Offentlig konst – Ett kulturarv by Statens konstråd

Offentlig konst – Ett kulturarv

Offentlig konst Ett kulturarv

Tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst Författare Karin Hermerén Medförfattare Henrik Orrje

Offentlig konst Ett kulturarv

Tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst Författare Karin Hermerén Medförfattare Henrik Orrje

Innehåll

Förord av Olle Granath Ett skönhetens århundrade? Forskningsprojektet

8 8 10

Inledning

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013 Bakgrund Forskningsprojektets målsättning och frågeställningar

17 18 20

Från brukskonst till kulturarv Offentlig byggnadsanknuten konst under tidigt 1900-tal Det svenska välfärdssamhället, enprocentsregeln och den offentliga konstens framväxt Byggnadsanknuten konst som kulturarv

27 28

Fallstudier – offentliga rum i urval Om fallstudierna

35 36

Bakgrund och syfte

29 31

Urvalskriterier

Arbetsmetod för genomförande av fallstudierna

Badhus och idrottsanläggningar

Ett antikvariskt föredöme: P O Ultvedt, Lögarängsbadet, Västerås

Begravningskapell

Världsarv ger unika förutsättningar: Sven X-et Erixson, Skogskyrkogården, Stockholm

I gränslandet mellan kyrklig inventarie och offentlig konst: Lenke Rothman, Eslövs krematorium

Bibliotek

Offentlig konst av riksintresse: Nils Dardel, Stockholms stadsbibliotek

Bostadsområden

Färgsättning av byggnader som offentlig konst: Pierre Olofsson, Övre Thule, Kiruna

Folkets Hus och Parker

Ett hotat tidsdokument: Torsten Billman, Folkets Hus, Gävle

Kraftverk

Monumental byggnadskonst i förfall: Lars Englund och Einar Höste, värmeverket Ålidhem, Umeå

Kulturhus

105

Fast eller löst – byggnadsanknutet eller inte? Vera Nilsson, Skövde Kulturhus

106

Post- och televerk

112

Bevarat konstverk i riven miljö: Lennart Rodhe, f.d. posthuset, Östersund

115

Intressekonflikt drabbar konstverk: Walter Bengtsson, Kaknästornet, Stockholm

126

Sjukhus och lasarett

134

Bevarandevärd rumsgestaltning utan skydd: Alf Munthe, Karolinska sjukhuset, Solna

136

Skolor

144

Att bevara för framtiden: Tyra Lundgren, Wieselgrensskolan, Helsingborg

147

Övermålat mästerverk: Randi Fisher, Seminarieskolan, Landskrona

153

Nyskapande konst med oklar framtid: Olle Adrin, Tomtebodaskolan, Solna

159

Kunskapen att förvalta ett kulturarv: Atti Johansson, Gudlav Bilderskolan, Sollefteå

169

Statliga förvaltningsbyggnader

174

Bevara genom att flytta: Hanns Karlewski, Sivert Lindblom, Heinrich Müllner, Hans Winberg, Garnisonen, Stockholm

176

Offentlig konst i riskzonen: Hertha Hillfon, Karolinen, Karlstad

187

När rivning är ett faktum: Birgit Broms, Kustartilleriets f.d. matsal, Rindö, Vaxholm

192

Antikvarisk renovering av samtidskonst: Hans Peterson och Torgny Larsson, Regeringskansliet, Stockholm

200

Torg och gaturum

208

Konst och bygglovsprövning: Endre Nemes, Högsbo medborgarhus, Göteborg

210

Prövning av kulturmiljövårdsanslaget: Arne Jones, Biomedicinskt centrum, Lund

220

Internationell konst i kommunal förvaltning: Alexander Calder, Fäladsgården, Lund

228

Stulen konst! Sivert Lindblom, trafikplats Haga Norra, Solna

Tunnelbana

235

245

Banbrytande konst: Siri Derkert, T-station Östermalmstorg, Stockholm

249

Miljö under ständig tillsyn: Ulrik Samuelson, T-station Kungsträdgården, Stockholm

Kvantitativ analys – enkät till Sveriges kommuner och landsting Om enkäten Sammanfattning och analys av enkätsvar

255

265 266 267

Inventering av byggnadsanknuten konst och antalet beställda konstverk

267

Sålda fastigheter med byggnadsanknuten konst

270

Budgeterade medel och nätverksintresse

271

Kommentarerna

273

Slutsatser

276

Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst Svårvärderad eller ovärderlig konst?

281 282

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst Komplexa strukturer Fallstudier förtecknade i kronologisk ordning – riskanalys Stora fastighetsägare och antikvarisk förvaltning

289 290 292 296

Statliga fastighetsbolag och affärsdrivande verk

297

Statens fastighetsverk

298

Kommuner och landsting

299

Svenska kyrkan

301

Kulturmiljöområdets aktörer Antikvarisk kompetens kring byggnadsanknuten konst

305 306

Moderna Museet

307

Nationalmuseum

308

Skissernas Museum

310

Länsmuseer och kommunala museer

311

Myndigheter som verkar inom området byggnadsanknuten konst

313

Statens konstråd

313

Riksantikvarieämbetet

315

Länsstyrelser

316

Boverket

318

Statens kulturråd

Tillsynsutövning och samverkan

319

320

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande Lagstiftning och kulturminnesskydd av byggnadsanknuten konst

323 324

Jordabalken

324

Kulturmiljölagen

325

Miljöbalken

328

Plan- och bygglagen

329

Upphovsrättslagen

331

Internationella kulturarvsöverenskommelser Etiska aspekter Ekonomiskt stöd för kulturarvets bevarande

334 337 339

Kulturmiljövårdsanslaget

340

Kyrkoantikvarisk ersättning

342

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara Sammanfattning av forskningsprojektets resultat Framtida utveckling för att stärka tillsyn och bevarande

347 348 351

Kartläggning och samlad dokumentation

352

Ökad samverkan mellan fastighetsägare och kulturmiljöområdets aktörer

353

Värdering av byggnadsanknuten konst

353

Tillsyn: antikvarisk medverkan, utökade beslutsunderlag och skyddsföreskrifter

354

Förstärkning av konstvetenskaplig kompetens och kunskapsöverföring

355

Övergripande regelverk och interimistiska byggnadsminnesförklaringar

356

Kommunerna och plan- och bygglagen

356

Kultursamverkansmodellen och offentlig byggnadsanknuten konst

357

Antikvarisk ersättning för offentlig konst

358

Nationellt organ för tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst

358

Sammanfattning

361

Termer och begrepp

365

Fallstudier förtecknade efter ort

368

Noter

372

Referenslitteratur och källor

385

Tack

396

Bildförteckning

399

Förord av Olle Granath

Ett skönhetens århundrade?

Under decennierna omkring sekelskiftet 1900 förändras Sverige på ett genomgripande sätt. Ny teknik leder till industrialisering och med den migrationen från land till stad. Städerna var inte alltid rustade för att ta emot sin snabbt växande befolkning. Osunda och trånga bostäder gav upphov till epidemier och missbruk. Samtidigt organiserade folket sig, arbetarrörelse, nykterhetsrörelse, frikyrkor och en växande liberalism tog sig an problemen. Råttor, löss och tbc skulle utrotas genom rymligare, ljusare och sundare bostäder. Stadsplaneringen förändrade den gyttriga kåkstaden till förmån för en stenstad med värme, vatten och avlopp. Esplanadsystemet gjorde grönskande parker till en viktig del av staden. ”Här rivs för att få luft och ljus” (August Strindberg). Arkitektur hade varit ett begrepp som gällde förvaltningsbyggnader, kyrkor, palats och andra högreståndsbostäder. Nu ställdes krav på en genomtänkt arkitektur för en bredare del av befolkningen, en utveckling som kulminerade med Stockholmsutställningen 1930 som introducerade den byggnadsestetik som skulle bli de s.k. rekordårens signum, rationellt, hygieniskt och ljust. Det skulle inte dröja länge förrän konsten krävde sin plats i den pågående samhällsförändringen. Skönhet för alla var den uppfordrande titeln på Ellen Keys bok från 1899. Redan 1897 hade Carl Laurin startat föreningen Konsten i skolan vars syfte var att sprida god konst i landets, främst möjligen i Stockholms, skolor. Tron på konstens uppfostrande och karaktärsdanande egenskaper var vägledande för konstpedagogiken under 1900-talets första hälft. Den brittiske kritikern och konsthistorikern Herbert Read blev den oftast åberopade auktoriteten. Till stor del tack vare hans skrifter fick museerna klart för sig att det inte räckte med att ställa ut konstverk, publiken måste också undervisas, ges instrument för att ta sig in i verken. Herbert 8

Reads främste lärjunge i Sverige blev Carlo Derkert som med sina föreläsningar, eller snarare föreställningar, skapade vägar till konstupplevelser för flera generationer svenskar. Efter Carl Laurins initiativ skulle det dröja till 1930 innan det tillkom en ny organisation för att sprida konst i samhället. Sixten Strömbom, Konstnärsförbundets främste biograf, lyckades förena privata och offentliga intressen i Riksförbundet för bildande konst, som med vandringsutställningar åtföljda av föreläsare verkade för ett breddat konstintresse hos allmänheten runt om i landet. Med undantag av en svacka under 1930-talets lågkonjunktur skulle Sverige, under seklets första halva, ägna sig åt offentlig byggnation i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det rörde sig om skolor, bibliotek, kulturhus, museer, konserthus, badhus och idrottsanläggningar. Samtidigt som inflyttningen till städerna tömde landsbygdsförsamlingarna och deras kyrkor krävdes det nya kyrkor i städerna och deras förorter. Det avgörande årtalet för det som behandlas i den här studien är emellertid 1936 då ecklesiastikminister Arthur Engberg genom riksdagen lotsar sitt förslag om att 1 % av det offentligas byggnadskostnader ska gå till ”konstnärlig utsmyckning”. Den s.k. enprocentsregeln skulle så småningom resultera i en omfattande samling av offentligt ägd konst, både lös och byggnadsanknuten. För att hantera de stora summor uppdraget kom att handla om skapades Statens konstråd, även ansvarigt för det forskningsprojekt som redovisas i denna volym. Under de dryga sju decennier som verksamheten pågått har över 1 600 fasta konstverk tillkommit genom Statens konstråds försorg. En inte oväsentlig aspekt på enprocentsregeln är naturligtvis att det gjort det lättare ekonomiskt att vara konstnär i Sverige under denna period. Tilläggas kan att det omfattande konstnärliga arbetet i Stockholms tunnelbana, även om finansiären här blev en annan, är ett barn av 1936 års riksdagsbeslut. Att det här forskningsprojektet görs just nu är ett tidens tecken. Det svenska samhället har, runt millennieskiftet, genomgått förändringar vars omfattning, i vissa avseenden, kan mäta sig med dem som skedde för 100 år sedan. Avvecklingen av den stora offentliga sektor som många av oss trodde tillhörde själva kärnan i det svenska samhället har fått konsekvenser inom en rad områden som jag inte tror någon, inte ens tillskyndarna, kunde förutse. Fastigheter som tillkommit för att erbjuda tak över huvudet för så självklara samhällstjänster som post, telegraf, försäkringskassa, sjukvård, tågtransporter och mycket mer släpptes ut på en fastighetsmarknad där de kunde byta ägare flera gånger på ett och samma år. Därmed måste de anpassas till nya verksamheter, medförande ombyggnation som många gånger drabbar de konstverk som den offentliga sektorn försett dem med. Det finns naturligtvis exempel på att nya ägare förstår värdet av den konst som följer med fastigheten, men det är sannolikt fler som inte inser det och 9

som framför allt inte är beredda att göra de ekonomiska uppoffringar som ett bevarande av konstverken skulle innebära. För tydlighetens skull bör det påpekas att även staten som ägare ställts inför det problem som det innebär att förändrade funktioner i en fastighet drabbar ett konstverk. Även om det inte alltid varit tillräckligt har ändå ägaren/beställaren där varit densamme som krävt förändringen och därmed kunnat avkrävas ett visst ansvar. Dagens fastighetsmarknad arbetar med en rad begrepp som alla utgör hot mot det långa perspektiv vi gärna vill lägga på konstverkens fortlevnad: marknadsanpassning, avskrivningstid, fastighetsförädling och avkastningskrav, listan kan nog göras längre, men det räcker. Ser man historiskt på fenomenet förlorar alla dessa begrepp sin innebörd. Att dra till med Sixtinska kapellet är möjligen att ta i. Låt oss nöja oss med Härkeberga och Täby kyrkor, som rymmer några av Albertus Pictors finaste kalkmålningar. Döden i Täby kan lugnt fundera över schackspelets nästa drag, han kommer alltid att hinna före marknaden. Mäter vi fastigheters livslängd mot dessa kyrkor kan man fråga sig om det ens är marknaden ensam som utgör hotet. Vi bygger överhuvudtaget ingenting som har den medeltida stenkyrkans livslängd. Därmed har vi också mätt ut tiden för de konstverk som utgör en del av fastigheterna. Vår tid för en ojämn kamp med minnet. Den digitala världen har gett oss obegränsade lagringsmöjligheter, så obegränsade att vårt minne imploderar av informationsmängden. Till detta kommer att teknikerna tycks darra på manschetten när det gäller halveringstiden i det digitala minneshavet. Att försöka föreställa sig en historielös människa går inte. Hur skulle hon överhuvudtaget kunna agera och kommunicera? Mot den bakgrunden blir innehållet i den här publikationen ett begränsat, men betydelsefullt, försök att bevara ett kapitel i historien om vårt 1900-tal. Så här långt är det lätt att vara pessimistisk och huka inför Utvecklingen, denna väldiga kraft som ingenting tycks kunna hejda. Men vi kan finna tröst i historien. Den kunskap vi anser oss äga om exempelvis grekisk, klassisk tid, fransk gotik och italiensk renässans grundar sig på en mycket liten del av de byggnader och konstverk som utfördes under dessa, för vår självbild, så viktiga epoker. Slutsatsen blir att motståndet mot utvecklingen, likgiltigheten och tidens tand lönar sig. Även tillfälligheterna har en roll när det gäller vad som överlever och vad som försvinner.

Forskningsprojektet

Av de tusentals byggnadsanknutna konstverk som kommuner, landsting och regioner har beställt genom åren och de drygt 1 600 fasta konstverk som finansierats av Konstrådet sedan starten har forskningsprojektet valt 10

Albertus Pictor (ca 1445–1509), Döden spelar schack, Täby kyrka, Uppland.

ut 25 verk för fallstudier där man arbetat med hjälp av utförliga enkäter, personliga intervjuer och besök på platsen. Det formar sig till en intressant läsning eftersom inget fall är det andra likt. Konstverken har valts ut med hänsyn till skiftande tekniker, placering inom- eller utomhus, skilda ägarförhållanden och inte minst vilken typ av händelser som lett fram till att verket är utsatt för hot, bl.a. stöld, vandalisering, försök till utplåning och material som bryts ned. När åtgärder ska vidtas ställs man inför fem lagrum och förordningar som delvis överlappar varandra. Det finns fyra centrala myndigheter och tre statliga museer som har kompetens och åsikter i frågan, till detta kommer myndigheter på länens och kommunernas nivåer samt, givetvis, de privata intressena. Ingen tycks ha de medel som behövs för att vidta åtgärder när sådana krävs. Man kan fundera över varför ingen har tänkt på att upprätta ett kontrakt mellan finansiär och brukare. Det rör sig om ansenliga belopp som ställts till brukarnas förfogande. Av den kulturbyråkrat som ska ge sig i kast med problemen krävs både tålamod och uppfinningsrikedom. En del av de valda exemplen är välkända och har uppmärksammats i media genom åren både på grund av den konstnärliga betydelsen hos verket och den okänsliga hanteringen av fastighetsägarna. Det mest kända exemplet är Lennart Rodhes Paket i långa banor från 1952 i Östersunds posthus, en fastighet som under de gångna 60 åren genomgått många funktionsförändringar och ägarbyten. Verket är utfört i glaserat tegel och torde ha en, i det närmaste, obegränsad livslängd om det inte vore för att det allt som oftast står i vägen för nya verksamheter. Redan ägaren, Postverket [sic], byggde för väggen när funktionerna i huset förändrades. Med tiden skulle det gå så långt att posthuset revs och ersattes med en ny byggnad i vilken Paket i långa banor finns kvar, fast nu i en helt ny rumsbildning. Det är inte bara materialet som står för motståndskraften utan också den konstnärliga halten. Forskningsprojektet citerar Ulf Linde: ”Efter Carl Larssons väggmålning i Nationalmuseum och möjligen Bruno Liljefors i Biologiska museet är Lennart Rodhes i Östersund den mest betydelsefulla monumentalmålningen i Sverige.” Historien om Rodhes verk pekar på ett intressant paradigmskifte. Fortfarande har vi svårt att föreställa oss att Nationalmuseums funktion och form skulle kunna ändras så att Carl Larssons fresker vore hotade. Med ett postkontor byggt på 1950-talet förhåller det sig annorlunda. En motpol till fallet med Rodhes vägg utgör Randi Fishers väggmålning i oljetempera för Småskoleseminariet i Landskrona, uppfört 1951. Randi Fisher var den enda kvinnan på den utställning på Galleri Färg och Form som gav upphov till beteckningen 1947 års män. Hennes konstnärskap föll i relativ glömska till dess att Norrköpings Konstmuseum och Skissernas Museum i Lund gjorde gemensam sak om en retrospektiv utställning år 2010. I samband med utställningen letade man efter muralmålningen 12

i Landskrona och fann den övermålad och övertapetserad men, av allt att döma, intakt. Ett återställande är en mödosam och dyrbar historia, men inte omöjligt. En slutsats som måste dras är att Randi Fisher, som enda kvinna i 1947 års män, fick svårigheter med att försvara sin plats i den samtida konsthistorien. Kan det också vara så att placeringen av verket i ett småskoleseminarium, där i huvudsak kvinnor utbildades, bidrog till den respektlösa behandlingen av verket? De två exemplen kan räcka för att peka på de många intressanta frågeställningar som dyker upp när man tar del av de fall forskningsprojektet gått in på. Att så många människor från vitt skilda samhällssektorer blir involverade i ett offentligt konstverks tillblivelse och fortsatta liv lägger ytterligare en dimension till begreppet offentlig i sammanhanget. Dessa konstverk påminner även om den sociala optimism, tron på en gemensam offentlighet, som präglade de första decennierna efter andra världskriget, ett gott skäl att återvända till dessa konstverk och lyssna till deras berättelse. De avtryck i det offentliga rummet som möter oss i Stockholms tunnelbana, med verk som Siri Derkerts Östermalmstorg och Ulrik Samuelsons Kungsträdgården, är viktiga kapitel i historien om det moderna Sverige. Detta initiativ från Statens konstråd sätter verktyg i händerna på dem som har möjligheter att driva inventering och bevarande vidare. Läsningen kan visserligen få en att förtvivla inför regelverkets snårighet och de olika intressenternas motstridiga viljor. Men det är en orimlig tanke att man inte i ett så litet och, i andra sammanhang, så rationellt land som Sverige ska kunna övervinna svårigheterna. Konsten har visserligen en av sina funktioner i att vara en motvikt till det alltför rationella. Just därför är det viktigt att vara rationell i försvaret av den.

Olle Granath

Inledning

Med dagens perspektiv på samhällsutvecklingen i 1900-talets Sverige är det naturligt att intresset har ökat för att kartlägga den offentliga byggnadsanknutna konsten som kulturhistoriskt bevarandevärda delar av välfärdssamhällets kulturmiljöer. Den offentliga konsten ger oss kunskap om den moderna tidens samhällsförändringar och är en viktig källa till förståelse för de offentliga miljöernas betydelse som platser tillgängliga för alla i det demokratiserade Sverige. Den offentliga byggnadsanknutna konsten förknippas främst med det offentliga samhällets aktörer och den s.k. enprocentsregeln, men dess historia inleddes redan vid slutet av 1800-talet då föreningar och enskilda mecenater bidrog till att ge konsten en framträdande ställning vid uppförandet av offentliga platser. Sett i ett längre perspektiv har den offentliga konsten även en äldre motsvarighet i byggnader och miljöer som kyrkor, slott och herresäten, där de konstnärliga verken idag är centrala i både konstvetenskapens och kulturmiljövårdens forskning och praktik. Den offentliga byggnadsanknutna konsten från 1900-talet är mycket omfattande och representerar flera framstående konstnärskap. Många gånger har konstverken skapats som delar av storskaliga planerings- och byggprojekt med ekonomiska och tekniska resurser som har möjliggjort en skala och ett uttryck utan motstycke i konstnärernas övriga produktion. Enbart den statliga byggnadsanknutna offentliga konsten som har beställts under 1900-talet innefattar drygt 1 600 konstverk placerade i hela Sverige. Om man därutöver inräknar alla de byggnadsanknutna konstverk som har beställts av Sveriges 290 kommuner och 20 landsting inklusive regionerna Gotland, Halland, Skåne och Västra Götaland handlar det om tiotusentals. Trots detta finns idag ingen aktuell nationell sammanställning över alla de byggnadsanknutna konstverk som under åren har beställts till offentliga byggnader och miljöer. Institutionen för konstvetenskap i Lund sammanställde under 1970-talet en rad publikationer där frågor om tillsyn och vård 14

Från brukskonst till kulturarv

av offentlig konst belystes. Detta arbete är dock idag relativt okänt inom kulturmiljövården. Nutidens förändrade krav på ombyggnader och rivningar av äldre offentliga byggnader och miljöer innebär som regel att offentliga byggnadsanknutna konstverk riskerar att skadas eller gå förlorade. Vid sådana situationer har under 2000-talet flera offentliga och privata aktörer själva genom övergripande inventeringar och restaureringar av enstaka offentliga konstverk bidragit till att gradvis etablera den offentliga konsten som kulturarv. Samtidigt har deras initiativ ofta i stor utsträckning snarare varit resultat av enskilda aktörers vilja och intresse än effekten av en samlad strategi inom kulturmiljöområdet. Statens konstråd, Skissernas Museum vid Lunds universitet, Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet har utgjort den projektgrupp som beviljats stöd från Riksantikvarieämbetets forsknings- och utvecklingsprogram (FoU) för kulturmiljöområdet och satsningen på det moderna samhällets kulturarv. Stödet har inneburit en unik möjlighet att dels övergripande analysera den offentliga 1900-talskonstens utbredning i olika moderna kulturmiljöer i hela Sverige och dels bedriva fördjupade fallstudier kring ett urval kulturhistoriskt värdefulla offentliga konstverk, integrerade i byggnader och miljöer från modernismens olika tidsepoker. Förhoppningen är att denna publikation ska ge kunskap och vägledning till olika aktörer inom kulturmiljöområdet, och till fastighetsägare, att aktivt verka för att kartlägga och bevara den offentliga 1900-talskonstens omfattande kulturarv för framtida generationer.

Karin Hermerén Utredare och konservator

Från brukskonst till kulturarv

Henrik Orrje Enhetschef och ansvarig projektledare

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

Bakgrund Sid. 18

Forskningsprojektets målsättning och frågeställningar Sid. 20

Bakgrund

Statens konstråd bildades 1937 med ansvar att verka för att ge konsten en framträdande roll i samhällets nya offentliga miljöer som planerade att uppföras. Myndigheten har sedan dess och fram till utgången av 2012 finansierat och producerat drygt 1 600 byggnadsanknutna konstverk, vid ny- eller ombyggnader av fastigheter med statlig verksamhet. Sedan 1997 har myndigheten även medverkat till flera hundra byggnadsanknutna konstverk i icke-statliga byggnader och miljöer som skolor, kulturhus, torg och trafikplatser. Statens konstråd har också sedan 1937 köpt in och placerat omkring 50 000 lösa konstverk på statliga myndigheter, en samling som staten idag äger. 2004 fick Statens konstråd ett nytt uppdrag att utöva tillsyn över dels den statliga lösa konsten, d.v.s. de samlingar av konst och konsthantverk som tillhör eller understöds av staten, dels över hur statliga organ vårdar statligt ägd byggnadsanknuten konst. Tillsynsuppdraget hade tidigare legat på Nationalmuseum. Som en följd av det nya tillsynsuppdraget inledde Statens konstråd en inventering av de byggnadsanknutna konstverk som beställts sedan 1937. Resultatet av denna redovisades 2008 i rapporten Beställd konst – Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst. Här beskrivs status för samtliga 1 525 byggnadsanknutna konstverk beställda genom myndigheten 1937–2005. Inventeringen visade att antalet juridiska personer som ägde fastigheter med statligt beställd byggnadsanknuten konst hade ökat från ca 10 till över 160, med en kraftig ökning av andelen privata ägare sedan år 1993, då statliga affärsdrivande verk började bolagiseras. Av de 1 525 inventerade konstverken var 50 nedmonterade och ca 300 i behov av konservering eller restaurering. I rapporten konstaterades också att många av de nya privata fastighetsägarna hade mycket skiftande antikvarisk kompetens. Kunskapen om den offentliga konsten som kulturarv var låg och de ekonomiska resurserna för att åtgärda problemen var bristfälliga. 18

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

Inventeringen synliggjorde behov och brister i samband med förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst, men inte vilken kunskap eller vilka resurser fastighetsägarna verkligen hade behov av. Problemen verkade öka, dels på grund av den stegrade takten av förändringar på fastighetsmarknaden, dels i förhållande till det reella förvaltningsbehovet genom att konstverken faktiskt åldras, oavsett vilket material de är gjorda av. Frågeställningarna kring fastighetsförsäljning och konstverks åldrande är knappast unika för byggnadsanknuten konst beställd av staten utan kan också antas gälla för konstverk beställda av exempelvis landsting, kommuner, föreningar och företag. Bristen på kunskap och resurser utgör en stor risk för att värdefulla kulturarv och betydelsefulla kulturmiljöer kan gå förlorade. Ett övergripande problem är att det juridiska skyddet för den offentliga konsten är svagt och svårt att tillämpa, ett annat gäller den brist i tillsyn som myndigheter och förvaltningar utövar, eller har möjlighet att utöva, inom området. Det finns även brister när det gäller styrmedel – de antikvariska, ekonomiska och juridiska verktyg som står till buds – för såväl tillsyn som förvaltning. I antikvariskt perspektiv saknas en kvantitativ sammanställning över antalet byggnadsanknutna konstverk i Sverige. En sådan skulle kunna ligga till grund för till synens kvalitativa värderingar. Den skulle också kunna tillhandahålla uppgifter om vilka offentliga och privata aktörer som i dagsläget äger konstverk som ursprungligen är beställda av det offentliga: stat, region, landsting och kommun. Ekonomiska förutsättningar är delvis kopplade till juridiska. Så har t.ex. både privata och offentliga ägare av exempelvis byggnadsminnen möjlighet att söka bidrag för att vårda och bevara de historiska kulturvärden som de förfogar över medan den offentliga konsten från 1900-talet utgör ett undantag inom det antikvariska ersättningsområdet. Dessa sammantagna brister har synliggjort behovet av fördjupade frågeställningar kring ägande, förvaltning och tillsyn av byggnadsanknuten konst. De ligger också till grund för analys av problemområden och utveckling av förslag för hantering av dem i denna publikation, kallad Offentlig konst – ett kulturarv. Tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst.

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

Forskningsprojektets målsättning och frågeställningar

Det treåriga forskningsprojekt som initierades av Statens konstråd, inom ramen för tillsynsverksamhetens arbetsområde, har haft som övergripande målsättning att förbättra villkor och förutsättningar för långsiktigt bevarande av offentlig byggnadsanknuten konst, i lika hög grad statligt beställda konstverk som de beställda av kommuner och landsting. Denna förbättring skulle gälla både fastighetsägarnas villkor för förvaltning och förutsättningarna för den tillsyn som myndigheter och förvaltningar utövar, eller kan utöva, inom området. Projektets målsättning har också varit att utveckla förslag som kan generera ökad samverkan mellan kulturvårdens aktörer, fastighetsägare och förvaltare av offentlig konst. Projektgruppen har bestått av Statens konstråd, Skissernas Museum vid Lunds universitet, Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och har beviljats stöd från Riksantikvarieämbetets FoU-program för kulturmiljöområdet och satsningen på det moderna samhällets kulturarv. Studien har koncentrerats kring följande frågeställningar: * Vilka kompetens- och resursbehov har fastighetsägare med byggnadsanknuten konst i sin ägo? De kompetens- och resursbehov som ägare till fastigheter med offentlig konst har skiftar förstås med fastighetsbolagets storlek, vilka ekonomiska resurser det har och tillgången på antikvarisk kompetens – kanske både inom företaget och beroende på var i landet det finns. Fastighetsförsäljningar och bolagiseringar kan också påverka vilka behov som finns hos enskilda fastighetsägare rörande byggnadsanknuten konst. En grundhypo20

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

tes för projektet var att det fanns strukturella samband mellan konstverkens skick om byggnaden, och därmed konstverken, har bytt ägare sedan det ursprungligen beställdes. Kan behovet eller behoven identifieras underlättas möjligheterna för att långsiktigt kunna vårda och bevara offentlig byggnadsanknuten konst. * Vilken roll har tillsynsmyndigheterna inom konst- och kulturmiljöområdet? Och vilka är tillsynsmyndigheterna med ansvar för byggnadsanknuten offentlig konst? I dagsläget är det inte självklart vart fastighetsägare vänder sig när de har behov av råd och stöd gällande frågor som rör förvaltning av byggnadsanknuten konst. Det är otydligt vilka myndigheter som har tillsyn över att den byggnadsanknutna konsten bevaras och förvaltas för framtiden på samma vis som för byggnadsminnen och kyrkligt kulturarv. Så länge otydligheter råder på dessa punkter finns risken att signifikanta verk från 1900-talet skadas eller förstörs och att slumpen i hög grad bestämmer vilka konstverk som kommer att finnas kvar för framtiden. * Vilka styrmedel – d.v.s. antikvariska, ekonomiska och juridiska verktyg avseende tillsyn och förvaltning – finns att tillgå för tillsynsmyndigheter och kulturmiljöområdets aktörer inom området byggnadsanknuten konst? Byggnadsanknuten konst är ett viktigt vittnesbörd för förståelsen av det svenska 1900-talet och välfärdsstatens framväxt. Bevarande av denna konst möjliggör framtida forskning och är en förutsättning för såväl kritisk granskning som omtolkning av konstverken. För att möjliggöra bevarande av byggnadsanknuten konst kan befintliga stödsystem inom kulturmiljöområdet användas, eller utökas. I samma syfte behöver den lagstiftning som finns undersökas, i synnerhet inom kulturmiljöområdet, liksom vilka andra antikvariska system som kan tillämpas för myndigheters och förvaltningars tillsyn och fastighetsägares förvaltning. Det är också relevant att analysera vilka grunder för värdering och prioritering som bör tillämpas för bevarande och tillsyn av byggnadsanknuten offentlig konst. Andra verktyg som bör undersökas är möjligheterna att sammanställa eller koppla samman befintliga register över byggnadsanknuten konst med t.ex. Bebyggelseregistret vid Riksantikvarieämbetet, ett nationellt register med information om det byggda kulturarvet. * Vilka möjligheter till samverkan finns mellan olika berörda parter inom området byggnadsanknuten konst?

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

För en förbättrad tillsyn och förvaltning bör samverkan mellan olika parter inom området främjas. Hur kan det ske? Vilka fora finns idag? I vilken grad samverkar nationella, regionala och lokala aktörer inom tillsyn med det antikvariska området? Frågan gäller dels hur dessa samverkar med varandra, exempelvis för att kartlägga och värdera den offentliga konsten, dels hur de samverkar med de juridiska ägarna till byggnadsanknutna offentliga konstverk kring rådgivning och ekonomiskt stöd för restaurering och bevarande. Med nya nätverk för samverkan och kunskapsutbyte mellan kulturmiljövårdens aktörer och den byggnadsanknutna konstens ägare och förvaltare kan en samsyn kring den offentliga byggnadsanknutna 1900-talskonsten som kulturarv långsiktigt utvecklas, och därmed många av dagens brister inom området lösas. Som en första del av forskningsprojektet genomfördes under 2011 en avgränsad kvalitativ analys av hur 23 offentliga byggnadsanknutna konstverk, beställda av stat, kommuner och landsting genom åren har förvaltats av både offentliga och privata aktörer. Fallstudierna valdes ut i dialog med Riksantikvarieämbetet, Skissernas Museum och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den primära målsättningen med urvalet var att möjliggöra en komparativ analys av förutsättningarna för bevarande av offentliga konstverk i relation till vilka juridiska personer som var ursprungliga beställare och vilka juridiska personer som idag äger och förvaltar konstverken. Urvalet representerar offentliga konstverk som ursprungligen beställts av stat, kommuner och landsting, och som idag ägs och förvaltas av både offentliga och privata fastighetsägare. Av de 23 konstverken i fallstudien var ursprungligen 9 beställda av eller för staten, 2 av landsting, 9 av eller för kommuner och 3 konstverk beställda av (delvis) andra juridiska personer. Syftet var också att undersöka vilken kompetens och vilka ekonomiska resurser som fordras för att långsiktigt vårda och bevara den offentliga konst som är beställd under 1900-talet. Fallstudien kring Sivert Lindbloms gestaltning för trafikplatsen Haga Norra adderades till fallstudierna under hösten 2011 då problematiken med stölder, ofta av just bronsskulpturer, också var angelägen att uppmärksamma inom ramen för forskningsprojektet. Ytterligare ett konstverk – Arne Jones skulptur Vertikal komposition i Lund, beställd av Statens konstråd 1956 – tillkom som fallstudie under hösten 2012. Syftet var att pröva de befintliga möjligheterna att betrakta byggnadsanknuten konst från 1900-talet som kulturarv genom att ansöka om kulturmiljövårdsbidrag för restaurering av verket hos Länsstyrelsen Skåne. Sammantaget ledde detta till att 25 fallstudier genomfördes, vilka återges i denna publikation. Begränsningen av antalet fallstudier styrdes av projektets tidsram. Ett större urval hade kunnat ge en tydligare bild av ägar- och förvaltarstrukturer och eventuella skillnader mellan dessa, men skulle samtidigt kräva mer tid för besök på plats, intervjuer och källforskning. 22

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

Genom att studera enskilda verk i fallstudier har det funnits goda möjligheter till djupanalyser av konstverken i deras miljöer. Avsikten med fallstudierna var att tydliggöra hur fastighetsägare och förvaltare själva verkar (eller inte verkar) för att vårda och underhålla den byggnadsanknutna konsten. De möjliggjorde också studium av i vilken omfattning antikvariska myndigheter aktivt ger råd och ekonomiskt stöd till fastighetsägare för förvaltning av den offentliga konsten som kulturarv – och om fastighetsägare söker dessa råd. Fallstudierna, urvalsprocess och frågeställningar beskrivs utförligt i kapitlet ”Fallstudier – offentliga rum i urval”, publikationens första del. För att sätta in fallstudierna i ett större sammanhang genomfördes en kvantitativ studie av offentlig byggnadsanknuten konst i form av en enkät riktad till Sveriges alla kommuner och landsting. Då ingen kvantitativ sammanställning tidigare har gjorts, förutom av de konstverk som är beställda av Statens konstråd, går det inte att bilda sig någon uppfattning om antalet offentliga byggnadsanknutna konstverk från 1900-talet som finns i Sverige; uppskattningsvis rör det sig om tiotusentals. Syftet med enkäten var därför att försöka få en uppfattning om hur många offentliga byggnadsanknutna konstverk som beställts under 1900-talet, antal avyttrade fastigheter med konst samt huruvida budgeterade medel avsätts för förvaltning av denna konst. Ytterligare en fråga rörde eventuellt intresse av att delta i ett nätverk om offentlig byggnadsanknuten konst. Enkäten genomfördes under 2012. Resultatet finns att läsa i kapitlet ”Kvantitativ analys – enkät till Sveriges kommuner och landsting”. Under 2012 genomfördes dessutom fem diskussionsseminarier i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå med omkring 70 personer verksamma inom musei- och kulturmiljöområdet. Syftet med dessa möten var dels att få kunskap om hur olika myndigheter och förvaltningar såg på de 25 fallstudierna och deras värde som kulturarv, dels att diskutera förslag på hur detta kulturarv generellt bör hanteras inom ramen för kulturmiljöarbetet och befintlig – eller förändrad – lagstiftning. Frågeområdena var styrda men diskussionen som fördes var fri och spelades in med deltagarnas samtycke. Seminariets diskussioner skrevs därefter ut och skickades till deltagarna för granskning och kompletterande synpunkter. Deltagande institutioner och företag finns förtecknade i tacklistan längst bak. Framkomna kommentarer och synpunkter återfinns både bland de fallstudier som diskuterades och i den avslutande delen om utvecklingsmöjligheter. För att pröva vilka kriterier som bör råda i samband med prioriteringar kring den byggnadsanknutna konstens förvaltning och tillsyn har representanter från projektgruppen deltagit i de diskussioner som skett inom Riksantikvarieämbetets FoU-projekt Värdering och urval åren 2012–13. Konstverken har dessutom värderats ekonomiskt av Claes Jugård, förordnad värderingsman av Stockholms Handelskammare, för att belysa den Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

värdeökning som ofta sker för konstverk i det offentliga rummet, en kunskap som beställare, fastighetsägare och förvaltare många gånger saknar. Denna värdering har utförts i relation till olika ekonomiska modeller för värdering av byggnader och byggnadsanknutet kulturarv. En diskussion gällande värderingsproblematiken kring offentlig konst återfinns i kapitlet ”Värdering av byggnadsanknuten konst”. I publikationens tre följande kapitel beskrivs hur bevarande av offentlig byggnadsanknuten konst påverkas av fastighetsägare, förvaltningsföretag, tillsynsmyndigheter och kulturmiljövårdens aktörer. I kapitlet ”Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst” beskrivs vilka beställarna av den byggnadsanknutna konsten är och här fördjupas också de frågeställningar som rör ägande och förvaltning, exempelvis fastighetsägares antikvariska och ekonomiska behov. I ”Kulturmiljöområdets aktörer” diskuteras kulturmiljövårdens tillsynsmyndigheter och expertorgan – vilka de är, vilka roller de har samt hur de samverkar, sinsemellan och med ägare till byggnadsanknutna konstverk. Kapitlet ”Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande” beskriver lagstiftning och befintliga juridiska regelverk för skydd och bevarande av byggnadsanknuten konst. Publikationen är skriven i ett kulturhistoriskt förvaltningsperspektiv, vilket innebär att fastighetsägarnas äganderätt till konstverken och förvaltningen av konstverken i kulturhistorisk mening står i centrum. De juridiska ramverken anger vad samhället har ansett vara skyddsvärt och delvis också hur bevarandet ska gå till. De sätter ramar för rättigheter och skyldigheter när det gäller kulturarv, och bildar med det även en avgränsning för denna publikation. Detsamma gäller de internationella kulturarvsöverenskommelser och etiska aspekter som finns inom området. I det sista kapitlet, ”Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara”, redovisas och diskuteras förslag på möjliga vägar för ett förbättrat bevarande av byggnadsanknuten konst för framtiden. Under arbetets gång har forskningsprojektet presenterats och diskuterats inom Statens konstråd, i dialog med Riksantikvarieämbetet och inom projektgruppen. Projektets resultat har kontinuerligt prövats vid seminarier och konferenser. Utredaren har också tagit del av artiklar, essäer, avhandlingar och annat skrivet material kring fallstudierna och offentlig byggnadsanknuten konst. Under 2013 har projektets resultat sammanställts och prövats genom kritisk granskning av representanter för kulturmiljövården.

