Konst händer – Statens konstråds produktion av konst inom regeringsuppdraget Äga rum by Statens konstråd

Statens konstrĂĽds produktion av konst

inom regeringsuppdraget Ă&#x201E;ga rum

INTRODUKTION 9–13 KONST HAR HÄNT 15–28 DE SOM SÅR, SAGA GÄRDE, ATHENA FARROKHZAD OCH DAVID GÜLICH Amiralsstaden, Malmö 30–32 FÖRHANDLINGEN OCH MARMORLINJEN, JOHAN TIRÉN OCH ANNA HÖGBERG Gamlegården, Kristianstad 33–36 MIRAKEL, SANTIAGO MOSTYN OCH GÄRDEÅSENS SJU UNDERVERK, KALLE LANDEGREN Gärdeåsen, Ljusdal 37–40 PAVILJONG, MAP13 BARCELONA Hageby, Norrköping 41–43 MOVING PLANTS, MAIDER LOPEZ Hammarkullen, Göteborg 44–47 HUR, ROXY FARHAT Holma, Malmö 48–51 ŞANEŞÎN, NASIM AGHILI OCH BJÖRN KARLSSON Hässelby, Stockholm 52–54

KULTURHUSET MITT FRAMFÖR NÄSAN, MUF ARCHITECTURE/ART OCH ALONDRA, WOJCIECH PINDUR Jordbro, Stockholm 55–59 KOLLEKTIVA KROPPEN, JOHANNA GUSTAFSSON FÜRST Kungsmarken/Mellanstaden, Karlskrona 60–65 JAGUARS CAN’T BE HEARD, AND YET THEY SING, CARLA ZACCAGNINI Lindängen, Malmö 66–70 AL MADHAFAH, SANDI HILAL Prästholmen, Boden 71–74 RÅBY PLANET, MICHAEL BEUTLER Råby, Västerås 75–79 KEPSEN, MYCKET OCH IN PURPLE, JOHANNA BILLING Råslätt, Jönköping 80–83 GUL, LINA SOFIA LUNDIN Tjärna ängar, Borlänge 84–86 LJUSLINJE FÖR TYROLEN, ALEKSANDRA STRATIMIROVIC Tynnered, Göteborg 87–91 5

Konst händer var en regeringssatsning på konst i miljonprogrammet som pågick under tre år, 2016–2018. Statens konstråds uppdrag var att producera exempel på vad offentlig konst kan vara, utveckla metoder för invånarinflytande och att sprida kunskap om satsningens resultat. Denna publikation om vilka spår satsningen har satt i form av permanenta konstverk, och om processerna som föregått dem, är ett led i kunskapsspridningen. Uppdraget innebar att arbeta på initiativ av och i samarbete med olika organisationer i civilsamhället. Vi började därför med att ställa frågan direkt till boende och verksamma i miljonprogrammet om vilken situation eller plats som var viktigast att titta på i ett konstnärligt arbete. 153 förslag skickades in från hela landet. Av dem valde vi efter en halvårslång undersökningsfas ut 15 där vi verkade under hela uppdragsperioden. Från Boden i norr till Malmö i söder. Grundmetoden har varit att på varje plats tillsammans med boende lyssna fram vad som här, lokalt, varit den mest intressanta frågan att adressera konstnärligt. Därefter har processen steg för steg tagits vidare gemensamt av boende och föreningsliv, konstnärerna, Statens konstråd och – oftast – tjänstepersoner inom kommuner och fastighetsbolag. Arbetet har varit kollektivt, både på projektplatserna och på Statens konstråd där curatorerna har jobbat i team. Konst händer gav Statens konstråd möjlighet att också utveckla sin egen verksamhet och många av lärdomarna tas vidare i Statens konstråds framtida arbete. Till alla er som medverkat, följt och stöttat Konst händer – tack.

INTRODUKTION

I en lägenhet lyser en kökslampa. Varje gång någon i familjen tänder lampan så tänds också två andra lampor, en i Gamlegårdens centrum i Kristianstad och en utanför regeringskansliet i Stockholm. Den lilla gesten med en knapp som slås av eller på skapar både en konkret och en symbolisk belysning. Lamporna som tänds lyser upp ett rum, en entré och en fasad eller, omskrivet, ett hem, en offentlig plats och en symbolisk plats för beslutsfattande. Verket lyser upp sin omgivning, belyser frågan om maktens lokalitet och öppnar upp för en möjlig upplysning i betydelsen en större kunskap eller förståelse. Verket Förhandlingen av Anna Högberg och Johan Tirén producerades som en del av Statens konstråds regeringsuppdrag Konst händer (2016–2018) och kan även sägas innefatta dess centrala delar. Uppdraget var att producera exempel på vad offentlig konst kan vara, utveckla metoder för invånarinflytande och att sprida kunskap om satsningens resultat – alla dessa delar sätts i rörelse i verket. Konst i det offentliga rummet är alltid i dialog med de människor som bor och rör sig på platsen, men här var också en grundförutsättning att boende och lokala aktörer var delaktiga i de processer som ledde fram till verken. Satsningen har lett till permanenta och temporära konstverk och arbetet har utgått från initiativ av och i samarbete med olika organisationer i civilsamhället. En öppen utlysning genererade 153 förslag, av dem valde Statens konstråd ut 15. Från Boden i norr till Malmö i söder, på platser som 9

definierats utifrån uppdragets ramar som ”områden med lågt valdeltagande”. Grundmetoden har varit att på varje plats tillsammans med boende och lokalt verksamma lyssna fram vad som här, lokalt, varit den mest intressanta frågan att adressera konstnärligt. Därefter har processen steg för steg tagits vidare gemensamt av boende och föreningsliv, konstnärerna, Statens konstråd och – oftast – tjänstepersoner inom kommuner och fastighetsbolag. Konstverken har alltså föranletts av längre processer som också påverkat den konstnärliga gestaltningen eller interventionen. Processerna är en fråga om metod, förankring och utveckling av det konstnärliga arbetet. Vi vill i denna publikation lyfta fram de konstverk som har producerats och reflektera kring vad de gör som verk.

lyfter fram och belyser, som griper in och förändrar – även om det ibland sker på ett minimalt vis. Vissa verk transformerar en plats, ger den en ny situation och betydelse och andra synliggör något som har försiggått i det fördolda och förändrar genom att låta det ta plats. Berättelserna är sammanbundna med de fysiska platserna, men de kan också skapa kopplingar till andra rumsligheter. Med ett knapptryck kopplar Förhandlingen samman tre platser i en direkt kausalitet och får, om också bara för ett ögonblick, en kökslampa att ifrågasätta demokratins centrum. Berättelserna som kommer ur verken är också berättelser som har föregått dem, men som nu har blivit något annat. De har fått form, kropp och utrymme. Kanske har de inte alltid förståtts precis så som avsändaren avsåg, men det är ju också en del av lyssnandet och processer som dessa – det uppstår missförstånd, vad som hörs är aldrig exakt det som avsändaren tror sägs. Projekt som Konst händer består av många förhandlingar och relationer, av frågor om makt, position och ekonomi. Men lyssnandet är inte bara ett faktiskt ”hörande” – det är också att ta in den som talar, att talet blir röst och reser från en kropp till en annan. Och att detta tal tas emot och förvaltas. Att Statens konstråd, som statlig myndighet, har försökt ta ansvar och försökt höra, på riktigt.

Alla verk som har producerats inom Konst händer är utvecklade i en specifik kontext, på en plats och tid och i dialog med flera parter. Det handlar på ett plan om berättelser; om invånares berättelser om sitt område och om den berättelse som konstnärerna har arbetat utifrån. Platsen, som en signifikant markör av hem och tillhörighet, blir till den grund som synliggör de boendes relation till större samhälleliga strukturer. Bristen på ljus och på synlighet har varit ett återkommande tema som formulerats och arbetats med av både de lokala organisationerna och de inbjudna konstnärerna. I Förhandlingen iscensätts detta på ett konkret sätt, men tematiken återkommer i ett flertal verk och processer. På det snart rivna Jordbro kulturhus lyser en näsa (och belyser vad som finns mitt framför näsan) – på Johanna Gustavsson Fürsts höga skulptur är ordet HÄR skrivet i neon 36 meter upp i luften och Aleksandra Stratimirovic har skapat ett 45 meter långt ljuskonstverk. Ljuset är både en symbolisk och reell kraft för förändring.

När verket Jaguars can’t be heard, and yet they sing av Carla Zaccagnini är färdigställt kommer två karuseller att tillsammans spela den antifascistiska sången Svarta tupp, men bara om barnen ger dem båda fart, då kommer ljudet att synkroniseras. Annars hackas sången upp och det innehåll som helheten förmedlar kommer att bli betydelselösa fragment. Men även om sångens melodi kommer att höras är det inte alla som kommer att uppfatta dess historiska klanger. Också andra ljud fyller nu platsen. Verket initierades av Gatukraft, en lokal grupp som länge engagerat sig för att skapa ett mer omhändertaget torg. I samverkan med Gatukraft har karusellerna blivit en plats att stanna

Multipla läsningar av verk är alltid möjliga, men i relation till verken som har producerats inom Konst händer är de ofta oundvikliga. Verken, och de processer som har föregått dem, förenas i förhållandet till olika parametrar som möjliggör och begränsar, som 10

till på, på vägen från skolan och affären. Möjligheten till lek blir ett svar på den lokala önskan att ta makten över sitt torg och påverka de rum som ens barn dag ligen passerar. Genom en performativ gest skapar verket nya berättelser på torget som förskjuter en rumslig dynamik.

värden, alltså den som för närvarande har nyckeln. Tillsammans med Statens konstråd initierade Hilal verket/allmänningen, som nu bärs vidare, används och programmeras av en stor grupp engagerade värdar. Likt flertalet av de andra verken i Konst händer betonar Al Madhafeh inte bara hur makten över fysiska rum förändrar roller, men också hur central en symbolisk tillgänglighet är. Vem känner sig inbjuden, vem känner tillhörighet till dessa rum? Hur signalerar trösklar, benämningar och estetiska val olika gruppers tillhörighet till en plats? Verken väver samman nya berättelser om platserna. Många av dem förflyttar betraktarens blick och rubbar de stela rumsliga hierarkierna mellan centrum och periferi. De belyser olika former av offentlighet och komplicerar den skarpa uppdelningen privat/offentligt genom att skapa andra former av gemenskaper och rumsligheter. Från vilken position en lyssnar påverkar det en hör. Vår egen plats färgar det en förnimmer. I den här publikationen presenterar vi, på Statens konstråd, hur verken framträder för oss.

