minstone en gång i månaden. Varför anses då så ofta,att   fyra till fem timmar i biktstolen är tillräckligt? Varför   denna förskräckliga brist på proportion? För att prästen   skall kunna utöva den själavård, som han är skyldig varje    själ, fordras personlig kontakt och förtrogenhet med för-  samlingen. Den helige Borromeo brukade säga, att varje   själ var ett tillräckligt stiet för en biskop. En enkel   beräkning visar oss, vad bara en havtimme för var och en   skulle bli sammanlagt. Och skulle den halvtimmen vara   nog? Den helige Sopie Barat skrev 200 brev till en enda   människa, som hade särskilt stora andliga svårigheter,   och förde dessutom oräkneliga samtal med henne. Hur många   gånger har inte legionärer ägnat år,ja, årtionden för atthjälpa en människa och ännu inte släppt taget! Ofta har   den jäktade prästen inte ens tid till den där halvtim-  men! Nu kan vi - påstår Legionen - skaffa honom nitiskG   medhjälpare. De är många, han är bara en. De lyder hans   minsta vink, är pålitliga och diskreta. De kan - med   hans hjälp - få tillträde till enskilda och familjer, de    har förmågan att med oemotståndlig kraft lyfta människors    !57

hjärtan till högre ting. Med ett ord - de ger prästen    tillfälle att ägna själarna mer än ett ytligt intresse.    Handlar han då rätt mot sitt arbete och sig själv, om    han vägrar att ta emot denna hjälp?    "Marialegionen erbjuder prästen två lika värdefulla möj-      ligheter-. För det första - ett medel att vinna själar,    vilket utan tvivel bär den Helige Andes stämpel. Detta    ger mig anledning att fråga, om jag har rätt att tillbaka    visa detta Försynens hjälpmedel. För det andra - en källa    av levande vatten, som kan förnya hela vårt inre liv.    Helt naturligt måste jag nu ställa den andra frågan,    nämligen-, Om denna rena och djupa livskälla erbjuds mig,    är det då inte min plikt att dricka ur den?(Domkyrko-

!58

prästen Guynot).    10. "Alla människorna här är bra`ochgoda människor. Vi    har livaktiga föreningar.`Vi har inga problem. Prästerna    och systrarna kan klara allt arbetet."    Även om detta påstående skulle vara sant, sä finns det   en annan sida, som är lika viktig som att klara arbetet.   Alla överordnade är ansvariga för att de andliga möjlig-  heterna hos dem, som lyder under dem, utvecklas såmycket som möjligt.    Hur förhåller det sig då med apostolatet, ett av den   kristna karaktärens mest utmärkande och väsentliga känne=   tecken? Förmågan att utöva apostolisk verksamhet får vi   redan i dopet. Att inte utveckla denna - gömma den så att   säga i jorden likt pundet i evangeliet - är en mycken   allvarlig försummelse, som kommer att ådraga den skyldi-  ge samma hårda dom som den försumlige i evangeliet.   (Matt. 25, 24 - 30).Därför måste människor kallas till   apostolat. Men att kalla dem till en sådan verksamhet   utan att sedan ge dem konkreta arbetsuppgifter skulle   vara sämre än att tiga, eftersom mycket få av dem, som   hör kallelsen, har förmågan att på egen hand finna medel   !59

nch vägar. Därför måste det apostoliska arbetet organise-  ras. Nyligen hände det, att den andlige ledaren frågade   de närvarande vid ett möte, där Legionen introducerades    i en småstad ( 23 av stadens bästa katolska kvinnor),   hur många som någon gång utfört apostoliskt arbete.   Svaret visade, att inte en enda hade gjort det. Prästen   ansåg, att detta var högst förvånansvärt. Men vilket   svar skulle de pund kunna ge, som ligger gömda i jorden?   11. "Jag är rädd för indiskretioner från medlemmarnas   sida."    Ett sådant påstående visar brist på verklighetssinne,   då det gäller att bedöma situationen. Man skulle likagärna kunna vägra att bärga skörden, därför att några   sädesax skulle kunna skadas genom vårdslöshet. Skörden,   som står på spel, utgörs av själar, arma, svaga, blinda   och lama själar; själar i en sådan nöd och så många, att   risken finns att man anser situationen hopplös. Ändå är   det just sådana som Herren befaller oss att uppsöka på   gator och gränder, vägar och stigar, så att hans hus blir   fullt. (Luk. XTV:21-23). Det finns ingen annan väg att   bärga en så väldig skörd än att mobilisera lekmännens   bataljoner. Det kan hända, att legionärer kommer att   göra sig skyldiga till indiskretioner. Till en viss grad   kan det inte undvikas, då det rör sig som om liv och   brinnande intresse. Det finns två sätt att gardera sig   !60

mot indiskretioner: feg overksamhet eller sträng discip-  lin. Det hjärta, som är uppfyllt av Kristi längtan efter   skarcrna av sjuka, tillbakavisar förskräckt det första   alternativet och ägnar sig av alla krafter åt att    rädda lidande själar.    Legionens historia visar till dags dato, att man inte   behöver frukta vare sig allvarliga eller många indiskre-  tioner. Den iakttar i alla fall en noggrann disciplin.   12. "Svårigheter i starten."    Att möta svårigheter i starten är inte någonting, som   Legionen är ensam om. Man kan likna dessa svårigheter   vid en skog, som på avstånd ser tät och ogenomtränglig    ut, men som man lätt kan ta sig igenom, då man engångär där. Låt oss komma ihåg, "att den som alltid siktar,   aldrig träffar; den som aldrig vågar, inte heller vinner   något, och att den som vill uträtta något verkligt gott   måste räkna med mänskliga svagheter." (New4aan).    Om det är fråga om ett nådens verk, får vi inte i vår   världsklokhet glömma bort att räkna med nåden. Man får   inte bara komma med invändningar och betänkligheter   utan också med förslag om hur man ska kunna hjälpa.   Legionen bygger på bönen, arbetar för människornas själar   !61

och tillhör helt och hållet Guds Moder.        VIII    Legionens uppbyggnad.    1. Den personliga helgelsen är dess mål men ocksä dess   medel.    Det allmänna och förnämsta medlet genom vilket Maria-  legionen försöker nå sitt mål är den personliga tjänsten   under den Helige Andes ledning. Det betyder alltså, att   den gudomliga nåden är dess drivkraft och stöd, Guds    ära och själarnas frälsning dess slutliga mål. Personlig   helgelse är därför inte bara Marialegionens mål utan   också det förnämsta medlet för dess verksamhet. " Jag   är vinträdet, 1 åren grenarna. Den som förblir i mig   och jag i honom, han bär rik frukt, ty utan mig kunnen   I intet göra". (Joh. 15,5)    Apostolatet är en av de plikter, som växer fram urdet kristna livet. Om vi tänker efter, så finner vi, att dopets och bekräftelsens sakrament jämte andra plikter

!62

ålägger oss den K^:tolsk.,~ Aktionens apostolat, som är en   andlig tjänst mot nästan. Genom bekräftelsen blir vi   Kristi soldater. En soldat måste arbeta hårt och strida,   mindre för sig själv än för andra. Dopet ålägger oss   också denna apostolatets plikt, om också inte lika tyd-  ligt, ty genom det blir vi medlemmar av Kyrkan, Kristi   Mystiska Kropp. (Fius XI.)    2. Ett no --_Ilppbygrt , system.    Legionen vet, att en planlös iver, en okontrollerad   entusiasm aldrig ger några stora resultat, vare sig   yttre eller inrej inte heller några varaktiga resultat,   på samma sätt är det med naturkr~~fterna, som, om de inte   tyglas av människorna, helt (-nkelt går till spillo, blir   till ingen nytta. Därför förelägger Legionen sina med-  lemmar en livsform snarare än ett arbetsprogramm. Den   bjuder ett noga uppbyggt system, i vilket mycket fått   den bjudande formen av en regel, som i andra system   bara antydes eller anbefalles. Den kräver också att   denna regel iakttas i minsta detalj. Men å andra sidan   utlovar Legionen ståndaktighet och märkbara framsteg i   de egenskaper, som inte är något annat än i begreppet   av kristen fullkomlighet, nämligen tro, kärlek till   Maria, frihet från fruktan, självuppoffring, broder-  skap, bönens ande, klokhet, tål,!-,mod, lydnad, ödmjukhet,glädje och den apostoliska andan.   !63

3. Medlemskapets fullkomlighet.    Legionen mäter medlemmens fullkomlighet efter den   nogrannhet med vilken han följer dess regler, och inte   Pfter den tillfredställelse eller den grad av framgång   som hans ansträngningar kröns med. Alan är medlem i den   mån, som man underk,-star sig Legionens system. Någon   annan måttstock finns inte. Legionens andlige ledare    och presidiets president måste ständigt göra legionärerna   uppmärksamma på detta. Det är ett ideal som alla kan    nå, vilket inte kan sägas om framgång och tillfredstäl-  lelse med det man utfört. Bara genom att sträva efter   detta ideal övervinner vi den dagliga pliktuppfyllelsens   enahanda, motviljan mot mindre trevligt arbete, miss-  räkningar över ett verkligt eller inbillat misslyckande,   kort sagt, alla de ting som annars för alltid skulle gö-  ra slut på en lovande början på ett apostoliskt arbete.   4. Den förnämsta plikten.    Varje medlem av Legionen har först och främst skyldighet   att delta i mötena. Mötet är nämligen för medlemmarna   vad brännglaset är för solens strålar. Dess brännpunkt   samlar strålarna, tänder elden, så att allt som kommer   nära den börjar brinna. Det är på mötet, som Legionens   vara eller icke vara beror. Om detta band löses eller   !64

ringaktas, så kommer medlemmarna att lämna Legionen och   hela arbetet att bryta samman. Å andra sidan så förstärksLegionens kraft i den mån mötet respekteras.   Följande ord, som skrevs under de första åren av   Legionens existens, visar nu precis som då Legionens   uppfattning av vad som är målet för organisationen, och   visar vilken vikt den lägger vid mötct, som är en sådan   organisations brännpunkt: "I en organiserad enhet nöjer   sig de enskilda hur framstående de än må vara, med att   spela kuggans roll. De uppger en stor del av sin själv-  ständighet till det hela, d.v.s. till sina kamrater som   en gemenskap, men detta vinner arbetet hundrafaldigt på,   genom att många, som annars inte skulle göra någonting,   sätts i arbete och blir aktiva - inte som enskilda med   sina personliga svagheter utan med kraften och ivern av   samfälldas bästa egenskaper. Det är samma skillnad som   zwll,yn kol som liggcr till ingen nytta och kolen som   brinner i ugnen."    Den organiserade gruppen har ett eget, tydligt marke-  rat liv oberoende av de enskilda personer, som den   utgörs av, nch det är snarare detta drag som i praktiken   är den magnet som drar till sig nya medlemmar än skön-  heten och den tvingande nödvändigheten i det arbete som   utförs. Föreningen grundlägger en tradition, skapar en   lojalitet, åtnjuter aktning och lydnad, och inspirerar   sina medlemmar i hög grad. Fråga dem, och du skall finna,   !65

att de litar på henne som på en vis, gammal moder.Och   inte att undra på. Bevarar den inte dem från varje fall-grop; från överdrifter i deras iver; modlöshet vid miss-  lyckanden; högmod vid framgång, tveksamhet på grund av   åsikter, för vilka man inte har något stöd; från rädsla,   för ensamheten, ja, kort sagt, från oerfarenhetens gung-  fly? Den tar råmaterialet, som den goda avsikten utgör,   och bearbetar det; griper sig an sitt arbete efter en   uppgjord plan, tryggar Legionens utbredning nch bestånd."   (Fader Michael Cr~edon.)    5. Presidiets veckomöte.    Presidiets veckomöte får genom sina innerliga böner,   sina frnmma andaktsutövninga:r och kärlekens och broder-  skapets anda en övernaturlig atmosfär. I denna anda till-  delas varje legionär sitt arbete och avlägger vurjc lc-  ginnär rapport om utfört <irbete. Veckomötet är Legionens   hjärta, och från det strömmar hjärteblodet ut i alla   dess vener och artärer. Det    ser Legionen med dess ljus och energi.   kammare, som sörjer för Legionens alla   Det är den stora övningen i gemenskap, där Någon enligt   sitt löfte är närvarande, där legionären får den sär-  skilda nåd som han behöver för sitt arbete, och där   medlemmarna är uppfyllda av den religiösa disciplinens   !66

anda, som i främsta rummet tänker på att behaga Gud och   på sin personliga helgelse och först i andra. hand på   den organisation, som är bäst ägnad att föra till dessa   mål, och sedan tar itu med det arbete som tilldelats demutan hänsyn till privata önskemål och tycken.   Legionärerna måste därför betrakta det som sin första   och heligaste plikt mot Legionen ~tt närvara vid Presi-  diets veckomöte. Ingenting ann,-:t kan ersätta det. Utan   det kommer duras arbete att bli som en kropp utan själ.   Detta sägef oss förnuftet, och erfarenheten bevisar   ochså, att försummelse mot denna första plikt kommer att   ha till följd att legionärernas arbete blir ineffektivt   och tyvärr snart följs av avfall från Lugionens led.    "Om dem, som inte följer Maria, gäller den helige   Augustinus ord:"Bene curris sed uxtra viam! Du löper   visserligen väl, men du följer inte den rätta vägen."   Vart kommer din väg till sist att föra dig?"(Fctitalot)   IX.    Legionens yttre mål.    l. Det för Legionen aktu,:Äla arbetet.    Legionens mål är inte att uträtt<? något speciellt   arbete, utan dess förnämsta syfte är att göra medlemmar-  na heliga.  !67

För att lyckas med detta måste Legionen i första   hand kunna räkna med att medlemmarna deltar i dess olika   möten, som är så genomsyrade av bön och andakt, att allt   som där förehas präglas därav. Legionen försöker sedan   utveckla denna helighet på ett särskilt sätt, att ge den   en apostolisk karaktär, att göra den så brinnande att   den sätter andra i brand. Men det är inte bara fråga omutlösningen av en redan utvecklad kraft, utan snarare   är det så, att genom ett slags växelverkan denna kraft   utlöses genom den apostoliska handlingen. Det är.därför   som Legionen ålägger varje medlem att varje vecka utföra   ett aktivt arbete, som Presidiet bestämt. Legionären   åtar sig arbetet vid mötet som en lydnadsplikt. Presi-  diet kan - med de undantag, som senare skall anges -   godkänna varje aktivt arbete som arbetsuppgift under   veckan för medlemmarna. Men i praktiken är Legionen av   den uppfattningen, att m^n, då man utdelar uppgifterna,   skull ta hänsyn till aktuella behov, särskilt då till   sådana som är mest trängande. Ty den stora iver som legio   nen söker att uppväcka hos sina medlemmar fordrar ett   värdigt objekt. Triviala arbeten har en ogynnsam verkan,   och följden blir, att hjärtan, som var villiga att ägna   själnr och att åtcrgälda Kristi   och död med möda och   det minsta möjliga    !68

sig helt åt att tjäna   kärlek med kärlek och hans lidande   offer, slutar med att bara uträtta   och att glöden till sist slockn:ir.   2. Det avlägsnare och större målet    - surde en i samhället   viktigt ht det närm~lst till hands liggande arbe-  är, sä betraktar Legionen inte detta som den slut-    Hur   tet än   giltiga eller ens som den förnämsta uppgiften för med-  lemmarnas apostolat. Ett sådant arbete kan kanske ta   två eller flera timmar i veckan för lcgionären. Men   Legionen väntar sig mer än detta, ty varje timme iveckan skall sprida den apostoliska elden som tänts vid   dess härd. Den rörelse, som tånder denna eld i själarna,   har utlöst en väldig kraft. Den npostoliska andan'bemäk-  tigar sig legionären, behärskar varje tanke, varje ord   och varje handling, och är till sina yttre manifesta-  tioner inte bunden till tid ellcr rum. T.o.m. människor,   som är mycket tillbakadragna    begåvas med den särskilda   förmågan att utöwt inflyt-Inde på andra, vilken deras   omgivning än må vara. Utan att de; ens är medvetna om   !69

att de utövar något apostol-~~t, kommer dc att betvinga   synd och likgiltighet, som kommer att få lov att böja   sig för en starkare makt. Detta kan vi se och lära av   erfarenheten. Med samma belåtenhet, som en general be-  traktar väl befästq viktiga ställningar, tänker Legionen   på varje affär, fabrik, skola, kontor och andra arbets-  platser för rekreation och förlustelse, där en legionär   av omständigheterna blivit ställd. Till och med där   osedl.ighet och gudlöshet är som värst, så att säga har   sitt fäste, kommer legionären som ett Davids torn att   spärra vägen för ondskan och förhindra att den tränger   vidare. Legionären kommer aldfig att finna sig i kor-  ruption, han vidtar åtgärder för att få bukt med det   onda, vilket kommer att förorsaka honom lidande och sorg.   Han måste be mycket, och outtröttligt och beslutsamtbekämpu det onda, men kommer slutligen med all sannolik-  het att segra.    Legionen börjar alltid med att samla sina medlemmar   till endråt?tig bön tillsummans med sin drottning. Sedan   sänder den ut dem till sådana ställen, som är tillhåll   för synd och elände, för att de där skall utföra ett   gott arbete och genom detta sitt arbete inspireras till   ännu större uppgifter. Men till sist är det dock vardags~   livets olika områden, som Legionen betraktar som den   högsta och härligaste uppgiften. Då den vet, vad som  !70

har uträttats av en liten skara legionärer, och tänker   på att nräkneliga människor skulle lämpa sig för kampen   i dess led, och den dessutom är fast övertygad om att   dess system under kyrklig ledning erbjuder ett utomor-  dentligt medel att hjälpa en syndfull värld, så är det   naturligt, att den ivrigt önskar, att medlemstalet skall   öka så, att den blir en legion, inte bara till namnet   utan också till antalet.    Hela befolkningar k,~t~tn gripris av entusiasm för Legio-  nens arbete:Aktiva medlemmar, hjälplegionärer och såda-  na som dessa arbetar för, kan befrias från likgiltighet   ellcr blott och bar rutin och bli hänförda medlemmar i   Kyrkan. Tänk, vad det skulle betyda för en by eller stad:   Att inte längre bara tillhöra Kyrkan utan vara en kraft-  källa i den, som antigen direkt eller genom de heligas   samfund utövar inflytande ända till jordens ytterstagräns, också till syndens nästen. Vilket ideal: ett helt   folk organiserat för Gud! Och det är inte bara ett ideal.   Det ligger just i vår tid inom möjlighetens gränser, om   bara "ögonen upplyftas och händer är villiga att gripa   tag". "Lyften upp edra ögon,och sen på fälten, huru de   hava vitynat till skörd". (Joh. 4,35.)    3. Att ena alla människor.    !71

";)öken först Guds rike och haris rättfårdigtiet"(Matt.   VT, 33). Detta sökande efter Guds rike, d.v.s. direkt   arbete för själar, är framför allt    uppgift. Men för den skull får man   annat, som de inte sökte, dessutom   att Legionen har ett socij~.lt värde. Den   en nationell tillgång för vzrje    en andlig vinst för dem som bor    Det sociala livet liknar en maskin, och för att den   bör, fordrar den liksom varje annan   samarbete mellan de olika delarnE..    enskilde medborgaren, måste göra   och detta så friktions   en gör full tjänst ,    så uppstår "tomgång", den nödvändiga jämvikten störs och   kuggarna griper inte in i =andra, som de ska. Att repa-  rera skadan är omöjligt, eftcrsom det är oerhört svårt   att upptäcka, hur det ondr~ har uppstått och hur utbredd   skadan är. Man kan inte göra ann?t än tillgripa ännu    enskilt   där.  !72

skall fungera som den   maskin ett harmoniskt   Varje del, d.v.s. den   precis det som man väntar av honom   fritt som möjligt. Om inte var och    annat Legionens   inte förbise, att   "tillföll dem". T. ex.   blir därigenom   land och betyderstörrÅ~ tvång eller sntsa mer pengar. Men just genom    dessa ktgärder skadar man ännu mer iden om hjälp och sam-  arbete. Så småningom slutar det hela med fiasko..Nu är   det ju så, att samhällen har en sådan livskraft, att de   fortsätter att fungera, f~:stän hälften av deras delar   inte passar in i det hela. Men de måste betala ett frukt-  ansvärt pris i form ~v fattigdom, stridigheter och elände   Man slös,-.r pengar och energi på att hålla i gång sådant,   som borde gå utan ansträngning, ja, till och med borde   vara kraftkällor. Följden blir problem, oroligheter,   kriser.    Vem kan förneka, att detta är fallet idag också i det   mest välordnade stater? Själviskheten behärskar den en-  !73

skildes liv. Hat gör många människors liv till rena   destruktiva krafter. Varje ny dag ger nya och universel-  la bevis på en livssanning, som man på ett träffande sätt   skulle kunna uttrycka med orden. "h2änniskor, som förne-  kar Gud, spm förråder Gud, är också falska mot andra   människor, ja, mot allt som finns i himmelen och på jor-  den."(Brian 0'IIiggins) Staten är ju bar,-4, summan av de   enskildas liv, så vilka stordåd kan man vänta sig av den?   Nationerna är ju en plåga och fara för sig själva och har   inte något annat att erbjuda världen i stort än sin    egen oro.    Men antag att en makt skulle träng?. in i samhället och   likt en eld gripa omkring sig, en makt, som förstod attgöra begreppen självuppoffring, inbördes kärlek och idea-  lism tilldragande, för den enskilde individen. Vilk©n för-  ändiing det skulle åstadkomma! Svåra sår skulle läkas,    och livet skulle levas på ett annat plan. Antag att en   nation skulle uppstå, som formade sitt liv efter höga   ideal och inför hela världen visade, hur ett helt folk   genom att verkligen praktisera sin religion skulle finna   lösningen på sim problem. Vem kan tvivla på, att en så-  d:an nation skulle bli ett skinande ljus för världen, så   :att världen skulle komma till den för att lära av den!    !74

Nu är det inget tvivel om att legionen har kraften    och förmågan ::tt bibringa människorna ett levande intres-  se för sin religion och :itt ingen, som kommer under dess   inflytande kan undgå a;-tt gripas av en strålande idealism,   så att de sätter sig över allt vad rangskillnad heter och   glömmer sina meningsskiljaktigheter och antagonism och   blir villiga att arbeta för och älska hela männsklighe-  ten. Denna idealism, som har sin grund i religionen, är   inte blott och b,-:rt en känslostämning. Den får individen   att tänka på hur han skall kunna hjälpa andra, den inspi-  rerar till stora offer, den når ibland heroiska höjder   och den trir inte slut,    Lyssna, världens nlla folk! Om Legionen är sådan, före   faller det inte: då, som om den kan erbjuda er ett nytt   ridderskap, som har den magiska kraften att ena alla   människor till stora och djärva vågstycken för Gud: itjänstvillighet till och med överträffande kung Arthurs   legendariska ridderskap som - i Tennysons vackra dikt -   "Då stiftade, blr~nd alla kungar först,    Jag i mitt eget land och mina lydland   Min en gång stolta orden Runda bordet,   Ett ädelt ridderskap av tappra män,   Att bliva hela världens föresyn    !75

Och leda in ett bättre tidevarv."    "Pet är klart att den katolska aktionen förtjänar   varje hjälp och stöd, inte bara från biskopar och präs-  ter, som ju alla vet, att den är vår ögonsten, utan och   så av styresmän och myndigheter i alla stater. Och om   den verkligen skulle få glädja sig åt detta allmänna   stöd, så skulle den med all säkerhet bli till rik väl-  signelse för alla k-ttolska folk. Den skulle återuppväcka   det religiösa medvetandet i själarna och därigenom på   ett anmärkningsvärt sätt befordra samhällets bästa."   (Pius XI)      4. Att våga stora ting för Gud.    Detta nya ridderskap uppstod i en tid av yttersta   fara för religionen. He-:dendomens och gudlöshetens härar   har utökats med en kämpande ateism, som nu dominerar värl   dsbilden. Skickliga organisationer sprider sitt fördärv-  bringande inflytande i allt vidare kretsar och det före-  faller nästan som om de skulle kunn=t uppsluka världen.   Vilken obetydlig liten skara ger inte Legionen intryckpå ett helt annat sätt. En liten grupp människor samlades   kring Guds Moder och sade till hennee"Led oss!" Hon förde   dem till ett jättestort sjukhus, fullt med sjuka,sorgs-  na och lidande från en stor stad och sade:"Se i var och   !76

en av dessa min älskade Son! Så lever Han också i varen-  da människa i hela mänskligheten. Förena er med mig som   Moder i mitt arbete för Honom för var och en!" Och så   gav de sig ut, hand i hand med henne, för att hjälpa   henne med detta enkla arbete, och se, de växte till en   Legion, och över hela jorden gör denna Legion enkla små   handlingar av Guds kärlek i människan och av kärlek till   människorna för Guds skull. Och överallt visar den kär-  leken sin makt att vinna hjärtan.    På samma sätt gör de materialistiska systemen anspråk   på att vilja älska och tjäna människorna. De har ochså   predikat att broderskapets evangelium, men ett ihåligt   sådant. Millioner människor har emellertid trott detta   evangelium. I dess namn har de övergett en religion,som   de ansåg vara kraftlös och svag, och entusiastiskt under-  kastat sig despotiska diktaturer i den övertygelsen att   deras nya ledare älskade dem mer. Nu försöker de med all   iver förmå hela mänskligheten att förena sig med dem,och   det förefaller, som om de vinner allt fler över på sin   sida. Men ändå är situationen inte hopplös. Det finns   ett sätt att föra dessa millioner tillbaka till tron och   rädda milliontals andra. Det höppet ligger i att mantillämpar den höga princip, som betvingar värld.en,och   som helgonet av Ars uttryckt på följande sättå'"Världen   tillhör den, som älskar den mest och som ger prov på den-  na kärlek." Dessa millioner kommer aldrig att lyssna till   !77

förkunnelsen om trons sanningar. Men de kan inte undgå   att se och gripas av en äkta tro, som tar sig uttryck i   verklig kärlek till alla människor. Övertyga dem om att   Kyrkan älskar dem mest, och de kommer att vända sina nu-  varande herrar ryggen. De kommer att finna vägen tillbaka   till tron trots allt. Ja, de kommer till och med att ge   sitt liv för denna tro.    Ingen vanlig kärlek kan erövra människorna på det   sättet. Men det kan inte heller en medelmåttig katoli-  cism, som knappast kan hålla sig själv vid liv. Det kan   bara en katolicism lyckas med, som älskar Kristus, sin   Herre, av allt sitt hjärta och som ser och älskar honom   i alla människor, hur de än må vara. Men denna Kristus-  kärlek måste praktiseras i en sådan utsträckning, att de   som ser den tvingas medge, att den verkligen är utmärkan-  de för Kyrkan och inte bara för några få särskilt ädla   medlemmar. Därför måste denna kärlek ta sig uttryck i   handling hos hela den stora församlingen av lekmän.    Men förefaller det inte hopplöst att försöka tända   denna kärlekens eld hos alla i Kyrkans stora familj?   Ja, uppgiften är gigantisk. Till och med den starkaste   skulle mycket lätt kunna tappa modet inför detta överväldigande perspektiv. Men Maria är Legionens hjärta, och   det hjärtat är ju outsäglig kärlek och tro. Då Legionen   blickar ut över världen i det medvetandet, tänds ett   !78

starkt hopp. "Världen tillhör den, som älskar den mest".   Och så vänder den sig till sin mäktiga Drottning, liksom   den gjorde då den komm till, och ber henne:"Led oss Du!`'    "Den mäktiga Jungfrun har det blivit givet att krossa   ormens huvud; de själar som är förenade med Henne är det   förlänat att övervinna världen. Detta måste vi hålla    fast vid med en orubblig tro, med ett fast hopp".(Gratry)           X.      Medlemskap.    l. Marialegionen är öppen för alla katoliker som:   a) lever ett kristligt liv.    b) är besjälade av Legionens anda eller åtminstone strä-  var efter att bli det.    c) är villiga att uppfylla varje plikt som medlemskap i   Legionen kan komma att kräva..

!79

2. Personer som Önskar vinna inträde i Legionen måste   anhålla om medlemskap hos ett Presidium.    3. Antagandet av medlemmar är uteslutande Presidiets   privilegium och uppgift.    4. Sökande under 18 år kan bara upptas i ett ungdomspre-  sidium. Se sidan 113, kapitel angående ungdomspresidiet   och särskilt ~ 16.    5. Ingen må antas som sökande till medlemskap i Marialegionen, förrän presidentc:;n för det Presidium där han   vill vinna inträde efter nogrann prövning funnit att den   sökande uppfyller de uppställda villkoren.    6. En provtid på åtminstone tre månader fordras, innan   den s5kande kan upptas i Legionen, men redan från början   kan han fä delta i allt legionsa;,bete.    7. Ingen sökande kan antas utan församlingsprästens med-  givande, eller, om Presidiet inte deltar i församlings-  arbete, av biskopen. Biskopen och församlingsprästen   skall mycket noggrant ange, hur deras medgivande skall   ske.Pet star biskopen och församlingsprästen fritt att i   förväg ge sitt samtycke till anta3=det av alla sökande   som den andlige rådgivaren har f;c,Ikänt <    !80

8. Ett exemplar av Tesseran skall ges till varje sökande.   . Det formella upptagandet i Leg:i_otmn sker framför allt   genom avläggandet av Legionslöftet och införandet av    den sökandes namn pä Presidiets medlemsförteckning.   hegionslöftets ordalydelse finns i nästa kapitel- Det är   tryckt på ett sådant sätt som underlättar läsningen.    Hans Excellens Mgr. nJ(ontini_ :;ltriver_ på uppdrag av den   helige Fadern-. "Detta apostoliska ocri marianska löfte   har styrkt legionärerna i deras kamp för Kristus över    hela världen, i synnerhet dem som lider förföljelse   för sin tros skull."    En kommentar över löftet "11,a fneologie de 1';Apostolat"   har författats av H.r,Suenens, bjälpbiskop av PJlalines,och publicerats av Desclee de Brouwer, Brugge, Belgien.   Detta ovärderliga arbete borde finnas i varje legionärs   hand. Det skulle dessutom låsas av varje ansvarskännande   katolik, för det innehåller en utomordentlig framställ-  ning av de principer som behärskar det kristna apostola-  tet.    a) Då provtiden genomgåtts på ett nöjaktigt sätt,   meddelas kandidaten åtminstone en vecka i förväg om att   han skall tas upp i Legionen. Under den veckan bör kandi   !81

daten söka göra sig så bekant med löftets ord och tankar,   att han vid upptagandet kan läsa det med lätthet, förstå-  else och allvar.    b) Sedan, vid ett ordinarie möte av Presidiet, förblir   alla medlemmarna omedelbart efter läsningen av Catenan   stående, Vexiliet ställs framför kandidaten, som i sin   vänstra hand häller ett exemplar av löftet och läser   det högt. Därvid sätter han in sitt eget namn på den   därför avsedda platsen. Då han börjar läsa tredje delen   av löftet, lägger kandidaten högra handen på Vexiliets   stång och håller den kvar där, tills han slutat läsningen   av löftet, efter vilket prästen (om han är närvarande)   ger den nye legionären sin välsignelse. Dennes namn   införs sedan på förteckningen över medlemmar.    c) Nu intar medlemmarna sina platser igen, Allocutio   hålls, och mötet fortsätter pä vanligt sätt.d) Om Presidiet ännu inte skulle ha något Vexilium,   så bör kandidaten i stället hålla en avbildning av det.   Det räcker med tesseran.    10. Sedan kandidaten en gång förklarats behörig, bor-  de han inte uppskjuta avläggandet av löftet. Två eller   fler kandidater kan upptas på samma gäng. Men det är    inte önskvärt, ty ju större antalet är av dem som upptas   !82

samtidigt, desto mindre högtidligt blir det för varje   enskild.    11. Det kan hända att upptagningsceremonin är en svår   prövning för särskilt känsliga personer. Men sådana är   egentligen särskilt priviligerade, eftersom ceremonin    för dem får en särskild högtidlighet och ett allvar, som   kommer att påverka deras kommande medlemskap.    12. Plikten att välkomna kandidater, att sätta dem in   i deras plikter och bistå dem under denna tid och även   efteråt, åligger i synnerhet vicepresidenten; men också    de andra medlemmarna bör hjälpa till med detta.    13. Om en kandidat av en eller annan orsak inte önskar   avlägga löftet, kan hans provtid utsträckas med tre måna-  der till. Presidiet har rätt att uppskjuta löftets av   läggande tills det är säkert på kandidatens lämplighet.   Därför är det inte mer än rätt att kandidaten får rik-  ligt tillfälle att bestämma sig. Men då dessa tre måna-  der gått måste kandidaten antigen avlägga löftet eller   lämna presidiet.Provtiden och löftet är inkörsporten till Legionen.   Den porten får inte stå vårdslöst öppen, så att olämpli-  ga personer kan tränga sig in och sänka Legionens stan   !83

dard och undergräva dess andliga liv.    14. Den andlige rådgivaren är inte förpliktad att av-  lägga löftet, men det är inte bara tillåtet för honom   utan skulle också vara en glädje och en ära, om han   gjorde det.    15. Löftet borde endast användas för det som det är   avsett för. Det skall inte användas som en vigningsbön   vid Acies eller andra högtidligheter. Men naturligtvis   kan det få användas, om man så önskar, av legionärer i   deras privata andakt.    16. Om en legionär måste vara borta från ett möte,   så bör man visa rätt förståelse för anledningen till   detta. Man skall inte utan vidare stryka namn från med   lemslistan, i synnerhet inte om det gäller sjukdom,även   om den troligen blir långvarig. Men då man verkligen   betraktar ett medlemskap såsom avbrutet och namnet for-  mellt har strukits från listan, så fordras en ny prov-  tid för att bli medlem och att löftet måste avläggas   på nytt.    1']. I legionsarbetet, men bara dä, tilltalar legionä-  rerna varanda med "broder" och "syster".    18. Medlemmarna kan uppdelas i män-,kvinno-,pojk-  !84

och flickpresidier eller i blandade presidier,såsombehovet påkallar och Kurian bestämmer.    Legionen bestod till att börja med uteslutande av   kvinnor, och det gick åtta är, innan det första Presidiet   för män grundades. Men Legionen är en lämplig verksam   hetsform också för män, och i dag finns det många presi-  dier för män i verksamhet, liksom också blandade presi-  dier. Det första Presidiet i Nya Världen utgjordes    av män.    Fastän kvinnorna intar hedersplatsen i organisationen,   så används det maskulina pronominet i Handboken för att   beteckna båda könen. Därigenom undviker man det trött   samma upprepandet av frasen "han eller hon".   XI.    LEGIONSLÖFTET    Helige Ande, jag ........,..........(namnet pä aspiran   ten) önskar idag bli upptagen som medlem i Marialegionen.   Då jag väl vet, att jag inte i egen kraft kan tjäna den    på ett värdigt sätt, ber jag Dig komma ner över mig och   uppfylla mig med Dig. Stöd med Din kraft allt vad jag gör   så att jag gagnar Dina höga syften.

!85

Men jag vet, att Du som kom för att omskapa världen i   Jesus Kristus, inte ville göra detta annat än genom Maria   att vi inte kan känna eller älska Dig utan henne, att det   är genom Henne, som alla Dina gävor och dygder och all   nåd utdelas till den Hon vill och i den utsträckning och   på det sätt som Hon vill. Och jag förstår att hemligheteni en fullkomlig legionst jänst ? i en hel och full   föruning med Iic;nne, som är så hel-'t förenad med Dig.   Då jag nu griper Lc;gione;ns :,tarlaar, som åskådliggör   allt detta för oss, sä står jaL~ InT'ö_r_ Dlg som Hennes sol-  dat och Hennes barn och förklara-c dtärik,    ,enom mitt absoluta   beroende av Henne. Hon är min sjä:i_s moder. Hennes hjärta   och mitt är ett, och ur detta eii(1ctijärta säger Hon på   nytt de ord som Hon den gången svd~~ - Se Herrens tjäna-  rinna. Och ännu c-n gång kominer Du fö_- att göra stora   ting genom Henne.    Låt Din kraft överskygga miC; ocn r~oir. in i min själ med   eld och kärlek. Gör det till ett ~rr~:a i~'!arias kärlek och   Marias vilja att rädda vä_rldt~;n, så au -c. jag blir ren i    Henne som Du gjorde, ren och obuf~'..`.ci: ,ac,, så att Kristus,   min Herre, också växer i mig genom r_~_g. Må Kristus genom   !86

mig tillsammans med Henne, Hans komma till världen   och de själar som behöver Honom, _:e_ z.-tu Ussa själar och   jag efter segerrik kamp måtte fä regera med Henne för   alltid i den Heliga Treenighetens när,_ighet.    Viss om att Du vill ta emot mig -- och använda mig -   och förvandla min svaghet till styrka idag, tar jag plats   i Legionens led och vågar lova att troget tjäna den. Jag   vill helt underkasta mig dess disciplin, som förenar mig   med mina kamrater och gör oss till er arme och hjälper   oss att behålla vår plats i -Ie;dc:-c, dc-, vi marscherar med   Maria att göra Din vilja och verka DIna nådesunder, somskall förvandla jordens anlete och upprätta Ditt rike,   Helige Ande.    I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. 14 PRAESIDIET    1. En avdelning inom Marialegionen kallas praesidium. Detta latinska ord användes för att beteckna en avdelning av den Romerska Legionen som hade speciell tjänstgöring, det vill   säga vid en sektion av en militärlinje, en befäst postering eller en garnison. Termen praesidium är därför ett välvalt namn för en gren av Marialegionen.

!87

2. Varje praesidium benämns efter ett av Vår Heliga Frus namn, till exempel Vår Fru den Barmhärtiga (Our Lady of Mercy) eller hennes attribut, till exempel, Den Obefläckade Avlelsen, eller från en händelse i hennes liv, till exempel Besökelsen.    Den biskop kan skatta sig lycklig som i sitt stift ser tillräckligt många praesidier för att   så att säga bilda en levande Marialitania.    3. Praesidiet har myndighet över alla sina medlemmar och befogenhet att kontrollera   deras göranden. Medlemmarna å sin sida skall lojalt åtlyda alla legitima order från praesidiet.   4. Varje praesidium måste, antingen direkt eller via ett godkänt råd, såsom det definieras   nedan, vara anslutet till Concilium Legionis (Legionens Koncilium). I annat fall föreligger   inget medlemskap i Legionen. Härav följer att inget nytt praesidium skall upprättas utan   formell tillåtelse från dess curia, eller (om en lämplig curia saknas) från det närmast över-  ordnade rådet, eller i sista hand från konciliet. Praesidiet skall vara direkt avhängigt av detta   styrande organ.    !88

5. Inget praesidium får upprättas i en församling utan samtycke från församlingsprästen   eller ordinarius. Församlingsprästen eller ordinarius skall inbjudas att förrätta invigningscere-  monin.    6. Praesidiet skall ha ett möte varje vecka, vilket skall tillgå på det sätt som beskrivs i   kapitel 18, Dagordning för Praesidiemötet.    Denna regel är absolut oeftergivlig. Gång efter annan kommer det att föreslås, att det   av diverse utmärkta skäl är svårt att ha möte en gång i veckan, och att ett möte i månaden eller   varannan vecka skulle täcka alla behov.    På detta svarar man att legionen under inga omständigheter kan gå med på något annat   än ett möte per vecka, ej heller bemyndigar den några av dess råd att ändra denna regel. Om   anordnandet av det aktiva arbetet vore det enda åliggandet, skulle möjligen ett månadsmöte   räcka, fastän detta kan betvivlas, om arbetet utföres varje vecka enligt regeln. Men ett livs-  viktigt syfte med mötet är gemensam veckobön och det behövs inte påpekas att detta inte kan   uppnås annat än en gång per vecka.  !89

Ett veckomöte kan medföra självuppoffring. Om legionen inte med tillförsikt kan   fordra en sådan, var finns då grunden på vilken man kan bygga dess system?    7. Varje praesidium skal ha en präst som andlig ledare. Det skall också ha en president,en vice-president, en sekreterare och en skattmästare.    De ovannämnda skall vara praesidiets officerare och dess representanter i curian.   Deras tjänsteåligganden beskrivs i kapitel 34, men deras främsta plikt är att fullgöra den   vanliga arbetsplikten så att de utgör en förebild för alla de andra medlemmarna.    8. Officerarna skall avge rapport från varje möte i curian till sina praesidier och på så sätt   hålla medlemmarna i kontakt med curians förehavanden.    9. Den andlige ledaren utses av församlingsprästen eller ordinarius och innehar sin be-  fattning med deras gillande. En andlig ledare far åta sig ledningen av mer än ett praesidium.   Om den andlige ledaren inte kan närvara vid praesidiets möten får han utnämna en annan   !90

präst, klosterbroder eller -syster eller, under särskilda omständigheter, en kvalificerad legionär   (som ska kallas tribun) att ersätta honom.    Även om den andlige ledaren bör vara underrättad om mötena, är det inte nödvändigt   för mötenas giltighet att han faktiskt måste närvara vid dem. Den andlige ledaren skall rankas   som officerare i praesidiet och skall inneha all rättmätig legionärsbefogenhet.    10. Den andlige ledaren skall ha avgörande befogenhet i alla religiösa eller moraliska   spörsmål som väckts vid praesidiets möten, och han skall ha uppehållande vetorätt i fråga om   praesidiets förehavanden i avsikt att fa ett beslut från församlingsprästen eller ordinarius.    "Denna rätt är ett nödvändigt vapen, men såsom varje sådant vapen, måste det använ-  das med stor klokhet och så försiktigt så att det inte blir ett redskap för fördärv utan för be-  skydd. I en sammanslutning som är väl uppbyggd och väl vägledd blir det aldrig nödvändigt   att använda det." (Civardi: En handbok för katolsk verksamhet)    11. Praesidiets officerare, med undantag av den andlige !91

ledaren, skall utses av curian. Om   det inte existerar någon curia skall officerarna utses av närmast överordnade styrande organ.   Det är önskvärt att man undviker en öppen diskussion om tänkbara officerare, av vilka   några faktiskt kan vara närvarande. Följaktligen är det praxis, när en officerspost är vakant, att   curians ordförande, efter en noggrann förfrågan i avsikt att förvissa sig om den lämpligaste   personen (framför allt riktad till den andlige ledaren för ifrågavarande praesidium), inkommer   med ett namn till curian, och curian kan utse den personen, om den anser det vara lämpligt.   12. Varje utnämning av en officer (förutom den andlige ledaren) skall gälla för en period   av tre år och kan förlängas i ytterligare en period av samma längd, d.v.s. sammanlagt sex år.   När tjänstgöringsperioden har utgått far en officer inte fortsätta att vara i tjänst.    Förflyttning av en officer till en annan tjänst skall anses som en ny utnämning. En   officer far inneha samma tjänst i samma praesidium efter tre års intervall.    I det fall då en officer av något skäl inte fullgör hela treårsperioden, skall han anses ha   !92

fullgjort denna den dag då han frånträder tjänsten. Då gäller den vanliga regeln som styr för-  nyande av tjänst nämligen, (a) om det gällde en första period får han under den icke utlupna   perioden utses till en andra period i den tjänsten, och (b) om det gällde en andra period, måste   en treårsperiod förflyta från det han frånträdde före utnämning till samma tjänst."Frågan om tjänsteinnehav måste avgöras på grundval av en allmän princip. Faran   som man måste ha ögonen på från början till slut i en organisation - framför att i en frivillig   religiös organisation - är att den, eller någon särskild del av den, kan fossiliseras. Faran för   detta är faktiskt stor. Hos människor tenderar intressen att slockna, en anda av rutin smyga sig   in och metoder bli stereotypa, medan däremot det onda som måste hanteras ständigt växlar.   Denna förändringsprocess resulterar i ineffektivt arbete och likgiltighet, så att organisationen   misslyckas med att attrahera och behålla den sortens medlem som är mest önskvärd. Ett till-  stånd av halvdöd uppstår. I legionen måste man till varje pris vara på sin vakt mot detta. Man   måste se till att entusiasmen ständigt spirar i vart och ett av dess råd och praesidier. Uppenbar-  ligen måste ens främsta omsorg gälla de självklara kraftkällorna i fråga om entusiasm, office-  !93

rarna. Dessa måste alltid hålla den första glöden levande och detta uppnås bäst genom föränd-  ring. Om officerarna fallerar, vissnar allt. Om de förlorar glöd och entusiasm, kommer den   grupp de kontrollerar att genomgå samma process. Och det värsta av allt är, att medlemmarna   blir nöjda med de tingens ordning som de har blivit vana vid, så att det inte finns något hopp   om bättring, utom från utsidan. Teoretiskt skulle en sådan bättring kunna ligga i en regel som   bestämmer att tjänstgöringsperioden regelbundet skulle förnyas. Men i själva verket skulle   inte detta bli effektivt, eftersom de styrande organen inte heller skulle inse att en tillvänjnings-  process pågick och skulle i praktiken automatiskt bevilja förlängning efter förlängning.    Således tycks det se ut som om den enda säkra kursen ligger i ett system som byter ut   officerarna oavsett förtjänst eller andra omständigheter. Tillvägagångssättet i religiösa ordnar   inspirerar till en modell efter vilken man kan forma praxis i legionen, det vill säga en begräns   ning av tjänstgöringsperioden till sex år, med kravet att ett förnyande sker efter de första tre   åren." (legionens beslut som begränsar officerarnas tjänstgöringsperiod)  !94

13. "Det finns inga dåliga soldater," sade Napoleon, "bara dåliga officerare", vilket är ett   sarkastiskt sätt att uttrycka att soldater blir vad officerarna gör dem till. Legionärer kommer   heller aldrig att höja sig över den nivå av anda och arbete som skapas av deras officerare.   Därför måste dessa vara de bästa som man få. Om arbetaren anses vara värd sin lön, bör för-  visso legionären anses vara värd ett gott ledarskap!    Utnämnandet av en rad duktiga officerare bör betyda att kvaliten i praesidiet ständigt   förbättras. Ty medan varje ny officerare kommer att hålla ett vaksamt öga på att standarden   inte sänks, kommer han att bidra på sitt speciella sätt, vilket i sin tur blir en del av praesidiets   struktur.    14. I synnerhet bör utnämnandet av presidenten bli föremål för noggrann eftertanke. Ett   misstag i detta avseende kan fördärva praesidiet. Ett val bör endast ske efter det att man har   granskat varje tänkbar person i ljuset av kraven som anges nedan i kapitel 34, sektion 2, an-  gående presidenten. Personer som man tror kan svikta i dessa hänseenden bör överhuvud taget   !95

inte väljas, även om deras meriter må vara utmärkta i andra.    1 ~. L%tom när mycket speciella skäl talar däremot, måste curian göra ett presidentbyte tillnågot som medföljer omorganiseringen av ett bristfälligt praesidium. 1 nästan alla fall beror   försämringen på presidentens försummelse eller oförmåga att leda.    16. Under prövotiden kan en legionär enbart inneha ett vikariat eller ett tillfälligt förord-  nande som officerare. Om detta inte fråntagits honom under prövotiden, övergår det till att bli   ordinarie, och den tid som han redan har tjänstgjort räknas som en del av den treårsperiod som   nämnts ovan.    17. Ingen medlem i ett praesidium får lämna det för att gå med i ett annat utan samtycke   från presidenten i det förra, och intagningen av en sådan person skall försiggå i enlighet med   konstitutionen och reglerna för upptagning av nya medlemmar, förutom att prövotiden och   löftet inte erfordras. När någon ber om ett dylikt tillstånd bör det inte på ett oskäligt sätt för-  vägras. Beslutet kan överklagas till curian.    !96

18. Praesidiets president skall, efter att ha rådgjort med övriga officerare, ha befogenhet   att suspendera en medlem av praesidiet av vilka som helst skäl, vilka de efter sitt gottfinnande   anser tillräckliga, och de skall inte stå till svars inför praesidiet för en dylik åtgärd.    19. Curian har befogenhet att utesluta eller suspendera en medlem av ett praesidium, med   det enda förbehållet att vederbörande har rätt att besvära sig hos närmast överordnade organ.   Det närmast överordnade organets beslut är slutgiltigt.    20. Varje dispyt angående fördelningen av arbete mellan praesidier skall avgöras av   curian.    21. Det är en nödvändig plikt hos praesidiet att bygga upp och behålla kring sig en stark   samling auxiliärer.    Betrakta ett regemente av soldater, väl ledda, med perfekt disciplin och perfekta va-  pen, som vittnar om oemotståndlig kraft! Detta regemente representerar dock endast kortlivad   effektivitet och är dag för dag beroende av en stor understödjande skara av arbetare som för   !97

ser det med ammunition, mat, kläder och medicinsk assistans. Vad kommer inte ett par dagars   strid att åsamka denna utmärkta styrka om den är avskuren från hjälptrupperna?    Den roll som denna understödjande skara spelar för regementet, spelar auxiliärerna för   praesidiet. Auxiliärerena är en del av systemet. Praesidiet är ofullständigt utan dem.    Den riktiga metoden att hålla samband med auxiliärerna är genom personlig kontakt.   Att skicka ut cirkulärbrev är inte ensamt tillräckligt för att uppfylla denna plikt.    22. En arme sörjer för sin framtid genom etablerandet av militärskolor. På liknande sätt   bör det anses som en nödvändig del av systemet i ett seniorpraesidium att leda ett junior-  praesidium. Två seniorlegionärer bör ges i uppdrag att vara officerare i juniorpraesidiet.   Eftersom det krävs vissa egenskaper för att kunna öva juniorer är inte varje seniorlegionär   lämpad för uppgiften. Därför bör övningsledare utses med omsorg. Deras arbete i denna   befattning kan anses var tillräcklig för deras arbetsåliggande i deras seniorpraesidium. De   !98

skall representera juniorpraesidiet i curian eller en juniorcuria om det finns en sådan.    De övriga två officerarbefattningarna bör besättas med juniormedlemmar, vilka därigenom erhåller förträfflig övning i ansvarstagande. De ska representera praesidiet i en junior-  curia. Juniorer far inte vara medlemmar i en seniorcuria.    "Solens strålar är talrika men ljuset är ett; i ett träd är grenarna många, men stammen   är en, starkt fästad vid orubbliga rötter." [Sa Cyprianus: De Unitate Ecclesiae (Om Kyrkans   Enhet)]33   LEGIONÄRERS GRUNDLÄGGANDE PLIKTER    l. REGELBUNDEN OCH PUNKTLIG NÄRVARO VID PRAESIDIETS   VECKOMÖTEN    (Se kapitel 11, legionens ordning)    (a) Denna förpliktelse är svårare när man är trött än när man är utvilad, svårare i dåligt   väder än i vackert och generellt när man är frestad att bege sig någon annanstans. Men vari   ligger prövningen om inte i svårigheten, och var ligger den verkliga förtjänsten om inte i ba-

!99

segrandet av svårigheter?    (b) Det är lättare att inse värdet i att utföra ett arbete än värdet av att närvara vid ett   möte för att rapportera om detta arbete; dock är mötet den främsta plikten. Mötet förhåller sig   till arbetet såsom roten till blomman; den senare kan inte leva utan den förra.    (c) Plikttrohet i fråga om närvaro, trots lång resväg till och från utgör bevis på en djup-  gående andlig vision, för normalt resonemang menar att mötets värde är mindre än tidsspillan   i resandet. Men det är inte förspilld tid. Det är en del, och därtill en särskilt förtjänstfull del av   hela det utförda arbetet. Var Marias långa resa vid Besökelsen förspilld tid?    "Till sina övriga dygder fogade S:ta Therese ett ståndaktigt mod. Hon följde alltid principen att `vi bör   hålla på tills våra krafter sinar innan vi klagar.' Hur många gånger begav hon sig inte till ottesången när hon led   av yrsel eller häftig huvudvärk! `Jag kan fortfarande gå,' brukade hon säga, 'och följaktligen bör jag vara på min   post.' Tack vare denna oförfärade energi, utförde hon gärningar som var heroiska." (S:ta Therese av Lisieux)    !100