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011–2013

Forskningsprojekt om byggnadsanknuten konst 2011â&#x20AC;&#x201C;2013

Från brukskonst till kulturarv

Offentlig byggnadsanknuten konst under tidigt 1900-tal Sid. 28

Det svenska välfärdssamhället, enprocentsregeln och den offentliga konstens framväxt Sid. 29

Byggnadsanknuten konst som kulturarv Sid. 31

Offentlig byggnadsanknuten konst under tidigt 1900-tal

Under 1900-talets första decennier fick den offentliga konsten en ökad betydelse i utformningen av samhällets nya offentliga miljöer. Författare och samhällsdebattörer skapade opinion kring konstens betydelse för en demokratisk samhällsutveckling. Idén om konstens betydelse för människors delaktighet och gemenskap i samhället fick ett brett genomslag bland yrkesgrupper som arkitekter, pedagoger och konsthistoriker. 1897 grundades Föreningen för skolornas prydande med konstverk, som senare bytte namn till Konsten i skolan, vilken kom att spela en viktig roll för att ge den offentliga konsten en framskjuten plats vid byggandet av landets nya skolor. Debatten om konstens betydelse ledde till omfattande beställningar av idag klassiska konstverk i olika offentliga byggnader och miljöer som parker, skolor och torg. Ofta finansierades dessa genom donationer, mecenater eller särskilda insamlingar. Ett exempel är Eva Bonniers donationsnämnd som instiftades 1909, och som under de första verksamhetsåren bl.a. gav konstnären Carl Wilhelmson i uppdrag att utföra den välkända väggmålningen i Ferdinand Bobergs posthus i Stockholm. Nämnden är fortfarande aktiv och har genom åren bidragit till åtskilliga offentliga konstverk i Stockholm. Andra exempel på liknande aktörer är Charles Felix Lindbergs donationsfond, överlämnad till Göteborgs stad 1910, och Malmö Försköningsoch Planteringsförening, instiftad 1881. Industrialiseringen av Sverige ledde till att städerna växte och att nya offentliga byggnader som biografer, bibliotek, konserthus, läroverksbyggnader, museer och stadshus uppfördes. Konstnärerna fick som regel en mycket framträdande roll i dessa byggprojekt och skapade, genom nära samarbeten med arkitekter och byggherrar, byggnadsanknutna konstverk. Med tidens gång har synen på dessa konstverk skiftat och idag betraktas de som regel som bevarandevärda delar av det moderna kulturarvet.

Från brukskonst till kulturarv

Det svenska välfärdssamhället, enprocentsregeln och den offentliga konstens framväxt

Med det moderna samhällets utveckling mot en välfärd som skulle komma alla till del fick den offentliga konsten även stort utrymme i riksdagsdebatterna. Under 1930-talet tydliggjordes statens roll som beställare av offentlig konst och Sveriges riksdag fattade 1936 ett principbeslut som innebar att kostnaderna för konstnärlig utsmyckning i statliga byggnader inte borde understiga 1 % av byggkostnaderna. Beslutet bidrog till att den offentliga byggnadsanknutna konsten under senare hälften av 1900-talet fick stor genomslagskraft i stat, län, kommuner och bostadsbolag. Statens konstråd bildades 1937 för att finansiera och administrera uppdrag till konstnärer vid beställningar av offentlig konst till välfärdssamhällets statliga offentliga byggnader och miljöer. Enprocentsregeln, som med Statens konstråds inrättande kom att implementeras i statlig verksamhet, var således ett statligt kulturpolitiskt initiativ och unik inom kulturområdet eftersom den utgår från ett ekonomiskt mätbart mål. Med regeln uppstod ekonomiska förutsättningar för konstnärers medverkan i arbetet med att utforma exempelvis posthus, tågstationer och universitetsbyggnader.1 Regeln kom att tillämpas i sin ursprungliga form, där budgeten för offentlig konst utgjorde ca 1 % av byggnadskostnaden, fram till 1947 då staten istället övergick till att fördela ett fast årligt anslag till Statens konstråd. Byggnadsindustrin förändrades under 1930-talet och det hantverksmässiga byggandet, med nära samarbeten mellan arkitekter, konstnärer och andra yrkesgrupper som finsnickare, murarmästare och timmermän, ersattes av en ny form av byggnadsentreprenörer med totalansvar för planering, projektering och byggande. Kungliga Byggnadsstyrelsens storskaliga byggnationer av bl.a. Karolinska sjukhuset i Stockholm i början av 1940-talet kan ses som ett dåtida försök att uppnå motsvarande kvaliteter i de offentliga miljöerna som i den klassiska byggnadshyttan, i vilken staten under tidigare sekel samlade framstående arkitekter, konstnärer och hantverkare för att Från brukskonst till kulturarv

byggnader som slott och kyrkor skulle ges höga arkitektoniska och konstnärliga kvaliteter. Med den strukturalistiska arkitekturens genomslag under 1960- och 1970-talen får de offentliga miljöerna en ny prägel där ambitionen att skapa en syntes mellan arkitektur och konst drivs till sin spets i visionen att skapa upplevelser som ska komma alla till del i offentlighetens rum. Även i många län och kommuner kom enprocentsregeln från och med 1950-talet att få stor betydelse vid planering och byggande av bl.a. bibliotek, medborgar- och kulturhus, simhallar, sjukhus, skolor, resecentra och de nya tunnelbanestationerna i Stockholm. Med den statliga enprocentsregeln som förebild fattades politiska beslut om att avsätta medel för konstnärlig utformning av byggnader och miljöer. I början av 1960-talet kunde också bostadsbolag få statliga lån för inköp av konst till bostadsområden, vilket ytterligare ledde till att den offentliga konsten fick en bred spridning i hela landet. Fram till idag har enprocentsregelns tillämpning nationellt, regionalt och lokalt genererat tusentals uppdrag till konstnärer att konstnärligt gestalta byggnader och miljöer, uppdrag som med tidens gång har format ett nytt kulturarv – den offentliga byggnadsanknutna konsten.

Från brukskonst till kulturarv

Byggnadsanknuten konst som kulturarv

En fråga som länge har lyst med sin frånvaro är hur detta begynnande kulturarv med tidens gång ska vårdas och bevaras. De moderna kulturmiljöer som den offentliga konsten ingår i har först de senaste åren blivit en allt mer naturlig del av restaureringskonstens och det antikvariska områdets arbetsfält. Det är under 1990-talet som man kan se ansatser till att omdefiniera den offentliga konsten som kulturarv. Inom staten gjordes några enstaka försök att byggnadsminnesförklara enskilda konstverk på 1980talet, dock utan framgång (se bl.a. fallstudien om konstnären Alf Munthes utformning av Karolinska sjukhusets doprum). Inför Byggnadsstyrelsens avveckling 1993 gjorde Nationalmuseum, med utgångspunkt i sitt dåvarande tillsynsuppdrag, en klassificering av statligt ägd byggnadsanknuten konst utifrån främst konstnärliga värden. Tanken var att ge dessa konstverk ett framtida skydd mot förändringar eller rivning, men tiden var inte mogen för att frågan skulle kunna hanteras vid t.ex. antikvariska förundersökningar eller bygglovsprövningar. När Statens konstråd övertog tillsynen för den statligt ägda konsten 2004 var den främsta utmaningen att kartlägga byggnader med statligt byggnadsanknuten konst och deras förändrade ägarförhållanden, vilka innebar stora risker för att konstverken skadades eller förstördes vid omdömeslösa ombyggnader och rivningar. En heltäckande inventering av de drygt 1 500 statligt beställda konstverken från 1937–2006 gjordes därför, som visade att ett femtiotal konstverk var nedmonterade och att ett tjugotal var förstörda. Parallellt med Statens konstråds kartläggning av den statliga byggnadsanknutna konsten har flera kommuner och län gjort liknande inventeringar av byggnadsanknuten konst för att förbygga skador och förluster av betydande kulturvärden. Ett sådant exempel är Helsingborgs stad (se fallstudien om Tyra Lundgrens konstverk Det eviga från 1947, Wieselgrensskolan) och Västmanlands län (se fallstudien om P O Ultvedts konstverk En baddare i badet från 1969, Lögarängsbadet i Västerås). Med kartläggningar Från brukskonst till kulturarv

som dessa har det blivit tydligt att bevarande av offentlig byggnadsanknuten konst som kulturarv fordrar att organisationer med konstvetenskaplig och antikvarisk kompetens samverkar, som t.ex. kulturförvaltningar och stadsbyggnadskontor respektive länsmuseer och länsstyrelser. Det som dessutom har framgått är att det behövs en samordnande kraft på nationell nivå för att skapa samsyn kring hur praxis kan etableras och regelverk tillämpas för att långsiktigt verka för att bevara den offentliga konsten som kulturarv. En grundförutsättning är de senare årens växande intresse för samhällets moderna kulturmiljöer. Många kommuner kartlägger idag aktivt bebyggelse och miljöer från den moderna tiden, där den offentliga byggnadsanknutna konsten utgör integrerade element. Genom att upprätta bevarandeprogram för dessa miljöer och genom att dokumentera den offentliga byggnadsanknutna konsten ökar förutsättningarna för kulturmiljöområdets aktörer att upptäcka och förebygga risker för att värdefulla konstnärliga verk från 1900-talet skadas eller förstörs. Och det är först då som restaurering och konservering av den offentliga konsten kan genomföras med samma noggrannhet och motsvarande etiska avvägningar som vid bevarandet av konstnärliga verk i äldre epokers byggnader och miljöer.

Från brukskonst till kulturarv

Anders Liljefors, stengodsrelief, utförd 1966 för Statens utsädeskontroll, Lund, riven i slutet av 1990-talet.

Från brukskonst till kulturarv

Fallstudier Offentliga rum i urval

Om fallstudierna Sid. 36

Kulturhus Sid. 105

Badhus och idrottsanläggningar Sid. 41

Post- och televerk Sid. 112

Begravningskapell Sid. 48

Sjukhus och lasarett Sid. 134

Bibliotek Sid. 67

Skolor Sid. 144

Bostadsområden Sid. 74

Statliga förvaltningsbyggnader Sid. 174

Folkets Hus och Parker Sid. 83

Torg och gaturum Sid. 208

Kraftverk Sid. 93

Tunnelbana Sid. 245

Om fallstudierna

Bakgrund och syfte

Projektet syftade inledningsvis till att utreda vilka antikvariska eller ekonomiska resurser som fordras för att långsiktigt vårda och bevara den offentliga konst som beställts av det offentliga under 1900-talet. Denna fråga har därefter utvidgats till att också innefatta tillsynsmyndigheternas arbete inom området. För att pröva fastighetsägarnas behov har Statens konstråd tillsammans med Riksantikvarieämbetet, Skissernas Museum och Sveriges kommuner och landsting (SKL) valt ut och bedrivit fallstudier kring 25 offentligt beställda byggnadsanknutna konstverk som tillhör såväl offentliga som privata fastighetsägare – och där ägandeförhållandena i vissa exempel har ändrats mellan dessa former. Genom fallstudierna kunde både jämförande och djupgående analys utföras utifrån följande frågeställningar: Vilken kunskap och vilka resurser har de olika juridiska ägarna (offentliga och privata fastighetsägare) till dessa konstverk för att på ett adekvat sätt kunna vårda och bevara dem inför framtiden? Hur samverkar tillsynsmyndigheter inom stat, landsting och kommuner för att dels kartlägga och värdera byggnadsanknutna konstverk, dels bistå de juridiska ägarna med rådgivning kring och ekonomiskt stöd för restaurering och bevarande? Det övergripande resultatet från fallstudierna diskuteras i de tre kapitlen ”Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst”, ”Kulturmiljöområdets aktörer” samt ”Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande” och ligger därmed även till grund för det avslutande kapitlet ”Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara”.

Fallstudier

Urvalskriterier

För att få ett representativt urval av fallstudier sattes en rad kriterier upp som sedan sammanvägdes för att få så jämn spridning som möjligt mellan de olika parametrarna. En grundtanke var dock att samtliga valda verk skulle kunna sägas representera 1900-talets kulturarv avseende offentlig konst, d.v.s. kunna jämföras med de byggnadsminnen eller kyrkliga kulturminnen som är skyddade enligt lag – ett nationellt kulturarv, värt att bevara för framtida generationer. En grundläggande aspekt för urvalet av fallstudier har varit att de på olika sätt ska spegla företeelser, miljöer eller byggnader, som varit viktiga för 1900-talet och den moderna tidens framväxt. De skulle representera olika offentliga miljöer och byggnader med skiftande verksamheter och funktioner samt med skilda juridiska beställare, ägare och förvaltare. Byggnaden är central då den tillsammans med konstverket utgör den gestaltade platsen och ett historiskt källmaterial, en plats där olika funktioner, företeelser och verksamheter finns. Platser som valts för att representera det demokratiska samhällets framväxt är: badhus och idrottsanläggningar, begravningskapell, bibliotek, bostadsområden, folkets hus och parker, kraftverk, kulturhus, post- och televerk, sjukhus och lasarett, skolor, statliga förvaltningsbyggnader, torg och gaturum samt tunnelbanestationer, som får representera platser för transport. Denna aspekt återspeglas i hur fallstudierna presenteras: efter platser, istället för kronologiskt eller efter upphovsperson. De valda konstverken, eller de miljöer och byggnader som de ingår i, har som gemensam nämnare att de är förknippade med frågeställningar som är typiska för många offentliga konstverk. Flera av dem är beställda för specifika verksamheter i fastigheter som var tänkta för någon sorts evig tid. Många sådana verksamheter har rationaliserats och krympts, blivit digitala och platslösa. Postverkets fastigheter är ett sådant exempel, Försvarsmaktens verksamhet ett annat. Dessa organisatoriska förändringar av verksamheten i fastigheterna och de ägarbyten som sker, leder i sin tur till ökade risker för konstverken – som ombyggnationer, rivningar och bristande förvaltning i form av vård och underhåll. När det gäller det kronologiska urvalet har målsättningen varit att lyfta fram ett antal byggnadsanknutna konstverk från 1920- till 1990-tal, som på olika sätt återspeglar de ofta mångfacetterade och komplexa faktorer som påverkar dels vården av konstverken och även myndigheters och förvaltningars tillsyn över den byggnadsanknutna konsten. En tidsgräns på ungefär 20 år från idag valdes för att kunna bedöma och få perspektiv på vad som inför framtiden kan bedömas som kulturarv. Det hade varit intressant att utsträcka tiden till efter det tidiga 1990-talet, och undersöka fler samtida och tekniskt komplicerade verk samt se hur förvaltning kan vara en del av Om fallstudierna

diskussionen redan vid konstverkets tillblivelse, men detta är ämne för en annan rapport. Tidsperioden ”1900-tal” ger också perspektiv på skiften av ägande och förvaltning samt konst- och kulturhistorisk värdering. Det tidigaste verket är John Blund, utfört av Nils Dardel 1928 till Stockholms stadsbibliotek, det senaste är en gestaltning av Sivert Lindblom för Hagaparken i Solna 1994. Fallstudierna har också valts för att ge en representativ spridning mellan decennierna, vilket medfört att det finns en övervikt av verk från 1960- och 1970-talen. Under 1900-talets första hälft beställdes få verk av kvinnliga konstnärer vilket återspeglas i urvalet – 8 kvinnliga konstnärer och 16 manliga. Konstverken är utförda i skiftande material och tekniker. Måleri av olika slag, textil, metall för att nämna några. Två av dem, P O Ultvedts och Ulrik Samuelsons verk, är försedda med tekniska installationer, neonljus respektive vatten. Det hade varit intressant med äldre textila verk, men de har ofta förstörts, flyttats eller förkommit – ett problem i sig avseende förvaltning. Det hade, även ur förvaltningssynpunkt, varit intressant med fler verk med inbyggd teknik. I denna publikation ligger dock tyngdpunkten på förvaltningens strukturer snarare än dess praktiska utövande. Hela landet finns representerat i fallstudierna, från skulpturen L’un des nôtres av Alexander Calder i Lund till det av Pierre Olofsson färgsatta bostadsområdet i Kiruna. 10 av konstverken återfinns utomhus och 12 inomhus. 3 av verken finns under jord: den omfattande gestaltningen av kulverten under regeringskvarteren i Stockholm, En helt vanlig dag, i blandade material av Hans Peterson och Torgny Larsson samt tunnelbanestationerna Östermalmstorg av Siri Derkert och Kungsträdgården av Ulrik Samuelson – båda en del av Stockholms tunnelbana, som brukar kallas världens längsta konstutställning, 110 km lång. Urvalet har också gjorts för att spegla skilda beställare som stat och kommun, hur verken tillkommit samt olika fastighetsägares förhållande till och förvaltning av den byggnadsanknutna konsten. Avsikten har varit att få med såväl större fastighetsbolag som mindre, och även att kunna följa några konstverk genom bolagisering och privatisering för att ha möjlighet att pröva dels om det finns skillnader i tillsyn, vård och förvaltning mellan offentliga och privata fastighetsägare, dels om ett ökat antal ägare påverkar förvaltningen negativt. De valda verken representerar också olika problem inom förvaltningsområdet – från välbevarade verk inom organisationer med långsiktiga förvaltningsperspektiv till konstverk som flyttats eller till och med förstörts.

Fallstudier

Arbetsmetod för genomförande av fallstudierna

När urvalet av fallstudierna var fastställt på våren 2011 skickade Statens konstråd ett brev till respektive fastighetsägare om projektet och ett frågeformulär med kopior för kännedom till berörda förvaltare, kulturförvaltningar, museer eller länsstyrelser. Syftet med såväl enkät som senare intervjuer var att genom ett antal förutbestämda frågor om varje byggnadsanknutet konstverk få fram kunskap som skulle göra det möjligt att dra generella slutsatser, relevanta för både tillsynsmyndigheter och fastighetsägares bevarandeinsatser för offentlig konst från 1900-talet. De frågor som ställdes i enkäten var indelade i fyra grupper, där den första gällde ägande och förvaltning: vem som var ursprunglig beställare av konstverket, nuvarande respektive tidigare ägare av fastigheten och därmed av konstverket, nuvarande respektive tidigare förvaltare av byggnaden och därmed av konstverket, vilken arkitekt som ritat byggnaden och om konstverket finns inskrivet i fastighetens system- eller relationshandlingar (på samma vis som andra fasta installationer). En andra grupp frågor rörde konstverkets tillstånd: vilka material och vilken teknik konstverket är framställt i, var och hur det är placerat, om konstverket flyttats eller nedmonterats, om det ändrats utan upphovspersonens godkännande och om det är skadat och i så fall hur. Denna del av enkäten kompletterades med utredarens okulärbesiktning av verket på plats tillsammans med fastighetsägaren och/eller förvaltaren för att bedöma konstverkets skick och behov av eventuella konserveringsinsatser. Här användes Statens konstråds inventeringsprotokoll och fotografering som dokumentationsmetod. Den tredje gruppen frågor gällde konstverkets vård: om konstverket är dokumenterat och inventerat – och hur ofta det i så fall brukar ske, om en specifik vårdplan upprättats, om verket tidigare är konserverat och vem som i så fall utförde konserveringen. De avslutande frågorna gällde vilka kontakter fastighetsägaren har haft över tid med antikvariska myndigheter, konservator eller konstnär(er). Därefter har alla direkt berörda parter som har ingått i fallstudierna – oftast fastighetsägare, förvaltare och tillsynsansvariga – intervjuats av utredaren på plats invid konstverket. Större fastighetsbolag har vid detta tillfälle som regel företrätts av en förvaltare på plats, och ansvarig från ägarhåll har då intervjuats per telefon. Konstnärer har kontaktats för kompletterande uppgifter och hågkomster där detta varit möjligt. Som komplement till enkätutskicket har ett flertal intervjuer även genomförts med aktörer med indirekt ansvar för, eller intresse av, konstverkens bevarande. Många andra intressenter har dessutom tagit kontakt via mail och telefon, något som utgjort värdefullt komplement till flera av fallstudierna. Samtliga informanter har haft möjlighet att granska beskrivningarna av konstverken, Om fallstudierna

deras historia och status, och som därefter nedtecknades och som återfinns i avsnitten om fallstudierna. Fallstudierna som presenteras är uppdelade alfabetiskt efter de offentliga miljöer som konstverken är en del av, med början vid Lögarängsbadet i Västerås och avslut vid tunnelbanestationen Kungsträdgården i Stockholm. Redogörelserna inleds med en kort betraktelse kring den offentliga miljö, verksamhet eller byggnadskategori som presenteras. Därefter följer enkätens uppställning med ett avslutande tillägg kring centrala risker och hot för konstverkens vård och bevarande samt en kort presentation av konstnären/konstnärerna.

Fallstudier

Badhus och idrottsanläggningar

Det var i början av 1800-talet som bad och motion fick ett uppsving, även om badhus och idrottsanläggningar har en lång historia. Redan under upplysningstiden hade de hälsobringande effekterna av kroppsvård, frisksport, friluftsliv och gymnastik lyfts fram. Till dessa tankar bidrog även svenskfödde Pehr Henrik Ling, kallad den svenska gymnastikens fader, med idéer kring fysisk fostran. Ling inrättade för övrigt världens första utbildning för gymnastiklärare 1813. Enligt Svenska simförbundets hemsida finns idag ca 500 simhallar i Sverige, de flesta byggda på 1960- och 1970-talen. Många av dessa anläggningar är slitna och utrustade med ineffektiva teknik- och energisystem, och har därför byggts om och/eller renoverats de senaste åren. Vid såväl ny- som ombyggnation har det varit vanligt att beställa och placera ett konstverk i, på eller vid byggnaden. De flesta simhallar drivs i kommunal regi. Endast ett litet, men ständigt ökande, antal ägs av privata företag eller föreningar och är då vanligtvis subventionerade med kommunala medel. Anledningen till subventionen är framför allt att simhallsbyggen kräver stora investeringar samtidigt som den långsiktiga avkastningen är osäker (de flesta simhallar genererar ett årligt underskott i verksamheten), men samhällsnyttan är å andra sidan stor.2 Badhus och idrottsanläggningar

Ett antikvariskt föredöme: P O Ultvedt, En baddare i badet (1969) Lögarängsbadet, Västerås

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Fem konstnärer deltog i slutet av 1960-talet i en kommunal tävling i Västerås om utsmyckningen av badhusets entré. P O Ultvedt vann med motiveringen att hans verk ”skulle ge god reklamverkan åt badet och utgöra en trevlig fond för festplatsen om kvällen”.3 Ultvedt önskade även att badet skulle ha en mobil dekor, med uppblåsbara, färgglada plastmöbler för badgästerna. Detta förslag kom dock aldrig att genomföras. Konstverket är framställt av emaljerade lameller, plåt, neonrör och akrylglas. Det mäter ca 26 meter och är monterat ovanför entrén till badhuset. Verket visar vad som försiggår inne i byggnaden: människoliknande varelser simmar och dyker lekfullt i vattnet. Lamellernas sidor har olika färger, vilket gör att konstverket ändrar färg beroende på från vilken vinkel man betraktar det. Genom en sinnrik teknik skiftar färgerna i intervaller mellan 120 och 300 sekunder.4 Konstverket har beskrivits som en sorts humoristisk poesi, och av konstnären själv som ”en festlig grej med variationer”.5 Med de elektroniskt styrda färgade neonrören kostade konstverket 205 000 kronor då det stod klart 1969. Summan var ansenlig på sin tid, och motsvarar nästan 1,7 miljoner kronor i dagens penningvärde. Av den ursprungliga kostnaden var konstnärens arvode 30 000 kronor. Konstverket har varken flyttats eller ändrats sedan det stod färdigt, även om en flyttning var på tal i samband med renoveringen år 2006. Däremot hade det varit ur funktion i nästan två decennier tills dess att det renoverades.6 Skylt eller annan information om verkets upphovsman saknades vid besöket, men hade enligt uppgift funnits före renoveringen. En baddare i badet tillhör de prioriterade och högst värderade offentliga konstverken i Västerås, mycket tack vare P O Ultvedts höga anseende som konstnär. Västerås konstmuseum och Fastighetskontoret arbetade

Teknik/material: emalj, plåt, neonrör och akrylglas Arkitekt: Nils Tesch Ursprunglig beställare: Västerås stad 42

genom Kulturnämnden Fastighetsägare: Västerås stad Förvaltare: Västerås stads fastighetskontor och Västerås konstmuseum Fallstudier

under 2006 med en total restaurering av verket eftersom det var skadat och de gamla neonrören var utslitna – verket hade inte lyst på nästan 20 år. Metallen blästrades och lackerades om, alla 320 handblåsta neonrör byttes ut och fylldes på nytt med gas och pulver, styrsystemet byttes ut och nya akrylplastfronter monterades, allt efter originalritningarna från 1960-talet.7 Arbetet utfördes av en firma specialiserad på neonarbeten i samarbete med en konservator. Enligt en tidningsartikel från återinvigningen lyser konstverket med samma färger, färgskiftningar och intervaller som konstnären en gång tänkt.8 Renoveringen av konstverket ingick som en del av en större renovering av badet och bekostades med medel från fastighetskontoret och konstmuseet. Det betraktades som ett ”normalt underhållsarbete”, och även om det förekom en del diskussioner kring arbetets omfattning fördes inte dessa på politisk nivå. Däremot medförde uppmärksamheten kring renoveringen att ett intresse väcktes för bevarandetillståndet hos andra offentliga konstverk i kommunen.9 Västerås stad har egen antikvarisk kompetens som följde renoveringen. Några andra antikvariska myndigheter var inte inblandade och något bidrag söktes inte från länsstyrelsen. Återinvigningen ägde rum den 3 december 2006.10 Konstverket har därefter restaurerats ytterligare en gång, under 2013, i samband med skadegörelse på en av panelerna.

Ägande och förvaltning

Konstverket har varit i Västerås stads ägo sedan Lögarängsbadet byggdes och konstverket installerades 1969. Förvaltare av byggnaden är Västerås stads fastighetskontor. Ansvaret för konstverket ligger hos Västerås konstmuseum, som har antikvarisk kompetens och också hanterar frågor kring skötseln av den offentliga konsten i staden. Vid renoveringen av En baddare i badet medfinansierade dock fastighetskontoret renoveringen av konstverket då kostnaden blev så hög att den inte rymdes i museets budget. Det är oklart om verket finns inskrivet i fastighetens system- eller relationshandlingar. Konstverket inventerades och dokumenterades i samband med renoveringen 2006. Staden har ett register över all offentlig konst, tillgänglig på kommunens hemsida. Ingen specifik vårdplan har upprättats för verket. Gängse drift av badet beställs genom teknik- och idrottsförvaltningen, som också står för sina egna kostnader. All eventuell konservering och restaurering av konstverket betalas av Västerås konstmuseum. I kommunens budget finns medel avsatta till underhåll av den offentliga konsten. Västerås konstmuseum rådgör fortlöpande med konservator när konstverk har behov av åtgärd, som fallet med restaureringen av En baddare i badet. Staden hade kontakter med P O Ultvedt så länge han levde, även om det inte var aktuellt med kompletteringar eller restaureringsåtgärder från hans sida. Badhus och idrottsanläggningar

Lögarängsbadet, Västerås, arkitekt Nils Tesch och konstverket En baddare i badet (1969) av P O Ultvedt. Konstverket restaurerades omsorgsfullt 2006 av Västerås stad genom samverkan mellan Västerås konstmuseum och Västerås stads fastighetskontor.

Kommentar

Några ord måste sägas om hanteringen av offentlig konst i Västerås och Västmanlands län. Inom Västerås stad ansvarar Kultur-, idrotts- och fritidsnämnden politiskt för all konst ägd av staden. Detta innebär att inköp och beställningar finansieras via nämnden samt att ansvar för underhåll och reparationer i första hand ligger på denna nämnd. I undantagsfall kan Fastighetsnämnden vara medfinansiär då kostnaden för reparationer blir ovanligt hög, såsom var fallet med En baddare i badet. Västerås konstmuseum sköter, på uppdrag av Kultur-, idrotts- och fritidsnämnden, i sin tur alla inköp av konst till staden samt ansvarar för att underhåll genomförs. Vid tiden för renoveringen 2011 ansvarade stadsantikvarien för konstfrågor och fungerade som en länk mellan nämnd och konstmuseum vid planering av inköp, underhåll etc. Vid renoveringen 2013 var organisationen förändrad, och istället är det en intendent på konstmuseet som har ansvar för den offentliga konsten i staden. I Västerås finns även en fond, Västerås stads kulturfond, som används för ”stadens förskönande samt för kulturella och allmännyttiga ändamål”, inte till verksamhet som vanligen är skattefinansierad. Fonden ska bl.a. användas för inköp av offentlig konst, och Västerås konstmuseum har uppdraget att sköta inköpen.11 Genom den aktiva konstkonsulentverksamheten vid Västmanlands läns museum har länets offentliga konst gjorts synlig – och även vilka problem som föreligger i samband med förvaltningen av den. Så presenterades till exempel under 2011 en kartläggning av den offentliga konsten i Västmanlands tio kommuner inom ramen för projektet Modernismen och den offentliga konsten.12 Syftet med kartläggningen var att synliggöra omfattningen av länets offentliga konst, dess ekonomiska och kulturella värde samt att belysa behov av resurser och utbildningar. Resultatet av kartläggningen visar att det utanför Västerås finns stora brister när det gäller rutiner för inköp och underhåll av konst samt inventering och registrering. I flertalet kommuner saknades kunskap om vilka konstverk som finns och var de är placerade, hur man tar hand om konsten och planerar för nytt, tillgängliggör och förmedlar. Detta innebär, vilket påpekas, att konsten inte ingår i den ekonomiska och fysiska planeringen när offentliga miljöer i länet utformas och att kvalitetssäkring vid inköp eller beställning av ny konst försvåras. Rutinmässig kontakt med antikvarisk kompetens saknas oftast helt i samband med ombyggnad och renovering. Skötselråd eller direktiv för konstverken saknas. Det finns också kunskapsbehov kring hur den offentliga konsten exponeras och kring utbildning rörande ovanstående frågor. Västmanlands läns framsynta kartläggning sätter fokus på problematiken kring förvaltning av offentlig konst och skulle även behöva göras av Sveriges övriga län.13 Kartläggningen blev en viktig startpunkt för kommuner i Västmanlands län att såväl initiera grundläggande inventeringsarbete 46

Fallstudier

som att formulera policydokument för den offentliga konsten och/eller föra in den i lokala kulturplaner. De framlyfta problemen är på inga vis unika för Västmanlands län. Behoven av samverkan kring förvaltningsrelaterade frågor är generella, men de ekonomiska – eller tvingande – förutsättningarna saknas. Det betonas i samtal med flera intressenter hur viktigt det är med tillgång till kompetens på nära håll, och att samarbeten, med exempelvis konstmuseet, är viktiga. Oftast är dock dessa kontakter personbundna och inte ett resultat av en organisationsstruktur, vilket påverkar långsiktig förvaltning negativt.

Per Olof Ultvedt (1927–2006) föddes i Finland och flyttade till Sverige med familjen 1938. Ultvedt började studera 1944 på Otte Skölds målarskola och därefter vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där han senare blev professor 1968–78 och prorektor. Ultvedt är mest känd för sina rörliga skulpturer och fick sitt stora genombrott med utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet i Stockholm 1961. Tillsammans med Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och Pontus Hultén skapade han 1966 utställningen Hon – en katedral på Moderna Museet, en av de mest omtalade utställningarna i Sverige från 1960-talet. Bland hans många offentliga arbeten kan, förutom Lögarängsbadet i Västerås (1969), nämnas en ljusskylt för Marabou vid Stureplan i Stockholm (tänd 1965 och nedtagen 1970), en helhetsgestaltning vid den Blå linjens T-station T-Centralen i Stockholm (invigd 1975) samt Frukost i det gröna (1984) i Motala Folkets Park.