Vad en hör är aldrig detsamma, allt lyssnade är kontextbaserat, byggt på erfarenheter och kunskaper. Frågan om lyssnade är på så sätt alltid förbunden med en position och en implicit fråga om det egna lyssnandets gränser. Det finns saker som en statlig myndighet troligtvis inte kan höra och det fanns dessutom i Konst händer en ram satt av regeringsuppdraget. Myndighetens samarbete med konstnärer innebär också ett vidare led, där konstnären inte kan reduceras till en lyssnande part, utan också är aktiv och skapar ett verk. Positionerna kan inte beskrivas genom en uppdelning mellan konstnär och publik, utan är färgade av många olika nivåer av deltagande, samarbeten och engagemang. Ett verk som direkt har arbetat utifrån frågan om position, men i en mer existentiell mening är Sandi Hilals Al Madhafeh, som började i en undersökning av hur flyktningar förpassats till att för evigt vara gäster och vad som händer om en från den positionen hävdar rätten att vara värd. Kan en genom rätten till värdskap kliva ur rollen av tacksamhet och bli ett subjekt med makten att själv bjuda in och sätta agendan? Konceptuellt finns här en lång bakgrund av diskurser om när en slutar att vara ”gäst” någonstans – som till exempel i Tyskland där 1960-talets turkiska arbetskraftsinvandring fortfarande omnämns som ”gästarbetare”. Konkret har Hilal tillsammans med de nyinflyttade bodensarna Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Muhammad Haj Abdullah skapat ett slags semi-offentligt vardagsrum som drivs utifrån idén om värdskapets betydelse, och som genom att skapa tillgängligheten till ett fysiskt rum öppnar för nya roller. Al Madhafeh är varken ett offentligt eller ett privat rum, utan ett rum i ständig förhandling, en sorts allmänning där ansvar och befogenhet åligger 12

KONST HAR HÄNT Ett samtal om målsättning, metod och medinflytande LENA FROM, projektchef Konst händer, idag konstprojektchef PETER HAGDAHL, curator Statens konstråd JOANNA ZAWIEJA, arkitekt/curator Statens konstråd SEBASTIAN JOHANS, samtalsledare

Låt oss börja i slutet. Det är visserligen lite tidigt att se Konst händer i backspegeln, men flertalet projekt är ändå avslutade eller i en avslutande fas. Vad ser ni som de långsiktiga konsekvenserna av regeringsinitiativet Äga rum, och mer specifikt av de projekt som har ingått i Konst händer? SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

JOANNA ZAWIEJA:

Jag tycker främst att det handlar om metoden vi har använt, så som den var formulerad i uppdraget. Det vill säga att göra projekt på initiativ av civilsamhället. Hur klarar vi av att föra en dialog med människor som också ges möjlighet att påverka konstverken? Det var ju den stora frågeställningen i början. Hur löser vi det? Hur svarar vi mot våra krav på kvalitet och får till en bra process? Det tycker jag fortfarande är metodutvecklande och har varit den stora behållningen av Konst händer. Sedan har ju verken fått olika anatomier beroende på situation, och vi ville också hitta en palett av olika lösningar på hur vi kan jobba mot civilsamhället framledes. Varje situation är unik. Det är verkligen något vi har lärt oss. Jag håller med dig. Det som kvarstår är en metod som har potential att införlivas i Statens konstråds

ordinarie arbete. Men jag tycker också att vi idag, då många av projekten är genomförda, har ett antal verk som fortfarande har en stark närvaro. LENA FROM:

JOANNA ZAWIEJA:

Jag tycker också att det var metoden som låg i regeringsuppdraget. Att utgå från civilsamhället. Det har man aldrig chans att göra annars, med alla regelverk som omger den offentliga konsten. Det blir en annan process som man inte kan driva på samma sätt, vilket förstås har sina för- och nackdelar. Om vi ser till effekterna hos oss på Statens konstråd, så har vi kunnat arbeta med permanenta och tillfälliga projekt samtidigt på de aktuella platserna, och sett hur de kan stärka och berika varandra. Man behöver inte prata om några motsättningar mellan tillfällig och permanent konst när det gäller den offentliga konsten. Det ena kan leda till det andra. Det kan vara permanenta konstverk som leder till tillfälliga konsthändelser. Men det också vara tillfälliga projekt som lever vidare i en permanent form.

LENA FROM:

arbetsplatsrepresentanter och liknande? Hur skiljer sig egentligen Konst händer från era mer ordinarie projekt? LENA FROM:

PETER HAGDAHL:

När vi i vanliga fall börjar jobba med ett projekt handlar det oftast om en beställning från en statlig fastighetsägare som bygger någonting, och bygget har oftast kommit väldigt långt. Då finns redan en rad givna företrädare som vi måste samarbeta med, som byggherren, arkitekten, brukarrepresentanter från en bestämd verksamhet… Vi möter inte alls boende eller andra som också berörs på samma sätt som vi gjort här…

Eller att ett och samma verk innehåller flera aspekter och både kan vara tillfälligt och permanent. Ja, och jag tänker också på Sandi Hilals projekt i Gula Huset i Boden som har fått ett eget liv. Lina Sofia Lundins verk i Tjärna Ängar i Borlänge är ett annat exempel, där kommunen har valt att driva den offentliga konsten vidare i ett nytt projekt som tar ett direkt avstamp i Konst händer. Inom Statens konstråd tycker jag också att vi har börjat tala om våra projekt på ett annat sätt än tidigare. Vi talar om invånarinflytande i alla våra projekt på ett sätt som vi inte gjorde tidigare.

Innan arbetet satte igång identifierade Statens konstråd en rad utmaningar, bland annat att människor skulle vara trötta på, och möjligen misstro, kortvariga projekt. En annan utgångspunkt var att till skillnad från tidigare medborgardialoger hitta ett sätt där civilsamhället inte bara är polityr och vacker avsikt, utan också får ett verkligt inflytande. Det är tydligt att ingången är en annan än brukligt. Men sett från sidan framstår arbetet med projekten här ändå förhållandevis likt Statens konstråds övriga arbete, som ju ofta handlar om samarbeten och dialog med olika brukargrupper,

LENA FROM:

Tre år är ju egentligen väldigt kort tid, särskilt när det handlar om stadsbyggnadsprocesser. Och vi såg en utmaning i att alla, inklusive vi själva, är så jäkla projekttrötta. Men det visade sig att tre år är väldigt lång tid för civilsamhället om man ska åta sig ett engagemang, eftersom det kräver kontinuitet under tre års tid. I ett människoliv är det en ganska lång tid, faktiskt.

JOANNA ZAWIEJA:

Men samtidigt är det fortfarande väldigt kort tid när det gäller att producera ett permanent konstverk på en viss plats, där man ska få till en tomt, tillräcklig

SEBASTIAN JOHANS:

Det ju väldigt enkelt att ha en beställarprocess eller en samrådsgrupp där alla har definierade roller. I de här projekten mot civilsamhället har vi träffat ideella föreningar, privatpersoner och lösa konstruktioner där vi på något sätt måste formalisera deras medverkan. Det går inte att komma dragande med ett kontrakt med en massa finstilta rader om hur saker ska rapporteras och hur pengarna ska tas emot och sådana saker. Det finns ingen enskild privatperson som skriver på ett sådant papper för det är för stor risk. Och då måste man hitta vägar till att stärka civilsamhället, men också till att skydda dem från ekonomiska faror. Det är så jämförelsevis enkelt att jobba med statliga fastighetsägare. De förväntar sig ett kontrakt, och sedan kan man stipulera vad man vill i det kontraktet bara man är överens.

finansiering, tillstånd och framför allt en framtida förvaltare. Det går ju knappt att göra på tre år. PETER HAGDAHL:

Vår vanliga verksamhet, bortsett från specialprojekten, är också koncentrerad till storstäderna där universiteten och de statliga myndigheterna finns. Med den här utlysningen fick vi många ansökningar från Norrlands inland och platser som Ljusdal, där vi annars inte kan arbeta eftersom det inte finns några statliga fastighetsägare. Det har varit spännande att tänka på vår verksamhet på ett nytt sätt. Det tror jag också kommer att ge näring till vår verksamhet längre fram. Vi har till exempel på senare tid diskuterat avfolkningsorterna där den kommunala strukturen knappt har råd med sin basverksamhet. Ska de här platserna inte få någon offentlig konst över huvud taget för att de inte har ekonomin till det? Det är en demokratifråga.

Den ambitiösa visionen i Äga rum formulerades som att tillgängliggöra samtidskonst, öka inflytande och delaktighet i kulturlivet samt att öka den demokratiska delaktigheten. Lever projekten upp till avsiktsförklaringen eller har ingången varit för högtflygande? SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

JOANNA ZAWIEJA:

otryggt, och frågan var hur området kunde bli mer omhändertaget. Ansökan kom från en lokal grupp som gör många egna arrangemang. Svaret blev efter en väldigt lång process, där skolorna i området var med, en vision för Lindängens torg som har lämnats till gatukontoret i Malmö. Dessutom resulterade processen i ett verk som ändrar dynamiken på torget, där det tidigare inte fanns någon plats för barn att leka eller stanna till på vägen till skolan eller till centrum. Nu finns det ett verk som består av två karuseller, men som framför allt är ett verk i sin egen rätt. Då karusellerna snurrar synkroniserat spelas en gammal kampsång, Svarta tupp, men oftast kommer det bara att höras ett polyfont klingande. Likt många av Konst händer-verken kan man alltså läsa det här verket och processen på många olika nivåer. Dessutom har det stärkt ett samarbete mellan olika aktörer på torget, och mellan Lindängen och staden.

Nej, att det varit för högtflygande tror jag inte. Inte efter att vi omtolkade initiativet. Då landade det bra i vår organisation. Men konsten har ju aldrig varit själva redskapet, utan resultatet. Det civilsamhället från början skulle svara på var ju en enkel fråga, som innebar att identifiera en plats eller en situation som kunde förändras med konst, och då har man ju snävat av det rejält. Från början kunde önskemålet till exempel vara en mötesplats för tjejer i Råslätt, för de är marginaliserade i den konstruktion som finns där, och då har man det som en startpunkt för en lång dialog där man ska komma fram till ett konstverk. Det har varit spännande. Jag skulle vilja säga att varje projekt svarar på väldigt många frågor, eller kan läsas på många olika sätt. För att vara konkret – i Lindängen utanför Malmö hade vi ett privatiserat centrum, som var försummat och

Ni fick in 153 ansökningar, vilket måste ses som ett väldigt stort gensvar. Av dessa utredde ni 28 och beviljade 15. Hur såg urvalsprocessen ut? Vad skiljer ut de tio procent som fick sina ansökningar beviljade från de övriga 90, och hur tänkte ni under processen kring Statens konstråds grunduppdrag, som ställer den konstnärliga kvaliteten i centrum? SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

Vi tog ju bort de ansökningar som vi inte kunde se att de verkligen kom från civilsamhället. Det var många kommuner som sökte och kanske försökte fronta med en representant för civilsamhället. Men sedan handlade det väldigt mycket om hur vi skulle lösa det i relation till civilsamhället. Det måste finnas en kommunal infrastruktur som kan ta hand om konstverken och som kan jobba med markupplåtelser och liknande.

JOANNA ZAWIEJA:

Det handlade också mycket om variation. Inte bara geografisk spridning, utan också en variation av tematik man vill jobba med och av olika typer av samarbetspartners – för att pröva olika tillvägagångssätt.

LENA FROM:

Vår referensgrupp fastnade för områden som alla låg i storstäderna. Men eftersom vi också ville jobba med

en geografisk spridning, och är ålagda att göra det, gjorde vi ett bredare urval. Det var bra att vi gjorde det. Vi fick en tydligare bild av de likheter som finns mellan olika områden, men också av uniciteten på varje plats. En svårighet i utlysningen var att bilden av miljonprogrammen nästan är lika etablerad som bilden av den röda stugan i Sverige idag. Höghusområden som brinner i storstäderna. Att miljonprogrammet är alla möjliga typer av bostäder från en viss tidsperiod – 1965–1974 – är inte lika självklart för alla. Att förklara det blev en pedagogisk utmaning på informationsträffarna. PETER HAGDAHL:

Vi åkte runt till alla 28 platser vi valde ut för vidare utredning. Det var spännande eftersom civilsamhället är en väldigt heterogen grupp. Vissa organisationer som hade sökt var nästan sekteristiska och ville hålla projektet i sin förening. Några projekt föll bort på grund av det, eftersom den ansökande organisationen inte var intresserad av nå ut till en bredare del av samhället några hade också färdiga projekt som de kunde göra lika bra utan vår inblandning.

LENA FROM:

Ja, men det handlade också om att vi ville hitta utmaningar och göra sådant som vi annars inte gör. Även om det i Timrå eller Trollhättan hade gått att göra skulpturer på de platser som ansökningarna föreslog, så ville vi hitta en variation bland de här 28 utredningarna som också förnyade vad konst är och kan vara i de offentliga rummen lokalt. Det var en ambition.