2. HUR ARBETSPLIKTEN FULLGÖRS VARJE VECKA    (a) Detta arbete skall vara omfattande, det vill säga legionären ska ägna sig åt det ett   par timmar per vecka. Men legionärer bör inte begränsa sig så matematiskt. Många legionärer   överskrider avsevärt detta minimum och arbetar flera dagar i veckan. Det finns många som   arbetar varje dag. Arbetet måste motsvara ett visst aktivt åliggande som blivit bestämt av   praesidiet, inte något som dikterats av den enskilde legionärens önskemål. Böner och andra   andliga övningar, hur omfattande de än må vara, uppfyller inte förpliktelsen och ersätter inte   ens delvis aktivt arbete.    (b) Arbetet är bara bön i en annan form och bönens regler måste tillämpas i det. Inget   arbete kommer att bestå utan den andliga ramen. Antingen kommer en förpliktelse att vara   lätt, i vilket fall den blir enformig, eller om den är intressant kommer den högst sannolikt att   vara svår och utmärkas av bakslag och skenbart misslyckande. I bägge fallen brukar mänsk-  liga överväganden snabbt tillråda att man överger dem. Legionären måste i stället vara övad   att genomskåda de mänskliga känslornas dimmor, vilka !101

fördunklar varje arbete, för att se dess   sanna kontur som är det andliga. Ju mer arbetet är som ett kors att bära, desto högre skall detvärderas.    (c) Legionären är en soldat och tjänstgöringen bör inte kräva mindre mannakraft än   den gör för soldaten som har jordiska ting att kämpa för. Allt som är ädelt och självuppoff-  rande och ridderligt och starkt i soldatpersonligheten bör finnas i högsta grad hos en sann   Marialegionär och naturligtvis återspeglas i den legionärens arbete.    Soldattjänstgöring kan innebära död eller enbart enformigheten under ett vaktpass   eller skurande av barackgolvet, det växlar. Men i varje fall ser man enbart till tjänstgöringen,   inte till vad den tjänsten omfattar. Under alla omständigheter finns samma plikttrogenhet, och   nederlag eller seger påverkar inte tjänstgöringen. Legionärens pliktkänsla måste vara lika   stark, lika grundlig dess tillämpning i varje uppgift, den obetydligaste så väl som den svåraste.   (d) Legionärsarbetet skall utföras i närmaste förbund med Maria. Men därutöver måste   det anses som ett nödvändigt syfte hos detta arbete att inge dem, som är föremål för det, kun-  !102

skap om Maria och en sann kärlek till henne, vilket kommer att få dessa själar att åtaga sig   någon tjänst för henne. Att förstå Maria och vara hängiven henne är nödvändigt för själarnas   hälsa och utveckling. "Ty hon tager del i de Gudomliga mysterierna och kan förvisso beskri-  vas som deras beskyddare. På henne, såsom den ädlaste grunden näst efter Jesus Kristus, vilar   tron hos alla släktled." (AD 3') Legionärerna uppmanas att beakta andra tankeväckande ord   från Påven S:kt Pius X: "Så snart som hängivenhet för den vördnadsvärda Maria har rotat sig   djupt i själarna - då och inte förrän då - kommer den som arbetar för dessa själar att se hur det   från dem frambringas frukter av dygd och helighet som motsvarar hans strävanden för deras   skull."    "Minns att du utkämpar en vinnande strid, liksom vår Herre på Golgata. Var inte rädd för de vapen han   vässade, ej heller för att dela de sår han bar. Huruvida segern skall komma i din generation eller nästa, vad spelar   det för roll för dig? `Fortsätt med traditionen av tålmodig strävan och låt Herren ta hand om resten, ty det åligger   inte oss att veta tiden eller de ögonblick som vår Herre har bestämt med sin makt. Fatta mod och bär ditt ridder-  skaps börda med samma orubbliga mod som de högsinnade !103

andar som gick före dig." (T. Gavan Duffy: The   Price of Dawning Day    3. ATT UNDER MÖTET LÄMNA EN MUNTLIG RAPPORT OM UTFÖRT ARBETE   Detta är ett mycket viktigt åliggande och en av de viktigaste praktiska aktiviteterna   som bidrar till att bevara intresset för legionens arbete. Rapporten är avsedd såväl för detta   ändamål som för att förse mötet med information. Ett gott kriterium på en legionärs effektivi-  tet är den omsorg som lagts ner på att för bereda rapporten och sättet att presentera den på.   Varje rapport är en tegelsten i mötets byggnad och mötets helhet beror på hur perfekta rappor-  terna är. Varje rapport som fattas eller är bristfällig är en motgång för mötet, vilket i sig är en   källa till liv.    l AD: Ad Diem Illum (Till den dagen) (Jubileum för definitonen av den Obefläckade Avlelsen, Påven S:t Pius X.   1904)En viktig del av medlemmarnas utbildning bör bestå i att lära sig av andra medlem-  mars metoder, såsom de framgår av deras rapporter, och genom att lyssna till de kommentarer   som ens egen rapport framkallar hos erfarna legionärer. Därav följer att en rapport, som en   !104

bart ger torftiga upplysningar, inte kan bli ett verktyg till hjälp för vare sig de medlemmar   som avger den eller för dem som lyssnar till den.    För en utförligare behandling av rapporten och hur den utformas, se sektion 9, kapitel   18, Mötesordning för praesidiet.    "Ha i åtanke den enträgenhet med vilken Sankt Paulus uppmanar kristna att bistå, tänka på och bedja för   `alla människor, ty Gud vill at alla människor skall frälsas... ty Kristus offrade sig för allas frälsning." (1 Tim.   2:6) Och denna princip om pliktens allmängiltighet och om dess föremål ingår även i det sublima uttalandet från   Sa Johannes Chrysostomos: `Kristna, ni kommer att avge räkenskap inte enbart för er själva utan för hela   världen.' "(Gratry: Les Sources) 4. OKRÄNKBAR SEKRETESS MÅSTE GÄLLA    för legionärerna i fråga om det som de far höra på sina möten eller under fullgörande av sitt arbete. Denna vetskap kommer till dem eftersom de är legionärer, och det skulle vara oacceptabelt förräderi mot legionen att yppa den. Rapporter måste naturligtvis avges till praesidiemötet, men även här måste det råda förtänksamhet. Detta problem diskuteras mer utförligt i sektion 20, kapitel 19, Mötet och medlemmen.  !105

"Bevara vad som anförtrotts dig." (l Tim. 6:20)      5. VARJE MEDLEM SKALL HA EN ANTECKNINGSBOK    i vilken man kort registrerar sina fall. (a) Arbetet är värt att engagera sig i på ett affärsmässigt sätt, (b) tidigare och avslutade fall kommer inte att förloras ur sikte, (c) utan dess hjälp kan inte en ändamålsenlig rapport avges, (d) den kommer att bli en övning i ordningsamhet, och (e) denna påtagliga förteckning över uträttat arbete kommer att bli ett värdefullt motmedel i den oundvikliga stund, då dagens misslyckande kastar sin skugga över gårdagens   verk.    Denna förteckning bör vara av skyddad beskaffenhet (d. v. s. en sorts chiffer bör uttänkas för att inte avslöja grannlaga upplysningar för någon annan än legionären. Man skall   aldrig anteckna i den i närvaro av de personer som saken angår    "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40)   6. VARJE LEGIONÄRS DAGLIGA RECITERANDE AV CATENA LEGIONIS

!106

som huvudsakligen består av Magnificat, Marias egen bön, Kyrkans aftonpsalm, "den ödmjukaste och mest tacksamma, den mest sublima och prisade av alla lovsånger." (St. LouisMarie de Montfort)    Såsom namnet antyder utgör denna länken mellan legionen och det dagliga livet hosalla dess medlemmar, aktiva såväl som auxiliärer och det band som förenar dem med varandra   och med deras Heliga Moder. Namnet vittnar också om förpliktelsen att dagligen recitera kedjan. Låt föreställningen om en kedja, sammansatt av länkar - som var och en är absolut   livsviktig - vara en uppmaning till varje legionär att inte bli en avbruten länk i legionens dagliga bönekedja. Legionärer vilka av omständigheterna har tvingats lämna ett aktivt medlemsskap (och även de vilka inte fullt så betydelsefulla skäl har fått att lämna leden) bör ändå upprätthålla denna vackra andaktsövning och åtminstone bevara detta band till legionen obrutet i   livet.    "När jag dagligen talar förtroligt med Jesus, gör jag detta varje gång i Marias namn och delvis för henne. Genom mig önskar hon återuppleva de timmar av ljuv närhet och outsäglig ömhet som hon tillbragte tillsammans med sitt älskade barn i Nasaret. Med min hjälp skulle hon än en gång glatt kunna tala med honom;   !107

tack vare mig skulle hon kunna omfamna honom och trycka honom till sitt bröst såsom hon en gång gjorde i Nasaret." (De Jaegher: "The Virtue of Trust")   7. FÖRHÅLLANDET MEDLEMMAR EMELLAN    Legionärer är tämligen villiga att på ett allmänt sätt uppfylla plikten att älska sina medlemskamrater, men ibland kommer de inte ihåg att det måste innefatta en vänlig attityd gentemot skenbara brister. Att inte beakta detta kommer att beröva praesidiet dess vänliga atmosfär och kan få den ödesdigra effekten att andra avbryter sitt medlemskap.    Å andra sidan bör alla vara tillräckligt förnuftiga att inse deras medlemskap är helt oavhängigt av såväl det faktum att de har en president eller en kollega som de anser vara trevlig eller otrevlig, som av verklig eller inbillad nonchalans eller brist på uppskattning. Detta gäller även meningsskiljaktigheter, tillrättavisningar eller andra tillfälliga omständigheter.    Att underordna sig själv måste vara grunden för allt gemensamt arbete. Utan detta kan till och med de bästa medarbetarna hota organisationens existens. De tjänar legionen bäst som lägger band på sin egen individualitet och anpassar sig helt och så harmoniskt som möjligt till systemet. Däremot kan den som säger eller gör något som avviker från den vänlighet, som bör känneteckna legionen, öppna en !108

pulsåder med ödesdigert resultat. Låt således alla se till att verka för enighet och inte för splittring.    När man diskuterar attityden legionärer emellan, måste man i synnerhet nämna det som slarvigt men felaktigt kallas "småaktig avund" (petty jealousies). Avundsjuka är i sig sällan liten och obetydlig. Den innebär frätande syra i hjärtat. Den ingår nästan allmänt i mänskliga relationer och förgiftar dem. Hos de ondskefulla är den en vild och rasande kraft som kan få dem att begå de mest fruktansvärda gärningar. Men på samma sätt frestar den de osjälviska och renhjärtade på grund av deras känsliga och älskvärda sinnelag. Hur svårt är det inte att se sig ersatt av andra, passerad i fråga om pliktuppfyllelse eller prestation, ställd åt   sidan till förmån för de unga! Hur bittert är det inte att begrunda sin egen tillbakagång! De mest framstående själar har känt detta inre kval och har därav lärt känna sin egen förbluffande   svaghet. Ty den bitterheten är i själva verket pyrande hat och nära att flamma upp till en förtärande eld.    Lindring kan ligga i att försöka glömma. Men legionären måste sikta mot högre ting än en dylik frid. Han får inte nöja sig med mindre än seger, det oerhört förtjänstfulla besegrandet av rå natur uppställd till strid, omvandlandet av avundens självhat till kristen kärlek.

!109

Hur kan ett sådant mirakel åstadkommas? Det kan åstadkommas genom att man mobiliserar hela sin legionära plikt gentemot sina medlegionärer och dem som omger en, hos vilka man i   var och en lärts att se och vörda sin Herre. Varje styng av avund måste bemötas med denna tanke: Den person vars befordran har förorsakat min smärta är ingen annan än Herren. Mina känslor måste därför vara desamma som de var hos Johannes Döparen. Min fröjd är fullkomlig, därför att Jesus är upphöjd på min bekostnad. Han måste upphöjas och jag måste nedsänkas.    Denna inställning är helig på ett hjältemodigt sätt. Den är råmaterialet till en kallelse. Vilken härlig möjlighet det ger Maria att befria från varje fläck av fåfänga en själ genom vilken ljuset kommer att lysa på andra (Joh. 1:7), för att hon format ytterligare ett sändebud att bana väg för Herren! (Mark. 1:2)    En föregångare måste alltid önska att han själv fördunklas av den som han tillkännager. En apostel kommer alltid att med glädje betrakta hur de som omger honom utvecklas och tänker aldrig på att mäta deras utveckling i förhållande till sin egen. Den, som önskar utveckling för alla utom när detta kastar skugga på hans egen, är ingen apostel! Denna avundsamma tanke torde visa att självet ställs främst när det gäller en själv, medan självet hos en apostel alltid måste vara sist. Ja, till och med mer än så! Avunden kan inte finnas hos ett !110

sant apostlaskap.    "Med sina första vördnadsfulla ord och sin kärleksfulla hälsning överför hon den första helgande impuls som renar dessa själar, som väcker Johannes Döparen till nytt liv och samtidigt upphöjer Elisabet.    Men om dessa första ord har åstadkommit så mycket, vad skall då anses om de veckor och månader som följde? Maria ger hela tiden ...och Elisabet mottager - och varför inte säga det rent ut - mottager utan avund. Den Elisabet, hos vilken Gud likaledes åstadkommit ett mirakulöst moderskap, bugar framför sin unga kusin utan den minsta hemliga bitterhet över att inte själv vara Herrens utvalda. Elisabet hyste ingen avund mot Maria, och senare kommer Maria inte heller att kunna var avundsjuk på den kärlek hennes Son skall skänka sina apostlar. Ej heller kommer Johannes Döparen att hysa avund mot Jesus, när hans egna lärjungar lämnar honom för Jesus. Utan ett spår av bitterhet kommer han att se dem lämna honom, och hans enda kommentar är: Den som kommer ovanifrån står över alla ...Han skall bli större och jag bli mindre'." (Joh.3:30-31) [Perroy: L'Humble Vierge Marie (Den Ödmjuka Jungfru Maria)]   8. FÖRHÅLLANDET MELLAN MEDBESÖKARE    Legionärer har en särskild förpliktelse gentemot sina !111

medbesökare. Här är det mystiska talet "två" - symbolen för kärleken till nästan, på vilken all framgång beror: Herren   "sände dem före sig två och två". (Luk.10:1) Men "två" får inte enbart betyda två personer som råkar arbeta tillsammans utan en endräkt sådan som den mellan David och Jonatan, vars   själar var förbundna. Var och en älskade den andre som sitt eget liv. (1 Sam. 18:1)    "...(De) kommer åter med jubel och bär sina kärvar."    Det brukar vara i små detaljer som samspelet mellan medbesökare visas och utvecklas.   Brutna löften, missade möten, bristande punktlighet, brist på människokärlek i tanke eller ord,   små ohövligheter, drag av överlägsenhet-, dessa gräver en skyttegrav mellan dem båda. Under   sådana omständigheter är ingen endräkt möjlig.    " Näst efter religiös disciplin ligger den dyrbaraste garantin för välsignelse och framgång för ett   religiöst samfund i den broderliga kärleken och den harmoniska endräkten. Vi måste älska alla våra bröder utan   undantag såsom Marias privilegierade och utvalda söner. Det som vi gör mot var och en av dem betraktar Maria    såsom gjort mot henne själv, eller snarare mot hennes Son Jesus - eftersom alla våra medlemmar har blivit   !112

kallade att bli, med Jesus och %r Jesus, Marias verkliga söner. (Petit Traite de Marialogie Marianiste)    9 VÄRVANDE AV NYA MEDLEMMAR    Något som ingår i varje legionärs plikt skall vara att värva nya medlemmar. Vi är be-  fallda att älska vår nästa såsom oss själva; härav följer att om legionen är en välsignelse %r en   själv, skall man då inte försöka delge andra denna välsignelse? Om man ser själar upplyfta av   dess arbete, bör man då inte sträva efter att utvidga detta arbete?    Och, när allt kommer omkring, kan varje legionär göra annat än att sträva efter att   samla in nya medlemmar, om han betänker att Legionen uteslutande låter dem fullkomnas i   Marias kärlek och i tjänst för henne? Detta är, efter Jesus Själv, den största välsignelse man   kan få i livet. Ty Gud har gjort henne - i tillit till Kristus och oskiljbar från Honom - till roten,   tillväxten och blomningen av det andliga livet.    Om man inte närmar sig dem och uppmanar dem till detta, kommer oräkneliga män-  niskor aldrig att fundera på att styra in på den Höga Vägen,

!113

vilket det innerst inne längtar efter   och vilken skulle föra dem till så underbara ting för dem själva och genom dem för andra   själar.    "För varje mänska öppnas   en väg, och sätt och en väg.   Och den Höga Själen går uppför den Höga Vägen   och den Låga Själen famlar sig fram på den Låga,   Och däremellan, på de dimmiga slätterna    driver de övriga hit och dit.   Och för varje mänska öppnasLegio Mariae 12    en Hög Väg och en Låg    och varje mänska bestämmer    den Väg hans själ skall gå."    (John Oxenham)    10. STUDIUM AV HANDBOKEN    Det åligger varje medlem att ingående studera handboken. Den utgör den officiella   redogörelsen för legionen. Den innehåller i kortast möjliga

!114

omfattning vad som är viktigt för   riktigt rustad legionär att veta om organisationens principer, regler, metoder och anda. Med   lemmar - och särskilt officerare - som inte känner till handboken kan omöjligen tillämpa   systemet på ett riktigt sätt, medan däremot ökad kunskap alltid medför ökad effektivitet. Den   ovanliga företeelsen kommer att visa sig, att intresset växer med tiden och kvaliten med hur   mycket man studerat.    Utropet "För lång!" hörs ganska ofta och ibland på ett märkligt oproportionerligt sätt   från personer som varje dag ägnar lika lång tid åt tidningsläsning som vad som räcker för att   läsa merparten av handboken.    "För lång!" För många detaljer! Skulle en seriös student i sitt lands lagar eller i medi-  cin eller krigskonst använda sådana ord om en textbok av ungefär samma storlek, som omfat-  tade allt han förväntades kunna rörande den speciella vetenskap som han studerade? Långt   ifrån att säga eller tänka något dylikt skulle han memorerat varje ide, t.o.m. varje ord som   fanns i en sådan avhandling på en eller två veckor. "Denna världens människor beter sig klo-  !115

kare mot sina egna än ljusets människor gör." (Luk. 16:8)    Och man kommer med invändningen att "handboken är full av svåra ideer och avan-  cerade ämnen, så att många av våra yngre och lågutbildade medlemmar knappt kan förstå   dem. Så varför inte ha en förenklad handbok för sådana som dem?" Man skulle inte behöva   påpeka att ett sådant förslag strider mot utbildningens främsta principer, vilka kräver att den   studerande gradvis leds in på okänt territorium. Det blir ingen utbildning alls om en person   förstår ett ämne helt och hållet i förväg, och när man inte längre lägger fram något nytt för   intellektet har utbildningsprocessen avslutats. Varför skulle en legionär förvänta sig att ome-  delbart förstå handboken mer än en studerande kan förväntas förstå sin första lärobok? Det är   skolans uppgift och hela iden om utbildning att klargöra vad som var oklart och inpränta det   som kunskap."    Till och med orden är svåra!" Men kan man inte lära sig dem? Handbokens ordförråd   är inte särskilt avancerat; det kan man tillägna sig genom att ställa frågor och slå upp i en ord-  bok. Faktum är att ordförrådet är precis detsamma som i !116

dagstidningarna som alla läser. Vem   har någonsin hört ett förslag om att dessa tidningar bör förenklas? Och är inte varje legionär   skyldig sig själv och sin katolicism att behärska orden, som man har ansett nödvändiga för att   förklara andliga och andra principer inom legionen?Det som sagts om handbokens ordförråd kan upprepas angående handbokens ideer. De   är inte svårfattliga. "Det får inte finnas i Kyrkans undervisning en inre doktrinsamling, som   bara ett fatal kan fatta." (Ärkebiskop John-Charles McQuaid) Detta har bevisats av det faktum   att oräkneliga legionärer, vanliga och även enkla människor, har fattat dessa ideer fullständigt   och gjort dem till sitt livs näring och kraft. Ej heller är dessa ideer onödiga. De måste ju fak-  tiskt förstås någorlunda, ifall apostlaskapet skall fullgöras riktigt, för de är enbart den allmän-  na principerna, d.v.s. Själva apostlaskapets själ. Utan en tillräcklig förståelse av dessa princi-  per skulle apostlaskapet berövas sin sanna mening - sina andliga rötter - och skulle inte ha rätt   att kallas kristet överhuvudtaget. Skillnaden mellan det kristna apostlaskapet och en vag kam-  panj "att göra gott" är som avståndet mellan himmel och jord. Således måste man tillgodogöra   sig handbokens apostoliska ideer och praesidiet måste agera !117

lärare. Denna process skall åstad-  kommas genom den andliga läsningen, genom allucutio och genom att sporra legionärerna till   systematisk läsning och studium av handboken. Kunskapen får inte förbli teoretisk. Varje del   av det praktiska arbetet måste länkas till sin tillämpliga doktrin och på så sätt ges andlig inne-  börd.    En gång när man frågade Sa. Thomas Aquinas hur, man skulle bli lärd, svarade han:   "Läs en bok. Var noga med att väl förstå vadhelst du läser eller hör. Se till att få visshet om   det som är tveksamt." Lärdomens mästare pekade här inte på någon viss betydelsefull bok,   utan syftade på vilken värdefull bok som helst, avsedd att meddela kunskaper. Följaktligen   kan legionärer ta hans ord som en uppmuntran till ett ingående studium av handboken.   Dessutom har den värde som katekes. Den ger en enkel, innehållsrik presentation av   den katolska religionen i enlighet med Andra Vatikankonsiliets lagstiftning.    "Fastän han ansåg kunskap vara ett verk av inre upplysning var S:t Bonaventure icke desto mindre väl   medveten om den möda som studerande innebär. Och, i det !118

han citerade Sa Gregorius, framlade han således   såsom ett belysande exempel på studium, undret vid bröllopet i Kana i Galil~en. Kristus skapade inte vinet av   intet, utan bad först tjänarna att fylla sina krukor med vatten. På samma sätt ger den Helige Ande inte andligt   förstånd och förståelse till en människa som inte fyller sin kruka - alltså sitt sinne - med vatten - alltså med det   som man lärt sig genom studier. Förståelse av eviga sanningar är belöningen för den studiemöda som ingen kan   undgå." (Gemelli: Det franciskanska budskapet till världen)    11. ATT I VISS MENING ALLTID VARA I TJÄNST    Så långt som förtänksamheten bjuder måste legionären rikta in sig på att ta legionens   anda att påverka alla vardagens angelägenheter och han måste alltid vara vaken för tillfällen   att främja legionens allmänna syfte, nämligen att bryta ner ondskans välde och ställa upp   Kristi standar på dess ruiner.    "En man möter dig på gatan och ber om en tändsticka. Tala med honom och han kom-  mer att fråga dig om Gud inom tio minuter." (Duhamel) Men varför inte försäkra sig om den-  na livgivande kontakt genom att själv be om en tändsticka?Det är så vanligt att det tenderar att stelna till en vana, det att !119

kristendomen enbart   förstås och utövas delvis, d v s som en individualistisk religion som uteslutande ägnas åt att   gagna ens egen själ och inte alls bryr sig om ens nästa. Detta är den "halvcirkelkristendom"   som påven Plus XI fördömde. Uppenbarligen har budet, att vi måste älska Gud av hela vårt   hjärta och hela vår själ och med hela vårt väsen och vår nästa såsom oss själva, framförts till   många som har föresatt sig att vara döva.    Att anse legionärsnormerna såsom en sorts helighet endast avsedd för utvalda själar   torde vara ett tecken på denna sorgligt felaktiga syn. Ty dessa normer är helt enkelt de kristna   grundnormerna. Det är inte lätt att se hur man ska kunna sänka sig långt under dem och sam   tidigt hävda, att man ger sin nästa den aktiva kärlek som påbjudes av det stora budet och   vilken är en del av Guds sanna kärlek; ja, till den grad att den stympas om man underlåter att   visa den. "Vi måste frälsas tillsammans. Vi måste tillsammans komma till Gud. Vad skulle   Gud säga till oss om några av oss kom till Honom utan de andra?" (Peguy)    Den kärleken måste slösas på våra medmänniskor utan !120

åtskillnad, individuellt och   gruppvis, inte bara som en känsla men i form av plikt, hjälp och självuppoffring. Legionären   måste på ett tilldragande sätt förkroppsliga denna sanna kristendom. Om inte det Sanna Ljuset   fås att skina för människorna genom många och iögonfallande praktiska exempel på en riktig,   kristen livsföring, föreligger inte bara en risk för att detta inte kommer att återspeglas i katoli-  kers allmänna normer utan en visshet om att detta kommer att ske. Dessa kanske sänker sig   till ett minimum som räcker för att de själva ska slippa hamna i helvetet. Detta skulle innebära   att religionen hade berövats sin ädla och osjälviska karaktärmed andra ord blivit den löjliga   motsatsen till vad den förväntas vara och därför oduglig till att attrahera och behålla någon   enda människa.    Tjänstgöring innebär disciplin. Att alltid vara i tjänst innebär sträng disciplin. Således   måste ens språk och klädsel och beteende och vandel aldrig göra ett negativt intryck, oavsett   hur enkla omständigheter man lever i.    Folk brukar söka finna fel hos dem som de ser vara aktiva religiösa. Fel och brister   !121

som knappast skulle märkas hos andra, brukar hos en legionär anses vanhedrande och kom-  mer i stor utsträckning att spoliera hans bemödanden att vara till nytta för andra. Detta är   heller inte orimligt. Det är befogat att kräva en hög moral hos dem som försöker sporra andra   till att sträva mot högre mål, eller hur?    Men sunt förnuft måste råda här som i andra sammanhang. De som har goda avsikter   får inte avskräckas från apostoliskt arbete av att de tycker sig ha fel och brister, för det skulle   innebära slutet för allt apostlaskap. Ej heller skall de tycka att det kanske vore hyckleri av   dem att råda andra till att uppnå en fullkomning som de inte själva uppnått. " ," säger Sa   Francis de Sales, "det är inte hyckleri att tala bättre än vi handlar. Om det så vore, Herre Gud!   Var skulle vi befinna oss? Vi skulle vara tvungna att förbli tysta."    "Marialegionen syftar helt enkelt till en livsföring enligt normal katolicism. Vi säger "normal", vi sägerinte "medelmåttig". Nuförtiden finns det en tendens att tro att den "normala" katoliken är en person som utövar   !122

sin religion helt och hållet för sig själv utan att visa ett aktivt intresse för sina medbröders frälsning. Att bedöma   det så skulle vara att förlöjliga den riktiga katoliken och faktiskt själva katolicismen. Det tycks vara nödvändigt   att underkasta denna rådande uppfattning om vad som menas med "god katolik" eller "utövande katolik" en nog-  grann prövning, en revisionsprocess. Man är inte katolik om man hamnar under ett visst apostoliskt minimum,   och detta oundgängliga minimum, på vilket den Yttersta Domen beror, uppnås inte av den stora massan av s.k.   utövande katoliker. Däri ligger en tragisk situation; däri ligger en fundamental missuppfattning." (Kardinal   Suenens: Apostolatets Teologi)    12. LEGIONÄREN MÅSTE BÅDE BEDJA OCH ARBETA    Även om reciterandet av Catena Legionis är den enda dagliga plikt som av legionen   åläggs de aktiva medlemmarna, uppmanas de att innesluta alla tesserans böner i sitt dags-  program. Auxiliärernas tjänsteplikt kräver dessa böner, och det skulle vara en förebråelse mot   de aktiva förbanden om de skulle brista i det som de otaliga auxiliärerna bidrar med. Det är   sant att auxiliärerna inte utför aktivt arbete. Icke desto mindre står det klart att auxiliären som   ber gör större nytta för Legionens Drottning än den aktive !123

medlemmen som arbetar men inte   ber. Detta är tvärtemot legionens syfte, vilket uppfattar det aktiva medlemskapet såsom spjut-  spetsen och auxiliärerna enbart såsom spjutskaftet. Därutöver kommer auxiliärernas glöd och   ihärdighet att till stor del beror på deras övertygelse om att de bistår en självuppoffrande och   reellt heroisk tjänst - en som går långt utöver deras egen. Även av denna anledning måste den   aktive medlemmen utgöra en förebild och en inspirationskälla för auxiliären. Men en äkta   sådan kan legionären knappast vara, om hans bedjande underskrider det som begärs av auxi-  liären och detta inger tvivel om vem som bäst tjänar legionen.    Varje legionär, aktiv så väl som auxiliär, bör gå med i Den Heligaste Rosenkransens   Brödraskap. Oändliga privilegier är förknippade med medlemskapet. (se bilaga 7).    "I alla böner åkallas åtminstone underförstått det Heligaste Namnet Jesus, fastän orden `genom Vår   Herre Jesus Kristus' inte uttryckligen nämns, eftersom han är den nödvändige förmedlaren till vilken vädjanden   måste framföras. Därtill kommer, att när den bedjande riktar sig direkt till Gud Fader eller när han anförtror sin   bön åt en ängel eller ett helgon utan att åberopa Marias heliga !124

namn, då måste detsamma sägas om den Heliga   Jungfrun som om hennes Gudomlige Son. På samma sätt som hans Namn alltid underförstått åkallas, eftersom   han är den ende nödvändige förmedlaren, så blir namnet på hans Heliga Moder, vilken är förbunden med honom,   jämväl i alla böner underförstått åkallat tillsammans med hans. Närhelst man ber till Gud, ber man i realiteten till   henne. Närhelst man ber till Kristus som Människa, åkallas hon därvid. När man ber till ett helgon, ber man till   henne. (Canice Bourke. O.F.M. Cap.: Maria) Z    ,    `O.F.M., Order of Friars Minor (Franciscans)13. LEGIONÄRERNAS INRE LIV    "Det är inte längre jag som lever," säger aposteln, "utan det är Kristus som lever i   mig." (Ga1.2:20). Inre liv betyder att ens tankar, önskningar och kärlek sammanstrålar i Vår   Herre. Vårt föredöme i att uppnå detta är Vår Heliga Jungfru. Hon fullkomnade sig i helighet,   ty andliga framsteg är framför allt framsteg i fråga om medmänsklighet och kärlek, och med-  mänskligheten blev allt mer omfattande hos Maria under hela livet.

!125

"Alla kristna i vilken samhällsställning eller livssituation som helst kallas till det hela   kristna livet och kärlekens fullkomning...Alla rättrogna är inbjudna och förpliktade till helig-  het och fullkomnande av sitt eget liv."(L:G:40,41)3 Helighet uppnås genom handling. "All   helighet består av kärleken till Gud och all kärlek till Gud består i att utföra hans vilja." (Sa   Alphonsus Liguori).    "Att kunna upptäcka Herrens faktiska vilja i våra liv innefattar alltid följande: ett mot-  tagligt lyssnande till Guds och Kyrkans Ord, innerlig och ständig bön, tillgång till en klok och   kärleksfull andlig vägledare och en noggrann bedömning av de gåvor och färdigheter som   Gud har gett en, såväl som de olika sociala och historiska förhållanden i vilka man lever."   (CL 58 .)4    Den andliga utbildningen av legionärer på praesidienivå, bidrar i hög grad till att ut-  veckla denna helighet. Men man måste observera att den andliga vägledning som ges där är   kollektiv. Eftersom varje medlem är en unik individ med personliga behov, är det önskvärt att   det kollektiva kompletteras av individuell vägledning och att !126

medlemmen således tillgodogör   sig "en klok och kärleksfull andlig vägledare" (i ovan anförd skrift).    Det finns tre nödvändiga krav för ett kristet liv: bön, späkning och sakrament, och de   är inbördes förbundna.    (a) Bön    Den måste var både privat och offentlig, både individuell och gemensam, eftersom vår   natur har två sidor, den individuella och den sociala. Andaktsplikten förpliktigar oss främst   såsom individer, men hela menigheten, sammanlänkad av sociala band är också förpliktad av   den. Liturgin, såsom Mässan och Officiet (Tidegärden) utgör Kyrkans offentliga andakt. Men   Andra Vatikankonsiliet kommenterar: "Den kristne är visserligen ålagd att bedja tillsamman   med andra, men han måste även gå in i sin kammare för att bedja till sin Fader i det fördolda;   dessutom måste han ständigt bedja enligt apostelns lära. (SC 12)5 Enskilda böneformer inbe-  griper: "meditation [eller mental bön], rannsakning av samvetet, att dra sig tillbaka från   världen, den Heliga Kommunionen och särskilda !127

andaktsövningar till den Heliga Jungfrun    'L.G., Lumen Gentium, Folkens ljus (eller frälsning) Dogmatisk förordning om kyrkan. O.a.    4 CI, 58: Christifideles Laici: (Rättrogna lekmäns kallelse och uppdrag i Kyrkan och världen. Påven Johannes   Paulus II, 1988.) O.a.    s SC 12: Sacrosanctum Concilium (Förordning om den heliga liturgin.) O.aMaria samt naturligtvis framför allt rosenkransen (eller bönboken)" (MD 186)6. "Eftersom   dessa böneformer främjar de kristnas andliga liv, far de dem att med stor behållning delta i   församlingens del av gudstjänsten och förhindrar att de liturgiska bönerna urartar till inne-  hållslös ceremoni." (ibid. 187)    Enskild andlig läsning både utvecklar kristen övertygelse och bistår bönelivet i hög   grad. Man bör helst läsa Nya Testamentet tillsammans med en lämplig katolsk kommentar (jfr   DV 12)7 och andliga klassiker, valda efter behov och förmåga. Det är här som den kloke väg   ledaren är särskilt betydelsefull. Välskrivna helgonbiografier ger oss en god inledning till det   andliga livet. De förser oss med ett tjuder som kan dra oss !128

fram till godhet och hjältemod.   Helgonen utgör helighetens synliggjorda doktriner och praxis. Om vi umgås med dem kom-  mer vi snart att imitera deras goda egenskaper.    Varje legionär bör, om det överhuvudtaget är möjligt, dra sig undan till en sluten   retreat en gång om året. Behållningen av retreatvistelse och tillfällen till eftertanke är en   klarare syn på ens kallelse i livet och en lyckligare villighet att troget följa den.    (b) Späkning eller självförnekelse    Det innebär att låta Kristus leva sitt liv i oss och ha del i detta liv på ett mer fullstän-  digt sätt. Det gäller att visa självdisciplin för att älska Gud och andra för Guds skull. Behovet   av detta uppstår därför att vårt sinne på grund av arvsynden är fördunklat, vår vilja försvagad   och våra lidelser lätt driver oss till synd.    Det främsta kravet är ett villigt fullgörande av vad Kyrkan bestämmer angående dagar   och tider för botgöring och hur de skall iakttas. Legionsystemet ger värdefull övning i späk-  ning, om det följs riktigt.  !129

Därefter kommer det hängivna mottagandet av "livets kors, hårda arbete och besvikel-  ser" ur Guds händer. Uttryckligen handlar det om att bemästra våra sinnen i synnerhet med   avseende på vad vi tillåter oss att se på, lyssna till eller säga. Allt detta bidrar till att kontrol   lera de inre sinnena minne och fantasi. Späkning innefattar även att övervinna lättja, nycker   och själviska attityder. En person som späkt sig kommer att vara hövlig och behaglig gente-  mot sina närmaste, hemma och på arbetet. Det personliga apostlaskapet, vilket är vänskapen   förd till sin logiska slutsats, innebär späkning, eftersom det betyder att man gör sig besväret   att hjälpa vänner tillrätta med vänlighet och finkänslighet. "Allt jag har varit inför alla, för att   åtminstone rädda några," säger St. Paulus (1 Kor.9:22) Ansträngningarna att tygla farliga   böjelser och ägna sig åt goda vanor tjänar också till att sona våra och andras synder i Den   Mystiska Kroppen. Om Kristus, Huvudgestalten, led för våra synder är det bara rättvist att vi   skall vara solidariska med honom; om Kristus, den oskyldige, betalde för oss, de skyldiga, då   måste helt visst vi skyldiga göra något själva. Varje nytt bevis om synd inspirerar generösa  !130

(1 MD 186: Mediator Dei (Den Heliga Liturgin, Påven Pius XII, 1947) O.a.   7    , DV 12: Dei Verbum (Guds Ord, Dogmatisk förordning om den Gudomliga Uppenbarelsen) O.akristna till praktisk gottgörelsegärning.    (c) Sakrament    Föreningen med Kristus har sitt ursprung i dopet, sin vidare utveckling i konfirma-  tionen och sitt förverkligande och sin kraftfulla näring i Kommunionen. Eftersom dessa   sakrament behandlas på annat ställe i handboken, skall här nämnas det sakrament varigenom   Kristus fortsatt att visa sin nådefulla förlåtelse genom en som agerar i hans ställe~ en katolsk   präst. Det kallas ömsom bikt, ömsom botgöring, ömsom försoning. Bikt, eftersom det utgör   en uppriktig bekännelse av begångna synder; botgöring, eftersom det innebär förändring;   försoning, eftersom en botgörare genom sakramentet försonas med Gud, hans Kyrka och hela   människosläktet. Detta sakrament är nära förbundet med Kommunionen, eftersom Kristi

!131

förlåtelse kommer till oss genom det goda hans åstadkom genom sin död, just den död vi firar   i Kommunionen.    Låt varje legionär använda sig av Kristi inbjudan att möta honom personligen i hans   försoningssakrament och göra detta ofta och regelbundet, "ty genom detta nådemedel utveck-  las vi i sann kunskap om oss själva och i kristen ödmjukhet, dåliga vanor utrotas, andlig för   sumlighet och likgiltighet förhindras, samvetet renas och viljan stärks, välgörande andlig led-  ning erhålles, och nåden ökas genom själva sakramentets kraft." (MC 87)8 Genom att uppleva   försoningssakramentets ynnestbevis kommer legionärerna att uppmuntras till att dela med sig   av dem genom att inbjuda människor till bikt.    För att summera: själarnas frälsning och renande samt den kristna förvandlingen av   världen kan enbart åstadkomma som en följd av Kristi liv i dessa själar. Detta är i realiteten   det livsavgörande.    "Mariansk andlighet, likt dess motsvarande hängivenhet, har en mycket rik källa i den   historiska erfarenheten hos de individer och de olika kristna !132

församlingar som finns bland   diverse folk och nationer i världen. Bland de många vittnena om denna andlighet och dess   lärare skulle jag vilja påminna om personligheten Sa LouisMarie Grignion de Montfort, som   förordar att man helgar sig åt Kristus genom Marias förmedling, såsom ett verksamt medel för   kristna att leva ett liv som troget uppfyller deras åtaganden i dopet." (RMat 48)9    "Det finns en levande länk mellan vårt andliga liv och vår tros dogmer. Dogmerna är   ljusen längs trons stig. De upplyser den för oss och skänker oss trygghet på vår färd. Å andra   sidan kommer våra sinnen och hjärtan att var öppna för att motta ljuset som kommer från   trons dogmer, om vi lever som vi lär." (CCC 89)to    8 MC: Mystici Coiporis.    9RMat 48: Redemptoris Mater, Frälsarens Moder, Påven Johannes Paulus, 1987. O.a.   ~0 C.'CC: Den Katolska Kvrkans Katekes O.a.14. LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN    Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbild-  !133

ning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är   legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i legionens anda. Legionens syfte   är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna   kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus.   "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv" (St.Augustinus)    Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som   Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag genom privat och offentlig   gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer offrar vi oss själva och   all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikan-  konciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden. familje- och privatliv,   dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets   prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud   genom Jesus Kristus." (j fr lata Petrusbrevet 2:5) I frandet av Kommunionen kan dessa gär-  !134

ningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt,   genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, kan lekmännen helga själva   världen till Gud. (LG 34)"    Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike   både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (LG 35) Såsom lekmanna-  troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i   ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar-  att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Fram-  för allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det är inte nödvändigt att kunna   argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna till och leva i dessa sanningar   och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt   samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra   personen villig att söka mer utförligt vetande.    Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap !135

om tron och hur man ska   leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen   starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår   apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet   och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för   legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg.    Vi deltar i Kristus' kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kunga-  döme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska är att tjäna. Kristus sade att han   kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna    i i LG: Lumen Gentium, troligen Folkens Ljus. Dogmatisk förordning om Kyrkan. U.a.14. LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN    Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbild-  ning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är   legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i !136

legionens anda. Legionens syfte   är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna   kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus.   "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv" (St.Augustinus)    Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som   Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag genom privat och offentlig   gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer offrar vi oss själva och   all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikan-  konciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden. familje- och privatliv,   dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets   prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud   genom Jesus Kristus." (j fr lata Petrusbrevet 2:5) I frandet av Kommunionen kan dessa gär-  ningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt,   genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, !137

kan lekmännen helga själva   världen till Gud. (LG 34)"    Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike   både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (LG 35) Såsom lekmanna-  troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i   ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar-  att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Fram-  för allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det är inte nödvändigt att kunna   argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna till och leva i dessa sanningar   och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt   samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra   personen villig att söka mer utförligt vetande.    Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap om tron och hur man ska   leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen   !138

starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår   apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet   och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för   legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg.    Vi deltar i Kristus' kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kunga-  döme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska är att tjäna. Kristus sade att han   kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna    i i LG: Lumen Gentium, troligen Folkens Ljus. Dogmatisk förordning om Kyrkan. U.a.Kristi mission genom att väl utföra vårt arbete, vad än det gäller, hemma och borta, utifrån   kärleken till Gud och som en tjänst åt andra. Genom väl utfört arbete fortsätter vi skapelsens   verk och hjälper till med att göra världen bättre och behagligare att leva i. Det är de lekman-  nakristnas avundsvärda uppgift att med evangeliets anda genomtränga och förbättra den   världsliga ordningen, det vill säga alla jordiska angelägenheter. Vi ber inom legionen för att vi   må bli redskap för den Helige Andes mäktiga syften. Förvisso !139

bör våra handlingar vara gu-  domligt motiverade men vårt väsen måste även förse den Helige Ande med ett så perfekt red-  skap som möjligt.    Kristus är en Gudomlig person, men hans mänskliga natur spelade en roll i hans gär-  ningar, hans mänskliga intelligens, hans röst, hans blick och hans sätt att vara. Mänskorna och   däribland barnen, de mest skarpsynta av alla, trivdes i hans sällskap. Han var en välkommen   gäst vid allas bord.    Sa Francis de Sales var en man vars beteende och sätt verksamt bidrog till att leda   många själar till Gud. Det var han som rekommenderade att var och en som ville öva barm-  härtighet borde lägga sig vinn om det som han kallade "de små dygderna": vänlighet,   hövlighet, goda seder, hänsyn, tålamod och förståelse, i synnerhet i umgänget med svåra   människor.    "Blodsbandet mellan Jesus Kristus och Maria för med sig en likhet i gestaltning, i anletsdrag, i tycken   och smak, i dygder; inte enbart därför att blodsband ofta skapar en sådan likhet, utan därför att i Marias fall   !140

(hennes moderskap var helt och hållet ett övernaturligt faktum - verkan av överväldigande nåd) denna nåd   bemäktigade sig denna mer eller mindre allmänna naturprincip och utvecklade den i henne på ett sådant sätt att   hon blev sin gudomlige son upp i dagen, så att vem som helst som kunde se henne kunde beundra den mest   utsökt formade bilden av Jesus Kristus. Samma moderskapsrelation åstadkom mellan Maria och hennes Son en   närhet inte bara i fråga om umgänge och gemenskap i livet, utan i fråga om ett utbyte av tankar och hemligheter,   så att hon blev spegeln som återspeglade alla Jesu tankar, känslor, strävanden, önskningar och syften så som han   i sin tur, på ett mer högtstående sätt, såsom i en fläckfri spegel, återspeglade det under av renhet, kärlek, hängi-  venhet, av ofantlig kärlek som var Marias innersta. Maria kunde därför säga med starkare skäl än Hedningarnas   Apostel: Det är inte jag som lever nu; det är Jesus som lever i mig. (De Concilio: Kunskapen om Maria)34    PRA.ESIDIEOFFICERARNAS   TJÄNSTEÅLIGGANDEN    1. DEN ANDLIGE LEDAREN    Eftersom legionen helt bedömer sin framgång efter de andliga egenskaper som utveck-

!141

lats i dess medlemmar och som de har låtit verka i sitt arbete, följer det att den andlige leda-  ren, vars främsta plikt är att bibringa medlemmarna dessa egenskaper, är praesidiets verkliga   drivfjäder. Han skall delta i mötena och han skall tillsammans med presidenten och övriga   officerare se till att reglerna följs och att legionens systern genomförs både andligen och bok-  stavligt. Han skall vara på sin,vakt mot alla oegentligheter och han skall inneha all rättmätig   legionärsbefogenhet.    Om hans praesidium är värt namnet har han sin församlings särskilda entusiasm och   möjligheter i detta. Men huruvida dess arbete blir av ett svårt och värdefullt slag beror på   honom. Det är hans uppgift att sporra de övriga, eftersom inre ovillighet och yttre hinder   måste övervinnas. Praesidiet ser honom som den livgivande principen för sin andlighet. I   själva verket beror så mycket av honom att påven Plus XI formulerar det således: "Mitt öde   ligger i dina händer. Det skulle vara en bedrövelse om detta förtroende ens i ett enda fall   skulle svikas; om ens en liten grupp, som längtar efter att göra sitt bästa för Gud, Maria och   människors själar skulle bli lämnade vilse, sannerligen en !142

flock utan herde! Vad skulle den   överste herden säga om en sådan herde, vilken han hade betraktat som föreningens själ, alla   goda gärningars inspiration och källan till entusiasm". (Påven Plus XI)    Den andlige ledaren skall betrakta sitt praesidium så som en novisansvarig skulle be-  trakta dem han har i sin vård och oavlåtligt sträva efter att utveckla deras andliga inställning   samt locka fram hos dem gärningar och egenskaper som anstår en marialegionär. Man korn -   mer att erfara att dessa andliga egenskaper når upp till de höjder dit de kallats, så att den and-  lige ledaren inte behöver frukta för att appellera till den högsta dygd eller att ge sina medlem-  mar arbetsuppgifter som kräver heroiska egenskaper. Till och med det omöjliga måste under-  kasta sig Guds nåd, och nåden finns om man ber om den. Men han skall likaledes insistera på   oföränderlig plikttrohet i tjänstens smärre detaljer såsom den nödvändiga grunden för stora   verk. Även om karaktären kan visa sig i det stora, formas den i det lilla.    Han skall se till att hans medlemmar inte tar sig an arbetet i en självisk anda, och kom-  !143

mer på så sätt att försäkra sig om att de varken återvänder upprymda av framgång eller ned-  stämda av ett skenbart misslyckande, beredda att gång på gång återvända till den mest obe-  hagliga eller mest deprimerande plikten, om det beordras.    Han skall se till att de kompletterar ett oförskräckt och grundligt utförande av sitt   aktiva arbete med bön och självuppoffrande handlingar, och han skall lära dem att det är justvid den tidpunkt då, mänskligt sett, allt verkar hopplöst som man kan vända sig till Legionens   Drottning, deras Moder, med största förtröstan och hon kommer att ge dem segern.    Den viktigaste plikten hos en andlig ledare i Marialegionen är att fylla sina medlem-  mar med en upplyst och innerlig kärlek till Guds Moder och särskilt till dessa hennes egen-  skaper som legionen håller i ära.    Genom att således tålmodigt bygga och inpassa sten på sten kan han hoppas att i varje   medlem resa en andlig befästning som inget kan smula sönder.    Såsom medlem av praesidiet skall den andlige ledaren delta i dess förhandlingar och i   !144

dess olika diskussioner och åtaganden och skall vara "lärare, rådgivare och vägledare när så   erfordras" (Påven Plus X)    Han bör dock se till att han inte påtar sig presidentens plikter. Om det uppstår en sådan   tendens, kommer det inte att gynna praesidiet. Om det till hans prestige såsom präst och hans   oändligt större levnadskunskap läggs att ta hand om och leda verksamheten, blir effekten på   mötet överväldigande. Man kommer att finna att behandlingen av varje enskilt fall kommer   att utformas som en dialog mellan den andlige ledaren och ifrågavarande legionär, i vilken   presidenten och medlemmarna i allmänhet inte tar del utan förblir tysta, på grund av en känsla   av att deras inblandning skulle verka såsom ett försök att lägga sig i den andlige ledarens be-  dömning. Om det fria och allmänna diskuterandet av olika fall upphör, kommer mötet att ha   mist det som var dess främsta attraktion, dess viktigaste utbildningskraft och dess mest be-  tydande hälsokälla. Ett sådant praesidium kommer inte att uträtta något arbete, ifall den and-  lige ledaren är frånvarande och kan falla samman i händelse av hans frånfälle.    !145

"Han skall - såsom det krävs av varje medlem - med största intresse ta del i allt som   berättas på mötet, men han ska inte ta fasta på varje yttrande som ett tillfälle att inflika sina   egna synpunkter. Naturligtvis ska han inskrida när hans råd eller kunskaper otvetydigt   erfordras. Men han bör göra detta på ett avvägt sätt och inte `mörklägga' presidenten eller   överrösta mötet; å andra sidan skall han lägga sig i tillräckligt mycket för att ge medlemmarna   ett föredöme i fråga om hur mycket och på vilket sätt de bör intressera sig för fall som inte är   deras egna." (Biskop Helmsing)    Om ett praesidium åtar sig att studera något skall den andlige ledaren övervaka valet   av böcker som skall läsas. Han skall utöva en vaksam censur över detta studium och inte   tillåta att doktriner framläggs för medlemmarna som inte fullständigt överensstämmer med   Kyrkans äkta principer.    Direkt efter reciterandet av Catena bör ett kort anförande hållas av den andlige leda-  ren, företrädesvis som en kommentar till handboken. (Se sektion 11, Allucutio, kap. IS, Prae-  sidiets Dagordning) Om han är frånvarande åligger detta !146

presidenten. Omedelbart efter slut-  bönerna för mötet skall han ge medlemmarna sin välsignelse."Kristus utnämnde faktiskt ett prästerskap, vilket inte enbart skulle representera honom och kämpa för   honom utan i viss mån vara Han själv - det vill säga att han skulle utöva gudomlig makt genom dess försorg.   Där%r är tillgivenheten och vördnaden för prästen en direkt hyllning till det eviga Prästerskapet i vilket den   mänsklige tjänaren tar del." (Benson: Kristi Vänskap)    "Prästen måste vara den lantman som varje timme på dagen, från gryning till skymning, går ut på gator   och torg för att leja arbetare till Herrens vingård. Utan denna hans uppmaning är det stor risk att de flesta kom-  mer att stå där `sysslolösa hela dagen"' (Matt. 20:6) (Civardi)    2. PRESIDENTEN    l. Presidentens viktigaste tjänsteåliggande skall vara att närvara vid mötena i den curia   till vilken praesidiet hör och på detta och andra sätt hålla praesidiet fast förenat med legionens   huvudavdelning.    2. Under praesidiets möten skall presidenten vara ordförande och leda behandlingen av   ärenden. Han skall fördela arbetet och ta emot medlemmarnas !147

arbetsrapporter. Han skall   komma ihåg att han är där såsom legionens förtroendeman, som skall se till att systemet följs   till alla delar. Brister i detta förvaltarskap utgör trolöshet mot legionen. Världens armeer   skulle kalla det förräderi och på det strängaste bestraffa förbrytaren.    3. Han skall primärt ha ansvar för att mötessalen är i ordning (d.v.s. vad gäller belysning.   värme, sittplatser o.s.v.) så att mötet kan börja på utsatt tid.    4. Han skall börja mötet exakt på utsatt tid, avbryta förhandlingarna på bestämd tid för   reciterandet av Catena och avsluta mötet på föreskriven tidpunkt och bör därför ha en klocka   framför sig på bordet.    5. Om den andlige ledaren är frånvarande skall presidenten framföra allucutio eller upp-  dra åt någon annan att göra detta.    6. Han skall instruera och övervaka de övriga officerarna i utförandet av deras tjänste-  åligganden.    7. Han skall alltid vara uppmärksam på medlemmar med !148

speciella förtjänster, vilka han   kan anbefalla till curian vid vakanta officersbefattningar i hans eget praesidium eller annor-  städes. Eftersom praesidiets effektivitet beror på officerarnas duglighet bör presidenten sätta   en ära i att befordra dem som är värdiga och således sörja för legionens framtid.    8. Han skall etablera en hög nivå av andlighet och entusiasm hos alla sina medlegionärer,   men inte på ett sådant sätt att han själv påtar sig arbete som hans medlemmar bör utföra. Om   presidenten skulle göra detta skulle han förvisso visa entusiasm, men han skulle inte föregå   med gott exempel, för han skulle därigenom hindra dem, för vilka exemplet var avsett, att   följa det.    9. Han skall komma ihåg att viskade eller otydliga rapporter är mötets fiende. Han måste   själv använda ett röstläge som hörs genom hela rummet. Om han skulle slappna av i detta av-  seende, kommer han att märka att hans medlemmar avlägger rapporter som endast med mödakan höras, och mötet kommer genast att tyna av.    10. Det skall vara hans plikt att tillse att varje medlem !149

avger en tillfredsställande rapport,   att med klok utfrågning uppmuntra oerfarna eller blyga medlemmar, och å andra sidan lägga   band på de rapporter, som hotar att uppta för stor del av den tillgängliga tiden, även om de är   utmärkta.    11. Det hör till god mötesteknik att presidenten bör tala så lite som möjligt. Detta innebär   att man måste hålla en medelkurs mellan två ytterligheter. Den ena består i att varken använda   spärr eller stimulans så att mötet nästan lämnas att fortgå av sig självt. Resultatet blir att som-  liga medlemmar nöjer sig med att avge enstaviga rapporter, medan andra inte vill sluta prata.   Genom att på detta sätt få ut ett medelvärde mellan "för lite " och "för mycket" kan praesidiet   se ut att behandla sina ärenden på korrekt tid. Men självfallet utgör inte en sådan kombination   av felaktigheter något som är rätt, lika lite som dolt kaos är perfekt ordning.    Den andra ytterligheten består i att tala för mycket. Vissa presidenter talar febrilt hela   tiden och (a) upptar själva tid som tillhör de övriga medlemmarna och (b) förvränger tanken   med praesidiet, vilket inte skall vara ett föreläsningssystem !150

utan ett gemensamt övervägande   av "(min) Faders angelägenheter" (Luk. 2:49) (c) och utöver detta invaggar överdrivet talande   av presidenten medlemmarna i ett avslappat tillstånd, i vilket de inte vill säga något.    Båda dessa ytterligheter utgör alltigenom usel övning lör medlemmarna.    12. Han ska lägga sig vinn om en anda av broderskap i praesidiet och veta att när den för-  svinner, försvinner allt. Han skall själv trygga denna genom att visa den största tillgivenhet   för var och en av medlemmarna och allmänt genom att vara ett föredöme i fråga om stor öd-  mjukhet. Han skall ta emot Herrens ord: "Den som vill vara den förste bland er skall vara de   andras slav." (Matt. 20:27)    13. Han skall uppmuntra sina medlemmar att uttrycka sina åsikter och att frivilligt hjälpa   till i andras fall och på så sätt utveckla ett livligt intresse för praesidiets hela arbete hos dem.   14. Han skall förvissa sig om att varje legionärs arbete utförs   (a) i den rätta andan.    !151