Badhus och idrottsanläggningar

Begravningskapell

Begravningskapellen började uppföras i större omfattning vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen. Hur många begravningskapell som finns i landet är svårt att uppskatta, även om antalet troligen är fler än 500 – alla har inte uppförts med begravning som syfte varför siffran inte blir exakt. Kapellen är belägna på begravningsplatser utan kyrka, eller på kyrkogårdar i anslutning till en kyrka, men det förekommer också särskilda byggnader och rum för begravningar i institutionsbyggnader som sjukhus. Ibland finns en krematorieanläggning intill, men långt ifrån alltid, då det enbart finns ca 65 krematorier i landet.14 Begravningskapellen har en särställning i så motto att de är kyrkliga byggnader utan att vara en kyrka i praktisk (eller juridisk) mening.15 Vanligen är det kyrkan eller samfälligheten som har stått som byggherre för begravningskapellet; att detta ska fungera för alla typer av begravningsakter har varit en självklarhet sedan omkring 1960, något som också kommer tydligt till uttryck i gestaltning och utformning.16 I några fall, exempelvis i Stockholm, har kommunen tagit över ansvaret för en kyrkogård med begravningskapell. Eftersom många begravningskapell är relativt unga finns det oklarheter kring den juridiska statusen för rummet och dess inventarier i förhållande till kulturmiljölagen, något som diskuteras i kommentarerna till Eslövs krematorium. Kyrkan har genom århundraden varit en betydelsefull beställare av konst och flera av 1900-talets namnkunniga konstnärer, bl.a. flera i denna publikation, har utfört verk för det kyrkliga rummet. Men dessa konstverk tenderar att glömmas bort i konstnärsmonografier, kanske därför att de finns i en religiös kontext, som är fallet med Lenke Rothmans väv i Ljusets kapell i Eslöv. Under senare tid har begravningskapellen och deras konstverk uppmärksammats genom Emilie Karlsmos avhandling Rum för avsked. Begravningskapellets arkitektur och konstnärliga utsmyckning i 1900-talets 48

Fallstudier

Sverige, 2005, där båda här förekommande fallstudier finns noggrant beskrivna. Efter relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten har Statens konstråd och församlingar runt om i landet haft flera samarbeten med uppdrag åt konstnärer i kyrkor, kapell och andaktsrum. Exempel på det är Mikael Lundbergs och Signe Persson-Melins verk i Trönö kyrka, Ulla Kandells antependium i Almtunakyrkan i Uppsala och Veronica Nygrens verk i Sjöstadskapellet i Hammarby Sjöstad, samtliga färdigställda 2002.17

Begravningskapell

Världsarv ger unika förutsättningar: Sven X-et Erixson, Liv, död, liv (1938–1940) Heliga korsets kapell, Skogskyrkogården, Stockholm

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Skogskyrkogården med sina tre kapell, Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell, uppfördes 1936–40. 1937 utlyste kyrkogårdsnämnden en tävling om utsmyckningen av fondväggen i Heliga korsets kapell. De 85 tävlingsbidragen ställdes ut på Liljevalchs konsthall.18 Sven X-et Erixson belönades med första pris och påbörjade arbetet 1939. Efter ett halvår var den 205 kvm stora altarväggen färdig och arbetet med den norra väggen påbörjades, för att vara avslutat i april 1940.19 En första del av kyrkogården hade tillsammans med det lilla Skogskapellet invigts 1920, medan anläggningen i sin helhet utformades 1915–40. Skogskyrkogården räknas som en av den moderna arkitekturens viktigaste skapelser och utgör en skiljelinje när det gäller utformning av begravningsplatser världen över. När den invigdes 1940 hade den kostat närmare 3 miljoner kronor, och var därmed ett av de dyraste byggprojekten i krigsårens Sverige. Det var också en stor konstsatsning, drygt 300 000 kronor av byggkostnaden, i en tid när få konstuppdrag beställdes.20 Heliga korsets kapell, som ritades av Gunnar Asplund och blev arkitektens sista byggnad, är ett rum med rundade hörn mellan väggar och tak, med golvet sluttande mot altaret och kistans plats.21 Här finns plats för 300 sittande och ett stort antal stående personer.22 I fonden av detta rum är fallstudien, Erixsons fresk, utförd och på ena långväggen har han utfört ytterligare en målning. Tävlingen om Skogskyrkogårdens konstnärliga utsmyckning utlystes i slutet av juli 1937 med inlämning ett drygt halvår senare. Ramarna för utförandet var bestämda såtillvida att det i programmet framgår att man tänkte sig en fresk, men även var öppen för andra tekniker. Det fanns också en önskan om att rummet skulle uppfattas som en ljus rymd som skulle omsluta katafalken. Valet av motiv lämnades åt konstnären, dock med en bestämd avvisning av uppståndelsemotiv. Det förslag som vann tävlingen, Liv, död, liv

Teknik/material: fresk Arkitekt: Gunnar Asplund Beställare: Stockholms kyrkogårdsnämnd 50

Fastighetsägare: Stockholms stad Förvaltare: Stockholms kyrkogårdsförvaltning Fallstudier

av Sven X-et Erixson, var inte traditionsenlig kyrkokonst. I mitten syns solkorset med en bortåtglidande båt, därunder en hamn, direkt ovanför altaret. På ömse sidor pågår livet – till vänster med ett framrusande tåg och till höger med några människor som slagit upp ett tält och värmer sig vid en eld.23 Ett omfattande skiss- och arkivmaterial till Liv, död, liv finns på Skissernas Museum i Lund genom en donation från familjen Erixson.24 Materialet är synnerligen rikt, med arbetsprov utfört al fresco och flera brev i vilka konstnären beskriver motivet och dess tillblivelse.25 Som svar på frågan vilken betydelse dikten ”Dödens skepp” av D H Lawrence haft för den vidare utformningen av fresken skriver han exempelvis: ”Jag var en dag ute hos min vän Rudolf Värnlund som då bodde i Rönninge. Ester, Rulles fru visade mig två dikter som grep mig. Senare har jag aldrig läst den och den har i fortsättningen inte spelat någon som helst roll för målningen. För den allra första idéskissen betydde den mycket.”26 Han beskriver även att det från början var tänkt att fresken skulle ha fått ett annat utseende: ”Det var från början Asplunds mening att det skulle bli fyra mindre fresker, två på varje var sida i det stora kapellet. Han övergav den tanken och ville istället ha det stora parti som nu är målat.”27 Utsmyckningen i det Heliga korsets kapell verkar omedelbart ha rönt uppskattning, både av motivet, färgsättningen och anslutningen till arkitekturen genom att ”skänka redan vid första anblicken den känsla av stillhet, ro och religiöst betonad mystik, som är ett önskemål för ett rum med dessa funktioner”.28 Men naturligtvis hade även kritiska röster hörts, särskilt i samband med att tävlingen avgjordes, och då mot bristen på entydig kristen symbolik i bilden.29 Konstverket är utfört i al fresco-teknik på kalkputsad betongskärm, som genom bakomliggande schakt är fristående från ytterväggen. Varken konstverket eller rummet har varit utsatt för större förändringar. Målningen är i gott skick, med endast mindre repor och stötskador i nedre delen där människor rör sig. Ett tunt lager smuts finns över ytan, något som egentligen syns tydligast när man vänder blicken mot taket där konstruktionen nu avtecknar sig genom smutsen. Borttagning av damm har gjorts tidigare, 1987, i samband med asbestsanering av bl.a. kapellets innertak, men någon fullskalig konserveringsinsats ansågs inte som nödvändig. En renovering av kapellet och en konservering av fresken planeras inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ägande och förvaltning

I Stockholm tog staden över ansvaret för begravningsplatserna 1887 (Kungl. Maj:ts beslut av den 29 april 1886). Konstverket har därmed vilat i stabila händer – fastighetsägare och förvaltare har varit desamma sedan Begravningskapell

Nedan: Heliga korsets kapell (1936–40), Skogskyrkogården, Stockholm, arkitekt Gunnar Asplund. Övre till höger: Sven X-et Erixson, skiss till Liv, död, liv (1938), olja på duk, 168 × 138 cm, Skissernas Museum. Undre till höger: Detalj som visar en mindre skada i ytskiktet på fresken Liv, död, liv.

verket utfördes. Ansvaret för underhåll åligger Stockholms kyrkogårdsförvaltning, verkställande organ för Stockholms kyrkogårdsnämnd, vilken utses av Stockholms kommunfullmäktige. Således finns ingen organisatorisk eller annan koppling till Svenska kyrkan, även om de flesta begravningarna i Skogskrematoriets tre kapell är begravningsgudstjänster enligt Svenska kyrkans ordning. I förvaltningen av begravningsplatsen samarbetar kyrkogårdsförvaltningen med stadsbyggnadskontoret (i samband med prövning av bygglov), kulturförvaltningen och då Stadsmuseet i Stockholm (som står för kulturhistorisk och antikvarisk kompetens samt är remissinstans till stadsbyggnadskontoret i ärenden rörande plan- och bygglagen) och miljöförvaltningen (som ansvarar för tillsyn, bl.a. av krematorieverksamheten) samt med entreprenörer för viss skötsel av delar av begravningsplatsen. Konstverket inventerades och ytrengjordes 1987 enligt ovan. Det dokumenterades av Stadsmuseet 1995–96, då också skyddsföreskrifter för kapellet upprättades. Någon specifik vårdplan för konstverket har däremot inte upprättats, men konstverket ingår i de av Stadsmuseet utfärdade skyddsföreskrifterna och står därtill fortlöpande under kyrkogårdsförvaltningens tillsyn. Verket finns inskrivet i fastighetens relationshandlingar, skyddsföreskrifter och i Bihang nr 23 1941, liksom i Skogskyrkogårdens förvaltningsplan.30 Då varken konservering eller några andra större åtgärder har behövt utföras har endast få kontakter tagits med antikvariska myndigheter avseende praktiska förvaltningsproblem. De åtgärder som utfördes 1987 skedde under överinseende av en antikvarie från Stadsmuseet och utarbetandet av skyddsföreskrifter 1995 skedde även de genom Stadsmuseets försorg.31 Konstnären avled 1970, varför eventuella kontakter med denne ligger långt tillbaka i tiden.

Kommentar

Det Heliga korsets kapell är beläget på Skogskyrkogården, som är en av Sveriges största begravningsplatser eller kyrkogårdar med ca 100 000 gravplatser. Den utformades 1915–40 med naturområden, landskapsgestaltningar och kapell till en särdeles anslående anläggning av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, som skulle komma att bli två av Sveriges mest betydande 1900-talsarkitekter. År 1989 nominerade Sverige Skogskyrkogården till UNESCO:s världsarvslista och 1994 blev den, som det tredje kulturmiljöexemplet från 1900-talet, utnämnd till världsarv.32 Världsarvskommitténs motivering, grundad på världsarvskonventionens kriterier ii och iv, lyder i svensk översättning: Skogskyrkogården är ett utomordentligt framstående exempel på ett gestaltat kulturbärande landskap, som rymmer såväl ursprung54

Fallstudier

lig natur och vegetation som arkitektoniska element och därigenom frammanande en miljö, som på ett fulländat sätt tjänar sitt syfte som begravningsplats. Skogskyrkogården, skapad av Asplund och Lewerentz, gav upphov till en form för begravningsplatser, som på ett genomgripande sätt påverkat planläggning av kyrkogårdar och begravningsplatser över hela världen.33 Organisationen kring tillsyn och förvaltning är naturligtvis speciell för ett världsarv. Det gör fallstudien extra intressant, i synnerhet som det gäller en typ av anläggning som vanligen ägs av Svenska kyrkan men i detta fall är kommunal – paralleller kan göras både till kyrkliga kulturminnen, andra begravningskapell och annan offentlig konst i kommuners ägo. Som världsarv skyddas Skogskyrkogården av världsarvskonventionen (UNESCO 1972) och betraktas som ett kulturhistoriskt arv av mycket stor betydelse för världen. I motiveringen till utnämningen framstår sambandet mellan byggnaderna och det omgivande landskapet som särskilt viktigt. Sverige har såsom undertecknare av konventionen förbundit sig att ansvara för Skogskyrkogårdens autenticitet och underhåll för framtida generationer.34 I Sverige är det Riksantikvarieämbetet som via Kulturdepartementet har i uppdrag av regeringen att bevaka och handlägga såväl nationella som internationella världsarvsangelägenheter. Länsstyrelsen har visst samordningsansvar samt tillsyns- och beslutsuppgifter gällande kulturmiljölagen och miljöbalken. Flera delar inom staden arbetar med tillsyn och praktiska frågor, som redan nämnda stadsbyggnadskontoret, Stadsmuseet och miljöförvaltningen. Dessutom håller Svenska UNESCO-rådet regeringen informerad om UNESCO:s verksamhet och har också en utåtriktad upplysningsuppgift om världsarven. Vidare finns ett världsarvsråd med världsarvets huvudaktörer. Därtill finns flera nätverk där representanter från Skogskyrkogården deltar, som Föreningen för världsarv i Sverige, Nätverket Nordiska Världsarv, ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) och ASCE (Association of Significant Cemeteries in Europe), för att nämna några.35 Skogskyrkogårdens världsarvsråd följer upp, utvärderar och ser till att världsarvet utvecklas i enlighet med UNESCO:s intentioner. I rådet ingår för närvarande representanter från Länsstyrelsen Stockholm, Stadsmuseet och Stockholms kyrkogårdsförvaltning. Rådet sammanträder fyra gånger per år och vissa frågor är återkommande: hur världsarvet ska göras tillgängligt för allmänheten, aktuella förändringar i verksamheten, planerade underhållsåtgärder liksom förvaltningsplanen. Det är rådets uppgift att initiera utveckling som stärker världsarvet. Rådet övertar inte respektive myndighets befogenhet att fatta beslut i ärenden som rör Skogskyrkogården, men är ett viktigt rådgivande organ innan beslut fattas.36 Begravningskapell

Heliga korsets kapell. Skogskyrkogården är världsarv vilket ger ett starkt skydd för såväl byggnader som konstverk.

I förvaltningsplanen konstateras att det råder tillfredsställande ekonomiska förhållanden för området som helhet. Skogskyrkogården finansieras genom den s.k. begravningsavgiften, som tas ut genom kommunfullmäktiges beslut. Det är alltså ytterst kommunen som är ekonomisk garant för världsarvet. Dessutom kan vissa medel sökas för exempelvis restaureringar genom länsstyrelsen eller EU.37 I de skyddsföreskrifter som, efter världsarvsutnämningen, utarbetades av Stadsmuseet 1995 finns angivet att byggnadernas fasta inredning inte får ändras. Vad fast inredning innebär är noggrant specificerat (exempelvis ”konstnärliga utsmyckningar”). Här står även att ”Byggnaderna skall underhållas så att de ej förfaller. Vård och underhållsarbeten skall utföras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar. Underhållet skall efter noggranna undersökningar ske med material och metoder som är anpassade till byggnadens egenart.”38 Hela området är noggrant inventerat och dokumenterat. Förutom skyddsföreskrifter finns byggnadshistorisk inventering, underhålls- och upprustningsplaner samt vegetationsinventering med förslag till åtgärder. I förvaltningsplanen finns också en diskussion kring de värden området tillmättes i samband med utnämningen till världsarv. Man betonar att diskussionen kring värdegrund ständigt är aktuell, inte minst vid framställandet av förvaltningsplanen och områdets förvaltning. Några specifika kvaliteter för Skogskyrkogården preciseras och diskuteras: helhetsgestaltningen, speglingen av en tidsutveckling, formspråket i förhållande till existentiella frågor, det ursprungliga syftet som bibehållits samt parkmiljön.39 Området som helhet förklarades 1987 av Riksantikvarieämbetet som riksintresse för kulturminnesvården och skyddas därmed enligt den centrala svenska miljölagstiftningen, miljöbalken 3 kap. 6 §, se avsnittet om miljöbalken. Begravningsplatsen regleras i första hand av kulturmiljölagen 4 kap., med länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Skogskyrkogården skyddas också genom plan- och bygglagen (PBL). I Stockholms översiktsplan från 1999 står bl.a. följande att läsa om Skogskyrkogården som speciellt bevarandeområde: ”Skogskyrkogården bevaras som helhetsmiljö. Mark och byggnader sköts på ett sådant sätt att områdets kulturvärden bibehålls. Underhåll sker med största hänsyn till såväl den enskilda byggnadens som kyrkogårdens autenticitet.”40 Förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på nämndernas handläggning av ärenden, exempelvis när det gäller regler om myndigheternas serviceskyldighet. Andra lagrum som gäller här är arbetsmiljölagen (1977:1160), begravningslagen (1990:1144) och livsmedelslagen (2006:804). De internationella dokument som används i arbetet (förutom världsarvskonventionen antagen 1972) är Venedigdokumentet (antaget av ICOMOS 1964) och Florensdokumentet (antaget 1982). Det förstnämnda är en internationell överenskommelse för bevarande och restaurering av minnesmärken och områden av historiskt intresse, det sistnämnda är ett 58

Fallstudier

tillägg till Venedigdokumentet vars syfte är att även historiska parker och trädgårdar ska bevaras med samma hänsyn som byggnader och monument.41 Ett annat dokument är det av ICOMOS år 1999 antagna dokumentet om kulturturism, Internationell överenskommelse om kulturturism. Att hantera kulturturism på kulturhistoriskt värdefulla platser.42 Sven X-et Erixsons fresk är med andra ord så skyddad ett offentligt konstverk någonsin kan bli med gällande lagstiftning och internationella, juridiskt bindande, konventioner. Regelverket, inte minst världsarvskonventionens återkommande kvalitetskontroller (Periodic Reporting), kräver och ger tillgång till kompetens inom en rad områden. Skogskyrkogården som helhet är rikt dokumenterad, i böcker, filmer, artiklar, uppsatser – nationellt och internationellt. Informationsmaterialet är omfattande, såväl det analoga som det digitala med bl.a. en egen webbplats. Även områdets besökscentrum, Visitors Center, bidrar till kunskapsuppbyggnad med bokhandel och utställningar, liksom visningarna med auktoriserade guider. All dokumentation och kunskap bidrar till en insiktsfull vård av området som helhet och också till att medvetandegöra världsarvet och dess förvaltningsbehov för den mer tillfällige besökaren.

Sven X-et Erixson (1899–1970) var i ungdomen målarlärling för att sedan studera dekorationsmåleri vid Tekniska skolan (Konstfack) på 1920-talet och därefter för Olle Hjortzberg vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han återkom till Kungliga Konsthögskolan som professor 1943–53. År 1925 bildade Erixson, tillsammans med konstnärerna Martin Emond och bröderna Alexandersson konstnärssammanslutningen Nio unga. År 1932 var han med och grundade Galleri Färg och Form. Erixson har en stor och motivmässigt skiftande produktion, till vilka de många resorna under 1920- och 1930-talen gav inspiration, liksom de svenska 1910-talsnaivisterna, svensk folkkonst, medeltida kyrkomålningar och expressiv konst från olika tider. Förutom stafflimåleri skapade han ett stort antal offentliga verk och scenografier bl.a. för Dramaten och Operan i Stockholm. Han hade separatutställningar på bl.a. Liljevalchs konsthall 1961 och Moderna Museet 1970. Bland Erixsons offentliga verk kan nämnas Nils Holgersson för Olovslundsskolan i Stockholm (1935), fresk i Huddinge kommunalhus (1949), stucco lustro i foajén till Uppsala stadsteater (1953), glasmåleri både för Statens skogsforskningsinstitut i Stockholm (1956) och ridån i Nationalmuseums hörsal (1966). Flera av Erixsons verk utfördes som gobelänger av Barbro Nilsson, som Melodier vid torget för Göteborgs Konserthus (1939) och Hamnen i Lissabon för Folkets Hus i Halmstad (1947). Förutom fresken Liv, död, liv och Årstiderna för Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm (1938–40) har han gjort kartongerna till glasmålningen Källan, floden, havet i St:a Gertruds kapell i Malmö krematorium (1943), gobelängen Två himlar i Borås krematorium (1944) och en gobeläng för Sankt Petri Kyrka i Klippan (1966). Begravningskapell

I gränslandet mellan kyrklig inventarie och offentlig konst: Lenke Rothman, Gränsbild mellan mörkt och ljust (1975) Ljusets kapell, Eslövs krematorium, Eslöv

Konstverket och dess bevarandetillstånd

I Eslöv finns ett relativt nybyggt krematorium med ett kapellrum, Ljusets kapell. Det fanns vissa tankar att kapellrummet också skulle kunna användas som kyrka – en inte helt ovanlig tanke i liknande projekt från 1960- och 1970-talen som ofta ägde rum på begravningsplatser i stadens tidigare utkant. Nu fanns det nybyggda bostadsområden alldeles inpå knuten och dessa själar ville kyrkan ha omsorg om. Anläggningen är alltså en sorts kombination av krematorium, begravningsrum och stadsdelskyrka i ett och samma komplex. I samband med byggprojektet beställdes såväl textilen till altaret som en glasmålning, den förstnämnda föremål för denna fallstudie. I Ljusets kapell består altaret av en magnifik väv, där blå timglasliknande former avtecknar sig mot en gulaktig botten. Konstverkets teknik är ryssväv, flamskoch snärjteknik. Varpen är blå, inslaget skiftar mellan gult, vitt, guld och blått. Inspiration till motivet, Gränsbild mellan mörkt och ljust, kommer från en dikt av Nelly Sachs.43 Väven mäter 445 x 293 cm och hänger mot väggen ovanför altaret i kapellet. Belysning finns, monterad tätt under väven. Konstverket vävdes på Handarbetets Vänner (nu HV Ateljé) år 1975 under Edna Martins ledning av KajsaStina Wickman, Barbro Gren, Emiko Uematsu och Susanne Streiffert till en kostnad av 110 000 kronor.44 Här kan tilläggas att detta i dagens penningvärde motsvarar ca 560 400 kronor, en summa som långt ifrån skulle räcka för att beställa ett liknande konstverk idag. Kostnaden för textilt hantverk har ökat kraftigt och en uppskattad produktionskostnad skulle numera vara åtminstone 1,3 miljoner.45 När Lenke Rothman bjöds in att lämna ett skissförslag till altarprydnad var glasfönstret (Ljusbågar av Karl-Einar Andersson) redan beställt och färgställningen beslutad. Hon förordade då en väv med tydliga former i få

Teknik/material: ryssväv, flamskoch snärjteknik Arkitekt: Birger Larsson, SAR Beställare: Eslövs kyrkliga samfällighet 60

Fastighetsägare: Eslövs kyrkliga samfällighet Förvaltare: Kyrkogårdsförvaltningen i Eslöv Fallstudier

färger för att den med ”enkel och självklar verkan” skulle kunna fungera som utgångspunkt för en ”meditativ dialog” och göra det ”ev. outhärdliga till uthärdligt”.46 Konstverket har inte flyttats, nedmonterats eller ändrats sedan det placerades. Inga synliga skador finns, mer än lätt ytsmuts och en och annan tråd som hänger löst. Skylt eller annan information om verkets upphovsperson saknades vid okulärbesiktningen.

Ägande och förvaltning

Konstverket beställdes av Eslövs kyrkliga samfällighet, som också hela tiden varit ägare till fastigheten. Inga andra ägare har funnits. Förvaltare av byggnaden, och därmed konstverket, har sedan 1975 varit Kyrkogårdsförvaltningen i Eslöv. Verket finns enligt muntlig uppgift inskrivet i fastighetens relationshandlingar. Konstverket är inte inventerat av ägaren, däremot av Riksantikvarieämbetet 1995.47 Det är dokumenterat i skrift, exempelvis i Emilie Karlsmos avhandling Rum för avsked tio år senare.48 Någon vårdplan för verkets långsiktiga bevarande har inte upprättats och konservering av verket har aldrig skett. Eslövs kyrkliga samfällighet har inte haft kontakt med konstnären sedan verket beställdes. Däremot har kontakt skett med konservatorer och antikvariska myndigheter i samband med kyrkorenoveringar inom samfälligheten. Någon inventarieförteckning där väven ingår finns inte.

Kommentar

Ljusets kapell hör till Eslövs församling, Frosta kontrakt och Lunds stift, och församlingen förvaltar sex kyrkliga byggnader förutom Ljusets kapell.49 Krematoriet ligger i anslutning till Eslövs begravningsplats. Det stängdes dock för kremering den 31 december 1999 eftersom anläggningen inte klarade Naturvårdsverkets gränsvärden för utsläpp, i första hand kvicksilver. Sedan dess har det ändå vid olika tillfällen använts på dispens.50 Kapellet är öppet och bemannat dagligen och används också flera gånger i veckan, huvudsakligen till begravningsakter. För de inventarier som ägs av Svenska kyrkan är det juridiska skyddet gott, med lagstadgade krav på tillsyn och förvaltning. Svenska kyrkan svarar för den största sammanhållna delen av Sveriges kulturarv och är en institution med tusenårig erfarenhet av förvaltning. När konservering så småningom behöver ske av Lenke Rothmans verk finns möjlighet att söka Begravningskapell

kyrkoantikvarisk ersättning för de antikvariska merkostnader detta kan innebära. Församlingen har även tillgång till antikvarisk kompetens genom både länsstyrelsen och stiftet. Men – det finns en oklarhet i samband med just begravningskapellen vilken uppmärksammats i Svenska kyrkans redovisning till staten år 2010. Begreppet kyrka eller kyrkobyggnad är inte entydigt. För att kulturmiljölagens bestämmelser om tillståndsprövning rörande kyrkobyggnader ska vara tillämpliga ska ett antal kriterier uppfyllas. Kyrkan ska 1) vara invigd för Svenska kyrkans gudstjänst vid relationsändringen den 1 januari 2000, 2) vara uppförd före 1940 samt 3) vara ägd eller förvaltad av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska enheter den 1 januari 2000. Begravningskapell som inte är invigda enligt Svenska kyrkans ordning men tillkomna före 1940 omfattas liksom andra byggnader och fasta anordningar på begravningsplatsen av tillståndsprövning. Riksantikvarieämbetet kan besluta att såväl yngre kyrkobyggnader som begravningsplatser anlagda efter 1940 omfattas av bestämmelserna om tillståndsprövning. Svenska kyrkan skriver: ”Riksantikvarieämbetet har vid två tillfällen (1996 och 2001) beslutat med stöd av KML 4 kap 4§ att bestämmelserna i 3 § skall tillämpas på sammanlagt 22 moderna krematoriekapell på begravningsplatser. Huruvida dessa byggnader är invigda gudstjänstrum är osäkert, men Riksantikvarieämbetets beslut förutsätter att så är fallet.”51 Eslövs kapell invigdes med biskop. Kanske tänkte man sig att krematoriekapellet skulle kunna användas för vanliga gudstjänster. Det var inget konstigt i sig, eftersom 1960- och 1970-talens krematorier ofta uppfördes på kyrkogårdar som hade funnits ett tag. Då Eslövs kapell har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst före den 1 januari 2000 och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar räknar lagen kapellet som kyrkobyggnad. Hade den tillkommit före utgången av 1939 hade den inte på något väsentligt sätt fått förändras utan tillstånd av länsstyrelsen, men så är ju inte fallet här – byggnaden tillkom i mitten av 1970-talet.52 Därmed har krematorium, kapell och konstverk inte automatiskt antikvariskt skydd. Detta gäller bara för inventarier i en byggnad på begravningsplats från före 1939 eller för ett invigt kyrkorum. Om kyrkorummet är i bruk, d.v.s. om det rör sig om ett inventarium i en invigd byggnad, ska det stå under tillsyn av stiftet och länsstyrelsen samt finnas med i en inventarieförteckning. Kulturmiljölagen 4 kap. 6 § reglerar att inventarier av kulturhistoriskt värde i en sådan byggnad omfattas av lagstiftningen. Med kyrkliga inventarier avses även sådana som är avsedda att användas som utsmyckning.53 Det krävs tillstånd från länsstyrelsen (kulturmiljölagen 4 kap. 9 §) för att flytta ett kyrkligt inventarium som är förtecknat i inventarieförteckningen ”från den plats där den sedan gammalt hör hemma”. Ofta tillämpas denna paragraf även vid flytt av inventarier inom kyrkorummet. I fall där ett kulturhistoriskt värdefullt föremål inte finns 62

Fallstudier

upptaget i inventarieförteckningen kan länsstyrelsen agera genom att besluta att det ska tas upp i förteckningen (4 kap. 10 §) och därmed omfattas av tillståndsplikten. Det finns generella brister i uppföljningen av inventarieförteckningar, både från länsstyrelse och stift. Om en konservering är aktuell kan kyrkoantikvarisk ersättning sökas. Men det är svårt att veta hur verket och den arkitektoniska miljön kommer att värderas på sikt. Verket är en integrerad del av kyrkorummet. Och om man vill byta ut det mot något annat, kommer länsstyrelsen då att säga nej? Det som avgör blir antagligen kunskapsfrågan, kunskapen om konstverket, byggnaden, rummet, miljön och det faktum att dessa är skapade för varandra, till skillnad från det kontinuerligt omgestaltade äldre kyrkorummet. Krematoriet är en hel miljö, inte eklektisk, och medvetenheten om detta är kanske inte så stor. Har byggnaden inte invigts för Svenska kyrkans gudstjänst kan den ändå omfattas av skyddsbestämmelserna som gäller begravningsplatser (11–15 §). I lagen står skrivet att begravningsplatserna ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas och att bestämmelserna om begravningsplatser också omfattar sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Liksom för kyrkobyggnader råder tillståndsplikt i fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av 1939, dels för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, och dels för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Enligt Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetets nationella register med information om det byggda kulturarvet, är lagskyddet för fastigheten inte utrett. För tillsyn och förvaltning av detta verk finns ett väl utarbetat system och god samverkan mellan Svenska kyrkan och antikvariska myndigheter på nationell, regional och lokal nivå. Men skulle samma konstverk vara placerat i en annan miljö saknas motsvarande system för samverkan, likaså juridiskt skydd. Som jämförelse kan nämnas Lenke Rothmans verk Kring en röd stuga, beställt av Statens konstråd 1970 till Regeringskansliet. Det vävdes av Handarbetets Vänner, i samarbete med Rothman själv, och placerades två år senare i Regeringsbyggnadens entré vid Tegelbacken, en byggnad ägd och förvaltad av Statens fastighetsverk. Miljön är föränderlig – departement kan flytta och miljöer ändras – och ett ”löst” byggnadsanknutet verk kan lätt flyttas runt. Till skillnad mot Kring en röd stuga, som endast skyddas mot förändringar av Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk – fram till 2078, 70 år efter konstnärens död, har konstverket Gränsbild mellan mörkt och ljust ett mycket gott skydd som kyrklig inventarie. Lagskyddet gäller, vilket redan nämnts, inventarier som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller begravningsplats och tillstånd krävs från länsstyrelsen för förändringar av olika slag. Begravningskapell

Lju ar G 채r ku

Ljusets kapell (1975), Eslövs krematorium, arkitekt Birger Larsson. Lenke Rothmans väv Gränsbild mellan mörkt och ljust (1975) är som kyrklig inventarie skyddad genom kulturmiljölagen.

Lenke Rothman (1929–2008) föddes i Ungern och kom till Sverige efter vistelse i koncentrationsläger. Hon studerade vid Konstfackskolan 1951–55 och var ledamot i Konstakademien från 1976. Fram till 1970-talet arbetade hon huvudsakligen med måleri, för att därefter ägna sig mer åt collage och textil. Hon arbetade även med skulptur, litteratur och film. Rothman är representerad på många museer och hade flera separatutställningar bl.a. på Gröna Paletten (1960-tal), Mora kulturhus (1974), Konstakademien i Stockholm (1976), Bror Hjorths hus (1999), Historiska museet i Stockholm (2000), Moderna Museet (2003), Dunkers Kulturhus i Helsingborg (2008) och Riksutställningar (1979–80). Rothman hade ett långvarigt samarbete med Handarbetets Vänner. Hon tilldelades Prins Eugen-medaljen för framstående konstnärlig gärning 1991. Bland Rothmans offentliga verk kan nämnas Väggmålningar (1976) utförda i samarbete med Handarbetets Vänner (2008) för Kungliga bibliotekets hörsal i Stockholm, Spår – ett minnesmärke för Göteborgs konstmuseum (1995) och Minnesmärke över den goda gärningen och Raoul Wallenberg för Riksdagshuset i Stockholm (1999).

Fallstudier

Bibliotek

Först 1996 fick Sverige en Bibliotekslag (SFS 1996:1596). Den tillförsäkrar varje invånare i Sverige tillgång till bibliotek – ”varje kommun skall ha folkbibliotek” – med avgiftsfria boklån ”till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt” (båda citaten 2 §). Lagen förpliktar även de svenska biblioteken att samverka. En ny bibliotekslag träder i kraft den 1 januari 2014.54 Eftersom biblioteken bl.a. har varit centra för bildning och kulturförmedling finns ett mycket stort antal offentliga konstverk placerade där. För att förstå denna utveckling behöver man gå tillbaka till bibliotekens tidiga historia. Under 1800-talet hade krafter uppstått i samhället som tillsammans bidrog till förutsättningarna för att folkbiblioteken skulle kunna utvecklas, som folkrörelserna och olika bildningsliberala grupper.55 I 1842 års folkskolestadga fanns en uttrycklig uppmaning till socknarna att inrätta bibliotek för att underhålla de kunskaper som skolgången gav och för att främja den kristliga bildningen – en tydlig koppling till undervisningsväsendet.56 Den folkuppfostran och bildning som biblioteken främjade ansågs också bidra till formandet av dugliga och samhällsanpassade medborgare.57 Under de följande decennierna inrättades nästan 1 500 bibliotek i landets 2 500 socknar. Kommunallagen 1862 medförde att Sverige indelades i kommuner året efter. 1867 tog Kungl. Maj:t ett beslut som innebar att kommunalstämman och inte kyrkostämman ansvarade för biblioteksärenden, och under 1860-talet inrättades kommunala bibliotek i bl.a. Kristianstad, Lidingö och Lund.58 Efter amerikansk modell inrättades folkbiblioteket, en översättning av public library, bl.a. genom pionjärinsatser av Valfrid Palmgren, som då var bibliotekarie vid Kungliga biblioteket i Stockholm. Hon ansåg att biblioteket skulle vara kommunalt, allmänt och offentligt. Det skulle stå vid sidan

Bibliotek

av politiska och ekonomiska motsättningar och ge service åt alla oavsett stånd, klass eller ålder. De olika bibliotek som hade uppstått sedan 1800talet, som kommersiella bibliotek, sockenbibliotek, kommunala bibliotek och föreningsbibliotek, sammanfördes i folkbibliotekstanken. Ett viktigt steg på denna väg var Stockholms stadsbibliotek som invigdes 1928. Här samlades olika bibliotek och biblioteksintressen under samma tak: Folkbildningsförbundets tre bibliotek, Stockholms arbetarebibliotek, barn- och ungdomsbiblioteket samt Stockholms läsesalong. Församlingsbiblioteken inordnades som filialer under det nya huvudbiblioteket. På några år steg den årliga utlåningen av böcker från 400 000 till 1,3 miljoner utlån per år.59 Staten började 1930 ge bidrag till vissa centralbibliotek, sedermera länsbibliotek, vilka blev nav för mindre bibliotek runt om i landet.60 Det var först under 1960-talet som biblioteken tog större plats i samhället, med längre öppettider och en breddad verksamhet. Många bibliotek byggdes också under 1970- och 1980-talen. Bildningsidealet kombinerades med att allt större vikt lades vid biblioteken som kulturförmedlande institutioner och från denna tid finns också kulturhus med bibliotek i flera städer. I många av biblioteken gjordes även stora satsningar på offentlig konst. Ett exempel finns i Halmstads tidigare stadsbibliotek (ersatt med ett nytt bibliotek 2006), en fresk med måtten 3 x 16 meter på södra väggen i utlåningshallen utförd 1953 av samtliga medlemmar i Halmstadgruppen.61 Ett annat exempel är biblioteket i Skövde, inrymt i Sveriges första kulturhus, invigt 1964. Här finns Senapsträdet och himlens fåglar, ett verk i naturbetong utfört av Siri Derkert under åren 1959–69.62 Även universitets- och högskolebiblioteken har stora samlingar av offentlig konst. Sedan mitten av 1980-talet har bibliotekens utlåningssiffror stagnerat. Kungliga biblioteket, som sedan 2011 ansvarar för den officiella biblioteksstatistiken, kunde med det årets statistik visa att svensken lånar allt färre böcker och dessutom att vart femte bibliotek har försvunnit de senaste 15 åren. ”Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer mer än vart tredje bibliotek att ha försvunnit år 2020 jämfört med 1995”, skrev Sydsvenskan den 30 december samma år.63 Det är biblioteksfilialerna, antalet bemannade biblioteksserviceställen, som fortsätter att minska. Utlåningen och besöken vid folkbiblioteken ligger kvar på ungefär samma nivå år 2011 som 2010 medan utlån av e-medier fortsätter att öka.64 Fortsätter antalet biblioteksfilialer att minska, och 1990-talets diskussioner om det digitala biblioteket att bli verklighet, kommer det att få följder för de konstverk som är placerade där.