JOANNA ZAWIEJA:

När vi talar om skärningspunkten mellan uppdragets kontextualisering, myndighetsuppdraget och verken, så har det skiftat mycket från plats till plats vem som tar hand om komplexiteten. På vissa platser är det vi som producenter och curatorer som har haft ansvaret för att förena uppdraget, civilsamhället och konsttillblivelsen. På andra är det konstnären som tagit på sig den rollen. Det är intressant att se hur projekten skiljer sig åt. På vissa platser har konstnären gjort ett konstverk utifrån sin praktik och sina intressen med

viss beröring med civilsamhället och på andra har processen innefattat hela området och uppdraget i sitt verk, som Johanna Gustafsson Fürst i Karlskrona – medan Carla Zaccagnini i Lindängen kanske hade en tydlig bild av vilket verk hon ville göra, och satte processen i samröre med civilsamhället. Det handlar om olika konstnärskap och olika konstverk. Jag skulle inte säga att den ena är att föredra framom den andra, men det skiljer sig åt. I de utvärderingar som har gjorts av Äga rum och Konst händer – Monica Sands Forskningsrapport om Statens konstråds satsning Konst händer 2016–2018 och Myndigheten för kulturanalys Kultur i demokratins tjänst – framgår att lokala aktörer och konstnärer i någon utsträckning upplever projektets premisser som otydliga. I jämförelse visar rapporterna från Kulturrådets syskonprojekt Kreativa platser en större tillfredsställelse i relation till förväntningarna. Vad beror detta på, har det funnits en otydlighet i utlysningen eller handlar det om att förhandling är en integrerad del av Statens konstråds arbetsmetod? SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

Jag tror det. Det som skiljer Kulturrådet från Statens konstråd är att de betalar ut pengar till projekt medan vi alltid är medproducenter. Vi gör projekt tillsammans med civilsamhället. Det är en stor skillnad. I vårt fall handlar det om en skörare relation eftersom vi ska samarbeta med organisationer och civilsamhälle. Det blir ju självklara slitningar. Man tycker inte alltid lika. Våra projekt slutar oftast med någon typ av kompromiss. Hade man gjort det helt själv hade det sett annorlunda ut. Men kompromissen gör inte att projekten blir sämre. Den är en förutsättning.

JOANNA ZAWIEJA:

Där kanske det också fanns en otydlighet från början. Några av dem som sökte till oss trodde att de skulle få pengar för att skapa själva. Men jag tror att det är svårt att få ett annat utfall om man jämför en bidragsgivande organisation med en som placerar ut konst eller nya byggnader oberoende av hur dessa tillkommit. Det finns ju ofta ett motstånd mot förändring. Det gäller ju också konst som tillkommit på andra sätt än de här projekten medan bidrag till en pågående verksamhet alltid brukar välkomnas. Jag är inte förvånad.

PETER HAGDAHL:

LENA FROM:

Men då var det bra att Kulturrådets projekt fanns, så att vi kunde hänvisa sökandet dit. På det sättet tycker jag att det var ett bra regeringsuppdrag – för att det fanns pengar till både och. Det var väldigt bra att vi kunde hänvisa dem som bara var intresserade av att göra egna projekt till Kulturrådet, som dessutom hade utlysningar tre år i följd.

JOANNA ZAWIEJA:

LENA FROM:

Jag tror också att det återspeglar synen på konsten som ett värde i sig själv. Att det finns ett starkt symbolvärde i det permanenta, särskilt på platser som har många tillfälliga projekt. Många av miljonprogramsområdena fick ju konst när de byggdes, men inte alla. På många av de här platserna har det inte funnits någon offentlig konst tidigare. Att då kunna skapa ett permanent konstverk har självklart ett starkt symbolvärde. Jag tror också att det fanns en stark önskan om att genom konsten visa värdet av den egna platsen. Det fick därför större betydelse än vi förutsett.

JOANNA ZAWIEJA:

Precis. Men för också den egna berättelsen. Jag tänker på Hässelby och Vällingby, där det finns massor av offentlig konst som kanske återspeglar ett högmodernistiskt Sverige och en berättelse som inte alla som bor där idag delar. Där var det av vikt att permanenta andra berättelser på platsen. För att vi om 50 år ska kunna utläsa vilka kroppar som bebor Hässelby idag och vilka historier som skapat denna plats, utöver de redan representerade historierna om en svensk arbetarklass.

En kompromiss innebär ju att ingen får sin vilja fram fullt ut. Det finns kanske en poäng i att framhålla att en viss friktion är ett måste. Det går möjligen att hitta total koncensus som gör alla nöjda, men det blir sannolikt på bekostnad av ett bra och intressant verk. Man måste söka kompromiss, men får samtidigt inte kompromissa bort slutresultatet. SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

LENA FROM:

Ja, vårt grunduppdrag är förmodligen att skapa friktion. Ibland skapar friktionen för mycket värme, och då är det kanske inte bra. Men om man inte skapar någon friktion över huvud taget, då vet man inte längre vad man jobbar med. Jag tror att om man hade valt att intervjua folk från projekt som Holma eller Tjärna Ängar eller Tynnered hade man fått andra svar än de som finns i utvärderingarna. Det betyder förstås inte att det inte varit friktion på vägen, men där tror jag definitivt att de inblandade känner sig sedda på slutet. Mixed Dancers i Råslätt var länge besvikna över att det inte blev en dokumentär om dem, men sedan när de såg Johanna Billings film insåg de att de faktiskt blev sedda i ännu högre utsträckning. Det kan vara massor av friktion längs vägen, men det behöver inte betyda att det är osämja på slutet.

I delredovisningen av projektet framgår insikten att det är viktigt att Konst händer leder till permanenta offentliga verk i de berörda områdena, bland annat för att man ska kunna peka på långsiktiga resultat och effekter. I början av projektet framstod detta inte lika självklart. Hur växte insikten om vikten av permanenser fram och är permanenser mer kvantifierbara än det tillfälliga?

Hur viktigt var civilsamhällets förmodligen ganska skiftande förmåga eller vana att förhandla i processerna? Om man tittar på utvärderingarna framstår exempelvis civilsamhället i Jordbro som skickliga förhandlare, som fått igenom lite mer än andra grupper. SEBASTIAN JOHANS:

JOANNA ZAWIEJA:

SEBASTIAN JOHANS:

Jag tycker inte det. Valet av att göra permanenser på många platser är snarare ett svar på den här projekttröttheten inför det tillfälliga, än en sorts förväntan på att rapportera tillbaka.

LENA FROM:

Det har de, men jag vet inte om jag skulle säga att det har att göra med att de är skickliga eller inte skickliga på förhandling. Vi strävade på alla ställen efter att få till ett samarbete. Vi gjorde inte eftergifter utan försökte hitta samarbeten. Nu när huset som civilsamhället i Jordbro ville rädda trots allt kommer att rivas kan man fundera på vad konsten i det långa loppet kan ge. Det ser ju ut som om konsten försvinner när inte ens huset står kvar.

också har bott i Malmö i flera år, och tillsammans gjorde de ett ljudverk som utgår från en berättelse från en äldre kvinna som tillbringar sina dagar på en odlingslott i Navets odlingsområde. Hon väver samman sin historia om migration till Sverige, om flykt och odling och omhändertagande av den här platsen. Det är en historia som berör en plats som genomgår en stor gentrifiering. Det här verket var klart att installeras vid invigningen av Amiralsstadens nya tågstation, på torget, då det gick upp för tekniska nämnden att staden skulle få det här verket som en gåva. Och plötsligt valde politikerna att säga nej till verket för att de ansåg att den här berättelsen handlade om våld och krig och flykt och skulle stigmatisera de boende i Rosengård, som är en del av Amiralsstaden. Och där står vi nu. Förhoppningsvis hittar vi en annan, mindre central plats i Amiralsstaden där vi kan placera det här verket och berättelsen, som vi läser på ett helt annat sätt.

Men det som finns är ju en dokumentation av verksamheten i huset i form av ett dokument, Blueprint Jordbro, som är inlämnat till kommunen och till Kulturdepartementet, och som annars aldrig hade funnits. Det är ju inte omedelbart synligt, men nog så beständigt. Här finns verksamheterna och berättelserna från de aktiva i huset nedtecknade. Huset finns bevarat som ett kulturvärde. Jag tycker att det är fint att det på så sätt blir kvar. JOANNA ZAWIEJA:

Ja, och inte bara i form av det specifika dokumentet, utan också i form av en väldigt stor medial uppmärksamhet, som jag tror vore svår att få till utan det fokuset.

PETER HAGDAHL:

När vi diskuterade från början ville vi göra olika typer av nedslag, nedslag som var konstruerade på olika sätt. Jordbro var ett exempel på ett sätt att göra konstverk på. Men om man tar Michael Beutlers arbete i Råby i Västerås som exempel, så var det ett helt annat arbetssätt. Hans praktik fungerade jättebra med de boende där, eftersom den går ut på att man gör saker tillsammans. Han har visserligen en tydlig agenda med vad han vill åstadkomma, men vem som helst kan bidra till hans processer, och gjorde det också.

JOANNA ZAWIEJA:

När det gäller förhandlingar tänker jag också på ett annat projekt, Amiralsstaden i Malmö. Vi fick en ansökan som stack ut ordentligt, och som vi ändå valde att ta vidare, och det var Amiralstaden i Malmö, där staden och stadsbyggnadskontoret hade sökt med ett enormt stadsomvandlingsprojekt och med viljan att gräsrotsförankra det. Vi kämpade i två år med att försöka förstå var i Malmö stads process vi kunde komma in och faktiskt bidra med något av betydelse och inte bara vara en chimär för en idé om delaktighet. Efter många försök insåg vi att vi inte kunde delta i deras process och valde i stället att inleda ett samarbete med dramaturgen Saga Gärde, som då hade sin studio mitt i epicentrum av det här utvecklingsområdet. Hon har gjort flera verk med poeten Athena Farrokhzad, som

LENA FROM:

Det är ju också där vi förhandlat allra mest. Motståndet mötte vi ju inte i första hand hos civilsamhället eller boende på de här platserna, utan i kommunernas eller bolagens uppfattning om vad konsten borde vara i stället. Så har jag uppfattat det.

JOANNA ZAWIEJA:

De platser där det från vårt perspektiv gått smidigast är kanske de platser där konstnären tagit en mer aktiv roll i relation till civilsamhället och införlivat det i processen. Jag tänker till exempel på Sandi Hilals arbete i Boden, där hon på ett organiskt sätt tog in människor på platsen i processen. Eller på Johanna Gustafsson Fürst, som ofta nämns. Och på Lina Sofia Lundins projekt i Borlänge, där kontakten med civilsamhället blev en självklar del av processen och inte något som är tillagt.

PETER HAGDAHL:

I början ägnade vi mycket tid åt att identifiera konstnärer som skulle fungera i de här processerna. Det blev en speciell upphandling av konstnärer. Vanligtvis tittar man på ett uttryck eller en estetisk gestaltning. Men här riktade vi uppmärksamheten mot förmågan

att kunna samverka med andra människor. Vi gjorde en lista på en rad konstnärer som det i snabba byggprocesser sällan ges utrymme att samarbeta med på samma sätt, konstnärer som jobbar mer undersökande. LENA FROM:

Om vi pratar om verken och om tanken på att prova olika sätt att arbeta på vill jag också ta upp Gärdeåsen i Ljusdal, där du Peter föreslog att vi skulle placera ut ett verk och sedan ta bort det för att se vad som händer. Eller om det händer något. Du förutsatte att om man tar bort något så kommer det att saknas, och det stämde. Nu är Santiago Mostyns skulptur Mirakel permanent installerad på platsen.