(b) efter strikta principer,    (c) så att allt det goda som legionen i varje fall vill skörda åstadkommes,   (d) så att man gång efter annan återupptar ett tidigare arbete,    (e) så att en handlingskraftig anda hålls levande hos medlemmarna genom att man ofta utför   ett banbrytande arbete.    15. Han skall försäkra sig om att medlemmarna gör sitt yttersta i fråga om ansträngning   och självuppoffring. Att kräva en obetydlig uppgift av en mycket duglig legionär är att begå   en stor orättvisa mot denne, vars evighet håller på att utformas. Alla accepterar att ta lätt på   saker och ting om de uppmuntras därtill. Följaktligen måste presidenten mana på var och en,   därför att Gud kräver det yttersta av alla sina skapade varelser.    16. Brister hos praesidiet är vanligen brister hos presidenten. Om han accepterar felaktig-heter kommer de att upprepas och förvärras.    17. Eftersom presidenten fyller sin funktion ungefär femtio gånger under ett år och inte är   mer än människa, är det oundvikligt att han vid några tillfallen !152

är på dåligt humör. Om så är   fallet måste han anstränga sig att inte visa något av detta, tör inget är mera smittosamt än   dåligt humör. Om det börjar hos en person kan det snabbt förstöra en hel församling.    18. En president som märker att praesidiet dras mot slapphet eller modlöshet, skall privat   rådgöra med curians officerare i fråga om vad som är lämpligt att göra, och om man rekom-  menderar hans egen omplacering till vanligt medlemskap, skall han ödmjukt åtlyda detta   beslut, som kommer att bli till stor välsignelse för honom.    19. Han skall likt varje officer och medlem uppfylla medlemsplikterna genom att utföra   praesidiets vanliga arbete. Det skulle vara överflödigt att uttrycka denna regel när det gäller en   president, om inte erfarenheten visade på motsatsen.    20. Slutligen får han aldrig sakna de karaktärsdrag, vilka en ledande auktoritet i fråga om   lekmannaapostolatet (Kardinal Pizzardo) insisterar på att särskilt behöva karakterisera varje   ledare inom denna rörelse: lydnadens dygd gentemot kyrklig myndighet, en anda av självför-  nekelse, kärlek och harmoni i förhållande till andra !153

organisationer och till de individer som   hör till dessa.    "Från det ögonblick då jag förunnades omsorg om själar, såg jag med detsamma att uppgiften översteg   mina krafter, och i det att jag skyndsamt tog min tillflykt till Guds famn, härmade jag de småbarn som gömmer   sitt ansikte vid sin faders axel när de blir rädda: 'Du förstår, Herre,' utropade jag, `att jag är för liten för att liv   nära dina små, men om du genom mig vill tilldela var och en vad som är lämpligt, fyll då mina händer, och utan   att lämna din famns tillflykt eller ens vrida på huvudet, skall jag fördela dina skatter till de själar som kommer   till mig och frågar efter föda. Om de finner den god skall jag veta, att det inte är mig de är skyldiga detta, utan   dig; medan om de tvärtemot klagar och tycker illa om dess bitterhet, skall jag inte alls bli upprörd utan skall för-  söka övertala dem att det kommer från Dig, och jag skall se till att inte ge dem något annat." (Saa Therese av   Lisieux)    3. VICE-PRESIDENTEN    1. Det åligger vice-presidenten att närvara vid eurians möten.    2. Han skall presidera vid praesidiets möten om !154

presidenten inte är närvarande. Det är   dock underförstått att hans ställning inte innebär någon rätt att efterträda presidenten om   dennes post blir vakant.    Följande råd, taget från Sa Vincent de Paul-sällskapets handbok, har samma tillämp-  ning för vice-presidenten i ett praesidium: "När presidenten är frånvarande, i synnerhet %r en   något längre tid, är det underförstått att vice-presidenten innehar alla hans befogenheter och   helt ersätter honom. En sammanslutning far aldrig stå still därför att en medlem saknas, och   detta skulle bli fallet, om medlemmarna inte dristade sig att göra något i presidenten frånvaro.   Det är således inte enbart hans rättighet, utan en samvetsplikt för vice-presidenten att heltfylla den frånvarande presidentens plats för att denne, då han återvänder, inte ska upptäcka att   allt har avmattats på grund av hans frånvaro."    3. Han skall rent allmänt assistera presidenten i tillsynen av praesidiet och med att be-  handla dess ärenden. Alltför ofta antar man att hans plikt börjar först när presidenten är från-  varande. Detta är ett misstag som brukar vara katastrofalt för såväl presidenten som praesidiet.   !155

Den riktiga inställningen är att vice-presidenten ska förtroligt samarbeta med presidenten i   fråga om ordförandesysslorna. De båda bör vara i förhållande till praesidiet såsom fader och   moder till hemmet eller såsom överbefälhavaren och stabschefen till en arme. Vice-  presidenten kompletterar presidenten. Han avses vara en aktiv officer, inte passiv eller   reservofficer. Under mötena är det hans särskilda uppgift att övervaka de otaliga detaljer som   presidenten inte uppmärksammar, men vilka kan avgöra att praesidiet fungerar.    4. I synnerhet åligger det vice-presidenten att ta hand om medlemmarna. Han skall bo-  kanta sig med nytillkomna vid deras första besök och välkomna dem till praesidiet, presentera   dem för de övriga medlemmarna före eller efter mötet, se till att de tilldelas arbetsuppgifter   och instrueras om medlemskapets förpliktelser (innefattande det dagliga reciterandet av   Catena) samt bli medvetna om existensen av den praetorianska graden av medlemskap och   dess enskildheter.    5. Under mötet skall han föra en närvarolista.    !156

6. Han skall föra de skilda matriklarna för aktiva, praetorianska, adjutorianska och   auxiliära medlemmar och i varje matrikel notera ordinarie medlemmar och provmedlemmar   var för sig. Han skall till se att aspiranterna far besök i slutet av sin prövotid och blir över-  förda till de ordinarie matriklarna, såvida de har varit trogna sina förpliktelser.    7. Han skall meddela de aktiva aspiranterna att deras prövotid drar mot sitt slut och skall   arrangera allt för avläggande av löftet.    8. Han skall observera att en medlem håller på att dra sig undan mötena och skriftligt   eller på annat sätt bemöda sig om att förhindra ett fullständigt svikande av medlemskapet.   Det är uppenbart att det mellan dem vars medlemskap aldrig betvivlas och dem som   faller ifrån med detsamma på grund av olämplighet måste finnas en stor mellangrupp, vars   uthållighet i fråga om medlemskap brukar bero på yttre och tillfälliga omständigheter, och   vilka en vänlig medlemskapsofficers särskilda omsorger skulle kunna hålla kvar som medlem-  mar. Man bör även komma ihåg att det är viktigare för legionen att behålla en medlem än att   !157

vinna en ny. Följaktligen skulle denne officers arbete, om det troget utförs, kunna vara direkt   ansvarigt för en mängd goda gärningar och andliga segrar; det skulle snabbt kunna leda till   bildandet av nya praesidier och skulle i sig kunna utgöra ett alldeles speciellt apostolat.    9. Han skall se till att plikten att bedja för de avlidna medlemmarna inte försummas. Den   plikten definieras på annat ställe i en särskild sektion.    10. Han skall besöka sjuka medlemmar eller se till att de far besök av andra legionärer.    11. Han skall handleda de övriga medlemmarna i deras bemödanden att vinna auxiliära -ich i synnerhet adjutorianska - medlemmar och sedan hålla kontakt med dem.    "Noviserna uttryckte sin förvåning för S:ta Therese när de såg henne gissa deras innersta tankar. `Här är   min hemlighet' förklarade hon för dem, 'Jag ger er aldrig en anvisning utan att åkalla den Heliga Jungfrun. Jag   ber henne att upplysa mig om vad som kommer att vara till största nytta för er, och jag blir ofta förbluffad över   det som jag sedan undervisar er om. Jag känner att jag inte tar fel i att Jesus talar till er genom min mun, när jag   talar med er.' "(S:ta Therese av Lisieux)  !158

4. SEKRETERAREN    1. Sekreteraren skall närvara vid curians möten.    2. Det är sekreterarens ansvar att föra praesidiets protokoll. Stor omsorg bör läggas på att   föra protokollet, vilket skall läsas upp klart och tydligt. Protokollet spelar en mycket viktig   roll både i fråga om innehåll och uppläsning. Ett väl uppläst protokoll, varken för kort eller   för långt, vilket uppenbarligen har kostat sekreteraren avsevärd möda, sätter en bra rubrik för   mötet och kommer i betydande grad att bidra till dess effektivitet.    3. Sekreteraren måste ge akt på sina verktyg om han önskar åstadkomma ett gott resultat.   Det är ett faktum, som beror på det mänskliga psykets struktur, att även en duktig sekreterare   inte kommer att åstadkomma ett värdigt dokument om han skriver med blyertspenna eller en   dålig bläckpenna på dåligt papper. Följaktligen skall protokollet skrivas med bläck eller på   maskin, och i en bok av god kvalite.    Sekreteraren fullgör inte sin arbetsplikt gentemot praesidiet !159

genom att enbart utföra   sekreterararbete.    Han skall punktligt skicka in all information och alla rapporter som kan krävas av   curian, och skall på det hela taget ansvara för praesidiets korrespondens. Han skall även tillse   att praesidiet har tillräckligt med skrivmateriel.    Delar av sekreterarens tjänsteåligganden kan dock av presidenten delegeras till andra   pr-aesidiemedlemmar.    "Evangeliet säger: 'Maria bevarade allt detta i sitt hjärta.' (Luk. 2:51) Varför inte också på pergament,   ~ r_yade sig Botticelli. Och utan att gå djupare in i bibeltolkningen av händelsen, avbildade han den mest fullän-  dade av alla psalmer om hänryckning och tacksamhet. En ängel håller fram bläckhornet i sin högra hand, medan   h:in med vänstra stödjer manuskriptet i vilket den Heliga Jungfrun just har skrivit ner Magnificat med illumi-  ?m°s ~,de gotiska bokstäver; hennes knubbiga Bambino antar ett profetiskt utseende och hans lilla hand tycks styra   ~,alerns fingrar, dessa nervösa, känsliga, nästan tänkande fingrar som den florentinske mästaren alltid nära   -,cierar med hur han uttrycker sin ide om Jungfrun. Bläckhornet har likaledes en egen betydelse här. Fastän  !160

; i nte är av guld, ej heller inlagt med ädelstenar såsom krona som hålles av änglar, symboliserar även det den   vnferande bestämmelse som väntade Drottningen av Himmel och Jord. Det förutsäger allt som till tidens ände   ~ mimer att skrivas i mänskliga uppteckningar som en bekräftelse av vad Herrens ödmjuka tjänare har förutsagt   —n cgen berömmelse." (Vloberg)5. SKATTMÄSTAREN    1. Skattmästaren skall delta i curians möten.    2. Han skall ansvara för in- och utbetalningar till och från praesidiet och för att föra full-  ständiga och korrekt skrivna räkenskaper över dessa.    3. Han skall se till att insamlingen i den hemliga säcken görs vid varje möte.    4. Han skall endast betala ut pengar enligt praesidiets direktiv och skall deponera praesi-  diets kontanttillgodohavanden på så sätt som detta bestämmer.    5. Han skall ha i åtanke rekommendationen om ackumulerade medel som behandlas i   kapitel 35 om medel, och skall emellanåt aktualisera frågan inför praesidiet.  !161

"Maria är hela Treenighetens munskänk, ty hon skänker i och ger den Helige Andes vin till vemhelst   hon vill och så mycket som hon vill. (Sa Albert den Store)    Maria är skattmästaren vars skatt är Jesus Kristus. Det är honom själv som hon äger, honom själv som   hon ger." (St Peter Julian Eymard)

Kapitel 39 Grundläggande punkter för legionens apostolat   1. SJÄLAR NÅS INTE ANNAT ÄN GENOM GENOM MARIA Ibland hålls Maria i bakgrunden för att det ska stämma med de fördomar som behandlar henne som obetydlig i kristendomen. Detta sätt att göra den katolska läran mer acceptabel kanske rimmar med vissa förnuftsresonemang. Det speglar dock inte den Gudomliga idén. De som går till väga på detta sätt inser inte att de lika gärna kunde predika kristendom utan Kristus när de så försummar Marias del i försoningen. För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria. Från början — alltså innan någon värld skapats — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet !162

hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde . Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom. På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15: "Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen". I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos 2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens !163

Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.   Levandegjord och klart uppenbarad i profetior Den profetiska traditione fortsätter: "Jungrfrun", "Jungfrun och banet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida" — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia. En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet. De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några !164

andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen. På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats. Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär. Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han !165

meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val. Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det.     Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten.    Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds treenighet hade då inte antagit kött genom henne.     "Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken !166

fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid.     Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)"    Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå, sunda förnuftet säger oss måste ha varit det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla. Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever !167

på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade.   Ingen sann kristendom utan Maria. Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet. Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21) Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn.    Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och !168

Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria. Sonen återfinns alltid med sin Moder Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth.    Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det utvalda folket - herdarna - fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne. Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet. Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa !169

tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission. Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd. När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull. Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer. "För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten."   Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11) !170

Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är närvarande erhåller vi heller ingen nåd. Detta är en överväldigande tanke. Frågan kan dyka upp: Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd? De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss.  Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del.     Vilken plats behöver vi ge henne? Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att !171

de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten. Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?" Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra. För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss. Varje handling ska erkänna hennes "Fiat" Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till

!172

Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne. Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus. Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam. Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt." !173

Ära Herren med Maria Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans. Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på  detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig !174

till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48-49) Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation. Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne. Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden. ”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter.   I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid !175

sidan av treenigheten, den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden. 11        Legionens uppbyggnad.    1. Den personliga helgelsen är dess mål men också dess   medel.    Det allmänna och förnämsta medlet genom vilket Maria-  legionen försöker nå sitt mål är den personliga tjänsten   under den Helige Andes ledning. Det betyder alltså, att   den gudomliga nåden är dess drivkraft och stöd, Guds  ära och själarnas frälsning dess slutliga mål. Personlig   helgelse är därför inte bara Marialegionens mål utan   också det förnämsta medlet för dess verksamhet. " Jag   är vinträdet, ni är grenarna. Den som förblir i mig   och jag i honom, han bär rik frukt, ty utan mig kan   ni ingenting göra". (Joh. 15,5)    "Apostolatet är en av de plikter, som växer fram ur det   kristna livet. Om vi tänker efter, så finner vi, att   dopets och bekräftelsens sakrament jämte andra plikter  ålägger oss den Katolska Aktionens apostolat, som är en

!176

andlig tjänst mot nästan. Genom bekräftelsen blir vi   Kristi soldater. En soldat måste arbeta hårt och strida,   mindre för sig själv än för andra. Dopet ålägger oss   också denna apostolatets plikt, om också inte lika tyd-  ligt, ty genom det blir vi medlemmar av Kyrkan, Kristi   Mystiska Kropp." (Pius XI.)      2. Ett noga uppbyggt, system.    Legionen vet, att en planlös iver, en okontrollerad   entusiasm aldrig ger några stora resultat, vare sig   yttre eller inrej inte heller några varaktiga resultat,   på samma sätt är det med naturkrafterna, som, om de inte   tyglas av människorna, helt enkelt går till spillo, blir   till ingen nytta.     Därför förelägger Legionen sina medlemmar en livsform   snarare än ett arbetsprogramm. Den bjuder ett noga   uppbyggt system, i vilket mycket fått den bjudande   formen av en regel, som i andra system bara antydes   eller anbefalles. Den kräver också att denna regel   iakttas i minsta detalj.     Men å andra sidan utlovar Legionen ståndaktighet   och märkbara framsteg i de egenskaper, som inte   är något annat än i begreppet av kristen fullkomlighet,   !177

nämligen tro, kärlek till Maria, frihet från fruktan,   självuppoffring, broderskap, bönens ande, klokhet,   tålamod, lydnad, ödmjukhet,glädje och den apostoliska   andan.       3. Medlemskapets fullkomlighet.    Legionen mäter medlemmens fullkomlighet efter den   noggranhet med vilken han följer dess regler, och inte   efter den tillfredställelse eller den grad av framgång   som hans ansträngningar kröns med. Man är medlem i den   mån, som man underkastar sig Legionens system. Någon   annan måttstock finns inte. Legionens andlige ledare  och presidiets president måste ständigt göra legionärerna   uppmärksamma på detta. Det är ett ideal som alla kan  nå, vilket inte kan sägas om framgång och tillfredstäl-  lelse med det man utfört. Bara genom att sträva efter   detta ideal övervinner vi den dagliga pliktuppfyllelsens   enahanda, motviljan mot mindre trevligt arbete, miss-  räkningar över ett verkligt eller inbillat misslyckande,   kort sagt, alla de ting som annars för alltid skulle göra  slut på en lovande början på ett apostoliskt arbete.       4. Den förnämsta plikten.    !178

Varje medlem av Legionen har först och främst skyldighet   att delta i mötena. Mötet är nämligen för medlemmarna   vad brännglaset är för solens strålar. Dess brännpunkt   samlar strålarna, tänder elden, så att allt som kommer   nära den börjar brinna. Det är på mötet, som Legionens   vara eller icke vara beror. Om detta band löses eller   ringaktas, så kommer medlemmarna att lämna Legionen och   hela arbetet att bryta samman.     Å andra sidan så förstärksLegionens kraft i den mån mötet respekteras. Följande ord, som skrevs under de första åren av   Legionens existens, visar nu precis som då Legionens   uppfattning av vad som är målet för organisationen, och   visar vilken vikt den lägger vid mötet, som är en sådan   organisations brännpunkt:     "I en organiserad enhet nöjer sig de enskilda hur   framstående de än må vara, med att spela kuggens roll.   De uppger en stor del av sin självständighet till det hela,   d.v.s. till sina kamrater som en gemenskap, men detta   vinner arbetet hundrafaldigt på, genom att många, som   annars inte skulle göra någonting, sätts i arbete och blir   aktiva - inte som enskilda med sina personliga svagheter   utan med kraften och ivern av samfälldas bästa egenskaper.   Det är samma skillnad som mellan kol som ligger till ingen   nytta och kolen som brinner i ugnen.    !179

Den organiserade gruppen har ett eget, tydligt marke-  rat liv oberoende av de enskilda personer, som den   utgörs av, och det är snarare detta drag som i praktiken   är den magnet som drar till sig nya medlemmar än skön-  heten och den tvingande nödvändigheten i det arbete som   utförs. Föreningen grundlägger en tradition, skapar en   lojalitet, åtnjuter aktning och lydnad, och inspirerar   sina medlemmar i hög grad. Fråga dem, och du skall finna,   att de litar på henne som på en vis, gammal moder. Och   inte att undra på. Bevarar den inte dem från varje fallgrop;   från överdrifter i deras iver; modlöshet vid miss-  lyckanden; högmod vid framgång, tveksamhet på grund av   åsikter, för vilka man inte har något stöd; från rädsla,   för ensamheten, ja, kort sagt, från oerfarenhetens gung-  fly? Den tar råmaterialet, som den goda avsikten utgör,   och bearbetar det; griper sig an sitt arbete efter en   uppgjord plan, tryggar Legionens utbredning nch bestånd."   (Fader Michael Creedon, den förste andlige ledaren i Concilium Legionis Mariae.)      5. Presidiets veckomöte.    Presidiets veckomöte får genom sina innerliga böner,   sina fromma andaktsutövningar och kärlekens och broder-  skapets anda en övernaturlig atmosfär. I denna anda till-  delas varje legionär sitt arbete och avlägger varje le-  !180

ginonär rapport om utfört arbete. Veckomötet är Legionens   hjärta, och från det strömmar hjärteblodet ut i alla   dess vener och artärer. Det är kraftstationen som förser   Legionen med dess ljus och energi. Det är den skatt-  kammare, som sörjer för Legionens alla särskilda behov.  Det är den stora övningen i gemenskap, där Någon enligt   sitt löfte är närvarande, där legionären får den sär-  skilda nåd som han behöver för sitt arbete, och där   medlemmarna är uppfyllda av den religiösa disciplinens   anda, som i främsta rummet tänker på att behaga Gud och   på sin personliga helgelse och först i andra hand på   den organisation, som är bäst ägnad att föra till dessa   mål, och sedan tar itu med det arbete som tilldelats demutan hänsyn till privata önskemål och tycken.     Legionärerna måste därför betrakta det som sin första   och heligaste plikt mot Legionen att närvara vid Presi-  diets veckomöte. Ingenting annat kan ersätta det. Utan   det kommer duras arbete att bli som en kropp utan själ.   Detta sägef oss förnuftet, och erfarenheten bevisar   också, att försummelse mot denna första plikt kommer att   ha till följd att legionärernas arbete blir ineffektivt   och tyvärr snart följs av avfall från Legionens led.    "Om dem, som inte följer Maria, gäller den helige   Augustinus ord: "Bene curris sed extra viam! Du löper   visserligen väl, men du följer inte den rätta vägen."   !181

Vart kommer din väg till sist att föra dig?"(Petitalot)           12      Legionens yttre mål.    l. Det för Legionen aktuella arbetet.    Legionens mål är inte att uträtta något speciellt   arbete, utan dess förnämsta syfte är att göra medlemmar-  na heliga.    För att lyckas med detta måste Legionen i första   hand kunna räkna med att medlemmarna deltar i dess olika   möten, som är så genomsyrade av bön och andakt, att allt   som där förehas präglas därav. Legionen försöker sedan   utveckla denna helighet på ett särskilt sätt, att ge den   en apostolisk karaktär, att göra den så brinnande att   den sätter andra i brand. Men det är inte bara fråga om utlösningen av en redan utvecklad kraft, utan snarare   är det så, att genom ett slags växelverkan denna kraft   utlöses genom den apostoliska handlingen.

!182

Det är därför som Legionen ålägger varje medlem att   varje vecka utföra ett aktivt arbete, som Presidiet bestämt. Legionären åtar sig arbetet vid mötet som en lydnadsplikt.   Presidiet kan - med de undantag, som senare skall anges -   godkänna varje aktivt arbete som arbetsuppgift under   veckan för medlemmarna. Men i praktiken är Legionen av   den uppfattningen, att man, då man utdelar uppgifterna,   skull ta hänsyn till aktuella behov, särskilt då till   sådana som är mest trängande. Ty den stora iver som legio-   nen söker att uppväcka hos sina medlemmar fordrar ett   värdigt objekt. Triviala arbeten har en ogynnsam verkan,   och följden blir, att hjärtan, som var villiga att ägna   sig helt åt att tjäna själar och att återgälda Kristi   och död med möda och offer, slutar med att bara uträtta  det minsta möjliga och att glöden till sist slocknar.       2. Det avlägsnare och större målet - surdegen i samhället     Hur viktigt det närmast till hands liggande arbetet än  är, så betraktar Legionen inte detta som den slut-  giltiga eller ens som den förnämsta uppgiften för med-  lemmarnas apostolat. Ett sådant arbete kan kanske ta   två eller flera timmar i veckan för legionären. Men   Legionen väntar sig mer än detta, ty varje timme i veckan skall sprida den apostoliska elden som tänts vid dess härd.     !183

Den rörelse, som tänder denna eld i själarna,   har utlöst en väldig kraft. Den apostoliska andan bemäk-  tigar sig legionären, behärskar varje tanke, varje ord   och varje handling, och är till sina yttre manifesta-  tioner inte bunden till tid eller rum. T.o.m. människor,   som är mycket tillbakadragna begåvas med den särskilda   förmågan att utöva inflytande på andra, vilken deras   omgivning än må vara. Utan att de ens är medvetna om   att de utövar något apostolat, kommer de att betvinga   synd och likgiltighet, som kommer att få lov att böja   sig för en starkare makt. Detta kan vi se och lära av   erfarenheten.     Med samma belåtenhet, som en general betraktar väl   befästa viktiga ställningar, tänker Legionen   på varje affär, fabrik, skola, kontor och andra arbets-  platser för rekreation och förlustelse, där en legionär   av omständigheterna blivit ställd. Till och med där   osedlighet och gudlöshet är som värst, så att säga har   sitt fäste, kommer legionären som ett Davids torn att   spärra vägen för ondskan och förhindra att den tränger   vidare. Legionären kommer aldfig att finna sig i kor-  ruption, han vidtar åtgärder för att få bukt med det   onda, vilket kommer att förorsaka honom lidande och sorg.   Han måste be mycket, och outtröttligt och beslutsamt  bekämpa det onda, men kommer slutligen med all sannolik-  het att segra.  !184

Legionen börjar alltid med att samla sina medlemmar   till endräktig bön tillsammans med sin drottning. Sedan   sänder den ut dem till sådana ställen, som är tillhåll   för synd och elände, för att de där skall utföra ett   gott arbete och genom detta sitt arbete inspireras till   ännu större uppgifter.     Men till sist är det dock vardagslivets olika områden, som Legionen betraktar som den högsta och härligaste   uppgiften. Då den vet, vad som har uträttats av en liten   skara legionärer, och tänker på att oräkneliga människor   skulle lämpa sig för kampen i dess led, och den dessutom   är fast övertygad om att dess system under kyrklig ledning erbjuder ett utomordentligt medel att hjälpa en syndfull värld,   så är det naturligt, att den ivrigt önskar, att medlemstalet skall   öka så, att den blir en legion, inte bara till namnet   utan också till antalet.    Hela befolkningar kan gripas av entusiasm för Legio-  nens arbete: aktiva medlemmar, hjälplegionärer och såda-  na som dessa arbetar för, kan befrias från likgiltighet   ellcr blott och bar rutin och bli hänförda medlemmar i   Kyrkan. Tänk, vad det skulle betyda för en by eller stad:   Att inte längre bara tillhöra Kyrkan utan vara en kraft-  källa i den, som antingen direkt eller genom de heligas   samfund utövar inflytande ända till jordens yttersta gräns,   !185

också till syndens nästen. Vilket ideal: ett helt   folk organiserat för Gud! Och det är inte bara ett ideal.   Det ligger just i vår tid inom möjlighetens gränser, om   bara "ögonen upplyftas och händer är villiga att gripa   tag". "Lyften blicken och se hur fälten redan har  vitnat till skörd". (Joh. 4,35.)      3. Att ena alla människor. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet" (Matt:   6: 33). Detta sökande efter Guds rike, d.v.s. direkt   arbete för själar, är framför allt annat Legionens   uppgift. Men för den skull får man inte förbise att annat,   som de inte sökte, dessutom "tillföll dem". T. ex. att   Legionen har ett socialt värde. Den blir därigenom en   nationell tillgång för varje enskilt land och betyder en  andlig vinst för dem som bor där.   Det sociala livet liknar en maskin, och för att den ska fungera  som den bör, fordrar den liksom varje annan maskin ett  samarbete mellan de olika delarna. Varje del, d.v.s. den  enskilde medborgaren, måste göra precis det som man väntar  av honom och detta så friktionsfritt som möjligt. Om inte   var och en gör full tjänst så uppstår "tomgång", den nödvändiga jämvikten störs och kuggarna griper inte in in i varandra, som   de ska. Att reparera skadan är omöjligt, eftcrsom det är !186

oerhört svårt att upptäcka, hur det onda har uppstått och hur utbredd   skadan är. Man kan inte göra annat än tillgripa ännu större  tvång eller satsa mer pengar.     Men just genom dessa åtgärderskadar man ännu mer iden   om hjälp och samarbete. Så småningom slutar det hela med   fiasko. Nu är det ju så, att samhällen har en sådan livskraft,   att de fortsätter att fungera, fastän hälften av deras delar   inte passar in i helheten. Men de måste betala ett frukt-  ansvärt pris i form av fattigdom, stridigheter och elände   Man slösar pengar och energi på att hålla i gång sådant,   som borde gå utan ansträngning, ja, till och med borde   vara kraftkällor. Följden blir problem, oroligheter,   kriser.    Vem kan förneka, att detta är fallet idag också i det   mest välordnade stater? Själviskheten behärskar den en-  skildes liv. Hat gör många människors liv till rena   destruktiva krafter. Varje ny dag ger nya och universel-  la bevis på en livssanning, som man på ett träffande sätt   skulle kunna uttrycka med orden. "Människor, som förne-  kar Gud, som förråder Gud, är också falska mot andra   människor, ja, mot allt som finns i himmelen och på jor-  den."(Brian O'Higgins) Staten är ju bara summan av de   enskildas liv, så vilka stordåd kan man vänta sig av den?   Nationerna är ju en plåga och fara för sig själva och har   !187

inte något annat att erbjuda världen i stort än sin  egen oro.    Men antag att en makt skulle tränga in i samhället och   likt en eld gripa omkring sig, en makt, som förstod attgöra begreppen självuppoffring, inbördes kärlek och idea-  lism tilldragande, för den enskilde individen. Vilken för-  ändring det skulle åstadkomma! Svåra sår skulle läkas,  och livet skulle levas på ett annat plan. Antag att en   nation skulle uppstå, som formade sitt liv efter höga   ideal och inför hela världen visade, hur ett helt folk   genom att verkligen praktisera sin religion skulle finna   lösningen på sina problem. Vem kan tvivla på, att en så-  dan nation skulle bli ett skinande ljus för världen, så   att världen skulle komma till den för att lära av den!    Nu är det inget tvivel om att Legionen har kraften  och förmågan att bibringa människorna ett levande intres-  se för sin religion och att ingen, som kommer under dess   inflytande kan undgå att gripas av en strålande idealism,   så att de sätter sig över allt vad rangskillnad heter och   glömmer sina meningsskiljaktigheter och antagonism och   blir villiga att arbeta för och älska hela männsklighe-  ten. Denna idealism, som har sin grund i religionen, är   inte blott och bart en känslostämning. Den får individen   att tänka på hur han skall kunna hjälpa andra, den inspi-  rerar till stora offer, den når ibland heroiska höjder   !188

och den tar inte slut,    Lyssna, världens alla folk! Om Legionen är sådan, före   faller det inte då som om den kan erbjuda er ett nytt   ridderskap, som har den magiska kraften att ena alla   människor till stora och djärva vågstycken för Gud: i   tjänstvillighet till och med överträffande kung Arthurs   legendariska ridderskap som - i Tennysons vackra dikt -     "Då stiftade, bland alla kungar först,  Jag i mitt eget land och mina lydland   Min en gång stolta orden Runda bordet,   Ett ädelt ridderskap av tappra män,   Att bliva hela världens föresyn  Och leda in ett bättre tidevarv."    "Det är klart att den katolska aktionen förtjänar   varje hjälp och stöd, inte bara från biskopar och präs-  ter, som ju alla vet, att den är vår ögonsten, utan och   så av styresmän och myndigheter i alla stater. Och om   den verkligen skulle få glädja sig åt detta allmänna   stöd, så skulle den med all säkerhet bli till rik väl-  signelse för alla katolska folk. Den skulle återuppväcka   det religiösa medvetandet i själarna och därigenom på   ett anmärkningsvärt sätt befordra samhällets bästa."   (Pius XI)    !189

4. Att våga stora ting för Gud.    Detta nya ridderskap uppstod i en tid av yttersta   fara för religionen. Hedendomens och gudlöshetens härar   har utökats med en kämpande ateism, som nu dominerar   världsbilden. Skickliga organisationer sprider sitt fördärv-  bringande inflytande i allt vidare kretsar och det före-  faller nästan som om de skulle kunna uppsluka världen.   Vilken obetydlig liten skara ger inte Legionen intryck av  att vara jämförd med denna fruktansvärda armé !    Men i själva denna kontrast ligger något uppmuntrande, något som ger oss mod och förströstan. Legionen utgörs ju av människor som är ferade med den mäktiga Jungfrun och den bärs upp av höga principer och ideal, som den förstår att förverkliga på ett effektivt sätt . Det är kanske så att Han, den mäktige, vill göra stora ting för Legionen och genom den. Marialgeionens syften och Satans är diametralt motsatta men deras metoder ganska lika. Båda koncentrerar sig på den enskilde. Båda bärs upp av en levande idealism, som den entusiastiskt försöker bibringa lla människor, inte en sådan där entusiasm som pratar vitt och brett utan en entusiasm som är mycket fåordig om vad den gör, men som inspirera sina medlemmar till att under inflytande av en sträng diciplin ståndaktigt fölljer en väl genomtänkt stridsplan.    !190

Men det finns en annan ännu viktigare likhet än den mellan metoderna. Båda förklarar att deras mål är att äälska toch tjäna mänskligheten. Båda vill genom sin kampanj nå ett högt mål. Leginens mål är att föra alla människor till Gud och religionen; Satans trupper förklarar öpppet att deras mål är de rakt motsatta. Faktiskt är olikheten ifråga om deras mål lika stor som likheten i deras metoder. Men vi får inte tro att Legionen gjorde upps itt system i medveten opposition mot den Golia t som nu far fram över hela världen och utmanar Gud. Nej det gick till på ett helt annat sätt.     En liten grupp människor samlades kring Guds Moder och sade   till henne: "Led oss!" Hon förde dem till ett jättestort sjukhus,   fullt med sjuka,sorgsna och lidande från en stor stad och   sade: "Se i var och en av dessa min älskade Son! Så lever Han   också i varenda människa i hela mänskligheten. Förena er med mig som Moder i mitt arbete för Honom för var och en!" Och   så gav de sig ut, hand i hand med henne, för att hjälpa   henne med detta enkla arbete, och se, de växte till en   Legion, och över hela jorden gör denna Legion enkla små   handlingar av Guds kärlek i människan och av kärlek till   människorna för Guds skull. Och överallt visar den kär-  leken sin makt att vinna hjärtan.    På samma sätt gör de materialistiska systemen anspråk   på att vilja älska och tjäna människorna. De har ochså   !191

predikat att broderskapets evangelium, men ett ihåligt   sådant. Millioner människor har emellertid trott detta   evangelium. I dess namn har de övergett en religion,som   de ansåg vara kraftlös och svag, och entusiastiskt under-  kastat sig despotiska diktaturer i den övertygelsen att   deras nya ledare älskade dem mer. Nu försöker de med all   iver förmå hela mänskligheten att förena sig med dem,  och det förefaller, som om de vinner allt fler över på sin   sida. Men ändå är situationen inte hopplös. Det finns   ett sätt att föra dessa millioner tillbaka till tron och   rädda milliontals andra. Det höppet ligger i att man   tillämpar den höga princip, som betvingar världen och   som helgonet av Ars uttryckt på följande sätt:    "Världen tillhör den, som älskar den mest och som ger   prov på denna kärlek."     Dessa millioner kommer aldrig att lyssna till förkunnelsen   om trons sanningar. Men de kan inte undgå att se och gripas   av en äkta tro, som tar sig uttryck i verklig kärlek till alla människor. Övertyga dem om att Kyrkan älskar dem mest,   och de kommer att vända sina nuvarande herrar ryggen.   De kommer att finna vägen tillbaka till tron trots allt.   Ja, de kommer till och med att ge sitt liv för denna tro.    Ingen vanlig kärlek kan erövra människorna på det   sättet. Men det kan inte heller en medelmåttig katoli-  !192

cism, som knappast kan hålla sig själv vid liv. Det kan   bara en katolicism lyckas med, som älskar Kristus, sin   Herre, av allt sitt hjärta och som ser och älskar honom   i alla människor, hur de än må vara. Men denna Kristus-  kärlek måste praktiseras i en sådan utsträckning, att de   som ser den tvingas medge, att den verkligen är utmärkan-  de för Kyrkan och inte bara för några få särskilt ädla   medlemmar. Därför måste denna kärlek ta sig uttryck i   handling hos hela den stora församlingen av lekmän.    Men förefaller det inte hopplöst att försöka tända   denna kärlekens eld hos alla i Kyrkans stora familj?   Ja, uppgiften är gigantisk. Till och med den starkaste   skulle mycket lätt kunna tappa modet inför detta   överväldigande perspektiv. Men Maria är Legionens hjärta   och det hjärtat är ju outsäglig kärlek och tro. Då Legionen   blickar ut över världen i det medvetandet, tänds ett   starkt hopp. "Världen tillhör den, som älskar den mest".   Och så vänder den sig till sin mäktiga Drottning, liksom   den gjorde då den kom till och ber henne: "Led oss Du!"    "Den mäktiga Jungfrun har det blivit givet att krossa   ormens huvud; de själar som är förenade med Henne är det   förlänat att övervinna världen. Detta måste vi hålla  fast vid med en orubblig tro, med ett fast hopp". (Gratry)

!193

32        Ofta förekommande invändningar som kan förutses.      1. "Här finns inget behov av Legionen.    Den invändningen möter kanske ivriga katoliker, som ön-  skar börja med Legionen på en ny plats. Eftersom Legio-  nen inte är en organisation, som har till uppgift att ut-  föra ett särskilt slags arbete utan först och främst är   till för att främja katolsk iver och anda (som sedan   gagnar vilket arbete som än behövs), så skulle en sådan   invändning helt enkelt betyda, att det inte finns något   behov av katolsk iver på den platsen - en försäkran  som vederlägger sig själv.    På alla platser, utan undantag, finns det ett starkt   behov av ett sådant intensivt apostolat, och skälen   därtill är många. För det första: de troende, som verkli   gen kan det, bör få tillfälle att leva ett aktivt apos-  toliskt liv. För det andra: det friska andliga liv, som   ett sådant apostolat för med sig i församlingen, är nöd-  vändigt i vår tid, om inte det kristna livet skall stel-  na i rutin eller materialism. För det tredje: sådana

!194

människors tåliga och hängivna arbete behövs för att ta   hand om dem, som lever ett tomt och ytligt liv eller i   andlig nöd och elände eller som lätt råkar på avvägar.      2. "Det finns inga personer, som är lämpliga att bli  medlemmar".    Pen invändningen kommer vanligen av en missuppfattning   ifråga om den typ av arbetare som fordras. Men man kannog helt allmänt säga, att på varenda kontor, affär, ja,   varenda arbetsplats finns det människor, som är lämpliga   att bli legionärer. Varenda kristen förening har i sina   bästa medlemmar utmärkt material för Legionen. Om,dessa   föreningar ställde sitt folk till Legionens förfogande,   så skulle de därigenom uppfylla sin plikt mot dessa   medlemmar att ge dem största utvecklingsmöjligheter.    Bildade och obildade, arbetare och icke arbetare, alla   kan passa för Legionen. Den är inte något monopol för   någon särskild färg, ras eller klass utan kan finnas   överallt. Legionen besitter den speciella gåvan att kun-  na engagera för Kyrkans tjänst dessa förborgade krafter   dessa outvecklade goda karaktärsegenskaper. Efter att   ha studerat Legionens verksamhet, skriver dr. Alfred   O'Rahilly följande:"Jag gjorde en stor upptäckt eller   snarare fann, att en stor upptäckt redan hade gjorts,   !195

nämligen att det finns en latent heroism hos till synes   helt vanliga män och kvinnor. Okända energikällor hade   blivit utnyttjade."    Kraven på medlemmarna bör inte sträcka sig längre   än vad påvarna tänkte på, då de förklarade, att det   i varje samhällsklass finns en elit, som kan formas   och tränas för apostoliskt arbete.    I samband med detta borde 3 b stycket i kaptel 31 om utbred-  ning och rekrytering läsas mycket noga liksom också   kapitel 40, avdelningen 6, "Legionen som hednafolkens tjänarinna", där det krävs, att Legionen skall ännu mer spridas bland de infödda.    En verklig svårighet att finna medlemmar skulle vara   ett tecken på en ovanligt låg andlig standard på den   platsen, och i stället för att detta skulle bevisa, att   där inte skulle föreligga något behov av legionsverk-  samhet, är det tvärtom ett bevis för nödvändigheten   av att en gren av Legionen där grundas, så att den kan   verka som surdeg. Låt oss ett ögonblick tänka på att   surdegen är Kristi eget recept på hur vårt andliga till-  stånd skall höjas. (Matt. XIII, 33). Och låt oss inte   glömma, att ett presidium kan bildas med så få som  fyra eller fem medlemmar. Då dessa med iver griper sig   an arbetet och förstår vad det fordrar av dem, kommer   !196

de snart att finna andra lämpliga medlemmar och  ta dem med sig.      3. "Man skulle bli förargad över Legionens hembesök."    Om det verkligen skulle förhålla sig så, återstår   inget annat att göra än välja en annan uppgift för   legionärerna. Man kan uppge Legionens verksamhet med   alla dess möjligheter att göra gott mot medlemmarna   och samhället för att man möter motstånd. Låt oss   emellertid fastslå, att Legionen hittills ingenstans   har mött varaktiga eller allmänna svårigheter, då det   gäller hembesöken. Förutsatt att hembesöken sker i   Legiongapostolatets sanna anda (se avd. angående detta)  så är det vanligt att ovänlighet mot legionärerna   bottnar i religiös likgiltighet eller något ännu värre.   Därför är legionärörnas arbete mest av nöden, där de   är minst önskade. Svårigheter i början av detta slag   är inte tillräckligt skäl till att hembesöken skall   upphöra. Nästan alltid har det varit möjligt för legio-  närerna, om de har trotsat de isiga hindren, att smälta   ner dem och att avlägsna de djupare och allvarligare   orsakerna till dem.    Man måste också beakta det förhållandet, att hemmet   är den strategiska punkten i religiöst arbete. Att   !197

vinna familjen betyder att man erövrar samhället. Men   för att vinna hemmet, måste man besöka det.      4. "Mitt barn måste arbeta hårt hela dagen och behöver   sin fritid till avkoppling och vila."    Med de här orden fördröjde man en gång i flera   grundandet av Legionen i en storstad. Och ständigt   kostar denna invändning Legionen mänga utmärkta med   lemmar. De låter visserligen förnuftiga, men om man   verkligen följde dem, så skulle det innebära, att man   lämnade världen ät sitt öde, så att den fick förbli  en religiös vildmark. Det är nämligen inte de som inte:   har något att göra, som uträttar det mesta för Kyrkan.   Och är det inte ofta så, att dessa levnadsglada ungdomar   ägnar sin fritid åt mer eller mindre tomma nöjen i   stället för åt verklig avkoppling och vila.  Genom denna växling mellan dagens hårda arbete och   kvällens nöjen råkar människan lätt i en bekväm materia-  lism, som efter några år lämnar henne utan ideal.    Kvar finns bara en intensiv längtan efter den ungdom,   som alltför tidigt gått förlorad tillsammans med allt   som man en gång lärt sig att sätta värde på. Ja, slutet   kan bli ännu värre. Säger inte den helige Krysostomus,   att han aldrig kunde förmå sig till att tro, att någon   !198

kan bli frälst, som aldrig gjort något för sina bröders   frälsning.    Det skulle vara mycket klokare, om man uppmanade   sitt barn att ägna sin fritid åt Gud i Legionens   tjänst. Detta skulle ge friska impulser åt hela livet   och bevara hjärtat - ja, också ansiktet - ungt och   glatt. Det blir alltid tillräckligt med tid över åt   vila och avkoppling, som man njuter dubbelt av, då man   gjort sig förtjänt av det;      5. "Legionen är bara en bland många organisationer   med samma ideal och program.    Det är sant att det finns idealism i överflöd, och   det är lika sant att varenda en som har papper och   penna pä några ögonblick kan göra upp ett program för   välbehövliga arbeten. Och därför är det också sant,   att Legionen bara är en bland tiotusentals organisa-  tioner som vill kämpa en ädel kamp för själarna och  på sitt program upptar en rad viktiga arbeten.     Men det är också sant att Legionen är en av de få, som ger sitt apostolat en fast och bestämd form. En vag idealism, som bara så där helt allmänt vädjar till sina medlemmar att göra gott i sin   !199

omgivning, kommer alltid att vinna föga gensvar.   Legionen begränsar sin krigföring till en bestämd andlighet, ett bestämt böneprogram, en bestämd veckouppgift, en bestämd veckorapport, och når därigenom- vilket man lätt kan övertyga sig om - ett bestämt resultat. Sist men inte minst får man inte glömma, att detta metodiska system är grundat på den dynamiska principen om gemenskapen med Maria.      6."Legionens arbete utförs redan av andra föreningar.   Leonen skulle kunna råka i konflikt med dem."    Hur underlig låter inte den invändningen på platser,   där tre eller till och med ännu fler av befolkningen inte   längre är praktiserande katoliker eller icke-katoliker,   och där man knappast kan märka några andliga framsteg.    Hur sorgligt är det inte, att människor låter nöja   sig med ett sådant tillstånd, ty det betyder att där   skall Herodes härska i människornas hjärtan, medan   Frälsaren och hans moder för alltid får nöja sig med   ett stall.    Mycket ofta vägras Legionen med dessa ord tillträde   av sådana organisationer, som finns bara till namnet   men inte uträttar något; härar, som kanske existerar,   men som aldrig besegrar någon fiende. Förresten kan   !200

man inte tala om att ett arbete utförs, om det inte utförs   på ett tillfredsställande sätt, om t.ex. något tiotal lekmän   arbetar där egentligen hundratals, ja, kanske tusentals borde arbeta. Men detta är tyvärr i regel fallet. Det ringa antalet   arbetare är mycket ofta också ett bevis på bristande organisation och en mot svarande brist på rätt anda och metod.    Alldeles säkert finns det plats för Legionen. Det skulle   vara klokt att pröva ett sådant påstående genom att   ge Legionen ett aldrig så litet verksamhetsområde. Resul-   tatet skulle kanske bli övertygande, och kanske medlem-  marna av en enda liten grupp likt de fem kornbröden skul-  le kunna mångdubblas, så att de fyller alla behov, ja, mer   än det. (Matt.xiv, l6-21).    Legionen har inte något bestämt arbetsprogram. Det   förutsätter inte nya slags arbeten utan snarare ett nytt   sätt ttt gripa sig an arbeten, som redan håller på att   utföras men inte på ett tillräckligt systematiskt sätt.   Effekten skulle bli densamrna,som om man började använda   elektrisk kraft för ett arbete,som tidigare utförts   för hand.      7. "Det finns redan för många föreningar. Det riktiga  vore att blåsa nytt liv i redan existerande föreningar   !201

eller utsträcka deras arbetsområden till att omfatta det arbete som Legionen vill utföra."     Ett sådant påstående är reaktionärt. Orden "för många" kan   med all rätt tillämpas på alla levnadsområden. Ändå avvisar   man inte det nya, bara för att det är nytt,och då och då gör man stora framsteg. På samma sätt ber Legionen om ett tillfälle att   få dokumentera sig. Om den är någonting annat än bara   "ännu en förening" utan från Gud, vilken skada det då   skulle vara att avvisa den!    För övrigt visar ovanstående invändning, att arbetet   ifråga för närvarande inte utförs. Under sådana förhållan   den är det varken klokt eller brukligt, att man förkastar   ett redskap, som har visat sig kunnat utföra det arbetet   på en annan plats. Så underligt det skulle låta, om man   kom med en sådan här invändning: "Det är onödigt att impor-   tera det där flygplanet, för det finns redan för mycket   mekaniska anordningar på den här platsen. Låt oss i stäl-  let försöka göra bilen så fullkomlig, att den kan flyga!"       8."Den här platsen är för liten. Vi har inte någon plats   för Legionen här."    Den invändningen hör man inte så sällan på mindre platser   !202

som inte åtnjuter särskilt gott rykte.    Å andra sidan kan det finnas ett slags vanemässig fromhet   i en by. Men den fromheten är så att säga förkalkad eller   förstelnad:både i sedligt avseende och ifråga om andliga   intressen, så att ungdomen,för aft det är så långtråkigt   där, flyr till storstaden och där råkar i fördärvet på   grund av moralisk svaghet.    Orsaken till det onda är bristen på religiös idealism, och  detta i sin tur beror på att ingen gör mer än nätt och   jämt sin plikt. Men om den religiösa idealismen saknas,   så återstår ingenting annat än en religiös öken, och det   är sannerligen inte bara byar som är öknar av det här   slaget. För att få en sådan öken att blomma igen, måste   man hejda den pågående processen. Man måste bilda små   grupper av apostlar, som utstrålar sin egen anda och ger   nya riktlinjer för hur man skall leva. Man griper sig an   uppgifter, som passar för platsen, livet får en ny puls,   och flykten från landsbygden hejdas.    Många mycket framgångsrika presidier har nu arbetat i   åratal i byar med en befolkning på mindre än 500 själar.   Följande fall kan alldeles säkert vara fill uppmuntran   för alla, som anser sina egna arbetsvillkor för olämpli-  ga. I vart och ett av tre frän varandra vitt skilda   distrikt, som bildar församlingen, har församlings präs-  !203

ten ett presidium. Ett av distrikten har en ganska stor   befolkning, men i det andra finns det bara 70 katoliker   och i det tredje 40. Enligt rapporter har presidiernas   arbete haft en dynamisk verkan på det katolska livet i   denna församling.      Invändning från prästerna.    9. "Vissa av Legionens uppgifter har en sådan andlig   karaktär, att de på grund därav tillhör prästens verk-  samhetsområde. Sådana bör inte tilldelas lekmän om  prästerna inte kan utföra dem. Nu kan jag faktiskt besöka mina församlingsmedlemmar flera gånger om dret,och resultatet är ganska tillfredsställande."    Den invändningen bemöts i stora drag i avdelningen om   "Legionens apostolat" och utförligare i det följande,men   vi vill redan nu poängtera att inget arbete som anses   vara "icke önskvärt" behöver utföras.    Den som känner till en viss stad, som utan tvivel är   en av de heligaste i världen,vet,att till och med i den   tusentals människor lever i synd och världslighet och   brottas med den moderna civilisationens svåra problem.   Därfär kan man inte försvara den uppfattningen,att all   rättfärdighet är uppfylld, genom några besök - de må vara   !204

aldrig så framgångsrika - per år. Om allt verkligen skul-  le vara som det borde, så skulle många där vilja gå till   kommunion varje dag, ännu flera varje vecka och alla åt-  minstone en gång i månaden. Varför anses då så ofta,att   fyra till fem timmar i biktstolen är tillräckligt? Varför   denna förskräckliga brist på proportion? För att prästen   skall kunna utöva den själavård, som han är skyldig varje  själ, fordras personlig kontakt och förtrogenhet med för-  samlingen.     Den helige Borromeo brukade säga, att varje   själ var ett tillräckligt stift för en biskop. En enkel   beräkning visar oss, vad bara en havtimme för var och en   skulle bli sammanlagt. Och skulle den halvtimmen vara   nog? Den helige Sopie Barat skrev 200 brev till en enda   människa, som hade särskilt stora andliga svårigheter,   och förde dessutom oräkneliga samtal med henne. Hur många   gånger har inte legionärer ägnat år, ja, årtionden för att hjälpa   en människa och ännu inte släppt taget! Ofta har   den jäktade prästen inte ens tid till den där halvtim-  men! Nu kan vi - påstår Legionen - skaffa honom nitiska   medhjälpare. De är många, han är bara en. De lyder hans   minsta vink, är pålitliga och diskreta. De kan - med   hans hjälp - få tillträde till enskilda och familjer, de  har förmågan att med oemotståndlig kraft lyfta människors  hjärtan till högre ting. Med ett ord - de ger prästen  tillfälle att ägna själarna mer än ett ytligt intresse.  !205