Fallstudier

Offentlig konst av riksintresse: Nils Dardel, John Blund (1928) Barn- och ungdomsavdelningen, Stockholms stadsbibliotek

Konstverket och dess bevarandetillstånd

I Stockholms stadsbibliotek finns ett fint exempel på offentlig konst från 1900-talets första decennier, ett sagorum för barn med en målning av Nils Dardel från 1928. Målningen föreställer John Blund omgiven av ett myller av sagofigurer och är utförd i stucco lustro i en absidliknande utbuktning av rummet. Arbetet är troligtvis det enda väggbundna i stor skala av Dardel, och det höll sånär på att kosta honom livet. Det berättas om målningens tillblivelse: ”I rummets absid målade han Jon [sic] Blund […] Det var ett krävande arbete i fuktig miljö. När han kom tillbaka till Paris konstaterades dubbelsidig lunginflammation […] I ett livshotande tillstånd fördes han till sjukhus för att opereras.”65 Rummets inredning är utformad så att sagoberättaren sitter med ryggen mot verket och barnen, som är samlade framför berättaren, kan betrakta motivet. Målningen donerades av Oscar Hegert, bibliotekets byggmästare, och kostade vid donationstillfället 5 000 kronor, vilket motsvarar ca 135 500 kronor i dagens penningvärde.66 Ett flertal skisser till verket förvaras på Skissernas Museum i Lund.67 Här kan man bl.a. se tidigare förslag till John Blunds placering, sittande med benen i kors strax bakom den sovande pojken. Konstverket har konserverats kontinuerligt – senast 2009 och dessförinnan någon gång under perioden 1979–81. Verket är i gott skick; idag syns endast mindre slitage i golvnivå, några fläckar och lagade sprickor.68

Ägande och förvaltning

Ägare av fastigheten och därmed konstverket har hela tiden varit Stockholms stad. Stadsbiblioteket svarade själv för förvaltningen av bygg-

Teknik/material: stucco lustro Arkitekt: Gunnar Asplund Beställare: donation av byggmästaren Bibliotek

för stadsbiblioteket, Oscar Hegert Fastighetsägare: Stockholms stad Förvaltare: Fastighetskontoret 69

naden fram till mitten av 1960-talet, varefter den övergick till Fastighetskontoret i Stockholms stad. Konstverket är noterat i Fastighetskontorets inventarieförteckning, men någon specifik inventering eller dokumentation har inte gjorts. Vårdplan för byggnaden finns sedan 2012. Kontakter med antikvariska myndigheter har huvudsakligen hållits genom Stadsmuseet i Stockholm, som även har skrivit skyddsföreskrifter för byggnaden. Organisatoriskt har såväl Stadsmuseet som Stadsbiblioteket samma chef inom kulturförvaltningen, medan fastighetsförvaltningen sorterar under Fastighetskontoret.

Kommentar

Stadsbiblioteket är ett välkänt landmärke i Stockholms gatumiljö. Byggnaden ritades av Gunnar Asplund, en av Sveriges mest kända arkitekter, i en brytningstid mellan klassicism och modernism. Biblioteket är en gestaltad helhetsmiljö, där minsta fönsterhake, ventil och vattenkran är utformad för att med arkitekturen bilda en estetisk och funktionell helhet. Många konstnärer anlitades för att medverka i bygget: Ivar Johnsson i vestibulen, Hilding Linnqvist i södra läsesalen, Nils Sjögren och Alf Munthe i barnavdelningen, Kaj Behling och Britta Hörlin i styrelseoch studierum – och så Dardels målning i det s.k. sagorummet.69 En bevaransvärd helhet, omdiskuterad och omdebatterad redan vid tillblivelsen. I Stockholm ansvarar Stadsmuseet för att peka ut och definiera kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Det sker för byggnader som är ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. En klassificering (med färger) används i det dagliga arbetet inom kommunens förvaltningar, bl.a. i samband med detaljplanering och bygglovsprövning. Klassningen är alltså ett kunskapsunderlag, och prövning mot plan- och bygglagen sker i varje enskilt fall av stadsbyggnadskontoret i bygglovskedet. Stockholms stadsbibliotek har en s.k. blå markering. Det är den högsta klassen och innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturmiljölagen. Denna lag, som är den starkaste som finns i Sverige för skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, skyddar endast en bråkdel av det totala antalet byggnader som skyddas av plan- och bygglagen, vilket museet också konstaterat på sin hemsida. Stockholms stad har växt betydligt sedan Stadsbiblioteket byggdes, och kraven på biblioteket har förändrats. Det har funnits planer på en utbyggnad, men dessa har nyligen avbrutits.70 Stadsbiblioteket är inte byggnadsminne, även om det både har arkitektonisk kvalitet och kulturhistoriskt värde för att bli det. Nils Dardels John Blund är ett i högsta grad byggnadsanknutet konstverk, vilket tillhör en arkitektoniskt världsberömd bygg70

Fallstudier

nad belägen mitt i huvudstaden Stockholm, en kommun med ekonomiska resurser och goda kontakter med antikvarisk kompetens. Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att det saknas antikvarisk dokumentation och bevakning av konstverket utifrån ett nationellt intresse genom t.ex. Länsstyrelsen Stockholm, Riksantikvarieämbetet, Statens konstråd eller andra statliga aktörer. Om Stadsbiblioteket i en framtid växer ur sina lokaler kan barnboksavdelningen eventuellt komma att flyttas. Vad skulle då bli konsekvensen för Dardels verk? Konstverkets värde är i detta fall knutet till sitt sammanhang med barnboksavdelningen – men också omöjligt att fysiskt skilja från den speciella byggnad för vilken det är skapat. Verket är unikt i sig självt – Dardel har inte utfört andra motsvarande offentligt placerade verk – men det är också ett tidigt exempel på konst i bibliotek, på hur utsmyckningarna i det nya biblioteket till viss del knyter an till de olika salarna och det visar även på donationernas betydelse. För att förebygga de risker som ombyggnader och förändringar av barnboksavdelningen skulle innebära för Dardels konstverk är det angeläget att dokumentera och klassificera verket som nationellt bevarandevärt. Även om verksamheten flyttar ökar då möjligheten att bevara konstverket, om än i förlorat sammanhang.

Nils Dardel (1888–1943) studerade vid Konstakademien 1908–10 och flyttade därefter till Paris, där han bodde fram till 1939, med avbrott för resor till Orienten, Japan, Nordafrika, Peru, Mexiko och Sverige. Han fungerade som konstnärlig rådgivare för Svenska baletten i Paris, till vilken han även gjorde dekor och kostym. I 1910-talets Paris tog Dardel intryck av kubism och naivism, men övergick under 1920-talet till ett mer figurativt måleri i form av porträtt och modellstudier. Han blev en eftersökt societetsmålare som gjorde ett flertal beställningsporträtt. Nils Dardel avled i New York. Några av hans mest kända verk är Den döende dandyn (1918), Exekution (1919), Visit hos excentrisk dam (1921) och Ett hjärta i brand (1930). Han finns representerad på flera museer.

Bibliotek

Barn- och ungdomsavdelningen, Stockholms stadsbibliotek (1928), arkitekt Gunnar Asplund. Byggnaden är skyddad genom Stadsmuseets s.k. blå markering, vilken motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturmiljölagen. Klassificeringen ger även ett visst skydd för Nils Dardels väggmålning John Blund. Ovan till höger: en av konstnärens detaljskisser (odaterad), blyerts på papper, 28 × 21,5 cm, Skissernas Museum.

Bostadsområden

Efter 1930-talets lågkonjunktur, och med den låga bostadsstandard som då rådde, hade regeringen tillsatt en bostadssocial utredning som med sitt slutbetänkande 1946 kom att lägga grunden för en ny bostadspolitik i Sverige. Ett viktigt delresultat var att det vid all bostadsproduktion blev möjligt att få förmånliga lån genom en generell statlig långivning. Villkoren var utformade så att lånen kunde ges till såväl privata som kommunala byggherrar, men endast till bostäder som uppfyllde vissa normer, även gällande fasader och utemiljöer. Med 1960-talet inleddes en period av stora statliga satsningar som skulle leda till ett nytt välfärdssamhälle. Den fallstudie som är vald här representerar tiden strax innan det särskilda stödet till konstnärlig gestaltning i bostadsområden kom att införas. Under 1940- och 1950-talen hade debatten om konstnärernas relation till arkitekturen varit livlig, bl.a. till följd av Statens konstråds inrättande.71 Ett exempel på det ökade intresset för konst i bostadsområden är stadsdelen Västertorp i sydvästra Stockholm vilken byggdes åren 1947–54. Genom initiativ av Fritz H Eriksson, direktör för det byggföretag som ägde stadsdelens norra markområde, beställdes en rad offentliga konstverk. Dessa finansierades av fastighetsbolagen och Hägerstensåsens kulturella förening, bildad 1945. Idag finns det 21 fristående skulpturer eller abstrakta stenlagda eller målade mönster i Västertorp, de flesta från slutet av 1930talet fram till mitten av 1950-talet, samt ett flertal väggfasta verk av exempelvis Randi Fisher, Endre Nemes, Vera Nilsson och Pierre Olofsson – konstnärer som också återfinns i denna publikation. Tanken växte fram att statliga lån borde kunna ges inte bara för offentliga byggnader utan också för konstnärliga gestaltningar i bostadsområden. Diskussionerna ledde fram till en motion i riksdagen 1961. Denna behandlades inom statsutskottet som avgav följande utlåtande: "Det synes med fog kunna hävdas, att konstnärlig utsmyckning av ett bostadsområde, med den ökade trivsel som därigenom erbjudes de i området boende, allmänt sett innebär en höjning av bostadsvärdet i området. Med hänsyn härtill synes det riktigt att kostnader för konstnärlig utsmyckning inom rimliga gränser beaktas vid bestämmande av de belåningsvärden, som ligger till grund för statliga lån.”72 Som komplement till Statens konstråds verksamhet inom 74

Fallstudier

det statliga området infördes därför 1962 ett särskilt stöd till konstnärlig gestaltning i bostadsområden. Lånet kunde sökas av både allmännyttan och privata fastighetsägare som tillägg vid ansökan om statliga lånemedel för uppförande av bostadshus. För att sprida kunskap om stödet producerade Kungl. Bostadsstyrelsen, som hade huvudansvar för stödet, en illustrerad katalog 1965 om betydelsen av konst i bostadsmiljöer. När stödet, eller lånemöjligheten, infördes motsvarade det ca 1 % av byggkostnaderna, då 6 kr per kvm. För flera bostadsbolag, som allmännyttan i Stockholm eller Svenska Bostäder, ökade nu möjligheten markant att beställa konst och detta bolag anställde också en konstkonsult åren 1964–79. Från och med den 1 juli 1975 fanns dessutom möjlighet för kommuner och ägare av flerfamiljshus eller samfälligheter att söka medel för bl.a. konstnärlig gestaltning genom Förordningen (1975:129) om bidrag av statsmedel till förbättring av boendemiljöer, som för budgetåret 1975/76 hade 30 miljoner kronor att fördela. Med den kraftiga nedgången i byggandet efter miljonprogrammet 1965–75 följde dock färre konstbeställningar. 1985 förändrades bestämmelserna så att det blev möjligt att få bidrag med upp till 40 % av konstprojektens kostnader. Resten kunde fyllas ut med en lånedel till samma villkor som bostadslånen. Stödet till konst i bostadsområden fanns kvar till mitten av 1990talet och hanterades först av Kungl. Bostadsstyrelsen och senare av Länsbostadsnämnderna och Boverket i samråd med Statens konstråd. För att ytterligare öka intresset för konst i boendemiljöer gjordes i slutet av 1980talet en särskild gemensam satsning av Arbetsmarknadsstyrelsen, Boverket, Statens konstråd och Konstnärernas riksorganisation, kallad Konst där vi bor. Stödet var ett viktigt komplement till statens egna offentliga miljöer och bidrog till att höja de arkitektoniska och konstnärliga kvaliteterna i många nya bostadsområden under senare delen av 1900-talet. I och med budgetåret 1996/97 övergick ansvaret för stöd till konst i bostadsområden till Statens konstråd, som genom det s.k. vidgade uppdraget fick ett nytt uppdrag att utveckla former för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer utanför det statliga området. Det ”vidgade uppdraget” ersattes 2010 av det tidsbegränsade uppdraget ”Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer”, i vilket Statens konstråd under åren 2010–13 samarbetat med Arkitekturmuseet, Boverket och Riksantikvarieämbetet.73 Byggnadsanknuten konst finns alltså i många bostadsområden, långt från städernas centra och det synliggörande som de får där. Många fastigheter har bytt ägare sedan de byggdes och försågs med konstverk vilket ökar risken att de förstörs – varken ägare eller boende vet kanske att man har en konstnärlig gestaltning i sin närhet.

Bostadsområden

Färgsättning av byggnader som offentlig konst: Pierre Olofsson, färgsättning av bostadsområde (1950-tal), Övre Thule, Kiruna

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Konstverket är i detta fall en gestaltning i ett tiotal färgnyanser – i gult, orange, grönt och blått – av en del av bostadsområdet Thule eller Övre Thule i Kiruna. Fastigheterna, ett tjugofemtal flerfamiljshus, är uppförda under 1920-talet och byggda i trä med stående lockpanel och källargrunder av huggen sten. Husen byggdes av Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), men vem som ritade dem är inte känt. Dock vet man att det var arkitekten Folke Hedérus som knöt Pierre Olofsson till Kiruna och LKAB under 1950-talet.74 Husen moderniserades under 1940- och 1950-talen och i samband med detta anlitades Olofsson för att färgsätta fasaderna.75 Exakt när det skedde är inte klarlagt, men det kan vara i samband med att LKAB blev helägt av svenska staten 1957. Klart är i alla fall att Olofsson hade andra uppdrag för LKAB och Kiruna under 1950-talet. 1953 utförde han en cementmosaik om 6 x 6 meter, 1957 utförde han golvet i centralanläggningens utsiktstorn vid gruvan, 1958 färgsatte han kulsinterverket i Kiruna och LK-skrapan, en kontorsbyggnad, 1959 en kopparfontän och 1960–61 ett verk i blästrad betong om 3 x 40 meter.76 Husen målas om när underhåll så kräver, vilket brukar vara ungefär vart tionde år. Trots att det bara var ca fyra år sedan husen senast målades om har färgen rest sig i stora blåsor och börjat flagna. Ursprungligen var fasaderna målade med en brunaktig tjärliknande färg. Ovanpå denna har dagens akrylatfärg svårt att få fäste.

Placering: kvarteren Tunneln, Schaktet, Orten, Pallen och Kranen i bostadsområdet Övre Thule, Kiruna Arkitekt: okänd 76

Beställare: LKAB Fastighetsägare: LKAB Förvaltare: FAB

Fallstudier

Ägande och förvaltning

LKAB är en internationell högteknologisk mineralkoncern, producent av förädlade järnmalmsprodukter för ståltillverkning och en leverantör av mineralprodukter till andra industribranscher. 2013 består koncernen av ca 30 bolag i ett femtontal länder, med sammantaget 3 700 medarbetare. LKAB är ett publikt aktiebolag, helägt av svenska staten sedan 1957. Fastigheterna på Thule-området har varit i LKAB:s ägo sedan de byggdes. Förvaltningen har skötts av FAB, Fastighets AB Malmfälten, ett företag i LKAB-koncernen. FAB förvaltar många av de kulturhistoriskt intressanta byggnaderna i Kiruna och man är således van vid både kulturmiljövårdens krav och det mervärde historicitet kan ge. Dock verkar kunskap saknas om att en av Sveriges mest framstående konkretister färgsatt fasaderna. Även kommunens broschyr Byggnader i centrala Kiruna (2008) saknar denna information. FAB har löpande kontakt med Kiruna kommuns stadsarkitekt samt fritids- och kulturförvaltningen allteftersom reparationer i fastighetsbeståndet planeras och genomförs. Någon teknisk inventering eller kulturhistorisk bestämning av färgen i Thule-området, exempelvis gällande färgskiktens bindemedel och färgnyanser, har dock inte gjorts. Kiruna kommun har en bevarandeplan från 1984. Syftet med att upprätta den var att få en övergripande uppfattning om bevarandefrågorna i hela tätorten för att sedan ha planen som underlag för övrig fysisk planering och bygglovshanteringen. Bevarandeplanen anger kommunens intentioner men är inget juridiskt dokument på det vis som en detaljplan är. Kiruna står nu inför en stadsomvandling med enorma förändringar av bebyggelsen. Detta faktum, tillsammans med att synen på vad som anses vara kulturhistoriskt värdefullt förändrats till att omfatta även modernare byggnader och miljöer, har bidragit till att man påbörjat arbetet med en ny plan. Den nya planen kommer inte att kallas bevarandeplan då den har att ta ställning till ett antal frågor som har med förändringen av Kiruna att göra. Syftet är dock detsamma som tidigare och dokumentet kommer bl.a. att ange kommunens intentioner kring kulturhistoriska miljöer. Medan denna publikation skrivs pågår arbetet med en inventering av befintlig bebyggelse och kommer, när det är avslutat, att följas av analyser, bedömningar och ställningstaganden i samverkan med politiker, länsstyrelse, allmänhet m.fl. enligt det förfaringssätt som gäller för detaljplaner.77 I bevarandeplanen från 1984 finns beslut om att fler kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer ska bevaras: ”De byggnader som är av särskilt intresse ur bevarandesynpunkt är flertalet av flerbostadshusen i Thuleområdet, d.v.s. kvarteren Tunneln, Schaktet, Orten, Pallen och Kranen. De är typiska för 1920-talets byggnadsstil och karaktäriseras av de markanta förstukvistarna och den finstämda färgsättningen.” Genom Bostadsområden

beslutet enligt bevarandeplanen kom flera av fastigheterna att betecknas med ”q” i detaljplanen, vilket innebär att ingen förändring får göras som förvanskar byggnadernas form och allmänna karaktär: ”På med q betecknat område får sådan förändring av befintlig byggnad ej vidtas som förvanskar dess yttre form och allmänna karaktär. Ny byggnad skall utformas med hänsyn till områdets egenart vad avser storlek, material, färg och karaktäristiska detaljer.”78

Kommentar

Inom företaget LKAB finns en stark tradition av att arbeta med konst och konstnärer allt sedan den förste disponenten, Hjalmar Lundbohm (1855–1926). Lundbohm räknas också som grundare av Kiruna, vilken han lät anlägga som ett gigantiskt socialt experiment när det gällde stadsplanering samt komfort och bildning för dem som arbetade i gruvan. Flera av tidens stora kulturpersonligheter och konstnärer som Carl Larsson, Bruno Liljefors, August Strindberg, Carl Wilhemson och Anders Zorn lockades till orten. Lundbohms gode vän prins Eugen har utfört altarmålningen i stadens kyrka, en byggnad som för övrigt beställdes av Lundbohm själv 1901, ritades av arkitekt Gustaf Wickman och 2001 röstades fram av svenska folket som ”Alla tiders bästa byggnad, byggd före 1950”. Hjalmar Lundbohms stora privata konstsamling köptes senare av hans brorson, konstnären Sixten Lundbohm, som donerade den till Kiruna kommun. Samlingen har sedan utökats, bl.a. genom det konstnärsstipendium som delas ut varje år sedan 1959 i syfte att bevara konstintresset i Kiruna, till att nu omfatta ca 2 000 verk. Även inom LKAB lever traditionen vidare med en stor konstsamling och ett starkt intresse att förvalta det kulturarv som företaget äger. Att vandra genom Thules pastellfärgade 1920-talsbyggnader med Jukkasjärvi som blånande fond är onekligen en skönhetsupplevelse. Också de boende, och andra kirunabor, talar om de vackra färgerna och hur väl de fungerar – även vintertid. Men få associerar färgsättningen till en medveten och konstnärlig gestaltning, även om tidigare konstpromenader och kommunens broschyr om den offentliga konsten har uppmärksammat detta.79 Kiruna står inför stora omvandlingar, med stadsflytt, om- och nybyggnationer. De områden som i bevarandeplanen markerats som kulturhistoriskt värdefulla kommer kanske att ses med nya ögon i takt med att staden rivs, flyttas och byggs upp på nytt. Pierre Olofssons uppdrag för LKAB ger en viktig inblick i konstnärens verksamhet men också av tidsandan och tankarna kring konstnärlig utsmyckning under sent 1950-tal. Förändrade krav på industriell produktion gör att Olofssons verk försvinner ett efter ett. Exempel på flyttade, försvunna eller hotade konstverk finns i det tidigare posthuset, badhuset och utsiktspaviljongen i LKAB:s sovringsverk. 78

Fallstudier

I Kiruna finns en bevarandeplan och Olofssons gestaltning av Thule är skyddad genom plan- och bygglagen i detaljplanen, vilket ger kommunen ett starkt tillsynsansvar. Kiruna är också väl rustat att ta hand om färgsättningsfrågor och liknande då staden har en stadsarkitekt, vilket saknas i många kommuner. Men det krävs ett kontinuerligt intresse för området från kommunens sida – en plan kan ändras eller hävas. Hela Kiruna är för övrigt utpekat som riksintresse, vilket innebär att staden ska hanteras varligt i kommunernas översiktsplanering och i det arbetet är det länsstyrelsen som företräder de statliga intressena i dialog med kommunen. På länsstyrelsen finns, liksom i kommunen, sakkunniga för rådgivning och tillsyn. Men generellt sett är kunskapen om konstnär och konstverk inte alltid lätt att få tag på. Det är ofta svårfångad information som ligger till grund för beskrivning och värdering, vilken sedan ska vidare till fastighetsägare och andra. Här saknas rutiner för att föra över information från register över byggnadsanknuten konst till kartläggningar av den typen som Bebyggelseregistret omfattar. Pierre Olofsson är en viktig konstnär i nationellt perspektiv, men i Kirunas kulturarv är kanske andra aspekter viktigare – som perioden kring stadens grundande och den tidigaste arkitekturen, möjligen också stadshuset av Arthur von Schmalensee och flerfamiljshus ritade av Ralph Erskine. Olofsson (och 1950-talsarkitekturen) är inte en självklar del av stadens kulturarv, vilket kan vara en anledning till att gestaltningen inte uppmärksammats mer. Här finns flera frågor att diskutera vidare, som det lokala i förhållande till det nationella och tvärtom, eller vilken del av en stads historia som ska bevaras för framtiden. En annan fråga är skillnaden mellan konst eller konstnärlig gestaltning och färgsättning. Är det avgörande för bevarande och förvaltning om det är en arkitekt eller en konstnär som har färgsatt ett bostadsområde? Och är det i så fall viktigt att i det här fallet berätta att det är just Olofsson som är konstnären, med sina nära band till staden och LKAB, för att på så sätt väcka intresse och mentalt höja verkets värde? Hur framtida generationer kommer att värdera Thule-områdets färgsättning återstår att se, liksom på vilket sätt färgsättningen kan bevaras om det blir aktuellt med genomgripande förändringar i området. På ett mer allmänt plan visar den konstnärligt gestaltade färgsättningen i Thuleområdet hur viktigt det är med kulturmärkningens skydd i den kommunala detalj- eller bevarandeplanen, men också vikten av kontinuerlig information om ett områdes historia och utveckling så att inte konstnärliga värden glöms bort när det är dags för ommålningar eller renoveringar.

Bostadsområden

Pierre Olofssons färgsättning av bostadsområdet Övre Thule, Kiruna (1950-tal). Kommunens detaljplan är viktig för att ge färgsättningen ett långsiktigt skydd. Det periodiska underhållet med ommålningar av fastigheterna kräver god kunskap om byggnadernas konstnärliga och kulturhistoriska värden.

Pierre Olofsson (1921–1996) föddes i Paris. Olofsson var elev till Otte Sköld 1937–38 innan han 1938–43 studerade vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han deltog i konkretisternas genombrottsutställning Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm 1947. Olofsson utförde, tillsammans med bland andra Randi Fisher, tidigt väggmålningar i flerbostadshus. Olofsson var förutom målare, grafiker och skulptör även efterfrågad som färgsättare till industrin, främst Husqvarna och Saab, men också LKAB och Grängesberg. Han arbetade med färgsättningar av interiörer och exteriörer av industribyggnader som bl.a. LKAB:s kulsinterverk i Kiruna. Han har även formgivit textilier och böcker och är representerad på flera museer. Han har bl.a. gjort offentliga verk för LKAB i Kiruna, Pharmacia i Uppsala, Sundsvallsbankens huvudkontor i Stockholm, Fortifikationsförvaltningen i Stockholm, Umeå universitet, Sundsvalls sporthall och T-station Danderyds sjukhus i Stockholm.

Fallstudier

Folkets Hus och Parker

Folkets Hus och Parker bildades år 2000 som ett resultat av sammanslagningen mellan Folkparkernas Centralorganisation (bildad 1905) och Folkets Husföreningarnas Riksorganisation (bildad 1932). Folkrörelsen är idag indelad i 12 regionala distrikt och äger genom sina medlemsorganisationer bl.a. mer än 200 biografer över hela landet, men även nöjesparker, små föreningshus och stora kommersiella anläggningar.80 Folkrörelsens vision har varit och är ”att skapa möjligheter för demokrati, samhällsutveckling, kulturupplevelser, nöjen, bildning och kreativt skapande genom att tillhandahålla attraktiva och angelägna mötesplatser och verksamheter för lokalsamhällets medborgare, där människans delaktighet och engagemang uppmuntras och tillvaratas”.81 Folkets Hus och Parker driver även en verksamhet med turnerande konstutställningar runt om i landet. Sveriges första Folkets Hus bildades i Kristianstad 1890 och den första folkparken invigdes i Malmö 1891. Ett mindre känt statligt stöd för offentliga miljöer är det bidrag till konstnärlig gestaltning av folkparker, Folkets Hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationernas samlingslokaler, som etablerades 1974. Syftet med detta politiska beslut var att konstnärerna skulle kunna erbjudas stimulerande arbetsuppgifter samtidigt som exempelvis Folkparkernas Centralorganisation kunde få en värdefull miljöförstärkning. 1976 antog folkparkerna vid sin kongress ett miljöprogram, vari riktlinjer fastställdes för den framtida utformningen av byggnader, naturområden och miljöer. Ett femtiotal folkparker följde upp programmet och engagerade konstnärer som fick i uppdrag att upprätta förslag till byggnader, miljöer och verksamhetsinnehåll. I konstnärernas uppgift ingick också att föreslå utförande av konstverk. Åren 1974–85 hade staten anslagit drygt 10 miljoner kronor och kommunerna hade skjutit till ungefär lika mycket för följdinvesteringar och bidrag i anslutning till de konstnärliga insatserna. För dessa medel har folkparkerna tillförts ca 200 konstverk som ridåer, lekskulpturer, fasadelement Folkets Hus och Parker

m.m., och över 150 konstnärer har varit engagerade i arbetet.82 Bildkonstens funktion i dessa byggnader skulle vara, för att citera Alfred Götz, tidigare arkitekt på Folkparkernas Centralorganisation, ”en naturlig fortsättning på den konst som får sitt uttryck i teater, musik, dans och mycket annat […] som kanske i första hand förknippas med folkparkerna. Bilden och formen vitaliserar, accentuerar, varierar folkparksmiljön. Konsten engagerar våra mänskliga sinnen, den är ett uttryck för de värderingar folkparksrörelsen står för.”83 De konstnärliga insatserna har också medverkat till att öka medvetenheten om miljön och byggnaderna i folkparkerna. Anslaget har sedan mitten av 1990-talet till och med 2009 legat på knappt 4 miljoner kronor per år. Sedan 2010 är anslaget omvandlat till ett bidrag som Riksorganisationen Folket Hus och Parker kan söka från Statens kulturråd. För 2012 beviljades ett stöd på 325 000 kronor vilket avsåg både inköp av konst och uppdrag till konstnärer för fasta konstnärliga gestaltningar. Fallstudien som har valts är en fresk till Folkets Hus i Gävle, utförd av Torsten Billman i efterkrigstid, när Folkets Husföreningarnas Riksorganisation var drygt tio år gammal. Billmans verk är intressant då det belyser efterkrigstidens behov av god konst och samlingslokaler, samtidigt som Gävle Folkets Hus är intressant då det visar på fastighetsägarens makt och betydelse genom sin äganderätt till konstverket – fallstudien ger i blixtbelysning inblick i detta att en (folketshus)förening kan gå i konkurs. Exemplet visar också den enskilde personens betydelse för verket.

Fallstudier

Ett hotat tidsdokument: Torsten Billman, Samhällsutveckling (1947) Folkets Hus, Gävle

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Torsten Billman fick uppdraget att utföra fresken Samhällsutveckling i Folkets Hus i Gävle genom Nationalmuseums och folkrörelsernas tävling och utställning God konst i hem och samlingslokaler 1945.84 Uppgiften var att föreslå en utsmyckning till en vägg för ett Folkets Hus i en medelstor svensk stad, alternativt till en läsesal i ett bibliotek. Ett antal Folkets Husföreningar, däribland den i Gävle vars hus var under uppförande, hade bidragit till prissumman på 4 500 kronor som de tre pristagarna skulle dela på. Prins Eugen hade skjutit till ytterligare 1 500 kronor till ett fjärde pris. Ett sextiotal konstnärer skickade in förslag, något som kan visa på intresset för monumentalkonst vid tiden och också på de villkor och stämningar som rådde direkt efter andra världskrigets slut. De belönade konstnärerna var, förutom Torsten Billman, Rune Hagman, Armand Rossander och Uno Vallman.85 Denna tävling är i sig intressant. Nationalmuseum och folkrörelserna – d.v.s. FHC (Folkets Husföreningarnas Centralorganisation), HSB (Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening), tidskrifterna Folket i Bild och Vi – ville värna den goda konsten och utgöra ett bålverk mot den utbredda s.k. hötorgskonsten. Utställningen God konst i hem och samlingslokaler vandrade runt i Sverige, debatterades livligt och fick stort kulturpolitiskt genomslag. Ett resultat av utställningen var att Konstfrämjandet bildades 1947 med målsättningen att erbjuda god konst för alla och att ge konstnärerna drägligare villkor.86 Konsten skulle ha en given plats i folkhemmet. Originalgrafik såldes till överkomliga priser genom Konstfrämjandet, som också gjorde stora vandringsutställningar. Kampen mot billiga reproduktioner som såldes i stora upplagor fortsatte in på 1950-talet, t.ex. anordnade Konstfrämjandet en marsch mot hötorgskonst.87

Teknik/material: fresk Arkitekt: Gösta Hedström Beställare: Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Statens konstråd Folkets Hus och Parker

Fastighetsägare: Folkets Hus Fastighet i Gävle AB Förvaltare: Folkets Hus Fastighet i Gävle AB 85

I katalogen till utställningen skriver Billman om sitt tävlingsbidrag: ”Ämnesvalet behandlar social utveckling i Sverige. Med början från 1870–80-talet då Strindberg slår upp dörrarna för realismen och låter snickaren i Vita bergen predika Radikalism. Hantverksmiljöer. Misshandel av lärpojkar i verkstäderna. Samling kring August Palm. Kravallerna vid författningsreformens genomförande. Nya samhällsförhållanden. Försvarsberedskap.”88 Torsten Billman hade tänkt sig sitt förslag i ett bibliotek, men juryn fann motivet lämpligare för en samlingslokal – och så blev det.89 Folkets Hus i Gävle fick som ersättning för donationen till tävlingspriset välja ett konstverk, och valde då Billmans förslag ”för en vägg som inte fanns annat än på papperet”, skriver konstnären senare. Han fortsätter: ”Det slutliga blev ’Samhällsutveckling’ på en större olämplig vägg i bio o teaterlokal”.90 I slutet av 1946 blev det efter en del förhandlingar, där även kommunen gick in med medel, bestämt att Billmans verk skulle utföras på en väggyta i scensalen.91 Ur kontraktet mellan Folkets Hus-rörelsen och Torsten Billman den 28 november 1946: ”Konstnären åtager och förbinder sig att i kartong med färg i storlek 3,15 x 9 m för utsmyckning av södra väggen i scensalen i Folkets Hus i Gävle utföra ett till Statens Konstråd inlämnat och den 15 januari 1947 godkänt förslag samt att, sedan kartongen eller väsentliga detaljer i full storlek av uppdragsgivaren och Konstrådets kommitterade godkänts, utföra målningen i angivna storlek på nämnda vägg. Utförandet skall ske al fresco.”92 Så skedde och målningen kunde invigas den 12 oktober 1947, dock utan konstnären som inte kunde närvara på grund av sjukdom. Huset hade stått färdigt tidigare under året, men verket tycks ändå inte finnas med i fastighetens relationshandlingar, i alla fall inte på den ritning som funnits tillgänglig för denna publikation. Konstrådet hade också bidragit med 5 000 kronor till freskens utförande, vars totala kostnad stannade vid 15 000 kronor vilket motsvarar ca 283 000 kronor i dagens penningvärde.93 Stuckatören Roberto Filobelli, från stuckatörsfirman Augusto Conte i Stockholm, anlitades för uppdraget. I den blöta putsen (al fresco) ristades huvuddragen i kompositionen, vilka fortfarande syns tydligt i släpljus. Målningen gör några nedslag i viktiga skeenden i den svenska samhällsutvecklingen – från det industriella genombrottet på 1870-talet till andra världskrigets slut. Motivet har tre centralgestalter vilka Billman särskilt ville lyfta fram, nämligen August Strindberg, August Palm och Torgny Segerstedt. Konstverket finns i salongen på scenens bakre vägg, som tillika är en yttervägg. För att skydda målningen från de aktiviteter som skedde på scenen, alltifrån teater till boxningsmatcher, sattes en skjutvägg för. Denna har allt som oftast dolt konstverket och också gjort skrapmärken i det. Andra skador är fläckar av olika slag, vattenrinningar, avskavningar och repor. Verket är också täckt av ett lager ytsmuts. Sättningsskador i ytterväggen har dessutom orsakat åtskilliga sprickor genom verket. 86

Fallstudier

Som framkommit var Torsten Billman aldrig själv nöjd med placeringen då han tyckte att han hade blivit lovad en plats i entrén. Han uttryckte också oro både över kommande sättningar och över skjutväggen, som användes alltför ofta. Billman önskade att fresken skulle vara synlig när folket kom in i sitt hus.94 Även kritikern Gustaf Näsström uttryckte sin besvikelse över att målningen inte komponerats för en särskild vägg och för att man inte kunde se den på nära håll.95 Han skriver i samband med invigningen: ”Den nya fresken har sin plats på scenrummets fondvägg i husets stora sal. Med sina 30 kvm fyller den tyvärr inte ut hela väggen, som omfattar 70 kvm. När det röda scendraperiet dras åt sidan, verkar det närmast som en västgötaklimax att få se den lilla fresken avteckna sin liggande rektangel mot den stora grå fonden, och man kan bara livligt beklaga att pengarna inte räckt längre. […] Här har vi ett exempel på det befängda i att en muralmålning inte komponeras för en bestämd vägg utan placeras en smula på måfå. […] Den bör alltså ses på nära håll och lämpar sig följaktligen föga som fonddekoration i en stor teater- och biolokal. Nerifrån salen blir också den koloristiska helhetseffekten ganska black och murrig i sina svala, lite grötiga klanger av grågulbrunt.”96 Skisser till verket, inköpta från konstnären, och flera brev som rör skissmaterialet och dess överlämnande finns på Skissernas Museum.97 De tidiga studierna och utkasten är i akvarell, tusch och bläck. Han nämner även kartonger målade med limfärg. ”En del är ju blekta en del lite ovarsamt behandlade vilket ju är ofrånkomligt vid arbetets fortskridande”, skriver Billman i ett odaterat brev till dåvarande museichef Ragnar Josephson.98 Troligen kom aldrig dessa kartonger till museet, utan finns idag i Gävle Folkets Hus respektive Hallands Konstmuseum (Halmstad). På Folkets Hus i Gävle förvaras fyra av de sex stora kartongerna till verket, inklämda i en skrubb till höger om scenen.99 Det var Konstfrämjandet som indirekt såg till att få skisserna till Gävle i samband med att verket restaurerades 1983. Billman hade skickat kartongerna till Ture Edbom, Bengt Söderhäll och Elisabeth (Kickan) Westerman (som då arbetade på Konstfrämjandet) efter att diskussioner förts kring fresken och hur skisserna skulle kunna användas. Billman ville att kartongerna skulle ramas in och ställas ut så att de blev mer tillgängliga än vad fresken kommit att bli genom sin placering. Det fanns en tanke att de skulle kunna flyttas runt mellan olika platser, som foajén i Folkets Hus, stadsbiblioteket och länsmuseet.100 Nuvarande fastighetsägare planerar att placera de fyra skisserna bakom glas i foajén.101

Folkets Hus och Parker

Fo He (19 Fo oc äg fö om är

Folket Hus (1947), Gävle, arkitekt Gösta Hedström. Konstverket Samhällsutveckling (1947) av Torsten Billman beställdes av Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Statens konstråd. Med tiden har ägande, förvaltning och verksamhet förändrats. Behovet av underhåll är idag omfattande men hur detta ska bekostas är oklart.