JOANNA ZAWIEJA:

Vi har ju också konstnärskap som MYCKET, till exempel, som arbetar med en annan estetik än byggbranschens företrädare är vana vid. Det de gör i Råslätt, som tar vidare 1980-talets smak för pasteller och använder en symbolik från r’n’b, där uppstår ingen konflikt med de ansökande ungdomarna, utan det handlar kanske mer om att utmana arkitektkårens idé om vad god smak är. Bara för att tydliggöra att det inte är så att ”Statens konstråd kommer in och upplyser civilsamhället” om vad konst är. Det är en process som sker på många olika nivåer. Ofta finns det ju ingen konflikt alls, utan en stor vilja att vrida och vända på perspektiven.

faktiskt satt på helt olika mandat. Det tog några år att förstå. Det är en insikt som står för mig, och inte för Statens konstråd. PETER HAGDAHL:

Jag är kanske den som har förändrats mest, som också har jobbat längst med Statens konstråd. Jag var rätt skeptisk till den här utlysningen i början. Jag läste det som att vi skulle göra populistiska projekt, och tänkte att det aldrig kan gå väl. Men att tala om hur man kan rigga det här och verkligen ge ifrån sig makt till civilsamhället och få tillbaka något annat, det har varit väldigt intressant. Det har förändrat min bild av vad man kan göra om man bara har lite tid och tillräckligt med energi. Och att man inte ska vara så rädd för att involvera sig i situationer som är mer informella. Man behöver inte jobba mot en statlig fastighetsägare för att det ska bli bra. Det har varit en resa.

LENA FROM:

Jag kom till Statens konstråd för att driva Konst händer, så jag har svårt att uttala mig om hur det var tidigare. Med det sagt tror jag att Statens konstråd förändrats på vägen. Som jag uppfattar det är vi mer flexibla och lyhörda på andra sätt än tidigare.

PETER HAGDAHL:

Vi har ju ändrat våra processer på Statens konstråd. Ibland är det svårt att säga om det beror på att Magdalena Malm som direktör har dragit myndigheten åt ett nytt håll, om det är Konst händers förtjänst eller om det är våra gemensamma krafter som har påverkat. Förmodligen en kombination av alltihop. Klart är i alla fall att våra processer ser annorlunda ut mot när jag började 2010, då linjestyrningen var betydligt större och allt skulle ske enligt vissa rutiner. Att veta att man som statlig myndighet kan genomföra projekt på flera olika sätt tror jag kan skicka en viktig signal.

Med hänvisning till den spanska filosofen Marina Garcés var en uttalad utgångspunkt i Konst händer att vara medveten om att arbete med konst utanför konstlivets givna ramar alltid förändrar det sammanhang man stiger in i, varför det också är viktigt att själv vara beredd att förändras. Den givna frågan är således – har ni förändrats, och i så fall hur? SEBASTIAN JOHANS:

JOANNA ZAWIEJA:

Det är egentligen två frågor. Hur Statens konstråd har förändrats och hur man personligen har förändrats. För mig sammanföll Konst händer med att jag började jobba för Statens konstråd. Utifrån min bakgrund, både personligt och professionellt, blev den stora insikten vilken makt jag kommer med som representant för staten. Jag hade mindre problem att identifiera mig med deltagarna i, säg Jordbro, än med att förstå att vi

För att samla och knyta ihop säcken, och sluta där vi började: Myndigheten för Kulturanalys slår i sin rapport fast att det vore önskvärt med en uppföljande utvärdering inom en femårsperiod. Vad tror ni att en eventuell utvärdering av Äga rum och Konst händer om fem år eller ett decennium kommer att visa? SEBASTIAN JOHANS:

PETER HAGDAHL:

Jag skulle gärna se att Statens konstråd orienterade sig bort från de statliga fastighetsägarna, och jobbade med offentlig konst i hela Sverige. Det vore en bra konsekvens av de här projekten. Att vi jobbade på platser som Arjeplog som inte har några statliga fastighetsägare. I städer och på platser som inte har någon offentlig konst över huvud taget och inte har möjligheter att själva dra projekt. Men annars tror jag att det här med medinflytande och konst är en del av det hela, men man ska nog inte navigera sig för långt åt det hållet heller. Viss konst måste få vara upptagen av själva konstverket och inte förhandla det i en process.

JOANNA ZAWIEJA:

Det handlar om Statens konstråds produktion, det är av stor vikt att fortsätta en förändringsprocess. En aspekt är att anpassa produktionen mot samtidskonstens processer och inte tvinga in dem i en mall som är ett statligt perspektiv. I mötet mellan samtidskonst och statlig byråkrati pågår det ständigt en förhandling och ett utforskande av hur man kan jobba. Det tycker jag personligen är intressant också från ett urbanistiskt perspektiv. Hur skapas och byggs våra offentliga rum? Jag skulle vilja se en fortsatt utveckling av våra sätt att jobba.

LENA FROM:

Att fler än Statens konstråd dragit lärdom av insikten att medinflytande inte står i motsättning till konstnärlig kvalitet utan tvärtom kan stärka den. Att konsten både kan initiera och påverka långsiktigt mer hållbara projekt. Och att medinflytande inte är synonymt med att göra konst själv, utan faktiskt handlar om makt över beslutsprocesserna när samhället förändras. Det har konstnärerna och arbetet med den offentliga konsten i Konst händer lärt oss, och det har allt fler arkitekter, planerare, politiker och andra med tunga mandat anammat om fem år. Det är att drömma stort, men det är absolut möjligt! I synnerhet nu när Sverige fått en helt ny politik för gestaltad livsmiljö som brett lyfter just de här frågorna.

DE SOM SĂ&#x2026;R SAGA GĂ&#x201E;RDE, ATHENA FARROKHZAD OCH DAVID GĂ&#x153;LICH AMIRALSSTADEN, MALMĂ&#x2013; TITEL:

(55(58 F (55(58 F !' 3 H 3 35 -- #$ 8( ' 2J $5 8 2 %(-5J ( 8 2 26-5 ' +8 8$2(&$H /8$2 ++5J 8$- ( $2+$JJJ 2$++$ .2&H

XJ JJJ #$- # 2JJJ ) H # 2 3$2 #6JJJ ( -.22 8 2 8(J

KONSTNĂ&#x201E;RER:

(5 *., 8( -(55(.JJJ -(55(.%;2 H 52.2 ) &JJJ ) H -(55(%;2 J JJJ

(-5J S 8$2(&$S %(-5J JJJ 0 #$5 8(3$5J R

$5 ' 2 2 +/*J # 2 #$5 3., 3* 8 : ' 2 $5 ' 2 2 S, -&.+(SJ S -&.+(S 3 55$2 ) &JJ

2 3* *2 33$ .!' 30$- 5 8 :

PLATS:

& 3 55$2 S8(5+/*SJ & 3 55$2 30$- 5H ,$- #$- ' 2 (-5$ +;!* 53J , 30$- 5$- $- # & +;!* 3 8 : $5 ' 2 # 2 .25 2JJJ3., #$ 3 &$2JJJ 8 #JJJ-6 3* ) & $2 55 JJJ* - #6G # 2 #$5 3., 3* 8 : ' 2 JJJS $++$2(S 3 55$2 ) &H S3$++$2(SJ

2 3* +/* 8 : H ' 2 3* 0 02(* 8 : /-.2H 2;5 /-.2J & *.,,$2 55 3 ,$2J - 0 02(* 8$2*+(&$- 8 : ' 2 S !'SJJJ #$5 3 2 ) &J F $5 3 2 ) &J ++ #J 02(* * - 8 : +(5$&2 -- S 6,0 SH S06,0 S M 316 3'H 5., 5J

S ,/2& 3*2 33$SH S2$4 5S PGQJJJ ,$- S3,/2& 3*2 33$S 0 38$-3* J R

02(* %6-* 2 .!*3 H ) & ' 2 ' %5 0 02(* ' 2J # 2 #$5 3., 3* 8 : ' 2

02(* %6-* 2H ,$- #$- +(2 +(5$-J 0$530 02(* -H #$- 30$53(& H 35 2* J $- 35 2* J

2 3* ,(- 2- 8 : $5 2 #$5 $-# .!'JJJ38 25 55JJJ8 #2$5 -#2 2 3(&J

2 3* ,(- 2- 2- .!' #$2 3 2- 8 : .+$- $'/83H #$5 $'/83JJJ-$)#6JJJ

)63$5H &2/-3 *$2 $'/8$2 +)63J

2 3* ,(- #/# , - .!' 8 2 %+;*58 & 8 : $5 2 #$5 3., $'/83JJJ

2 3* ,(--$5 8 8 2 356& 8 : # $- 3., 3 55$2 +/* * - (-5$ 3*/2# $- 356& # 2 #$5 3., 3* 8 : ' 2 + -& ,(--$5H ,(--$5 * - (-5$ 8 :

2 3* 3$++$2( 8 : &" # 2 #$5 3., 3* 8 : ' 2

SĂ&#x2013;KANDE: Stadsbyggnadskontoret i MalmĂś som ville utveckla nya metoder fĂśr att involvera invĂĽnare i processerna kring Amiralsstaden. SAMARBETSPARTER: MalmĂś Stad

Vilkas rĂśster Ă¤r det som inte hĂśrs eller lĂ¤tt fĂśrsvinner dĂĽ stĂ¤der fĂśrĂ¤ndras? Med verket De som sĂĽr uppmĂ¤rksammar Saga GĂ¤rde, Athena Farrokhzad och David GĂźlich befintliga berĂ¤ttelser och engagemang i Amiralsstaden â&#x20AC;&#x201C; en stadsdel som Ă¤nnu inte finns, men ska bli till genom fĂśrtĂ¤tningar utmed Amiralsgatans strĂ¤ckning i MalmĂś. Ljudverket De som sĂĽr utgĂĽr frĂĽn ett odlingsomrĂĽde intill tĂĽgspĂĽren i SĂśdra RosengĂĽrd och en Ă¤ldre kvinna, Ä&#x2020;amila, som tillbringar sina dagar dĂ¤r. Ä&#x2020;amilas berĂ¤ttelse om odling, flykt och om att slĂĽ rot, vĂ¤vs samman med Athena Farrokhzads lyrik och David GĂźlichs ljudbild. Deras val att utgĂĽ frĂĽn Navets odlingsomrĂĽde och Ä&#x2020;amilas berĂ¤ttelse vĂ¤gleddes av kolonilottens sociala betydelse fĂśr mĂ¤nniskor i omrĂĽdet. Saga GĂ¤rde,

Athena Farrokhzad och David Gülich har samarbetat tidigare, bland annat kring hörspel som utgår från Athena Farrokhzads lyriska och dramatiska texter. Alla tre har länge varit Malmöbaserade, och Saga Gärde har dessutom sin studio på Norra Grängesbergsgatan, mitt i det kommande utvecklingsområdet. De som sår väver samman dokumentära röster, nyskriven lyrik och musik till ett platsspecifikt hörspel. I en samtid då många stadsutvecklingsprocesser drivs av stora visioner och en aggressiv exploatering är den här berättelsen om jord, flykt och om att sätta rot en påminnelse om människans och planetens förutsättningar för liv. Ćamilas röst är som ett ljudverk i sig, medan Athenas verser lyckas klä en politisk fråga i odlingen. Bakgrunden till verket var en ansökan från Stadsbyggnadskontoret i Malmö stad till Konst händer, där staden uttryckte en önskan om att utveckla metoder för att involvera invånare i processerna kring Amiralsstaden, ett av Malmö stads största stads utvecklingsprojekt. Amiralsstaden är ett storskaligt förtätningsprojekt längs med Amiralsgatan, i ett område som idag till stor del består av småindustrier, föreningar och lokala verksamheter. Samarbetet mellan Malmö stad och Statens konstråd syftade till att lyfta befintliga röster från boende och verksamma inför förändringarna. Verket kommer installeras lokalt i området.