Handlar han då rätt mot sitt arbete och sig själv, om  han vägrar att ta emot denna hjälp?    "Marialegionen erbjuder prästen två lika värdefulla möj-  ligheter-. För det första - ett medel att vinna själar,  vilket utan tvivel bär den Helige Andes stämpel. Detta  ger mig anledning att fråga, om jag har rätt att tillbaka  visa detta Försynens hjälpmedel. För det andra - en källa  av levande vatten, som kan förnya hela vårt inre liv.  Helt naturligt måste jag nu ställa den andra frågan,  nämligen: Om denna rena och djupa livskälla erbjuds mig,  är det då inte min plikt att dricka ur den?" (Domkyrko-  prästen Guynot).        10. "Alla människorna här är bra och goda människor. Vi  har livaktiga föreningar. Vi har inga problem. Prästerna  och systrarna kan klara allt arbetet."    Även om detta påstående skulle vara sant, sä finns det   en annan sida, som är lika viktig som att klara arbetet.   Alla överordnade är ansvariga för att de andliga möjlig-  heterna hos dem, som lyder under dem, utvecklas så  mycket som möjligt.    Hur förhåller det sig då med apostolatet, ett av den   !206

kristna karaktärens mest utmärkande och väsentliga känne-  tecken? Förmågan att utöva apostolisk verksamhet får vi   redan i dopet. Att inte utveckla denna - gömma den så att   säga i jorden likt pundet i evangeliet - är en mycken   allvarlig försummelse, som kommer att ådraga den skyldi-  ge samma hårda dom som den försumlige i evangeliet.   (Matt. 25, 24 - 30). Därför måste människor kallas till   apostolat. Men att kalla dem till en sådan verksamhet   utan att sedan ge dem konkreta arbetsuppgifter skulle   vara sämre än att tiga, eftersom mycket få av dem, som   hör kallelsen, har förmågan att på egen hand finna medel   nch vägar. Därför måste det apostoliska arbetet organise-  ras. Nyligen hände det, att den andlige ledaren frågade   de närvarande vid ett möte, där Legionen introducerades  i en småstad ( 23 av stadens bästa katolska kvinnor),   hur många som någon gång utfört apostoliskt arbete.   Svaret visade, att inte en enda hade gjort det. Prästen   ansåg, att detta var högst förvånansvärt. Men vilket   svar skulle de pund kunna ge, som ligger gömda i jorden?       11. "Jag är rädd för indiskretioner från medlemmarnas   sida."    Ett sådant påstående visar brist på verklighetssinne,   då det gäller att bedöma situationen. Man skulle lika  gärna kunna vägra att bärga skörden, därför att några   !207

sädesax skulle kunna skadas genom vårdslöshet. Skörden,   som står på spel, utgörs av själar, arma, svaga, blinda   och lama själar; själar i en sådan nöd och så många, att   risken finns att man anser situationen hopplös. Ändå är   det just sådana som Herren befaller oss att uppsöka på   gator och gränder, vägar och stigar, så att hans hus blir   fullt. (Luk. 14:21-23). Det finns ingen annan väg att   bärga en så väldig skörd än att mobilisera lekmännens   bataljoner. Det kan hända, att legionärer kommer att   göra sig skyldiga till indiskretioner. Till en viss grad   kan det inte undvikas, då det rör sig som om liv och   brinnande intresse. Det finns två sätt att gardera sig   mot indiskretioner: feg overksamhet eller sträng discip-  lin. Det hjärta, som är uppfyllt av Kristi längtan efter   skarorna av sjuka, tillbakavisar förskräckt det första   alternativet och ägnar sig av alla krafter åt att  rädda lidande själar.    Legionens historia visar till dags dato, att man inte   behöver frukta vare sig allvarliga eller många indiskre-  tioner. Den iakttar i alla fall en noggrann disciplin.       12. "Svårigheter i starten."    Att möta svårigheter i starten är inte någonting, som   Legionen är ensam om. Man kan likna dessa svårigheter   !208

vid en skog, som på avstånd ser tät och ogenomtränglig  ut, men som man lätt kan ta sig igenom, då man en  gångär där. Låt oss komma ihåg, "att den som aldrig siktar,   aldrig träffar; den som aldrig vågar, inte heller vinner   något, och att den som vill uträtta något verkligt gott   måste räkna med mänskliga svagheter." (Kardinal Newman).    Om det är fråga om ett nådens verk, får vi inte i vår   världsklokhet glömma bort att räkna med nåden. Man får   inte bara komma med invändningar och betänkligheter   utan också med förslag om hur man ska kunna hjälpa.   Legionen bygger på bönen, arbetar för människornas själar   och tillhör helt och hållet Guds Moder.        VIII    Leg,ionens uppbyggnad.    1. Den personliga helgelsen är dess mål men ocksä dess   medel.    Det allmänna och förnämsta medlet genom vilket Maria-  legionen försöker nå sitt mål är den personliga tjänsten   under den Helige Andes ledning. Det betyder alltså, att   den gudomliga nåden är dess drivkraft och stöd, Guds

!209

ära och själarnas frälsning dess slutliga mål. Personlig   helgelse är därför inte bara Marialegionens mål utan   också det förnämsta medlet för dess verksamhet. " Jag   är vinträdet, 1 åren grenarna. Den som förblir i mig   och jag i honom, han bär rik frukt, ty utan mig kunnen   I intet göra". (Joh. 15,5)    Apostolatet är en av de plikter, som växer fram urdet kristna livet. Om vi tänker efter, så finner vi, att   dopets och bekrdftelsens sa;lcrament j~imte andra plikter    ålägger oss den K^:tolsk.,~ Aktionens apostolat, som är en   andlig tjänst mot nästan. Genom bekräftelsen blir vi   Kristi soldater. En soldat måste arbeta hårt och strida,   mindre för sig själv än för andra. Dopet ålägger oss   också denna apostolatets plikt, om också inte lika tyd-  ligt, ty genom det blir vi medlemmar av Kyrkan, Kristi   Mystiska Kropp. (Fius XI.)    2. Ett no --_Ilppbygrt , system.    Legionen vet, att en planlös iver, en okontrollerad   entusiasm aldrig ger några stora resultat, vare sig   yttre eller inrej inte heller några varaktiga resultat,   på samma sätt är det med naturkr~~fterna, som, om de inte   tyglas av människorna, helt (-nkelt går till spillo, blir   !210

till ingen nytta. Därför förelägger Legionen sina med-  lemmar en livsform snarare än ett arbetsprogramm. Den   bjuder ett noga uppbyggt system, i vilket mycket fått   den bjudande formen av en regel, som i andra system   bara antydes eller anbefalles. Den kräver också att   denna regel iakttas i minsta detalj. Men å andra sidan   utlovar Legionen ståndaktighet och märkbara framsteg i   de egenskaper, som inte är något annat än i begreppet   av kristen fullkomlighet, nämligen tro, kärlek till   Maria, frihet från fruktan, självuppoffring, broder-  skap, bönens ande, klokhet, tål,!-,mod, lydnad, ödmjukhet,glädje och den apostoliska andan.   3. Medlemskapets fullkomlighet.    Legionen mäter medlemmens fullkomlighet efter den   nogrannhet med vilken han följer dess regler, och inte   Pfter den tillfredställelse eller den grad av framgång   som hans ansträngningar kröns med. Alan är medlem i den   mån, som man underk,-star sig Legionens system. Någon   annan måttstock finns inte. Legionens andlige ledare    och presidiets president måste ständigt göra legionärerna   uppmärksamma på detta. Det är ett ideal som alla kan    nå, vilket inte kan sägas om framgång och tillfredstäl-  lelse med det man utfört. Bara genom att sträva efter   detta ideal övervinner vi den dagliga pliktuppfyllelsens   !211

enahanda, motviljan mot mindre trevligt arbete, miss-  räkningar över ett verkligt eller inbillat misslyckande,   kort sagt, alla de ting som annars för alltid skulle gö-  ra slut på en lovande början på ett apostoliskt arbete.   4. Den förnämsta plikten.    Varje medlem av Legionen har först och främst skyldighet   att delta i mötena. Mötet är nämligen för medlemmarna   vad brännglaset är för solens strålar. Dess brännpunkt   samlar strålarna, tänder elden, så att allt som kommer   nära den börjar brinna. Det är på mötet, som Legionens   vara eller icke vara beror. Om detta band löses eller   ringaktas, så kommer medlemmarna att lämna Legionen och   hela arbetet att bryta samman. Å andra sidan så förstärksLegionens kraft i den mån mötet respekteras.   Följande ord, som skrevs under de första åren av   Legionens existens, visar nu precis som då Legionens   uppfattning av vad som är målet för organisationen, och   visar vilken vikt den lägger vid mötct, som är en sådan   organisations brännpunkt: "I en organiserad enhet nöjer   sig de enskilda hur framstående de än må vara, med att   spela kuggans roll. De uppger en stor del av sin själv-  ständighet till det hela, d.v.s. till sina kamrater som   en gemenskap, men detta vinner arbetet hundrafaldigt på,   genom att många, som annars inte skulle göra någonting,   sätts i arbete och blir aktiva - inte som enskilda med   sina personliga svagheter utan med kraften och ivern av   !212

samfälldas bästa egenskaper. Det är samma skillnad som   zwll,yn kol som liggcr till ingen nytta och kolen som   brinner i ugnen."    Den organiserade gruppen har ett eget, tydligt marke-  rat liv oberoende av de enskilda personer, som den   utgörs av, nch det är snarare detta drag som i praktiken   är den magnet som drar till sig nya medlemmar än skön-  heten och den tvingande nödvändigheten i det arbete som   utförs. Föreningen grundlägger en tradition, skapar en   lojalitet, åtnjuter aktning och lydnad, och inspirerar   sina medlemmar i hög grad. Fråga dem, och du skall finna,   att de litar på henne som på en vis, gammal moder.Och   inte att undra på. Bevarar den inte dem från varje fall-grop; från överdrifter i deras iver; modlöshet vid miss-  lyckanden; högmod vid framgång, tveksamhet på grund av   åsikter, för vilka man inte har något stöd; från rädsla,   för ensamheten, ja, kort sagt, från oerfarenhetens gung-  fly? Den tar råmaterialet, som den goda avsikten utgör,   och bearbetar det; griper sig an sitt arbete efter en   uppgjord plan, tryggar Legionens utbredning nch bestånd."   (Fader Michael Cr~edon.)    5. Presidiets veckomöte.    Presidiets veckomöte får genom sina innerliga böner,   sina frnmma andaktsutövninga:r och kärlekens och broder-  !213

skapets anda en övernaturlig atmosfär. I denna anda till-  delas varje legionär sitt arbete och avlägger vurjc lc-  ginnär rapport om utfört <irbete. Veckomötet är Legionens   hjärta, och från det strömmar hjärteblodet ut i alla   dess vener och artärer. Det    ser Legionen med dess ljus och energi.   kammare, som sörjer för Legionens alla   Det är den stora övningen i gemenskap, där Någon enligt   sitt löfte är närvarande, där legionären får den sär-  skilda nåd som han behöver för sitt arbete, och där   medlemmarna är uppfyllda av den religiösa disciplinens   anda, som i främsta rummet tänker på att behaga Gud och   på sin personliga helgelse och först i andra. hand på   den organisation, som är bäst ägnad att föra till dessa   mål, och sedan tar itu med det arbete som tilldelats demutan hänsyn till privata önskemål och tycken.   Legionärerna måste därför betrakta det som sin första   och heligaste plikt mot Legionen ~tt närvara vid Presi-  diets veckomöte. Ingenting ann,-:t kan ersätta det. Utan   det kommer duras arbete att bli som en kropp utan själ.   Detta sägef oss förnuftet, och erfarenheten bevisar   ochså, att försummelse mot denna första plikt kommer att   ha till följd att legionärernas arbete blir ineffektivt   och tyvärr snart följs av avfall från Lugionens led.    "Om dem, som inte följer Maria, gäller den helige   !214

Augustinus ord:"Bene curris sed uxtra viam! Du löper   visserligen väl, men du följer inte den rätta vägen."   Vart kommer din väg till sist att föra dig?"(Fctitalot)   IX.    Legionens yttre mål.    l. Det för Legionen aktu,:Äla arbetet.    Legionens mål är inte att uträtt<? något speciellt   arbete, utan dess förnämsta syfte är att göra medlemmar-  na heliga.    För att lyckas med detta måste Legionen i första   hand kunna räkna med att medlemmarna deltar i dess olika   möten, som är så genomsyrade av bön och andakt, att allt   som där förehas präglas därav. Legionen försöker sedan   utveckla denna helighet på ett särskilt sätt, att ge den   en apostolisk karaktär, att göra den så brinnande att   den sätter andra i brand. Men det är inte bara fråga omutlösningen av en redan utvecklad kraft, utan snarare   är det så, att genom ett slags växelverkan denna kraft   utlöses genom den apostoliska handlingen. Det är.därför   som Legionen ålägger varje medlem att varje vecka utföra   ett aktivt arbete, som Presidiet bestämt. Legionären   åtar sig arbetet vid mötet som en lydnadsplikt. Presi-  diet kan - med de undantag, som senare skall anges -   !215

godkänna varje aktivt arbete som arbetsuppgift under   veckan för medlemmarna. Men i praktiken är Legionen av   den uppfattningen, att m^n, då man utdelar uppgifterna,   skull ta hänsyn till aktuella behov, särskilt då till   sådana som är mest trängande. Ty den stora iver som legio   nen söker att uppväcka hos sina medlemmar fordrar ett   värdigt objekt. Triviala arbeten har en ogynnsam verkan,   och följden blir, att hjärtan, som var villiga att ägna   själnr och att åtcrgälda Kristi   och död med möda och   det minsta möjliga    sig helt åt att tjäna   kärlek med kärlek och hans lidande   offer, slutar med att bara uträtta   och att glöden till sist slockn:ir.   2. Det avlägsnare och större målet    - surde en i samhället   viktigt ht det närm~lst till hands liggande arbe-  är, sä betraktar Legionen inte detta som den slut-    Hur   tet än   giltiga eller ens som den förnämsta uppgiften för med-  lemmarnas apostolat. Ett sådant arbete kan kanske ta   två eller flera timmar i veckan för lcgionären. Men   !216

Legionen väntar sig mer än detta, ty varje timme iveckan skall sprida den apostoliska elden som tänts vid   dess härd. Den rörelse, som tånder denna eld i själarna,   har utlöst en väldig kraft. Den npostoliska andan'bemäk-  tigar sig legionären, behärskar varje tanke, varje ord   och varje handling, och är till sina yttre manifesta-  tioner inte bunden till tid ellcr rum. T.o.m. människor,   som är mycket tillbakadragna    begåvas med den särskilda   förmågan att utöwt inflyt-Inde på andra, vilken deras   omgivning än må vara. Utan att de; ens är medvetna om   att de utövar något apostol-~~t, kommer dc att betvinga   synd och likgiltighet, som kommer att få lov att böja   sig för en starkare makt. Detta kan vi se och lära av   erfarenheten. Med samma belåtenhet, som en general be-  traktar väl befästq viktiga ställningar, tänker Legionen   på varje affär, fabrik, skola, kontor och andra arbets-  platser för rekreation och förlustelse, där en legionär   av omständigheterna blivit ställd. Till och med där   osedl.ighet och gudlöshet är som värst, så att säga har   sitt fäste, kommer legionären som ett Davids torn att   spärra vägen för ondskan och förhindra att den tränger   vidare. Legionären kommer aldfig att finna sig i kor-  ruption, han vidtar åtgärder för att få bukt med det   onda, vilket kommer att förorsaka honom lidande och sorg.   Han måste be mycket, och outtröttligt och !217

beslutsamtbekämpu det onda, men kommer slutligen med all sannolik-  het att segra.    Legionen börjar alltid med att samla sina medlemmar   till endråt?tig bön tillsummans med sin drottning. Sedan   sänder den ut dem till sådana ställen, som är tillhåll   för synd och elände, för att de där skall utföra ett   gott arbete och genom detta sitt arbete inspireras till   ännu större uppgifter. Men till sist är det dock vardags~   livets olika områden, som Legionen betraktar som den   högsta och härligaste uppgiften. Då den vet, vad som    har uträttats av en liten skara legionärer, och tänker   på att nräkneliga människor skulle lämpa sig för kampen   i dess led, och den dessutom är fast övertygad om att   dess system under kyrklig ledning erbjuder ett utomor-  dentligt medel att hjälpa en syndfull värld, så är det   naturligt, att den ivrigt önskar, att medlemstalet skall   öka så, att den blir en legion, inte bara till namnet   utan också till antalet.    Hela befolkningar k,~t~tn gripris av entusiasm för Legio-  nens arbete:Aktiva medlemmar, hjälplegionärer och såda-  na som dessa arbetar för, kan befrias från likgiltighet   ellcr blott och bar rutin och bli hänförda medlemmar i   Kyrkan. Tänk, vad det skulle betyda för en by eller stad:   !218

Att inte längre bara tillhöra Kyrkan utan vara en kraft-  källa i den, som antigen direkt eller genom de heligas   samfund utövar inflytande ända till jordens ytterstagräns, också till syndens nästen. Vilket ideal: ett helt   folk organiserat för Gud! Och det är inte bara ett ideal.   Det ligger just i vår tid inom möjlighetens gränser, om   bara "ögonen upplyftas och händer är villiga att gripa   tag". "Lyften upp edra ögon,och sen på fälten, huru de   hava vitynat till skörd". (Joh. 4,35.)    3. Att ena alla människor.    ";)öken först Guds rike och haris rättfårdigtiet"(Matt.   VT, 33). Detta sökande efter Guds rike, d.v.s. direkt   arbete för själar, är framför allt    uppgift. Men för den skull får man   annat, som de inte sökte, dessutom   att Legionen har ett socij~.lt värde. Den   en nationell tillgång för vzrje    en andlig vinst för dem som bor    Det sociala livet liknar en maskin, och för att den   bör, fordrar den liksom varje annan   samarbete mellan de olika delarnE..    !219

enskilde medborgaren, måste göra   och detta så friktions   en gör full tjänst ,    så uppstår "tomgång", den nödvändiga jämvikten störs och   kuggarna griper inte in i =andra, som de ska. Att repa-  rera skadan är omöjligt, eftcrsom det är oerhört svårt   att upptäcka, hur det ondr~ har uppstått och hur utbredd   skadan är. Man kan inte göra ann?t än tillgripa ännu    enskilt   där.    skall fungera som den   maskin ett harmoniskt   Varje del, d.v.s. den   precis det som man väntar av honom   fritt som möjligt. Om inte var och    annat Legionens   inte förbise, att   "tillföll dem". T. ex.   blir därigenom   land och betyderstörrÅ~ tvång eller sntsa mer pengar. Men just genom    dessa ktgärder skadar man ännu mer iden om hjälp och sam-  !220

arbete. Så småningom slutar det hela med fiasko..Nu är   det ju så, att samhällen har en sådan livskraft, att de   fortsätter att fungera, f~:stän hälften av deras delar   inte passar in i det hela. Men de måste betala ett frukt-  ansvärt pris i form ~v fattigdom, stridigheter och elände   Man slös,-.r pengar och energi på att hålla i gång sådant,   som borde gå utan ansträngning, ja, till och med borde   vara kraftkällor. Följden blir problem, oroligheter,   kriser.    Vem kan förneka, att detta är fallet idag också i det   mest välordnade stater? Själviskheten behärskar den en-  skildes liv. Hat gör många människors liv till rena   destruktiva krafter. Varje ny dag ger nya och universel-  la bevis på en livssanning, som man på ett träffande sätt   skulle kunna uttrycka med orden. "h2änniskor, som förne-  kar Gud, spm förråder Gud, är också falska mot andra   människor, ja, mot allt som finns i himmelen och på jor-  den."(Brian 0'IIiggins) Staten är ju bar,-4, summan av de   enskildas liv, så vilka stordåd kan man vänta sig av den?   Nationerna är ju en plåga och fara för sig själva och har   inte något annat att erbjuda världen i stort än sin    egen oro.    Men antag att en makt skulle träng?. in i samhället och   likt en eld gripa omkring sig, en makt, som förstod attgöra !221

begreppen självuppoffring, inbördes kärlek och idea-  lism tilldragande, för den enskilde individen. Vilk©n för-  ändiing det skulle åstadkomma! Svåra sår skulle läkas,    och livet skulle levas på ett annat plan. Antag att en   nation skulle uppstå, som formade sitt liv efter höga   ideal och inför hela världen visade, hur ett helt folk   genom att verkligen praktisera sin religion skulle finna   lösningen på sim problem. Vem kan tvivla på, att en så-  d:an nation skulle bli ett skinande ljus för världen, så   :att världen skulle komma till den för att lära av den!    Nu är det inget tvivel om att legionen har kraften    och förmågan ::tt bibringa människorna ett levande intres-  se för sin religion och :itt ingen, som kommer under dess   inflytande kan undgå a;-tt gripas av en strålande idealism,   så att de sätter sig över allt vad rangskillnad heter och   glömmer sina meningsskiljaktigheter och antagonism och   blir villiga att arbeta för och älska hela männsklighe-  ten. Denna idealism, som har sin grund i religionen, är   inte blott och b,-:rt en känslostämning. Den får individen   att tänka på hur han skall kunna hjälpa andra, den inspi-  rerar till stora offer, den når ibland heroiska höjder   och den trir inte slut,    Lyssna, världens nlla folk! Om Legionen är sådan, före   !222

faller det inte: då, som om den kan erbjuda er ett nytt   ridderskap, som har den magiska kraften att ena alla   människor till stora och djärva vågstycken för Gud: itjänstvillighet till och med överträffande kung Arthurs   legendariska ridderskap som - i Tennysons vackra dikt -   "Då stiftade, blr~nd alla kungar först,    Jag i mitt eget land och mina lydland   Min en gång stolta orden Runda bordet,   Ett ädelt ridderskap av tappra män,   Att bliva hela världens föresyn    Och leda in ett bättre tidevarv."    "Pet är klart att den katolska aktionen förtjänar   varje hjälp och stöd, inte bara från biskopar och präs-  ter, som ju alla vet, att den är vår ögonsten, utan och   så av styresmän och myndigheter i alla stater. Och om   den verkligen skulle få glädja sig åt detta allmänna   stöd, så skulle den med all säkerhet bli till rik väl-  signelse för alla k-ttolska folk. Den skulle återuppväcka   det religiösa medvetandet i själarna och därigenom på   ett anmärkningsvärt sätt befordra samhällets bästa."   (Pius XI)      4. Att våga stora ting för Gud.  !223

Detta nya ridderskap uppstod i en tid av yttersta   fara för religionen. He-:dendomens och gudlöshetens härar   har utökats med en kämpande ateism, som nu dominerar värl   dsbilden. Skickliga organisationer sprider sitt fördärv-  bringande inflytande i allt vidare kretsar och det före-  faller nästan som om de skulle kunn=t uppsluka världen.   Vilken obetydlig liten skara ger inte Legionen intryckpå ett helt annat sätt. En liten grupp människor samlades   kring Guds Moder och sade till hennee"Led oss!" Hon förde   dem till ett jättestort sjukhus, fullt med sjuka,sorgs-  na och lidande från en stor stad och sade:"Se i var och   en av dessa min älskade Son! Så lever Han också i varen-  da människa i hela mänskligheten. Förena er med mig som   Moder i mitt arbete för Honom för var och en!" Och så   gav de sig ut, hand i hand med henne, för att hjälpa   henne med detta enkla arbete, och se, de växte till en   Legion, och över hela jorden gör denna Legion enkla små   handlingar av Guds kärlek i människan och av kärlek till   människorna för Guds skull. Och överallt visar den kär-  leken sin makt att vinna hjärtan.    På samma sätt gör de materialistiska systemen anspråk   på att vilja älska och tjäna människorna. De har ochså   predikat att broderskapets evangelium, men ett ihåligt   sådant. Millioner människor har emellertid trott detta   evangelium. I dess namn har de övergett en religion,som   !224

de ansåg vara kraftlös och svag, och entusiastiskt under-  kastat sig despotiska diktaturer i den övertygelsen att   deras nya ledare älskade dem mer. Nu försöker de med all   iver förmå hela mänskligheten att förena sig med dem,och   det förefaller, som om de vinner allt fler över på sin   sida. Men ändå är situationen inte hopplös. Det finns   ett sätt att föra dessa millioner tillbaka till tron och   rädda milliontals andra. Det höppet ligger i att mantillämpar den höga princip, som betvingar värld.en,och   som helgonet av Ars uttryckt på följande sättå'"Världen   tillhör den, som älskar den mest och som ger prov på den-  na kärlek." Dessa millioner kommer aldrig att lyssna till   förkunnelsen om trons sanningar. Men de kan inte undgå   att se och gripas av en äkta tro, som tar sig uttryck i   verklig kärlek till alla människor. Övertyga dem om att   Kyrkan älskar dem mest, och de kommer att vända sina nu-  varande herrar ryggen. De kommer att finna vägen tillbaka   till tron trots allt. Ja, de kommer till och med att ge   sitt liv för denna tro.    Ingen vanlig kärlek kan erövra människorna på det   sättet. Men det kan inte heller en medelmåttig katoli-  cism, som knappast kan hålla sig själv vid liv. Det kan   bara en katolicism lyckas med, som älskar Kristus, sin   Herre, av allt sitt hjärta och som ser och älskar honom   i alla människor, hur de än må vara. Men denna Kristus-  kärlek måste praktiseras i en sådan utsträckning, att de   !225

som ser den tvingas medge, att den verkligen är utmärkan-  de för Kyrkan och inte bara för några få särskilt ädla   medlemmar. Därför måste denna kärlek ta sig uttryck i   handling hos hela den stora församlingen av lekmän.    Men förefaller det inte hopplöst att försöka tända   denna kärlekens eld hos alla i Kyrkans stora familj?   Ja, uppgiften är gigantisk. Till och med den starkaste   skulle mycket lätt kunna tappa modet inför detta överväldigande perspektiv. Men Maria är Legionens hjärta, och   det hjärtat är ju outsäglig kärlek och tro. Då Legionen   blickar ut över världen i det medvetandet, tänds ett   starkt hopp. "Världen tillhör den, som älskar den mest".   Och så vänder den sig till sin mäktiga Drottning, liksom   den gjorde då den komm till, och ber henne:"Led oss Du!`'    "Den mäktiga Jungfrun har det blivit givet att krossa   ormens huvud; de själar som är förenade med Henne är det   förlänat att övervinna världen. Detta måste vi hålla    fast vid med en orubblig tro, med ett fast hopp".(Gratry)           X.    !226

Medlemskap.    l. Marialegionen är öppen för alla katoliker som:   a) lever ett kristligt liv.    b) är besjälade av Legionens anda eller åtminstone strä-  var efter att bli det.    c) är villiga att uppfylla varje plikt som medlemskap i   Legionen kan komma att kräva..    2. Personer som Önskar vinna inträde i Legionen måste   anhålla om medlemskap hos ett Presidium.    3. Antagandet av medlemmar är uteslutande Presidiets   privilegium och uppgift.    4. Sökande under 18 år kan bara upptas i ett ungdomspre-  sidium. Se sidan 113, kapitel angående ungdomspresidiet   och särskilt ~ 16.    5. Ingen må antas som sökande till medlemskap i Marialegionen, förrän presidentc:;n för det Presidium där han   vill vinna inträde efter nogrann prövning funnit att den   sökande uppfyller de uppställda villkoren.

!227

6. En provtid på åtminstone tre månader fordras, innan   den s5kande kan upptas i Legionen, men redan från början   kan han fä delta i allt legionsa;,bete.    7. Ingen sökande kan antas utan församlingsprästens med-  givande, eller, om Presidiet inte deltar i församlings-  arbete, av biskopen. Biskopen och församlingsprästen   skall mycket noggrant ange, hur deras medgivande skall   ske.Pet star biskopen och församlingsprästen fritt att i   förväg ge sitt samtycke till anta3=det av alla sökande   som den andlige rådgivaren har f;c,Ikänt <    8. Ett exemplar av Tesseran skall ges till varje sökande.   . Det formella upptagandet i Leg:i_otmn sker framför allt   genom avläggandet av Legionslöftet och införandet av    den sökandes namn pä Presidiets medlemsförteckning.   hegionslöftets ordalydelse finns i nästa kapitel- Det är   tryckt på ett sådant sätt som underlättar läsningen.    Hans Excellens Mgr. nJ(ontini_ :;ltriver_ på uppdrag av den   helige Fadern-. "Detta apostoliska ocri marianska löfte   har styrkt legionärerna i deras kamp för Kristus över    hela världen, i synnerhet dem som lider förföljelse   för sin tros skull."    !228

En kommentar över löftet "11,a fneologie de 1';Apostolat"   har författats av H.r,Suenens, bjälpbiskop av PJlalines,och publicerats av Desclee de Brouwer, Brugge, Belgien.   Detta ovärderliga arbete borde finnas i varje legionärs   hand. Det skulle dessutom låsas av varje ansvarskännande   katolik, för det innehåller en utomordentlig framställ-  ning av de principer som behärskar det kristna apostola-  tet.    a) Då provtiden genomgåtts på ett nöjaktigt sätt,   meddelas kandidaten åtminstone en vecka i förväg om att   han skall tas upp i Legionen. Under den veckan bör kandi   daten söka göra sig så bekant med löftets ord och tankar,   att han vid upptagandet kan läsa det med lätthet, förstå-  else och allvar.    b) Sedan, vid ett ordinarie möte av Presidiet, förblir   alla medlemmarna omedelbart efter läsningen av Catenan   stående, Vexiliet ställs framför kandidaten, som i sin   vänstra hand häller ett exemplar av löftet och läser   det högt. Därvid sätter han in sitt eget namn på den   därför avsedda platsen. Då han börjar läsa tredje delen   av löftet, lägger kandidaten högra handen på Vexiliets   stång och håller den kvar där, tills han slutat läsningen   av löftet, efter vilket prästen (om han är närvarande)   ger den nye legionären sin välsignelse. Dennes namn   införs sedan på förteckningen över medlemmar.  !229

c) Nu intar medlemmarna sina platser igen, Allocutio   hålls, och mötet fortsätter pä vanligt sätt.d) Om Presidiet ännu inte skulle ha något Vexilium,   så bör kandidaten i stället hålla en avbildning av det.   Det räcker med tesseran.    10. Sedan kandidaten en gång förklarats behörig, bor-  de han inte uppskjuta avläggandet av löftet. Två eller   fler kandidater kan upptas på samma gäng. Men det är    inte önskvärt, ty ju större antalet är av dem som upptas   samtidigt, desto mindre högtidligt blir det för varje   enskild.    11. Det kan hända att upptagningsceremonin är en svår   prövning för särskilt känsliga personer. Men sådana är   egentligen särskilt priviligerade, eftersom ceremonin    för dem får en särskild högtidlighet och ett allvar, som   kommer att påverka deras kommande medlemskap.    12. Plikten att välkomna kandidater, att sätta dem in   i deras plikter och bistå dem under denna tid och även   efteråt, åligger i synnerhet vicepresidenten; men också    de andra medlemmarna bör hjälpa till med detta.  !230

13. Om en kandidat av en eller annan orsak inte önskar   avlägga löftet, kan hans provtid utsträckas med tre måna-  der till. Presidiet har rätt att uppskjuta löftets av   läggande tills det är säkert på kandidatens lämplighet.   Därför är det inte mer än rätt att kandidaten får rik-  ligt tillfälle att bestämma sig. Men då dessa tre måna-  der gått måste kandidaten antigen avlägga löftet eller   lämna presidiet.Provtiden och löftet är inkörsporten till Legionen.   Den porten får inte stå vårdslöst öppen, så att olämpli-  ga personer kan tränga sig in och sänka Legionens stan   dard och undergräva dess andliga liv.    14. Den andlige rådgivaren är inte förpliktad att av-  lägga löftet, men det är inte bara tillåtet för honom   utan skulle också vara en glädje och en ära, om han   gjorde det.    15. Löftet borde endast användas för det som det är   avsett för. Det skall inte användas som en vigningsbön   vid Acies eller andra högtidligheter. Men naturligtvis   kan det få användas, om man så önskar, av legionärer i   deras privata andakt.    16. Om en legionär måste vara borta från ett möte,   så bör man visa rätt förståelse för anledningen till   !231

detta. Man skall inte utan vidare stryka namn från med   lemslistan, i synnerhet inte om det gäller sjukdom,även   om den troligen blir långvarig. Men då man verkligen   betraktar ett medlemskap såsom avbrutet och namnet for-  mellt har strukits från listan, så fordras en ny prov-  tid för att bli medlem och att löftet måste avläggas   på nytt.    1']. I legionsarbetet, men bara dä, tilltalar legionä-  rerna varanda med "broder" och "syster".    18. Medlemmarna kan uppdelas i män-,kvinno-,pojk-  och flickpresidier eller i blandade presidier,såsombehovet påkallar och Kurian bestämmer.    Legionen bestod till att börja med uteslutande av   kvinnor, och det gick åtta är, innan det första Presidiet   för män grundades. Men Legionen är en lämplig verksam   hetsform också för män, och i dag finns det många presi-  dier för män i verksamhet, liksom också blandade presi-  dier. Det första Presidiet i Nya Världen utgjordes    av män.    Fastän kvinnorna intar hedersplatsen i organisationen,   så används det maskulina pronominet i Handboken för att   beteckna båda könen. Därigenom undviker man det trött   !232

samma upprepandet av frasen "han eller hon".   XI.    LEGIONSLÖFTET    Helige Ande, jag ........,..........(namnet pä aspiran   ten) önskar idag bli upptagen som medlem i Marialegionen.   Då jag väl vet, att jag inte i egen kraft kan tjäna den    på ett värdigt sätt, ber jag Dig komma ner över mig och   uppfylla mig med Dig. Stöd med Din kraft allt vad jag gör   så att jag gagnar Dina höga syften.    Men jag vet, att Du som kom för att omskapa världen i   Jesus Kristus, inte ville göra detta annat än genom Maria   att vi inte kan känna eller älska Dig utan henne, att det   är genom Henne, som alla Dina gävor och dygder och all   nåd utdelas till den Hon vill och i den utsträckning och   på det sätt som Hon vill. Och jag förstår att hemligheteni en fullkomlig legionst jänst ? i en hel och full   föruning med Iic;nne, som är så hel-'t förenad med Dig.   Då jag nu griper Lc;gione;ns :,tarlaar, som åskådliggör   allt detta för oss, sä står jaL~ InT'ö_r_ Dlg som Hennes sol-  dat och Hennes barn och förklara-c dtärik,    ,enom mitt absoluta   beroende av Henne. Hon är min sjä:i_s moder. Hennes hjärta

!233

och mitt är ett, och ur detta eii(1ctijärta säger Hon på   nytt de ord som Hon den gången svd~~ - Se Herrens tjäna-  rinna. Och ännu c-n gång kominer Du fö_- att göra stora   ting genom Henne.    Låt Din kraft överskygga miC; ocn r~oir. in i min själ med   eld och kärlek. Gör det till ett ~rr~:a i~'!arias kärlek och   Marias vilja att rädda vä_rldt~;n, så au -c. jag blir ren i    Henne som Du gjorde, ren och obuf~'..`.ci: ,ac,, så att Kristus,   min Herre, också växer i mig genom r_~_g. Må Kristus genom   mig tillsammans med Henne, Hans komma till världen   och de själar som behöver Honom, _:e_ z.-tu Ussa själar och   jag efter segerrik kamp måtte fä regera med Henne för   alltid i den Heliga Treenighetens när,_ighet.    Viss om att Du vill ta emot mig -- och använda mig -   och förvandla min svaghet till styrka idag, tar jag plats   i Legionens led och vågar lova att troget tjäna den. Jag   vill helt underkasta mig dess disciplin, som förenar mig   med mina kamrater och gör oss till er arme och hjälper   oss att behålla vår plats i -Ie;dc:-c, dc-, vi marscherar med   Maria att göra Din vilja och verka DIna nådesunder, somskall förvandla jordens anlete och upprätta Ditt rike,   Helige Ande.

!234

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. 14 PRAESIDIET    1. En avdelning inom Marialegionen kallas praesidium. Detta latinska ord användes för att beteckna en avdelning av den Romerska Legionen som hade speciell tjänstgöring, det vill   säga vid en sektion av en militärlinje, en befäst postering eller en garnison. Termen praesidium är därför ett välvalt namn för en gren av Marialegionen.    2. Varje praesidium benämns efter ett av Vår Heliga Frus namn, till exempel Vår Fru den Barmhärtiga (Our Lady of Mercy) eller hennes attribut, till exempel, Den Obefläckade Avlelsen, eller från en händelse i hennes liv, till exempel Besökelsen.    Den biskop kan skatta sig lycklig som i sitt stift ser tillräckligt många praesidier för att   så att säga bilda en levande Marialitania.    3. Praesidiet har myndighet över alla sina medlemmar och befogenhet att kontrollera   deras göranden. Medlemmarna å sin sida skall lojalt åtlyda alla

!235

legitima order från praesidiet.   4. Varje praesidium måste, antingen direkt eller via ett godkänt råd, såsom det definieras   nedan, vara anslutet till Concilium Legionis (Legionens Koncilium). I annat fall föreligger   inget medlemskap i Legionen. Härav följer att inget nytt praesidium skall upprättas utan   formell tillåtelse från dess curia, eller (om en lämplig curia saknas) från det närmast över-  ordnade rådet, eller i sista hand från konciliet. Praesidiet skall vara direkt avhängigt av detta   styrande organ.    5. Inget praesidium får upprättas i en församling utan samtycke från församlingsprästen   eller ordinarius. Församlingsprästen eller ordinarius skall inbjudas att förrätta invigningscere-  monin.    6. Praesidiet skall ha ett möte varje vecka, vilket skall tillgå på det sätt som beskrivs i   kapitel 18, Dagordning för Praesidiemötet.    Denna regel är absolut oeftergivlig. Gång efter annan kommer det att föreslås, att det   av diverse utmärkta skäl är svårt att ha möte en gång i veckan, och att ett möte i månaden eller   !236

varannan vecka skulle täcka alla behov.    På detta svarar man att legionen under inga omständigheter kan gå med på något annat   än ett möte per vecka, ej heller bemyndigar den några av dess råd att ändra denna regel. Om   anordnandet av det aktiva arbetet vore det enda åliggandet, skulle möjligen ett månadsmöte   räcka, fastän detta kan betvivlas, om arbetet utföres varje vecka enligt regeln. Men ett livs-  viktigt syfte med mötet är gemensam veckobön och det behövs inte påpekas att detta inte kan   uppnås annat än en gång per vecka.    Ett veckomöte kan medföra självuppoffring. Om legionen inte med tillförsikt kan   fordra en sådan, var finns då grunden på vilken man kan bygga dess system?    7. Varje praesidium skal ha en präst som andlig ledare. Det skall också ha en president,en vice-president, en sekreterare och en skattmästare.    De ovannämnda skall vara praesidiets officerare och dess representanter i curian.   Deras tjänsteåligganden beskrivs i kapitel 34, men deras främsta plikt är att fullgöra den   !237

vanliga arbetsplikten så att de utgör en förebild för alla de andra medlemmarna.    8. Officerarna skall avge rapport från varje möte i curian till sina praesidier och på så sätt   hålla medlemmarna i kontakt med curians förehavanden.    9. Den andlige ledaren utses av församlingsprästen eller ordinarius och innehar sin be-  fattning med deras gillande. En andlig ledare far åta sig ledningen av mer än ett praesidium.   Om den andlige ledaren inte kan närvara vid praesidiets möten får han utnämna en annan   präst, klosterbroder eller -syster eller, under särskilda omständigheter, en kvalificerad legionär   (som ska kallas tribun) att ersätta honom.    Även om den andlige ledaren bör vara underrättad om mötena, är det inte nödvändigt   för mötenas giltighet att han faktiskt måste närvara vid dem. Den andlige ledaren skall rankas   som officerare i praesidiet och skall inneha all rättmätig legionärsbefogenhet.    10. Den andlige ledaren skall ha avgörande befogenhet i alla religiösa eller moraliska   spörsmål som väckts vid praesidiets möten, och han skall ha !238

uppehållande vetorätt i fråga om   praesidiets förehavanden i avsikt att fa ett beslut från församlingsprästen eller ordinarius.    "Denna rätt är ett nödvändigt vapen, men såsom varje sådant vapen, måste det använ-  das med stor klokhet och så försiktigt så att det inte blir ett redskap för fördärv utan för be-  skydd. I en sammanslutning som är väl uppbyggd och väl vägledd blir det aldrig nödvändigt   att använda det." (Civardi: En handbok för katolsk verksamhet)    11. Praesidiets officerare, med undantag av den andlige ledaren, skall utses av curian. Om   det inte existerar någon curia skall officerarna utses av närmast överordnade styrande organ.   Det är önskvärt att man undviker en öppen diskussion om tänkbara officerare, av vilka   några faktiskt kan vara närvarande. Följaktligen är det praxis, när en officerspost är vakant, att   curians ordförande, efter en noggrann förfrågan i avsikt att förvissa sig om den lämpligaste   personen (framför allt riktad till den andlige ledaren för ifrågavarande praesidium), inkommer   med ett namn till curian, och curian kan utse den personen, om den anser det vara lämpligt.   12. Varje utnämning av en officer (förutom den andlige !239

ledaren) skall gälla för en period   av tre år och kan förlängas i ytterligare en period av samma längd, d.v.s. sammanlagt sex år.   När tjänstgöringsperioden har utgått far en officer inte fortsätta att vara i tjänst.    Förflyttning av en officer till en annan tjänst skall anses som en ny utnämning. En   officer far inneha samma tjänst i samma praesidium efter tre års intervall.    I det fall då en officer av något skäl inte fullgör hela treårsperioden, skall han anses ha   fullgjort denna den dag då han frånträder tjänsten. Då gäller den vanliga regeln som styr för-  nyande av tjänst nämligen, (a) om det gällde en första period får han under den icke utlupna   perioden utses till en andra period i den tjänsten, och (b) om det gällde en andra period, måste   en treårsperiod förflyta från det han frånträdde före utnämning till samma tjänst."Frågan om tjänsteinnehav måste avgöras på grundval av en allmän princip. Faran   som man måste ha ögonen på från början till slut i en organisation - framför att i en frivillig   religiös organisation - är att den, eller någon särskild del av den, kan fossiliseras. Faran för   detta är faktiskt stor. Hos människor tenderar intressen att !240

slockna, en anda av rutin smyga sig   in och metoder bli stereotypa, medan däremot det onda som måste hanteras ständigt växlar.   Denna förändringsprocess resulterar i ineffektivt arbete och likgiltighet, så att organisationen   misslyckas med att attrahera och behålla den sortens medlem som är mest önskvärd. Ett till-  stånd av halvdöd uppstår. I legionen måste man till varje pris vara på sin vakt mot detta. Man   måste se till att entusiasmen ständigt spirar i vart och ett av dess råd och praesidier. Uppenbar-  ligen måste ens främsta omsorg gälla de självklara kraftkällorna i fråga om entusiasm, office-  rarna. Dessa måste alltid hålla den första glöden levande och detta uppnås bäst genom föränd-  ring. Om officerarna fallerar, vissnar allt. Om de förlorar glöd och entusiasm, kommer den   grupp de kontrollerar att genomgå samma process. Och det värsta av allt är, att medlemmarna   blir nöjda med de tingens ordning som de har blivit vana vid, så att det inte finns något hopp   om bättring, utom från utsidan. Teoretiskt skulle en sådan bättring kunna ligga i en regel som   bestämmer att tjänstgöringsperioden regelbundet skulle förnyas. Men i själva verket skulle   inte detta bli effektivt, eftersom de styrande organen inte heller skulle inse att en tillvänjnings-  !241

process pågick och skulle i praktiken automatiskt bevilja förlängning efter förlängning.    Således tycks det se ut som om den enda säkra kursen ligger i ett system som byter ut   officerarna oavsett förtjänst eller andra omständigheter. Tillvägagångssättet i religiösa ordnar   inspirerar till en modell efter vilken man kan forma praxis i legionen, det vill säga en begräns   ning av tjänstgöringsperioden till sex år, med kravet att ett förnyande sker efter de första tre   åren." (legionens beslut som begränsar officerarnas tjänstgöringsperiod)    13. "Det finns inga dåliga soldater," sade Napoleon, "bara dåliga officerare", vilket är ett   sarkastiskt sätt att uttrycka att soldater blir vad officerarna gör dem till. Legionärer kommer   heller aldrig att höja sig över den nivå av anda och arbete som skapas av deras officerare.   Därför måste dessa vara de bästa som man få. Om arbetaren anses vara värd sin lön, bör för-  visso legionären anses vara värd ett gott ledarskap!    Utnämnandet av en rad duktiga officerare bör betyda att kvaliten i praesidiet ständigt   förbättras. Ty medan varje ny officerare kommer att hålla ett !242

vaksamt öga på att standarden   inte sänks, kommer han att bidra på sitt speciella sätt, vilket i sin tur blir en del av praesidiets   struktur.    14. I synnerhet bör utnämnandet av presidenten bli föremål för noggrann eftertanke. Ett   misstag i detta avseende kan fördärva praesidiet. Ett val bör endast ske efter det att man har   granskat varje tänkbar person i ljuset av kraven som anges nedan i kapitel 34, sektion 2, an-  gående presidenten. Personer som man tror kan svikta i dessa hänseenden bör överhuvud taget   inte väljas, även om deras meriter må vara utmärkta i andra.    1 ~. L%tom när mycket speciella skäl talar däremot, måste curian göra ett presidentbyte tillnågot som medföljer omorganiseringen av ett bristfälligt praesidium. 1 nästan alla fall beror   försämringen på presidentens försummelse eller oförmåga att leda.    16. Under prövotiden kan en legionär enbart inneha ett vikariat eller ett tillfälligt förord-  nande som officerare. Om detta inte fråntagits honom under prövotiden, övergår det till att bli   ordinarie, och den tid som han redan har tjänstgjort räknas !243

som en del av den treårsperiod som   nämnts ovan.    17. Ingen medlem i ett praesidium får lämna det för att gå med i ett annat utan samtycke   från presidenten i det förra, och intagningen av en sådan person skall försiggå i enlighet med   konstitutionen och reglerna för upptagning av nya medlemmar, förutom att prövotiden och   löftet inte erfordras. När någon ber om ett dylikt tillstånd bör det inte på ett oskäligt sätt för-  vägras. Beslutet kan överklagas till curian.    18. Praesidiets president skall, efter att ha rådgjort med övriga officerare, ha befogenhet   att suspendera en medlem av praesidiet av vilka som helst skäl, vilka de efter sitt gottfinnande   anser tillräckliga, och de skall inte stå till svars inför praesidiet för en dylik åtgärd.    19. Curian har befogenhet att utesluta eller suspendera en medlem av ett praesidium, med   det enda förbehållet att vederbörande har rätt att besvära sig hos närmast överordnade organ.   Det närmast överordnade organets beslut är slutgiltigt.    20. Varje dispyt angående fördelningen av arbete mellan !244

praesidier skall avgöras av   curian.    21. Det är en nödvändig plikt hos praesidiet att bygga upp och behålla kring sig en stark   samling auxiliärer.    Betrakta ett regemente av soldater, väl ledda, med perfekt disciplin och perfekta va-  pen, som vittnar om oemotståndlig kraft! Detta regemente representerar dock endast kortlivad   effektivitet och är dag för dag beroende av en stor understödjande skara av arbetare som för   ser det med ammunition, mat, kläder och medicinsk assistans. Vad kommer inte ett par dagars   strid att åsamka denna utmärkta styrka om den är avskuren från hjälptrupperna?    Den roll som denna understödjande skara spelar för regementet, spelar auxiliärerna för   praesidiet. Auxiliärerena är en del av systemet. Praesidiet är ofullständigt utan dem.    Den riktiga metoden att hålla samband med auxiliärerna är genom personlig kontakt.   Att skicka ut cirkulärbrev är inte ensamt tillräckligt för att uppfylla denna plikt.  !245

22. En arme sörjer för sin framtid genom etablerandet av militärskolor. På liknande sätt   bör det anses som en nödvändig del av systemet i ett seniorpraesidium att leda ett junior-  praesidium. Två seniorlegionärer bör ges i uppdrag att vara officerare i juniorpraesidiet.   Eftersom det krävs vissa egenskaper för att kunna öva juniorer är inte varje seniorlegionär   lämpad för uppgiften. Därför bör övningsledare utses med omsorg. Deras arbete i denna   befattning kan anses var tillräcklig för deras arbetsåliggande i deras seniorpraesidium. De   skall representera juniorpraesidiet i curian eller en juniorcuria om det finns en sådan.    De övriga två officerarbefattningarna bör besättas med juniormedlemmar, vilka därigenom erhåller förträfflig övning i ansvarstagande. De ska representera praesidiet i en junior-  curia. Juniorer far inte vara medlemmar i en seniorcuria.    "Solens strålar är talrika men ljuset är ett; i ett träd är grenarna många, men stammen   är en, starkt fästad vid orubbliga rötter." [Sa Cyprianus: De Unitate Ecclesiae (Om Kyrkans   Enhet)]33   LEGIONÄRERS GRUNDLÄGGANDE PLIKTER  !246

l. REGELBUNDEN OCH PUNKTLIG NÄRVARO VID PRAESIDIETS   VECKOMÖTEN    (Se kapitel 11, legionens ordning)    (a) Denna förpliktelse är svårare när man är trött än när man är utvilad, svårare i dåligt   väder än i vackert och generellt när man är frestad att bege sig någon annanstans. Men vari   ligger prövningen om inte i svårigheten, och var ligger den verkliga förtjänsten om inte i ba-  segrandet av svårigheter?    (b) Det är lättare att inse värdet i att utföra ett arbete än värdet av att närvara vid ett   möte för att rapportera om detta arbete; dock är mötet den främsta plikten. Mötet förhåller sig   till arbetet såsom roten till blomman; den senare kan inte leva utan den förra.    (c) Plikttrohet i fråga om närvaro, trots lång resväg till och från utgör bevis på en djup-  gående andlig vision, för normalt resonemang menar att mötets värde är mindre än tidsspillan   i resandet. Men det är inte förspilld tid. Det är en del, och