Ägande och förvaltning

Gävle fick sitt första Folkets Hus 1891. Dagens Folkets Hus byggdes senare, 1947, som en av de då största byggnaderna i staden. Verksamheten i huset drevs av lokalföreningen Folkets Hus, en ekonomisk förening bildad 1914 vid namn Lokalföreningen Folkets Hus UPA Gävle. Föreningen ansvarade även för förvaltningen. Ett stort antal medlemmar var andelsägare, däribland ABF Gästrikebygden, LO-facken i Gävle och Gävle arbetarekommun. Föreningen har under senare tid haft ont om pengar och byggnaden har aldrig rustats upp. För att förbättra likviditeten sålde föreningen i april 2010 sin byggnad, inklusive inventarier och konstverk, till ett nybildat bolag, Folkets Hus Fastighet i Gävle AB, där Folkets Hus-föreningen bara var minoritetsägare. Detta bolag ägs sedan 2011 till 100 % av FTM Fastigheter AB där fastighetsentreprenören Fredrik Funcke är VD. Ekonomin har trots det varit fortsatt ansträngd för Folkets Hus-föreningen, som under 2011 inte har kunnat betala någon hyra och dessutom tvingats säga upp all personal.102 Folkets Husföreningen UPA i Gävle försattes i konkurs i november 2011 och ABF Gästrikebygden har under 2011 efter förhandlingar tagit över föreningens lokaler i Gävle.103 Konstverket är dokumenterat i litteraturen, men varken genom de olika fastighetsägarnas försorg eller via antikvariska myndigheter.104 Det finns inte heller någon vårdplan för detta eller andra konstverk i fastigheten. En större vågrät spricka, liksom skador och sprickor i målningens nedre del, retuscherades 1983 av Torsten Billman själv, trots att han då hade kraftigt nedsatt syn. Dessa retuscher utfördes al secco, på torr puts, och har nu mörknat. ”Folkets hus måste börja vårda fresken bättre”, sade Billman till Gefle Dagblad i samband med arbetet.105 Det var Konstfrämjandet i Gävleborg som hade drivit fram restaureringen och Folkets Hus stod för alla kostnader. Det fanns även en ambition att ersätta skjutväggen med något höj- och sänkbart, men av de planerna blev inget. Man höll kontakt med konstnären så länge han levde. Andra kontakter med konservatorer eller antikvariska myndigheter har inte kunnat spåras bakåt i tiden.

Kommentar

Redan en knapp månad efter konstnärens död den 6 april 1989 startades en namninsamling för att rädda konstverket. Undertecknarna krävde att fresken skulle restaureras och flyttas från sin undanskymda plats och man vände sig i synnerhet till föreståndaren för Folkets Hus, Sigvard Eriksson, samt ansvariga inom kommun, länsmuseum och landsting. Eriksson konstaterade för pressen att det skulle bli oerhört kostsamt att flytta fresken, ”det skulle kosta så mycket att statsmedel troligen måste 90

Fallstudier

till”.106 Bengt Söderhäll, pedagog, kritiker och poet, var initiativtagare till namninsamlingen. Han har härefter ofta och med envishet drivit kampen för freskens bevarande och med olika medel försökt göra den känd för både gävlebor och andra.107 I uppropet 1989 stod att läsa: ”Fresken Samhällsutveckling är inte enbart en konsthistoriskt intressant målning utan även en del i vårt kulturarv, en gestaltning i form och färg av den konfliktfyllda perioden från industrialismens genombrott på 1870-talet till andra världskriget. Samhällsutveckling är en unik målning av riksintresse, inte enbart på grund av sitt konstnärliga värde och den förhållandevis sällan förekommande al frescotekniken. Samhällsutveckling berättar nämligen om det moderna Sveriges framväxt.”108 Även Statens konstråd har genom Küllike Montgomery beskrivit fresken och uttryckt sin oro över dess framtid: ”För att skydda fresken har en skjutvägg byggts framför den vilket gör att den är närmast oåtkomlig. Ändå är den ett intressant och genomarbetat konstverk av en av våra största konstnärer, en bildkonstnär som med sin proletära erfarenhet kan jämföras med arbetarförfattarna Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson. Fresken har något väsentligt att berätta. Hur ska vi få möjlighet att se den i framtiden?”.109 Denna fråga hänger idag i luften. Fastigheten där konstverket är placerat ägs sedan en tid tillbaka av Folkets Hus Fastighet i Gävle AB. Bolaget ansvarar även för fastighetens förvaltning och därmed för konstverkets. Som nämnts ovan är underhållet eftersatt, något den nye fastighetsägaren har för avsikt att åtgärda så att lokalerna hyrs och används. Som VD Fredrik Funcke själv säger: ”ett levande hus gynnar fastighetsägaren”. Men även om Billmans fresk är ett viktigt konsthistoriskt verk finns annat underhåll som måste prioriteras, av mer akut karaktär än en konservering. I avvaktan på konserveringen kommer fastighetsägaren att se till att en hittills saknad skylt om upphovsmannen sätts upp. Han har även idéer kring placering av Billmans kartonger. Funcke skriver den 11 december 2012: ”Bolaget [Folkets Hus Fastighet i Gävle AB] har idag börjat återställa delar av Foajén i Folkets hus, som den kanske såg ut 1947 och hoppas därmed kunna gå Billman till mötes gällande några av ’Kartongerna’ istället för Fresken, som är där den är.”110 För framtiden efterlyser fastighetsägaren såväl antikvarisk kunskap som, för att påskynda restaurering, finansiellt bidrag. Folkets Hus-rörelsen har inte aktivt verkat för att skydda och bevara fresken, mer än monteringen av vikväggen, vilken ju dessvärre bidragit till nya skador, samt de av konstnären utförda retuscheringarna 1983. På senare tid har dock frågan kring kulturarv uppmärksammats inom rörelsen, exempelvis under Konstdagarna den 12–13 maj 2011, då samtal fördes med bland andra Riksantikvarieämbetet. Något större intresse för fresken verkar dock inte ha funnits vare sig Folkets Hus och Parker

från kommun, museum, länsstyrelse eller statliga myndigheter, trots propåer från eldsjälar genom åren. Vid besök den 4 maj 2011 hade inte mycket hänt, och vikväggen orsakar fortfarande avskrapningar från freskens yta vilka ligger som mjäll på det svarta scengolvet.111 Problematiken kring Torsten Billmans konstverk illustrerar vad som händer med ett offentligt konstverk, som ursprungligen åtminstone delvis bekostades med statliga medel, i en miljö med ägarskiften och förändrad förvaltning. Hyresgästerna, däribland beställaren av konstverket, har skiftat och den framtida verksamheten i huset är oklar. Fastigheten är inte byggnadsminne. Konstverket skadas genom sin placering och de kartonger till verket som finns på platsen löper stor risk att fara illa. Ända sedan 1983 har försök gjorts att intressera ansvariga för verkets bevarande. Mot bakgrund av detta aktualiseras frågan om det är rimligt att ett konstverk vilket kan betraktas som nationellt intresse och kulturarv enbart ska ses som en lokal angelägenhet. Liksom för andra byggnadsanknutna konstverk gäller att statliga tillsynsmyndigheter, som Riksantikvarieämbetet, Statens konstråd och länsstyrelserna, borde ha bättre möjlighet att samverka och agera tillsammans med fastighetsägaren för att Billmans verk ska kunna bevaras för framtida generationer.

Prolog

I samband med arbetet med fallstudierna riktades uppmärksamheten åter mot Billmans verk. Under tidig vår 2013 skedde detta genom föredrag, visningar, tidningsartiklar, filmarbete och TV-inspelningar. Uppmärksamheten föranledde en interpellation i Gävle kommunfullmäktige den 25 mars 2013 där frågan ställdes vilka planer som fanns för att rädda Samhällsutveckling för framtiden. Konstcentrum i Gävle fick därefter i uppdrag att utreda möjligheter för restaurering, skydd, finansiering och tillgängliggörande, ett uppdrag som redovisas till kulturoch fritidsnämnden.112

Torsten Billman (1909–1989) var målare, tecknare, grafiker och illustratör. 1931 blev han antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg med inriktningen bokillustration, och studerade vid Valands konstskola i Göteborg 1933–34. I unga år gick han till sjöss och erfarenheterna präglade hans uttrycksfulla realism i engagerade tidsbilder kring aktuella samhällsfrågor. Som grafiker illustrerade han flera verk, bl.a. Dostojevskijs Brott och straff och Harry Martinsons Nomad. Han utförde ett flertal fresker i offentliga miljöer, förutom Samhällsutveckling i Folkets Hus i Gävle (1947) även Till sjöfolket – Havets arbetare i Nya Sjömanshemmet i Göteborg (1944), Framför Smålands Taberg i Norrahammars Folkets Hus (1949) och Släps gamla kyrka i Släps kyrka (1977). 92

Fallstudier

Kraftverk

Under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet gjordes stora satsningar på byggnadsanknuten konst i eller vid industrimiljöer. LKAB:s tidiga samarbeten med konstnären Pierre Olofsson har redan nämnts och ett annat exempel är väggmålning och färgsättning av Jörgen Fogelquist för Frans Suells tobaksfabrik i Malmö (1967).113 Flera av kraftverken fick också konstnärliga gestaltningar och i Jämtlands län har dessa industrihistoriska kulturarv kartlagts av länsstyrelsen under 2001–02 och 2012 genom medel från Riksantikvarieämbetet.114 I samband med detta arbete konstaterar länsstyrelsen att en alltmer tilltagande miljödebatt ledde till att kraftbolagen på olika sätt sökte kompensera för ingreppen i naturen, bl.a. genom landskapsvård och konstnärlig utsmyckning. I form av bygdeavgifter har bolagen årligen också betalat in pengar till länsstyrelserna, som fördelat medel till sökande i berörd bygd. Avgiften hade redan införts med 1918 års Vattenlag (SFS 1918:523), som en sorts kompensation för de olägenheter exploateringen medfört och skulle bl.a. användas för allmänna ändamål som främjade näringsliv, service eller annan nytta för bygden.115 Kanske fanns även sådana tankar i samband med den konstnärliga gestaltningen av värmeverket i Umeå. Under 1900-talets första hälft gjordes stora statliga investeringar i utbyggnaden av vattenkraft, möjliggjorda genom ett samförstånd mellan de politiska partierna. Denna utbyggnad började ifrågasättas först under 1960-talet i samband med dåvarande exploatering av markområden och älvar, som Sarek och Vindelälven.116 Samtidigt växte inflyttningen till städerna och människornas livsvillkor förändrades. Behovet av el och värme ökade för både industrin och privat konsumtion. Idag är el en så självklar del i våra hem att det är svårt att föreställa sig att det exempelvis 1938 hölls kurser i elektrisk matlagning.117 Den första anläggningen för fjärrvärme i Sverige byggdes i Karlstad 1948 och följdes under 1950-talet av ytterligare nio i andra städer. Målet var från Kraftverk

början en kombinerad elproduktion då man trodde att vattenkraften snart skulle vara fullt utbyggd vilket i sin tur skulle öka behovet av värmekraftverk. Men det fanns också ett växande avfallsproblem och ökade luftföroreningar på grund av det stora antalet enskilda oljepannor. Så var det exempelvis i Umeå, där AB Umeå Värmeverk bildas 1965. Andra former för elproduktion började diskuteras. Under 1970-talet byggdes flera fjärrvärmesystem även i mindre städer i syfte att ersätta den dyra oljan. Sveriges första kärnkraftverk invigs 1972 i Oskarshamn, året före den första oljekrisen. När ytterligare kärnkraftverk tillkom fanns det inte längre något behov av kraftvärme, det blev istället vanligare med renodlade värmeverk.118

Fallstudier

Monumental byggnadskonst i förfall: Lars Englund och Einar Höste Emaljvägg och Utbrytande plan (1968) Värmeverket, Ålidhem, Umeå

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Lars Englunds och Einar Höstes uppdrag skedde i samband med den arkitektoniska gestaltningen av byggnaden.119 G Wikander skriver 1971 i ett brev till Arkiv för dekorativ konst (nuvarande Skissernas Museum): ”Redan i samband med att arkitekterna arbetade med de första skissförslagen väcktes frågan om ett ev samarbete med ett par konstnärer som vore tänkbara som medarbetare vid utformningen av fasadpartierna och den yttre formgivningen av huskropparna. Denna idé föredrogs i styrelsen – som huvudman för byggnaden står ett av kommunen till 100 % ägt Aktiebolag, nämligen AB Umeå Värmeverk – den 30.1.1967. Vid sammanträde den 11.4.1967 beslöt styrelsen att ’konstnärerna Einar Höste och Lars Englund (skulle) anlitas som särskilda konstnärliga medarbetare inom en total kostnadsram, ej överstigande 80 000 kronor – inkluderande såväl ersättning till konstnärerna som de egentliga kostnaderna för utsmyckningen.’ Enligt det kontrakt som sedermera upprättades mellan bolaget och ovan nämnda konstnärer skall ’Englund utföra en emaljmålning om 250 m2 och Höste en betongrelief om 175 m2’.”120 Einar Höste beskriver tillkomsten av verket, som mäter 4 x 34 meter, med ord och teckningar i ett brev till Mailis Stensman vid Arkiv för dekorativ konst, den 13 november 1972: Umeåjobbet började för min del med en relief, tillverkad av biltak år 1961. […] Samma idé använde jag sedan i en tävling om Östra kyrkogården i Karlskoga. Jag tänkte mig en konkav skärm 5 x 5 met stående i en damm i slutet av en väg som leder in i området. Bakom skärmen en asklund. Kyrkofullmäktige gillade dock inte förslaget som röstades ned trots juryns 1:pris och förordande om tillverkning. I det

Teknik/material: emalj och betong Arkitekt: Svenska Riksbyggens arkitekter (avdelning för specialprojektering) genom Lennart Green och Vera Spartalj Kraftverk

Beställare: Umeå Energi, Umeå kommun Fastighetsägare: Umeå Energi, Umeå kommun Förvaltare: Umeå Energi, Umeå kommun 95

Värmeverket (1968), Ålidhem, Umeå, Svenska Riksbyggens arkitekter (avdelning för specialprojektering) genom Lennart Green och Vera Spartalj. Exteriören är

konstnärligt gestaltad av Lars Englund och Einar Höste. Drygt fyra decennier skiljer mellan bilderna.

läget och i samband med en utställning som Lasse [Lars Englund] och jag hade på Byggtjänst i Sthlm fick vi erbjudandet om sopförbränningstationen i Umeå. Utställningen kallade vi ”Variabla reliefer i betong” varför man kan anta att Riksbyggens arkitekter väntade sig att vi skulle strukturera betongfasaderna. Men jag kände mer för att få min skärmidé utförd någonstans. Så jag anpassade formatet till byggnaden. Lasse gjorde likadant med en av sina målningar. Något samarbete med arkitekterna förekom egentligen inte. Trots att vi var mycket tidigt ute. Byggnaden var knappt påtänkt när vi började. Men ark. Vera Spartalj hade redan en klar och bestämd bild av hur byggnaden skulle se ut. Vi valde i stort sett väggar och uttryckssätt.121 Fasaden är i princip utan öppningar: två huskroppar med en skorsten emellan. Lars Englunds verk är utfört i emalj på det vänstra fältet och Einar Höstes betongskärm upptar det högra. De avsatta medlen, 80 000 kronor motsvarar i dagens penningvärde ca 678 400 kronor – ett belopp som knappast kan ha räckt, även om inte sådana diskussioner finns dokumenterade.122 Från början fanns planer på att en spegeldamm skulle anordnas väster om verket. Pengarna räckte inte till detta, utan planerna sköts på framtiden. Wikander (1971): ”Dock har härvarande stadsträdgårdsmästare genomfört en ordentlig gallring av den skogsdunge som nu i någon mån skymmer anläggningen så att man i vart fall kan ana sig till vad konstnärerna och arkitekterna siktat till.”123 Vissa ändringar har skett efter att fasaden färdigställdes 1968. Enligt uppgift har väggen med emaljer plockats ner den 12 oktober 2007 i samband med en brand i lokalen innanför. Om så varit fallet har inte kunnat styrkas. Betongväggen har försetts med ett ytskydd av epoxy, dock inte på skärmen. Fasadens utsida har ändrats genom att en mindre anläggning byggts till mellan emaljväggen och betongskärmen. Tillbyggnaden gömmer en rökgasanläggning, ett miljökrav för att skorsten skulle få användas. Vid tillbyggnaden sökte man en anpassning till såväl arkitektur som konstverk. Nerfallet från skorstenen har kommit att skada väggen, huvudsakligen emaljen, vilket syns som diagonala droppspår. Emaljen har även rostskador och några emaljplattor sitter löst. På betongskärmen finns alger, i synnerhet på baksidan av den. Duvor håller till på de utskjutande delarna och deras spillning blir grogrund för nya växter. Arbetet med E4:ans nya sträckning pågår i byggnadens omedelbara närhet vilket har medfört ökad nedsmutsning – samtidigt som rengöring av väggen inte utförts på sistone just på grund av den kontinuerliga nedsmutsning vägarbetet medför.

Fallstudier

Ägande och förvaltning

Ägare till fastigheten, och därmed konstverket, har hela tiden varit Umeå kommun, om än genom olika bolagsformer. 1965 bildade kommunen AB Umeå Värmeverk i syfte att driva en avfallsförbränningsanläggning, värmeverket på Ålidhem. Beslutet hade tagits i stadsfullmäktige året innan, för att lösa ett växande avfallsproblem och ökade luftföroreningar orsakade av det stora antalet enskilda oljepannor i staden. 1981 förenades Elverket, ett företag som startade 1911, och Värmeverket till ett kommunalt aktiebolag med namnet AB Umeå Energiverk som 1986 bytte namn till Umeå Energi AB.124 Företaget har även ansvarat för förvaltning. Konstverken redovisades redan i bygglovsansökan och finns enligt ägaren i fastighetens relationshandlingar. Konstverken inventeras inte systematiskt men fasaden åtgärdas när det finns behov eller i samband med vårstädning runt fastigheten – och ”finns behov finns pengar”.125 Även om konstverken vetter mot staden är de vid värmeverkets horisont på baksidan, vända bort från entré och innergård. Inga kontakter har skett med vare sig konservatorer, konstnärer eller antikvariska myndigheter. Konstnärerna var enligt uppgift inte heller med på platsen vid uppförandet av konstverken på 1960-talet.126

Kommentar

Konstverken som beskrivits finns på en byggnad där man kanske inte skulle vänta sig konstverk av denna omfattning – en anläggning som dels innehållit avfallsdestruktion, dels ett värmeverk där flis och hushållsavfall blir till energi – dessutom placerad i stadens utkant. Men som beskrevs inledningsvis har det gjorts stora satsningar i industrimiljöer, både på arkitektur och på konstnärlig gestaltning runt om i landet. Detta har för övrigt även uppmärksammats av Länsstyrelsen Jämtlands län, som under 2011 inventerat de anläggningar som finns i länet. Placeringen av konstverken i stadens utkant ska kanske också ses i ljuset av 1960- och 1970-talens stora satsningar på konst i bostadsområden. Det kan tilläggas att det vid denna tid fanns en stor kraft i staden, med nytt universitet och det nya bostadsområdet Ålidhem där studenterna skulle bo. Umeå Energi är med och skapar den nya staden. Det var också starka politiska rörelser under denna tid. Dessutom fanns en eldsjäl vid Umeå Energi och ett starkt kommunalråd, vilka säkerligen bidrog till att göra stora satsningar möjliga. Anledningen till de stora satsningarna är således troligen flera. Både tidsandan och personliga intressen spelar sannolikt en roll. Symbolvärdet för de byggnader som tillhandahöll ny standard i form av centralvärme ska i sammanhanget inte heller underskattas. Från början var man osäker på Kraftverk

Vänster: Lars Englund, Emaljvägg (1968). Höger: Einar Höste, Utbrytande plan (1968). I kommunens handledning Byggnadsordning för Sofiehem och Ålidhem beskrivs värmeverket som särskilt värdefullt. Men behovet av underhåll är stort.

om värmeverket på Ålidhem skulle vara kvar, huruvida det skulle bära sig. En plan B kan ha varit att använda byggnaden som konserthus, något som rummen innanför också förberetts för. Dessa uppgifter har dock inte gått att bekräfta. Klart är i alla fall att några år efter det att värmeverket stod färdigbyggt inträffade oljekrisen (1974) och efterfrågan på elvärme och fjärrvärme ökade. Sedan konstverken kom på plats har de haft samma ägare och förvaltare, Umeå kommun, men i olika (bolags)former. Det har funnits en tradition kring att satsa på arkitektur och konstnärlig gestaltning, vilket också syns på de nya kraftvärmeverken vid Dåvamyren (Dåva 1, invigt 2000, och Dåva 2, invigt 2010) några mil utanför staden. Invid Ålidhemsanläggningen finns en stor ackumulatortank, byggd 1986, vars fasad syns vida omkring – även denna är gestaltad av Lars Englund, Aurora Borealis. Umeå Energi AB gör fortfarande konstsatsningar, även vid den nya anläggningen Dåva kraftvärmeverk utanför Umeå. Man gör också satsningar inne i staden. Några år efter invigningen av kraftvärmeverket Dåva 1 tillkom Mikael Richters två fjärrvärmeuppvärmda betongbänkar, Laddningsplats för ljushuvuden (2002) vid Operaplan. Det finns inom Umeå Energi en medvetenhet om och stolthet över det äldre värmeverket och dess konstverk på Ålidhem, något som också rubriken ”Konst och Kultur” på hemsidan vittnar om. Samtidigt är det naturligt att verksamhetens fokus ligger på den nya anläggningen i Dåvamyren där den större delen av produktionen finns idag. Den panna som tidigare användes för att elda avfall byggdes om 2005 och hanterar nu biobränsle, och här finns ytterligare en biobränslepanna samt ett par olje- och elpannor. Efter tillkomsten av Dåva 2 utgör Ålidhems värmeverk främst en reservanläggning, att ta hjälp av när höst- och vinterkylan slår till. För Umeå Energi gäller det att kunna hitta lönsamma produktionsmöjligheter även för det mindre värmeverket, som nu ligger nära stadens bebyggelse. Verksamheten har varit på väg att ändras flera gånger och idag utnyttjas verket inte till fullo. På sikt kanske diskussionen kommer att handla om huruvida värmeverket ska vara kvar eller inte. Just nu pågår ombyggnationer runt verket och hela staden är i en expansiv förändringsfas. Hur det kommer att påverka området där Ålidhemsverket ligger är svårt att överblicka. Inom Umeå Energi har den engagerade person, som var med vid konstverkens tillblivelse, nu gått i pension. Han hade kunskap om historien kring verken, kände till anekdoter och visste hur verken har förvaltats. Denna kunskap finns bara delvis nerskriven i företagets arkiv, ett arkiv som flyttats flera gånger och inte är helt lättillgängligt. Konstverken finns på byggnadens baksida, vända mot staden. Hur det nya vägbygget och eventuella andra byggplaner kommer att påverka vad som uppfattas som framsida eller ”ansikte utåt” återstår att se. Fler förändringar har skett över tid, somliga nästan omärkliga. Vid jämförelse med bild102

Fallstudier

material från slutet av 1960-talet ser man att muren under konstverken har förändrats. Från att ha varit en meterhög och fyrkantigt stram mur, är den under Höstes verk numera välvd inåt, mot konstverket, och under Englunds emaljer finns bara en decimeterhög rest av muren kvar. De planteringar som helt naturligt var mycket låga från början har nu vuxit sig höga. Buskar och småbjörkar växer in över verket och skulle behöva hållas efter. Umeå Energi ansvarar praktiskt och ekonomiskt för konstverkens förvaltning, men skulle gärna se en ökad samverkan med antikvariska myndigheter och museer när det gäller råd och riktlinjer kring bevarandefrågor. Kraftvärmeverket på Ålidhem har haft en förvånansvärt anonym tillvaro trots att det exempelvis finns med i internationella publikationer.127 G Wikander konstaterade för övrigt redan 1971 i det ovan citerade brevet att ”konstverken har föranlett förvånansvärt liten uppmärksamhet i pressen.”128 Över tid sker förändringar kring exempelvis konsthistorisk och konstvetenskaplig värdering av konstnärskap. Här kan nämnas Lars Englunds separatutställning på Moderna Museet 2005, och det finns fler liknande exempel bland fallstudierna i denna publikation. Det skulle vara intressant att jämföra den skillnad i värdering som ibland tycks finnas mellan en och samma konstnärs s.k. lösa konstverk och byggnadsanknutna offentliga konstverk. I kommunens handledning Byggnadsordning för Sofiehem och Ålidhem behandlas stadsdelarnas karaktärsdrag som vägledning vid hantering av plan- och bygglovsärenden. Allmänna råd och förhållningssätt till bebyggelse och miljö beskrivs. Under rubriken ”Särskilt värdefulla enstaka hus” presenteras fastigheter med särskilt stort kulturhistoriskt, arkitektoniskt eller miljömässigt värde och här återfinns värmeverket. I inledningen påminns om att karaktären på de hus som finns med inte får förvanskas i enlighet med plan- och bygglagen 3 kap. 12 §, och man hänvisar både till bygglovshandläggarna på Samhällsbyggnadskontoret och till byggnadsantikvarierna på Västerbottens museum. Om värmeverket står kortfattat: ”Ålidhems värmeverk med internationellt uppmärksammad arkitektur. Skulpturalt formad fasad i betong. Explosionsskydd mot ålidhemsbebyggelsen formgivet av konstnären Einar Höste. Östfasaden förvanskad genom om- och påbyggnad. Landmärke vid Kolbäcksvägen med högt bevarandevärde. Byggnaden bör ges formellt skydd, vårdas och förvaltas med respekt för ursprungsarkitekturen.”129 Man kan bara instämma.

Lars Englund (f. 1933), skulptör och grafiker. Englund är utbildad på Fernand Légers skola i Paris och har sedan 1960-talet bl.a. arbetat med att integrera skulptural form med arkitektur. Han utgår ofta från några få grundformer, små monterbara enheter, vilka med oändlig variationsrikedom kan byggas samman efter olika system. Englund experimenterar med olika material som plast, stål, aluminium och kolfiber. Offentliga verk Kraftverk

103

i urval, förutom Emaljvägg till Ålidhems värmeverk i Umeå (1967), Betongrelief för Televerket i Örebro (1973), Instabil i Hammarby Sjöstad i Stockholm, till exempel i Kullagymnasiet i Höganäs (1997) och Stabil i Borås (2010). Han har haft en mängd separatutställningar, bl.a. på Moderna Museet 2005. Einar Höste (1930–2013), skulptör. Höste studerade vid Konstfackskolan i Stockholm 1950. Han deltog i utställningen Rörelse i konsten 1961 på Moderna Museet och hade sin första separatutställning på Galleri Observatorium i Stockholm 1962. Han arbetade konsekvent med enkla rumsliga former, som kuben, klotet och fragment av dessa, ofta i subtil samklang med den omgivande arkitekturen. Exempel på offentliga verk förutom Utbrytande plan i betong för Ålidhems värmeverk i Umeå (1969) är Genomgående skålform och Varierad skålform i bostadsområdet Navestad i Norrköping (1970–72), Rymdfackverk på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge (1983), Ändlös vägg för Knutpunkten i Helsingborg (1991) och Mätpunkt i Gamla stan i Stockholm (1999).

104

Fallstudier

Kulturhus

Många kulturhus uppfördes under 1970-talet, däribland Stockholms kulturhus som invigdes 1974 och Centre Pompidou i Paris som slog upp portarna 1977. Idag finns sammanlagt 171 kulturhus i Sverige. Det innebär att nästan fyra av tio kommuner har ett kulturhus och antalet växer, mer än två av tio är byggda efter millennieskiftet. Detta framkommer i en undersökning om vilka kulturbyggnader som finns i landet utförd av Sveriges kommuner och landsting, där man också konstaterar att de framför allt används till musik. Kulturhusen har olika huvudmän, men kommunerna äger en majoritet av anläggningarna, nästan sju av tio, och tar därmed ett stort ekonomiskt ansvar.130 Kulturhuset i Skövde är Sveriges äldsta, ritat av Hans-Erland Heineman och invigt 1964. Arkitekten ville skapa en mångfunktionell byggnad utan gränser mellan olika konstnärliga uttrycksformer och i Skövde Kulturhus erbjuds idag bibliotek, bio, dansrotunda, konsthall, konstmuseum, teater, konferens- och möteslokaler, café och restaurang under samma tak. Heineman ville också förändra kulturlokalerna från uppvisningsrum till aktivitetsmiljö, något som speglar tidsandan. Kulturell demokrati och delaktighet skulle skapa ett kulturens vardagsrum, till för alla medborgare.131 Stora förändringar gjordes 1993–95, då ett helt nytt konstmuseum i tre plan tillkom i lokaler som Folkets Hus tidigare disponerat. Ytterligare förändringar har gjorts i den relativt stora ombyggnationen våren 2013 som huvudsakligen påverkade entréplan, trapphall och restaurang. I kulturhuset finns, förutom verket av Vera Nilsson som beskrivs nedan, också en relief av Siri Derkert och en keramisk vägg av Anders Liljefors. Kulturhus

105

Fast eller löst – byggnadsanknutet eller inte? Vera Nilsson, Penning contra liv (1938) Skövde Kulturhus (1964)

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Verket Penning contra liv är en ljungande protest mot våld, makt- och penningbegär. Bakgrunden till verket är spanska inbördeskriget 1936–39 och de våldshandlingar det förde med sig. Vera Nilsson skapade verket på 8 månader, en stor duk om ca 4 x 6 meter. Målningen utfördes med Plakafärg, en emulsionsbaserad färgtyp. Tanken med färgvalet var att den stora målningen skulle sättas upp på någon husgavel och där, synlig vida omkring, väcka avsky mot kriget och sympati för den kämpande spanska republiken. Så blev det nu inte, istället visades målningen under 1939 först på Konstakademien, sedan på Liljevalchs konsthall och slutligen på Mässhallen i Göteborg. Den ställdes även ut 1945 av Sveriges Allmänna Konstförening, då konstkritikern Gustaf Näsström fann den svidande aktuell, och 1946 på Clartés jubileumsutställning, Stockholms Högskola. Efter spanska inbördeskrigets slut var det inte längre aktuellt att sätta upp Penning contra liv på någon husgavel och andra placeringsmöjligheter söktes – utan resultat. Vera Nilsson fick istället i åratal betala hyra till Transportbolaget för förvaring. Först när Yngve Nordström, intendent i Skövde, började intressera sig för verket i samband med det planerade kulturhuset fick det sin plats, också tack vare att arkitekten Heineman ändrade sina ritningar något.132 Penning contra liv är alltså inte utfört för den plats där verket är placerat, utan snarare har platsen – d.v.s. byggnaden – anpassats efter konstverket. Valet av fallstudie tydliggör definitionen av byggnadsanknutna konstverk där riktade inköp gjorts av redan befintliga konstverk för att placera dem i eller vid en speciell byggnad, även om de kan uppfattas som lös konst. Verket är placerat utanför ingången till Stadsteatern, lite undanskymt i övre teaterfoajén. Vid byggnationen dimensionerades inte bara

Teknik/material: måleri på duk Arkitekt: Hans-Erland Heineman Beställare (i samband med inköp): Skövde kommun 106

Fastighetsägare: Skövde kommun Förvaltare: Skövde kommun

Fallstudier

väggen för verket, utan även ljusinsläppet som är jämnt och indirekt över målningen. Inför placeringen hade man kontakt med Nilsson. Verket är tydligt markerat med skylt och det finns dessutom en liten utställning om konstnär och konstverk. Målningen är inte ramad utan monterad direkt mot väggen med metallbleck. Trots att målningen hänger längst inne i en alkov har den fått repor och blivit skavd både över ytan och längs kanterna. Ytan är täckt av ett tunt lager smuts. De pastosa färgpartierna har krackelerat och färgen har till viss del mattats. Målningen har konserverats vid tidigare tillfälle. En reva uppkom under tidigt 1970-tal, varvid en konservator åtgärdade skadan. Ingen dokumentation finns kvar då handlingar försvann i samband med att stadens kanslibyggnad brann under 1980-talet.

Ägande och förvaltning

Konstverket har sedan det inköptes hela tiden ägts och förvaltats av Skövde kommun. Det är dokumenterat och registrerat och omnämns i kommunens inventering som inköpt konst tillhörande Konstmuseets samlingar vid Skövde Kulturhus. Konstenheten inom kulturförvaltningen ansvarar för kommunens konstsamling och för offentlig konstnärlig gestaltning. Ansvaret innebär registrering, vård och inköp av offentlig konst. Inventeringar utförs regelbundet. I Skövde har också kommunens invånare sedan 2009 möjlighet att bli fadder för ett offentligt konstverk, ett system som sedan 2006 är infört i Borås kommun. För närvarande har nästan 85 % av stadens skulpturer en eller flera faddrar. Ännu har inte systemet utvärderats, men det skulle vara intressant att se hur systemet fungerar över tid, när den första entusiasmen över fadderskapet lagt sig. Då konstenheten får påpekande om åverkan eller andra restaureringsbehov beställs åtgärder av den tekniska förvaltningen, men specialistkompetens, som konservatorns, måste köpas in. Medel för omvårdnad äskas separat och då närmare samarbete med specialister saknas kan detta leda till att åtgärder inte sker förrän i sista minuten eller då skadan är akut, vilket som regel blir extra kostsamt. Under 2012 uppdrogs åt konservator att färdigställa en vård- och underhållsplan för kommunens offentliga konst placerad utomhus, däremot inte för de byggnadsanknutna (eller lösa) verk som är placerade inomhus. Vid genomgången registrerades även konstverk som placerats och köpts in av privata aktörer. Kommunledningen gav ett särskilt bidrag för att möjliggöra restaurering av ett tiotal verk samma år och till planen fördes också förundersökningar av ett tiotal prioriterade konstverk som underlag för kommande insatser. Numera finns en särskild fond där medel kan äskas för underhåll Kulturhus

107

Skövde Kulturhus, arkitekt Hans-Erland Heineman. Målningen Penning contra liv (1938) av Vera Nilsson integrerades i kulturhuset när det uppfördes 1964. Byggnadens arkitektur anpassades delvis efter konstverket som därmed kom att betraktas som byggnadsanknutet.

och vård av konstverk i den offentliga miljön. Planer finns på att genomföra ett förvaltningsövergripande utbildningsprogram där frågor kring vård av offentlig konst hanteras, där förhoppningen är att de strukturer som finns inom Västra Götalandsregionen kanske på sikt kan leda till delade eller gemensamma kompetenser och ansvarsområden.

Kommentar

Vera Nilssons verk är inte ett byggnadsanknutet konstverk i den meningen att det är skapat av konstnären med intentionen att vara placerat just i Skövde Kulturhus. Å andra sidan gjordes en ändring av fastighetens ritning för att kunna rymma konstverket och det har sedan dess en fast placering här. Jordabalken 2 kap. 2 §: ”Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna.” Målningen skulle kanske kunna betraktas som ”semibyggnadsanknuten”. Om verket istället betraktas som en sorts deposition skulle det åtminstone i teorin kunna skyddas genom q-märkning i detaljplanen. Vad skyddet innebär preciseras med skyddsbestämmelser på plankartan och kan reglera sådant som vanligtvis inte är bygglovspliktigt, som interiörer eller hur underhåll ska utföras. Ett sådant skydd gäller dock inte byggnadens inventarier. Leker man däremot med tanken att verket hade varit en kyrklig inventarie i en kyrkobyggnad hade skyddet varit mycket starkare. Dessa föremål ska enligt lag förvaras och vårdas väl av ägaren, Svenska kyrkan, och länsstyrelsen har tillsynsansvar. Det finns också möjlighet att söka bidrag till konservering genom den kyrkoantikvariska ersättningen. Vera Nilssons konstverk har genom sin placering i Skövde Kulturhus getts en skyddad placering nära Konstenheten, kommunens organisation för vård av den offentliga konsten. Verket hänger så att det är utsatt för minsta möjliga skaderisk. Möjligen skulle Vera Nilsson själv tycka att platsen är alltför dold, hon som en gång gjorde målningen för att hängas utomhus och ses av många. Skövde Kulturhus var 2005 under prövning för byggnadsminnesmärkning inför 2015, något som inte verkar ha effektuerats.133 Under våren 2013 har fastigheten genomgått vissa förändringar i entréplanet. Ombyggnationer kan medföra hot mot byggnadsanknutna konstverk, men de aktuella planerna har inte berört Nilssons målning på annat sätt än att det fick en förbättrad belysning.