DE SOM SÅR

FÖRHANDLINGEN OCH MARMORLINJEN JOHAN TIRÉN OCH ANNA HÖGBERG GAMLEGÅRDEN, KRISTIANSTAD TITEL:

KONSTNÄRER:

PLATS:

SÖKANDE: Kristianstad konsthall, AB Kristianstadsbyggen och Urbana Hembygdsgården som ville stärka kopplingar mellan Gamlegården och dess omgivningar. SAMARBETSPARTER: AB Kristianstadsbyggen, Kristianstads konsthall, Kungl. akademien för de fria konsterna

I konstverket Förhandlingen har en lampa i en hyreslägenhet kopplats samman med två andra lampor. En är placerad utanför regeringskansliet Rosenbad i Stockholm och den andra i Gamlegårdens centrum i Kristianstad. Varje gång hyresgästen släcker och tänder, tänds eller släcks lampan utanför regeringskansliet och lampan i Gamlegårdens centrum. Förhandlingen synliggör på ett poetiskt och lekfullt sätt förhållandet mellan periferi och centrum i en gestaltning som vänder på makthierarkier. Den eller de som för tillfället bor i lägenheten blir bärare av verket, men konstverket hör till lägenheten. Livet som levs i lägenheten, den vardagen kopplas samman med en annan vardag där beslut fattas. Beslut som även påverkar Gamlegården. Det personliga kopplas samman med det politiska. Att påverka och påverkas. Att se och bli sedd. 33

Det andra verket, Marmorlinjen, är en linje av marmor som kopplar samman villaområdet Näsby med miljonprogrammet Gamlegården. Insprängd i marken förbinder den ett lekområde vid Hjärtebackeparken och dess runda form med ingången till Gamlegårdens parkområde och lekplatser. Marmorlinjen pendlar mellan det monumentala, idén om ett landmärke och det tillbakadragna. En linje att korsa eller balansera på. Utgångspunkten för verket var de samtal och diskussioner som konstnärerna har haft med de boende om bilden av Gamlegården och platsens identitet. Startpunkten för arbetet på Gamlegården var två tillfälliga konstprojekt, skapade av konstnären Myriam Lefkowitz: Walk, Hands, Eyes (Gamlegården) och What can we know in such darkness. Under våren 2016 genomfördes de tillfälliga konstprojekten, de synliggjorde andra perspektiv på och nya förhållningssätt till platsen. Den som ville uppleva konstprojektet fick bland annat delta i en vandring, där deltagaren med slutna ögon leddes genom området av en personlig guide.

Då och då uppmanades deltagaren att öppna ögonen i några sekunder medan guiden riktade deltagarens blick mot en utvald vy. Olika utsnitt av Gamlegården presenterades likt vykort över området. De tio ögonblicksbilderna skapade en rumslig representation av Gamlegården utifrån taktilitet, rörelse och omsorg, medan den ledsagade vandringen gjorde att deltagarna fick kliva in i området med andra sinnen än blicken. Med utgångspunkt i dessa erfarenheter engagerades konstnärerna Anna Högberg och Johan Tirén för att skapa ett permanent verk. En initial utmaning för konstnärerna var att få till stånd kontaktytor och förbindelser med de boende. Under sommaren 2016 utförde konstnärerna tillsammans med boende en serie mindre arkeologiska utgrävningar och en större geografisk kartläggning i området. Metoden skapade en dialog med människorna och platsen som ledde fram till två utgångspunkter för de kommande gestaltningarna. Utifrån området som specifik plats och situation utkristalliserade sig två idéer; en om att vilja synas och en om på vilka sätt Gamlegården förhåller till sin omgivning – och vice versa: omgivningens förhållande till Gamlegården – vilket resulterade i de två konstverken Förhandlingen och Marmorlinjen.

MIRAKEL SANTIAGO MOSTYN GÄRDEÅSENS SJU UNDERVERK KALLE LANDEGREN GÄRDEÅSEN, LJUSDAL TITEL:

KONSTNÄR:

TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Ljusdals kommun, som genom konstnärligt arbete ville göra boendemiljön på Gärdeåsen till en plats för interkulturella möten över generationsgränserna. SAMARBETSPARTER: Internationella kvinnoföreningen, Ljusdalshem, Ljusdals kommun

Konstnären Santiago Mostyns åtta meter höga ljusskulptur Mirakel är både ett påstående och en fråga. Miraklet är här. Men vad betyder mirakel? På husens fasader har tecknaren och serieskaparen Kalle Landegren i bild tolkat några av de boendes berättelser om vad ett mirakel är för just dem, vilket gett bostadsgårdarna en tydligare egen identitet. Santiago Mostyns Mirakel valdes för att det till sin form och sitt skulpturala uttryck syntes vida omkring, och för verkets mångbottnade laddning 36

FÖRHANDLINGEN OCH MARMORLINJEN

FOTO: RICARD ESTAY

PAVILJONG MAP13 BARCELONA HAGEBY, NORRKÖPING TITEL:

ARKITEKTER:

PLATS:

av betydelser. Mirakel heter samma sak på många olika språk. Ordet kommer från det latinska miraculum (objekt för förundran), miror (att förundras över), mirus (underbara), och från protoindoeuropeiska rötter smei-, mei- (le, att bli förvånad). Mirakel omfattar förvåning, löften, hopp och förväntan, men präglas samtidigt av omöjlighet. Verket härbärgerar motsatsförhållanden och blir en metafor för alla de människor och händelser som tar plats runtomkring det. Mirakel installerades tillfälligt på Gärdeåsen i Ljusdal vintern 2016 och fick 2019 en permanent placering. Detta var en följd av att projektets förutsättningar dramatiskt förändrades flera gånger, bland annat på grund av en eventuell utförsäljning av bostadsområdet. Olika konstnärliga förhållningssätt kunde prövas och utmynnade i två skilda verk som förenas av en gemensam tematik: Mirakel. Det andra verket är Gärdeåsens sju underverk av Kalle Landegren, som utvecklades i samarbete med Ljusdals internationella kvinnoförening. Samarbetet utmynnade i ett pedagogiskt, konstnärligt projekt med målsättningen att göra en målarbok för områdets barn, baserad på konstnärens tolkningar av kvinnornas berättelser. När projektets förutsättningar ändrades på nytt, eftersom utförsäljningen inte genomfördes, blev det möjligt att ta Landegrens bildtolkningar av kvinnornas berättelser till en annan nivå genom att uppföra dem på husens fasader. Inspirationsresor till bostadsområden med konst på andra platser ledde till en önskan att med konstens hjälp öka orienterbarheten i området och ge bostadsgårdarna en egen identitet. 40

MIRAKEL, GÄRDEÅSENS SJU UNDERVERK

SÖKANDE: Portalens ansökan från nyanlända arkitekter och ingenjörer syftade till att stärka Portalen i Hageby som mötesplats. SAMARBETSPARTER: Portalen, Hyresbostäder, Norrköping Konstmuseum, Norrköpings kommun

Det blev en knagglig väg för Konst händer i Hageby. Förorenad mark gjorde det svårt att bygga. Olika regelverk hindrade amatörer och proffs att arbeta gemensamt. Men visionen om att genom konst lägga grund till en lokal mötesplats höll. En innovativ träpaviljong tar plats vid Portalen i Hageby. Centralt i Hageby, det största bostadsområdet i Norrköping, ligger verksamheten Portalen. Portalen, som främst arbetar med att stödja deltagare att komma ut i arbete eller studier, har blivit en betydelsefull mötesplats i området. Idag är den inhyst i en före detta tvättstuga, men då allt fler vill ta del av verksamheten 41

08DE

05DE

03DE

Position 1

3,65 2,96

Position 2 Position 1 Position 2

4,69

2,55

01DE

+ 16.05 + 15.60 + 15.20 + 14.90

1.4%

wooden pavement adapted to soil minimal land movement

8,63 + 15.26

1.8%

+ 15.40

finns ett stort behov av att utöka ytorna. Samarbetet med Statens konstråd initierades av en grupp ny 07PD anlända arkitekter och ingenjörer som har engagerat Art is happening sig i att försöka bygga ut Portalen och tillsammans med lokala krafter utforma en paviljong i Hageby. Developer Document Tidigt i samarbetet kom tegelkonstruktioner på tal Executive Project Statens Konstrad som ett sätt att bygga vidare på Norrköpings tegelarv. Plan Reference Sommaren 2016 bjöds därför det spanska arkitektur07PD_Project Section Section.dwg kollektivet Map13 Barcelona in för att hålla i underPrint Date Scale sökningsfasen. Map13 Barcelona har en mångårig 04.02.2019 A3 - 1/75 erfarenhet av att uppföra tegelpaviljonger med hjälp av digital teknik och kollektiva byggprocesser. Tillsammans med den sökande gruppen genomförde de en byggworkshop för att pröva vad en mötesplats i Hageby skulle kunna vara. Två mindre tegelvalv murades upp och skisser på en paviljong intill Portalen började ta form. När föroreningar upptäcktes i marken blev tegelkonstruktionen för tung och förslaget ritades om till en paviljong i trä. Ett skulpturalt skal där takets kurvor består av en grid shell – en teknik där ett nät av träribbor höjs upp från marken och böjs med hjälp av fukt, för att fixeras när de nått önskad form. Tekniken bygger på träets inneboende flexibilitet, en potential som +18.00 sällan utnyttjas i dagens träbyggande. Hösten 2019+17.50 byggs Paviljongen, för att sedan programmeras +17.00 av Portalen i samarbete med ett flertal centrala kultur +16.50 organisationer i Norrköping. Ur ett stadsbyggnads+16.00 +15.50 perspektiv prövar den här processen hur ett gräsrots +15.00 initierat byggprojekt kan göras möjligt och hur asyl+14.50 sökande +14.00 arkitekters kompetens och engagemang kan +13.50 ges betydelse för utformning av och konkret inflytande MAP13 Barcelona +13.00 över ett offentligt rum. info@map13bcn.com 43

www.map13bcn.com

MOVING PLANTS MAIDER LOPEZ HAMMARKULLEN, GÖTEBORG

var för dem en plats där de kunde träffas och umgås i ett fredat rum. De ville säkerställa att detta skulle finnas kvar också efter renoveringsarbetet. Maider Lopez tar med sitt verk vara på kvinnors berättelser om badet som en viktig del av deras vardagsliv. Deras reflektioner om transparens, insyn och utblickar, om vad som är ett tryggt rum, och viljan att föra in grönska i huset från naturen utanför. ”Konstpengar extrapimpar tidigare nedläggningshotat bad”, löd rubriken i en av lokaltidningarna i Göteborg då det stod klart att Hammarkullen skulle ingå som ett av projekten i Konst händer. För kvinnorna som har räddat sitt badhus från att rivas, stadsdelen, fastighetsägaren, verksamheten, Statens konstråd och – inte minst – konstnären, har projektet handlat om någonting helt annat: Hur kan sociala värden och konstnärlig integritet fredas i, och samsas med, ett byggprojekt som ska ske snabbt, rationellt och som innebär anpassning av ett badhus från 1960-talet till dagens lagkrav på säkerhet och tillgänglighet?

TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Göteborgs Stad genom SDF Angered som ville öka organiserade och oorganiserade kvinnors deltagande i de processer som rör utvecklingen av stadsdelen. SAMARBETSPARTER: Lokalt verksamma kvinnor, GöteborgsLokaler, Göteborgs Stad

Maider Lopez verk Moving Plants består av 150 olika stora, flyttbara, gröna krukväxter som har installerats hängande från taket och på bänkar som löper utmed panoramafönstren på badhuset i Hammarkullen i Göteborg. Växterna kan grupperas på olika sätt. Lövverket kan helt skymma delar av badhusets panoramafönster eller öppna mot omgivningen utanför. Det är ett interaktivt verk som inbjuder till delaktighet. En grupp kvinnor har räddat ett badhus från att rivas. Tillsammans med konstnären Maider Lopez inledde de ett konstnärligt gestaltningsarbete innan arkitekt och projektör involverades, och lyckades på så sätt få samarbetet med en namngiven konstnär inskrivet i upphandlingsunderlaget av arkitekt och entreprenör. Idén om en specifik konstnärlig gestaltning var en förutsättning som arkitekt och entreprenör fick att förhålla sig till. Med färg och lekfullhet har Maider Lopez ofta arbetat performativt med att skapa tillfälliga gemenskaper, och därmed synliggjort och ifrågasatt vår syn på vad som är norm. I Hammarkullen var det precis det kvinnorna ville åt. Badhuset 44

FOTO: RICARD ESTAY

TITEL:

HUR ROXY FARHAT HOLMA, MALMÖ

Yehia ”Zako” Zakaria har genom orden hittat hem i poesin och läser i en scen sitt verk ”Kom du ihåg den där tiden när vi var små när vi trodde att gul och blå var färger för två. När vi trodde att vem som helst hade rätt att vara svensk, oavsett om din mor eller far var utländsk”. Bildspråket är dokumentärt men ger också plats för drömmar, fantasi och poesi. Filmen hade världspremiär i september 2017 vid festivalen Nordic Matters i London och visades för skolklasser från hela Malmö på Malmö konstmuseum under hösten och vintern 2017/2018.