!247

därtill en särskilt förtjänstfull del av   hela det utförda arbetet. Var Marias långa resa vid Besökelsen förspilld tid?    "Till sina övriga dygder fogade S:ta Therese ett ståndaktigt mod. Hon följde alltid principen att `vi bör   hålla på tills våra krafter sinar innan vi klagar.' Hur många gånger begav hon sig inte till ottesången när hon led   av yrsel eller häftig huvudvärk! `Jag kan fortfarande gå,' brukade hon säga, 'och följaktligen bör jag vara på min   post.' Tack vare denna oförfärade energi, utförde hon gärningar som var heroiska." (S:ta Therese av Lisieux)    2. HUR ARBETSPLIKTEN FULLGÖRS VARJE VECKA    (a) Detta arbete skall vara omfattande, det vill säga legionären ska ägna sig åt det ett   par timmar per vecka. Men legionärer bör inte begränsa sig så matematiskt. Många legionärer   överskrider avsevärt detta minimum och arbetar flera dagar i veckan. Det finns många som   arbetar varje dag. Arbetet måste motsvara ett visst aktivt åliggande som blivit bestämt av   praesidiet, inte något som dikterats av den enskilde legionärens önskemål. Böner och andra   andliga övningar, hur omfattande de än må vara, uppfyller inte förpliktelsen och ersätter inte   !248

ens delvis aktivt arbete.    (b) Arbetet är bara bön i en annan form och bönens regler måste tillämpas i det. Inget   arbete kommer att bestå utan den andliga ramen. Antingen kommer en förpliktelse att vara   lätt, i vilket fall den blir enformig, eller om den är intressant kommer den högst sannolikt att   vara svår och utmärkas av bakslag och skenbart misslyckande. I bägge fallen brukar mänsk-  liga överväganden snabbt tillråda att man överger dem. Legionären måste i stället vara övad   att genomskåda de mänskliga känslornas dimmor, vilka fördunklar varje arbete, för att se dess   sanna kontur som är det andliga. Ju mer arbetet är som ett kors att bära, desto högre skall detvärderas.    (c) Legionären är en soldat och tjänstgöringen bör inte kräva mindre mannakraft än   den gör för soldaten som har jordiska ting att kämpa för. Allt som är ädelt och självuppoff-  rande och ridderligt och starkt i soldatpersonligheten bör finnas i högsta grad hos en sann   Marialegionär och naturligtvis återspeglas i den legionärens arbete.    Soldattjänstgöring kan innebära död eller enbart !249

enformigheten under ett vaktpass   eller skurande av barackgolvet, det växlar. Men i varje fall ser man enbart till tjänstgöringen,   inte till vad den tjänsten omfattar. Under alla omständigheter finns samma plikttrogenhet, och   nederlag eller seger påverkar inte tjänstgöringen. Legionärens pliktkänsla måste vara lika   stark, lika grundlig dess tillämpning i varje uppgift, den obetydligaste så väl som den svåraste.   (d) Legionärsarbetet skall utföras i närmaste förbund med Maria. Men därutöver måste   det anses som ett nödvändigt syfte hos detta arbete att inge dem, som är föremål för det, kun-  skap om Maria och en sann kärlek till henne, vilket kommer att få dessa själar att åtaga sig   någon tjänst för henne. Att förstå Maria och vara hängiven henne är nödvändigt för själarnas   hälsa och utveckling. "Ty hon tager del i de Gudomliga mysterierna och kan förvisso beskri-  vas som deras beskyddare. På henne, såsom den ädlaste grunden näst efter Jesus Kristus, vilar   tron hos alla släktled." (AD 3') Legionärerna uppmanas att beakta andra tankeväckande ord   från Påven S:kt Pius X: "Så snart som hängivenhet för den vördnadsvärda Maria har rotat sig   djupt i själarna - då och inte förrän då - kommer den som arbetar för dessa själar att se hur det   !250

från dem frambringas frukter av dygd och helighet som motsvarar hans strävanden för deras   skull."    "Minns att du utkämpar en vinnande strid, liksom vår Herre på Golgata. Var inte rädd för de vapen han   vässade, ej heller för att dela de sår han bar. Huruvida segern skall komma i din generation eller nästa, vad spelar   det för roll för dig? `Fortsätt med traditionen av tålmodig strävan och låt Herren ta hand om resten, ty det åligger   inte oss att veta tiden eller de ögonblick som vår Herre har bestämt med sin makt. Fatta mod och bär ditt ridder-  skaps börda med samma orubbliga mod som de högsinnade andar som gick före dig." (T. Gavan Duffy: The   Price of Dawning Day    3. ATT UNDER MÖTET LÄMNA EN MUNTLIG RAPPORT OM UTFÖRT ARBETE   Detta är ett mycket viktigt åliggande och en av de viktigaste praktiska aktiviteterna   som bidrar till att bevara intresset för legionens arbete. Rapporten är avsedd såväl för detta   ändamål som för att förse mötet med information. Ett gott kriterium på en legionärs effektivi-  tet är den omsorg som lagts ner på att för bereda rapporten och sättet att presentera den på.   Varje rapport är en tegelsten i mötets byggnad och mötets !251

helhet beror på hur perfekta rappor-  terna är. Varje rapport som fattas eller är bristfällig är en motgång för mötet, vilket i sig är en   källa till liv.    l AD: Ad Diem Illum (Till den dagen) (Jubileum för definitonen av den Obefläckade Avlelsen, Påven S:t Pius X.   1904)En viktig del av medlemmarnas utbildning bör bestå i att lära sig av andra medlem-  mars metoder, såsom de framgår av deras rapporter, och genom att lyssna till de kommentarer   som ens egen rapport framkallar hos erfarna legionärer. Därav följer att en rapport, som en   bart ger torftiga upplysningar, inte kan bli ett verktyg till hjälp för vare sig de medlemmar   som avger den eller för dem som lyssnar till den.    För en utförligare behandling av rapporten och hur den utformas, se sektion 9, kapitel   18, Mötesordning för praesidiet.    "Ha i åtanke den enträgenhet med vilken Sankt Paulus uppmanar kristna att bistå, tänka på och bedja för   `alla människor, ty Gud vill at alla människor skall frälsas... ty Kristus offrade sig för allas frälsning." (1 Tim.   2:6) Och denna princip om pliktens allmängiltighet och om dess föremål ingår även i det sublima uttalandet från   !252

Sa Johannes Chrysostomos: `Kristna, ni kommer att avge räkenskap inte enbart för er själva utan för hela   världen.' "(Gratry: Les Sources) 4. OKRÄNKBAR SEKRETESS MÅSTE GÄLLA    för legionärerna i fråga om det som de far höra på sina möten eller under fullgörande av sitt arbete. Denna vetskap kommer till dem eftersom de är legionärer, och det skulle vara oacceptabelt förräderi mot legionen att yppa den. Rapporter måste naturligtvis avges till praesidiemötet, men även här måste det råda förtänksamhet. Detta problem diskuteras mer utförligt i sektion 20, kapitel 19, Mötet och medlemmen.    "Bevara vad som anförtrotts dig." (l Tim. 6:20)      5. VARJE MEDLEM SKALL HA EN ANTECKNINGSBOK    i vilken man kort registrerar sina fall. (a) Arbetet är värt att engagera sig i på ett affärsmässigt sätt, (b) tidigare och avslutade fall kommer inte att förloras ur sikte, (c) utan dess hjälp kan inte en ändamålsenlig rapport avges, (d) den kommer att bli en övning i ordningsamhet, och (e) denna påtagliga förteckning över uträttat arbete kommer att bli ett värdefullt motmedel i den oundvikliga stund, då dagens misslyckande kastar sin skugga över gårdagens   !253

verk.    Denna förteckning bör vara av skyddad beskaffenhet (d. v. s. en sorts chiffer bör uttänkas för att inte avslöja grannlaga upplysningar för någon annan än legionären. Man skall   aldrig anteckna i den i närvaro av de personer som saken angår    "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40)   6. VARJE LEGIONÄRS DAGLIGA RECITERANDE AV CATENA LEGIONIS    som huvudsakligen består av Magnificat, Marias egen bön, Kyrkans aftonpsalm, "den ödmjukaste och mest tacksamma, den mest sublima och prisade av alla lovsånger." (St. LouisMarie de Montfort)    Såsom namnet antyder utgör denna länken mellan legionen och det dagliga livet hosalla dess medlemmar, aktiva såväl som auxiliärer och det band som förenar dem med varandra   och med deras Heliga Moder. Namnet vittnar också om förpliktelsen att dagligen recitera kedjan. Låt föreställningen om en kedja, sammansatt av länkar - som var och en är absolut   livsviktig - vara en uppmaning till varje legionär att inte bli en avbruten länk i legionens dagliga bönekedja. Legionärer vilka

!254

av omständigheterna har tvingats lämna ett aktivt medlemsskap (och även de vilka inte fullt så betydelsefulla skäl har fått att lämna leden) bör ändå upprätthålla denna vackra andaktsövning och åtminstone bevara detta band till legionen obrutet i   livet.    "När jag dagligen talar förtroligt med Jesus, gör jag detta varje gång i Marias namn och delvis för henne. Genom mig önskar hon återuppleva de timmar av ljuv närhet och outsäglig ömhet som hon tillbragte tillsammans med sitt älskade barn i Nasaret. Med min hjälp skulle hon än en gång glatt kunna tala med honom;   tack vare mig skulle hon kunna omfamna honom och trycka honom till sitt bröst såsom hon en gång gjorde i Nasaret." (De Jaegher: "The Virtue of Trust")   7. FÖRHÅLLANDET MEDLEMMAR EMELLAN    Legionärer är tämligen villiga att på ett allmänt sätt uppfylla plikten att älska sina medlemskamrater, men ibland kommer de inte ihåg att det måste innefatta en vänlig attityd gentemot skenbara brister. Att inte beakta detta kommer att beröva praesidiet dess vänliga atmosfär och kan få den ödesdigra effekten att andra avbryter sitt medlemskap.    Å andra sidan bör alla vara tillräckligt förnuftiga att inse deras !255

medlemskap är helt oavhängigt av såväl det faktum att de har en president eller en kollega som de anser vara trevlig eller otrevlig, som av verklig eller inbillad nonchalans eller brist på uppskattning. Detta gäller även meningsskiljaktigheter, tillrättavisningar eller andra tillfälliga omständigheter.    Att underordna sig själv måste vara grunden för allt gemensamt arbete. Utan detta kan till och med de bästa medarbetarna hota organisationens existens. De tjänar legionen bäst som lägger band på sin egen individualitet och anpassar sig helt och så harmoniskt som möjligt till systemet. Däremot kan den som säger eller gör något som avviker från den vänlighet, som bör känneteckna legionen, öppna en pulsåder med ödesdigert resultat. Låt således alla se till att verka för enighet och inte för splittring.    När man diskuterar attityden legionärer emellan, måste man i synnerhet nämna det som slarvigt men felaktigt kallas "småaktig avund" (petty jealousies). Avundsjuka är i sig sällan liten och obetydlig. Den innebär frätande syra i hjärtat. Den ingår nästan allmänt i mänskliga relationer och förgiftar dem. Hos de ondskefulla är den en vild och rasande kraft som kan få dem att begå de mest fruktansvärda gärningar. Men på samma sätt frestar den de osjälviska och renhjärtade på grund av deras känsliga och älskvärda sinnelag. Hur svårt är det inte att se sig ersatt av andra, passerad i fråga om pliktuppfyllelse eller prestation, ställd åt   !256

sidan till förmån för de unga! Hur bittert är det inte att begrunda sin egen tillbakagång! De mest framstående själar har känt detta inre kval och har därav lärt känna sin egen förbluffande   svaghet. Ty den bitterheten är i själva verket pyrande hat och nära att flamma upp till en förtärande eld.    Lindring kan ligga i att försöka glömma. Men legionären måste sikta mot högre ting än en dylik frid. Han får inte nöja sig med mindre än seger, det oerhört förtjänstfulla besegrandet av rå natur uppställd till strid, omvandlandet av avundens självhat till kristen kärlek. Hur kan ett sådant mirakel åstadkommas? Det kan åstadkommas genom att man mobiliserar hela sin legionära plikt gentemot sina medlegionärer och dem som omger en, hos vilka man i   var och en lärts att se och vörda sin Herre. Varje styng av avund måste bemötas med denna tanke: Den person vars befordran har förorsakat min smärta är ingen annan än Herren. Mina känslor måste därför vara desamma som de var hos Johannes Döparen. Min fröjd är fullkomlig, därför att Jesus är upphöjd på min bekostnad. Han måste upphöjas och jag måste nedsänkas.    Denna inställning är helig på ett hjältemodigt sätt. Den är råmaterialet till en kallelse. Vilken härlig möjlighet det ger Maria att befria från varje fläck av fåfänga en själ genom vilken !257

ljuset kommer att lysa på andra (Joh. 1:7), för att hon format ytterligare ett sändebud att bana väg för Herren! (Mark. 1:2)    En föregångare måste alltid önska att han själv fördunklas av den som han tillkännager. En apostel kommer alltid att med glädje betrakta hur de som omger honom utvecklas och tänker aldrig på att mäta deras utveckling i förhållande till sin egen. Den, som önskar utveckling för alla utom när detta kastar skugga på hans egen, är ingen apostel! Denna avundsamma tanke torde visa att självet ställs främst när det gäller en själv, medan självet hos en apostel alltid måste vara sist. Ja, till och med mer än så! Avunden kan inte finnas hos ett sant apostlaskap.    "Med sina första vördnadsfulla ord och sin kärleksfulla hälsning överför hon den första helgande impuls som renar dessa själar, som väcker Johannes Döparen till nytt liv och samtidigt upphöjer Elisabet.    Men om dessa första ord har åstadkommit så mycket, vad skall då anses om de veckor och månader som följde? Maria ger hela tiden ...och Elisabet mottager - och varför inte säga det rent ut - mottager utan avund. Den Elisabet, hos vilken Gud likaledes åstadkommit ett mirakulöst moderskap, bugar framför sin unga kusin utan den minsta hemliga bitterhet över att inte själv vara Herrens utvalda. Elisabet hyste ingen avund mot Maria, och senare kommer Maria inte heller att kunna var !258

avundsjuk på den kärlek hennes Son skall skänka sina apostlar. Ej heller kommer Johannes Döparen att hysa avund mot Jesus, när hans egna lärjungar lämnar honom för Jesus. Utan ett spår av bitterhet kommer han att se dem lämna honom, och hans enda kommentar är: Den som kommer ovanifrån står över alla ...Han skall bli större och jag bli mindre'." (Joh.3:30-31) [Perroy: L'Humble Vierge Marie (Den Ödmjuka Jungfru Maria)]   8. FÖRHÅLLANDET MELLAN MEDBESÖKARE    Legionärer har en särskild förpliktelse gentemot sina medbesökare. Här är det mystiska talet "två" - symbolen för kärleken till nästan, på vilken all framgång beror: Herren   "sände dem före sig två och två". (Luk.10:1) Men "två" får inte enbart betyda två personer som råkar arbeta tillsammans utan en endräkt sådan som den mellan David och Jonatan, vars   själar var förbundna. Var och en älskade den andre som sitt eget liv. (1 Sam. 18:1)    "...(De) kommer åter med jubel och bär sina kärvar."    Det brukar vara i små detaljer som samspelet mellan medbesökare visas och utvecklas.   Brutna löften, missade möten, bristande punktlighet, brist på människokärlek i tanke eller ord,   små ohövligheter, drag av överlägsenhet-, dessa gräver en !259

skyttegrav mellan dem båda. Under   sådana omständigheter är ingen endräkt möjlig.    " Näst efter religiös disciplin ligger den dyrbaraste garantin för välsignelse och framgång för ett   religiöst samfund i den broderliga kärleken och den harmoniska endräkten. Vi måste älska alla våra bröder utan   undantag såsom Marias privilegierade och utvalda söner. Det som vi gör mot var och en av dem betraktar Maria    såsom gjort mot henne själv, eller snarare mot hennes Son Jesus - eftersom alla våra medlemmar har blivit   kallade att bli, med Jesus och %r Jesus, Marias verkliga söner. (Petit Traite de Marialogie Marianiste)    9 VÄRVANDE AV NYA MEDLEMMAR    Något som ingår i varje legionärs plikt skall vara att värva nya medlemmar. Vi är be-  fallda att älska vår nästa såsom oss själva; härav följer att om legionen är en välsignelse %r en   själv, skall man då inte försöka delge andra denna välsignelse? Om man ser själar upplyfta av   dess arbete, bör man då inte sträva efter att utvidga detta arbete?    Och, när allt kommer omkring, kan varje legionär göra annat

!260

än att sträva efter att   samla in nya medlemmar, om han betänker att Legionen uteslutande låter dem fullkomnas i   Marias kärlek och i tjänst för henne? Detta är, efter Jesus Själv, den största välsignelse man   kan få i livet. Ty Gud har gjort henne - i tillit till Kristus och oskiljbar från Honom - till roten,   tillväxten och blomningen av det andliga livet.    Om man inte närmar sig dem och uppmanar dem till detta, kommer oräkneliga män-  niskor aldrig att fundera på att styra in på den Höga Vägen, vilket det innerst inne längtar efter   och vilken skulle föra dem till så underbara ting för dem själva och genom dem för andra   själar.    "För varje mänska öppnas   en väg, och sätt och en väg.   Och den Höga Själen går uppför den Höga Vägen   och den Låga Själen famlar sig fram på den Låga,   Och däremellan, på de dimmiga slätterna    driver de övriga hit och dit.   Och för varje mänska öppnasLegio Mariae 12    en Hög Väg och en Låg  !261

och varje mänska bestämmer    den Väg hans själ skall gå."    (John Oxenham)    10. STUDIUM AV HANDBOKEN    Det åligger varje medlem att ingående studera handboken. Den utgör den officiella   redogörelsen för legionen. Den innehåller i kortast möjliga omfattning vad som är viktigt för   riktigt rustad legionär att veta om organisationens principer, regler, metoder och anda. Med   lemmar - och särskilt officerare - som inte känner till handboken kan omöjligen tillämpa   systemet på ett riktigt sätt, medan däremot ökad kunskap alltid medför ökad effektivitet. Den   ovanliga företeelsen kommer att visa sig, att intresset växer med tiden och kvaliten med hur   mycket man studerat.    Utropet "För lång!" hörs ganska ofta och ibland på ett märkligt oproportionerligt sätt   från personer som varje dag ägnar lika lång tid åt tidningsläsning som vad som räcker för att   !262

läsa merparten av handboken.    "För lång!" För många detaljer! Skulle en seriös student i sitt lands lagar eller i medi-  cin eller krigskonst använda sådana ord om en textbok av ungefär samma storlek, som omfat-  tade allt han förväntades kunna rörande den speciella vetenskap som han studerade? Långt   ifrån att säga eller tänka något dylikt skulle han memorerat varje ide, t.o.m. varje ord som   fanns i en sådan avhandling på en eller två veckor. "Denna världens människor beter sig klo-  kare mot sina egna än ljusets människor gör." (Luk. 16:8)    Och man kommer med invändningen att "handboken är full av svåra ideer och avan-  cerade ämnen, så att många av våra yngre och lågutbildade medlemmar knappt kan förstå   dem. Så varför inte ha en förenklad handbok för sådana som dem?" Man skulle inte behöva   påpeka att ett sådant förslag strider mot utbildningens främsta principer, vilka kräver att den   studerande gradvis leds in på okänt territorium. Det blir ingen utbildning alls om en person   förstår ett ämne helt och hållet i förväg, och när man inte längre lägger fram något nytt för   intellektet har utbildningsprocessen avslutats. Varför skulle !263

en legionär förvänta sig att ome-  delbart förstå handboken mer än en studerande kan förväntas förstå sin första lärobok? Det är   skolans uppgift och hela iden om utbildning att klargöra vad som var oklart och inpränta det   som kunskap."    Till och med orden är svåra!" Men kan man inte lära sig dem? Handbokens ordförråd   är inte särskilt avancerat; det kan man tillägna sig genom att ställa frågor och slå upp i en ord-  bok. Faktum är att ordförrådet är precis detsamma som i dagstidningarna som alla läser. Vem   har någonsin hört ett förslag om att dessa tidningar bör förenklas? Och är inte varje legionär   skyldig sig själv och sin katolicism att behärska orden, som man har ansett nödvändiga för att   förklara andliga och andra principer inom legionen?Det som sagts om handbokens ordförråd kan upprepas angående handbokens ideer. De   är inte svårfattliga. "Det får inte finnas i Kyrkans undervisning en inre doktrinsamling, som   bara ett fatal kan fatta." (Ärkebiskop John-Charles McQuaid) Detta har bevisats av det faktum   att oräkneliga legionärer, vanliga och även enkla människor, har fattat dessa ideer fullständigt   och gjort dem till sitt livs näring och kraft. Ej heller är dessa !264

ideer onödiga. De måste ju fak-  tiskt förstås någorlunda, ifall apostlaskapet skall fullgöras riktigt, för de är enbart den allmän-  na principerna, d.v.s. Själva apostlaskapets själ. Utan en tillräcklig förståelse av dessa princi-  per skulle apostlaskapet berövas sin sanna mening - sina andliga rötter - och skulle inte ha rätt   att kallas kristet överhuvudtaget. Skillnaden mellan det kristna apostlaskapet och en vag kam-  panj "att göra gott" är som avståndet mellan himmel och jord. Således måste man tillgodogöra   sig handbokens apostoliska ideer och praesidiet måste agera lärare. Denna process skall åstad-  kommas genom den andliga läsningen, genom allucutio och genom att sporra legionärerna till   systematisk läsning och studium av handboken. Kunskapen får inte förbli teoretisk. Varje del   av det praktiska arbetet måste länkas till sin tillämpliga doktrin och på så sätt ges andlig inne-  börd.    En gång när man frågade Sa. Thomas Aquinas hur, man skulle bli lärd, svarade han:   "Läs en bok. Var noga med att väl förstå vadhelst du läser eller hör. Se till att få visshet om   det som är tveksamt." Lärdomens mästare pekade här inte på någon viss betydelsefull bok,   !265

utan syftade på vilken värdefull bok som helst, avsedd att meddela kunskaper. Följaktligen   kan legionärer ta hans ord som en uppmuntran till ett ingående studium av handboken.   Dessutom har den värde som katekes. Den ger en enkel, innehållsrik presentation av   den katolska religionen i enlighet med Andra Vatikankonsiliets lagstiftning.    "Fastän han ansåg kunskap vara ett verk av inre upplysning var S:t Bonaventure icke desto mindre väl   medveten om den möda som studerande innebär. Och, i det han citerade Sa Gregorius, framlade han således   såsom ett belysande exempel på studium, undret vid bröllopet i Kana i Galil~en. Kristus skapade inte vinet av   intet, utan bad först tjänarna att fylla sina krukor med vatten. På samma sätt ger den Helige Ande inte andligt   förstånd och förståelse till en människa som inte fyller sin kruka - alltså sitt sinne - med vatten - alltså med det   som man lärt sig genom studier. Förståelse av eviga sanningar är belöningen för den studiemöda som ingen kan   undgå." (Gemelli: Det franciskanska budskapet till världen)    11. ATT I VISS MENING ALLTID VARA I TJÄNST    Så långt som förtänksamheten bjuder måste legionären rikta in sig på att ta legionens   !266

anda att påverka alla vardagens angelägenheter och han måste alltid vara vaken för tillfällen   att främja legionens allmänna syfte, nämligen att bryta ner ondskans välde och ställa upp   Kristi standar på dess ruiner.    "En man möter dig på gatan och ber om en tändsticka. Tala med honom och han kom-  mer att fråga dig om Gud inom tio minuter." (Duhamel) Men varför inte försäkra sig om den-  na livgivande kontakt genom att själv be om en tändsticka?Det är så vanligt att det tenderar att stelna till en vana, det att kristendomen enbart   förstås och utövas delvis, d v s som en individualistisk religion som uteslutande ägnas åt att   gagna ens egen själ och inte alls bryr sig om ens nästa. Detta är den "halvcirkelkristendom"   som påven Plus XI fördömde. Uppenbarligen har budet, att vi måste älska Gud av hela vårt   hjärta och hela vår själ och med hela vårt väsen och vår nästa såsom oss själva, framförts till   många som har föresatt sig att vara döva.    Att anse legionärsnormerna såsom en sorts helighet endast avsedd för utvalda själar   torde vara ett tecken på denna sorgligt felaktiga syn. Ty dessa normer är helt enkelt de kristna   !267

grundnormerna. Det är inte lätt att se hur man ska kunna sänka sig långt under dem och sam   tidigt hävda, att man ger sin nästa den aktiva kärlek som påbjudes av det stora budet och   vilken är en del av Guds sanna kärlek; ja, till den grad att den stympas om man underlåter att   visa den. "Vi måste frälsas tillsammans. Vi måste tillsammans komma till Gud. Vad skulle   Gud säga till oss om några av oss kom till Honom utan de andra?" (Peguy)    Den kärleken måste slösas på våra medmänniskor utan åtskillnad, individuellt och   gruppvis, inte bara som en känsla men i form av plikt, hjälp och självuppoffring. Legionären   måste på ett tilldragande sätt förkroppsliga denna sanna kristendom. Om inte det Sanna Ljuset   fås att skina för människorna genom många och iögonfallande praktiska exempel på en riktig,   kristen livsföring, föreligger inte bara en risk för att detta inte kommer att återspeglas i katoli-  kers allmänna normer utan en visshet om att detta kommer att ske. Dessa kanske sänker sig   till ett minimum som räcker för att de själva ska slippa hamna i helvetet. Detta skulle innebära   att religionen hade berövats sin ädla och osjälviska karaktärmed andra ord blivit den löjliga   !268

motsatsen till vad den förväntas vara och därför oduglig till att attrahera och behålla någon   enda människa.    Tjänstgöring innebär disciplin. Att alltid vara i tjänst innebär sträng disciplin. Således   måste ens språk och klädsel och beteende och vandel aldrig göra ett negativt intryck, oavsett   hur enkla omständigheter man lever i.    Folk brukar söka finna fel hos dem som de ser vara aktiva religiösa. Fel och brister   som knappast skulle märkas hos andra, brukar hos en legionär anses vanhedrande och kom-  mer i stor utsträckning att spoliera hans bemödanden att vara till nytta för andra. Detta är   heller inte orimligt. Det är befogat att kräva en hög moral hos dem som försöker sporra andra   till att sträva mot högre mål, eller hur?    Men sunt förnuft måste råda här som i andra sammanhang. De som har goda avsikter   får inte avskräckas från apostoliskt arbete av att de tycker sig ha fel och brister, för det skulle   innebära slutet för allt apostlaskap. Ej heller skall de tycka att det kanske vore hyckleri av

!269

dem att råda andra till att uppnå en fullkomning som de inte själva uppnått. " ," säger Sa   Francis de Sales, "det är inte hyckleri att tala bättre än vi handlar. Om det så vore, Herre Gud!   Var skulle vi befinna oss? Vi skulle vara tvungna att förbli tysta."    "Marialegionen syftar helt enkelt till en livsföring enligt normal katolicism. Vi säger "normal", vi sägerinte "medelmåttig". Nuförtiden finns det en tendens att tro att den "normala" katoliken är en person som utövar   sin religion helt och hållet för sig själv utan att visa ett aktivt intresse för sina medbröders frälsning. Att bedöma   det så skulle vara att förlöjliga den riktiga katoliken och faktiskt själva katolicismen. Det tycks vara nödvändigt   att underkasta denna rådande uppfattning om vad som menas med "god katolik" eller "utövande katolik" en nog-  grann prövning, en revisionsprocess. Man är inte katolik om man hamnar under ett visst apostoliskt minimum,   och detta oundgängliga minimum, på vilket den Yttersta Domen beror, uppnås inte av den stora massan av s.k.   utövande katoliker. Däri ligger en tragisk situation; däri ligger en fundamental missuppfattning." (Kardinal   Suenens: Apostolatets Teologi)    !270

12. LEGIONÄREN MÅSTE BÅDE BEDJA OCH ARBETA    Även om reciterandet av Catena Legionis är den enda dagliga plikt som av legionen   åläggs de aktiva medlemmarna, uppmanas de att innesluta alla tesserans böner i sitt dags-  program. Auxiliärernas tjänsteplikt kräver dessa böner, och det skulle vara en förebråelse mot   de aktiva förbanden om de skulle brista i det som de otaliga auxiliärerna bidrar med. Det är   sant att auxiliärerna inte utför aktivt arbete. Icke desto mindre står det klart att auxiliären som   ber gör större nytta för Legionens Drottning än den aktive medlemmen som arbetar men inte   ber. Detta är tvärtemot legionens syfte, vilket uppfattar det aktiva medlemskapet såsom spjut-  spetsen och auxiliärerna enbart såsom spjutskaftet. Därutöver kommer auxiliärernas glöd och   ihärdighet att till stor del beror på deras övertygelse om att de bistår en självuppoffrande och   reellt heroisk tjänst - en som går långt utöver deras egen. Även av denna anledning måste den   aktive medlemmen utgöra en förebild och en inspirationskälla för auxiliären. Men en äkta   sådan kan legionären knappast vara, om hans bedjande underskrider det som begärs av auxi-  liären och detta inger tvivel om vem som bäst tjänar legionen.  !271

Varje legionär, aktiv så väl som auxiliär, bör gå med i Den Heligaste Rosenkransens   Brödraskap. Oändliga privilegier är förknippade med medlemskapet. (se bilaga 7).    "I alla böner åkallas åtminstone underförstått det Heligaste Namnet Jesus, fastän orden `genom Vår   Herre Jesus Kristus' inte uttryckligen nämns, eftersom han är den nödvändige förmedlaren till vilken vädjanden   måste framföras. Därtill kommer, att när den bedjande riktar sig direkt till Gud Fader eller när han anförtror sin   bön åt en ängel eller ett helgon utan att åberopa Marias heliga namn, då måste detsamma sägas om den Heliga   Jungfrun som om hennes Gudomlige Son. På samma sätt som hans Namn alltid underförstått åkallas, eftersom   han är den ende nödvändige förmedlaren, så blir namnet på hans Heliga Moder, vilken är förbunden med honom,   jämväl i alla böner underförstått åkallat tillsammans med hans. Närhelst man ber till Gud, ber man i realiteten till   henne. Närhelst man ber till Kristus som Människa, åkallas hon därvid. När man ber till ett helgon, ber man till   henne. (Canice Bourke. O.F.M. Cap.: Maria) Z    ,    `O.F.M., Order of Friars Minor (Franciscans)13. !272

LEGIONÄRERNAS INRE LIV    "Det är inte längre jag som lever," säger aposteln, "utan det är Kristus som lever i   mig." (Ga1.2:20). Inre liv betyder att ens tankar, önskningar och kärlek sammanstrålar i Vår   Herre. Vårt föredöme i att uppnå detta är Vår Heliga Jungfru. Hon fullkomnade sig i helighet,   ty andliga framsteg är framför allt framsteg i fråga om medmänsklighet och kärlek, och med-  mänskligheten blev allt mer omfattande hos Maria under hela livet.    "Alla kristna i vilken samhällsställning eller livssituation som helst kallas till det hela   kristna livet och kärlekens fullkomning...Alla rättrogna är inbjudna och förpliktade till helig-  het och fullkomnande av sitt eget liv."(L:G:40,41)3 Helighet uppnås genom handling. "All   helighet består av kärleken till Gud och all kärlek till Gud består i att utföra hans vilja." (Sa   Alphonsus Liguori).    "Att kunna upptäcka Herrens faktiska vilja i våra liv innefattar alltid följande: ett mot-  tagligt lyssnande till Guds och Kyrkans Ord, innerlig och ständig bön, tillgång till en klok och   !273

kärleksfull andlig vägledare och en noggrann bedömning av de gåvor och färdigheter som   Gud har gett en, såväl som de olika sociala och historiska förhållanden i vilka man lever."   (CL 58 .)4    Den andliga utbildningen av legionärer på praesidienivå, bidrar i hög grad till att ut-  veckla denna helighet. Men man måste observera att den andliga vägledning som ges där är   kollektiv. Eftersom varje medlem är en unik individ med personliga behov, är det önskvärt att   det kollektiva kompletteras av individuell vägledning och att medlemmen således tillgodogör   sig "en klok och kärleksfull andlig vägledare" (i ovan anförd skrift).    Det finns tre nödvändiga krav för ett kristet liv: bön, späkning och sakrament, och de   är inbördes förbundna.    (a) Bön    Den måste var både privat och offentlig, både individuell och gemensam, eftersom vår   natur har två sidor, den individuella och den sociala. Andaktsplikten förpliktigar oss främst   !274

såsom individer, men hela menigheten, sammanlänkad av sociala band är också förpliktad av   den. Liturgin, såsom Mässan och Officiet (Tidegärden) utgör Kyrkans offentliga andakt. Men   Andra Vatikankonsiliet kommenterar: "Den kristne är visserligen ålagd att bedja tillsamman   med andra, men han måste även gå in i sin kammare för att bedja till sin Fader i det fördolda;   dessutom måste han ständigt bedja enligt apostelns lära. (SC 12)5 Enskilda böneformer inbe-  griper: "meditation [eller mental bön], rannsakning av samvetet, att dra sig tillbaka från   världen, den Heliga Kommunionen och särskilda andaktsövningar till den Heliga Jungfrun    'L.G., Lumen Gentium, Folkens ljus (eller frälsning) Dogmatisk förordning om kyrkan. O.a.    4 CI, 58: Christifideles Laici: (Rättrogna lekmäns kallelse och uppdrag i Kyrkan och världen. Påven Johannes   Paulus II, 1988.) O.a.    s SC 12: Sacrosanctum Concilium (Förordning om den heliga liturgin.) O.aMaria samt naturligtvis framför allt rosenkransen (eller bönboken)" (MD 186)6. "Eftersom   dessa böneformer främjar de kristnas andliga liv, far de dem att med stor behållning delta i   !275

församlingens del av gudstjänsten och förhindrar att de liturgiska bönerna urartar till inne-  hållslös ceremoni." (ibid. 187)    Enskild andlig läsning både utvecklar kristen övertygelse och bistår bönelivet i hög   grad. Man bör helst läsa Nya Testamentet tillsammans med en lämplig katolsk kommentar (jfr   DV 12)7 och andliga klassiker, valda efter behov och förmåga. Det är här som den kloke väg   ledaren är särskilt betydelsefull. Välskrivna helgonbiografier ger oss en god inledning till det   andliga livet. De förser oss med ett tjuder som kan dra oss fram till godhet och hjältemod.   Helgonen utgör helighetens synliggjorda doktriner och praxis. Om vi umgås med dem kom-  mer vi snart att imitera deras goda egenskaper.    Varje legionär bör, om det överhuvudtaget är möjligt, dra sig undan till en sluten   retreat en gång om året. Behållningen av retreatvistelse och tillfällen till eftertanke är en   klarare syn på ens kallelse i livet och en lyckligare villighet att troget följa den.    (b) Späkning eller självförnekelse    !276

Det innebär att låta Kristus leva sitt liv i oss och ha del i detta liv på ett mer fullstän-  digt sätt. Det gäller att visa självdisciplin för att älska Gud och andra för Guds skull. Behovet   av detta uppstår därför att vårt sinne på grund av arvsynden är fördunklat, vår vilja försvagad   och våra lidelser lätt driver oss till synd.    Det främsta kravet är ett villigt fullgörande av vad Kyrkan bestämmer angående dagar   och tider för botgöring och hur de skall iakttas. Legionsystemet ger värdefull övning i späk-  ning, om det följs riktigt.    Därefter kommer det hängivna mottagandet av "livets kors, hårda arbete och besvikel-  ser" ur Guds händer. Uttryckligen handlar det om att bemästra våra sinnen i synnerhet med   avseende på vad vi tillåter oss att se på, lyssna till eller säga. Allt detta bidrar till att kontrol   lera de inre sinnena minne och fantasi. Späkning innefattar även att övervinna lättja, nycker   och själviska attityder. En person som späkt sig kommer att vara hövlig och behaglig gente-  mot sina närmaste, hemma och på arbetet. Det personliga apostlaskapet, vilket är vänskapen   förd till sin logiska slutsats, innebär späkning, eftersom det !277

betyder att man gör sig besväret   att hjälpa vänner tillrätta med vänlighet och finkänslighet. "Allt jag har varit inför alla, för att   åtminstone rädda några," säger St. Paulus (1 Kor.9:22) Ansträngningarna att tygla farliga   böjelser och ägna sig åt goda vanor tjänar också till att sona våra och andras synder i Den   Mystiska Kroppen. Om Kristus, Huvudgestalten, led för våra synder är det bara rättvist att vi   skall vara solidariska med honom; om Kristus, den oskyldige, betalde för oss, de skyldiga, då   måste helt visst vi skyldiga göra något själva. Varje nytt bevis om synd inspirerar generösa    (1 MD 186: Mediator Dei (Den Heliga Liturgin, Påven Pius XII, 1947) O.a.   7    , DV 12: Dei Verbum (Guds Ord, Dogmatisk förordning om den Gudomliga Uppenbarelsen) O.akristna till praktisk gottgörelsegärning.    (c) Sakrament    Föreningen med Kristus har sitt ursprung i dopet, sin vidare utveckling i konfirma-  tionen och sitt förverkligande och sin kraftfulla näring i

!278

Kommunionen. Eftersom dessa   sakrament behandlas på annat ställe i handboken, skall här nämnas det sakrament varigenom   Kristus fortsatt att visa sin nådefulla förlåtelse genom en som agerar i hans ställe~ en katolsk   präst. Det kallas ömsom bikt, ömsom botgöring, ömsom försoning. Bikt, eftersom det utgör   en uppriktig bekännelse av begångna synder; botgöring, eftersom det innebär förändring;   försoning, eftersom en botgörare genom sakramentet försonas med Gud, hans Kyrka och hela   människosläktet. Detta sakrament är nära förbundet med Kommunionen, eftersom Kristi   förlåtelse kommer till oss genom det goda hans åstadkom genom sin död, just den död vi firar   i Kommunionen.    Låt varje legionär använda sig av Kristi inbjudan att möta honom personligen i hans   försoningssakrament och göra detta ofta och regelbundet, "ty genom detta nådemedel utveck-  las vi i sann kunskap om oss själva och i kristen ödmjukhet, dåliga vanor utrotas, andlig för   sumlighet och likgiltighet förhindras, samvetet renas och viljan stärks, välgörande andlig led-  ning erhålles, och nåden ökas genom själva sakramentets kraft." (MC 87)8 Genom att uppleva   !279

försoningssakramentets ynnestbevis kommer legionärerna att uppmuntras till att dela med sig   av dem genom att inbjuda människor till bikt.    För att summera: själarnas frälsning och renande samt den kristna förvandlingen av   världen kan enbart åstadkomma som en följd av Kristi liv i dessa själar. Detta är i realiteten   det livsavgörande.    "Mariansk andlighet, likt dess motsvarande hängivenhet, har en mycket rik källa i den   historiska erfarenheten hos de individer och de olika kristna församlingar som finns bland   diverse folk och nationer i världen. Bland de många vittnena om denna andlighet och dess   lärare skulle jag vilja påminna om personligheten Sa LouisMarie Grignion de Montfort, som   förordar att man helgar sig åt Kristus genom Marias förmedling, såsom ett verksamt medel för   kristna att leva ett liv som troget uppfyller deras åtaganden i dopet." (RMat 48)9    "Det finns en levande länk mellan vårt andliga liv och vår tros dogmer. Dogmerna är   ljusen längs trons stig. De upplyser den för oss och skänker oss trygghet på vår färd. Å andra   !280

sidan kommer våra sinnen och hjärtan att var öppna för att motta ljuset som kommer från   trons dogmer, om vi lever som vi lär." (CCC 89)to    8 MC: Mystici Coiporis.    9RMat 48: Redemptoris Mater, Frälsarens Moder, Påven Johannes Paulus, 1987. O.a.   ~0 C.'CC: Den Katolska Kvrkans Katekes O.a.14. LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN    Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbild-  ning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är   legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i legionens anda. Legionens syfte   är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna   kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus.   "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv" (St.Augustinus)    Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som   Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag !281

genom privat och offentlig   gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer offrar vi oss själva och   all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikan-  konciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden. familje- och privatliv,   dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets   prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud   genom Jesus Kristus." (j fr lata Petrusbrevet 2:5) I frandet av Kommunionen kan dessa gär-  ningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt,   genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, kan lekmännen helga själva   världen till Gud. (LG 34)"    Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike   både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (LG 35) Såsom lekmanna-  troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i   ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar-  !282

att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Fram-  för allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det är inte nödvändigt att kunna   argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna till och leva i dessa sanningar   och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt   samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra   personen villig att söka mer utförligt vetande.    Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap om tron och hur man ska   leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen   starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår   apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet   och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för   legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg.    Vi deltar i Kristus' kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kunga-  döme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska !283

är att tjäna. Kristus sade att han   kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna    i i LG: Lumen Gentium, troligen Folkens Ljus. Dogmatisk förordning om Kyrkan. U.a.14. LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN    Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbild-  ning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är   legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i legionens anda. Legionens syfte   är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna   kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus.   "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv" (St.Augustinus)    Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som   Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag genom privat och offentlig   gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer offrar vi oss själva och   !284

all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikan-  konciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden. familje- och privatliv,   dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets   prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud   genom Jesus Kristus." (j fr lata Petrusbrevet 2:5) I frandet av Kommunionen kan dessa gär-  ningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt,   genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, kan lekmännen helga själva   världen till Gud. (LG 34)"    Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike   både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (LG 35) Såsom lekmanna-  troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i   ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar-  att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Fram-  för allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det !285

är inte nödvändigt att kunna   argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna till och leva i dessa sanningar   och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt   samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra   personen villig att söka mer utförligt vetande.    Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap om tron och hur man ska   leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen   starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår   apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet   och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för   legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg.    Vi deltar i Kristus' kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kunga-  döme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska är att tjäna. Kristus sade att han   kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna  !286

i i LG: Lumen Gentium, troligen Folkens Ljus. Dogmatisk förordning om Kyrkan. U.a.Kristi mission genom att väl utföra vårt arbete, vad än det gäller, hemma och borta, utifrån   kärleken till Gud och som en tjänst åt andra. Genom väl utfört arbete fortsätter vi skapelsens   verk och hjälper till med att göra världen bättre och behagligare att leva i. Det är de lekman-  nakristnas avundsvärda uppgift att med evangeliets anda genomtränga och förbättra den   världsliga ordningen, det vill säga alla jordiska angelägenheter. Vi ber inom legionen för att vi   må bli redskap för den Helige Andes mäktiga syften. Förvisso bör våra handlingar vara gu-  domligt motiverade men vårt väsen måste även förse den Helige Ande med ett så perfekt red-  skap som möjligt.    Kristus är en Gudomlig person, men hans mänskliga natur spelade en roll i hans gär-  ningar, hans mänskliga intelligens, hans röst, hans blick och hans sätt att vara. Mänskorna och   däribland barnen, de mest skarpsynta av alla, trivdes i hans sällskap. Han var en välkommen   gäst vid allas bord.    Sa Francis de Sales var en man vars beteende och sätt !287

verksamt bidrog till att leda   många själar till Gud. Det var han som rekommenderade att var och en som ville öva barm-  härtighet borde lägga sig vinn om det som han kallade "de små dygderna": vänlighet,   hövlighet, goda seder, hänsyn, tålamod och förståelse, i synnerhet i umgänget med svåra   människor.    "Blodsbandet mellan Jesus Kristus och Maria för med sig en likhet i gestaltning, i anletsdrag, i tycken   och smak, i dygder; inte enbart därför att blodsband ofta skapar en sådan likhet, utan därför att i Marias fall   (hennes moderskap var helt och hållet ett övernaturligt faktum - verkan av överväldigande nåd) denna nåd   bemäktigade sig denna mer eller mindre allmänna naturprincip och utvecklade den i henne på ett sådant sätt att   hon blev sin gudomlige son upp i dagen, så att vem som helst som kunde se henne kunde beundra den mest   utsökt formade bilden av Jesus Kristus. Samma moderskapsrelation åstadkom mellan Maria och hennes Son en   närhet inte bara i fråga om umgänge och gemenskap i livet, utan i fråga om ett utbyte av tankar och hemligheter,   så att hon blev spegeln som återspeglade alla Jesu tankar, känslor, strävanden, önskningar och syften så som han   i sin tur, på ett mer högtstående sätt, såsom i en fläckfri !288

spegel, återspeglade det under av renhet, kärlek, hängi-  venhet, av ofantlig kärlek som var Marias innersta. Maria kunde därför säga med starkare skäl än Hedningarnas   Apostel: Det är inte jag som lever nu; det är Jesus som lever i mig. (De Concilio: Kunskapen om Maria)34    PRA.ESIDIEOFFICERARNAS   TJÄNSTEÅLIGGANDEN    1. DEN ANDLIGE LEDAREN    Eftersom legionen helt bedömer sin framgång efter de andliga egenskaper som utveck-  lats i dess medlemmar och som de har låtit verka i sitt arbete, följer det att den andlige leda-  ren, vars främsta plikt är att bibringa medlemmarna dessa egenskaper, är praesidiets verkliga   drivfjäder. Han skall delta i mötena och han skall tillsammans med presidenten och övriga   officerare se till att reglerna följs och att legionens systern genomförs både andligen och bok-  stavligt. Han skall vara på sin,vakt mot alla oegentligheter och han skall inneha all rättmätig   legionärsbefogenhet.    Om hans praesidium är värt namnet har han sin församlings särskilda entusiasm och

!289

möjligheter i detta. Men huruvida dess arbete blir av ett svårt och värdefullt slag beror på   honom. Det är hans uppgift att sporra de övriga, eftersom inre ovillighet och yttre hinder   måste övervinnas. Praesidiet ser honom som den livgivande principen för sin andlighet. I   själva verket beror så mycket av honom att påven Plus XI formulerar det således: "Mitt öde   ligger i dina händer. Det skulle vara en bedrövelse om detta förtroende ens i ett enda fall   skulle svikas; om ens en liten grupp, som längtar efter att göra sitt bästa för Gud, Maria och   människors själar skulle bli lämnade vilse, sannerligen en flock utan herde! Vad skulle den   överste herden säga om en sådan herde, vilken han hade betraktat som föreningens själ, alla   goda gärningars inspiration och källan till entusiasm". (Påven Plus XI)    Den andlige ledaren skall betrakta sitt praesidium så som en novisansvarig skulle be-  trakta dem han har i sin vård och oavlåtligt sträva efter att utveckla deras andliga inställning   samt locka fram hos dem gärningar och egenskaper som anstår en marialegionär. Man korn -   mer att erfara att dessa andliga egenskaper når upp till de höjder dit de kallats, så att den and-  !290

lige ledaren inte behöver frukta för att appellera till den högsta dygd eller att ge sina medlem-  mar arbetsuppgifter som kräver heroiska egenskaper. Till och med det omöjliga måste under-  kasta sig Guds nåd, och nåden finns om man ber om den. Men han skall likaledes insistera på   oföränderlig plikttrohet i tjänstens smärre detaljer såsom den nödvändiga grunden för stora   verk. Även om karaktären kan visa sig i det stora, formas den i det lilla.    Han skall se till att hans medlemmar inte tar sig an arbetet i en självisk anda, och kom-  mer på så sätt att försäkra sig om att de varken återvänder upprymda av framgång eller ned-  stämda av ett skenbart misslyckande, beredda att gång på gång återvända till den mest obe-  hagliga eller mest deprimerande plikten, om det beordras.    Han skall se till att de kompletterar ett oförskräckt och grundligt utförande av sitt   aktiva arbete med bön och självuppoffrande handlingar, och han skall lära dem att det är justvid den tidpunkt då, mänskligt sett, allt verkar hopplöst som man kan vända sig till Legionens   Drottning, deras Moder, med största förtröstan och hon kommer att ge dem segern.    !291

Den viktigaste plikten hos en andlig ledare i Marialegionen är att fylla sina medlem-  mar med en upplyst och innerlig kärlek till Guds Moder och särskilt till dessa hennes egen-  skaper som legionen håller i ära.    Genom att således tålmodigt bygga och inpassa sten på sten kan han hoppas att i varje   medlem resa en andlig befästning som inget kan smula sönder.    Såsom medlem av praesidiet skall den andlige ledaren delta i dess förhandlingar och i   dess olika diskussioner och åtaganden och skall vara "lärare, rådgivare och vägledare när så   erfordras" (Påven Plus X)    Han bör dock se till att han inte påtar sig presidentens plikter. Om det uppstår en sådan   tendens, kommer det inte att gynna praesidiet. Om det till hans prestige såsom präst och hans   oändligt större levnadskunskap läggs att ta hand om och leda verksamheten, blir effekten på   mötet överväldigande. Man kommer att finna att behandlingen av varje enskilt fall kommer   att utformas som en dialog mellan den andlige ledaren och ifrågavarande legionär, i vilken   !292

presidenten och medlemmarna i allmänhet inte tar del utan förblir tysta, på grund av en känsla   av att deras inblandning skulle verka såsom ett försök att lägga sig i den andlige ledarens be-  dömning. Om det fria och allmänna diskuterandet av olika fall upphör, kommer mötet att ha   mist det som var dess främsta attraktion, dess viktigaste utbildningskraft och dess mest be-  tydande hälsokälla. Ett sådant praesidium kommer inte att uträtta något arbete, ifall den and-  lige ledaren är frånvarande och kan falla samman i händelse av hans frånfälle.    "Han skall - såsom det krävs av varje medlem - med största intresse ta del i allt som   berättas på mötet, men han ska inte ta fasta på varje yttrande som ett tillfälle att inflika sina   egna synpunkter. Naturligtvis ska han inskrida när hans råd eller kunskaper otvetydigt   erfordras. Men han bör göra detta på ett avvägt sätt och inte `mörklägga' presidenten eller   överrösta mötet; å andra sidan skall han lägga sig i tillräckligt mycket för att ge medlemmarna   ett föredöme i fråga om hur mycket och på vilket sätt de bör intressera sig för fall som inte är   deras egna." (Biskop Helmsing)    !293

Om ett praesidium åtar sig att studera något skall den andlige ledaren övervaka valet   av böcker som skall läsas. Han skall utöva en vaksam censur över detta studium och inte   tillåta att doktriner framläggs för medlemmarna som inte fullständigt överensstämmer med   Kyrkans äkta principer.    Direkt efter reciterandet av Catena bör ett kort anförande hållas av den andlige leda-  ren, företrädesvis som en kommentar till handboken. (Se sektion 11, Allucutio, kap. IS, Prae-  sidiets Dagordning) Om han är frånvarande åligger detta presidenten. Omedelbart efter slut-  bönerna för mötet skall han ge medlemmarna sin välsignelse."Kristus utnämnde faktiskt ett prästerskap, vilket inte enbart skulle representera honom och kämpa för   honom utan i viss mån vara Han själv - det vill säga att han skulle utöva gudomlig makt genom dess försorg.   Där%r är tillgivenheten och vördnaden för prästen en direkt hyllning till det eviga Prästerskapet i vilket den   mänsklige tjänaren tar del." (Benson: Kristi Vänskap)    "Prästen måste vara den lantman som varje timme på dagen, från gryning till skymning, går ut på gator   och torg för att leja arbetare till Herrens vingård. Utan denna hans uppmaning är det stor risk att de flesta kom-  !294

mer att stå där `sysslolösa hela dagen"' (Matt. 20:6) (Civardi)    2. PRESIDENTEN    l. Presidentens viktigaste tjänsteåliggande skall vara att närvara vid mötena i den curia   till vilken praesidiet hör och på detta och andra sätt hålla praesidiet fast förenat med legionens   huvudavdelning.    2. Under praesidiets möten skall presidenten vara ordförande och leda behandlingen av   ärenden. Han skall fördela arbetet och ta emot medlemmarnas arbetsrapporter. Han skall   komma ihåg att han är där såsom legionens förtroendeman, som skall se till att systemet följs   till alla delar. Brister i detta förvaltarskap utgör trolöshet mot legionen. Världens armeer   skulle kalla det förräderi och på det strängaste bestraffa förbrytaren.    3. Han skall primärt ha ansvar för att mötessalen är i ordning (d.v.s. vad gäller belysning.   värme, sittplatser o.s.v.) så att mötet kan börja på utsatt tid.    4. Han skall börja mötet exakt på utsatt tid, avbryta förhandlingarna på bestämd tid för   !295

reciterandet av Catena och avsluta mötet på föreskriven tidpunkt och bör därför ha en klocka   framför sig på bordet.    5. Om den andlige ledaren är frånvarande skall presidenten framföra allucutio eller upp-  dra åt någon annan att göra detta.    6. Han skall instruera och övervaka de övriga officerarna i utförandet av deras tjänste-  åligganden.    7. Han skall alltid vara uppmärksam på medlemmar med speciella förtjänster, vilka han   kan anbefalla till curian vid vakanta officersbefattningar i hans eget praesidium eller annor-  städes. Eftersom praesidiets effektivitet beror på officerarnas duglighet bör presidenten sätta   en ära i att befordra dem som är värdiga och således sörja för legionens framtid.    8. Han skall etablera en hög nivå av andlighet och entusiasm hos alla sina medlegionärer,   men inte på ett sådant sätt att han själv påtar sig arbete som hans medlemmar bör utföra. Om   presidenten skulle göra detta skulle han förvisso visa entusiasm, men han skulle inte föregå   !296

med gott exempel, för han skulle därigenom hindra dem, för vilka exemplet var avsett, att   följa det.    9. Han skall komma ihåg att viskade eller otydliga rapporter är mötets fiende. Han måste   själv använda ett röstläge som hörs genom hela rummet. Om han skulle slappna av i detta av-  seende, kommer han att märka att hans medlemmar avlägger rapporter som endast med mödakan höras, och mötet kommer genast att tyna av.    10. Det skall vara hans plikt att tillse att varje medlem avger en tillfredsställande rapport,   att med klok utfrågning uppmuntra oerfarna eller blyga medlemmar, och å andra sidan lägga   band på de rapporter, som hotar att uppta för stor del av den tillgängliga tiden, även om de är   utmärkta.    11. Det hör till god mötesteknik att presidenten bör tala så lite som möjligt. Detta innebär   att man måste hålla en medelkurs mellan två ytterligheter. Den ena består i att varken använda   spärr eller stimulans så att mötet nästan lämnas att fortgå av sig självt. Resultatet blir att som-  liga medlemmar nöjer sig med att avge enstaviga rapporter, !297

medan andra inte vill sluta prata.   Genom att på detta sätt få ut ett medelvärde mellan "för lite " och "för mycket" kan praesidiet   se ut att behandla sina ärenden på korrekt tid. Men självfallet utgör inte en sådan kombination   av felaktigheter något som är rätt, lika lite som dolt kaos är perfekt ordning.    Den andra ytterligheten består i att tala för mycket. Vissa presidenter talar febrilt hela   tiden och (a) upptar själva tid som tillhör de övriga medlemmarna och (b) förvränger tanken   med praesidiet, vilket inte skall vara ett föreläsningssystem utan ett gemensamt övervägande   av "(min) Faders angelägenheter" (Luk. 2:49) (c) och utöver detta invaggar överdrivet talande   av presidenten medlemmarna i ett avslappat tillstånd, i vilket de inte vill säga något.    Båda dessa ytterligheter utgör alltigenom usel övning lör medlemmarna.    12. Han ska lägga sig vinn om en anda av broderskap i praesidiet och veta att när den för-  svinner, försvinner allt. Han skall själv trygga denna genom att visa den största tillgivenhet   för var och en av medlemmarna och allmänt genom att vara ett !298

föredöme i fråga om stor öd-  mjukhet. Han skall ta emot Herrens ord: "Den som vill vara den förste bland er skall vara de   andras slav." (Matt. 20:27)    13. Han skall uppmuntra sina medlemmar att uttrycka sina åsikter och att frivilligt hjälpa   till i andras fall och på så sätt utveckla ett livligt intresse för praesidiets hela arbete hos dem.   14. Han skall förvissa sig om att varje legionärs arbete utförs   (a) i den rätta andan.    (b) efter strikta principer,    (c) så att allt det goda som legionen i varje fall vill skörda åstadkommes,   (d) så att man gång efter annan återupptar ett tidigare arbete,    (e) så att en handlingskraftig anda hålls levande hos medlemmarna genom att man ofta utför   ett banbrytande arbete.    15. Han skall försäkra sig om att medlemmarna gör sitt yttersta i fråga om ansträngning   och självuppoffring. Att kräva en obetydlig uppgift av en mycket duglig legionär är att begå   !299

en stor orättvisa mot denne, vars evighet håller på att utformas. Alla accepterar att ta lätt på   saker och ting om de uppmuntras därtill. Följaktligen måste presidenten mana på var och en,   därför att Gud kräver det yttersta av alla sina skapade varelser.    16. Brister hos praesidiet är vanligen brister hos presidenten. Om han accepterar felaktig-heter kommer de att upprepas och förvärras.    17. Eftersom presidenten fyller sin funktion ungefär femtio gånger under ett år och inte är   mer än människa, är det oundvikligt att han vid några tillfallen är på dåligt humör. Om så är   fallet måste han anstränga sig att inte visa något av detta, tör inget är mera smittosamt än   dåligt humör. Om det börjar hos en person kan det snabbt förstöra en hel församling.    18. En president som märker att praesidiet dras mot slapphet eller modlöshet, skall privat   rådgöra med curians officerare i fråga om vad som är lämpligt att göra, och om man rekom-  menderar hans egen omplacering till vanligt medlemskap, skall han ödmjukt åtlyda detta   beslut, som kommer att bli till stor välsignelse för honom.    !300