110

Fallstudier

Vera Nilsson (1888–1979) studerade vid Tekniska skolan (Konstfack) i Stockholm 1906–09 och för Carl Wilhelmson vid Valand 1910 samt för Le Fauconnier i Paris 1911– 12. Nilsson utvecklade en sällsynt rik och personlig färghållning med tonvikt vid rött och jordfärger. Hon anses som en av Sveriges tidigaste och främsta expressionister. Hennes porträtt var banbrytande, i synnerhet hennes barnmålningar där hon skildrade barnets karaktär och integritet. Nilssons verk har både nationell och internationell förankring. Under långa perioder var hon bosatt i Frankrike, Spanien och Italien. Hon ställde under 1920- och 1930-talen ut med Falangen, Unionalen samt på Galleri Färg och Form, separat första gången 1933. Nilsson engagerade sig i sociala frågor och i freds- och miljöarbete, vilket i hennes verk fick sitt främsta uttryck i den stora och här aktuella målningen Penning contra liv (1938). En vistelse i Senegal i slutet på 1940-talet inspirerade hennes konst under 1940- och 1950-talen. 1948 fick hon som första kvinna ta emot Prins Eugen-medaljen och 1954 valdes hon in i Konstakademien som den första kvinnan i dess 200-åriga historia. Från 1950-talet utförde Nilsson flera offentliga verk, bl.a. Sagan om solen och stormen för Västertorps skola i Stockholm (1951), Händer för Djurgårdsskolan i Eskilstuna (1954) och De tre vise männen för Nacksta kyrka, Sundsvall (invigd 1969). Hon ivrade varmt för att konsten skulle få en plats i Stockholms tunnelbana när denna började byggas på 1950-talet. Nilsson kom att spela en avgörande roll för konsten i tunnelbanan genom att på olika vis påverka stockholmspolitiker och ledningen vid Stockholms Spårvägar. Hon utförde själv en mosaikpelare på T-station T-centralen, Det Klara som trots allt inte försvinner (1957).

Kulturhus

111

Post- och televerk

Under 1990-talet inleddes en period av bolagisering av flera statliga affärsdrivande verk (se kapitlet ”Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst”) – Postverket blev exempelvis Posten AB, Televerket blev Telia AB och Televerket Radio blev Teracom AB.134 Post- och telestyrelsen (PTS) blev den svenska statliga förvaltningsmyndighet som under Näringsdepartementet fick det samlade ansvaret inom områdena post och elektronisk kommunikation (telekommunikationer, IT och radio). PTS hade – med namnet Telestyrelsen – bildats 1 juli 1992 inför Televerkets bolagisering, genom en sammanslagning av Televerkets frekvensförvaltning och Statens Telenämnd. Med detta överfördes Televerkets myndighetsroll till Telestyrelsen. Riksdagen beslutade exempelvis om lag om radiokommunikation och telelag vilket gav Telestyrelsen nya ansvarsområden inom radiooch teleområdet. Verksamheten för rundradioutsändning, d.v.s. distribution av signaler för ljudradio (radio) och bilder (television) för allmän mottagning (jämför engelskans broadcasting), inom dåvarande Televerket Radio, fördes över till det nya aktiebolaget Teracom samma år. Televerkets återstående affärsverksamhet inom telefoni, mobiltelefoni och data- eller TV-nät överfördes ett år senare, den 1 juli 1993 (samma år som Televerket fyllde 140), till det nybildade Telia AB som blev ett aktiebolag med den svenska staten som ensam ägare. Så småningom, 2003, slogs Telia samman med finska Sonera till Telia Sonera AB. Den 1 januari 1993 hade Postverkets monopol på brevbefordran avskaffats, och den 1 mars 1994 ombildades Postverket – ett affärsverk med anor från 1636 – till det statliga bolaget Posten AB. Ansvaret för myndighetsutövning överfördes till Telestyrelsen, som samtidigt bytte namn till Post- och telestyrelsen.135 Posten AB är idag en del av PostNord AB, som bildades 2009 genom samgåendet mellan Post Danmark A/S och Posten AB, en koncern som 2011 hade över 40 000 medarbetare och en omsättning på drygt 39 miljarder 112

Fallstudier

kronor. Moderbolaget PostNord AB är ett svenskt publikt bolag som ägs till 40 % av den danska staten och till 60 % av den svenska, med röstfördelningen 50/50 mellan ägarna. Under 2000-talets första år gjorde Posten en omfattande förändring av servicenätet. De traditionella postkontoren lades ner och ersattes av Företagscenter (dåvarande Postcenter, huvudsakligen avsedda för företag) och Postombud (tidigare serviceställen/partner) för brev och paket – exempelvis bensinstationer eller livsmedelsbutiker. Postens kassatjänster flyttades till ett dotterbolag med namnet Svensk Kassaservice.136 Teracom äger och driver det svenska marknätet för radio och TV. Förutom distribution av radio och TV erbjuder företaget inplaceringar och service i bolagets master och byggnader samt kapacitetstjänster till företag, organisationer och myndigheter. Marknätet består av ett stamnät som sammanbinder de ca 600 sändarstationerna samt ett särskilt nät för övervakning av driften. Sedan november 2007 är alla TV-sändningar via marknätet i Sverige digitala, en av de största teknikförändringarna i TV-historien. Svenska staten är ensam ägare till Teracom Group AB som är ett svenskt aktiebolag med säte i Stockholm. Teracom Group AB är moderbolag i koncernen sedan juni 2011, som vid utgången av samma år också bestod av de rörelsedrivande dotterbolagen Teracom AB och Boxer TV-Access AB i Sverige, Teracom A/S och Boxer TV A/S i Danmark samt Digi TV Plus Oy i Finland.137 Teracom förvaltar det 155 meter höga Kaknästornet, där omkring 60 av Teracoms medarbetare arbetar. Kaknästornet är knutpunkten för radiooch TV-trafiken i Sverige. Det är därifrån alla förbindelser och sändare styrs och kontrolleras. Större delen av satellitkommunikationen går via satellitstationen Skyport Kaknäs. Utöver det kopplas tillfälliga överföringar från exempelvis nyhetsplatser utanför studio genom Kaknäs innan de går till en radio- eller TV-studio hos programföretaget. De fastigheter som uppfördes för att inhysa Postverket respektive Televerket byggdes för evinnerlig tid, som moderna palats i stadsmiljöerna. Det var en självklarhet att staten, med som regel Byggnadsstyrelsen som byggherre, också skulle satsa på konstnärlig gestaltning i dessa miljöer. Exempel på det är de före detta posthusen i Östersund med Lennart Rodhes Paket i långa banor (1952), Landskrona med Martin Holmgrens betongrelief Vertikal miljö (1955), Örebro med Karl Axel Pehrsons målning Strandens håvor (1959) och Centralposten i Stockholm, med Eddie Figges målning Landskap från Planeten mars, utförd 1977, placerad 1987. Också flera av postterminalerna har genomarbetade konstnärliga gestaltningar, som terminalen i Göteborg, vilken 1987 försågs med verk av Jörgen Fogelquist, Cajsa Holmstrand, Nils Kölare, Olle Langert, Ingemar Nygren och Torsten Renqvist samt Tomteboda postterminal med verk av Olle Kåks, Olle Nyman, Åke Pallarp, P O Ultvedt och Petter Zennström. Antalet postterminaler har successivt blivit färre och sedan 2008 finns det nio stycken. Bland TelePost- och televerk

113

verkets konstverk kan nämnas Walter Bengtssons Spelrum futurum (1967) i Kaknästornet i Stockholm, Lars Englunds betongrelief i Örebro (1973), Asmund Arles skulptur Tre hästar – tre människor (1975) på Telias gård i Farsta och P O Ultvedts Klockspelsskulptur (1990) i Televerkets hus, numera Teliahuset, i Sundsvall. Sedan Statens konstråd bildades 1937 har 113 konstverk beställts för Postverket respektive Televerket, jämnt fördelat verksamheterna emellan. Vid den inventering som Konstrådet genomförde åren 2006–08 ägde Posten AB 26 konstverk, Telia Sonera sex stycken och Teracom två konstverk. Övriga konstverk har övergått i annan ägo. Två konstverk har valts för att representera dessa miljöer: Lennart Rodhes Paket i långa banor (1952) i Östersund, som nu är i privat ägo, och Walter Bengtssons Spelrum futurum (1967) i Kaknästornet, Stockholm, fortfarande i statlig ägo. Byggnaden Kaknästornet är unik medan postkontor finns och fanns i liknande utförande över hela landet. I båda fallstudierna har konstverken på olika vis påverkats av förändringar i lokalernas miljöer.

114

Fallstudier

Bevarat konstverk i riven miljö: Lennart Rodhe, Paket i långa banor (1952) F.d. posthuset, Östersund

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Redan när det nya huvudpostkontoret i Östersund byggdes 1944–45 var en konstnärlig utsmyckning planerad – antingen som en relief ovan huvudentrén eller som en ”muralmålning å hjärtväggens hela längd inom postkontorets expedition, mått c:a 35 x 1,8 m.”138 Statens konstråd förordade det senare med motiveringen ”att kostnaden för den konstnärliga utsmyckningen bör stå i viss proportion till den totala byggkostnaden.”139 En relief skulle troligen komma att kosta mer. Totalkostnaden för utförandet hade angivits till 15 000 kronor, vilket motsvarade ca 2 % av byggnadskostnaderna om 760 000 kronor och 10 % av årets anslag för Statens konstråd, och Kungl. Maj:t godkände den 31 oktober 1947 att detta belopp avsattes till konst.140 Från summan frånräknades arvodeskostnader i samband med tävlingen om 3 000 kronor.141 I Statens konstråds sammanträdesprotokoll från den 22 december 1947 skrivs att konstnären Lage Lindell och skulptören Knut-Erik Lindberg ska bjudas in till en tävling om utsmyckningen.142 Lage Lindell avböjde dock att delta, då han vid tillfället hade andra uppdrag. Istället inbjöds Lennart Rodhe, med Erland Melanton som suppleant.143 I tävlingsprogrammet står att ”utsmyckningen bör ha formen av mosaik (begränsad figural utsmyckning), intarsia, polykrom keramik, glacerad [sic] fajans eller dylikt” och kostnadsramen för utförandet angavs till 12 000 kronor.144 Rodhe hade precis blivit engagerad för ett uppdrag i Ängby läroverk i Stockholm genom arkitekt Åke Lindqvist. Men då detta arbete, en väggmålning i teckningssalen, endast kunde utföras under skolloven kunde posthuset i Östersund komma emellan. Arbetena är dock besläktade med varandra. Valet av konstnär för posthuset i Östersund kan ses mot bakgrund av konkretisternas genombrottsutställning 1947 samt att både Konstfrämjandet och Föreningen Konst i skolan startat sina verksamheter samma år med

Teknik/material: glaserat tegel Arkitekt: Lars-Erik Lallerstedt Ursprunglig beställare: Statens konstråd i Post- och televerk

samarbete med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Tullarken KB Förvaltare: Tullarken AB/Riksbyggen 115

syfte att höja folkets smak och bildning respektive stimulera konstintresse och konstförståelse hos elever och lärare. Konsten för alla – och överallt, ljöd ropen från den modernistiska generationen. Satsningarna på konstbildning och ett ökande antal konstutställningar ledde till att intresset för konst växte och det innebar i sin tur att den kom att nå en betydligt större publik än tidigare.145 Några år senare, hösten 1949, arrangerade Östersunds konstklubb en utställning med namnet Ny realitet, med Lennart Rodhe och flera av de konstnärer som medverkat i utställningen Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm två år tidigare: Olle Bonniér, Randi Fisher, Arne Jones, Lage Lindell, Pierre Olofsson och Karl Axel Pehrson. Flera av dessa konstnärer fick betydelsefulla utsmyckningsuppdrag. Det låg i konkretismens anda att konsten skulle föras ut till folket och vara en viktig kraft i det moderna samhällets byggnader, på gator och torg.146 För fördjupade studier om verket och dess tillblivelse hänvisas till Lars-Göran Oredssons licentiatavhandling Rumsbildning, vilken också gavs ut som bok i samarbete med Postverket.147 Här beskrivs verkets tillkomst och bevarandehistoria. Motivets grundform, spiralen, var en idé som Rodhe arbetat med några år, bl.a. i målningen Spiraltrappan (1946). Han beskriver också den inspiration han fann i en trasig snäcka på den bohuslänska kusten.148 På bangårdsposten i Stockholm, invigd den 12 mars 1945, hade han sett de spiralformade transportband som förde paket i långa banor, från en våning till en annan. De blev också utgångspunkten för det tävlingsförslag han lämnade in den 30 september 1948, omsorgsfullt beskrivet i ett fyrsidigt brev. Ett utdrag från inledningen: ”Förslaget med motto ’Paket i långa banor’ bygger på en upplevelse författaren haft vid ett besök i Stockholms bangårdspost. Där sorteras i den ena våningen paketen i olika fack, som är markerade med skilda färger. På många rembanor glida paketen vidare och i spiralbanor ner genom flera våningar. Paketen stuvas i säckar och hamna till sist i bottenvåningen för att direkt lastas på järnvägen, som sprider posten över hela landet och ut över gränserna. Men förslaget avser inte att ge en instruktiv bild av denna speciella procedur, ty en sådan skulle enligt författarens åsikt passa bättre i ett postmuseum än i en allmän postlokal.”149 Den 12 oktober sammanträdde prisnämndens ledamöter (Tor Hörlin, Robert Nilsson och arkitekten Lars-Erik Lallerstedt). De förordade Rodhes förslag med motiveringen att det var ”en mycket tilltalande komposition, som synes mycket väl lämpad för det föreslagna rummet” i vilket man tyckte att det framstod ”som en naturlig del”.150 Förslaget godkändes för utförande ”i samråd med byggnadens arkitekt” den 21 december 1948 och den 1 mars 1949 skrevs kontrakt.151 Redan i november samma år förhörde man sig från Skissernas Museum om det fanns möjlighet att förvärva förarbeten och materialprov, och man återkom 1952 när arbetet var klart.152 Rodhe ville inte 116

Fallstudier

lämna ifrån sig något material så länge han arbetade med Ängby och han hade också planerade utställningar att ta hänsyn till. På Skissernas Museum finns nu många av skissförslagen, såväl teckningar som målningar: hela 81 skisser till Ängby, 84 till Östersund. Materialet till Östersund är oerhört rikt; skisser i olika stadier och material, konstruktionsritningar, materialprov, färgstudier m.m. Konstverket skulle vara utformat som en fondvägg i den allmänna delen av posthuset, ca 4 x 6 meter. Postkontoret var en 35 meter lång hall med kassor på ena långsidan och fönster på den andra. I tävlingsprogrammet beskrivs lokalen. Väggarna som avgränsade de allmänna utrymmena var av gult fogstruket fasadtegel. Expeditionsdiskens framsida och diskens överskiva var av grön kolmårdsmarmor, med pilastrar av vit ekebergsmarmor. Golvet var belagt med grå gustasten och taket hade mellan putsade balkar skivor av vitt ädelträ.153 Arkitekturen hade bestämt fondväggen: rummets långsträckta form, taket som sluttade diagonalt mot väggens högra del, uret som skulle placeras på väggen och infogas i kompositionen (och i det färdiga verket kom att kompletteras med två korresponderande runda former) samt dörren i väggens högra del. Rodhe beskrev verket i sitt tävlingsförslag: ”Genom kombinationer av enkla geometriska former har författaren sökt skapa ett rikt rörelsesystem och stämma samman detta med de krav, som lokalen ställer. I motsats till den horisontella rörelsen, som dominerar i lokalen är i kompositionen flera genomgående lodräta linjer med inflätade spiralrörelser.”154 Motivets diagonala och vertikala linjer bryts av rektanglar i olika färger och spiralen löper som en rörelsens motor intill dörren. Rodhe har beskrivit svårigheterna med lokalen i tävlingsförslaget. Väggen visade sig ha andra mått än vad som angavs i tävlingsprogrammet, vilket påverkade kompositionen. Fönster och expeditionsdisk hade annan placering än angiven. Färgskalan var inte heller densamma som i programmet. Trätaket var enligt Rodhe mycket rödaktigt gult, och hela postlokalen gav ett alltför varmt färgintryck. ”Någon egentlig kontrastverkan till allt det gula i teglet, de neapelgult målade väggarna i expeditionsavdelningen och de ockrafärgade ytorna finns ej. Man får känslan av en enda dominerande mörk neapelgul färg och denna förstärks ytterligare av den blekt gröna Kolmårdsmarmorn, de mörkgröna sofforna mellan fönstren och det grågröna golvet. Rött, svart och grått saknas helt. Blåa är endast papperskorgarna.”155 ”Gula väggar, guldgult tak, grön marmor. Dåligt ljus för blåa färger, blått blir mycket mörkare än det egentligen är. Bäst gör sig gult, varmt rött, grönt, grått, svart.”156 Färgerna i kompositionen skulle kontrastera mot och kyla ner det varma intrycket i lokalen, helst tillsammans med en ljus blågrå målning av den vänstra delen av väggen. Konstverket som invigdes 1952 var, som Lars-Göran Oredsson skriver, ett med rummet, funktionen och tiden. Det var en del av verksamheten, inte minst genom att de postkassor som var avsedda för paketgods fanns Post- och televerk

117

i direkt anslutning till konstverket.157 Året efter, 1953, avslutades Ängbyväggen, tydligt inspirerad av konstverket i Östersunds posthus. Båda dessa verk betraktas som milstolpar i den svenska monumentalkonstens historia, dels för att de var de första konkretistiska verken i stor skala, dels för att de var så väl integrerade i det arkitektoniska rummet.158 Det nya konstverket i Östersund blev en symbol för Postverkets framåtanda och modernitet. Paket i långa banor prydde den officiella juloch nyårshälsningen 1952/53 och Rodhe fick några år senare i uppdrag att göra en replik av verket till den internationella filateliutställningen Stockholmia – 55 på Liljevalchs under sommaren 1955. Men, som Lars-Göran Oredsson konstaterar i Rumsbildning: ”av väggen som ville visa vägen, blev det så småningom en vägg som stod i vägen”.159 Utrymmena i posthuset hade varit otillräckliga redan från början, och de närmaste decennierna kommer en rad klagomål från postmästarna och facket i Östersund till Postverkets styrelse i Stockholm och till direktionen för Nedre Norra Distriktet i Sundsvall. Ansvariga försökte dock i det längsta undvika att konstverket skymdes. Tanken fanns att konstverket skulle flyttas till mitten av lokalen, eller till ett annat postkontor – något Lennart Rodhe var bestämt emot. Kostnaden för att flytta konstverket skulle bli höga, 30 000–40 000 kronor (1965), och konstverket fick vara kvar. Vad som sedan hände finns sorgligt belyst med ord och bilder i Oredssons bok.160 1973 delades expeditionslokalen av med en skärmvägg som nästan helt dolde konstverket – endast överdelen syntes. Bakom skärmen inreddes en sorteringsavdelning, och direkt intill verket arrangerades en rekreationsplats för personalen. 1978 tog sorteringsavdelningen över hela ytan. Arbetsbord och skåp placerades i direkt anslutning till konstverket, på vilket det också monterades en anslagstavla för interna meddelanden. 1979 skriver Torsten Höglund vid Svenska Postförbundets Avd. 20 i Östersund följande till postmästaren: ”Vi kan inte godkänna att Rodhes konstverk skall få utgöra ett hinder för att få vettiga arbetslokaler.”161 Skärmväggen fanns kvar fram till 1987 då sorteringsavdelningen flyttades, skärmväggen revs och en informationsdisk istället placerades framför Paket i långa banor. I de höga glasrutorna speglades omvärlden och bakom den syntes nio hängande lysrörsarmaturer och gröna växter. Golvbeläggningen var nu gul linoleum istället för grå sten. En försäljning av postkontoret var nära förestående (kontrakt skrevs 1989) och snart, 1990, skulle Postverket lämna lokalen.

Ägande och förvaltning

Paket i långa banor beställdes av Byggnadsstyrelsen och bekostades av Statens konstråd. Härefter ägdes och förvaltades byggnaden av Postfastigheter, för att 1989 förvärvas av Tullarken KB.162 I samband med försälj118

Fallstudier

ningen förvärvades en tredjedel av andelarna i Fastighetsbolaget Tullarken KB av Fastighetsaktiebolaget Certus, ett dotterbolag inom postkoncernen. Några år senare förvärvade Riksbyggen denna kapitalandel om 33,3 % – både i Tullarken i Östersund KB och Tullarken i Östersund AB.163 Riksbyggen förvärvade resterande 2/3 av Tullarken KB och Tullarken i Östersund AB den 1 april 2008, och det är de senare som anges som ägare respektive förvaltare vid kontakter med Riksbyggen. Det är inte helt lätt att begripa ägandeförhållandena för fastigheten och därmed för konstverket. Huvudägare till fastigheten är Riksbyggen, genom ett av sina dotterbolag Tullarken KB (vilken alltså uppgavs som ägare i samband med att enkäten om fallstudierna skickades ut), ett bolag som Riksbyggen tidigare var delägare i. Enligt www.boreda.se ingår Tullarken KB i en koncern ägd av Tullarken i Östersund AB, som i sin tur ingår i en koncern ägd av RI Fastigheter TÖ Aktiebolag (registrerat den 25 januari 1989), som är en del av Riksbyggen ekonomisk förening. Riksbyggen är alltså koncernmoder och RI Fastigheter TÖ Aktiebolag moderbolag åt både Tullarken i Östersund AB och Tullarken KB. En sökning på www.allabolag.se visar att Tullarken KB är ett kommanditbolag som registrerades som bolag den 11 september 1989. Företaget har aldrig registrerats för F-skatt, men finns däremot i momsregistret. Företaget ska ägna sig åt köp, försäljning och förvaltning av fastigheter, byggnads- samt entreprenadverksamhet och därmed förenlig verksamhet. Ett kommanditbolag är en bolagsform där två olika typer av ägare förekommer – sådana med begränsat ekonomiskt ansvar (kommanditdelägare) och minst en med obegränsat ekonomiskt ansvar (komplementär). Komplementär är en fysisk eller juridisk person som har ett obegränsat ansvar för ett kommanditbolags samtliga skulder medan kommanditdelägare endast ansvarar för sin egen insats (minimum 1 kr). Befattningshavare i Tullarken KB är dels Tullarken i Östersund AB som komplementär och dels RI Fastigheter TÖ Aktiebolag som kommanditdelägare, men firman tecknas av komplementären ensam, d.v.s. Tullarken i Östersund AB. Detta bolag ska bedriva köp, försäljning samt förvaltning av fast egendom, byggnadsverksamhet och därmed förenlig verksamhet. Bolaget registrerades den 25 augusti 1989, och har varken registrerats för F-skatt eller varit registrerat i momsregistret. Hyresgästerna har också skiftat. Då postkontoret flyttat ut kom Vägverket som hyresgäst, och det var för Vägverket postkontoret byggdes om 1991. Därefter kom mediabevakningsföretaget Observer som stannade till 2008, när IT-konsultbolaget Cybercom flyttade in.

Post- och televerk

119

F.d. posthuset (1945), Östersund, arkitekt Lars-Erik Lallerstedt. Konstverket Paket i långa banor (1952) av Lennart Rodhe utgjorde en för allmänheten iögonfallande fondvägg. Idag är byggnaden kraftigt ombyggd och anpassad för privata verksamheter. De mindre bilderna visar hur byggnadens exteriör och interiör har förändrats under 60 år.

Kommentar

Många reagerade på hur Paket i långa banor hade kommit att behandlas – och agerade. I Skissernas Museums brevarkiv finns ett brev från advokat Birgitta Melander, daterat 29 maj 1985, där hon skriver att hon håller ”på att för Lennart Rodhes räkning insamla allt material som finns tillgängligt för att sedan bedöma om jag för Lennart Rodhes räkning ska göra sak av det ’stympade konstverket’.” I Statens konstråds jubileumsskrift som utkommer i september 1987 skriver Gunnar Bråhammar: ”Sedan år tillbaka är verket dolt bakom en skärmvägg som har satts upp för att ge posten extra förvaringsutrymmen. Det är ett oacceptabelt ingrepp i ett konstverk som har gjorts för allmänheten och bekostats med allmänna medel.”164 Den 8 april 1987 skriver Thomas Millroth i Expressen om väggen som byggts framför konstverket ”utan att konstnären informerats det allra minsta. Det ingripandet strider både mot det kontrakt som upprättats och lagen om upphovsmannarätt. […] nu finns det konkreta planer på att lämna det för trånga huset inom två år. Vad sker då med posthuset och Paket i Långa Banor?” Han skriver att det nu äntligen finns möjlighet att befria konstverket från sin femtonåriga fångenskap, men ställer frågan: ”kommer postverket eller byggnadsstyrelsen eller statens konstråd – som var den ursprungliga beställaren – att anstränga sig för att så ska ske?” Artikeln har rubriken ”Rädda Rodhe – lika bra som OS!” Ansökan om olympiska spel var högaktuell för Östersund vid denna tid. Den 13 april samma år, d.v.s. 1987, skickar Kungl. Akademien för de fria konsterna ett brev till Riksantikvarieämbetet med kopia på yttrandet till Länsstyrelsen Jämtlands län, Statens konstråd och styrelsen för Postverket. I brevet konstaterar Konstakademien, genom Akademiens preses Philip von Schantz och dess ständige sekreterare Karin Lindegren, att konstverket inte varit tillgängligt för allmänheten sedan 1973. ”Akademien har nu erfarit, att ett nytt posthus skall byggas i Östersund och att den gamla byggnaden uppenbarligen skall säljas. I den uppkomna situationen vill akademien på det bestämdaste hävda att konstverket antingen måste flyttas till det nya posthuset och ges sådant läge och ljussättning att det åter kommer till sin fulla rätt och att placeringen av konstverket sker i intimt samarbete mellan arkitekt och konstnär eller att väggen, om den lämnas kvar, av den nye ägaren ånyo görs tillgänglig för allmänheten samt bevaras och vårdas enligt de uttryckliga bestämmelser som utfärdats av statliga konstvårdande myndigheter.”165 Riksantikvarieämbetet inhämtade synpunkter från Jämtlands läns museum, som ställer sig bakom skrivelsen från Konstakademien.166 Myndigheten skriver den 9 juni 1987: ”Riksantikvarieämbetet kan, liksom länsmuseet, för sin del instämma i Akademins bedömning av konstverkets stora 122

Fallstudier

betydelse. Mot bakgrund därav är det också enligt riksantikvarieämbetets [sic] mening väsentligt att man i samband med den planerade nybyggnaden löser frågan på ett tillfredsställande sätt. Konstverkets postala motiv gör att det känns naturligt att det även i framtiden får behålla sambandet med posthanteringen d.v.s. ges en lämplig placering i den nya byggnaden. Om väggen skall finnas kvar på sin nuvarande plats bör man ta hänsyn till dess ursprungliga funktion som offentligt konstverk vid planeringen av lokalens framtida användning.”167 Under denna tid arbetar också Lars-Göran Oredsson med sin licenciatavhandling, som trycks 1990 och året efter blir en bok, utgiven i samarbete med Postverket. Inför försäljningen 1989 genomförde Postfastigheter AB (vars fastighetsbestånd skulle säljas till Wihlborgs Fastigheter AB 2001) intervjuer med Lennart Rodhe och Ulf Linde, då intendent vid Thielska Galleriet i Stockholm. Intervjuerna resulterar i åtta nedskrivna punkter.168 Rodhes åsikt sammanfattas i punkt 4: ”LR har förståelse för att ombyggnad av lokalerna måste ske och att rummet måste krympas (från 37 m längd ’till kanske hälften’). LR vill däremot inte medverka till någon flyttning till en annan byggnad.” Lindes syn återges i punkt 6: ”Efter Carl Larssons väggmålning i Nationalmuseum och möjligen Bruno Liljefors’ i Biologiska museet är Lennart Rodhes i Östersund den mest betydelsefulla monumentalmålningen i Sverige.” Den åttonde punkten ger en sammanfattande reflektion och arkitektuppgift: ”Hur förvandla konstverket från ett byggtekniskt problem till en fastighetsekonomisk tillgång?”. När fastigheten återigen såldes 1989 finns en punkt i köpeavtalet som stipulerar att det i möjligaste mån ska tillses att konstverket inte byggs för eller skyms vid framtida utformning eller utnyttjande av lokalen.169 I samband med ombyggnationen ges länsmuseet tillfälle att yttra sig när det gäller detaljplanen och yttrandet återges i sin helhet: ”Postens lokaler i kvarteret Arken innehåller ett monumentalt konstverk av oskattbar betydelse i svensk konsthistoria – Lennart Rodhes keramikvägg Paket i långa banor. Både Riksantikvarieämbetet och länsmuseet instämmer i det omdöme om konstverket som avgivits av Kungliga akademien för de fria konsterna (se bifogade skrivelser). Det har under ett flertal år och i olika sammanhang framhållits att hela rumsgestaltningen och ljusföringen i rummet är en integrerad del av konstverket. Föreliggande planförslag ger inte möjlighet att bedöma huruvida den planerade påbyggnaden påverkar rummet eller den invändiga takkonstruktionen, men länsmuseet vill framhålla det viktiga i att konstverket och rummet ges möjligheter att bevaras. Ur kulturminnesvårdens synvinkel finns inte skäl att invända mot påbyggnaden och planändringen i övrigt.”170 Och så kom det sig att väggen med Rodhes konstverk packades in medan det enplaniga posthuset revs och en ny byggnad med tre våningar Post- och televerk

123

byggdes upp runt det. Istället för att som tidigare komma in i en stor posthall med mörkgrått kalkstensgolv och Paket i långa banor i fonden, möts man nu av en smal korridor med grå filtmatta och kontorslandskap, där man längst bort i blickfånget anar en flik av en färgrik tegelvägg i det som nu är husets gemensamma matutrymme. Arkitekterna Gisela Haupt från AoT Arkitektur och arkitekt SIR Torsten Edholmer ansvarade för innergårdens arkitektur som ska ha inspirerats av Rodhes vägg.171 Extra uppmärksamhet fick konstverket 2003, när en stor utställning om 1950-talet genomfördes på Jamtli i samarbete med Jämtlands läns konstförening. Paket i långa banor blev avstampet för utställningen och verket prydde katalogens omslag.172 Paket i långa banor är i princip intakt och uppvisar idag endast mindre avskavningar runt dörröppningen, rinnmärken i övre vänstra hörnet samt fläckar och stänk. Ingen inventering har skett sedan början av 1990talet och någon vårdplan för konstverket har inte upprättats. Skylt saknas och konstverket är inte längre tillgängligt för allmänheten. Kontakter har enligt uppgiftslämnaren varken skett med konservatorer eller antikvariska myndigheter, däremot med konstnären så länge han levde. Trots den uppvisade bristen på statlig tillsyn när skärmväggen byggdes på 1970-talet, och trots den upphovsrättsliga kränkning som konstnären då blev utsatt för av Postverket, finns konstverket kvar – även om dess omgivning inte är den avsedda. Dagens hyresgäster är vana vid besökare som kommer för att titta på verket, ungefär en i veckan. Man uppskattar det, använder det i sin marknadsföring och inreder matsalen färgmässigt efter konstverket. Projekt döps internt till ”Lennart” och ”Rodhe” för att hedra konst och konstnär. Och för Riksbyggen kan konstverket kanske sägas ha blivit en fastighetsekonomisk tillgång. Men fallstudien synliggör med all önskvärd tydlighet också en rad brister som rör förvaltning och tillsyn av byggnadsanknuten konst och hur lätt ett unikt konstverk skulle ha kunnat jämnas med marken. Det konsthistoriska intresset för Paket i långa banor har allt sedan invigningen varit mycket stort och har bidragit till att kulturmiljöns företrädare reagerat när verket och/eller fastigheten har hotats av förändringar. Tillsammans har olika parter framhållit Rodhes vägg som ett monumentalt konstverk av oskattbar betydelse för svensk konsthistoria. Således har konstverket räddats genom aktiva och massiva insatser i lokala, regionala och statliga instanser i det antikvariska, konstnärliga och konstvetenskapliga Sverige: lokal konstförening, Konstakademien, Jamtli länsmuseum, Riksantikvarieämbetet, media som press, licentiatavhandling, boken Rumsbildning, Statens konstråds jubileumsskrift samt genom kända debattörers engagemang. Dessa insatser, tillsammans med fastighetsägarens vilja, bidrog till att konstverket kunde bevaras på ursprunglig plats, trots att byggnaden runt omkring revs. Konstverket finns också med i köpeavtalet, där den nya fas124

Fallstudier

tighetsägaren accepterar ägandet av och ansvaret för verket. Även om det inte längre är tillgängligt för allmänheten och har tappat sin ursprungliga funktion och sitt sammanhang finns det att besöka genom tillmötesgående från inblandade parter. Samtidigt kan man fråga sig: är detta en rimlig lösning när andra nationellt betydelsefulla konstverk berörs av framtida rivningar eller ombyggnader? Den statliga tillsynen genom Nationalmuseum hade på 1970-talet, då Postverket ville göra förändringar efter sina förändrade behov, begränsade möjligheter att påverka ombyggnaden. 40 år senare är tillsynen, som sedan 2004 åligger Statens konstråd, än svårare att utöva om byggnadsanknutna konstverk har övergått i privat ägo – även om det byggnadsanknutna konstverket en gång har bekostats med statliga medel. Vad tyckte Lennart Rodhe? Enligt utsago var han nöjd, eftersom hans konstverk fortfarande fanns i en levande lokal.173 Men efter erfarenheterna med väggen i Östersund började han arbeta med textil konst. Rodhe: ”Jag sökte ett mjukare material istället för den tunga keramiken. Jag ville göra något som man kunde rulla ihop.”174

Lennart Rodhe (1916–2005) studerade i Köpenhamn 1936–38 och vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1938–44 för bl.a. Sven X-et Erixson. Han var professor vid Kungliga Konsthögskolan 1958–68. Vid mitten av 1940-talet utförde han målningar i en starkt abstraherad stil byggd på naturstudier, bl.a. Kyrkogården (1945), men också rent nonfigurativa teckningar. Rodhe var en av förgrundsgestalterna inom den svenska konkretismen. Ett viktigt övergångsverk mellan abstrakt figuration och ren konkretism är målningen Sågverket, som han utförde i tre versioner 1947. Rodhe tilldelades bokförlaget Natur och Kulturs kulturpris för sina insatser för svenskt kulturliv 2001. Han har haft ett flertal separatutställningar, bl.a. på Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum, och finns representerad på ett flertal museer, exempelvis Nationalmuseum, Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum och Skissernas Museum. Rodhes Paket i långa banor i Östersunds posthus (1952), vilken beskrivs i fallstudien, och utsmyckningen för Ängby läroverk, Stockholm (1953), tillhör de mest uppmärksammade offentliga verken i Sverige. Andra verk är Fruktträdgården i Handelsbanken i Stockholm (1957) och triptyken Årstiderna (1960). Förutom målare och grafiker var Rodhe flitigt verksam som textilkonstnär med bl.a. utsmyckningar för Riksarkivet (1970), Guld och gröna skogar för Riksbanken (1976) och Kulturhuset i Stockholm (1976). Under 1970- och 1980-talen arbetade han också med tygtryck i stora, rytmiska mönster, bl.a. Tiveden och Skogen, samt med mattor för Kasthall.