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: HUR – Samhällsentreprenören Hyllie Ungdomsråd Samhällsentreprenören som i en stadsdel med en rad pågående utvecklingsprojekt ville stärka ungas röst och möjlighet att påverka. SAMARBETSPARTER: HUR – samhällsentreprenören

Roxy Farhat, konstnär, filmskapare och musikvideoregissör har samarbetat med HUR, en grupp unga i åldrarna 16–25 år, som genom att själva försöka agera förebilder arbetar aktivt för att skapa ett bra samhälle. För sig själva, andra ungdomar och alla andra som bor i Holma, Malmö och världen. HUR klargjorde redan i sin ansökan om samarbete inom ramen för Konst händer att det var centralt för dem att själva leda arbetet. Tillsammans med Farhat har de skapat en konstnärlig dokumentär om sin vardag, drivkraft och övertygelse om att alla är stjärnor. Det gäller bara att hitta inom vad. De blev tidigt överens om formen: En konstnärlig dokumentärfilm av, om och tillsammans med ung domarna och deras familjer. Hur vägen dit skulle se ut, och besluten om vilka som skulle medverka, vilka berättelser som var viktigast och hur de skulle gestaltas diskuterades löpande fram gemensamt under hela processen. Resultatet har blivit en film som lika rakt som ömsint skildrar en vardag i Holma, och som bär prägel av den kärlek som genomsyrar HUR:s arbete, där en grundsyn är att alla barn och unga är stjärnor. 48

ŞANEŞÎN NASIM AGHILI OCH BJÖRN KARLSSON HÄSSELBY STOCKHOLM TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

Ny lekplats

SÖKANDE: Rådet av Enade Kreoler som ville bygga en utomhusmötesplats i form av en amfiteater; en scen för sina egna historier. SAMARBETSPARTER: Rådet av enade kreoler, Trafikkontoret Stockholms stad

Förskola

Vilka kroppar får lämna spår i stadsrummet? Frågan blev en startpunkt för Nasim Aghili och Björn Karlsson, som i verket Şaneşîn i Loviselundsparken i Hässelby har tagit fasta på Rådet av Enade Kreolers (REK) ursprungliga vision: En amfiteater. I hjärtat av verket finns en scen, eller snarare en ring av stensorten travertin, som omsluter en del av gräsmattan. Intill scenen, som i skrivande stund byggs, finns en grov träpelare med inristade inskriptioner och rymliga bänkar murade i sten, likt utsnitt ur en och samma amfiteater. De dagar solen räcker till kommer Maya Angelous dikt Still I Rise att höras från pelarens topp, en triumferande lovsång för hopp och kampen mot förtryck. Şaneşîn är på kurdiska en ”grönskande skinande plats”. Här i Hässelby är Şaneşîn en permanent scen som påminner om de kreolska erfarenheterna, existenserna och avtrycken. Verket Şaneşîn sprider ut resterna av en amfiteater över Hässelby, likt utgrävningar av en tidsepok långt innan ABC-staden. 52

scenring

Lov mullbär bänkar ljudpelare

Travertin, ölandssten och mullbärsbuskar skapar en kreolsk bakgrund till Maya Angelous ord. Rådet av Enade Kreoler sökte till Konst händer för att i Hässelby bygga en mötesplats för de egna berättelserna. En egen scen för konst, musik och teater, som speglar erfarenheter av en identitet som blir till i det postkoloniala mötet mellan språk, kulturer och människor. En identitet som i stället för att vara varken eller, är både och. Tillsammans med konstnärerna Nasim Aghili och Björn Karlsson inleddes arbetet med att diskutera och prova vad kreolska platser i det offentliga kan vara, och hur det är möjligt att bygga en scen utifrån en grupp ungdomars önskan. En central fråga blev hur vi speglas och återspeglas i stadsrummet. Vilka kroppar får lämna spår i det offentliga? Vilka estetiska referenser skapar en bekvämlighet, och vilka signalerar att platsen tillhör någon annan? Spåren som idag är synliga i stadsdelen Hässelby-Vällingby karaktäriseras av ideal från 1950-talet, då arbetarklassen i stadsdelen var mer homogen. Konstnärernas och REK:s arbete utgick från frågan hur en kan synliggöra andra kroppar som har levt och verkat i området.

KULTURHUSET MITT FRAMFÖR NÄSAN MUF ARCHITECTURE/ART OCH ALONDRA WOJCIECH PINDUR JORDBRO, STOCKHOLM TITEL:

KONSTNÄR:

TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Jordbro Världsorkester och Ung 137 sökte för att uppmärksamma och stödja det rivningshotade lokala kulturhuset i Jordbro. SAMARBETSPARTER: Jordbro Världsorkester, Blå Vägen, Fritidsgården Ung 137, Haninge kommun

Jordbros kultur- och föreningshus ska rivas. När Konst händer inleddes var detta ännu inte klart, och rivnings- hotet ledde till stor frustration för verksamheterna i huset. Samtidigt utlovade kommunen ett nytt kulturhus. Frågorna kvarstår om de kommer att rymmas tillsammans på en ny plats? Kommer de att ha råd? Strategin blev att genom konsten visa att det politikerna lovar dem redan finns: De har kulturhuset mitt framför näsan. Den lokala gruppen från kulturhuset och det 54

ŞANEŞÎN

brittiska konst- och arkitekturkollektivet muf architecture/art beslutade gemensamt att synliggöra kulturhuset genom tillfälliga installationer och en lokal festival där vissa av husets verksamheter flyttades ut och gjordes publika. Festivalen, i form av en månads programläggning, ägde rum hösten 2017 och installationerna byggdes av de lokala föreningarna, med undantag för en stor lysande näsa som muf 56

architecture/art producerade. Näsan placerades på en lyktstolpe framför kulturhuset som i åratal stått släckt och vars ägare, trots återkommande utredningar, fortfarande är oklar. Näsan blev en symbol för att belysa det som finns ”right under your nose” – mitt framför näsan – det som du inte ser för att du är för upptagen med att söka efter det nya. Näsan blev också ett sätt att visa att en långvarig förändringsprocess är på gång. I ansökan till Konst händer var en önskan från de engagerade lokala verksamheterna att arbeta med processer där det ges tid och resurser till att nätverka i lokalsamhället för att mobilisera till delaktighet i projektet. Det första uttrycket för detta var en egen initierad workshop då lokala deltagare och den i huset engagerade konstnären Wojciech Pindur byggde skulpturen Alondra i formen av en tjäder på kulturhusets tak. En kampfågel, men tillika kommunens symbol, som vakade över huset och lyste upp dess entré. Parallellt inleddes samarbetet med brittiska muf architecture/art, en central referens inom feministisk arkitektur, som har lång erfarenhet av att samarbeta med gräsrötter i projekt – från små performancer till stora stadsomvandlingar. Samarbetet mellan konstnären och kulturhuset fortsatte efter festivalen. När muf architecture/art blev tillfrågade att ställa ut projektet på ArkDes stora utställning Public Luxury 2018, bjöd de in föreningarna i huset att delta med egna verk och samarbeta med muf architecture/art kring deras bidrag. I den pågående expansiva förtätningen av landets storstadsområden är det lätt att befintliga värden byggs bort och att existerande sociala nätverk slås sönder. Vad kan den offentliga konsten tillföra i ett sådant sammanhang? Kan den värna befintliga kvaliteter och belysa vikten av de sociala strukturer som redan finns på platsen? Med Kulturhuset mitt framför näsan vill muf architecture/art och deltagare från Jordbro kultur- och föreningshus synliggöra betydelsen av platser som kulturhuset i Jordbro, en i ett svenskt sammanhang unik plats. Näsan i Jordbro lyser ännu, som en påminnelse om förhoppningarna om att även det utlovade nya kulturhuset kan rymma befintliga gräsrötter.

KOLLEKTIVA KROPPEN JOHANNA GUSTAFSSON FÜRST, KUNGSMARKEN/ MELLANSTADEN, KARLSKRONA

Kollektiva kroppen skapar en entré till bostadsområdet Kungsmarken, en antydan till ett torg, men också en signal ut mot omvärlden. I ett större perspektiv har verket påverkat området genom att sätta ljuset på avsaknaden av publika gemensamma rum och stärka de lokala försök som finns att få till dessa. Johanna Gustafsson Fürsts arbete i Kungsmarken/Mellanstaden har lett till både strukturella och visuella förändringar i bostadsområdenas gemensamma rum. Den lokala kunskapen om platsen var avgörande för processen, som symboliskt sammanfattas i ljuskonstverket Kollektiva kroppen. Startpunkten för konstnärens arbete var en ansökan från Mellanstadens nybildade Folkets Hus och Parker-förening. Föreningen hade fått tillgång till en sliten panncentral som de ville omskapa till en kulturell mötesplats. I samarbete med en konstnär önskade de etablera en offentlig plats intill den nya lokalen. Konstnären arbetade på plats under två års tid. Under perioder bodde hon i området för att bättre förstå sammanhanget och lära känna platsen. Hennes arbete tog formen av två parallella processer, den ena ett konkret skissande av ett platsspecifikt verk, den andra en stödjande process som tittade på befintliga offentliga rum i Kungsmarken, och behovet av nya. Projektet har lett till både strukturella och visuella förslag med syftet att stärka Kungsmarkens gemensamma rum. Det fysiska verket Kollektiva kroppen gör detta på ett symboliskt plan medan det strukturella arbetet tagit sig andra uttryck: Förutom ett direkt engagemang med att stödja den nya Folkets Hus och Parker-föreningens arbete, bland annat genom hjälp med ansökningar till Boverket för att möjliggöra lokalens renovering, har konstnären lett ett flertal workshoppar och diskussioner om lokalt angelägna frågor. En sådan var att sänka hastigheten på gatan utanför Folkets Hus och Parker-lokalen. På återkommande inrådan från gruppen monterade därför kommunen tillfälliga fartgupp i samband med en lokal festival som konstnären, bland andra, genomförde med skolklasser i området. När hastigheten sänktes öppnades möjligheten för platsbildningen framför lokalerna att

TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Panncentralen Folkets hus och park-förening, som ville skapa en lokal mötesplats. SAMARBETSPARTER: Mellanstadens Folkets Hus-och Parkförening, AB Karlskronahem, Karlskrona kommun

36 meter upp i luften över Kungsmarkens tak lyser ordet HÄR. Det syns på långt håll, i synnerhet från infarten till Karlskrona. Åt andra hållet, söderut, svävar en kartbild över Mellanstaden, med Kungsmarkens, Gullabergs och Mariebergs bostadshus sedda från ovan. Verket Kollektiva kroppen är ett högrest, och ändå skirt, monument över Mellanstaden. Här är HÄR. Genom att tillbringa mycket tid på plats och samarbeta nära lokala föreningar och boende har konstnären Johanna Gustafsson Fürst skapat ett platsspecifikt verk som lyckas vara både monumentalt och skört. Verket 60

fungera som torg. Inför installationen av konstverket Kollektiva kroppen har fartguppen permanentats. Arbetet skedde i nära samarbete med en grupp boende och verksamma i området, som Johanna Gustafsson Fürst samlade tidigt i processen. Samtliga som arbetade i projektet deltog utifrån sina specifika intressen och kunskaper. Likt flera av Konst händer -projekten har alla medverkande i samarbetet arvoderats, en fråga som har varit av stor vikt för konstnären. Även övriga former för det här samarbetet har varit avgörande: Vilka som deltar, hur gruppen formeras, och hur det är en lärandeprocess för alla inblandade – Statens konstråd och konstnären inkluderade – har varit centralt genom hela arbetet. Detta är det kollektiva i den kollektiva kroppen. 63