19. Han skall likt varje officer och medlem uppfylla medlemsplikterna genom att utföra   praesidiets vanliga arbete. Det skulle vara överflödigt att uttrycka denna regel när det gäller en   president, om inte erfarenheten visade på motsatsen.    20. Slutligen får han aldrig sakna de karaktärsdrag, vilka en ledande auktoritet i fråga om   lekmannaapostolatet (Kardinal Pizzardo) insisterar på att särskilt behöva karakterisera varje   ledare inom denna rörelse: lydnadens dygd gentemot kyrklig myndighet, en anda av självför-  nekelse, kärlek och harmoni i förhållande till andra organisationer och till de individer som   hör till dessa.    "Från det ögonblick då jag förunnades omsorg om själar, såg jag med detsamma att uppgiften översteg   mina krafter, och i det att jag skyndsamt tog min tillflykt till Guds famn, härmade jag de småbarn som gömmer   sitt ansikte vid sin faders axel när de blir rädda: 'Du förstår, Herre,' utropade jag, `att jag är för liten för att liv   nära dina små, men om du genom mig vill tilldela var och en vad som är lämpligt, fyll då mina händer, och utan   att lämna din famns tillflykt eller ens vrida på huvudet, skall jag fördela dina skatter till de själar som kommer   till mig och frågar efter föda. Om de finner den god skall jag !301

veta, att det inte är mig de är skyldiga detta, utan   dig; medan om de tvärtemot klagar och tycker illa om dess bitterhet, skall jag inte alls bli upprörd utan skall för-  söka övertala dem att det kommer från Dig, och jag skall se till att inte ge dem något annat." (Saa Therese av   Lisieux)    3. VICE-PRESIDENTEN    1. Det åligger vice-presidenten att närvara vid eurians möten.    2. Han skall presidera vid praesidiets möten om presidenten inte är närvarande. Det är   dock underförstått att hans ställning inte innebär någon rätt att efterträda presidenten om   dennes post blir vakant.    Följande råd, taget från Sa Vincent de Paul-sällskapets handbok, har samma tillämp-  ning för vice-presidenten i ett praesidium: "När presidenten är frånvarande, i synnerhet %r en   något längre tid, är det underförstått att vice-presidenten innehar alla hans befogenheter och   helt ersätter honom. En sammanslutning far aldrig stå still därför att en medlem saknas, och   detta skulle bli fallet, om medlemmarna inte dristade sig att !302

göra något i presidenten frånvaro.   Det är således inte enbart hans rättighet, utan en samvetsplikt för vice-presidenten att heltfylla den frånvarande presidentens plats för att denne, då han återvänder, inte ska upptäcka att   allt har avmattats på grund av hans frånvaro."    3. Han skall rent allmänt assistera presidenten i tillsynen av praesidiet och med att be-  handla dess ärenden. Alltför ofta antar man att hans plikt börjar först när presidenten är från-  varande. Detta är ett misstag som brukar vara katastrofalt för såväl presidenten som praesidiet.   Den riktiga inställningen är att vice-presidenten ska förtroligt samarbeta med presidenten i   fråga om ordförandesysslorna. De båda bör vara i förhållande till praesidiet såsom fader och   moder till hemmet eller såsom överbefälhavaren och stabschefen till en arme. Vice-  presidenten kompletterar presidenten. Han avses vara en aktiv officer, inte passiv eller   reservofficer. Under mötena är det hans särskilda uppgift att övervaka de otaliga detaljer som   presidenten inte uppmärksammar, men vilka kan avgöra att praesidiet fungerar.    4. I synnerhet åligger det vice-presidenten att ta hand om !303

medlemmarna. Han skall bo-  kanta sig med nytillkomna vid deras första besök och välkomna dem till praesidiet, presentera   dem för de övriga medlemmarna före eller efter mötet, se till att de tilldelas arbetsuppgifter   och instrueras om medlemskapets förpliktelser (innefattande det dagliga reciterandet av   Catena) samt bli medvetna om existensen av den praetorianska graden av medlemskap och   dess enskildheter.    5. Under mötet skall han föra en närvarolista.    6. Han skall föra de skilda matriklarna för aktiva, praetorianska, adjutorianska och   auxiliära medlemmar och i varje matrikel notera ordinarie medlemmar och provmedlemmar   var för sig. Han skall till se att aspiranterna far besök i slutet av sin prövotid och blir över-  förda till de ordinarie matriklarna, såvida de har varit trogna sina förpliktelser.    7. Han skall meddela de aktiva aspiranterna att deras prövotid drar mot sitt slut och skall   arrangera allt för avläggande av löftet.    8. Han skall observera att en medlem håller på att dra sig !304

undan mötena och skriftligt   eller på annat sätt bemöda sig om att förhindra ett fullständigt svikande av medlemskapet.   Det är uppenbart att det mellan dem vars medlemskap aldrig betvivlas och dem som   faller ifrån med detsamma på grund av olämplighet måste finnas en stor mellangrupp, vars   uthållighet i fråga om medlemskap brukar bero på yttre och tillfälliga omständigheter, och   vilka en vänlig medlemskapsofficers särskilda omsorger skulle kunna hålla kvar som medlem-  mar. Man bör även komma ihåg att det är viktigare för legionen att behålla en medlem än att   vinna en ny. Följaktligen skulle denne officers arbete, om det troget utförs, kunna vara direkt   ansvarigt för en mängd goda gärningar och andliga segrar; det skulle snabbt kunna leda till   bildandet av nya praesidier och skulle i sig kunna utgöra ett alldeles speciellt apostolat.    9. Han skall se till att plikten att bedja för de avlidna medlemmarna inte försummas. Den   plikten definieras på annat ställe i en särskild sektion.    10. Han skall besöka sjuka medlemmar eller se till att de far besök av andra legionärer.    !305

11. Han skall handleda de övriga medlemmarna i deras bemödanden att vinna auxiliära -ich i synnerhet adjutorianska - medlemmar och sedan hålla kontakt med dem.    "Noviserna uttryckte sin förvåning för S:ta Therese när de såg henne gissa deras innersta tankar. `Här är   min hemlighet' förklarade hon för dem, 'Jag ger er aldrig en anvisning utan att åkalla den Heliga Jungfrun. Jag   ber henne att upplysa mig om vad som kommer att vara till största nytta för er, och jag blir ofta förbluffad över   det som jag sedan undervisar er om. Jag känner att jag inte tar fel i att Jesus talar till er genom min mun, när jag   talar med er.' "(S:ta Therese av Lisieux)    4. SEKRETERAREN    1. Sekreteraren skall närvara vid curians möten.    2. Det är sekreterarens ansvar att föra praesidiets protokoll. Stor omsorg bör läggas på att   föra protokollet, vilket skall läsas upp klart och tydligt. Protokollet spelar en mycket viktig   roll både i fråga om innehåll och uppläsning. Ett väl uppläst protokoll, varken för kort eller   för långt, vilket uppenbarligen har kostat sekreteraren avsevärd möda, sätter en bra rubrik för   mötet och kommer i betydande grad att bidra till dess !306

effektivitet.    3. Sekreteraren måste ge akt på sina verktyg om han önskar åstadkomma ett gott resultat.   Det är ett faktum, som beror på det mänskliga psykets struktur, att även en duktig sekreterare   inte kommer att åstadkomma ett värdigt dokument om han skriver med blyertspenna eller en   dålig bläckpenna på dåligt papper. Följaktligen skall protokollet skrivas med bläck eller på   maskin, och i en bok av god kvalite.    Sekreteraren fullgör inte sin arbetsplikt gentemot praesidiet genom att enbart utföra   sekreterararbete.    Han skall punktligt skicka in all information och alla rapporter som kan krävas av   curian, och skall på det hela taget ansvara för praesidiets korrespondens. Han skall även tillse   att praesidiet har tillräckligt med skrivmateriel.    Delar av sekreterarens tjänsteåligganden kan dock av presidenten delegeras till andra   pr-aesidiemedlemmar.    "Evangeliet säger: 'Maria bevarade allt detta i sitt hjärta.' (Luk. !307

2:51) Varför inte också på pergament,   ~ r_yade sig Botticelli. Och utan att gå djupare in i bibeltolkningen av händelsen, avbildade han den mest fullän-  dade av alla psalmer om hänryckning och tacksamhet. En ängel håller fram bläckhornet i sin högra hand, medan   h:in med vänstra stödjer manuskriptet i vilket den Heliga Jungfrun just har skrivit ner Magnificat med illumi-  ?m°s ~,de gotiska bokstäver; hennes knubbiga Bambino antar ett profetiskt utseende och hans lilla hand tycks styra   ~,alerns fingrar, dessa nervösa, känsliga, nästan tänkande fingrar som den florentinske mästaren alltid nära   -,cierar med hur han uttrycker sin ide om Jungfrun. Bläckhornet har likaledes en egen betydelse här. Fastän    ; i nte är av guld, ej heller inlagt med ädelstenar såsom krona som hålles av änglar, symboliserar även det den   vnferande bestämmelse som väntade Drottningen av Himmel och Jord. Det förutsäger allt som till tidens ände   ~ mimer att skrivas i mänskliga uppteckningar som en bekräftelse av vad Herrens ödmjuka tjänare har förutsagt   —n cgen berömmelse." (Vloberg)5. SKATTMÄSTAREN    1. Skattmästaren skall delta i curians möten.    2. Han skall ansvara för in- och utbetalningar till och från praesidiet och för att föra full-  ständiga och korrekt skrivna räkenskaper över dessa.  !308

3. Han skall se till att insamlingen i den hemliga säcken görs vid varje möte.    4. Han skall endast betala ut pengar enligt praesidiets direktiv och skall deponera praesi-  diets kontanttillgodohavanden på så sätt som detta bestämmer.    5. Han skall ha i åtanke rekommendationen om ackumulerade medel som behandlas i   kapitel 35 om medel, och skall emellanåt aktualisera frågan inför praesidiet.    "Maria är hela Treenighetens munskänk, ty hon skänker i och ger den Helige Andes vin till vemhelst   hon vill och så mycket som hon vill. (Sa Albert den Store)    Maria är skattmästaren vars skatt är Jesus Kristus. Det är honom själv som hon äger, honom själv som   hon ger." (St Peter Julian Eymard)

Kapitel 39 Grundläggande punkter för legionens apostolat   1. SJÄLAR NÅS INTE ANNAT ÄN GENOM GENOM MARIA

!309

Ibland hålls Maria i bakgrunden för att det ska stämma med de fördomar som behandlar henne som obetydlig i kristendomen. Detta sätt att göra den katolska läran mer acceptabel kanske rimmar med vissa förnuftsresonemang. Det speglar dock inte den Gudomliga idén. De som går till väga på detta sätt inser inte att de lika gärna kunde predika kristendom utan Kristus när de så försummar Marias del i försoningen. För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria. Från början — alltså innan någon värld skapats — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde . Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom. På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även !310

med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15: "Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen". I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos 2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.   Levandegjord och klart uppenbarad i profetior Den profetiska traditione fortsätter: "Jungrfrun", "Jungfrun och banet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida" — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår !311

frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia. En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet. De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta

!312

landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen. På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats. Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär. Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val. Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det.     Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en !313

gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten.    Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds treenighet hade då inte antagit kött genom henne.     "Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid.     Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)"  !314

Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå, sunda förnuftet säger oss måste ha varit det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla. Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade.   Ingen sann kristendom utan Maria. Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet. Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den !315

natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21) Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn.    Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria. Sonen återfinns alltid med sin Moder Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth.    Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det !316

utvalda folket - herdarna - fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne. Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet. Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission. Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd. När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull.

!317

Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer. "För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten."   Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11) Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är närvarande erhåller vi heller ingen nåd. Detta är en överväldigande tanke. Frågan kan dyka upp: Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd? De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför !318

Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss.  Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del.     Vilken plats behöver vi ge henne? Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten. Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?" Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på !319

detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra. För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss. Varje handling ska erkänna hennes "Fiat" Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne. Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus. !320

Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam. Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt." Ära Herren med Maria Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast !321

endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans. Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på  detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48-49) Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation. Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en

!322

utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne. Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden. ”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter.   I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid sidan av treenigheten, den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden.

33   LEGIONÄRERS GRUNDLÄGGANDE PLIKTER   l. REGELBUNDEN OCH PUNKTLIG NÄRVARO VID PRAESIDIETS   !323

VECKOMÖTEN    (Se kapitel 11, legionens ordning)    (a) Denna förpliktelse är svårare när man är trött än när man är utvilad, svårare i dåligt väder än i vackert och generellt när man är frestad att bege sig någon annanstans. Men vari ligger prövningen om inte i svårigheten, och var ligger den verkliga förtjänsten om inte i basegrandet av svårigheter?    (b) Det är lättare att inse värdet i att utföra ett arbete än värdet av att närvara vid ett möte för att rapportera om detta arbete; dock är mötet den främsta plikten. Mötet förhåller sig till arbetet såsom roten till blomman; den senare kan inte leva utan den förra.    (c) Plikttrohet i fråga om närvaro, trots lång resväg till och från utgör bevis på en djupgående andlig vision, för normalt resonemang menar att mötets värde är mindre än tidsspillan   i resandet. Men det är inte förspilld tid. Det är en del, och därtill en särskilt förtjänstfull del av hela det utförda arbetet. Var Marias långa resa vid Besökelsen förspilld tid?    "Till sina övriga dygder fogade S:ta Therese ett ståndaktigt mod. Hon följde alltid principen att `vi bör hålla på tills våra krafter sinar innan vi klagar.' Hur många gånger begav hon sig inte till ottesången när hon led av yrsel eller häftig huvudvärk!

!324

`Jag kan fortfarande gå,' brukade hon säga, 'och följaktligen bör jag vara på min post.' Tack vare denna oförfärade energi, utförde hon gärningar som var heroiska." (S:ta Therese av Lisieux)   2. HUR ARBETSPLIKTEN FULLGÖRS VARJE VECKA    (a) Detta arbete skall vara omfattande, det vill säga legionären ska ägna sig åt det ett par timmar per vecka. Men legionärer bör inte begränsa sig så matematiskt. Många legionärer   överskrider avsevärt detta minimum och arbetar flera dagar i veckan. Det finns många som arbetar varje dag. Arbetet måste motsvara ett visst aktivt åliggande som blivit bestämt av   praesidiet, inte något som dikterats av den enskilde legionärens önskemål. Böner och andra andliga övningar, hur omfattande de än må vara, uppfyller inte förpliktelsen och ersätter inte   ens delvis aktivt arbete.    (b) Arbetet är bara bön i en annan form och bönens regler måste tillämpas i det. Inget arbete kommer att bestå utan den andliga ramen. Antingen kommer en förpliktelse att vara lätt, i vilket fall den blir enformig, eller om den är intressant kommer den högst sannolikt att vara svår och utmärkas av bakslag och skenbart misslyckande. I bägge fallen brukar mänskliga överväganden snabbt tillråda att man överger dem. Legionären måste i stället vara övad att genomskåda de !325

mänskliga känslornas dimmor, vilka fördunklar varje arbete, för att se dess sanna kontur som är det andliga. Ju mer arbetet är som ett kors att bära, desto högre skall detvärderas.    (c) Legionären är en soldat och tjänstgöringen bör inte kräva mindre mannakraft än den gör för soldaten som har jordiska ting att kämpa för. Allt som är ädelt och självuppoffrande och ridderligt och starkt i soldatpersonligheten bör finnas i högsta grad hos en sann Marialegionär och naturligtvis återspeglas i den legionärens arbete.    Soldattjänstgöring kan innebära död eller enbart enformigheten under ett vaktpass eller skurande av barackgolvet, det växlar. Men i varje fall ser man enbart till tjänstgöringen, inte till vad den tjänsten omfattar. Under alla omständigheter finns samma plikttrogenhet, och nederlag eller seger påverkar inte tjänstgöringen. Legionärens pliktkänsla måste vara lika   stark, lika grundlig dess tillämpning i varje uppgift, den obetydligaste så väl som den svåraste.     (d) Legionärsarbetet skall utföras i närmaste förbund med Maria. Men därutöver måste det anses som ett nödvändigt syfte hos detta arbete att inge dem, som är föremål för det, kunskap om Maria och en sann kärlek till henne, vilket kommer att få dessa själar att åtaga sig någon tjänst för henne. Att förstå Maria och vara hängiven henne är !326

nödvändigt för själarnas hälsa och utveckling. "Ty hon tager del i de Gudomliga mysterierna och kan förvisso beskrivas som deras beskyddare. På henne, såsom den ädlaste grunden näst efter Jesus Kristus, vilar tron hos alla släktled." (AD 3, l AD: Ad Diem Illum (Till den dagen) (Jubileum för definitonen av den Obefläckade Avlelsen, Påven S:t Pius X. 1904)   Legionärerna uppmanas att beakta andra tankeväckande ord   från Påven S:kt Pius X: "Så snart som hängivenhet för den vördnadsvärda Maria har rotat sig djupt i själarna - då och inte förrän då - kommer den som arbetar för dessa själar att se hur det   från dem frambringas frukter av dygd och helighet som motsvarar hans strävanden för deras skull."    "Minns att du utkämpar en vinnande strid, liksom vår Herre på Golgata. Var inte rädd för de vapen han vässade, ej heller för att dela de sår han bar. Huruvida segern skall komma i din generation eller nästa, vad spelar det för roll för dig? `Fortsätt med traditionen av tålmodig strävan och låt Herren ta hand om resten, ty det åligger inte oss att veta tiden eller de ögonblick som vår Herre har bestämt med sin makt. Fatta mod och bär ditt ridder-  skaps börda med samma orubbliga mod som de högsinnade andar som gick före dig." (T. Gavan Duffy: The Price of Dawning Day

!327

3. ATT UNDER MÖTET LÄMNA EN MUNTLIG RAPPORT OM UTFÖRT ARBETE Detta är ett mycket viktigt åliggande och en av de viktigaste praktiska aktiviteterna som bidrar till att bevara intresset för legionens arbete. Rapporten är avsedd såväl för detta   ändamål som för att förse mötet med information. Ett gott kriterium på en legionärs effektivitet är den omsorg som lagts ner på att för bereda rapporten och sättet att presentera den på.   Varje rapport är en tegelsten i mötets byggnad och mötets helhet beror på hur perfekta rapporterna är. Varje rapport som fattas eller är bristfällig är en motgång för mötet, vilket i sig är en   källa till liv.    En viktig del av medlemmarnas utbildning bör bestå i att lära sig av andra medlemmars metoder, såsom de framgår av deras rapporter, och genom att lyssna till de kommentarer   som ens egen rapport framkallar hos erfarna legionärer. Därav följer att en rapport, som en bart ger torftiga upplysningar, inte kan bli ett verktyg till hjälp för vare sig de medlemmar   som avger den eller för dem som lyssnar till den.    För en utförligare behandling av rapporten och hur den utformas, se sektion 9, kapitel 18, Mötesordning för praesidiet.  !328

"Ha i åtanke den enträgenhet med vilken Sankt Paulus uppmanar kristna att bistå, tänka på och bedja för `alla människor, ty Gud vill at alla människor skall frälsas... ty Kristus offrade sig för allas frälsning." (1 Tim. 2:6) Och denna princip om pliktens allmängiltighet och om dess föremål ingår även i det sublima uttalandet från St Johannes Chrysostomos: `Kristna, ni kommer att avge räkenskap inte enbart för er själva utan för hela   världen.' "(Gratry: Les Sources) 4. OKRÄNKBAR SEKRETESS MÅSTE GÄLLA    för legionärerna i fråga om det som de far höra på sina möten eller under fullgörande av sitt arbete. Denna vetskap kommer till dem eftersom de är legionärer, och det skulle vara oacceptabelt förräderi mot legionen att yppa den. Rapporter måste naturligtvis avges till praesidiemötet, men även här måste det råda förtänksamhet. Detta problem diskuteras mer utförligt i sektion 20, kapitel 19, Mötet och medlemmen.    "Bevara vad som anförtrotts dig." (l Tim. 6:20)      5. VARJE MEDLEM SKALL HA EN ANTECKNINGSBOK    i vilken man kort registrerar sina fall. (a) Arbetet är värt att !329

engagera sig i på ett affärsmässigt sätt, (b) tidigare och avslutade fall kommer inte att förloras ur sikte, (c) utan dess hjälp kan inte en ändamålsenlig rapport avges, (d) den kommer att bli en övning i ordningsamhet, och (e) denna påtagliga förteckning över uträttat arbete kommer att bli ett värdefullt motmedel i den oundvikliga stund, då dagens misslyckande kastar sin skugga över gårdagens   verk.    Denna förteckning bör vara av skyddad beskaffenhet (d. v. s. en sorts chiffer bör uttänkas för att inte avslöja grannlaga upplysningar för någon annan än legionären. Man skall   aldrig anteckna i den i närvaro av de personer som saken angår    "Låt allt ske värdigt och med ordning." (1 Kor. 14:40)   6. VARJE LEGIONÄRS DAGLIGA RECITERANDE AV CATENA LEGIONIS    som huvudsakligen består av Magnificat, Marias egen bön, Kyrkans aftonpsalm, "den ödmjukaste och mest tacksamma, den mest sublima och prisade av alla lovsånger." (St. LouisMarie de Montfort)    Såsom namnet antyder utgör denna länken mellan legionen och det dagliga livet hosalla dess medlemmar, aktiva såväl

!330

som auxiliärer och det band som förenar dem med varandra   och med deras Heliga Moder. Namnet vittnar också om förpliktelsen att dagligen recitera kedjan. Låt föreställningen om en kedja, sammansatt av länkar - som var och en är absolut   livsviktig - vara en uppmaning till varje legionär att inte bli en avbruten länk i legionens dagliga bönekedja. Legionärer vilka av omständigheterna har tvingats lämna ett aktivt medlemsskap (och även de vilka inte fullt så betydelsefulla skäl har fått att lämna leden) bör ändå upprätthålla denna vackra andaktsövning och åtminstone bevara detta band till legionen obrutet i   livet.    "När jag dagligen talar förtroligt med Jesus, gör jag detta varje gång i Marias namn och delvis för henne. Genom mig önskar hon återuppleva de timmar av ljuv närhet och outsäglig ömhet som hon tillbragte tillsammans med sitt älskade barn i Nasaret. Med min hjälp skulle hon än en gång glatt kunna tala med honom;   tack vare mig skulle hon kunna omfamna honom och trycka honom till sitt bröst såsom hon en gång gjorde i Nasaret." (De Jaegher: "The Virtue of Trust")   7. FÖRHÅLLANDET MEDLEMMAR EMELLAN    Legionärer är tämligen villiga att på ett allmänt sätt uppfylla !331

plikten att älska sina medlemskamrater, men ibland kommer de inte ihåg att det måste innefatta en vänlig attityd gentemot skenbara brister. Att inte beakta detta kommer att beröva praesidiet dess vänliga atmosfär och kan få den ödesdigra effekten att andra avbryter sitt medlemskap.    Å andra sidan bör alla vara tillräckligt förnuftiga att inse deras medlemskap är helt oavhängigt av såväl det faktum att de har en president eller en kollega som de anser vara trevlig eller otrevlig, som av verklig eller inbillad nonchalans eller brist på uppskattning. Detta gäller även meningsskiljaktigheter, tillrättavisningar eller andra tillfälliga omständigheter.    Att underordna sig själv måste vara grunden för allt gemensamt arbete. Utan detta kan till och med de bästa medarbetarna hota organisationens existens. De tjänar legionen bäst som lägger band på sin egen individualitet och anpassar sig helt och så harmoniskt som möjligt till systemet. Däremot kan den som säger eller gör något som avviker från den vänlighet, som bör känneteckna legionen, öppna en pulsåder med ödesdigert resultat. Låt således alla se till att verka för enighet och inte för splittring.    När man diskuterar attityden legionärer emellan, måste man i synnerhet nämna det som slarvigt men felaktigt kallas "småaktig avund" (petty jealousies). Avundsjuka är i sig sällan liten och obetydlig. Den innebär frätande syra i hjärtat. Den !332

ingår nästan allmänt i mänskliga relationer och förgiftar dem. Hos de ondskefulla är den en vild och rasande kraft som kan få dem att begå de mest fruktansvärda gärningar. Men på samma sätt frestar den de osjälviska och renhjärtade på grund av deras känsliga och älskvärda sinnelag. Hur svårt är det inte att se sig ersatt av andra, passerad i fråga om pliktuppfyllelse eller prestation, ställd åt   sidan till förmån för de unga! Hur bittert är det inte att begrunda sin egen tillbakagång! De mest framstående själar har känt detta inre kval och har därav lärt känna sin egen förbluffande   svaghet. Ty den bitterheten är i själva verket pyrande hat och nära att flamma upp till en förtärande eld.    Lindring kan ligga i att försöka glömma. Men legionären måste sikta mot högre ting än en dylik frid. Han får inte nöja sig med mindre än seger, det oerhört förtjänstfulla besegrandet av rå natur uppställd till strid, omvandlandet av avundens självhat till kristen kärlek. Hur kan ett sådant mirakel åstadkommas? Det kan åstadkommas genom att man mobiliserar hela sin legionära plikt gentemot sina medlegionärer och dem som omger en, hos vilka man i   var och en lärts att se och vörda sin Herre. Varje styng av avund måste bemötas med denna tanke: Den person vars befordran har förorsakat min smärta är ingen annan än Herren. Mina känslor måste därför vara desamma som de var !333

hos Johannes Döparen. Min fröjd är fullkomlig, därför att Jesus är upphöjd på min bekostnad. Han måste upphöjas och jag måste nedsänkas.    Denna inställning är helig på ett hjältemodigt sätt. Den är råmaterialet till en kallelse. Vilken härlig möjlighet det ger Maria att befria från varje fläck av fåfänga en själ genom vilken ljuset kommer att lysa på andra (Joh. 1:7), för att hon format ytterligare ett sändebud att bana väg för Herren! (Mark. 1:2)    En föregångare måste alltid önska att han själv fördunklas av den som han tillkännager. En apostel kommer alltid att med glädje betrakta hur de som omger honom utvecklas och tänker aldrig på att mäta deras utveckling i förhållande till sin egen. Den, som önskar utveckling för alla utom när detta kastar skugga på hans egen, är ingen apostel! Denna avundsamma tanke torde visa att självet ställs främst när det gäller en själv, medan självet hos en apostel alltid måste vara sist. Ja, till och med mer än så! Avunden kan inte finnas hos ett sant apostlaskap.    "Med sina första vördnadsfulla ord och sin kärleksfulla hälsning överför hon den första helgande impuls som renar dessa själar, som väcker Johannes Döparen till nytt liv och samtidigt upphöjer Elisabet.    Men om dessa första ord har åstadkommit så mycket, vad !334

skall då anses om de veckor och månader som följde? Maria ger hela tiden ...och Elisabet mottager - och varför inte säga det rent ut - mottager utan avund. Den Elisabet, hos vilken Gud likaledes åstadkommit ett mirakulöst moderskap, bugar framför sin unga kusin utan den minsta hemliga bitterhet över att inte själv vara Herrens utvalda. Elisabet hyste ingen avund mot Maria, och senare kommer Maria inte heller att kunna var avundsjuk på den kärlek hennes Son skall skänka sina apostlar. Ej heller kommer Johannes Döparen att hysa avund mot Jesus, när hans egna lärjungar lämnar honom för Jesus. Utan ett spår av bitterhet kommer han att se dem lämna honom, och hans enda kommentar är: Den som kommer ovanifrån står över alla ...Han skall bli större och jag bli mindre'." (Joh.3:30-31) [Perroy: L'Humble Vierge Marie (Den Ödmjuka Jungfru Maria)]   8. FÖRHÅLLANDET MELLAN MEDBESÖKARE    Legionärer har en särskild förpliktelse gentemot sina medbesökare. Här är det mystiska talet "två" - symbolen för kärleken till nästan, på vilken all framgång beror: Herren   "sände dem före sig två och två". (Luk.10:1) Men "två" får inte enbart betyda två personer som råkar arbeta tillsammans utan en endräkt sådan som den mellan David och Jonatan, vars   själar var förbundna. Var och en älskade den andre som sitt eget liv. (1 Sam. 18:1)    !335

"...(De) kommer åter med jubel och bär sina kärvar."    Det brukar vara i små detaljer som samspelet mellan medbesökare visas och utvecklas. Brutna löften, missade möten, bristande punktlighet, brist på människokärlek i tanke eller ord,   små ohövligheter, drag av överlägsenhet-, dessa gräver en skyttegrav mellan dem båda. Under sådana omständigheter är ingen endräkt möjlig.    " Näst efter religiös disciplin ligger den dyrbaraste garantin för välsignelse och framgång för ett religiöst samfund i den broderliga kärleken och den harmoniska endräkten. Vi måste älska alla våra bröder utan undantag såsom Marias privilegierade och utvalda söner. Det som vi gör mot var och en av dem betraktar Maria såsom gjort mot henne själv, eller snarare mot hennes Son Jesus - eftersom alla våra medlemmar har blivit kallade att bli, med Jesus och för Jesus, Marias verkliga söner. (Petit Traite de Marialogie Marianiste)   9 VÄRVANDE AV NYA MEDLEMMAR    Något som ingår i varje legionärs plikt skall vara att värva nya medlemmar. Vi är befallda att älska vår nästa såsom oss själva; härav följer att om legionen är en välsignelse för en själv, skall man då inte försöka delge andra denna välsignelse? Om man ser själar upplyfta av dess arbete, bör man då inte !336

sträva efter att utvidga detta arbete?    Och, när allt kommer omkring, kan varje legionär göra annat än att sträva efter att samla in nya medlemmar, om han betänker att Legionen uteslutande låter dem fullkomnas i Marias kärlek och i tjänst för henne? Detta är, efter Jesus Själv, den största välsignelse man kan få i livet. Ty Gud har gjort henne - i tillit till Kristus och oskiljbar från Honom - till roten, tillväxten och blomningen av det andliga livet.    Om man inte närmar sig dem och uppmanar dem till detta, kommer oräkneliga människor aldrig att fundera på att styra in på den Höga Vägen, vilket det innerst inne längtar efter och vilken skulle föra dem till så underbara ting för dem själva och genom dem för andra själar.    "För varje mänska öppnas   en väg, och sätt och en väg.   Och den Höga Själen går uppför den Höga Vägen   och den Låga Själen famlar sig fram på den Låga,   Och däremellan, på de dimmiga slätterna  driver de övriga hit och dit.   Och för varje mänska öppnas Legio Mariae   en Hög Väg och en Låg  och varje mänska bestämmer  den Väg hans själ skall gå."

!337

(John Oxenham) 10. STUDIUM AV HANDBOKEN    Det åligger varje medlem att ingående studera handboken. Den utgör den officiella redogörelsen för legionen. Den innehåller i kortast möjliga omfattning vad som är viktigt för riktigt rustad legionär att veta om organisationens principer, regler, metoder och anda. Med lemmar - och särskilt officerare - som inte känner till handboken kan omöjligen tillämpa systemet på ett riktigt sätt, medan däremot ökad kunskap alltid medför ökad effektivitet. Den   ovanliga företeelsen kommer att visa sig, att intresset växer med tiden och kvaliten med hur mycket man studerat.    Utropet "För lång!" hörs ganska ofta och ibland på ett märkligt oproportionerligt sätt från personer som varje dag ägnar lika lång tid åt tidningsläsning som vad som räcker för att läsa merparten av handboken.    "För lång!" För många detaljer! Skulle en seriös student i sitt lands lagar eller i medicin eller krigskonst använda sådana ord om en textbok av ungefär samma storlek, som omfattade allt han förväntades kunna rörande den speciella vetenskap som han studerade? Långt ifrån att säga eller tänka något dylikt skulle han memorerat varje ide, t.o.m. varje ord som fanns i en !338

sådan avhandling på en eller två veckor. "Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör." (Luk. 16:8)    Och man kommer med invändningen att "handboken är full av svåra ideer och avancerade ämnen, så att många av våra yngre och lågutbildade medlemmar knappt kan förstå dem. Så varför inte ha en förenklad handbok för sådana som dem?" Man skulle inte behöva påpeka att ett sådant förslag strider mot utbildningens främsta principer, vilka kräver att den studerande gradvis leds in på okänt territorium. Det blir ingen utbildning alls om en person   förstår ett ämne helt och hållet i förväg, och när man inte längre lägger fram något nytt för intellektet har utbildningsprocessen avslutats. Varför skulle en legionär förvänta sig att ome-  delbart förstå handboken mer än en studerande kan förväntas förstå sin första lärobok? Det är skolans uppgift och hela iden om utbildning att klargöra vad som var oklart och inpränta det   som kunskap."    Till och med orden är svåra!" Men kan man inte lära sig dem? Handbokens ordförråd är inte särskilt avancerat; det kan man tillägna sig genom att ställa frågor och slå upp i en ordbok. Faktum är att ordförrådet är precis detsamma som i dagstidningarna som alla läser. Vem har någonsin hört ett förslag om att dessa tidningar bör förenklas? Och är inte varje !339

legionär skyldig sig själv och sin katolicism att behärska orden, som man har ansett nödvändiga för att förklara andliga och andra principer inom legionen? Det som sagts om handbokens ordförråd kan upprepas angående handbokens ideer. De är inte svårfattliga. "Det får inte finnas i Kyrkans undervisning en inre doktrinsamling, som bara ett fåtal kan fatta." (Ärkebiskop John-Charles McQuaid) Detta har bevisats av det faktum att oräkneliga legionärer, vanliga och även enkla människor, har fattat dessa ideer fullständigt och gjort dem till sitt livs näring och kraft. Ej heller är dessa ideer onödiga. De måste ju faktiskt förstås någorlunda, ifall apostlaskapet skall fullgöras riktigt, för de är enbart den allmänna principerna, d.v.s. Själva apostlaskapets själ. Utan en tillräcklig förståelse av dessa princi-  per skulle apostlaskapet berövas sin sanna mening - sina andliga rötter - och skulle inte ha rätt att kallas kristet överhuvudtaget. Skillnaden mellan det kristna apostlaskapet och en vag kam-  panj "att göra gott" är som avståndet mellan himmel och jord. Således måste man tillgodogöra sig handbokens apostoliska ideer och praesidiet måste agera lärare. Denna process skall åstad-  kommas genom den andliga läsningen, genom allucutio och genom att sporra legionärerna till systematisk läsning och studium av handboken. Kunskapen får inte förbli teoretisk. Varje del   av det praktiska arbetet måste länkas till sin tillämpliga !340

doktrin och på så sätt ges andlig innebörd.    En gång när man frågade Sa. Thomas Aquinas hur, man skulle bli lärd, svarade han:   "Läs en bok. Var noga med att väl förstå vadhelst du läser eller hör. Se till att få visshet om det som är tveksamt."   Lärdomens mästare pekade här inte på någon viss betydelsefull bok, utan syftade på vilken värdefull bok som helst, avsedd att meddela kunskaper. Följaktligen kan legionärer ta hans ord som en uppmuntran till ett ingående studium av handboken.   Dessutom har den värde som katekes. Den ger en enkel, innehållsrik presentation av den katolska religionen i enlighet med Andra Vatikankonsiliets lagstiftning.    "Fastän han ansåg kunskap vara ett verk av inre upplysning var S:t Bonaventure icke desto mindre väl medveten om den möda som studerande innebär. Och, i det han citerade Sa Gregorius, framlade han således såsom ett belysande exempel på studium, undret vid bröllopet i Kana i Galilléen. Kristus skapade inte vinet av intet, utan bad först tjänarna att fylla sina krukor med vatten. På samma sätt ger den Helige Ande inte andligt förstånd och förståelse till en människa som inte fyller sin kruka - alltså sitt sinne - med vatten - alltså med det som man lärt sig genom studier. Förståelse av eviga sanningar är belöningen för den studiemöda som ingen kan undgå." (Gemelli: Det franciskanska budskapet till världen) !341

11. ATT I VISS MENING ALLTID VARA I TJÄNST    Så långt som förtänksamheten bjuder måste legionären rikta in sig på att ta legionens anda att påverka alla vardagens angelägenheter och han måste alltid vara vaken för tillfällen   att främja legionens allmänna syfte, nämligen att bryta ner ondskans välde och ställa upp Kristi standar på dess ruiner.    "En man möter dig på gatan och ber om en tändsticka. Tala med honom och han kommer att fråga dig om Gud inom tio minuter." (Duhamel) Men varför inte försäkra sig om denna livgivande kontakt genom att själv be om en tändsticka? Det är så vanligt att det tenderar att stelna till en vana, det att kristendomen enbart   förstås och utövas delvis, d v s som en individualistisk religion som uteslutande ägnas åt att gagna ens egen själ och inte alls bryr sig om ens nästa. Detta är den "halvcirkelkristendom" som påven Plus XI fördömde. Uppenbarligen har budet, att vi måste älska Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och med hela vårt väsen och vår nästa såsom oss själva, framförts till många som har föresatt sig att vara döva.    Att anse legionärsnormerna såsom en sorts helighet endast avsedd för utvalda själar torde vara ett tecken på denna sorgligt felaktiga syn. Ty dessa normer är helt enkelt de kristna   !342

grundnormerna. Det är inte lätt att se hur man ska kunna sänka sig långt under dem och samtidigt hävda, att man ger sin nästa den aktiva kärlek som påbjudes av det stora budet och vilken är en del av Guds sanna kärlek; ja, till den grad att den stympas om man underlåter att visa den. "Vi måste frälsas tillsammans. Vi måste tillsammans komma till Gud. Vad skulle Gud säga till oss om några av oss kom till Honom utan de andra?" (Peguy)    Den kärleken måste slösas på våra medmänniskor utan åtskillnad, individuellt och gruppvis, inte bara som en känsla men i form av plikt, hjälp och självuppoffring. Legionären måste på ett tilldragande sätt förkroppsliga denna sanna kristendom. Om inte det Sanna Ljuset fås att skina för människorna genom många och iögonfallande praktiska exempel på en riktig, kristen livsföring, föreligger inte bara en risk för att detta inte kommer att återspeglas i katolikers allmänna normer utan en visshet om att detta kommer att ske. Dessa kanske sänker sig till ett minimum som räcker för att de själva ska slippa hamna i helvetet. Detta skulle innebära att religionen hade berövats sin ädla och osjälviska karaktär med andra ord blivit den löjliga motsatsen till vad den förväntas vara och därför oduglig till att attrahera och behålla någon enda människa.    Tjänstgöring innebär disciplin. Att alltid vara i tjänst innebär sträng disciplin. Således måste ens språk och klädsel och !343

beteende och vandel aldrig göra ett negativt intryck, oavsett hur enkla omständigheter man lever i.    Folk brukar söka finna fel hos dem som de ser vara aktiva religiösa. Fel och brister som knappast skulle märkas hos andra, brukar hos en legionär anses vanhedrande och kommer i stor utsträckning att spoliera hans bemödanden att vara till nytta för andra. Detta är heller inte orimligt. Det är befogat att kräva en hög moral hos dem som försöker sporra andra till att sträva mot högre mål, eller hur?    Men sunt förnuft måste råda här som i andra sammanhang. De som har goda avsikter får inte avskräckas från apostoliskt arbete av att de tycker sig ha fel och brister, för det skulle innebära slutet för allt apostlaskap. Ej heller skall de tycka att det kanske vore hyckleri av dem att råda andra till att uppnå en fullkomning som de inte själva uppnått. <>"Nej säger Francis de Sales, "det är inte hyckleri att tala bättre än vi handlar. Om det så vore, Herre Gud! Var skulle vi befinna oss? Vi skulle vara tvungna att förbli tysta."    "Marialegionen syftar helt enkelt till en livsföring enligt normal katolicism. Vi säger "normal", vi säger inte "medelmåttig". Nuförtiden finns det en tendens att tro att den "normala" katoliken är en person som utövar sin religion helt och hållet för sig själv utan att visa ett aktivt intresse för sina medbröders frälsning. Att bedöma det så skulle vara att !344

förlöjliga den riktiga katoliken och faktiskt själva katolicismen. Det tycks vara nödvändigt att underkasta denna rådande uppfattning om vad som menas med "god katolik" eller "utövande katolik" en noggrann prövning, en revisionsprocess. Man är inte katolik om man hamnar under ett visst apostoliskt minimum, och detta oundgängliga minimum, på vilket den Yttersta Domen beror, uppnås inte av den stora massan av s.k. utövande katoliker. Däri ligger en tragisk situation; däri ligger en fundamental missuppfattning." (Kardinal   Suenens: Apostolatets Teologi)        12. LEGIONÄREN MÅSTE BÅDE BEDJA OCH ARBETA    Även om reciterandet av Catena Legionis är den enda dagliga plikt som av legionen åläggs de aktiva medlemmarna, uppmanas de att innesluta alla tesserans böner i sitt dagsprogram. Auxiliärernas, de bedjande medlemmarnas, tjänsteplikt kräver dessa böner, och det skulle vara en förebråelse mot de aktiva förbanden om de skulle brista i det som de otaliga auxiliärerna bidrar med. Det är sant att auxiliärerna inte utför aktivt arbete. Icke desto mindre står det klart att auxiliären som ber gör större nytta för Legionens Drottning än den aktive medlemmen som arbetar men inte   ber. Detta är tvärtemot legionens syfte, vilket uppfattar det !345

aktiva medlemskapet såsom spjutspetsen och auxiliärerna enbart såsom spjutskaftet.     Därutöver kommer auxiliärernas glöd och ihärdighet att till stor del beror på deras övertygelse om att de bistår en självuppoffrande och reellt heroisk tjänst - en som går långt utöver deras egen. Även av denna anledning måste den   aktive medlemmen utgöra en förebild och en inspirationskälla för auxiliären. Men en äkta sådan kan legionären knappast vara, om hans bedjande underskrider det som begärs av auxiliären och detta inger tvivel om vem som bäst tjänar legionen.    Varje legionär, aktiv så väl som auxiliär, bör gå med i Den Heligaste Rosenkransens Brödraskap. Oändliga privilegier är förknippade med medlemskapet. (se bilaga 7).    "I alla böner åkallas åtminstone underförstått det Heligaste Namnet Jesus, fastän orden `genom Vår Herre Jesus Kristus' inte uttryckligen nämns, eftersom han är den nödvändige förmedlaren till vilken vädjanden måste framföras. Därtill kommer, att när den bedjande riktar sig direkt till Gud Fader eller när han anförtror sin   bön åt en ängel eller ett helgon utan att åberopa Marias heliga namn, då måste detsamma sägas om den Heliga Jungfrun som om hennes Gudomlige Son. På samma sätt som hans Namn alltid underförstått åkallas, eftersom han är den ende !346

nödvändige förmedlaren, så blir namnet på hans Heliga Moder, vilken är förbunden med honom, jämväl i alla böner underförstått åkallat tillsammans med hans. Närhelst man ber till Gud, ber man i realiteten till henne. Närhelst man ber till Kristus som Människa, åkallas hon därvid. När man ber till ett helgon, ber man till   henne." (Canice Bourke. O.F.M. Cap.: Maria, Order of Friars Minor)         3. LEGIONÄRERNAS INRE LIV    "Det är inte längre jag som lever," säger aposteln, "utan det är Kristus som lever i mig." (Ga1.2:20). Inre liv betyder att ens tankar, önskningar och kärlek sammanstrålar i Vår Herre. Vårt föredöme i att uppnå detta är Vår Heliga Jungfru. Hon fullkomnade sig i helighet, ty andliga framsteg är framför allt framsteg i fråga om medmänsklighet och kärlek, och medmänskligheten blev allt mer omfattande hos Maria under hela livet.    "Alla kristna i vilken samhällsställning eller livssituation som helst kallas till det hela kristna livet och kärlekens fullkomning...Alla rättrogna är inbjudna och förpliktade till helighet och fullkomnande av sitt eget liv."(L:G:40,41)(Lumen Gentium, Folkens ljus (eller frälsning). Dogmatisk förordning !347

om kyrkan. Öa.) Helighet uppnås genom handling. "All helighet består av kärleken till Gud och all kärlek till Gud består i att utföra hans vilja." (Sa   Alphonsus Liguori).    "Att kunna upptäcka Herrens faktiska vilja i våra liv innefattar alltid följande: ett mottagligt lyssnande till Guds och Kyrkans Ord, innerlig och ständig bön, tillgång till en klok och kärleksfull andlig vägledare och en noggrann bedömning av de gåvor och färdigheter som Gud har gett en, såväl som de olika sociala och historiska förhållanden i vilka man lever." (CL 58 .) CI, 58: Christifideles Laici: (Rättrogna lekmäns kallelse och uppdrag i Kyrkan och världen. Påven Johannes Paulus II, 1988.) O.a.  <>   Den andliga utbildningen av legionärer på praesidienivå, bidrar i hög grad till att utveckla denna helighet. Men man måste observera att den andliga vägledning som ges där är kollektiv. Eftersom varje medlem är en unik individ med personliga behov, är det önskvärt att det kollektiva kompletteras av individuell vägledning och att medlemmen således tillgodogör sig "en klok och kärleksfull andlig vägledare" (i ovan anförd skrift).    Det finns tre nödvändiga krav för ett kristet liv: bön, späkning och sakrament, och de är inbördes förbundna.    !348

(a) Bön    Den måste var både privat och offentlig, både individuell och gemensam, eftersom vår natur har två sidor, den individuella och den sociala. Andaktsplikten förpliktigar oss främst   såsom individer, men hela menigheten, sammanlänkad av sociala band är också förpliktad av den. Liturgin, såsom Mässan och Officiet (Tidegärden) utgör Kyrkans offentliga andakt. Men   Andra Vatikankonsiliet kommenterar: "Den kristne är visserligen ålagd att bedja tillsamman med andra, men han måste även gå in i sin kammare för att bedja till sin Fader i det fördolda;   dessutom måste han ständigt bedja enligt apostelns lära. (SC 12) SC12: Sacrosanctum Concilium (Fördordning om den heliga liturgin). Enskilda böneformer inbegriper: "meditation [eller mental bön], rannsakning av samvetet, att dra sig tillbaka från världen, den Heliga Kommunionen och särskilda andaktsövningar till den Heliga Jungfrun Maria samt naturligtvis framför allt rosenkransen (eller bönboken)" (MD 186)(MD186: Mediator Dei). "Eftersom dessa böneformer främjar de kristnas andliga liv, får de dem att med stor behållning delta i församlingens del av gudstjänsten och förhindrar att de liturgiska bönerna urartar till innehållslös ceremoni." (ibid. 187)    Enskild andlig läsning både utvecklar kristen övertygelse och !349

bistår bönelivet i hög grad. Man bör helst läsa Nya Testamentet tillsammans med en lämplig katolsk kommentar (jfr DV 12) (Dei Verbum) och andliga klassiker, valda efter behov och förmåga. Det är här som den kloke väg ledaren är särskilt betydelsefull. Välskrivna helgonbiografier ger oss en god inledning till det   andliga livet. De förser oss med ett tjuder som kan dra oss fram till godhet och hjältemod. Helgonen utgör helighetens synliggjorda doktriner och praxis. Om vi umgås med dem kommer vi snart att imitera deras goda egenskaper.    Varje legionär bör, om det överhuvudtaget är möjligt, dra sig undan till en sluten retreat en gång om året. Behållningen av retreatvistelse och tillfällen till eftertanke är en   klarare syn på ens kallelse i livet och en lyckligare villighet att troget följa den.    (b) Späkning eller självförnekelse    Det innebär att låta Kristus leva sitt liv i oss och ha del i detta liv på ett mer fullstän-  digt sätt. Det gäller att visa självdisciplin för att älska Gud och andra för Guds skull. Behovet   av detta uppstår därför att vårt sinne på grund av arvsynden är fördunklat, vår vilja försvagad   och våra lidelser lätt driver oss till synd.    !350