Post- och televerk

125

Intressekonflikt drabbar konstverk: Walter Bengtsson, Spelrum futurum (1967) Kaknästornet, Stockholm

Konstverket, dess placering och bevarandetillstånd

När en ny knutpunkt för marksänd radio och TV skulle byggas i Sverige önskade man av tekniska och ekonomiska skäl en placering nära Radiohuset, helst inom en radie av 1 100–1 300 meter. Länkantennerna måste dessutom placeras åtminstone 85 meter över mark för att inte kollidera med hus eller andra terränghinder då ljud- och bildöverföringen skedde trådlöst via radiolänkar. Arkitekterna Hans Borgström och Bengt Lindroos hade i uppdrag att undersöka olika lokaliseringsmöjligheter. Till slut bestämde man sig för att använda Drottningbergets södra utlöpare på Djurgården, på platsen för den medeltida byn Kaknäs, och arbetet med att bygga Kaknästornet inleddes 1963. Det fanns tidigt ett önskemål om att tornet skulle ha en publik del (vilket också var en av anledningarna till att man inte valde att bygga tornet på Radiohustomten som kanske hade varit ett självklart alternativ). Detta var inte något som Televerket eller byggherren Byggnadsstyrelsen önskade, utan något dåvarande finansborgarråd i Stockholm, Hjalmar Mehr, efterlyste. Därför bekostade Stockholms stad våningsplan 27–31, och hyrde samt drev den publika delen under många år. Drift och underhåll delades mellan parterna. Stockholms stads avtal med Televerket sades dock upp 1992 och sedan dess har olika organisationer och företag varit hyresgäster i byggnadens publika restaurang och entré. Tornet var med sina 155 meter över marken länge Skandinaviens högsta. På utsidan av det fyrkantiga tornet finns en säregen mönstring av teletekniska diagram. Relieferna föreställer olika typer av videotestsignaler som användes i analog television – en ren tillfällighet att just dessa valdes, enligt arkitekt Lindroos, även om de förstås ger en association till tornets funktion.175 Tornet är gjutet i glidformsteknik, vilket innebär att gjutformen

Teknik/material: emalj och förnicklad koppar Arkitekt: Lindroos & Borgström Ursprunglig beställare: Statens konstråd 126

i samarbete med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Teracom AB Förvaltare: Teracom AB

Fallstudier

följde med uppåt när betongbyggnaden växte på höjden. För Kaknästornet uppfanns en speciell gjutmetod för utsmyckning: mönstren av videotestsignaler skars ut i frigolitskivor som limmades på insidan av gjutformen. En djuprelief präglades på så sätt i den stelnade betongen utan att denna skadades när gjutformen revs. I restaurangdelen på plan 28 var färgskalan ursprungligen mörkblå med inslag av grönt och rött, undertaket var av koppar och mattan hade utformats av textilkonstnär Bi Norinder. Färgsättningen hölls mörk för att inte reflekteras mot eller ut genom fönstren. Även trapphuset var mörkt, något som naturligtvis var extra farligt för personer med nedsatt syn varför den snart målades om. Restaurangen har renoverats flera gånger, senast 2011, och färgsättningen har förändrats. Fönstren har en gyllenbrun ton i de publika utrymmena (plan 28 och 30), vilket beror på att isolerglasen har guldbelagts för solavskärmningens skull, för att luftkonditioneringen ska fungera – och ca 75 % av solvärmen reflekteras. Kaknästornets arkitekter hade sett Walter Bengtssons konst på en utställning i Lund i början av 1960-talet, en utställning som gjorde starkt intryck, och så kom det sig att Bengtsson, tillsammans med fem andra konstnärer, bjöds in till tävlingen om den konstnärliga gestaltningen som Statens konstråd utlyste 1965. Enligt sammanträdesprotokollet skulle vardera tävlande få 3 000 kronor och konstverket skulle få kosta 90 000 kronor.176 Walter Bengtsson vann tävlingen med sitt förslag Spelrum futurum som stod klart 1967. Som besökare närmar man sig tornets entréplan genom att gå nerför en sluttande gång, med stigande väggar på ömse sidor. Väl framme vid tornet utvidgar sig rummet till en entréhall, med konstnären Walter Bengtssons myriad av reliefer i emaljerad och förnicklad koppar på båda sidornas väggpartier. När byggnaden var ny saknade entréhallen tak över den mittersta delen, höjde man blicken kunde man se tornet avteckna sig mot himlen. Idag är denna entréhall under tak, en ombyggnation som skedde under 1980-talet då det blev alltför besvärligt med vattenansamling här. Genom dörrar i tornet gick man in i en hisshall, där hissar avgick för färden uppåt. Bengt Lindroos: ”Vi har givetvis avsett att markera kontrasten i upplevelsen att gå ner i jorden och mörkret för att ta hissen och slungas upp i ljuset. Entréhallen med Walter Bengtssons relief har vi tänkt oss som en grotta eller jordkula med Atreus skatt glimmande i dunklet”.177 Spelrum futurum består av två reliefer. De mäter vardera 3 meter i höjd och 12 meter i längd, av plåtar som är ca 1 meter breda, och täcker alltså de två väggarna i entrérummet till Kaknästornet. Över ytan är det tätt med olika öppna och slutna former, antenner, ristningar och spår. Grundmaterialet i konstverket är koppar. Alla former är drivna i två halvor och sedan hoplödda på mitten. När detta gjorts har ytorna även emaljerats. Därefter har formerna maskerats partiellt med en plast som strukits på med pensel, varefter de har förnicklats genom en elektrokemisk process. De delar Post- och televerk

127

Kaknästornet (1967), Stockholm, arkitekter Bengt Lindroos och Hans Borgström. Byggnaden uppfördes som knutpunkt för marksänd radio och TV samt som publikt besöksmål. I entrén möttes besökarna av Walter Bengtssons konstverk Spelrum futurum (1967) som samspelade med arkitekturen. Idag är miljön förvanskad.

som inte maskerats med plast har på så sätt fått en silverfärgad yta medan de som har maskerats har förblivit kopparfärgade. Formerna är försedda med pålödda fästanordningar och fastbultade i väggen. Det tog konstnären ungefär ett år att genomföra uppdraget, något han gjorde tillsammans med två medhjälpare, konstsmederna Erik Johansson och Bertil Christensson.178 Konstnären knyter an till verksamheten och beskriver själv sitt verk som en hyllning till tekniken, som både imponerar och skrämmer. De olika figurerna kan man föreställa sig som människor, av större eller mindre betydelse, där de stora driver på – men ”alla är de liksom fastlåsta i systemet”.179 De båda väggarna kommunicerar med varandra, den högra har en feminin karaktär och den vänstra en maskulin – på sistnämnda finns också ljudvågor och en skräckvision med hemska djur. Sig själv och sin hustru har han placerat in på ena väggen, som åskådare. ”Jag tycker att tekniken skall vara till människans fromma. Hon skall behärska tekniken inte behärskas av den. Jag har också velat gestalta vår tid här. TV-tornet är egentligen en slags symbol för vår tid med dess enorma maskineri, kablar o.dyl. Nu för tiden bygger vi ju inte katedraler, men man kan säga att detta är vår tids katedral.”180 Statens konstråd hade avsatt 90 000 kronor för utsmyckningen av entréhallen, en summa som ganska snart ökades till 100 000 kronor. Bengtsson kommenterar: ”Själv förstod jag tidigt att min teknik skulle bli mycket kostbar, men jag ville inte tänka på ekonomi, när jag hade funnit en idé och ett material, som jag tyckte var underbart. En konstnär kan inte lägga en idé på hyllan bara för att pengarna inte räcker till och sedan sätta sig ner och göra ett nytt förslag, som är mera ekonomiskt lönande men mindre bra. […] Verkstaden [Nyhems Mekaniska verkstad, Bengtssons tidigare arbetsplats] har gjort allting för självkostnadspris. Massor av andra människor har också ställt upp och hjälpt till, när de sett mina skisser och trott på min idé. Min familj t.ex. arbetade hela sommaren med rensningen av plasten och deras namn finns därför med på väggarna.”181 Konstverket är idag i gott skick. Endast smärre skador syns, som bucklor, tryckskador, repor och rester efter mindre delar som är borta. Konstverket konserverades av Acta KonserveringsCentrum 2009. Då åtgärdades lösa delar, deformationer, sprickor i fogar, korrosionsskador, förkalkningar, tejprester, damm, smuts och rester från en vaxning som gjorts under senare delen av 1900-talet. Detta hade gjorts i skyddande syfte, men vaxet eller polermedlet satt mycket hårt över ytan som ett disigt gulgrått skikt, i alla skrymslen och bitvis så tjockt att det helt täckte emaljer och plåtens mönster.182

130

Fallstudier

Ägande och förvaltning

Nuvarande ägare och förvaltare av Kaknästornet och därmed konstverket är Teracom AB, tidigare var det Televerket. Konstverket finns inskrivet i fastighetens relationshandlingar. Relieferna har aldrig flyttats eller ändrats – däremot har platsen runt konstverkets omgivningar förändrats. Att entréhallen har byggts om och försetts med tak har redan nämnts. Även hyresgäster och aktiviteter invid konstverket har förändrats. Entrén drevs tidigare av Stockholms Turisttrafikförbund, sedermera den kommunala stiftelsen Stockholm Information Service med Stockholms stad och Stockholms läns landsting som huvudmän (från år 2001 med namnet Stockholm Visitors Board AB). Det var Stockholm Information Service som hyrde ut de publika delarna på entré- och utsiktsplan medan restaurang och festvåningsverksamhet sköttes av Stockholm företagskrogar. I anslutning till entrékassan låg en turistbyrå, som var filial till huvudkontoret i Sverigehuset. Filialen skötte även den centrala hotellbokningen över telefon under kvällar och helger när de andra filialerna var stängda. Turistbyrån hade också hand om kiosk och souvenirförsäljning och var återförsäljare åt Hologrammuseet på Drottninggatan. I början av 2000-talet inleddes dock processen att lägga ner alla turistbyråfilialer i Stockholm, och Kaknästornets entré lades ut på privat entreprenad. Sedan 2005 är det Funckens Restaurang AB, även kallad Restaurang Kaknästornet, som hyr restaurangen och disponerar entrén. Fram till 1992, när distributionsmonopolet upphörde, fick Televerket och senare Teracom intäkter genom licenspengar. Härefter tog kommersiella villkor över, bl.a. hyr man ut dataförbindelser via det stora marknätet och erbjuder interaktiva och marksända digitala TV-tjänster.183 I samband med denna förändring sade Stockholms stad upp hyresavtalet med Televerket. Från denna tid är alltså vare sig Stockholms stad eller Stadsmuseet ”inblandade” i den publika verksamheten. Tillsyn sköts liksom tidigare genom Statens konstråd, då konstverket tillhör staten och är fast anbringat.184 Sedan tidigt 1990-tal finns en souvenirshop vid entrén, vars intäkter bidrar till att hålla tornet öppet för allmänheten. Dessvärre skymmer idag butiksinredning, glassmaskin, vykortsställ och diverse souvenirer både byggnadens arkitektur och konstverk. Konstverket inventerades av Statens konstråd i samband med projektet Fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst, och kom också att pryda rapportens omslag.185 I samband med inventeringen noterades dels att relieferna hade fått en mängd skador, dels att konstverket då var täckt av souvenirbutikens inredning och artiklar. I syfte att lösa båda dessa problem träffades Statens konstråd, Teracom och Funckens Restaurang AB. Detta möte ledde till konserveringen av verket 2009 och att en ny informationsskylt om konstverket beställdes men också till att entrén delvis Post- och televerk

131

gjordes om (en ny informationsdisk togs fram och inredningen i butiken flyttades ut från konstverket).186 Någon specifik vårdplan för konstverket har däremot inte upprättats, trots att planering för långsiktiga åtgärder var något som beslutades vid mötet.

Kommentar

Kaknästornet är en av Stockholms läns högsta byggnader med tusentals besökare varje år (310 000 besökare 2012).187 Vad är det dessa besökare får se? Ja, förstås, ett fantastiskt torn av betong, ett minnesmärke över 1960-talet tillika med dagens verksamhet, och en vidunderlig utsikt – en klar dag bortåt 6 mil – för den som tar hissen upp. Men hur framträder Walter Bengtssons konstverk för alla dessa besökare? Man skulle förvänta sig att en gestaltad byggnad som Kaknästornet, som Walter Bengtsson kallade ”vår tids katedral”, skulle vara av kommunalt intresse och med tanke på verksamheten, en statlig angelägenhet. Så är det inte. Entréhallens unika konstverk är en attraktion i sig, men för nu en anonym tillvaro där hyresgästen inte ser konstverket som en tillgång i sin marknadsföring och entrépersonalen inte ens känner till att den silverglänsande väggen faktiskt är ett konstverk. Den på Teracom som främst värnat om verket och varit behjälplig vid fallstudien är Rolf Nordgren. Han har nu gått i pension och lämnat företaget. Hur påverkar det vad som sker med verket? Teleområdet är expansivt med snabba förändringar. Än så länge blir verksamheten kvar i tornet, då innehållet inte kan flyttas hursomhelst. Huset kostar, men att bygga nytt kostar mer. Hur framtiden kommer att utvecklas är det förstås ingen som vet. På Stadsmuseets karta med kulturhistorisk klassificering är Kaknästornet utmärkt som streckad bebyggelse, d.v.s. en fastighet med bebyggelse som ännu inte klassificerats (eller som är obebyggd). Men Kaknästornet ligger i södra delen av Nationalstadsparken, vilket innebär ett skydd enligt miljöbalken 4 kap. 7 §. Området är också klassat som riksintresse. Syftet är att nationella intressen ska hävdas i den kommunala fysiska planeringen, efter beslut av Riksantikvarieämbetet. Området ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada de värden som är av riksintresse, men skyddet gäller inte konstverket i fastigheten. Plan- och bygglagen gäller dock för området oavsett om byggnaden är klassificerad eller inte. I lagens 8 kap. beskrivs bl.a. att en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte får förvanskas (13 §) och att ändring av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och dess tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värde (17 §). 132

Fallstudier

Här finns alltså en byggnad med starka rötter i 1960-talets byggnadstradition, intimt förknippad med ett viktigt massmedium och 1900-talets samhällsutveckling. Byggnaden är tekniskt skickligt utförd med avancerad glidformsgjutning och det finns ett unikt samspel mellan form och funktion, rum och konstverk. Det har varit kontinuerlig verksamhet i byggnaden sedan slutet av 1960-talet och fortfarande är denna i statlig ägo. Kaknästornet är en turistattraktion med tusentals besökare varje år. Det finns behov av antikvarisk kompetens, av råd och riktlinjer, med en omplacering av inredningen så att konstverket och entréns arkitektur kommer till sin rätt. I detta fall kan den konstnärliga upphovsrätten verkligen sägas vara kränkt, gömt som konstverket är bakom dalahästar och plastälgar. Bengt Lindroos igen: ”Jag bekänner gärna att jag finner Walter Bengtssons Spelrum futurum imponerande som konstnärlig prestation och helt riktig i sitt sammanhang. Det är konst för underjorden, ett kryllande och glittrande, ett krypande och krälande som en grottfauna med inslag av glimmande kattguld. Om Bengtsson alluderar på kommunikationer, så gäller det i lika hög grad insektsantennens och nervgangliets kommunikation som teknikens. Kraftspelet i rummet är ypperligt. Om arkitekterna återskapat marken på hög nivå, så har konstnären återskapat dramat kring gräsrötterna på låg nivå. Det är sällan man får glädjen att uppleva ett så fint samspel mellan arkitektur och konstverk – kanske just därför att konstverket är sig självt och inte underordnar sig eller dekorerar ett rum utan ger rummet ett nytt berättigande.”188 I denna fallstudie kan konstateras att staten med Teracom som ägare borde föregå med gott exempel och avtalsreglera med hyresgästen hur entréhallen och konstverkets får exponeras i den pågående verksamheten för att inte den konstnärliga upphovsrätten ska kränkas. Kanske kan alla tusentals besökare då få uppleva Kaknästornets entréhall som den en gång var tänkt av arkitekterna och konstnären.

Walter Bengtsson (1927–1998) studerade vid Valands konstskola i Göteborg 1954–57 och framträdde i början av 1960-talet med grovt huggna figurer i trä. Senare arbetade han huvudsakligen i metall, som han dekorerade rikligt med målade mönster. Under 1970-talet utförde han skulpturer som avger ljud vid beröring. Hans figurer är fantasifulla, frodigt folkliga och stundom burleska. Bengtsson utförde ett sjuttiotal verk för offentlig miljö runt om i Sverige. Konstverk beställda av Statens konstråd är, förutom Spelrum futurum i Kaknästornet, Dubbeldäckat aeroplan för Fortifikationsverket i Halmstad, Paradiset mitt i prick för Fortifikationsverket i Eskilstuna och Trefaldig vision för Region Skåne, placerat i Lund.

Post- och televerk

133

Sjukhus och lasarett

Konstnärliga utsmyckningar fanns i egentlig mening inte i vårdmiljöerna förrän under 1930-talet. Huvudsakligen var det frågor om hygien och ordning som var i fokus, även om det vid en del kliniker fanns läkare som verkade för en lugn och hemlik vårdmiljö med konst på väggarna och krukväxter i fönstren. Under 1930- och 1940-talen påverkade nya forskningsresultat och specialiteter planeringen av sjukhusen och nya sjukhuskomplex uppfördes på olika håll i landet. Insikten om miljöns betydelse för patientens tillfrisknande resulterade också i konstnärliga utsmyckningar vid flera av tidens stora sjukhusbyggen, däribland Karolinska sjukhuset i Stockholm som började byggas 1931 – den första byggnaden togs i bruk 1937 och huvudbyggnaden stod klar 1940. Staten bekostade sjukhuset och de teoretiska institutionerna medan Stockholms stad och län bekostade klinikerna. Statens konstråd hade bildats 1937 och fick samma år sitt första gestaltningsuppdrag just för det då statliga Karolinska sjukhuset.189 Sjukhuset har idag landstinget som huvudman. Landstingen har alltsedan 1862 års landstingsförordning, en omfattande decentraliserings- och demokratiseringsreform, varit ett självstyrande organ på regional nivå, ledd av en folkvald församling. För närvarande är Sverige indelat i 20 landsting, d.v.s. ett landsting för varje län utom för Gotlands län, där Gotlands kommun handhar de uppgifter som annars åligger landstinget. I tre län, Västra Götalands, Skånes respektive Hallands län, har landstingen fått utökade uppgifter och kallas regioner, även om de formellt sett fortfarande är landsting. Landstingen äger stora konstsamlingar, sammantaget omfattande hundratusentals verk med såväl byggnadsanknuten som lös konst. För beställning, inköp, placering och vård av konsten ansvarar som regel landstingets egna kulturförvaltningar med konstenheter. Landstingens roll som konstförvaltare skiljer sig från exempelvis museernas roll genom att konsten är underordnad miljön i vilken den är placerad. Men så är ju fallet 134

Fallstudier

även i många andra miljöer, som de nyss diskuterade posthusen. I landstingsmiljöerna ges ofta konsten dessutom ofta en funktion, som att främja tillfrisknande, ha en lugnande effekt eller helt enkelt göra det lättare att hitta i korridorer och kulvertar. Vid val av konstverk måste också hänsyn tas till olika brukargruppers skilda behov, hygien och flexibilitet och konstverken som visas spänner därför från det mer vardagligt representativa till unika satsningar. Sjukhusen är miljöer med differentierade funktioner som kan förändras ofta och snabbt. I dessa miljöer kan byggnadsanknutna konstverk komma i kläm. När storlandstinget bildades i Stockholm 1971 blev det formellt beslutat att landstinget skulle tillämpa enprocentsregeln, men med upp till 2 % av byggnadskostnaden, vilket har resulterat i att Stockholms läns landsting har en av Sveriges största konstsamlingar med över 70 000 konstverk varav ett stort antal (närmare 1 000) är byggnadsanknutna. Ett av dessa byggnadsanknutna konstverk är Alf Munthes doprum på Karolinska sjukhuset, som dock ursprungligen har bekostats – och förvaltats – genom statliga medel.

Sjukhus och lasarett

135

Bevarandevärd rumsgestaltning utan skydd: Alf Munthe, Ljusbrytning (1940) Karolinska sjukhuset, Solna

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Alf Munthe var den förste konstnär som fick ett konstnärligt gestaltningsuppdrag av Statens konstråd. I samarbete med Greta Gahn från Handarbetets Vänner, och tillsammans med stenhuggaren Per Palm, silversmederna Erik Fleming och Göran Boström från Atelier Borgila samt smeden Henning Persson, utformade han det vinnande tävlingsförslaget för kvinnoklinikens doprum vid Karolinska sjukhuset.190 Sjukhuset var då i statlig ägo och rikssjukhus för hela landet, vilket förklarar det statliga konstengagemanget. Konstnärsarvodet var 20 000 kronor och utsmyckningen godkändes och invigdes i september 1940. Rummet mäter 6,25 x 5 x 3,30 meter. I tävlingsprogrammet beskrivs att det skulle förlänas ”en för ändamålet värdig prägel”. Det fanns också ett önskemål att ingivet förslag skulle omfatta ”fönster-, belysnings- och armaturarrangement” och ”att hänsyn tages till altare- och dopanordningar”. Det var alltså en total konstnärlig gestaltning av rummet som beställdes, något som fortfarande är mycket ovanligt. I konstverket Ljusbrytning ingår väggmåleri, textilier, armatur och elementskydd i smide, dopfunt i marmor, silverljusstakar och stolar. Till tävlingen hade två konstnärer inbjudits, förutom Munthe även Tor Hörlin. Konstrådets ledamöter var inte eniga om utgången, men kom till beslutet att Munthes förslag var det som skulle utföras då det närmast följde tävlingsprogrammet medan Hörlins förslag också skulle få utföras på annan plats inom sjukhuset.191 Väggarna är målade al secco och indelade i färgfält åtskilda av vertikalt målade ljusgrå partier. Färgfälten på väggen bakom dopfunten är fyllda med prismaliknande former i ljusgröna, duvblå, grå och varmt vita

Teknik/material: rumsinteriör, blandade material Arkitekt: Carl Westman Ursprunglig beställare: Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Locum AB, Stockholms 136

läns landsting (SLL) Förvaltare: Locum AB, Stockholms läns landsting (SLL) Vård och inventering genom Kulturförvaltningen SLL

Fallstudier

toner med accenter av rödockra. En gångmatta i snärjväv leder fram till dopfunten i grön kolmårdsmarmor. Vid ingångsdörren hänger draperier, i fönstren finns gardiner i noppvävsteknik av naturfärgat yllegarn och lin. Antependium, altarduk, flossamatta, taklampa med broderad skärm och väggkläde i damastteknik med lin och guldtråd finns också som textila inslag i rummet. Framför elementen hänger elementskydd i järnsmide och på väggarna lampetter i järnsmide och etsat glas. Altarljusstakarna är utförda i silver och ebenholts, dopfunten och vattenkastaren i silver. De 24 trästolarna med lädersitsar tillkom senare, men formgavs också de av Alf Munthe. Väggmålningen rengjordes, för första gången som det verkar, av konservator 1995. En mer omfattande konservering och restaurering av rummet planerades och genomfördes under åren 2000–02. Då skedde en översyn av samtliga textilier, lagning av ljusstakar, slipning av kantstötta glas, fixering av dopfunt, återställande av fönstrens överljus, borttagning av innerdörr och justering av detaljer i förrum. En yttre branddörr tillkom samtidigt. Järnsmidesdetaljer på elementskydd, gardinstänger och draperistång kompletterades och återställdes. Uppdragen utfördes av Handarbetets Vänner, Curt Wägerth på Wira bruk, Nutida Svenskt Silver, Glaslagningsspecialisten och Dalkia. Stolarna, fyra pallar och en bönpall har under 2011 restaurerats av Christer Jonsson, Wiaholms möbelkonservering och restaureringsateljéer. Även om det hunnit gå ett drygt decennium sedan denna omfattande restaurering inleddes och genomfördes är rummet med inredning fortfarande i gott skick, endast enstaka skrapmärken och sprickor i väggarna kan noteras. En ny genomgripande renovering av andaktsrummet har inletts under senare delen av 2013.

Ägande och förvaltning

Staten ägde och förvaltade fastigheten och därmed Ljusbrytning fram till 1982. Därefter övertog Stockholms läns landsting ansvaret för Karolinska sjukhuset och huvudmannaskapet för konstnärlig utsmyckning övergick därmed till dåvarande Hälso- och sjukvårdens konstnämnd. Idag ägs och förvaltas fastigheten av Stockholms läns landsting (SLL) genom Locum AB, ett företag ägt av SLL och del i landstingets förvaltningsorganisation. Vård och inventering av Ljusbrytning och övrig konst sköts däremot genom Kulturförvaltningen, vars konstenhet ansvarar för konstnärlig utsmyckning på sjukhus och vårdcentraler. Det är alltså konstenheten som på årlig basis inventerar detta (och andra) konstverk och ser till att verket finns registrerat i SLL:s databas, som också är länkad till Locum AB. En övergripande vårdplan saknas för konsten, däremot avsätts medel för konservering när behov uppstår. För verket Ljusbrytning har Kulturförvaltningen SLL löpande haft kontakt med konservatorer och antikvarisk expertis. Sjukhus och lasarett

137

Ljusbrytning invigdes 1940 och efter ungefär 60 år hade textilierna blivit sköra. Delar av inventarierna hade skadats eller försvunnit och rummet förändrats genom att fönster hade murats igen i samband med energibesparingskrav på 1980-talet. En ny och avvikande innerdörr hade vid samma tillfälle satts in. Att återställa rummet till originalskick skulle emellertid innebära höga kostnader med krävande konstnärliga och komplexa antikvariska insatser. SLL kontaktade därför år 2000 Statens konstråd med en förfrågan kring en gemensam insats för att så långt som möjligt återställa rummet till ursprungligt skick. Här ska tilläggas att även rummets funktion hade förändrats under åren som gått. Det hade alltmer sällan använts som doprum och istället blivit ett andaktsrum. En arbetsgrupp för renovering av andaktsrummet bildades, med deltagare från Statens konstråd, Handarbetets Vänner, landstingets konstnämnd, Sjukhuskyrkan vid Karolinska sjukhuset och Kulturförvaltningen SLL. I de inledande mötena under år 2000 deltog även förvaltare, lokalansvarig och konservator. I samarbetsprojektet har Statens konstråd bidragit med medel för konservering, restaurering och komplettering av textilier. De byggåtgärder som innebar återställande av täckta överljus i fönster som murats igen och ny innerdörr bekostades av Locum AB. Konservering, restaurering och komplettering av övriga inventarier bekostades av Kulturförvaltningen SLL. Vid tiden för den stora restaureringsplanen för doprummet 2000–02 tillämpade landstingets konstnämnd den s.k. enprocentsregeln. 2 % av byggkostnaden avsattes vid ny- och ombyggnation till konst, och en fjärdedel av konstanslaget reserverades för s.k. följdkostnader. Det var dessa medel som bekostade restaureringen av doprummet. Möbelkonserveringen 2011 gjordes som en gemensam beställning av Kulturförvaltningen SLL och Locum AB som en del av underhållet av fast konst.

Kommentar

När doprummet invigdes den 10 oktober 1940 av ärkebiskop Erling Eidem döpte han samtidigt 24 barn. Det skedde i krigets skugga och rubriken ”Ärkebiskop på Karolinska” på Dagens Nyheters förstasida omgavs av rubriker som ”Svensk båt sänkt, 18 sjömän saknas” och ”Större ransoner av benigt fläsk”. Idag döps få barn i det gamla doprummet. Det fungerar istället som andaktsrum och tillhör sjukhuskyrkans verksamhet. Det var i denna funktion som Statens konstråds första beställning, den som s.a.s. inlett verksamheten, kom att uppmärksammas när Konstrådet firade 50-årsjubileum 1987. Mailis Stensman, verksam vid Statens konstråd, beskriver i jubileumsskriften att rummet inte längre såg ut som det ursprungligen gjort, och att rummet borde skyddas och bevaras enligt konstnärens ursprungliga intentioner.192 138

Fallstudier

Mailis Stensman ansökte året efter (som privatperson) om byggnadsminnesförklaring av doprummet. Ansökan avslogs. I avslaget yttrar sig Länsstyrelsen Stockholm enligt följande: ”Länsstyrelsen anser att doprummet utan tvekan har ett kulturhistoriskt värde. Länsstyrelsen anser det därför angeläget att det bevaras. Det bör emellertid ske genom landstingets försorg. Särskilt bör då beaktas att rummet skapats som ett helhetsverk, där alla ingående detaljer är lika viktiga. Därför bör de inventarier som tagits bort om möjligt återställas, eventuellt efter nödvändig restaurering. […] Länsstyrelsen måste dock fastslå att doprummet inte uppfyller de krav som uppställs i 1§ byggnadsminneslagen för en byggnadsminnesförklaring.”193 Den paragraf länsstyrelsen hänvisar till finns i Lag (1988:950) om kulturminnen m.m., eller kulturmiljölagen 3 kap. Paragrafen återges här i sin helhet: En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på parker, trädgårdar eller andra anläggningar. I fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till annan ägare än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag. Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fast fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Varken byggnad eller miljö har alltså av länsstyrelsen ansetts som synnerligen märklig, och att enbart skydda doprummet var inte aktuellt eller möjligt. I samband med överlåtelsen från staten till Karolinska sjukhuset några år tidigare, hade Statens konstmuseer inventerat sjukhusets konstinnehav. Ann-Sofi Topelius skriver: ”Av speciellt intresse är det doprum som utfördes av Alf Munthe efter en pristävlan 1939 […] Vid inspektion av doprummet har framkommit att vissa förändringar gjorts men att ett återställande av den ursprungliga miljön är möjligt. Statens konstmuseer vill gärna medverka vid ett sådant återställande och anser att doprummet utgör en konstnärlig helhetskomposition av sådan betydelse att den även i framtiden bör skyddas från förändringar och tillägg. Om fråga om förändring eller omdisposition av doprummet uppstår bör samråd med Statens konstmuseer äga rum.”194 Konstenheten vid SLL fortsatte under 1980-talet att arbeta med ett möjligt iordningsställande av doprummet, och i början av 1990talet kom det efterfrågade samarbetet med Statens konstmuseer till stånd. Flera mötesprotokoll och brev finns bevarade i detta ärende. Vid ett möte Sjukhus och lasarett

139

Karolinska sjukhuset (1940), Solna, arkitekt Carl Westman. Doprum, Ljusbrytning (1940), gestaltat av Alf Munthe. Det första färdigställda konstverket i Statens konstråds historia. Byggnaden ägs och förvaltas idag av Locum AB, Stockholms läns landsting. Doprummet speglar modernismens ambi-

tioner att skapa helhetsmiljöer, där bl.a. textilt konsthantverk, silversmide, sten- och snickeriarbeten samverkar på motsvarande sätt som i äldre kulturmiljöer. Stora resurser har genom åren lagts ned på restauering av miljön, men dess framtid är osäker.

i augusti 1991 beslutades så att göra ”en successiv upprustning” genom att lägga in doprummet i flerårsbudgeten. Den 4 november 1993 gjorde Riksantikvarieämbetet ett besök i doprummet. Besöket var föranlett av en förfrågan från Handarbetets Vänner om huruvida sjukhuskyrkan föll under kulturmiljölagen 4 kap. om kyrkliga kulturminnen eller inte. Handarbetets Vänner hade nämligen i sin tur fått en förfrågan från Sjukhuskyrkan om konservering av textilierna. Skulle doprummet falla under gällande lag, behövde tillstånd för konservering begäras från länsstyrelsen. Vid mötet med Riksantikvarieämbetet utfördes en inventering. Man konstaterade att väggarna var mycket smutsiga, med missprydande vattenskada – ”väggarna är i stort behov av renovering” och ”rengöringen av väggmålningarna bör prioriteras” står att läsa i de minnesanteckningar som upprättades vid tillfället.195 Så skedde också, genom den tidigare nämnda rengöringen 1995. Under år 2000 bildades den arbetsgrupp som kom att genomföra den stora restaureringen av Ljusbrytning, genom samfinansiering från Statens konstråd, Locum AB och Kulturförvaltningen SLL. Att Statens konstråd på detta vis bekostar en så omfattande konserveringsinsats hör till ovanligheterna. Tillsynsverksamheten innebär huvudsakligen att ge råd kring vård och förvaltning och budgeterade medel saknas helt för restaureringar. Det har dock skett vid några tillfällen, alltså även av detta verk.196 Karolinska universitetssjukhuset, idag med verksamhet framför allt i Solna och Huddinge, är ett av Nordens största sjukhus med över 14 000 anställda. Stora ombyggnationer pågår i området och den redan trångbodda kvinnokliniken kommer på sikt att flytta. Vad händer då med det rum som, genom sitt ursprung som doprum, har en så nära koppling till just kvinnokliniken? Och vilken verksamhet kommer att inrymmas i ”Carl Westmans hus”? Denna fallstudie kan ses som en parallell till den av Nils Dardel utförda väggmålningen John Blund i Stockholms stadsbibliotek, som också kan komma att påverkas genom en växande storstad och förändrade behov. Konstverkets värde är knutet till sitt sammanhang – men också omöjligt att skilja från den speciella byggnad för vilken det är utformat. Hur ska Munthes unika rum förvaltas för framtiden? Som en del av ett museum, som andaktsrum/vilrum till ett kontorskomplex eller ett extrarum i ett eventuellt seniorboende? Med doprummet fanns Svenska kyrkan rituellt närvarande i det profana rummet, d.v.s. sjukhuset. Att använda det som visningslokal eller museum, alltså med en förändrad funktion, är möjligt – liknande exempel finns, som i Tensta, med en lägenhet från miljonprogrammet (vilken ägs av Svenska Bostäder men disponeras och visas av Stadsmuseet). Att tänka sig rummet som en del i ett seniorboende, som gym eller kontor, medför 142

Fallstudier

kanske att miljön runt verket ändras så att det blir svårt att hävda bevarandevärdet – i synnerhet som det ursprungliga användningsområdet har varit så speciellt. Att värdera rummet i dagens samhälle är därför inte lätt och kanske är det svårare att ”frysa tiden” här än i en lägenhet i Tensta, som ju handlar om att berätta liv och där dokumentationen utgår från de boende. De olika förslag på framtida användningsområden som finns ändrar också förutsättningarna för och behovet av tillsyn. Ska tillsyn ske efter omfattande förändringar kommer en diskussion att krävas kring vad denna ska omfatta, liksom vilken myndighet som ska ansvara för tillsynen på sikt.

Alf Munthe (1892–1971) var textilkonstnär och målare. Munthe tillhörde intimisterna men har gjort sina största insatser som textilkonstnär. Han utförde textil utsmyckning till biografen Skandia i Stockholm för Gunnar Asplund (1923) samt till Konserthuset i Stockholm för Ivar Tengbom (1927). Från 1934 samarbetade Munthe med Handarbetets Vänner och dess chef, Greta Gahn. För Karolinska sjukhuset i Solna utförde Munthe 1940 Ljusbrytning, vilken presenteras som en av fallstudierna. När Gahn lämnade Handarbetets Vänner 1951 fortsatte de samarbetet med textilt skapande i den gemensamma ateljén Lekatt-Gården i Leksand (1951–71). Detta resulterade i monumentala textilier, ofta för sakrala miljöer. Ett exempel är altarbonaden Ljus mot ljus för Skövde krematorium (1947).