JAGUARS CAN’T BE HEARD, AND YET THEY SING CARLA ZACCAGNINI LINDÄNGEN, MALMÖ TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Gatukraft Lindängen sökte för att bidra till att Lindängens centrum skulle bli en mer välkomnande plats. SAMARBETSPARTER: Gatukraft Lindängen, Malmö stad

Intill Lindängens torg i Malmö står två karuseller. När de används kommer – när verket är klart – en melodi att anas: Los dos gallos (Svarta tupp) av Chicho Sánchez Ferlosio, men allt som oftast kommer det bara att vara ett polyfont klingande som hörs. Först när de två karusellerna snurrar i samma takt och med samma startpunkt spelas melodin i harmoni, med de olika stroferna fördelade mellan karusellerna som i en dialog. Det blir ett spel mellan att följa rytmen och melodin, eller att försöka styra den. Arbetet med verket påbörjades genom en ansökan från nätverket Gatukraft, en grupp boende i området som verkar för att göra Lindängens centrum till en mer omhändertagen och välkomnande plats, speciellt för barn. En central önskan från Gatukrafts sida var att de själva skulle få fråga sina grannar hur de såg på Lindängens framtid, och hur de föreställde sig 66

FOTO: LOTTEN PÅLSSON

att ett konstverk i centrum kunde ta form. I samarbetets början presenterade konstnären Carla Zaccagnini ett av sina tidigare verk, Museum of Views, där hon utifrån samtal och tillsammans med en polistecknare försökt nedteckna platser från människors drömmar. Museum of Views blev en direkt inspiration till de tecknings workshoppar som Gatukraft, konstnären och två illustratörer genomförde 2017 tillsammans med boende i Lindängen. I stället för att berätta om sina drömmars plats ställde Gatukraft frågan: ”Vad skulle får dig att stanna i Lindängens centrum i 30 minuter?”. Också tredjeklassarna i Lindängens skola fick en teckningsuppgift – att teckna sina drömmars centrum. Teckningarna var del i ett samtal med eleverna om hur våra gemensamma rum skapas, och de har nu överlämnats till Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad inför deras arbete med centrumets ombyggnad. Dessa teckningar har också legat till grund för Carla Zaccagninis konstverk Jaguars can’t be heard, and yet they sing, ett verk som blir till först när flera personer tar det i bruk samtidigt. Lindängen står inför en omfattande stadsomvandling. Centrumet kommer att vara en byggarbetsplats under de kommande åren, och redan nu byggs områdets nya skola alldeles intill karusellerna. Frågan var stadsdelens barn och ungdomar ska hålla till under ombyggnaden var en av anledningarna till att Statens konstråd inledde ett samarbete i Lindängen. Jaguars can’t be heard, and yet they sing är ett verk för de unga som bor här nu, och vars skola och centrum kommer att vara under ombyggnad under många år framöver. På så sätt skapar konstverket en brygga mellan dagens drömmar i Lindängen och den kommande ombygg naden av Lindängens centrum. Verket bygger en del av det framtida centrumet redan nu, som ett fullskaletest av en möjlig framtid.

JAGUARS CAN’T BE HEARD, AND YET THEY SING

AL MADHAFAH/ THE LIVING ROOM SANDI HILAL PRÄSTHOLMEN, BODEN TITEL:

ARKITEKT:

PLATS:

SÖKANDE: Havremagasinet, BodenBo och Försvarsmuseum Boden som sökte för att belysa Prästholmen som plats. SAMARBETSPARTER: Havremagasinet, BodenBo, Försvarsmuseum Boden, Bodens kommun

Som flykting berövas du möjligheten att vara värd. Du saknar ofta en plats dit du kan bjuda in eller bjuda tillbaka. Den analysen ligger till grund för arkitekten Sandi Hilals arbete i asylboendet Gula huset i Prästholmen, Boden, som har fått sitt eget vardagsrum: Al Madhafah/The Living Room. Boden som stad har förändrats radikalt de senaste decennierna. Från att ha varit ett militärt skyddsområde, där besökare från utlandet var tvungna att söka tillstånd för att få komma in i staden, har Boden blivit en central ankomstplats för nyanlända till Sverige. Med utgångspunkt i Bodens historia har arkitekten Sandi Hilal undersökt flyktingskapet och rollen som värd och besökare. Hon belyser hur flykt ingar riskerar att fastna i rollen som gäster i ett för evigt tillfälligt tillstånd, och frågar sig på vems villkor integrationen är tänkt att fungera. 71

Hur kan flyktingar utöva sin rätt att agera värd och vilket är vardagsrummets symboliska och faktiska roll i detta? Vardagsrummet ger möjligheten att vara värd, att bjuda in andra och att själv sätta agendan. Finns det i vardagsrummet en möjlighet att förändra ett samhälle? På Prästholmen i Boden bor asylsökande i ett gult flerfamiljshus omgärdat av gräsmattor, kallat Gula huset. På 1960-talet fanns flera identiska byggnader runt omkring, som nu har rivits. I samarbete med Bodenbo, Havremagasinet, Försvarsmuseum Boden och Statens konstråd har Sandi Hilal gjort om en av lägenheterna i Gula huset till ett lokalt semipublikt vardagsrum: Al Madhafah/The Living Room. Användningen av rummet bygger på ett tydligt värdskap, där en eller flera personer agerar värdar och bjuder in andra till händelser, såsom gemensamma middagar, musikaftnar eller lekstunder. På så sätt aktiveras ett värdskap som inte har funnits tidigare, där nyanlända kan bjuda in på egna villkor, och möjliggöra ett utrymme för kunskap, utbyte och social mobilisering. Vardagsrummets potential blev tydlig för Sandi Hilal i ett möte med de nyinflyttade bodensarna Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Muhammad Haj Abdullah. I avsaknad av ett socialt sammanhang hade de öppnat upp sitt hem och bjöd regelbundet in gäster – en aktivitet som kräver ett vardagsrum, vilket många nyanlända saknar. Genom bjudningarna bröt de upp den dynamik som råder i relationen mellan en nyinflyttad och en ortsbo. Yasmeen Mahmoud och Ibrahim Muhammad Haj Abdullah har en central roll i Al Madhafah/The Living Room. De har varit med och utvecklat verket och är nu två av de centrala värdarna som bär verket vidare genom att använda och organisera programmet för vardagsrummet i Gula huset. Arbetet med Al Madhafah/The Living Room i Boden har lett till att Sand Hilal organiserat flera vardagsrum över världen med fokus på flyktingens rätt att agera värd. I skrivande stund finns ytterligare vardagsrum i Stockholm, Eindhoven och Västbanken samt ett under planering i Alaska. 72

TITEL:

RÅBY PLANET MICHAEL BEUTLER RÅBY, VÄSTERÅS

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Västerås konstmuseum som genom ett konstnärligt samarbete ville lyfta fram den offentliga konstens betydelse och utveckling i staden. SAMARBETSPARTER: Konstfrämjandet Västmanland och Västerås konstmuseum

Med Råby Planet knyter Michael Beutler med ett tredelat verk samman Råbys nya och gamla kulturarv, fysiskt och socialt. Del ett är en verkstad, del två är träskulpturen The Shrine och del tre är Råby Planet Festival, då en stor boll – fem meter i diameter – rullas fram genom en för ändamålet framhuggen bana i Råbyskogen. Under 1968–69 skedde en nyskapande konsthändelse på Råby. Det året flyttades nämligen Modellen av konstnären Palle Nielsen, ett numera legendariskt konstprojekt i form av en stor bygglekplats, från Moderna Museet i Stockholm till nuvarande norra Råby i Västerås. Bostadsområdet var helt nybyggt 1968 och en bearbetning av projektet – Ballongen – uppfördes på en idrottsplats, tack vare ett stort engagemang från områdets boende och med stöd från det lokala bostadsbolaget. Ballongen kom till Råby på civilsamhällets initiativ och blev en fantastisk upplevelse för barn i alla åldrar som inbjöd till ett kreativt, lekfullt medskapande. Konsthändelsen blev en startpunkt för 74

AL MADHAFAH/THE LIVING ROOM

FOTO: RICARD ESTAY

en lång rad diskussioner om platser för lek och barn i stad – lokalt, nationellt och internationellt. Med utgångspunkt i erfarenheterna från denna konsthändelse fick konstnären Michael Beutler ett uppdrag att skapa ett permanent konstverk för Råby i samarbete med de boende. I januari 2017 påbörjade han en praktikbaserad process tillsammans med ungdomar, barn, föräldrar och det lokala föreningslivet. Genom en serie praktiskt inriktade, deltagarbaserade workshoppar och experiment utvecklades metoder för att kunna tillvarata den mångfald av erfarenheter och kunskaper som finns på Råby. I projektets startskede totalförstörde en brand Knytpunkten och Råbybadet, den plats som skulle utgöra projektets kreativa nav. Genom projektet återuppbyggdes en tillfällig utomhusverkstad på samma plats. Resultatet av hela denna process blev konstverket Råby Planet, vilket tog formen av en stor skulptur som aktiverades genom en lokal festival, ett kollektivt spel, Råby Planet Festival. Centralt för festivalen var denna skulptur som Michael Beutler skapade, ett enormt stort vitt, luftfyllt klot, fem meter i diameter, som under festivalen rullades fram på gatorna och i utformade gigantiska kulbanor och hinder i Råby skogen. I arbetet med festivalen och utvecklingen av spelregler engagerades olika grupper och föreningar. Engagerade fotbollslag, barn, musiker, föräldrar, och olika hantverkare bidrog på olika sätt till att aktivera skulpturen, festivalen och spelet. Visionen är att etablera Råby Planet Festival som en årlig lokal tradition i stadsdelen. Då festivalen var över den 8 september 2018 återanvändes allt material från utomhusverkstaden och omvandlades till The Shrine, en faluröd träskulptur, placerad i kanten av Råbyskogen. The Shrine är en permanent hemvist för klotet, som innehåller alla delar och instruktioner för att återaktivera leken, spelet och festivalen. The Shrine är en magisk behållare som fungerar både som en bärare av minnet och en markör och uppmaning att upprätthålla Råby Planet Festival.

KEPSEN MYCKET OCH IN PURPLE JOHANNA BILLING RÅSLÄTT, JÖNKÖPING TITEL:

KONSTNÄR:

TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Jönköpings kommun som genom konst och kultur ville lyfta området Råslätt. SAMARBETSPARTER: Mix dancers, Vätterhem, Stadsgården Råslätt

I Råslätt i Jönköping finns Mix Dancers Academy, en dansgrupp och dansskola som drivs av lokala ungdomar. Mix Dancers startades som en reaktion på bristande fritidsverksamhet för unga tjejer i området, och har nu växt till en betydande verksamhet. I nuläget har de sina lokaler längst ner i Råslätts fritidsgård – Stadsgården. Ett centralt tema under arbetet har varit längtan efter en mer publik egen plats för Mix Dancers: En plats för deras arbete att synas och verka. Tillsammans med konst- och arkitektgruppen MYCKET bygger Mix Dancers nu fram den fysiska dansplatsen Kepsen utomhus, utanför källarens väggar. Konstnären Johanna Billing har också hon samarbetat med gruppen kring videoverket In Purple. 80

fåglar och gatuunderhåll följer dem åt. De rör sig sakta – ett litet misstag riskerar att krossa glasen. Omgivningens betongfasader i rosa, grönt och lila, av konstnärerna av Jon Pärson och Lennart Joanson, speglar de lila glasen. Fasadmålningarna, som vid sin tillblivelse på 1980-talet syftade till att humanisera den brutalistiska arkitekturen, fångas nu upp i paradens rörelser. Musiken för Mix Dancers koreografi producerades i samarbete med musikern och producenten Neva Deelay. Filmprojektet var resultatet av en lång samarbetsprocess mellan gruppen och konstnären. Tillsammans utforskade de den lila färgen och glaset som symboliskt material för att lyfta fram den sårbarhet och osynliga position som dansgruppen har i området och vikten av att lämna över den plattform de har byggt till en yngre generation. Den fysiska akten att lämna över glasskivorna, och tyngden som gruppen bär på sina axlar, förkroppsligar det ansvar och obetalda arbete som ett engagemang som detta kräver.