Det främsta kravet är ett villigt fullgörande av vad Kyrkan bestämmer angående dagar   och tider för botgöring och hur de skall iakttas. Legionsystemet ger värdefull övning i späk-  ning, om det följs riktigt.    Därefter kommer det hängivna mottagandet av "livets kors, hårda arbete och besvikelser" ur Guds händer. Uttryckligen handlar det om att bemästra våra sinnen i synnerhet med avseende på vad vi tillåter oss att se på, lyssna till eller säga. Allt detta bidrar till att kontrollera de inre sinnena minne och fantasi. Späkning innefattar även att övervinna lättja, nycker och själviska attityder. En person som späkt sig kommer att vara hövlig och behaglig gentemot sina närmaste, hemma och på arbetet. Det personliga apostlaskapet, vilket är vänskapen förd till sin logiska slutsats, innebär späkning, eftersom det betyder att man gör sig besväret att hjälpa vänner tillrätta med vänlighet och finkänslighet. "Allt jag har varit inför alla, för att åtminstone rädda några," säger St. Paulus (1 Kor.9:22)     Ansträngningarna att tygla farliga böjelser och ägna sig åt goda vanor tjänar också till att sona våra och andras synder i Den   Mystiska Kroppen. Om Kristus, Huvudgestalten, led för våra synder är det bara rättvist att vi skall vara solidariska med honom; om Kristus, den oskyldige, betalde för oss, de skyldiga, då   !351

måste helt visst vi skyldiga göra något själva. Varje nytt bevis om synd inspirerar generösa kristna till praktisk gottgörelsegärning.      (c) Sakrament    Föreningen med Kristus har sitt ursprung i dopet, sin vidare utveckling i konfirmationen och sitt förverkligande och sin kraftfulla näring i Kommunionen. Eftersom dessa   sakrament behandlas på annat ställe i handboken, skall här nämnas det sakrament varigenom Kristus fortsatt att visa sin nådefulla förlåtelse genom en som agerar i hans ställe - en katolsk präst. Det kallas ömsom bikt, ömsom botgöring, ömsom försoning. Bikt, eftersom det utgör en uppriktig bekännelse av begångna synder; botgöring, eftersom det innebär förändring;   försoning, eftersom en botgörare genom sakramentet försonas med Gud, hans Kyrka och hela människosläktet. Detta sakrament är nära förbundet med Kommunionen, eftersom Kristi   förlåtelse kommer till oss genom det goda hans åstadkom genom sin död, just den död vi firar i kommunionen.    Låt varje legionär använda sig av Kristi inbjudan att möta honom personligen i hans försoningssakrament och göra detta ofta och regelbundet, "ty genom detta nådemedel !352

utvecklas vi i sann kunskap om oss själva och i kristen ödmjukhet, dåliga vanor utrotas, andlig försumlighet och likgiltighet förhindras, samvetet renas och viljan stärks, välgörande andlig ledning erhålles, och nåden ökas genom själva sakramentets kraft." (MC 87, MC: Mystici Corporis)<>     Genom att uppleva försoningssakramentets ynnestbevis kommer legionärerna att uppmuntras till att dela med sig av dem genom att inbjuda människor till bikt.    För att summera: själarnas frälsning och renande samt den kristna förvandlingen av världen kan enbart åstadkomma som en följd av Kristi liv i dessa själar. Detta är i realiteten det livsavgörande.    "Mariansk andlighet, likt dess motsvarande hängivenhet, har en mycket rik källa i den historiska erfarenheten hos de individer och de olika kristna församlingar som finns bland diverse folk och nationer i världen. Bland de många vittnena om denna andlighet och dess lärare skulle jag vilja påminna om personligheten St Louis-Marie Grignion de Montfort, som förordar att man helgar sig åt Kristus genom Marias förmedling, såsom ett verksamt medel för   kristna att leva ett liv som troget uppfyller deras åtaganden i dopet." (RMat 48, Redemptoris mater, Frälsarens Moder, Johannes Paulus II, 1987)    !353

"Det finns en levande länk mellan vårt andliga liv och vår tros dogmer. Dogmerna är ljusen längs trons stig. De upplyser den för oss och skänker oss trygghet på vår färd. Å andra sidan kommer våra sinnen och hjärtan att var öppna för att motta ljuset som kommer från trons dogmer, om vi lever som vi lär." (Katekesen 89)        14. LEGIONÄREN OCH DEN KRISTNA KALLELSEN    Legionen framställer ett sätt att leva snarare än ett arbete att utföra. Den ger en utbildning som avses påverka varje del av livet och varje timme av det. Legionären som enbart är legionär så länge mötet och arbetsuppgiften varar lever inte i legionens anda. Legionens syfte är att hjälpa dess medlemmar och alla deras närmaste att till fullo fa utlevelse för sin kristna kallelse. Den kallelsen har sitt ursprung i dopet. Genom dopet blir man ytterligare en Kristus.     "Vi har inte bara blivit en andra Kristus utan Kristus själv"   (St. Augustinus)    Införlivad med Kristus vid dopet delar varje medlem av hans Kyrka hans roll som Präst, Profet och Konung. Vi tar del i Kristi prästerliga uppdrag genom privat och offentlig gudstjänst. Gudstjänstens högsta form är offret. Genom andligt offer !354

offrar vi oss själva och all vår verksamhet till vår Gud Fader. På tal om de lekmannatroende säger Andra Vatikankonciliet: "Ty alla deras gärningar, böner och apostoliska åtaganden, familje- och privatliv,   dagliga arbete, avkoppling för sinne och kropp, såvida de görs i Anden - förvisso även livets prövningar om de uthärdas med tålamod - alla dessa blir andliga offer och behagliga för Gud   genom Jesus Kristus." (jfr 1 Pet 2:5)     I firandet av kommunionen kan dessa gärningar på lämpligaste sätt offras till Fadern tillsammans med Herrens kropp, och på så sätt, genom att överallt fira gudstjänst med sina heliga gärningar, kan lekmännen helga själva världen till Gud. (Lumen Gentium 34)    Vi deltar i Kristi profetiska (undervisande) mission. "Han förkunnade sin Faders rike både genom sitt livs vittnesbörd och genom kraften i sitt ord." (Lumen Gentium 35) Såsom lekmanna-  troende har vi fått förmågan och ansvaret att i sanning mottaga evangeliet och förkunna det i ord och gärning. Den största tjänsten vi kan göra mänskorna är att vittna om trons sanningar-  att exempelvis berätta vad Gud är, vad livets mening är och vad som följer efter döden. Framför allt om Kristus, Vår herre, som innehåller all sanning. Det är inte nödvändigt att kunna   argumentera och förete bevis för vad vi säger, utan att känna !355

till och leva i dessa sanningar och vara medvetna om den skillnad som de innebär, och att tala om dem på ett förnuftigt sätt samt överbringa tillräckligt mycket av deras betydelse för att väcka intresse och möjligen göra personen villig att söka mer utförligt vetande.    Medlemskapet i legionen hjälper en att förbättra ens kunskap om tron och hur man ska leva efter den. Det hjälper en också att tala med främlingar om religion, på grund av ens egen starka motivation och erfarenhet. Men de människor som har de största anspråken på vår apostoliska kärlek är de som vi vanligen stöter på hemma, i skolan, i affärslivet, i yrkeslivet och i fritids- och social verksamhet. Dessa brukar vanligtvis inte vara del av vårt åtagande för legionen, men de är likväl överlämnade åt vår omsorg.    Vi deltar i Kristi kungliga mission genom att hos oss själva besegra syndens kungadöme och genom att tjäna våra medmänniskor, ty att härska är att tjäna. Kristus sade att han kom för att tjäna och inte för att bli betjänad. (Matt. 20:28) Vi deltar framför allt i denna  Kristi mission genom att väl utföra vårt arbete, vad än det gäller, hemma och borta, utifrån kärleken till Gud och som en tjänst åt andra. Genom väl utfört arbete fortsätter vi skapelsens verk och hjälper till med att göra världen bättre och behagligare att leva i.     !356

Det är de lekmannakristnas avundsvärda uppgift att med evangeliets anda genomtränga och förbättra den världsliga ordningen, det vill säga alla jordiska angelägenheter. Vi ber inom legionen för att vi må bli redskap för den Helige Andes mäktiga syften. Förvisso bör våra handlingar vara gudomligt motiverade men vårt väsen måste även förse den Helige Ande med ett så perfekt redskap som möjligt.    Kristus är en Gudomlig person, men hans mänskliga natur spelade en roll i hans gärningar, hans mänskliga intelligens, hans röst, hans blick och hans sätt att vara. Mänskorna och däribland barnen, de mest skarpsynta av alla, trivdes i hans sällskap. Han var en välkommen gäst vid allas bord.    St Francis de Sales var en man vars beteende och sätt verksamt bidrog till att leda många själar till Gud. Det var han som rekommenderade att var och en som ville öva barmhärtighet borde lägga sig vinn om det som han kallade "de små dygderna": vänlighet, hövlighet, goda seder, hänsyn, tålamod och förståelse, i synnerhet i umgänget med svåra människor.    "Blodsbandet mellan Jesus Kristus och Maria för med sig en likhet i gestaltning, i anletsdrag, i tycken och smak, i dygder; inte enbart därför att blodsband ofta skapar en sådan likhet, utan därför att i Marias fall (hennes moderskap var helt och hållet ett övernaturligt faktum - verkan av överväldigande nåd) denna nåd bemäktigade sig denna mer eller mindre !357

allmänna naturprincip och utvecklade den i henne på ett sådant sätt att hon blev sin gudomlige son upp i dagen, så att vem som helst som kunde se henne kunde beundra den mest utsökt formade bilden av Jesus Kristus. Samma moderskapsrelation åstadkom mellan Maria och hennes Son en   närhet inte bara i fråga om umgänge och gemenskap i livet, utan i fråga om ett utbyte av tankar och hemligheter, så att hon blev spegeln som återspeglade alla Jesu tankar, känslor, strävanden, önskningar och syften så som han i sin tur, på ett mer högtstående sätt, såsom i en fläckfri spegel, återspeglade det under av renhet, kärlek, hängivenhet, av ofantlig kärlek som var Marias innersta. Maria kunde därför säga med starkare skäl än Hedningarnas   Apostel: Det är inte jag som lever nu; det är Jesus som lever i mig. (De Concilio: Kunskapen om Maria)            34    <>PRAESIDIEOFFICERARNAS TJÄNSTEÅLIGGANDEN    1. DEN ANDLIGE LEDAREN

!358

Eftersom legionen helt bedömer sin framgång efter de andliga egenskaper som utvecklats i dess medlemmar och som de har låtit verka i sitt arbete, följer det att den andlige ledaren, vars främsta plikt är att bibringa medlemmarna dessa egenskaper, är praesidiets verkliga drivfjäder. Han skall delta i mötena och han skall tillsammans med presidenten och övriga officerare se till att reglerna följs och att legionens systern genomförs både andligen och bokstavligt. Han skall vara på sin,vakt mot alla oegentligheter och han skall inneha all rättmätig legionärsbefogenhet.    Om hans praesidium är värt namnet har han sin församlings särskilda entusiasm och möjligheter i detta. Men huruvida dess arbete blir av ett svårt och värdefullt slag beror på honom. Det är hans uppgift att sporra de övriga, eftersom inre ovillighet och yttre hinder måste övervinnas. Praesidiet ser honom som den livgivande principen för sin andlighet. I själva verket beror så mycket av honom att påven Plus XI formulerar det således: "Mitt öde ligger i dina händer. Det skulle vara en bedrövelse om detta förtroende ens i ett enda fall skulle svikas; om ens en liten grupp, som längtar efter att göra sitt bästa för Gud, Maria och människors själar skulle bli lämnade vilse, sannerligen en flock utan herde! Vad skulle den överste herden säga om en sådan herde, vilken han hade betraktat som föreningens själ, alla goda gärningars inspiration och källan till entusiasm". (Påven Plus XI)    !359

Den andlige ledaren skall betrakta sitt praesidium så som en novisansvarig skulle betrakta dem han har i sin vård och oavlåtligt sträva efter att utveckla deras andliga inställning samt locka fram hos dem gärningar och egenskaper som anstår en marialegionär. Man kommer att erfara att dessa andliga egenskaper når upp till de höjder dit de kallats, så att den andlige ledaren inte behöver frukta för att appellera till den högsta dygd eller att ge sina medlemmar arbetsuppgifter som kräver heroiska egenskaper. Till och med det omöjliga måste underkasta sig Guds nåd, och nåden finns om man ber om den. Men han skall likaledes insistera på   oföränderlig plikttrohet i tjänstens smärre detaljer såsom den nödvändiga grunden för stora verk. Även om karaktären kan visa sig i det stora, formas den i det lilla.    Han skall se till att hans medlemmar inte tar sig an arbetet i en självisk anda, och kommer på så sätt att försäkra sig om att de varken återvänder upprymda av framgång eller nedstämda av ett skenbart misslyckande, beredda att gång på gång återvända till den mest obehagliga eller mest deprimerande plikten, om det beordras.    Han skall se till att de kompletterar ett oförskräckt och grundligt utförande av sitt aktiva arbete med bön och självuppoffrande handlingar, och han skall lära dem att det är just vid den tidpunkt då, mänskligt sett, allt verkar hopplöst som man kan vända sig till Legionens Drottning, deras Moder, !360

med största förtröstan och hon kommer att ge dem segern.    Den viktigaste plikten hos en andlig ledare i Marialegionen är att fylla sina medlemmar med en upplyst och innerlig kärlek till Guds Moder och särskilt till dessa hennes egenskaper som legionen håller i ära.    Genom att således tålmodigt bygga och inpassa sten på sten kan han hoppas att i varje medlem resa en andlig befästning som inget kan smula sönder.    Såsom medlem av praesidiet skall den andlige ledaren delta i dess förhandlingar och i dess olika diskussioner och åtaganden och skall vara "lärare, rådgivare och vägledare när så erfordras" (Påven Plus X)    Han bör dock se till att han inte påtar sig presidentens plikter. Om det uppstår en sådan tendens, kommer det inte att gynna praesidiet. Om det till hans prestige såsom präst och hans   oändligt större levnadskunskap läggs att ta hand om och leda verksamheten, blir effekten på mötet överväldigande. Man kommer att finna att behandlingen av varje enskilt fall kommer   att utformas som en dialog mellan den andlige ledaren och ifrågavarande legionär, i vilken presidenten och medlemmarna i allmänhet inte tar del utan förblir tysta, på grund av en känsla   !361

av att deras inblandning skulle verka såsom ett försök att lägga sig i den andlige ledarens bedömning. Om det fria och allmänna diskuterandet av olika fall upphör, kommer mötet att ha   mist det som var dess främsta attraktion, dess viktigaste utbildningskraft och dess mest betydande hälsokälla. Ett sådant praesidium kommer inte att uträtta något arbete, ifall den and-  lige ledaren är frånvarande och kan falla samman i händelse av hans frånfälle.    "Han skall - såsom det krävs av varje medlem - med största intresse ta del i allt som berättas på mötet, men han ska inte ta fasta på varje yttrande som ett tillfälle att inflika sina egna synpunkter. Naturligtvis ska han inskrida när hans råd eller kunskaper otvetydigt erfordras. Men han bör göra detta på ett avvägt sätt och inte 'mörklägga' presidenten eller överrösta mötet; å andra sidan skall han lägga sig i tillräckligt mycket för att ge medlemmarna ett föredöme i fråga om hur mycket och på vilket sätt de bör intressera sig för fall som inte är deras egna." (Biskop Helmsing)    Om ett praesidium åtar sig att studera något skall den andlige ledaren övervaka valet av böcker som skall läsas. Han skall utöva en vaksam censur över detta studium och inte tillåta att doktriner framläggs för medlemmarna som inte fullständigt överensstämmer med Kyrkans äkta principer.  !362

Direkt efter reciterandet av Catena bör ett kort anförande hållas av den andlige ledaren, företrädesvis som en kommentar till handboken. (Se sektion 11, Allucutio, kap. 18, Praesidiets Dagordning) Om han är frånvarande åligger detta presidenten. Omedelbart efter slutbönerna för mötet skall han ge medlemmarna sin välsignelse.    "Kristus utnämnde faktiskt ett prästerskap, vilket inte enbart skulle representera honom och kämpa för honom utan i viss mån vara Han själv - det vill säga att han skulle utöva gudomlig makt genom dess försorg. Därför är tillgivenheten och vördnaden för prästen en direkt hyllning till det eviga Prästerskapet i vilket den   mänsklige tjänaren tar del." (Benson: Kristi Vänskap)    "Prästen måste vara den lantman som varje timme på dagen, från gryning till skymning, går ut på gator och torg för att leja arbetare till Herrens vingård. Utan denna hans uppmaning är det stor risk att de flesta kommer att stå där 'sysslolösa hela dagen' " (Matt. 20:6) (Civardi)        2. PRESIDENTEN    l. Presidentens viktigaste tjänsteåliggande skall vara att !363

närvara vid mötena i den curia till vilken praesidiet hör och på detta och andra sätt hålla praesidiet fast förenat med legionens   huvudavdelning.    2. Under praesidiets möten skall presidenten vara ordförande och leda behandlingen av ärenden. Han skall fördela arbetet och ta emot medlemmarnas arbetsrapporter. Han skall komma ihåg att han är där såsom legionens förtroendeman, som skall se till att systemet följs till alla delar. Brister i detta förvaltarskap utgör trolöshet mot legionen. Världens armeer skulle kalla det förräderi och på det strängaste bestraffa förbrytaren.    3. Han skall primärt ha ansvar för att mötessalen är i ordning (d.v.s. vad gäller belysning, värme, sittplatser o.s.v.) så att mötet kan börja på utsatt tid.    4. Han skall börja mötet exakt på utsatt tid, avbryta förhandlingarna på bestämd tid för reciterandet av Catena och avsluta mötet på föreskriven tidpunkt och bör därför ha en klocka   framför sig på bordet.    5. Om den andlige ledaren är frånvarande skall presidenten framföra allucutio eller uppdra åt någon annan att göra detta.    !364

6. Han skall instruera och övervaka de övriga officerarna i utförandet av deras tjänsteåligganden.    7. Han skall alltid vara uppmärksam på medlemmar med speciella förtjänster, vilka han kan anbefalla till curian vid vakanta officersbefattningar i hans eget praesidium eller annorstädes. Eftersom praesidiets effektivitet beror på officerarnas duglighet bör presidenten sätta en ära i att befordra dem som är värdiga och således sörja för legionens framtid.    8. Han skall etablera en hög nivå av andlighet och entusiasm hos alla sina medlegionärer, men inte på ett sådant sätt att han själv påtar sig arbete som hans medlemmar bör utföra. Om presidenten skulle göra detta skulle han förvisso visa entusiasm, men han skulle inte föregå med gott exempel, för han skulle därigenom hindra dem, för vilka exemplet var avsett, att följa det.    9. Han skall komma ihåg att viskade eller otydliga rapporter är mötets fiende. Han måste själv använda ett röstläge som hörs genom hela rummet. Om han skulle slappna av i detta av-  seende, kommer han att märka att hans medlemmar avlägger rapporter som endast med möda kan höras, och mötet kommer genast att tyna av.    !365

10. Det skall vara hans plikt att tillse att varje medlem avger en tillfredsställande rapport, att med klok utfrågning uppmuntra oerfarna eller blyga medlemmar, och å andra sidan lägga   band på de rapporter, som hotar att uppta för stor del av den tillgängliga tiden, även om de är utmärkta.    11. Det hör till god mötesteknik att presidenten bör tala så lite som möjligt. Detta innebär att man måste hålla en medelkurs mellan två ytterligheter. Den ena består i att varken använda   spärr eller stimulans så att mötet nästan lämnas att fortgå av sig självt. Resultatet blir att somliga medlemmar nöjer sig med att avge enstaviga rapporter, medan andra inte vill sluta prata.   Genom att på detta sätt få ut ett medelvärde mellan "för lite " och "för mycket" kan praesidiet se ut att behandla sina ärenden på korrekt tid. Men självfallet utgör inte en sådan kombination   av felaktigheter något som är rätt, lika lite som dolt kaos är perfekt ordning.    Den andra ytterligheten består i att tala för mycket. Vissa presidenter talar febrilt hela tiden och (a) upptar själva tid som tillhör de övriga medlemmarna och (b) förvränger tanken   med praesidiet, vilket inte skall vara ett föreläsningssystem utan ett gemensamt övervägande av "(min) Faders angelägenheter" (Luk. 2:49) (c) och utöver detta invaggar överdrivet talande   !366

av presidenten medlemmarna i ett avslappat tillstånd, i vilket de inte vill säga något.    Båda dessa ytterligheter utgör alltigenom usel övning lör medlemmarna.    12. Han ska lägga sig vinn om en anda av broderskap i praesidiet och veta att när den försvinner, försvinner allt. Han skall själv trygga denna genom att visa den största tillgivenhet för var och en av medlemmarna och allmänt genom att vara ett föredöme i fråga om stor ödmjukhet. Han skall ta emot Herrens ord: "Den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav." (Matt. 20:27)    13. Han skall uppmuntra sina medlemmar att uttrycka sina åsikter och att frivilligt hjälpa till i andras fall och på så sätt utveckla ett livligt intresse för praesidiets hela arbete hos dem.     14. Han skall förvissa sig om att varje legionärs arbete utförs   (a) i den rätta andan.    (b) efter strikta principer,    (c) så att allt det goda som legionen i varje fall vill skörda åstadkommes,   !367

(d) så att man gång efter annan återupptar ett tidigare arbete,    (e) så att en handlingskraftig anda hålls levande hos medlemmarna genom att man ofta utför ett banbrytande arbete.    15. Han skall försäkra sig om att medlemmarna gör sitt yttersta i fråga om ansträngning och självuppoffring. Att kräva en obetydlig uppgift av en mycket duglig legionär är att begå en stor orättvisa mot denne, vars evighet håller på att utformas. Alla accepterar att ta lätt på saker och ting om de uppmuntras därtill. Följaktligen måste presidenten mana på var och en, därför att Gud kräver det yttersta av alla sina skapade varelser.    16. Brister hos praesidiet är vanligen brister hos presidenten. Om han accepterar felaktig-heter kommer de att upprepas och förvärras.    17. Eftersom presidenten fyller sin funktion ungefär femtio gånger under ett år och inte är mer än människa, är det oundvikligt att han vid några tillfallen är på dåligt humör. Om så är fallet måste han anstränga sig att inte visa något av detta, tör inget är mera smittosamt än dåligt humör. Om det börjar hos en person kan det snabbt förstöra en hel församling.  !368

18. En president som märker att praesidiet dras mot slapphet eller modlöshet, skall privat rådgöra med curians officerare i fråga om vad som är lämpligt att göra, och om man rekommenderar hans egen omplacering till vanligt medlemskap, skall han ödmjukt åtlyda detta beslut, som kommer att bli till stor välsignelse för honom.    19. Han skall likt varje officer och medlem uppfylla medlemsplikterna genom att utföra praesidiets vanliga arbete. Det skulle vara överflödigt att uttrycka denna regel när det gäller en   president, om inte erfarenheten visade på motsatsen.    20. Slutligen får han aldrig sakna de karaktärsdrag, vilka en ledande auktoritet i fråga om lekmannaapostolatet (Kardinal Pizzardo) insisterar på att särskilt behöva karakterisera varje   ledare inom denna rörelse: lydnadens dygd gentemot kyrklig myndighet, en anda av självförnekelse, kärlek och harmoni i förhållande till andra organisationer och till de individer som   hör till dessa.    "Från det ögonblick då jag förunnades omsorg om själar, såg jag med detsamma att uppgiften översteg mina krafter, och i det att jag skyndsamt tog min tillflykt till Guds famn, härmade jag de småbarn som gömmer sitt ansikte vid sin faders axel när de blir rädda: 'Du förstår, Herre,' utropade jag, 'att jag är !369

för liten för att livnära dina små, men om du genom mig vill tilldela var och en vad som är lämpligt, fyll då mina händer, och utan att lämna din famns tillflykt eller ens vrida på huvudet, skall jag fördela dina skatter till de själar som kommer till mig och frågar efter föda. Om de finner den god skall jag veta, att det inte är mig de är skyldiga detta, utan   dig; medan om de tvärtemot klagar och tycker illa om dess bitterhet, skall jag inte alls bli upprörd utan skall försöka övertala dem att det kommer från Dig, och jag skall se till att inte ge dem något annat." (S:ta Therese av Lisieux)        3. VICE-PRESIDENTEN    1. Det åligger vice-presidenten att närvara vid curians möten.    2. Han skall presidera vid praesidiets möten om presidenten inte är närvarande. Det är dock underförstått att hans ställning inte innebär någon rätt att efterträda presidenten om dennes post blir vakant.    Följande råd, taget från S:t Vincent de Paul-sällskapets handbok, har samma tillämpning för vice-presidenten i ett praesidium: "När presidenten är frånvarande, i synnerhet för en något längre tid, är det underförstått att vice-presidenten !370

innehar alla hans befogenheter och helt ersätter honom. En sammanslutning far aldrig stå still därför att en medlem saknas, och detta skulle bli fallet, om medlemmarna inte dristade sig att göra något i presidenten frånvaro.     Det är således inte enbart hans rättighet, utan en samvetsplikt för vice-presidenten att heltfylla den frånvarande presidentens plats för att denne, då han återvänder, inte ska upptäcka att allt har avmattats på grund av hans frånvaro."    3. Han skall rent allmänt assistera presidenten i tillsynen av praesidiet och med att behandla dess ärenden. Alltför ofta antar man att hans plikt börjar först när presidenten är frånvarande. Detta är ett misstag som brukar vara katastrofalt för såväl presidenten som praesidiet. Den riktiga inställningen är att vice-presidenten ska förtroligt samarbeta med presidenten i   fråga om ordförandesysslorna. De båda bör vara i förhållande till praesidiet såsom fader och moder till hemmet eller såsom överbefälhavaren och stabschefen till en arme. Vicepresidenten kompletterar presidenten. Han avses vara en aktiv officer, inte passiv eller reservofficer. Under mötena är det hans särskilda uppgift att övervaka de otaliga detaljer som presidenten inte uppmärksammar, men vilka kan avgöra att praesidiet fungerar.    4. I synnerhet åligger det vice-presidenten att ta hand om !371

medlemmarna. Han skall bekanta sig med nytillkomna vid deras första besök och välkomna dem till praesidiet, presentera   dem för de övriga medlemmarna före eller efter mötet, se till att de tilldelas arbetsuppgifter och instrueras om medlemskapets förpliktelser (innefattande det dagliga reciterandet av   Catena) samt bli medvetna om existensen av den praetorianska graden av medlemskap och dess enskildheter.    5. Under mötet skall han föra en närvarolista.    6. Han skall föra de skilda matriklarna för aktiva, praetorianska, adjutorianska och auxiliära medlemmar och i varje matrikel notera ordinarie medlemmar och provmedlemmar var för sig. Han skall till se att aspiranterna får besök i slutet av sin prövotid och blir överförda till de ordinarie matriklarna, såvida de har varit trogna sina förpliktelser.    7. Han skall meddela de aktiva aspiranterna att deras prövotid drar mot sitt slut och skall arrangera allt för avläggande av löftet.    8. Han skall observera att en medlem håller på att dra sig undan mötena och skriftligt eller på annat sätt bemöda sig om att förhindra ett fullständigt svikande av medlemskapet. Det !372

är uppenbart att det mellan dem vars medlemskap aldrig betvivlas och dem som faller ifrån med detsamma på grund av olämplighet måste finnas en stor mellangrupp, vars uthållighet i fråga om medlemskap brukar bero på yttre och tillfälliga omständigheter, och vilka en vänlig medlemskapsofficers särskilda omsorger skulle kunna hålla kvar som medlemmar. Man bör även komma ihåg att det är viktigare för legionen att behålla en medlem än att   vinna en ny. Följaktligen skulle denne officers arbete, om det troget utförs, kunna vara direkt ansvarigt för en mängd goda gärningar och andliga segrar; det skulle snabbt kunna leda till   bildandet av nya praesidier och skulle i sig kunna utgöra ett alldeles speciellt apostolat.    9. Han skall se till att plikten att bedja för de avlidna medlemmarna inte försummas. Den plikten definieras på annat ställe i en särskild sektion.    10. Han skall besöka sjuka medlemmar eller se till att de far besök av andra legionärer.    11. Han skall handleda de övriga medlemmarna i deras bemödanden att vinna auxiliära - och i synnerhet adjutorianska - medlemmar och sedan hålla kontakt med dem.    "Noviserna uttryckte sin förvåning för St:a Therese när de såg !373

henne gissa deras innersta tankar. 'Här är min hemlighet' förklarade hon för dem, 'Jag ger er aldrig en anvisning utan att åkalla den Heliga Jungfrun. Jag ber henne att upplysa mig om vad som kommer att vara till största nytta för er, och jag blir ofta förbluffad över det som jag sedan undervisar er om. Jag känner att jag inte tar fel i att Jesus talar till er genom min mun, när jag   talar med er.' "(S:ta Therese av Lisieux)        4. SEKRETERAREN    1. Sekreteraren skall närvara vid curians möten.    2. Det är sekreterarens ansvar att föra praesidiets protokoll. Stor omsorg bör läggas på att föra protokollet, vilket skall läsas upp klart och tydligt. Protokollet spelar en mycket viktig roll både i fråga om innehåll och uppläsning. Ett väl uppläst protokoll, varken för kort eller för långt, vilket uppenbarligen har kostat sekreteraren avsevärd möda, sätter en bra rubrik för mötet och kommer i betydande grad att bidra till dess effektivitet.    3. Sekreteraren måste ge akt på sina verktyg om han önskar åstadkomma ett gott resultat. Det är ett faktum, som beror på det mänskliga psykets struktur, att även en duktig !374

sekreterare   inte kommer att åstadkomma ett värdigt dokument om han skriver med blyertspenna eller en dålig bläckpenna på dåligt papper. Följaktligen skall protokollet skrivas med bläck eller på   maskin, och i en bok av god kvalitet.    Sekreteraren fullgör inte sin arbetsplikt gentemot praesidiet genom att enbart utföra sekreterararbete.    Han skall punktligt skicka in all information och alla rapporter som kan krävas av curian, och skall på det hela taget ansvara för praesidiets korrespondens. Han skall även tillse att praesidiet har tillräckligt med skrivmateriel.    Delar av sekreterarens tjänsteåligganden kan dock av presidenten delegeras till andra praesidiemedlemmar.    "Evangeliet säger: 'Maria bevarade allt detta i sitt hjärta.' (Luk. 2:51) Varför inte också på pergament, frågade sig Botticelli. Och utan att gå djupare in i bibeltolkningen av händelsen, avbildade han den mest fulländade av alla psalmer om hänryckning och tacksamhet. En ängel håller fram bläckhornet i sin högra hand, medan han med vänstra stödjer manuskriptet i vilket den Heliga Jungfrun just har skrivit ner Magnificat med illuminerade gotiska bokstäver; hennes knubbiga Bambino antar ett profetiskt utseende och hans lilla !375

hand tycks styra moderns fingrar, dessa nervösa, känsliga, nästan tänkande fingrar som den florentinske mästaren alltid nära associerar med hur han uttrycker sin idé om Jungfrun. Bläckhornet har likaledes en egen betydelse här. Fastän  det inte är av guld, ej heller inlagt med ädelstenar såsom krona som hålles av änglar, symboliserar även det den triumferande bestämmelse som väntade Drottningen av Himmel och Jord. Det förutsäger allt som till tidens ände kommer att skrivas i mänskliga uppteckningar som en bekräftelse av vad Herrens ödmjuka tjänare har förutsagt om sin egen berömmelse." (Vloberg)          5. SKATTMÄSTAREN    1. Skattmästaren skall delta i curians möten.    2. Han skall ansvara för in- och utbetalningar till och från praesidiet och för att föra fullständiga och korrekt skrivna räkenskaper över dessa.    3. Han skall se till att insamlingen i den hemliga säcken görs vid varje möte.    4. Han skall endast betala ut pengar enligt praesidiets

!376

direktiv och skall deponera praesidiets kontanttillgodohavanden på så sätt som detta bestämmer.    5. Han skall ha i åtanke rekommendationen om ackumulerade medel som behandlas i kapitel 35 om medel, och skall emellanåt aktualisera frågan inför praesidiet.    "Maria är hela Treenighetens munskänk, ty hon skänker i och ger den Helige Andes vin till vemhelst hon vill och så mycket som hon vill. (S:t Albert den Store)    "Maria är skattmästaren vars skatt är Jesus Kristus. Det är honom själv som hon äger, honom själv som hon ger." (S:t Peter Julian Eymard)

försoningen. För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria. Från början — alltså innan någon värld skapats — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde . Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom. På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15: "Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes

!378

barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen". I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos 2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.   Levandegjord och klart uppenbarad i profetior Den profetiska traditione fortsätter: "Jungrfrun", "Jungfrun och banet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida" — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia.

!379

En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet. De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen. På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats.

!380

Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär. Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val. Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det.     Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten.  !381

Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds treenighet hade då inte antagit kött genom henne.     "Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid.     Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)"    Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå, sunda förnuftet säger oss måste ha varit !382

det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla. Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade.   Ingen sann kristendom utan Maria. Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet. Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21) !383

Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn.    Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria. Sonen återfinns alltid med sin Moder Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth.    Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det utvalda folket — herdarna — fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre !384

vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne. Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet. Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission. Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd. När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull. Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer. "För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan !385

det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten."   Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11) Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är närvarande erhåller vi heller ingen nåd. Detta är en överväldigande tanke. Frågan kan dyka upp: Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd? De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss.  Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del.     Vilken plats behöver vi ge henne? !386

Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten. Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?" Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra. För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge !387

allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss. Varje handling ska erkänna hennes "Fiat" Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne. Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus. Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam. !388

Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt." Ära Herren med Maria Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans. Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som !389

tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på  detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48—49) Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation. Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne. Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden. ”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt !390

parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter.   I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid sidan av treenigheten, den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden. Kapitel 39 Grundläggande punkter för legionens apostolat   1. SJÄLAR NÅS INTE ANNAT ÄN GENOM GENOM MARIA Ibland hålls Maria i bakgrunden för att det ska stämma med de fördomar som behandlar henne som obetydlig i kristendomen. Detta sätt att göra den katolska läran mer acceptabel kanske rimmar med vissa förnuftsresonemang. Det speglar dock inte den Gudomliga idén. De som går till väga på detta sätt inser inte att de lika gärna kunde predika kristendom utan Kristus när de så försummar Marias del i försoningen. För Gud var det passande att arrangera allting så att inget förebådande, inget kommande eller givande av Jesus skulle ske utan Maria. Från början — alltså innan någon värld skapats — fanns Maria i Guds medvetande. Den som först tänkte på henne och !391

skisserade ett helt unikt öde var Gud själv. Hennes storhet hade en början oändligt långt tillbaka, före all värld, idén om hennes fanns hos den Evige Fadern tillsammans med idén om en Återlösare. Hon hade del i Återlösarens öde . Så långt tillbaka svarar alltså Gud på alla tvivlares funderingar när de tänker: "Varför behöver Gud Marias hjälp?" Det är givet att Gud kunde klara sig utan både henne och Jesus. Men de handlingar som Gud faktiskt valde att utföra inbegriper Maria. Och detta handlande placerar henne jämsides med hennes Son, det sker i samma ögonblick som Återlösaren gjordes uppenbar. Det gick längre än så: denna ursprungliga plan gav henne Moderns roll, Återlösarens moder och moder till alla de som förenades med Honom. På så sätt var Maria för evigt upphöjd, den enda i sitt slag bland alla levande varelser, helt bortom alla jämförelser även med de mest andliga av dem, helt olik i sin Gudomliga idé, helt olik i den förberedelse hon fick och därigemom helt unik i sin utvaldhet i den första profetian om återlösning, som riktades till satan i 1 Mos 3:15: "Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud medan du kommer att hugga det i hälen". I denna text ser vi den framtida Återlösningen summerad av Gud själv. Maria är i en klass för sig själv; hon är långt före sin födelse och efter sin död en fiende till satan; hon är under Frälsaren men vid hans sida och en avbild av honom (jfr 1 Mos !392

2:18), fjärran från alla andra. Ingen enda profet, inte ens Johannes Döparen, är på det sättet vid hans sida, ingen kung eller ledare, ingen apostel och ingen evangelist, inte ens Petrus eller Paulus; ingen av de största påvarna i historien, ingen av lärarna eller andliga rådgivarna; inget helgon, ingen David eller Salomo, inte ens Moses eller Abraham. Ingen av dem alla ! Ensam bland alla skapade varelser som någonsin kommer att leva på jorden, är hon den gudomligt utvalda och bestämd Medarbetaren i vår Frälsning.   Levandegjord och klart uppenbarad i profetior Den profetiska traditionen fortsätter: "Jungfrun", "Jungfrun och barnet", "Kvinnan", "Kvinnan och barnet", "Drottningen på Konungens högra sida" — och den ständiga försäkran att en kvinna ska vara av primär och avgörande betydelse för vår frälsning. Vilken sorts framtid anger dessa profetior om henne? De stora saker som förutsägs följer väl tämligen logiskt? Sällan inser vi till fullo hur förkrossande och definitiva profetionerna löser ut sig vad gäller Maria i den kristna kyrkans religion och historia. En profetia är liksom en föraningens skugga av det som ska komma, en blick fram i tiden snarare än i rummet, en blek kontur av framtidens händelser. Naturligtvis är denna blick mindre levande, mindre klar och distinkt, än den verklighet som förutses. Men lika nödvändigt är att profetian bibehållerr en rimlig proportion i förhållande till denna verklighet.

!393

De profetior som anade Återlösningen genom en Kvinna och hennes Barn, tillsammans som ett ensamt par, utan några andra vid sidan, och som krossar ormens huvud, satans huvud, blir alldeles obegripliga om vi sätter kvinnan i bakgrunden. Om profetian alltså är sann, om frälsning är en livslång process av gudomlig Inkarnation och offerdöd på korset så att den äger rum i den mänskliga själen, vilket är just vad den Heliga Kyrkan och Skriften tillsammans säger, så måste Maria återfinnas i det kristna systemet tillsammans med Jesus, oskiljbar från honom i hans frälsningsarbete. Hon måste vara den Nya Eva, helt beroende av honom men nödvändig för honom. Hon är då sannerligen ingen annan än mediet för all nåd, coredemptrix och mediatrix såsom den Katolska Kyrkan alltid benämnt hennes ämbete. Om profetian såg Guds verkliga landskap förblir de främlingar i detta landskap som säger att Maria är av begränsad betydelse för kristendomen. På samma sätt visar hennes Bebådelse den nyckelroll hon har — profetian får sin uppfyllelse; livsfrukten har kommit ner till oss efter att urtidsödet fullbordats. Begrunda det märkliga arbetet i Guds barmhärtiga design och deltag i den största fredskonferensen någonsin! Det är en konferens mellan Gud och mänskligheten och konferensens namn är Bebådelsen. I denna konferens representerades Gud av en av ärkeänglarna och mänskligheten av henne, vars namn vår Legion på ett privilegierat sätt bär.

!394

Hon var en enkel flicka men mänsklighetens öde hängde på henne denna dag. Ängeln kom med överväldigande information. Han gav henne ett förslag om Inkarnationen. Han meddelade henne inte endast detta utan respekterade hennes fria vilja; för en kort stund darrade mänsklighetens villkor i hennes val. Återställelsen var ytterst önskvärd från Guds sida. Men här, liksom annars, trängde sig Gud inte på människans fria vilja. Han erbjöd det omätligt värdefulla alternativet men det var människan som skulle acceptera det och det var människan som skulle kunna vägra ta emot det.     Stunden var inne, den stund som alla tidigare generationer sett fram emot och alla efterkommande generationer sett tillbaka till. Det var en alla tiders kris! En paus uppstod i historiens utveckling. Den unga flickan accepterade inte på en gång. Hon ställde en fråga och hon fick svar på den. Ny paus. Hon säger sedan orden "Jag är Herrens tjänarinna. Jag vill göra som han önskar, så att hans plan kan bli verklighet". Dessa ord förde Gud ner till jorden och skrev under den stora fredsuppgörelsen för mänskligheten.    Fadern såg till att försoningen hängde på henne. — Hur få inser detta ! Att allt hängde på hennes samtycke. Också många katoliker saknar förståelse för den roll Maria spelade. Kyrkans lärare säger detta: Anta att jungfru Maria hade vägrat moderskapet som erbjöds henne: den Andra Personen i Guds !395

treenighet hade då inte antagit kött genom henne.     "Vilken vördnadsbjudande innebörd har inte detta! Vilken fruktansvärd tanke att Gud gjort vår förlossares ankomst beroende av att jungfrun från Nazaret säger sitt "Jag vill göra som Han önskar" (Luk 1:38); att denna sats skulle avsluta en värld och starta en ny, att denna sats skulle bli fullföljandet av alla profetior, vändpunkten i hela den kända historien och all tid.     Hon var den första gnistan av morgonstjärnan som ger oss föraningen om rättvisans sol som är i uppgång. Så långt som människans vilja kan fullfölja rättvisan binder denna första gnista ett band som gör det möjligt för Himlen att komma ner på jorden och för mänskligheten att lyfta sig upp till himlen". (Hettinger)"    Vilken vördnadsbjuande innebörd! Det betyder ju att hon var mänsklighetens enda hopp. Men människornas öde vilade säkert i hennes händer. Hon gav det svar som, trots att det är omöjligt att förstå, sunda förnuftet säger oss måste ha varit det mest heroiska svaret någonsin i världshistorien. Ingen annan varelse skulle ha kunnat ge detta svar. Till henne kom Återlösaren; inte bara till henne utan till hela den stackars mänskligheten men genom henne, hon som talade för alla. Tillsammans med Återlösaren gav hon allt det som tron innebär och människans verkliga liv är denna tro. Annat !396

betyder ingenting, det måste ges upp för detta verkliga liv, det enda värdefulla i vår värld. Vi bör betänka att alla generationers tro, både de som gått vidare till de som nu lever på jorden och de oräkneliga miljoner som kommer i framtiden, alla dessa generationers tro är beroende av de ord som denna lilla jungfru sade.   Ingen sann kristendom utan Maria. Som tack för denna enorma gåva måste alla kommande släkten hädanefter kalla henne välsignad. Hon som tog kristendomen till jorden kan inte förnekas en plats i det kristna andliga livet. Men vad ska vi säga om alla de människor som förminskar Marias betydelse, som behandlar henne som ett bihang och som gör ännu värre saker? Inser de inte att varje nådegåva de fått har de fått genom henne. Kan de inte förstå att om vi den natten utestängdes från hennes accepterande ord skulle vi inte haft någon Återlösning på jorden för någon enda människa och vi hade stått utanför allt. Ingen skulle då kunnat vara kristen även om vi ropat Herre ! Herre ! varje dag. (Matt 7:21) Om de som förminskar Maria verkligen är kristna, om de fått ta emot livets gåva, har detta skett endast genom att hon förverkligade det, det nya livet låg inkapslat i hennes medviljande. Det dop som gör oss till Guds barn gör oss samtidigt till Marias barn.    !397

Tacksamhet till Maria i konkret och praktisk form, är därför det mest adekvata kännemärket för varje kristen. Återlösningen är nämligen en gemensam gåva från Fadern och Maria och därför måste varje tack till Fadern åtföljas av ett tack till Maria. Sonen återfinns alltid med sin Moder Det var Guds vilja att nådens ordning inte skulle instiftas utan Maria. Det var Guds behag att allting skulle fortsätta på samma sätt. När Gud ville förbereda Johannes Döparen för sin mission som föregångare till Jesus helgade Gud honom genom det heliga besöket när Maria vandrar upp till Elisabeth.    Under den första julnatten avvisade många Maria och då avvisade de också Jesus. De visste inte då att de avvisade den som de egentligen väntade på. När representanterna för det utvalda folket - herdarna - fann den lille Utlovade för alla jordens länder, fann de också Maria med honom. Hade de vänt sig från henne hade de aldrig funnit honom. På trettondagen tog vår Herre emot de hedniska folkslagen på jorden genom de tre representanterna, de tre kungarna från Östern, de tre vise männen. Men de kunde finna vår Herre endast genom att finna henne. Det som hände hemligt i Nazaret bekäftades offentligt i tempet. Jesus offrade sig till Fadern men det skedde med Marias armar och händer. För babyn tillhörde modern och utan henne kunde ingen rening eller bekräftelse ske i templet. !398

Går vi vidare ser vi hos kyrkofäderna att vår Herre inte började sitt offentliga liv utan hennes tillåtelse. På samma sätt var det hennes initiativ på bröllopet i Kana att vår Herre började visa tecken, göra under och kraftgärningar som bevis för sin mission. Man för man: tjänstekvinna för tjänstekvinna: träd för träd. När den sista scenen kom på Golgata som avslutade den ohyggliga återlösningen hängdes Jesus upp på korsets träd. Maria stod intill, inte bara som en kärleksfull mor, inte av en händelse, utan på samma vis som hon var närvarande vid inkarnationen. Hon stod där som en representant för mänskligheten, hon beseglade sitt offrande av sin Son för människors skull. Vår Herre lät inte offra sig för sin Fader utan hennes medgivande och hennes offer för alla sina barn; korset blev till deras offer och hans offer. "För så sant som hon led och nästan dog av sitt lidande" — detta är Benedikt XV's ord — "lika sant avstod hon från sina moderliga rättigheter till denna Son för vår frälsnings skull. Hon lät honom lida och betala priset för oss och på så sätt kan det på ett rättfärdigt sätt sägas att hon tillsammans med Kristus återlöste mänskligheten."   Den Helige Ande arbetar alltid tillsammans med henne Vi kommer nu lite närmare pingstens fest — denna oerhörda händelse då Kyrkan sätts i havet för att göra sin missionsresa. !399

Maria var där. Det var genom hennes böner den Helige Ande kom ner till sin mystiska kropp för att förbli den trogen med "all makt och är och härlighet" (1 Krön 29:11) Allt som Maria gav åt Jesus ger hon nu åt Hans kropp Kyrkan. Samma lag gäller pingsten som är ett slags ny uppenbarelse. Hon är lika nödvändig för det ena som för det andra. Så är det också med alla de gudomliga tingen ända till slutet: om Maria lämnas utanför följer vi inte Guds Plan, oavsett karaktären på våra böner, vårt arbete och vårt strävande. Om Maria inte är närvarande erhåller vi heller ingen nåd. Detta är en överväldigande tanke. Frågan kan dyka upp: Får de som försummar eller ser ned på Maria ingen som helst nåd? De får utan tvekan nåd därför att deras försummelse sker utifrån brist på kunskap. Men vilken ledsamhet inför Himlen, vilket sätt att behandla henne, hon som hjälper oss.  Dessutom är nådegåvorna som vi får under sådana trista omständigheter endast ett fragment av det verkliga nådeflödet. Vårt livsarbete misslyckas därmed till stor del.     Vilken plats behöver vi ge henne? Vissa människor kan känna oro inför att ge en skapad varelse sådan universell makt och inför att vi därmed förminskar Gud. Men om det behagar Gud att skapa henne sådan kan det väl inte förminska Gud att acceptera det? Hur vettigt låter det att säga att gravitationens kraft minskar Guds kraft? Gravitationen kommer från Gud och fullföljer hans syften !400

genom all materiell natur. Varför skulle det visa brist på respekt att låta Maria vara den hon är i Nådens natur? Om naturlagarna visar Guds makt i naturen kan vi inte tvivla på att de lagar han givit Maria kan annat än manifestera den gudomliga godheten och allmakten. Men även om vi tar emot kunskapen om Maria inställer sig frågan om mått och medel. "Hur ska jag fördela mitt böneliv med böner till Maria och böner till de tre Personerna i Gud? Vad är rätt fördelning så det inte blir vare sig för mycket eller för lite?" Så frågar somliga. Andra går längre och utformar en kritik i frågan "Vänder jag mig inte bort från Gud när jag ger henne mina böner?" Dessa frågor uppstår genom ett misstag. Man applicerar jordiska idéer på himmelska verkligheter. De som frågar på detta vis tänker sig Fadern, Sonen och den Helige Anden, helgonen och Maria som ett antal statyer. Det är i grunden ett hedniskt tänkande: att vända sig till en av dem är att vända sig bort från de andra. För att förstå sammanhanget bättre finns ett antal metoder. Men märkligt nog är den enklaste och samtidigt den heligaste lösningen av problemet den följande: "Du måste verkligen ge allt till Gud men tillsammans med Maria!" Den andliga erfarenheten visar att denna väg är fri från de förvirrande problem som vägning och moderation ger oss. Varje handling ska erkänna hennes "Fiat"

!401

Rättfärdigandet av denna metod vi nyss nämnt ligger i själva Bebådelsen. I denna stund blev hela mänskligheten förenad med Maria. Hon blev förespråkare för oss alla. Hennes ord till Gud innehåller alla människors ord och hons själv innehåller på ett vis alla människor. Gud såg på alla genom henne. Livet till vardags är nu ingenting annat än en utbildning i Gud. För varje människa är en lem i Guds Mystiska Kropp, Kyrkan. Men utan Maria kan denna utbildning inte komma till stånd. Utbildningen är nämligen ett flöde av den ursprunliga Inkarnationen. Därigenom är Maria direkt och på ett verkligt sätt Moder till varje kristen, på samma sätt som hon är Moder till Jesus Kristus. Hennes medgivande medarbete och hennes moderliga omsorg är lika nödvändiga för den dagliga tillväxten av Kristus i vårt vardagsliv som de var för den fysiska tillväxten av Jesus. Vad innebär detta för den kristne? Det innebär många viktiga saker. En är denna: den kristne måste medvetet och helhjärtat bejaka Marias position som sin representant i det heliga offer som började vid bebådelsen och avslutades med korset, där återställelsen skedde. Den kristne måste intyga det hon då gjorde för hans eller hennes skull. Endast så kan den kristne få glädjen av de eviga välgärningarna i all fullhet och utan skam. Detta intygande — vilken karaktär har det? Går det bra att en gång uttala sin tacksamhet, utan repetition? Tänk på denna fråga och på svaret till den utifrån det faktum att Maria genom sitt bejakande gjorde att varje handling i våra liv har blivit kristna handlingar. Är det då orimligt att varje handling i vårt !402

liv bör ha ett inslag av medvetenhet om Maria och tacksamhet till henne? Svaret blir detsamma som det vi redan givit: "Du ska genne henne allt." Ära Herren med Maria Ha Maria i ditt medvetande, se henne framför dig, åtminstone på ett enkelt sätt, vid alla tidpunkter i ditt vakna liv. Gör din intention och din vilja till ett med hennes på ett sådant sätt att varje sak du gör under en dag, varje bön du yttrar, görs tillsammans med henne. Maria får inte lämnas utanför något du gör. Om du ber till Fadern eller till Sonen eller till den Helige Ande, eller till något av helgonen, så kan det alltid ske tillsammans med Maria. Hon säger orden tillsammans med dig. Hennes läppar och dina läppar formar orden tillsammans. Hon har del i allting du gör. På detta sätt är hon inte endast endast vid din sida. Hon är på sätt och vis en del av ditt medvetande. Ditt liv är en tillvaro tillsammans med henne. Ni ger till Gud allt ni har tillsammans. Denna kompletta form av hängivelse till Maria erkänner på ett vackert sätt hennes roll i frälsningen, den roll som hon alltid har haft. Men samtidigt är detta den enklaste formen av hängivelse till henne. Den löser problemen för de som tvivlande frågar: Hur mycket? Tar vi inte uppmärksamheten bort från Gud på  detta sätt? Till och med katoliker kan säga: Det är extremt! Men på vad sätt kan förnuftet störas av detta? Och på vilket sätt tar denna hängivelse uppmärksamhet från den !403

Allsmäktige? Detta problem har nog snarare de som är avundsjuka för Guds värdighets skull istället för att delta i den plan Gud själv förverkligar. Och de som säger att de håller sig till Skriften och tyst förbigår de ställen där att han har gjort stora ting med Maria och att alla kommande generationer skall kalla henne salig. (Luk 1:48-49) Till alla dessa tvivlande är det bäst att föra fram hängivelsen och tala om dess rikedom. Och hur kan legionärer annars tala om henne? Alla försök till förminskning och reduktion av henne leder endast till mystifikation. Om Maria är en skugga eller en rent sentimental föreställning så har ju de som inte bryr sig så mycket om henne alldeles rätt, inte katolikerna. Å andra sidan kan ingen ta bort det faktum att hennes ställning i det kristna livet innebär en utmaning för alla med ett levande hjärta. En saklig undersökning av hennes roll får oss att knäböja inför henne. Syftet med Legionen är att spegla Maria. I den utsträckning Legionen är trogen denna uppgift får den del av hennes kröningsgåva att sprida ljus i de hjärtan som vistas i otrons mörker på jorden. ”Albert den Store, läraren till Thomas Aquinas har ett underbart stycke i en kommentar till Bebådelsen. Fritt parafraserat säger detta stycke att Marias son skänker evighet åt sin moders perfektion på samma sätt som ett träd har del i den eviga perfektionen som återfinns i trädets frukter.   I praktiken ser den katolska kyrkan på Maria som en gränslös !404

kraft när de gäller att skänka nåd. Hon uppfattas som moder till alla återlösta varelser genom att hennes nåd är universell. Genom hennes gudomliga moderskap är hon helt enkelt, vid sidan av treenigheten, den största och mest verkningsfulla av alla övernaturliga krafter i himlen och på jorden. (Vonier: The Divine Motherhood)        2. Oändligt tålamod och mildhet måste ges i överflöd till den ovärderliga själen      Den allvarliga tonen måste bannlysas från legionens mission och verksamhet. De kvaliteter som leder till framgång, särskilt när vi vänder oss till människor som är utstötta och djupt nere i synd, är framför allt medkänsla och mildhet.     Vi faller ständigt för frestelsen att kritisera vad som händer omkring oss, vi använder skarpa ord och beskrivningar och vi ångrar oss efteråt. Det är möjligt att misstag görs och bör kritiseras men varför inser vi inte att den hårdhet vi visar fram leder till den perversa situation som vi började med att kritisera ! Den blomma som skulle ha öppnat sig under vår milda behandling med ljus och värme och medkänsla, sluter sig nu istället i den kyliga atmosfären.    !405

Istället finner vi att den stämning av sympati som legionären alltid ska föra med sig, viljan att lyssna på andra, viljan att gå helt upp i det som är för handen, är oemotståndlig på ett ljuvligt sätt. Den mest hårdhjärtade eller obalanserade individ kan på detta sätt vinnas på fem minuter, snarare än  under ett år av predikan.  Den här hårda sortens människor befinner sig ofta nära ursinnets gräns. Att ytterligare tränga dem leder till synd och gör dem ännu hårdare i sitt mostånd. Vill vi hjälpa ska vi leda dem i den andra riktningen. Vi kan endast göra det genom att behandla dem med yttersta medkänsla och respekt.    Varje legionär bör bränna in följande ord i sin själ, ord som Kyrkan låter Vår Välsignade Fru säga: "Minnet av mig är sötare än honung. Och att äga mig är ljuvligare än hela bikupan." (Syrak 24:20) Andra kan utöva starkare inflytande och göra oss gott. Men för legionären finns endast en väg att göra Guds arbete — medkänsla och mildhet.      Låt inte legionären avvika från denna medkänsla och mildhet under några omständigheter som helst. Om hon eller han gör det ändå kan inte något gott uppnås. Snarare uppstår skador. Legionärer som förlorar sig utanför Maria förlorar kontakt med henne som allt gott arbete hänger på. Vad kan då uppnås?  !406

Det allra första praesidiet fick titeln Vår Dam av Barmhärtigheten. Detta passade bra för det första besöket av legionen gjordes på ett sjukhus som förestods av Sisters of Mercy. Legionärerna tänkte väl att det var de själva som valde namnet men kan tvivla på att det i själv verket var den goda jungfrun själv som tog fram namnet. Därmed indikerade hon vad som alltid måste vara ett karaktärsdrag hos legionärens själ.    Normalt brukar inte legionärerna vara helt bortkomna när det gäller att söka upp syndare. Ofta kan de ägna år åt att finna och hjälpa en avgjord missdådare. Men då och då stöter de ändå på någon som verkligen sätter tron, hoppet och kärleken på prov. Dessa individer verkar befinna sig utanför området för den vanliga syndaren, personer med riktigt ingrodd eländighet i viljan, själviskheten inkarnerad och en bottenlös tendens att förråda allt gott. Där finns ett hat inför Gud och en attityd av direkt revolt mot all religiositet. Det verkar inte finnas någon mjuk punkt någonstans i dem, ingen liten gnista av nåd, inte ett spår av andlighet. Så fruktansvärt obehagliga ter de sig att det är mycket svårt att tänka sig att ens Gud kan finna något gott där. Vad skulle Gud kunna hitta i denna förvridna existens som skulle få Honom att bjuda in honom eller henne till den intima närheten i eukaristin eller föreningen i himmelriket?    !407

Det är nästan oemotståndligt att lämna sådana missfoster åt sig själva. Inte desto mindre får legionären inte släppa fallet. Alla dessa reaktioner och resonemang är alla falska. Gud välkomnar verkligen denna förvridna och förstörda själ. Han har sänt sin egen Son, vår älskade Herre, till just denna person och är i detta nu tillsammans med personens själ.      Här är legionens motiv för att stå ut i arbetet, utformat av Monsignore R.H. Benson: "Om en syndare drev bort Jesus bara genom sin synd, så kunde vi lämna honom där. Det är därför att den syndfulla själen, som Paulus säger i en skräckinjgande fras, håller fast i Kristus och fortsätter att korsfästa honom och gör hån av honom (Heb 6:6) som vi inte kan lämna honom därhän."    Vilken enorm tanke! Kristus vår konung fast i fiendens klor, för att uttrycka det drastiskt. Så bra att minnas detta i vår livslånga kamp, för denna den grymmaste och längsta kamp som någonsin utkämpats, för legionärens outtröttliga strävan att nå den själ som annars förlänger ångesten och smärtan hos Kristus! Allt som kallas naturligt måste brinna i den vitgödgade trons ugn, när vi ser och älskar och står vid Kristi sida, korsfäst i den syndande själen. Såsom det hårdaste stål börjar flyta när hettan är stark nog kommer den hårdaste själ att mjukna under Jesu kärleks outsläckliga låga.  !408

En gång fick en väl prövad legionär i en stor stad denna fråga: Hade han mött någon som var helt hopplös? Motvillig medgav han att många var fruktansvärda att tas med men ingen var helt hopplös. När han pressades lite till bekände han att han visste om en person som ändå kunde gå som hopplös. Just samma kväll blev denna legionär emellertid motsagd. Helt av en händelse mötte han på gatan just den person han pratat om. Tre minuters samtal och sedan skedde en omvändelse inom denna person, en omvändelse som fortfatande håller.    "En omständighet är särskilt märklig i Sankta Madeleine Sophies liv. Vi ser här ett troget uppsökande av en annan själ i med hela känslostyrkan. I tjugotre år älskade hon envist en själ som Gud fört i hennes väg. Det handlade om en förlorad varelse som ingen annan än detta helgon kunde hjälpa att komma hem. Hon hette Julie. Var hon kom ifrån visste ingen. Hon berättade aldrig samma historia två gånger. Men det var säkert att hon var en ensam och fattig människa, med en mycket tivelaktig läggning. Många såg henne som onaturligt förrädisk, listig, snål, elak, hysteriskt aggressiv. Men helgonet såg bara en själ som den gode Herden fann på farliga platser och lämnade i hennes vård. Hon adopterade henne som sitt eget barn, skrev över tvåhundra brev till henne och led mycket för hennes skull, Tillbaka fick hon endast otacksamhet och bråk, men helgonet hoppades och höll ut och förlät och förlät igen. Julie dog i frid med Gud sju år efter sankta !409

Madeleine." (Monahan: Sankta Madeleine Sophie Barat)        3. Legionärnes mod    Varje yrke kräver sitt egets sorts mod och håller för ovärdig en person som saknar detta speciella mod. Legionens mod är det moraliska modet. Nästan allt arbete inom legionen består av att närma sig andra personer för att föra dem närmare Gud. Ibland möts detta med motstånd och brist på insikt, vilket visar sig på olika sätt, oftast inte så dödligt som i militära krig och inte så ofta, vilket erfarenheten visar. För de flesta ute i krig är det naturligt att stå ut med glåpord ibland, kritik och arga ord, roade miner eller rädda ansikten, rädda för att utsättas för en predikan eller en helig gest. "Vad ska de tänka? Vad ska de säga? är de avkylande funderingarna hos legionären, istället för Apostelns stolta tankar över att vara värdig att få lida lite för Jesu namn. (Apg.5:41)    När denna överdrivna rädsla får fritt spelrum blir allt arbete för andra själar trivialt. Se er omkring hur tragiskt detta är. Överallt i världen lever troende mitt i stora sekulariserade samhällen, där de flesta katoliker är ex-katoliker och de flesta kristna icke-katoliker. Fem procent av dessa borde kunna vinnas genom en god individuell presentation av den katolska katekesen. Dessa fem procent är tyngden som väger över till !410

konversioner i stor skala. Men denna ansträngning görs inte. Dessa katoliker skulle vilja göra det men på grund av en förlamning gör de ingenting och denna dödliga förlamning kallas felaktigt "respekt för andras uppfattningar". Också andra benämningar används, t ex "vanlig försiktighet", "åsiktsfrihet", "hopplöst företag", "inte pådyvla andra moraliska sanningar", "vänta på en signal" och många andra liknande fraser; de leder alla till passivitet.    Det berättas i biografin över St Gregorius Thaumaturgus att han frågade de närvarande hur många själar som fortfarande inte kommit till tro i staden. Svaret var: Endast sjutton stycken. Den döende biskopen mediterade en stund och sa sedan: Exakt lika många som var troende när jag kom hit som biskop. Han hade startat med endast sjutton troende människor och hans tro hade omvänt så många att endast sjutton kvarstod. Underbart. Ändå tar inte Guds nåd slut fast så många sekel passerat. Tro och mod kan fortfarande ta emot nåd för att göra det St Gregorius Thaumaturgis gjorde. Tro saknas i regel inte, men modet saknas.    Legionen måste förstå allt detta och medvetet driva en kampanj mot den överdrivna respekten för människor. För det första genom att använda en klok och sund diciplin. För det andra genom utbildning av missionärerna så att de uppfattar det överdrinva kravet på respekt snarare som feghet, liksom soldater i ett krig skulle se på det. De måste inspireras att !411

agera på impuls och ta tillfället i flykten. Kärlek, lojalitet och diciplin är inte så mycket att visa upp om de inte kombineras med offer och mod. En legionär utan mod ! Om en sådant fenomen kan vi inte annat säga än det St Bernard sa "Vilken skam att vara en ömhudad medlem av det törnekrönta Huvudet !"    "Om du endast kämpade när du var beredd att ta emot lite törnar, vad är då din förtjäntst? Det gör intenting att du saknar mod om du bara agerar som om du verkligen var modig. Om du känner dig för lat för att ta upp minsta tråd från golvet men ändå gör det av kärlek till Jesus, vinner du mera än om du av nervös iver gjort den noblaste handling. I stället för att beklaga dem ska du vara glad att Herren utnyttjar dina svagheter. Genom att han låter dig känna dig miserabel på grund av svagheterna ger han dig ständiga tillfällen att rädda ett stort antal själar." (St Therese av Lisieux)      4. Symboliska handlingar    Det är en fundamental princip i Legionen att vi i allt vi gör lägger ner det bästa av oss. Svårt eller enkelt, allt måste göras i Marias ande.    Ytterligare en princip är viktig. I andliga verksamheter finns det inga garantier för hur mycket arbete som behövs. När vi !412

ägnar oss åt själar som skall vinnas för Jesus, är det inte lätt att säga när arbetet är färdigt. Detta gäller i synnerhet de svåra fallen. Vi märker snart att vi i dessa fall gärna överdriver svårigheterna och anser att det är omöjligt och hopplöst. De flesta s.k. omöjliga fall är inte omöjliga alls. Få saker är omöjliga med envishet och skicklighet. Men vi inbillar oss gärna detta och med den attityden blir det snart omöjligt.    Någon gång kan vi verkligen träffa på en omöjlig uppgift i den meningen att det är bortom mänskliga förmågor. Det är naturligtvis så att om vi lämnades åt oss själva så skulle vi undvika att anstränga oss i fall som verkar självklart omöjliga att utföra. Att ägna sig åt dessa fall skulle innebära att vi inte gör mycket annat som är nödvändigt för Legionen. Det skulle förvandla det kristna äventyret till en karikatyr.    Men med undantag för dessa extrema fall handlar Legionens arbete om kamp i alla omständigheter och till vilken kostnad som helst — ansträngning är första princip. Att inte behandla något fall som hopplöst, vare sig naturligt eller övernaturligt sett, är vägen till det möjliga. Endast en sådan attityd kan lösa problemen. Och mer än så, för vi hör i denna princip evangeliet tala: att med Guds hjälp är ingenting omöjligt. Det är vår trosvissa respons på Herrens rop att tron förflyttar berg och kastar dem i havet.    Att föreställa sig en andlig kamp och en andlig erövring utan !413

en själ som intar denna okuvliga attityd är att nära en ren fantasi. Om vi förstår detta blir legionens huvudsakliga syssla att stärka varandras andiga mod.    "Varje omöjlig situation kan delas upp i trettionio steg och varje sådant steg är möjligt" — så säger en bekant slogan i Legionen med träffande självmotsägelse. Ändå är det en överlägset klok idé som lägger grunden för framgång. Om nämligen viljan är förstelnad av det omöjliga i ett visst arbete kommer kroppen att vila i samma attityd av inaktivitet. I detta läge kommer varje svårighet att te sig oöverstiglig.    När vi befinner oss i detta läge ska vi dela upp svårigheten i många små och besegra en efter en. Det är som att ta sig upp på taket av ett hus, du måste använda trapporna först och ett steg i taget. När vi möter svårigheter tar vi på samma sätt ett litet steg i taget. Det finns ingen anledning att oroa sig för nästa steg, det räcker med att bry sig om det steg man just nu tar. När det är taget visar sig nästa. Ta det och ytterligare ett kommer att visa sig. När en hel serie steg är tagna, kanske inte alla trettionio. märker vi att vi kommit igenom den dörr som var så omöjlig. Vi har kommit in på mer lovande marker.    Observera: betoningen ligger på aktivitet. Oavsett hur stora svårigheterna ter sig, gäller det att ta ett steg i taget. Naturligtvis ska varje steg göras så verkningsfullt som möjligt. Men om ett verksamt steg inte verkar vara möjligt just nu så !414

gäller det att ta ett mindre verksamt steg sålänge. Om det inte verkar möjligt ens att ta ett sådant steg så måste någon gest visas, inte endast bön, en gest som anger riktningen för målsättningen. Denna gest är vad Legionen kallar "symboliskt handling" och avsikten med den är att skaka om läget så att det inte längre verkar omöjligt. Det är en kreativ konflikt med dödläget.      5. Aktivt arbete är nödvändigt    Legionen blir död som ett lik om det inte finns en levande ande i den. Denna livsviktiga ande i Legionen är inte något som flyter runt lite allmänt i luften. Nej! Det är en ande som kommer av nåd genom arbete. Den beror på det arbete som utförs och på sättet det utförs av varje individ inom legionen. Om ingen ansträngning pågår flämtar anden på sparlåga och kan mycket väl dö.    På grund av (a) motvilja mot ett arbete som verkar svårt eller (b) oförmåga att upptäcka vad som kan göras, vilket alltid är obegränsat oavsett hur obetydlig platsen är, men framför allt på grund av (c) rädslan för kritik -- finns en tendens till att undvika aktivt arbete i Legionen eller till endast dela ut små obetydliga arbetsuppgifter. Men det finns ingen egentlig anledning att skapa en legion över huvud taget om inte detta svåra arbetet utförs. En armé som vägrar gå i kamp, vilket !415

misstag! Ett praesidium som inte är engagerat i någon form av aktivt arbete, saknar därmed rätt att kalla sig en del av Marialegionen. Vi måste upprepa att andliga övningar inte räcker för att svarar emot legionärens plikt till aktivt arbete.    Ett inaktivt praesidium är inte endast en osann hållning gentemot Legionens syfte att vara ett handlingskraftigt aktivt apostolat utan är också en djup orättvisa. Det skapar nämligen intrycket att Legionen inte klara vilket arbete som helst, medan sanningen tvärtom är att den motsatta. Legionen klarar alla sorts arbeten med används inte till dem.      6. Kontrollen av praesidiets arbete    Arbetet skall väljas ut av praesidiet. Medlemmar har inte friheten att sätta igång ett arbete som de anser vara lämligt i legionens namn. Men denna regel skall inte tillämpas så strikt att medlemmar hindras ta tillfällen i akt att utföra passande arbeten. Legionären skall tvärtom på ett sätt alltid vara i tjänst. Ett arbete som legionären stöter på av en händelse kan alltid noteras och tas upp på nästa möte. Om praesidiet godkänner det kan detta arbete bli ordinärt legionärt arbete.     Överlag skall praesidiet gå fram försiktigt här. Det finns en naturlig tendens bland människor av god vilja att sätta igång med allt annat än det som ska göras och att fara omkring !416

överallt utom på den plats där de egentligen skall vara aktiva. Dessa människor skadar snarare än hjälper. Om de inte hålls tillbaka bryter de ned den legionära diciplinen.     Om känslan av ansvar rubbas kommer snart inte arbetet att utföras, detta ansvar inför praesidiet, idén att alla är budbärare som utgår från praesidiet och återkommer för rapport om arbetet till det. Utan ansvaret inför praesidiet blir arbetet en fara för Legionen. Om ett grovt misstag sker i ett arbete som utförts på frihand, kommer skulden på Legionen trots att misstaget var ett resultat av att man inte tagit sitt ansvar inför praesidiet.    När entusiaster bland legionärerna klagar över att deras vilja att göra gott hämmas av legionär diciplin, är det viktigt att analysera arbetet utifrån linjerna vi dragit upp ovan. Samtidigt är det angeläget att undersöka om klagomålet kanske är befogat. Diciplinens främsta uppgift är att driva människor framåt, inte hålla dem tillbaka; vissa personer kan dock inte tänka sig någon annan auktoritet än att säga "nej" och i övrigt agera tillbakahållande.      7. Visitationer skall göras parvis    Visitationer skall utföras parvis. Denna föreskrift görs i ett bestämt syfte. Först och främst för säkerhetens skull. Detta !417

gäller mer för hemmen än för gatorna. För det andra blir uppmuntran större när man går i par. Det är en hjälp inför fegheten i att överdrivet respektera människor på platser där det är svårt att tala för Legionens sak, i familjer där mottagandet är svalt. För det tredje är det en viss välgörande diciplin i att gå i par. Man blir mer punktlig och lojal när besök skall göras i par. Är man ensam blir det lätt att man skjuter upp eller ändrar tid för visitationerna. Trötthet, dåligt väder, den naturliga motviljan att gå till otrevliga miljöer får mycket större betydelse om legionären är ensam i arbetet. Det leder till att visitationerna inte längre sker en gång i veckan, att de inte blir lika effektiva och att de så småningom upphör alldeles.    Det vanliga sättet att lösa problemet med en legionär som inte kommer till visitationen är det följande. Är det en helt ofarlig visitation,   t. ex. till ett sjukhus eller liknande, kan legionären gå ensam. Men om det å andra sidan är en visitation som kan innebära någon som helst fara, får visitationen ställas in. Att göra en ensam visitation bör vara ett undantag. Om den ena partnern upprepade gånger missar en visitation bör det tas upp i praesidiet.      8. Intimiteten i det legionära arbetet måste bevaras    !418

Legionen måste vara noga med att den inte blir ett instrument för sociala reformatörer. Legionens arbete är i grunden en fördolt arbete. Det börjar i hjärtat på den individuelle legionären och växer där som en ivrig andlig kärlek. Genom direkt och personlig kontakt med andra kan legionärerna höja den andliga nivån i hela samhället. Arbetet gör i tysthet, försiktigt och utan påtryckningar. Det syftar mer till att låta katolska principer och känslor genomsyra samhället än att undertrycka olika former av ondska som pågår där. På det sättet dör ondskan succesivt ut genom brist på mylla att växa i. Den verkliga segern ligger i den stabila och kanske ofta långsamma utvecklingen av en katolsk livsstil och livssyn bland människor i samhället.    Det är väsentligt att den intima karaktären bevaras i det legionära arbetet med parvisa visitationer, bevaras med svartsjuk iver. Den bevaras inte om det går rykten om att legionärerna endast söker tillfällen att offentligt fördöma syndare i samhället. Sker detta så kommer snart visitationerna till hemmen betraktas som något tvivelaktigt. Iställe för att vara personer som alla kan lita på och tala med i förtroende, kommer misstanken att legionärerna är utsända detektiver. Därmed blir legionärerna avskydda och slutet är nära för det goda arbetet.    Därför bör de som är ansvariga för Legionens arbete vara försiktiga i att delta i målsättningar som trots en god vilja !419

ändå använder metoder som har lite med legionen att göra. Särskilda organisationer finns för att bekämpa vissa iögonfallande missbruk i samtiden. Låt legionärerna hjälpa till där det passar och ge stöd individuellt. Men låt Legionen vara trogen endast sina egna mål.        9. Visitationer från dörr till dörr är önskvärda    Legionens visitationer bör vara gå från dörr till dörr oavsett vilka sorts människor som lever där. Människor kan ta illa upp om de tror att de är utvalda för besök. Även hem som inte är katolska ska besökas, om det inte finns mycket starka skäl emot. Det får inte förekomma någon aggressiv konfrontation, allt ska leda till djup vänskap. Genom att arbeta på att skapa vänner kommer legionärernas visitationer snart att uppfattas positivt bland folk som inte är katoliker. Denna perception av legionärerna kommer i sin tur att leda till att Guds försyn får möjlighet att beröra de personer som vi vill leda in i vår hjord. Att ha katoliker som vänner gör att många antikatolska fördomar faller bort. Respekt för katoliker leder till respekt för den katolska kyrkan. Man vill ha mer information, böcker efterfrågas och detta kan leda till ännu större saker.      10. Förbjudet att ge materiell hjälp  !420

Materiella gåvor får inte ges. Till materiella gåvor hör begagnade kläder. Detta förbud betyder inte att det är något fel i att skänka materiell hjälp utan endast att det är omöjligt av praktiska skäl att Legionen ägnar sig åt det. Att ge till fattiga är gott i sig och när det görs med övernaturlig intention är det en hög och nobel sak att göra. Många stora och viktiga organisationer bygger på detta givande. En sådan är inspirerad av St Vincent de Paul, som i sin tur har inspirerat Marialegionen på ett djugående och till och med avgörande sätt. Men Legionen har fått en annorlunda uppgift. Den grundläggande principen är inte att skänka materiella gåvor till behövande utan andliga gåvor till varje individ i samhället. Detta program stämmer inte överens med givandet av materiella gåvor. Detta har flera skäl.    a. Besökande från en organisation som ger gåvor åt behövande blir sällan välkomna till människor som inte har sådana behov. Sådana besök får dem att se ut som hjälpsökande människor som lever på välgörenhet. Ett praesidium som börjar med välgörenhet kommer snart att ha en mycket liten verksamhet. För andra organisationer är gåvorna nyckeln som öppnar men för Legionen är det nyckeln som stänger.    b. De som väntar sig materiella gåvor men inte får det blir besvikna på Legionen och därigenom mindre mottagliga för !421

det egentliga budskapet.    c. Även bland de som tar emot gåvor går inte Legionens andliga budskap fram. Vi låter istället den materiella hjälpen komma från andra organisationer som har det som sitt speceialla område och som har särskild nåd för det arbetet. Legionärerna får ingen särskild nåd för det eftersom det är emot reglerna. Ett praesidum som gör misstag här hamnar i komplicerade situationer. Det blir endast sorger för Legionen.    Det är ingen hållbar lösning att hävda att vi som privata individer kan skänka till välgörande ändamål, alltså inte i Legionens namn. För en analys av detta visar hur komplicerat det blir. Det vanliga fallet är att en person som inte brukade skänka bort saker innan han blev medlem i Legionen, börjar göra det efter att han blivit medlem. Han kanske märker behov när han är ute på visitationer. Han skänker ingenting just då utan återkommer senare med gåvor, nu som privatperson. Han bryter därmed Legionens regler och använder det privata besöket som täckmantel. Han såg behovet som legionär. Mottagarna känner honom just som legionär. De gör inte någon skillnad på privatperson och legionär; för dem är det Legionen som skänker gåvor.    Märk väl att en enskild legionär som bryter lydnaden i detta avseende komprometterar hela praesidiet. Att bli känd som en välgörenhetsorganisation går fort, det räcker med några få !422

gåvor.    Om en legionär av någon anledning vill hjälpa en viss familj är det mycket bättre att skänka till någon känd organisation eller ge genom någon vän till familjen. Om legionären inte alls kan tänka sig detta är det väl fråga om att försöka vinna något betydligt mera värdsligt snarare än något himmelskt.    Allt detta betyder inte att legionärerna skall vara likgiltiga för människor i nöd, tvärtom de skall notera det och meddela organisationer som sysslar med välgörenhet. Skulle det inte lyckas att indirekt få hjälp till de behövande skall ändå inte Legionen träda in som välgörare. Det är helt enkelt inte dess uppgift och det förefaller osannolikt att det inte finns någon annan väg till hjälp till de i nöd.    "Den medkänsla vi visar inför de fattiga är utan all tvekan påbjuden av Gud. Men vem kan förneka att ännu högre står det ivriga och hängivna bibringandet av andlig kunskap och övertygelse? Därigenom ges ju något som inte är av övergående jordisk natur utan något som håller i evighet." (A.N.)    Denna princip kan dock tolkas alltför snävt, vilket historien visar. Ändå är de viktigt att betona att legionärernas arbete inte handlar om materiell hjälp. Motsatsen gäller. Kritiken går ofta ut på att Legionen bara pratar om religion, inte utövar !423

den. Denna kritik kan vi lägga bakom oss. Legionärerna måste bevisa att det är andlig kärlek och andlig hjälp som flödar ut ur deras arbete i varje tillåten form de arbetar.        11. Att samla in pengar    På liknande sätt som med givandet av materiella gåvor är de förbjudet att samla in pengar under visiationer. Visitationer kan ge pengar men det skulle skapa en atmosfär som inte är andlig. Det skulle statuera ett tydligt exempel på jordisk rikedom och andlig torftighet.        12. Ingen politik i Legionen    Ingen legionär får tillåta sig politiskt inflytande genom arbetet i Legionen, vare sig ideologiskt eller partipolitiskt.      13. Sök upp varje själ och tala till den    Essensen i religiöst arbete är begäret att nå varje individuell själ och dra denna själ in i det apostoliska livet. Det gäller ALLA själar, inte bara de otroende, inte bara familjerna, inte

!424

bara de fattiga eller utstötta.    Legionären får inte vika inför de allra grövsta formerna av religiös misär. Det finns ingen enda person som inte berörs av legioärens egen tro och tålamod, hur övergiven och hopplös denna person än verkar vara. Men samtidigt vore det en oaccetabel begränsning av Legionens arbete att endast ägna sig åt de svåra fallen. Attraktionen i att söka efter de förlorade fåren får inte skymma sikten för de större arbetsfälten som ligger framför oss, ett fält som gäller många människor kallade till helighet men som knappt utför ett minimum av religiösa plikter. Att nå personer som nöjer sig med ett minimalt andligt liv och får dem att ägna sig åt hängiven tjänst, kräver långsiktigt och tålmodigt visitationsarbete. Fader Faber sa att ett helgon är värt en miljon vanliga katoliker och den heliga Theresa från Avila sa att en enda själ som söker helighet är mer värd inför Gud än tusentals vanliga människor. Hur underbart skall det inte då vara att hjälpa många människor bort från den vanliga rutten.      14. Ingen är för ond att bli upprest, ingen är för god för det.    Ingen enda själ bland de som vi möter i visitationerna får lämnas på samma nivå vi mötte dem. Det finns ingen person för god för att komma närmare Gud. Ofta kommer legionärerna möta personer som är betydligt heligare än dem !425

själva, men även då har legionärerna möjlighet att göra stora ting. De kan inspirera till nya idéer, flera former av hängivenhet. De kan skänka liv åt gamla rutiner. I vilket fall kan de inte undvika att bidra till uppbyggelse av det apostoliska livet. Så låt legionärerna fortsätta sitt arbete vare sig de möter syndare eller helgon i fullt förvissning om att de inte är där i sin egen andliga fattigdom utans om representater för Marialegionen, "förenade med sina pastorer och deras biskopar, med den Heliga Stolen och med Kristus." (U.A.D.)       15. Ett vagt apostolat är av litet värde    I varje enskilt fall måste det apostoliska arbetet vara effektivt och tydligt i sin godhet. Mycket gott måste göras för ett stort antal människor. Om inte det går måste något stort och gott göras för ett litet antal människor. Men aldrig får vi nöja oss med litet gott till ett stort antal människor. En legionär som gör det kan därmed göra en björntjänst åt hela Legionen genom att det lilla och otydliga som gjorts kan hindra andra att göra mer. En annan fara ligger dock i den modlöshet som sprider sig då vi märker att det lilla goda för många egentligen inte var något gott för någon enskild. Denna känsla utsätter själva medlemskapet i Legionen för stor fara.      !426

16. Hemligheten bakom inflytande är kärlek    Vi måste betona att verklig och omfattande apostolisk godhet kan effektueras endast genom riktig vänskap mellan legionärerna och de personer de besöker. Det man åstadkommer blir annars tillfälligt och bräckligt. I synnerhet gäller detta när visitationer görs i samband med tronkröningen av det Heliga Hjärtat. Fast detta arbete är underbart i sig själv och en källa till många välsignelser skall det inte betraktas som det huvudsakliga syftet. En visitation som snabbt resulterar i tronkröningen och sedan avslutas kommer ur Legionens perspekti att ha skördat mycket lite av det sådda. Många och upprepade besök till varje familj innebär istället långsam framgång för legionärsparet och behov av många legionärer och många praesidia.        17. I varje själ man arbetar för ser legionären Kristus och vill tjäna Honom    En visitation får aldrig ske i enbart filantropisk eller humanistisk välgörenhetsanda i medlidande med någon nödställd. "När ni gjorde detta för de minsta av mina bröder, gjorde ni det för mig". (Matt 25:40) Med dessa ord skrivna i hjärtat måste legionären se Kristus i sin medmänniska (som är hela mänskligheten utan undantag) och tjäna henne som !427

Kristus. Den onde, den otacksamme, den skadade, den föraktade, den utstötte, den som avskys mest av alla, skall alla ses i detta ljus. De är helt klart de minsta bröderna till Kristus och (enligt Hans ord) ska behandlas med en aktning som tillkommer prinsar.    Legionären skall alltid ha i minnet att han gör visiationen, inte som en överlägsen gentemot en underlägsen person, inte som en jämlike utan som en underlägsen gentemot en överlägsen för att vara till tjänst som tjänaren inför sin herre. Avsaknad av denna tjänande inställning skapar en överlägsen beskyddarattityd. Med den attityden kan ingenting övernaturligt eller naturligt gott komma ut mötet. Närvaron av en legionär kan tolereras av människor endast när det handlar om att ge gåvor. Å andra sidan blir han eller hon hjärtligt välkommen om det handlar om att vara aktningsfull, sympatisk och ödmjuk besökare som knackar på och frågar om de får komma in och prata en stund. Då behöver gåvorna inte vara materiella för det handlar i grunden om sann vänskap. Legionären skall också veta att det är enkel klädsstil som gäller och enkelt språk i tilltalet, allt annat reser barriärer.      18. Genom legionären älskar Maria sin Son och ser till Honom    När en legionär som utfört en obehaglig och svår visitation summerar det lyckade resultatet med orden "Vi blev vänner" så !428

summerar han eller hon också upp Legionens metoder i tre enkla ord. För att väcka denna vänskap krävs först och främst att vi visar vänskap: att älska dem vi möter. Det finns ingen annan väg här, ingen annan form av diplomati, ingen annan väg till verkligt inflytande. St Augustinus uttrycker samma tanke i en annan form när han säger "Älska och gör vad du vill!"    I ett mästerligt stycke om St Franciskus definierar Chesterton en klar kristen princip: "Franciskus såg endast fler Kristusar i människor, inte samma monotona bild. För honom var en människa alltid en människa som inte försvann varken i en folkträngsel eller i en öken. Han vördade alla människor; han inte bara älskade dem utan respekterade dem alla. Det som skänkte honom denna extraordinära personliga förmåga var detta: att alla som såg in i hans bruna brinnande ögon kände att han, Franciskus Bernardone, intresserade sig för just dem, vare sig de var påve eller tiggare, sultanen av Syrien eller råbarkad rövare som just krypit ut ur skogen. Han intresserade sig för vars och ens individuella liv alltifrån vaggan till graven och tog var och en på fullaste allvar."    Men kan man älska på detta sätt? Ja men endast genom att kunna se Jesus, vår Herre i varje person vi möter. Kärlek väcks då genom varje tanke som tänks. Det är åter helt säkert att Maria inget hellre vill än att vi kan visa Jesus, den Mystiska Kropp som är hennes älskades Sons, fler exempel på den kärlek hon slösade på honom. Hon kommer att hjälpa sina !429

legionärer med detta. När Maria finner en liten glimt, en liten glöd av beredskap till kärlek, kommer hon att ge vindpust efter vindpust för att flammorna ska stå högt.        19. Varje dörr öppnas för den ödmjuke och respektfulle legionären    Brist på erfarenhet är typiskt för den första visiten men den legionär som tagit ovanstående till hjärtat har därmed ett fungerande pass till varje hem.    Vi måste insistera på att ingen legionär har rätt till att komma in i hemmen. Det kan endast ske på människors egen inbjudan. Det gäller att bokstavligen stå med mössan i hand och be om tillträde. Med hela sitt uppträdande måste total respekt visas som om det gällde att stiga in i ett slott. En kort inledning om vad saken gäller bör följas av en ödmjuk fråga om man får stiga in. Detta leder ofta till att dörren öppnas på vid gavel och ett erbjudande om att sitta ned. Därefter gäller det för legionären att inte undervisa, det är inte visitens mening. Inte heller är syftet att ställa en rad frågor utan endast för att så frön till vidare vänskap och förtroende som i ett senare skede kan öppna portarna för kunskap och inflytande.

!430

Det har sagts att den alldeles särskilda äran i kärleken är att förstå andra människor. Denna ledsamma värld behöver mest av allt just denna förståelse, eftersom "majoriteten av alla människor verkar lida av brist på uppmärksamhet. De är olyckliga för ingen tar deras händer i sina, ingen vill ta emot några förtroendende." (Duhamel)    Svårigheter som uppstår initialt får inte tas för allvarligt. Även om till och med utstuderad råhet förekommer blir det ödmjukheten som får råheten på skam och som ser till att en skörd kan inhöstas längre fram i tiden.    Intresse för barnen i familjen man visiterar leder ofta till fin konversation. Man kan fråga om hur mycket de vet om religion och sakrament, frågor som de vuxna kanske inte så gärna vill ha men som går bra när det gäller barnen, fast det samtidigt blir läxor som adresseras till de vuxna.    När man lämnar familjen måste det finnas en öppning för nästa träff. Just de ord man säger till avsked och tack för besöket kan på ett naturligt sätt innehålla löften om framtida besök,      20. Attityder vid besök på sjukhus    Legionärer som besöker ett sjukhus måste komma ihåg att de

!431

är där med huvudmännens goda vilja ungefär som vid ett besök hemma hos någon. Representanterna för institutionen kommer att vara normalt skeptiska och det gäller att komma ihåg att regler och policy spelar in vad gäller deras beteende mot alla missionerande besökare. Legionären får inte bryta mot vad som är vettigt i den här situationen, inte göra besöket vid olämplig tidpunkt och naturligtvis inte ta med mediciner eller något annat till patienterna. Det är heller inte lämpligt att lägga sig i något som diskuteras på sjukhuset. Patienter har ofta synpunkter på sjukhusets standard eller rutiner och på personalens sätt att sköta sitt arbete. Legionären får inte ta del i sådan kritik, vare sig för eller mot. Naturligtvis lyssnar legionären på patienternas erfarenheter och ger tröst om det går, men inte mer än så. Legionären kan ta upp saker som berör henne eller honom på ett praesidium. Då är det lättare att få ett riktigt perspektiv på situationen.        21. Legionären kan inte döma    Respekt för andra måste finnas inte bara i legionärens beteende utan framför allt i tänkandet. Det stämmer inte med legionärens uppdrag att sätta sig till doms över något eller någon eller mäta andra med egna måttstockar. Det går inte an att betrakta någon annan människa som mindre värd bara för att värderingar och tankar är annorlunda än vad vi förväntar !432

oss.    Många människors liv ligger öppna för mycket kritik men legionären är inte den som ska döma. Alltför ofta är just sådana människor helgon som missbedömts och missförståtts. Andra människors liv innehåller grova övergrepp. Det är Gud själv som ser hjärtat och förstår den verkliga situationen. Som Gratry säger: "Många människor saknar kunskap och moralisk insikt, de enda visdomsord de får höra under uppväxtens svåra tid är perversa maximer och vulgära beskrivningar. Och ingenting kommer att krävas av en människa som hon inte själv fått till livs."    Många personer försöker hålla god min och låtsas leva lyckade liv och har inte accepterat att de levt på fel sätt. Naturligtvis kommer dessa personer ha sina dagar då allt är andras fel och bitterheten är stor. Men även med sådana personer är legionären lyssnaren och inte dömaren. Chansen finns nämligen alltid att sådana människor är en Nikodemus som smög i nattens mörker för att tala med Jesus och senare blev en välgörare som spred ljus till många och hjälpte Kristus vid begravningen.    Legionärernas roll är aldrig att vara någon sorts domare eller kritiker. De måste alltid se med Marias ögon på alla de personer de möter och alla situationer de befinner sig i. De ska försöka göra det Maria skulle göra.  !433

Det var en av Edel Quinns stora egenskaper att aldrig finna några fel utan att först gå med saken till den Välsignade Jungfrun.        22. En översyn av svår kritik    Flera gånger har vi talat om den paralyserande effekt som grov kritik har på den enskilde legionären. Det kan vara till hjälp med en princip att följa i sådana lägen.    Ett av legionens huvudmål som också kommer att vinna de flesta människor är att tänka höga tankar och handla med värdighet. Genom att medlemmarna lever apostoliskt visar de med sitt eget exempel hur lekmannens liv kan få hög värdighet. Genom den märkliga förmågan till imitation som människan besitter, ibland mot hennes vilja, kommer alla i någon grad att dras till denna värdighet. Ett tecken på detta är att många följer detta exempel öppet och med gott hjärta. Ett annat och vanligare tecken är att folk kommer att göra motstånd, för denna apostoliska värdighet bland lekmän är en sorts protest mot sekulärt liv med lägre värdighet. Det är en sorts kritik av vanligt världsligt liv som provocerar en sund reaktion. Denna reaktion, som är obehaglig, följs ofta av en ansträngning till ett bättre liv, en rörelse uppåt. Om ingen !434

reaktion alls pågår är detta ett tecken på att inget högre exempel visats.    Därför finns ingen anledning till oro när legionärens apostoliska verksamhet provocerar kritik, förutsatt att kritiken inte gäller olämpliga beteenden. Ha alltid en annan princip klar för dig som vägledning för apostolisk ansträngning: "Människor erövras endast genom kärlek och godhet och genom diskreta exempel som inte förödmjukar dem, som inte hindrar dem att ge upp. Alla ogillar att bli attackerade av någon som bara vill vinna."(Giosue Borsi)      23. Vi behöver aldrig vara modlösa    Ibland ger de mest hängivna arbetsinsatserna ingen frukt alls, trots att vi utfört dem heroiskt och under lång tid. Men legionären siktar inte på synliga resultat. Samtidigt är det inte bra för arbetet att känna frustration. Konsten att inte bli modlös är att inse följande: en enda synd som blivit förhindrad genom legionärens arbete är värd oändligt mycket. Denna synd skulle annars ha varit en omätbar ondska genom alla de serier av konsekvenser den skulle haft. "Hur liten massan än är, spelar den roll för stjärnornas rörelser. Ditt medvetande, o Herre, kan upptäcka och och uppskatta minsta rörelse som min penna gör över pappret och du förbinder denna rörelse med himlakropparnas rörelser och låter den !435

bidra och vara en del av dem. Samma sak äger rum i den intellektuella världen. Idéer lever och genomgår invecklade äventyr i denna intellektuella värld, en värld som är omätbart mycket överlägsnare den materiella, en värld som är sammanhållen och enhetlig i all sin enorma komplexitet. Men såsom i den materiella och intellektuella världen är det också i den oändligt mycket större moraliska världen." (Giosue Borsi).    Varje synd är en jordbävning i den moraliska världen. Den skadar själen hos varje människa. Ibland är den första länken i denna kedja fullt synlig, vi ser hur en person leder en annan till synd. Men oavsett om den är synlig eller osynlig leder den till vidare synd; en avbruten synd hindrar nästa synd och kedjan är bruten. Denna kedja skulle annars ha sträckt sig oändligt vidare och omfamnat hela världen för alltid. Därför är det kanske inte för mycket sagt att varje syndare som omvänts till ett värdigt liv kommer att leda en stor skara människor in i himmelriket.    Av detta följer att inget arbete är för omfattande när det gäller att förhindra en grov synd - inte ens ett helt livsarbete - för genom detta kommer varje själ få erfara den extraordinära nådens glöd. Det kan vara så att räddandet av den synden kan avgöra ett livsöde och inleda en resning och lyftning av en enda själ som i sin tur leder ett helt folk till dygden.      !436

24. Korstecknet är ett hoppets tecken    Den huvudsakliga faran i modlösheten är dock något annat än motståndet - hur starkt detta än är - från de krafter varje legionär möter i världen. Den stora faran ligger i den oro legionären känner när ingen förväntad hjälp och inga goda omständigheter föreligger. Vänner sviker, goda människor räcker inte till, de egna förmågorna ger efter, allt vi försöker lita på faller undan och blir till förräderi mot vår frid.    Tänk vilken skörd av godhet vi skulle kunna få - så verkar det i alla fall - om skäran var vass, om arbetslägret var i god ordning, om korset inte var så tungt !    Denna otålighet inför det magra resultat vi når är en fara. Den skapar en modlöshet som de fientliga krafterna inte kunnat. Vi måste alltid minnas att arbete i vår Herres tjänst har Hans eget kännemärke, korstecknet. Utan det tecknet kan vi missa den övernaturliga karaktären i arbetet; det sanna resultatet kommer aldrig fram.    Janet Erskine formulerar denna princip på ett annat sätt. "Om du studerar den heliga historien, kyrkans historia och även din egen erfarenhet som ökar för varje år du lever, så ser du att Guds arbete aldrig äger rum i perfekta omständigheter, aldrig på ett sådant sätt vi skulle vilja eller önska." Det innebär alltså - märkliga tanke - att just de omständigheter som tycks !437

förhindra ett lyckat arbete, åtminstone som det verkar för den begränsade mänskliga uppfattningen, inte alls är hinder utan tvärtom det som krävs för framgång. Det är inte olyckliga situationer som hotar att spoliera förväntningarna i arbetet utan tvärtom typiskt för Gud verk. Det är inte dödvikt som tynger ner oss utan tvätom bränsle för ansträngningen och hjälp för att slutföra målsättningen.    Det är tydligen alltid Guds behag att extrahera framgång ur omständigheter som inte alls verkar lovande och att genomföra sina mest storslagna projekt med instrument som är inadekvata. Men samtidigt måste legionären notera denna viktiga tumregel: de svåra omständigheterna får aldrig vara resultatet av legionärens okunnighet eller slarv, om de ska fungera i ett fruktbärande arbete. Legionen kan aldrig förvänta sig att erhålla nåd från sina egna misstag, sin egen okunnighet, sin egen brist på engagemang.      25. Framgång är glädje. Misslyckande är endast uppskjuten framgång.    Om vi ser på arbetet på rätt sätt kommer det att vara en ständig källa till glädje. Framgång är glädje. Misslyckande är en botgöring och en övning i tro - alltså en högre form av glädje för den reflekterande legionären som kan se alla misslyckanden som endast uppskjuten framgång.   !438

Det är ett naturligt nöje att bli bemött med leenden av människor som verkligen sätter värde på ett besök. Men tvivlande blickar och misstänksamhet är egentligen ett ännu högre nöje och en djupare tröst. Legionärers erfarenhet är att sanna katoliker blir glada för en vänlig och sympatisk besökare medan de som inte blir det oftast saknar något och lider av en själ i fara.      26. Attityder emot svagheter hos praesidia och legionärer    Vi måste ha tålamod med de svagheter och felaktigheter vi finner hos praesidia eller hos individuella legionärer. Det faktum att ivern saknas, att förbättringar knappt är synbara, att världsliga tillkortakommanden är full synbara, får inte inge oss missmod.     En tanke är här viktig som hjälp. Om några legionärer brister, trots att de har god vilja och ett levande böneliv, kan vi fråga oss: var skulle de ha befunnit sig utanför Legionen? Vilket samhälle kan inte producera några få värdiga legionärer så att ett praesidium kan skapas?    Legionen arbetar med den enkla logiken att höja den andliga nivån i samhället. Det bästa, ja enda sättet att göra detta är att knåda in den apostoliska surdegen i den stora degen och låta !439

den växa och jäsa där (jfr Matt 13:33). Detta innebär att det apostoliska materialet som finns tillgängligt måste kultiveras med oövervinneligt tålamod och mjukhet. Den vanliga katolska andan är något som växer mycket långsamt och därför finns ingen anledning att förvänta sig den apostoliska spiritualiteten som en ögonblicklig produkt. Om hjärtat saknas försvinner den enda meningen.      27. Att inte söka sig själv    Legionen ska inte tillåta sig att bli ett instrument för materiella personliga fördelar för någon enda medlem. Men ingen medlem ska heller behöva rådas till att undvika en situation där hon eller han utnyttjas som legionär.      28. Inga presenter till medlemmar    Att ge pengar eller motsvarande gåvor inom Legionen till medlemmar är förbjudet. Det skulle snart leda till stora ekonomiska bördor om sådana gåvor accepterades. Särskilt med tanke på de många i små omständigheter som finns inom legionen och som är värdefulla medlemmar, måste alla sådana tendenser bevakas noga.  Om praesidiet eller någon annan del av Legionen vill uppmärksamma någon och arrangera något särskilt får det i !440

så fall bli i form av andliga gåvor, inte materiella.      29. Inga skillnader inom Legionen    Legionen sätter sig generellt emot alla begränsningar till en viss klass eller sektion av människor i samhället när det gäller att forma ett praesidium. Några skäl är de följande.   (a) Begränsningen leder ofta till exklusivitet vilket innebär en skada för gemenskapen mellan legionärerna.  (b) Den bästa metoden för rekrytering är i regel den som sker vänner emellan och de nyrekryterade kanske inte har rättighet att bli medlemmar av något särskilt praesidium.  (c) Det visar sig nästan alltid vara fallet att ett praesidium fungerar bäst när det består av människor från olika delar av samhället.        30. Brobyggande måste vara huvudsyftet    Legionen måste ha som tydligt syfte att bekämpa all den splittring  och antagonism som finns i överflöd i världen. Denna kamp måste börja redan i organisationen av Legionen, i praesidiet. Det vore helt meningslöst om Legionen talar om enhet medan den samtidigt har splittringens ande i sina egna led. Därför

!441

måste Legionen tänka i termer av Jesu Mystiska Kropp och försöka organisera sig i linje med denna. När praesidiet har fört samman människor som i världen är skilda åt, har den åstadkommit något stort. Kärlekens sätt att kommunicera har bevisat sig fungera och därmed kommer kärleken att smitta av sig och förvandla åtminstone en viss del av turbulensen i världen runt omkring.        31. Förr eller senare måste legionärerna ge sig på de svåraste uppgifterna    Valet av arbete kan skapa tvivel. Prästen kan vara medveten om svåra uppgifter men tvekar att ge dem till ett nytt och omoget praesidium. Överdriven försiktighet får inte tillåtas dominera. Annars kommer ett uttalande av Pius X att gälla oss: det största hindret för apostolatet ligger i försiktigheten eller snarare fegheten hos de goda människorna. Om tvivlet fortsätter så låt praesidiet ta det lugnt i början och endast göra enklare arbeten. När sedan möte följer på möte och en viss erfarenhet vinns kommer en del av medlemmarna snart känna sig mogna för svårare uppgifter och snart nog för de svåraste uppgifterna. Låt dessa ta sig an det man tvivlat på och låt andra komma efter. Även om endast ett par legionärer engagerar sig i svårare arbeten, får detta en uppmuntrande effekt på alla de andra.

!442

32. Hur man ska se på farliga situationer    Detta system kommer att reducera de besvärliga möjligheterna till ett absolut minimum. Men fortfarande kan en viss fara uppstå när vissa arbeten utförs. Om eftertanken visar att (a) räddningen av vissa själar uteblir om man tar hänsyn till faran och (b) allt som är möjligt att göra har gjorts med tanke på säkerheten för legionärerna — så låt då Legionen gå till attack med hjälp av de som är utvalda till det. Det vore oacceptabelt att låta legionärerna bara se på när människor hamnar i andlig ruin runt omkring dem. "Gud, skydda oss från det lugn som de okunniga besitter. Gud, håll oss borta från de fegas stillhet." (Gasparin)      33. Legionen måste vara ute i fronten för Kyrkans strid    Legionärerna delar Marias upplevelse av den seger hennes Son har vunnit — hennes tro på att all synd i världen har besegrats genom hans död och uppståndelse. Alltefter graden av vår enhet med Maria, vår Fru, ger den helige Ande oss denna seger för att användas i de olika slag kyrkan utkämpar. Med detta i sinnet ska legionärerna vara en inspiration för hela

!443

kyrkan och visa tillit och mod när det gäller att attackera de stora problem och de många onda händelser vi dagligen kan se i den moderna världen.    "Vi måste förstå vad det andliga kriget går ut på. Detta krig utkämpas inte för att utvidga kyrkan utan för att ge själarna tillgång till Kristus. Det är en mycket märkligt krig där vi kämpar för fiendens väl, inte för att skada dem. Även termen "fiende" får inte användas på ett sätt som missleder oss.  Varje otroende människa är, liksom varje katolik, en varelse med en odödlig själ, skapad till Guds avbild. Jesus Kristus dog för var och en av dem. Så hur fientliga de än är mot kyrkan och mot Kristus, förblir vår kamp ett försök att omvända dem, inte besegra dem. Vi får aldrig glömma att djävulen vill ha själarna hos sig, både de otroendes och våra. Vi måste kämpa mot Djävulen och för de otroende. Vi kanske måste attackera en människa för att hon utsätter andras själar för stor fara. Men vi vill alltid vinna henne för att rädda hennes själ. Den helig Andes närvaro innebär att människor måste strida och denna Ande är kärleken mellan Fadern och Sonen. Till den grad kyrkans soldater kämpar med hatiska känslor är det en kamp emot Fadern." (F.J. Sheed: Teologi för nybörjare).      34. Legionärerna måste vara apologetiska för katolicismen   Legionärerna får inte undlåta att använda skapular, medaljer !444

och brickor som godkänts av kyrkan. Genom att distribuera dessa skapas kanaler för Guds nåd, vilket millioner exempel har visat, genom vilka Guds vilja kan flöda på ett ymnigt sätt. Särskilt det bruna skapularet som är Marias förkläde.  "En del tolkar denna text bokstavligt: 'Den som dör med skapularet på sig kommer inte att gå förlorad'. St Claude de la Colombière ville inte begränsa detta: 'Man kan förlora sitt skapular, men den som bär det in i döden kommer att räddas.' (Père Raoul Plus)    På samma sätt kommer leginärerna att sprida fromhet i hemmen genom att sprida krucifix och statyer och planscher och bilder för väggarna, förse hemmen med heligt vatten och radband som är välsignade för indulgenser. De hem som avskyr kyrkliga sakramentalier löper stor risk att börja glömma kyrkans sakrament. Barnen är särskilt mottagliga för yttre religiösa objekt som hjälper dem till hängivenhet. Ett hem som helt saknar bilder eller andra objekt kommer ha svårt att finna den sanna och intima karaktären hos den katolska tron.   35. Virgo praedicanda: Jungfrun måste läras ut och skänkas till alla människor, eftersom hon är deras Moder. Ett kärt tema för påven Leo XIII var att Maria är alla folks Moder. Hon har redan planterat ett frö av kärlek till henne i !445

alla levande hjärtan, vare sig de känner till henne eller inte till och med hos de personer som hatar henne. Detta frö måste få gro och växa i en jord som vi brukar, liksom alla andra frön. De själar vi möter måste få utbildning i kunskapen om den moderliga roll för alla som jungfrun har. Andra Vatikankonciliet har proklamerat Marias universella moderskap (LG 53, 65). Konciliet betonade också att Maria i så hög grad är källan till alla apostlar och förebilden för alla former av apostolat att kyrkan måste vara beroende av henne för sina ansträngningar att rädda alla människors själar i världen. (LG65) Påven Paulus VI kräver att utbildning vad gäller Marias moderskap ska ske överallt men särskilt i områden med många icke-katoliker, så att denna skatt av andlig kunskap sprids på jorden. Paulus VI anbefaller också hela den mänskliga rasen till Marias hjärta så att hon kan fullfölja sin mission att föra alla människor till Jesus Kristus. Han ger henne också titeln: Enhetens Moder för att belysa hennes moderliga plikt att förena alla medlemmar i den mänskliga familjen. De som tror att den saliga Jungfrun skulle vara ett hinder för omvändelse och därför bör nedtonas misstar sig således gruvligen. Hon är i verkligheten moder för all nåd och all enhet. Utan henne hittar själarna inte den sanna vägen. Legionärerna måste konsekvent tillämpa detta tänkande i sina ansträngningar att omvända människor. De måste förklara för !446

alla vad som ibland felaktigt kallas den legionära tillbedjan av Maria. Det är ingenting som tillhör Legionen utan något vi alla kan lära av kyrkan själv. "Jungfru Maria har alltid blivit framlyft av kyrkan för alla troende som föremål för personlig efterföljelse. Denna efterföljelse behöver inte vara exakt i den form av liv som hon levde, vi har ju oftast inte alls samma kulturella och ekonomiska bakgrund som hon hade, väldigt få har det. Kyrkan framhåller henne istället som en förebild för alla troende genom det sätt på vilket hon ansvarsfullt och totalt accepterade Gud vilja. Se Luk. 1:38. Hon hörde ordet från Gud och hon agerade direkt på detta ord. Kärlek och lydnad i Guds tjänst var de drivande krafterna i hennes liv. Hon bör efterföljas och efterliknas därför att hon var den första mest perfekta lärjungen till Jesus Kristus. Detta har en permanent och universell betydelse som förebild." (MCul 35)

!447