KEPSEN MYCKET har samarbetat med Mix Dancers, Vätterhem och den lokala fritidsgården. Genom att utveckla en fysisk dansplats utomhus vill de stötta och ge plats åt den befintliga, men inte alltid synliga, dansverksamheten i området. Dansplatsen Kepsen anpassas specifikt till dans, men skapar också plats för gympa, familjehäng och grill. I MYCKET:s arbete är formerna för hur skissandet och byggandet går till minst lika viktiga som det som sedan fysiskt byggs. I Råslätt har flera av Mix Dancers medlemmar haft en central roll i utvecklingen av förslaget, genom fullskaletest på plats i form av dans samt bygg- och målarworkshoppar, och en delaktighet i det konkreta skissandet. Viktiga element som kom in tidigt i förslaget från Mix Dancers sida är tydliga referenser till en R&B-estetik. Samarbetet i Råslätt har långsamt växt fram, vilket har gett det tid att koppla på allt fler lokala aktörer. MYCKET har återkommande presenterat förslagets utveckling på stormöten, och projektet har växt till ett nav i ett större samarbete mellan lokala aktörer. Arbetet med dansplatsen, som byggs hösten 2019, används nu som inspiration i de kommunala stadsdelsomvandlingarna. IN PURPLE Konstnären Johanna Billing har i samarbete med Mix Dancers gjort en film som symboliskt fångar det generationsbyte som just nu sker i gruppen, där en grupp yngre tjejer ska ta över ansvaret att driva verksamheten från de idag unga vuxna som en gång startade den. Mellan Mix Dancers och Johanna Billing fanns en identifikation genom erfarenhet av gemensamma frågor. Tillsammans arbetade de fram en koreograferad händelse som genom musik, dans, rörelse och skulpturala element förflyttade sig genom bostadsområdet. Händelsen filmades och efterlämnar tre kvarvarande spår: Konstfilmen, en film till Mix Dancers Youtube-kanal och objekt från händelsen som har införlivats i kommunens samling av offentlig konst. I en koreograferad parad rör sig gruppen långsamt genom bostadsområdet, bärande på tunga lilafärgade glasskivor. Områdets ljud, av gräsklippare, 82

GUL LINA SOFIA LUNDIN TJÄRNA ÄNGAR, BORLÄNGE TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Borlänge Kommun och Föreningen Tjärnkraft med önskan att stärka delaktigheten för boende i området att forma och skapa sin stadsdel. SAMARBETSPARTER: Tjärnkraft, Borlänge Energi, Borlänge kommun

Med kunskap om textilens kraft har konstnären Lina Sofia Lundin skapat en robust uteplats i Tjärna ängars nya stadspark. Ett permanent bord för växtfärgning och matlagning står på en matta av betongsten som anger följande recept: 1 msk gurkmeja, 1 gammal tepåse, 2 nävar björklöv, 1 bomullstyg, 4 liter vatten. På en markbeläggning placeras ett bord som getts karaktären av ett utekök och som ska kunna användas både av boende och besökare i området. Platsen omgärdas av ätbara växter, som kan användas för både färgning och matlagning. En eldstad finns intill. Såväl markbeläggningen som bordet är gestaltade av konstnären i nära samarbete med Borlänge Energi, som har anpassat landskapsgestaltningen och växtvalet till platsens tänkta aktiviteter. Lina Sofia Lundins konstverk i Tjärna ängar, Borlänge, är inte endast en fysisk gestaltning, som blir färdig våren 2020. Det är också den långa processen 84

dit och vad som kommer att hända efteråt. Det hästskoformade, aktivitetsomfamnande bordet för växtfärgning och matlagning i stadsdelens nya park är en del av någonting större. Konkret görande, tillgänglighet och närhet har varit ledande genom hela processen, som därför också aktualiserar frågor om tillit och tillhörighet; om kulturell och social hållbarhet. Under processen har fler och fler involverats. Bordet har till exempel tillverkats av elever och lärare vid Yrkesakademin, där många av områdets boende utbildar sig i hantverksyrken. Konstnärens dialog- och deltagarbaserade metod har samlat boende från hela området i ett gemensamt görande med föreningsnätverket Tjärnkrafts lokaler som bas. Där inrättade konstnären en ateljé för arbete, och där samlades deltagarna i olika workshoppar. Lina Sofia Lundin är textilkonstnär i grunden och ganska snart utkristalliserades ett gemensamt intresse för att arbeta med textila traditioner som utgångspunkt, såväl sedan länge lokalt etablerade traditioner, som nytillkomna genom invandring från andra länder. Inom båda ryms traditioner att färga garn och tyger med växter. För konstnärens del började arbetet med en konstnärlig förstudie där fokus var att skapa dialog och textilmötesplatser för kvinnor. Arbetet utgick från måltiden. Deltagarna delade recept och tipsade varandra om kryddor och andra råvaror som kunde användas för färgning. Olika färgbad för hur de kunde skapa skiftningar och mönster på textil provades. Viktigt var att ingredienserna skulle vara billiga och lättillgängliga, finnas hemma i köket eller alldeles om husknuten. Resultatet blev måltider, kläder och inte minst gemenskap. Genom kommunen och Borlänge Energis stadsmiljöenhet kunde arbetet knytas till planeringen av den nya stadsparken, där idén om en permanent mötesplats för växtfärgning och matlagning etablerades med den stora Färgfesten för hela bostadsområdet i september 2017. Våren 2020 installeras mötesplatsen permanent, gestaltad av konstnären i nära samarbete med Borlänge Energis landskapsarkitekter. 86

GUL

LJUSLINJE FÖR TYROLEN ALEKSANDRA STRATIMIROVIC TYNNERED, GÖTEBORG TITEL:

KONSTNÄR:

PLATS:

SÖKANDE: Göteborgs stad genom SDF Västra Göteborg med viljan att ta till vara ungas engagemang i demokratifrågor, stärka informellt lärande och ungas egna organisering. SAMARBETSPARTER: Fritidsgården Tyrolen och Trygg Vacker Stad Göteborg

Aleksandra Stratimirovics 45 meter långa ljuskonstverk Ljuslinje för Tyrolen i Tynnered, Göteborg, tar ett fast grepp runt den rödteglade Tynneredsskolans slätmurade fasad. Synlig från nästan hela bostadsområdet är det en regnbågsfärgad fyrbåk för fritidsgården Tyrolens verksamhet i lokalerna, men stark inriktning på kultur. Här får 10–16-åringar uttrycka och visa sig genom dans, musik, bild och poesi. Arbetet syftar aktivt till att stärka och möjliggöra barns rätt till olika uttrycksformer, för att stärka deras självkänsla och tro på sig själva. Färg 87

avstamp direkt i ungdomarnas analys av områdets behov. Som plats för det verket valdes fritidsgårdens helt obelysta och därmed otrygga entréområde. Under en rad workshoppar, som ungdomarna arrangerade och var värdar för, genomfördes experiment – om hur olika färg- och ljuseffekter kan skapas, vad olika färgtemperaturer är, skillnader mellan naturligt och artificiellt ljus och dess påverkan på färg – som fungerade vägledande för verket. Parallellt började saker hända också utanför konstprocessen. Fastighetsägaren GöteborgsLokaler blev alltmer engagerad och såg till att ungdomarna fick material för att både ytskiktsrenovera sin slitna lokal och rusta upp innergården. Nya möbler tillkom genom sponsring. Ungdomarna kontaktades av staden med en förfrågan om direkt medverkan i ett förestående trygghetsarbete med stråkbildningarna och en park i området inom ramen för Trygg Vacker Stad. Ungdomarna ville ta med ”sin” konstnär i arbetet. Staden valde att kraftsamla och uppdrog till konstnären att medverka vid gestaltningen av den 500 meter långa vägen mellan fritidsgården och närmaste spårvagnshållplats. Metoden, att koppla konstprojektet till ungas verklighet och erfarenheter på den specifika platsen, skapade en aktualitet som stärkte både konsten och de ungas intresse och engagemang. Den gjorde det möjligt att undersöka format, processer och resultat, där ungdomar initierar och driver projekt i gemensamma rum. Inte bara för dem som redan är engagerade utan för en större grupp som påverkas. var viktigt för ungdomarna, men också för konstnären som med sitt verk har velat återspegla ungdomarnas aktiviteter, kreativitet och gemenskap. Konstnärens arbete föregicks av en lång process där samverkansparterna i projektet försökte hitta varandra. Det stod tidigt klart att det för ungdomarna var centralt med ljus, ett material som Aleksandra Stratimirovic har lång konstnärlig erfarenhet av att gestalta. När hon kopplades in i arbetet, tog hon 90

Fotografer: Marmorlinjen foto: Malin Lobell Marmorlinjen ritning: Anna Högberg, Johan Tirén HUR: Roxy Farhat Paviljong foto: Marti Manen Paviljong ritning: Map13 Barcelona Şaneşîn ritning: Karavan landskapsarkitekter Kulturhuset mitt framför näsan: Elias Arvidsson Jaguars can’t be heard, and yet they sing: Lotten Pålsson Al Madhafah/The Living Room: Andreas Fernandez In Purple filmstills: Johanna Billing Kepsen ritning: Mycket GUL skiss: Mikael Johansson GUL foto: Lina Sofia Lundin De som sår: Saga Gärde Förhandlingen, Mirakel, Gärdeåsens sju underverk, Moving Plants, Şaneşîn, Kollektiva kroppen, Råby Planet, Ljuslinje för Tyrolen: Ricard Estay Fotografierna har beskurits för att anpassas till trycksakens format. Konst händers projektorganisation har bestått av: Magdalena Malm, direktör Statens konstråd; Lena From, projektchef; Emma Engström, administratör; Peter Hagdahl, konstnär, curator permanenta projekt; Inger Höjer Aspemyr, pedagog; Marti Manen, curator tillfälliga projekt (2016–2017) och Joanna Zawieja, arkitekt, producent stadsutveckling Vid urvalet av projektplatser medverkade en extern referensgrupp bestående av Tor Lindstrand, arkitekt; Edda Manga, idéhistoriker och forskare vid Mångkulturellt centrum; Mandana Moghaddam, konstnär; Viktoria Nguema, handläggare på Statens kulturråd; Viktoria Percovich, ekonom; Monica Sand, forskare vid Arkitektur- och designcentrum. Redaktörer: Rebecka Katz Thor och Joanna Zawieja Texter och bearbetning: Rebecka Katz Thor, Joanna Zawieja, Lena From och Peter Hagdahl Intervju: Sebastian Johans Korrektur: Astrid Trotzig Grafisk form: Sakaria Studio Visuell identitet Konst händer: House of Hosseini/Sakaria Studio

Regeringssatsningen Konst händer pågick 2016–2018. Statens konstråds uppdrag var att i samverkan med civilsamhälle och boende i miljonprogramsområden över landet producera inspirerande exempel på vad offentlig konst kan vara, och att skapa platser för möten genom konstnärligt arbete. Alla verk som har producerats inom Konst händer är utvecklade lokalt, i en specifik kontext, på en specifik plats och i dialog med flera parter. Det handlar om berättelser. Om invånares berättelser om sitt område och om de berättelser som utvecklats och gestaltats genom konstnärernas arbete. Många av verken förflyttar betraktarens blick och rubbar de stela rumsliga hierarkierna mellan centrum och periferi. De belyser olika former av offentlighet och komplicerar den skarpa uppdelningen privat/offentligt genom att skapa andra former av gemenskaper och rumsligheter. Vad som hörs, och vilka nyanser som kan uppfattas, påverkas av lyssnarens position. I den här publikationen presenterar vi, på Statens konstråd, hur verken som kommit ur Konst händer framträder för oss.