Sjukhus och lasarett

143

Skolor

År 1900 publicerade Ellen Key boken Barnets århundrade, vilken kom att få stor genomslagskraft under det nya århundradets första decennier. Barnen skulle nu få en bättre värld och där spelade konsten och skönheten framträdande roller: ”Att dana en i yttre liksom i inre mening vacker värld för barnet att växa i” skulle bli den framtida uppfostrans mål. I skolbyggnaden skulle arkitektur och konstnärlig utsmyckning bilda en tilltalande helhet. Industrialiseringen och urbaniseringen hade skapat behov av och ekonomiska möjligheter för att uppföra nya påkostade byggnader som banker, teatrar och skolor i landets större städer, vilka uppfördes i en omfattning som saknade tidigare motstycke. Idéerna om konstens betydelse för samhället var extra viktiga i skolan där de nya samhällsmedborgarna skulle fostras. Konsten skulle bidra till förädling av barnen och göra dem till bättre samhällsmedborgare, de skulle s.a.s uppnå det sanna och goda genom det sköna. Som en följd av detta var en påfallande stor del av den byggnadsanknutna konsten vid sekelskiftet och under 1900-talets första decennier utförda i skolor. Konstverken utfördes av Sveriges då mest framträdande konstnärer, som också fick förnya skolornas undervisningsmaterial. Nils Kreuger och Bruno Liljefors engagerades exempelvis för att utföra skolplanscher. Även läseböcker för barn gavs ut, som Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf (1906) och Sörgården av Anna Maria Roos (1912). De två tidigaste riktigt omfattande konstverken för skolmiljöer med historiska motiv finns båda i Göteborg och bekostades av Pontus Fürstenberg. Göteborgs realläroverk för pojkar, nuvarande Schillerska gymnasiet, fullbordades 1888 med konstverk av målaren Reinhold Callmander och skulptören Carl August Söderman. Nya Elementarläroverket för flickor – nuvarande Engelbrektsskolan – där för övrigt Ellen Keys syster Hedda Key undervisade, försågs med målningar av Carl Larsson 1889. Ett annat tidigt exempel finns på Norra Latin i Stockholm, för vilken prins Eugen utförde Den ljusa natten år 1899. Innan den s.k. enprocentsregeln infördes 1937 144

Fallstudier

och fick genomslag från mitten av 1950-talet bekostades konstinköpen till skolorna således som regel av enskilda donatorer, insamlingar eller föreningar som Konsten i skolan. Författaren, konsthistorikern och pedagogen Carl Gustaf Laurin hade 1897 tagit initiativ till Föreningen för skolornas prydande med konstverk, efter 1903 kallad Konsten i skolan. Han författade även Konsten i skolan och konsten i hemmet (1899), med konstpedagogiska tankar liknande dem som återkom hos Ellen Key året efter. Årsavgifter från de skolor som anslöt sig – från början 10 kronor – och bidrag från konstnärer som prins Eugen och Anders Zorn resulterade i en fond som möjliggjorde inköp av konstverk som stafflikonst och skulpturer, reproduktioner samt monumentalverk vilka skänktes till skolorna. Liknande föreningar hade växt fram i Europa under 1880- och 1890-talen: engelska Arts for Schools Association (1883) och norska Kunst i skolen (1901) för att ge två exempel. Det tidiga engagemanget för konstnärlig utsmyckning i skolorna skedde alltså på privata initiativ. Det blir i efterhand tydligt hur dessa idéer hade en bred förankring, samtidigt som de förstås var beroende av enskilda krafter. Konsten i skolan förde en tynande tillvaro för att upphöra i början av 1930-talet. Vid denna tid, 1930, hade för övrigt en annan rörelse tillkommit i konstbildande syfte genom sammanslutning av konstföreningar, konstinstitutioner m.fl., Riksförbundet för bildande konst (föregångare till Riksutställningar som uppstod på försök under 1960-talet). 1937 hade Statens konstråd bildats och det fanns under 1940-talet ett intresse för konstbildningsfrågor som en del av tidens politiska strömningar. Konstpolitiskt diskuterades det som kom att kallas 1948 års konstutredning. Denna statliga kommitté skulle kartlägga, inventera och utforma förslag om konstens plats i samhället.197 År 1947 återuppstod Konsten i skolan som Föreningen Konst i Skolan, utförligt beskriven av Marita Lindgren-Fridell i boken Föreningen Konst i Skolan – pionjärinsats i skolans konstbildning 1947–1976. Samma år bildades också Konstfrämjandet i syfte att arbeta med konstbildning och med att föra ut konst till människor i deras vardag. Föreningen Konst i Skolan uppgick i Riksutställningars försöksverksamhet 1967.198 Fallstudierna representerar så gott som fyra decennier och behandlas kronologiskt i texten nedan. De är utförda i skilda material och har olika placering i förhållande till skolbyggnaderna de är utförda för. Först presenteras Tyra Lundgrens Det eviga (1947) i hårdbränd, delvis glaserad, keramik och inmurad i Wieselgrensskolans fasad, Helsingborg. Lundgrens verk visar på en kontinuitet, där ett på en gång löftesrikt budskap och uppfostrande innehåll om en bättre värld var en etablerad tematik i skolkonsten. Lundgren utförde för övrigt verket Svenska föregångskvinnor samma år för Skanstulls gymnasium, med porträtt av Ellen Key, Selma Lagerlöf och Greta Garbo (1944–47). Den motivvärld som under 1900-talets första halva visat historiska idealiserade gestalter, samtida föredömen (som läxläsande Skolor

145

barn), landskapsbilder och idrottande ungdomar kom att ersättas med nonfigurativ och abstrakt konst, vilket Randi Fishers verk är ett exempel på. Hennes muralmålning (1951) utfördes för en trapphall i Seminarieskolan, tidigare Småskoleseminariet, Landskrona, alltså en skola för blivande lärare och inte för barn. Detta formspråk kan givetvis uppfattas som fritt från såväl entydiga berättelser som budskap, men det är samtidigt intressant att fundera i termer som konstfostran. Vilken plats kunde bättre än skolan förmedla den nya konstens möjligheter för de lärare som skulle dana framtiden? Olle Adrins verk Sinnenas ledstång (1962–63) av blandade material finns i en korridor i f.d. Blindinstitutet, nuvarande Tomtebodaskolan, Solna. Det utfördes för barn och med barn, ett konstverk på barnens egna villkor. Till sist Atti Johanssons Hyllning till Ivar Lo-Johansson eller Som träd i skog (1969–71) är utfört i armerad målad betong och fristående placerat invid Gudlav Bilderskolan i Sollefteå. Konstverkets indirekta uppmaning till bildning är av helt annat slag än de förebildliga gestalter som utförts i skolorna ett par decennier tidigare. Två av de fallstudier som valts representerar kommunala beställare (Helsingborgs stad respektive Sollefteå kommun) och två representerar statliga beställare (Byggnadsstyrelsen/Statens konstråd i Landskrona respektive Blindinstitutet i Tomteboda). Fishers verk i Landskrona är bekostat av Statens konstråd, medan de övriga har bekostats av respektive beställare. I de två fallstudierna med ursprungligen statliga beställare har Seminarieskolan i Landskrona övergått i kommunal ägo medan Tomtebodaskolan numera ägs av Akademiska Hus AB. Även vad gäller förvaltningen av konstverken skiljer sig förhållandena åt. I Helsingborg sköts stadens offentliga byggnadsanknutna konst av kommunala förvaltningar i samarbete genom ett systematiskt förvaltningsarbete sedan 2001, med tydliga riktlinjer för hantering och konservering. I Sollefteå förvaltas konstverket av det kommunala bolaget Solatum Hus&Hem AB. Randi Fishers muralmålning finns inte längre att beskåda då det har målats över. Olle Adrins verk förvaltas av fastighetsägaren Akademiska Hus AB, men framtiden för byggnaden där Sinnenas ledstång är placerad är osäker, en osäkerhet som också gäller för konstverkets långsiktiga bevarande.

146

Fallstudier

Att bevara för framtiden: Tyra Lundgren, Det eviga (1947) Wieselgrensskolan, Helsingborg

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Det Eviga är en tredimensionell relief i hårdbränd och delvis glaserad keramik om ca 3 x 4 meter, utförd på Gustavsberg. Den är inmurad i den gula tegelväggen på en av Wieselgrensskolans västra fasader. Verket är uppbyggt av mindre delar som sedan fogats samman. Motivet är Esaias Tegnérs dikt ”Det eviga”.199 De tre första stroferna samt den sista återges här: Väl formar den starke med svärdet sin värld, Väl flyga som örnar hans rykten; Men någon gång brytes det vandrande svärd Och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, Det dör som en stormvind i öknen bort. Men sanningen lever. Bland bilor och svärd Lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld, Och pekar alltjämt till en annan. Det sanna är evigt: Kring himmel och jord Genljuda från släkte till släkte dess ord. Det rätta är evigt: Ej rotas där ut Från jorden dess trampade lilja. Erövrar det onda all världen till slut, Så kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Teknik/material: hårdbränd och delvis glaserad keramik Arkitekt: Ahrbom Zimdahl Arkitektkontor Ursprunglig beställare: Helsingborgs stad Skolor

Fastighetsägare: Helsingborgs stad/ Kärnfastigheter Förvaltare: Helsingborgs stad/ Kärnfastigheter 147

Wieselgrensskolan (1947), Helsingborg, Ahrbom Zimdahl Arkitektkontor. Konstverket Det eviga (1947), relief i hårdbränd och delvis glaserad keramik av Tyra Lundgren. Helsingborgs stad har utarbetat en långsiktig förvaltningsplan för kommunens offentliga konstverk.

[…] Så fatta all sanning, så våga all rätt, Och bilda det sköna med glädje! De tre dö ej ut bland mänskors ätt, Och till dem från tiden vi vädje. Vad tiden dig gav må du ge igen, Blott det eviga bor i ditt hjärta än. Konstverket Det eviga är en direkt illustration till dikten och följer väl dess innehåll. I konstverket är kvinnogestalter använda som symboler. I mitten syns ”Sanningen”, till höger ”Det sköna” och till vänster ”Det rätta”. Valet av dikten som utgångspunkt för konstverket kan troligen ses både i skuggan av två världskrig och genom placeringen på en skolbyggnad. Lundgren själv kommenterade sitt verk med att hon hade velat ge något påtagligt för barnen och att hennes stilideal var det extremt enkla.200 Konstverket uppvisar förväntat slitage, som sprickbildning och kalkavlagringar, samt normal nedsmutsning med tanke på placeringen utomhus på en vägg i ett kustnära område, utsatt för väder och vind. Placeringen några meter upp på skolans fasad har å andra sidan säkert bidragit till att verket skonats från skadegörelse och klotter.

Ägande och förvaltning

Konstverket Det eviga har sedan det beställdes av Helsingborgs stad varit i kommunen ägo och sorterar under den kommunala förvaltningen Kärnfastigheter, som bygger och förvaltar Helsingborgs stads lokaler. Det är även Kärnfastigheter som ansvarar för förvaltningen av verket. Konstverket finns inskrivet i fastighetens relationshandlingar och en skylt på väggen intill visar vem som är upphovsperson. Enligt en tidningsartikel i Dagens Nyheter hade verket ännu inte kommit på plats i början av 1950. Artikelförfattaren konstaterar att det på fasaden på Wieselgrensskolan under två års tid har ”gapat ett tomrum som hälsingborgarna med allt större otålighet väntat se täckas av beställd keramisk relief. En av de närmaste dagarna är emellertid plågan förbi”.201 Då fanns verket fortfarande i Tyra Lundgrens ateljé vid Gustavsbergs fabriker. Konstverket har inventerats 2001 och registrerats i kommunens databas. Därefter har det löpande inventerats av konservator. En vårdplan finns över kommunens offentliga konst, således även för detta verk. Fastighetsägaren har kontinuerlig kontakt med konservatorer och antikvarisk expertis, däremot är det oklart om kontakter har funnits med konstnären efter verkets placering. 150

Fallstudier

Kommentar

I Helsingborgs stad har en modell för förvaltning av offentlig konst utarbetats och praktiskt prövats under en tioårsperiod. De förvaltningar som ansvarar för stadens offentliga konst, Kärnfastigheter och Stadsbyggnadsförvaltningen, köper på kontinuerlig basis konservatorstjänst, som ansvarar för inventering, samordning och utförda tjänster kring konstverkens bevarande efter en förvaltningsplan utarbetad efter befintliga behov. Det aktiva förvaltningsarbetet ger en rad tydliga effekter. Kostnaden för förvaltning är självklar, preciserad och budgeterad. Konstverken betraktas som något betydelsefullt och attraktivt där de är placerade. Vid större förändringar eller nyetableringar tas alltid hänsyn till befintliga verk, och om byggnaden ska rivas förs de gamla verken över till den nya byggnaden. Även stora och kostsamma restaureringsarbeten av konstverken har härigenom kunnat genomföras, och verken har då på nytt hamnat i fokus. När kommunen tydligt visar att förvaltningsarbetet är viktigt blir det också i högre grad uppmärksammat medialt, vilket i sin tur stärker ett allmänt medvetande om konsten. Inom förvaltningarna framhålls att en långsiktig planering för förvaltning och underhåll av en offentlig konstsamling ger de bästa förutsättningarna för bevarande. Rutiner för underhåll ger kontinuitet och gör att skador kan åtgärdas i tid, vilket i sin tur även gör förvaltningen av verken mer kostnadseffektiv. Det kan tyckas att förhållningssättet är självklart – offentliga konstverk är utsatta för både klimatmässiga och mänskliga påfrestningar vilket gör det preventiva arbetet extra betydelsefullt, ändå är detta förhållningssätt unikt i landet. Riktlinjerna för hur arbetet kring förvaltningen lagts upp har presenterats av ansvarig konservator Jenni Lindbom inom ramen för ett av Riksantikvarieämbetets FoU-projekt .202

Tyra Lundgren (1897–1979) var skulptör, keramiker, glas- och textilkonstnär, målare och författare. Samtidigt med studier 1918–22 vid Tekniska skolan (Konstfack) och Konstakademien besökte Lundgren bl.a. André Lhote i Paris. Under 1920- och 1930-talen bodde och arbetade hon i Frankrike och Italien. Då tillkom hennes tidiga kubistiska målningar, senare blev hennes måleri stramt naturalistiskt. Lundgren arbetade som keramisk skulptör och glaskonstnär samt som fristående formgivare för ett stort antal europeiska keramikföretag och glasbruk. Hon var bl.a. knuten till Arabia 1924–37, Rörstrand 1929– 30, tyska porslinsfabriken Moser, Sèvres i Paris 1931–39 och Gustavsberg 1941–51. Bland glasbruken kan nämnas det finländska Riihimäki på 1920- och 1930-talen, de svenska Kosta 1935 och Reijmyre 1960 och det venetianska Vetri Soffiati Muranesi Venini & C 1937–51. Lundgren gjorde textilmönster för Licium på 1940-talet och 13 olika mönster för Nordiska Kompaniets textilkammare. Från 1940 bodde hon huvudsakligen i Sverige och Skolor

151

utförde då flera stengodsreliefer, friskulpturer och textilier för offentliga utsmyckningar. Hennes främsta motiv var fåglar, fiskar och porträtt, bl.a. en lång svit självporträtt. 1946 utkom den självbiografiska Lera och eld och 1961 Fagert i Fide. Hon var också en flitig skribent i Form och Konstrevy. Gotlands Museum äger en omfattande samling verk och arkivmaterial. 1950 tilldelades hon medaljen Litteris et Artibus. Lundgren utförde ett flertal verk för bibliotek, sjukhus, skolor och andra offentliga rum och finns dessutom rikt representerad på ett flertal svenska museer, exempelvis med den stora väggreliefen med fiskar utställd på Gustavsbergs porslinsmuseum, men även runt om i Europa och Nordamerika. De flesta av hennes offentliga verk är framställda i högbränd stengods eller av brons. Förutom Det eviga för Wieselgrensskolan i Helsingborg (1947) kan nämnas Livets rikedom för Borås krematorium (1944), Märkeskvinnor för Frans Schartaus gymnasium i Stockholm (1947), Älvens historia för Nämforsens kraftverk (1951), Svanbrunnen för Södersjukhuset i Stockholm (1953), Gryningstimme och Fågelpelare för Danderyds sjukhus (1954 och 1979), Salomos dom för Uppsala tingshus (1959), Fågel blå på Kungsholmen i Stockholm (1975) och Solfågel i Almedalen, Visby (1976). Lundgrens verk har ställts ut flera gånger och har på senare år fått en renässans genom Marika Bogrens utställningar och bok Tyra Lundgren (2011). Under perioden 2011–12 pågick en stor vandringsutställning, det första heltäckande porträttet av Lundgren, som bygger på den nya forskningen kring hennes liv och verksamhet.

152

Fallstudier

Övermålat mästerverk: Randi Fisher, muralmålning (1951) Seminarieskolan, Landskrona

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Muralmålningen utfördes på uppdrag av Statens konstråd för Småskoleseminariet som byggdes 1950, nuvarande Seminarieskolan, i Landskrona. Någon gång under senare delen av 1900-talet sattes en vävtapet upp och verket målades över. Det rum som idag möter barnen i trapphallen är målat i färgstarka rödvita kontraster, med en tillbyggd städskrubb i ena hörnan. En dryg meterhög bröstning är målad med röd färg medan resten av väggen är vit. Städskrubben täcker en dryg meter av högra delen av väggpartiet, och har egen dörr in till skurhinkar och papper. Taket har sänkts för att dölja ventilation och annan tillkommen utrustning. Hade det inte varit för lite bortriven vävtapet under fönstret, skulle man inte ha kunnat ana vilket konstverk som döljer sig här bakom. Endast detaljer på dörren och vissa fönsterbeslag visar att detta är en byggnad från 1950-talets början. I befintligt källmaterial finns inte mycket skrivet om byggnadens, och därmed inte heller om konstverkets, historia. Däremot kan man uppehålla sig vid hur verket kom på plats genom sökning i Statens konstråds arkiv. Enligt protokoll från 1948 i Statens konstråds arkiv står att 25 000 kronor anslagits för en målning i samlingssalen, medel som skulle stå till förfogande hos Stadskontoret i Landskrona.203 De kommitterade, herrar Sandberg och Nordahl samt arkitekt Ottesen, föreslog för Konstrådet att anslagna medel dels skulle räcka till en relief i samlingssalen, dels till en utsmyckning i bottenvåningens korridor. I protokoll från den 28 mars 1949 står att läsa: ”Utsmyckningen i bottenvåningen borde få en ornamental och mönstrad utformning med förslagsvis ett figurmotiv i det med korridoren sammanbundna trapphuset. Utsmyckningen kunde placeras relativt högt på väggen och borde lämpligen utföras i oljetempera. Som lämplig konstnär

Teknik/material: muralmålning utförd i laserad oljefärg Arkitekt: Karl Wilhelm Ottesen Beställare: Statens konstråd i samarbete Skolor

med Landskrona stad Fastighetsägare: Landskrona stad Förvaltare: Landskrona stads fastighetsavdelning 153

förordades Randi Fisher med Lage Lindell som suppleant.” 11 000 kronor anslogs för detta ändamål. För samlingssalen bjöds konstnärerna Palle Parnevi, Åke Jönsson och Knut-Erik ”Knutte” Lindberg in till tävlan och 14 000 kronor anslogs. Det blev så småningom Lindberg som utförde skulpturen, färdigställd 1952. Randi Fisher lämnade in flera förslag. Från beställarhåll framgår att man ville att ”hon skulle samordna takdekorationen i sitt ena tidigare inlämnade förslag med det utarbetade väggpartiet i det andra”.204 Det nya förslaget godkändes av Statens konstråd den 13 december 1950 av en enhällig kommitté och man beslöt, under förutsättning att inte byggnadsstyrelsen gick emot beslutet, att Randi Fisher omedelbart påbörjade arbetet med väggen.205 Dock var man tveksam till utsmyckningen av taket och ville se en skiss i naturlig storlek innan denna del av uppdraget skulle utföras. Randi Fisher meddelade att hon kunde påbörja uppdragit redan under julferierna, vilket säkert gav henne mer arbetsro att utföra verket än under terminstid. Vid Statens konstråds sammanträde den 5 juni 1951 konstaterades att konstnären samma dag lämnat in ett detaljförslag i full storlek till utsmyckning av korridortaket, ett förslag som förordades av byggnadens arkitekt Ottesen.206 Konstrådet beslöt, återigen under förutsättning att inte byggnadsstyrelsen gick emot beslutet, att förslaget skulle komma till utförande. Vid sammanträdet den 21 september 1951 konstateras att konstnären avslutat sin del av utsmyckningen och att verket avsynats av Martin Emond.207 Ur Emonds brev, daterat den 25 augusti 1951: ”Jag får uttrycka min glädje över att hon konstnärligt lyckats mycket bra. Takdekorationen synes mig dock icke äga samma värde som väggmålningen. Däremot måste jag beklaga att Fru Fischer [sic] icke valt den vägg, som ursprungligen var tänkt, eller en annan vägg en halvtrappa upp. Olägenheten att ha ett stort bländande fönster i det målade väggfältet är uppenbar. Likaledes detta att en dörr, som oftast hålles öppen, skymmer ett vackert parti. En brandspruta på vinkelväggen stör också, men torde väl kunna placeras på annat ställe.” Konstrådet beslöt att godkänna verket men uttryckte sin överraskning över att det utförts på annan plats än vad Konstrådet förutsatt. Konstrådet tog också kontakt med byggnadens arkitekt för att förmå honom att ändra åt vilket håll dörrarna öppnades och undersöka huruvida man kunde dämpa ljuset från fönstret på lämpligt sätt.208 60 år senare går fortfarande dörrarna utåt, över verket, vilket säkert har med brandsäkerhet att göra. Och på frågan om varför Randi Fisher bytte plats för sitt verk har inte gått att finna svar.

154

Fallstudier

Ägande och förvaltning

Informationen från Landskrona stad har varit mycket knapphändig och frågor kring hur historiken bakåt i tid ser ut är obesvarade. Likaså är det oklart om konstverket finns med i fastighetens relationshandlingar. Dagens fastighetsägare är Landskrona stad och förvaltningen sköts av fastighetsavdelningen vid teknik- och serviceförvaltningen. Någon tidigare inventering eller dokumentation har inte kunnat uppbringas, inte heller varför verket målats över eller när det kan ha skett. Uppgifter om kontakter med konservatorer, konstnär och antikvariska myndigheter sedan verket utfördes har inte gått att få fram.

Kommentar

Efter Linda Fagerströms doktorsavhandling Randi Fisher – svensk modernist som gavs ut 2005 och i samband med retrospektiva utställningar av hennes verk på Norrköpings Konstmuseum 2010 och Skissernas Museum 2011 har intresset för Randi Fishers konstnärskap ökat.209 Inför utställningen på Skissernas Museum identifierades den vägg på Seminarieskolan där konstverket ursprungligen var utfört. Man gläntade på vävtapeten och upptäckte då att Fishers väggmålning fanns kvar, relativt intakt. Konstnären Ylva Westerlund fick i uppdrag att måla upp väggen i utställningen på Skissernas Museum efter en av museets skisser, inköpta av Fisher i mitten av 1950-talet.210 Efter avslutad utställning målades verket symboliskt över. I Landskrona har intresset ökat inför möjligheten att kunna återställa väggen till ursprungsskick och frågan drivs i första hand av en lokal eldsjäl. Landskrona kommun undersöker nu möjligheten att låta ta fram konstverket och konservera det. Hade det inte varit för den uppmärksamhet som konstnärskapet rönt på sistone hade omvärlden antagligen ryckt på axlarna och räknat verket som förlorat. Nu finns det där, under vävtapeten, något som varken hyresgästerna eller det lokala museet kände till. Frågan är om fastighetsägaren, Landskrona stad, har tillräckligt intresse och ekonomiska resurser att frilägga och återställa målningen. Kontakt har tagits med konservatorer för att få redan på vad det skulle kosta att återställa verket, men man påpekar samtidigt att kommunens kassa är ansträngd och önskar att det fanns bidrag att söka på annat håll. Denna fallstudie visar hur snabbt ett konstverk kan försvinna, i synnerhet när dokumentation – och överblick – saknas över den offentliga konsten och likaså samverkan mellan fastighetsägare och tillsynsmyndigheter. Fallstudien visar också på de problem som kan uppstå när ett konstverk följer med en fastighet från statlig ägo – där staten har tillsynsansvar – till Skolor

155

Seminarieskolan, Landskrona, arkitekt Karl Wilhelm Ottesen. Muralmålningen av Randi Fisher (1951) övermålades under senare delen av 1900-talet. Nedan till vänster syns den i sin helhet på konstnärens skiss (1951), olja på pannå, 36 × 48 cm, Skissernas Museum. Under 2000-talet har både forskare och museer intresserat sig för Randi Fishers konstnärskap. Vid ett platsbesök på Seminarieskolan visade det sig att konstverket, som många trodde var förstört, fanns kvar under den påklistrade vävtapeten. Frågan är nu hur en restaurering kan utföras och bekostas.

annan ägo, där ansvar för tillsyn inte är klargjort. Att skapa och vidmakthålla kunskap om det byggnadsanknutna konstverket är fundamentalt för både tillsyn och förvaltning. Detsamma gäller utökade möjligheter för tillsynsmyndigheter att bistå med såväl antikvariska som ekonomiska resurser vid behov.

Randi Fisher (1920–1997) föddes i Australien och kom som barn till Sverige. Fisher studerade 1937–39 på Tekniska skolan (Konstfack) och 1939–44 vid Konstakademien för bland andra Isaac Grünewald och Sven X-et Erixson. Fisher deltog 1947 i konkretisternas genombrottsutställning Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm. Under 1950-talet arbetade hon alltmer med konst för offentlig miljö, framför allt glasmåleri. Flera av arbetena under 1960-talet skedde i samarbete med konstnären Ralph Bergholtz (1908–1988) och arkitekten Johannes Olivegren, som ritade många nya kyrkor i de förorter som byggdes under miljonprogrammet. Fisher finns representerad bl.a. på Moderna Museet, Norrköpings Konstmuseum, Skissernas Museum, Västerås konstmuseum samt i Helsingborgs stads och Östersunds kommuns konstsamling. Hon gjorde även bokomslag, teateraffischer (bl.a. för Ingmar Bergman). Fishers konstnärskap är nyligen uppmärksammat genom Linda Fagerströms avhandling Randi Fisher – Svensk modernist (2005) och den stora retrospektiva utställningen på Norrköpings Konstmuseum och Skissernas Museum 2010–11. Offentliga verk i urval, förutom fallstudiens muralmålning (1951): Gustafsbergsemaljer för tidningen Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall (1951), kormatta för Sofia Magdalena Kyrka i Askersund (1955), muralmålningar för Hotell Malmen, numer Scandic Malmen, i Stockholm (1951) och ridån till barnteatern i Hägerstensåsens medborgarhus (1957). I samband med restaureringen av Västerås domkyrka utförde Fisher 1954–61 fyra nonfigurativa glasmålningar, som anses vara de första i svensk kyrkokonst. Hon kom efter detta uppdrag att utföra glasmålningar i ett tjugotal kyrkor, bl.a. Ängbykyrkan i Bromma (1959), Voxtorp (1961), Malmö Östra Sjukhus kyrka (1963), Elinebergskyrkan i Helsingborg (1966), Garda kyrka på Gotland (1970) och Norrtälje kyrka (1969).

158

Fallstudier

Nyskapande konst med oklar framtid: Olle Adrin, Sinnenas ledstång (1962–63) Tomtebodaskolan, Solna

Konstverket och dess tillblivelse

För Blindinstitutet, nuvarande Tomtebodaskolans Resurscenter, skapade Olle Adrin ett drygt 60 meter långt konstverk, Sinnenas ledstång.211 Verket invigdes 1964 i samband med att en då nybyggd korridor mellan två 1800-talsbyggnader, skolhuset och det s.k. simhallshuset, var klar. Ungefär mitt på den 70 meter långa korridoren finns ingången till en gymnastiksal och intill denna även ingången till simhallen. Idéskisser till verket finns enligt uppgift från åren 1959–61 och utförandet skedde under åren 1962–63. Det invigdes av ecklesiastikminister Ragnar Edenman i samband med Blindinstitutets 75-årsjubileum i maj 1964. Verket bekostades med 42 000 kronor ur institutets egna fonder, vilket täckte kostnader för transporter, verktyg, material m.m., däremot inte konstnärens eget arbete.212 En ansökan hos Statens konstråd om medel för utförande avslogs. Olle Adrin ville att verket skulle upplevas med alla sinnen och kallade själv verket för ”en ledstång till nya världar”. Enligt konstnären finns nämligen ett händelseförlopp i frisen med olika regioner, vilka handlar om kosmos och mikrokosmos, det växandes villkor i universum och om människans situation i en alltmer teknikförgudande värld. Verket har egentligen haft tre funktioner. Det har först och främst varit en handledare, en taktil ledstång som hjälper synskadade barn att ta sig mellan de olika byggnaderna och markera ingång till gymnastiksal och simhall. Det skulle även tjäna som instrument för sinnesträning, för alla sinnen och för alla människor, med eller utan syn. Vidare har det haft ett pedagogiskt syfte genom att vara en hjälp och kunskapskälla för undervisningen i bild och form och lära känna olika material, liksom för att åskådliggöra ett ord (”pupill”) med en sinnesupplevelse (”rund form”).

Teknik/material: blandade material Arkitekt: Carl A Grandinson Beställare: Blindinstitutet Skolor

Fastighetsägare: Akademiska Hus AB Förvaltare: Akademiska Hus AB

159

Tomtebodaskolan (tillbyggd 1963), Solna, arkitekt Carl A Grandinson. Konstnären Olle Adrin utförde under åren 1962–63 konstverket Sinnenas ledstång för korridoren till gymnastiksal och simhall. Fastigheten är inte utpekad som kulturhistoriskt värdefull och finns inte heller med i Bebyggelseregistret.

”Konst är inte bara lyx utan ett verktyg för att utbilda sinnena”, enligt Olle Adrin, varför så många olika material som möjligt valdes: borst, glas, keramik, metall, plast, rotting, sten och trä samt även dovt klingande atonala ljudplåtar. Växt- och djurfibrer kunde sättas i samband med yrken som blinda traditionellt sett utövat, som borstbindare och korgmakare, även om materialen nu avvanns nya effekter. Materialen skulle ge taktila upplevelser av skilda texturer – som polerat, strävt, blankt, skrovligt eller mjukt – och gavs stor formmässig variationsrikedom: runt, avlångt, elliptiskt, spretigt, konkavt o.s.v. För att även kunna ge synsvaga en visuell upplevelse målade han verket i starka, klara färger. Den röda färgen, som är den sista som försvinner för den synskadades blick, återkommer här och var. Man kan också röra sig i verket, dunka på det, åla sig in bakom, stå på det. Utanför gymnastiksalen finns en stor metallskulptur som bygger på Leonardo da Vincis studier av mänskliga proportioner. I cirkeln finns avnötningar efter skor och byxbakar där eleverna har stått eller suttit och väntat på att få bli insläppta, och spår efter barnens beröringar finns på fler ställen på konstverket. I samband med tillkomstprocessen av verket var det viktigt för Olle Adrin att sätta sig in i hur en synskadad upplever och med sina sinnen varseblir omvärlden. Han bjöd därför under sommarlovet in en synskadad flicka (omnämns som Elisabeth) till sin ateljé på Gotland där hon deltog i arbetet med frisen. Han testade också sina idéer på skolans lärare och elever under arbetets gång.

Ägande och förvaltning

Kongl. Blindinstitutet vid Tomteboda invigdes 1888 och byggnadens ursprungliga utseende var då i princip detsamma som idag. Institutets verksamhet hade startat 1879 när det skildes från dåvarande Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla. Den nya skolan byggdes särskilt för ändamålet av Oskar Erikson, arkitekt vid Överintendentsämbetet (ombildat den 1 januari 1918 till Kungliga Byggnadsstyrelsen, avvecklat 1993), och statlig mark med tillhörande skogspark om 15 hektar uppläts.213 Blindinstitutet, eller Tomtebodaskolan, byggdes som en skola för synskadade barn från hela landet. I takt med att verksamheten utökades tillkom fler byggnader på området, som förskola, lärarvilla, lekplats (1926) och så småningom simhall och gymnastiksal (med korridor, invigd 1964). Skolan hade plats för 100 barn, men antalet steg snart till närmare 160. Skolan var redan från början en större anläggning som omfattade flera byggnader så att barnen, och ibland deras föräldrar, kunde bo där. Under 1980-talet förändrades detta genom politiska beslut. De synskadade barnen skulle då integreras i en vanlig klass i sin hemkommun och internatverk162

Fallstudier

samheten upphörde. Tomtebodaskolan ombildades år 1986 till Tomtebodaskolans Resurscenter (TRC), ett resurscentrum för barn i förskolan, grundskolan och gymnasiet. Verksamheten omfattade utredning av synskador, träning i bl.a. punktskrift, kursverksamhet för föräldrar, forsknings- och utvecklingsarbete. Denna förändring innebar en minskning av lokalbehovet, då hela centret kunde samlas i huvudbyggnaden. Till huvudbyggnaden räknades också simhallen och den korridor – med Olle Adrins verk – som ledde dit. I samband med denna förändring av verksamheten gjordes en större renovering. Enligt ett brev från Byggnadsstyrelsen 1991 planerades byggstarten för renoveringen till augusti 1994 och kostnaden beräknades till 30,5 miljoner kronor med prisläge i januari 1991.214 År 1993 avvecklades Byggnadsstyrelsen. Akademiska Hus AB, vars fastighetsbestånd kom att omfatta de flesta av landets universitet och högskolor, tog över ägande och förvaltning av Tomtebodaskolan. Ägande och förvaltning var (och är) alltså fortsatt helstatligt, men bedrivs från detta år i bolagsform vilket innebär att bolaget redovisar och arbetar enligt aktiebolagslagen. I samband med den stora renoveringen av byggnaden, avslutad i maj 1995, fick konstnären Björn S Jonsson i uppdrag att restaurera konstverket. Hela frisen rengjordes och trasigt material ersattes delvis. Vissa avnötningar, som i Leonardos cirkel, fick bli kvar då de berättade om verkets historia. Inga andra uppgifter finns om kontakter med konservatorer, konstnärer eller antikvariska myndigheter. TRC upphörde som egen myndighet den 1 juli 2001 och införlivades såsom Resurscenter syn i den då nya myndigheten Specialpedagogiska institutet (som den 1 juli 2008 ändrade namn till Specialpedagogiska skolmyndigheten). År 2004 flyttades verksamheten över till institutets lokaler på campus Konradsberg på Kungsholmen i Stockholm. Sedan 2005 huserar Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC, förkortning för European Centre for Disease Prevention and Control), i Tomtebodaskolan. ECDC var den första EU-myndighet som placerades i Sverige, och avtalet med Akademiska Hus omfattade två byggnader – dels den ca 5 300 kvm stora före detta Tomtebodaskolan, som blivit kontor för myndigheten, dels en intilliggande byggnad på ca 600 kvm med övernattningsmöjligheter. Tomtebodaskolan anpassades för ECDC med bl.a. nya värme-, säkerhets- och ventilationssystem.215 Konstverket finns inte inskrivet i fastighetens relationshandlingar och förvaltningsplan för verket saknas. Däremot inventerades all konst som fanns kvar i byggnaden medan den fortfarande stod tom, innan ECDC hade flyttat in. Detta skedde i april 2005 av Statens konstråd, som sedan 2004 har haft tillsyn över myndigheters och statliga organs vård av byggnadsanknuten konst, tillsammans med en representant för Specialpedagogiska institutet, den hyresgäst som ett halvår tidigare hade flyttat därifrån. Skolor

163

F.d. Blindinstitutet har sedan länge flyttat från Tomtebodaskolans lokaler. Kvar finns Olle Adrins konstverk Sinnenas ledstång (1962–63) i en miljö som vittnar om en tid då synen på barnens plats i samhället genomgick en stark utveckling. Konstverket har restaurerats, men vad som kommer att hända med byggnaden är oklart.

Statens konstråd hade beslutat att överföra ägarskapet för de kvarlämnade konstverken, däribland Adrins fris, till Akademiska Hus och fastighetsägaren anmodades också att registrera verken i myndighetens konstdatabas.216 Akademiska Hus genomförde en rikstäckande konstinventering i sina samtliga fastigheter under 2005. Verken registrerades därefter i Konstdatabasen, en databas för myndigheters registrering av statlig konst som har utvecklats av S Reg AB (från 2013 Falck Secure) i samarbete med Statens konstråd. Med denna grundinventering har verket dokumenterats och informationen kan användas som underlag vid årliga inventeringar, vid eventuella skador eller stölder samt vid tillsyn och revision. Efter den inventering som genomfördes av Statens konstråd har flera av de verk som fanns i huvudbyggnaden fått nya placeringar.217

Kommentar

I samband med Olle Adrins utställning i Vita havet på Konstfackskolan 1966, inledde Ulf Hård af Segerstad sin recension med följande ord: ”En av de ur flera synpunkter märkligaste skulpturer, som skapats här i landet efter kriget, är Olle Adrins 70 meter långa ’taktila fris’ för Blindinstitutet i Tomteboda, en storartad syntes av beröringsvärldens rikedom. Adrin har här skurit tvärs igenom anemiska estetiska konventioner och gestaltat ett slags redskap för rik upplevelse. […] ordet experimentell kan här verkligen vara på sin plats som honnörsbenämning.”218 Det konstverk Olle Adrin har skapat är antagligen världens första och största konstverk som gjorts speciellt för att kunna ge personer med synskada en fullödig konstupplevelse. Tomtebodaskolan bär på en stark berättelse om sin speciella historia med många ”lager”, från 1880-tal och framgent. Den har fungerat i nästan 100 år som skola för synskadade barn, och spåren av dem och verksamheten syns både i byggnaden – t.ex. simhallen som byggdes till på 1960-talet – och i korridoren med Adrins verk. Andra spår är borta. På skolgården utanför korridoren fanns bl.a. en park med specialanpassad utformning, ”Sinnenas lekplats”. Den är nu riven, och istället finns här en asfalterad parkering. Från 1986 har hyresgäster och verksamheter skiftat: först Tomtebodaskolans resurscenter, därefter Specialpedagogiska institutet och idag ECDC, Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Varken simhall eller gymnastiksal används numera och korridoren med konstverket förfaller. Den gamla gymnastiksalen bakom korridoren har förvandlats till ett upplag för saker som har blivit över. De synskadade barnen, för vilka verket är gjort, finns inte kvar och snart inte heller korridoren där verket är placerat – om inte fastighetsägaren förmår väcka liv i den genom mer ändamålsenlig användning av lokalerna, ett problem som ansvariga vid statliga Akademiska Hus är medvetna om. 166

Fallstudier

Liksom i fallet med Stockholms stadsbibliotek rör det sig i detta fall om ett unikt konstverk, knutet till en byggnad med intressant historia, där konstverkets värde är förknippat med sitt speciella sammanhang. Till skillnad från Stadsbiblioteket har den verksamhet för vilket konstverket utfördes nu upphört. Konstverket skulle också, till skillnad från en muralmålning, vara möjligt att fysiskt skilja från den speciella plats för vilket det är utformat om det fick en ny placering. I Stockholm är det Stadsmuseet som ansvarar för att peka ut och definiera kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Stockholm och dess ytterområden, men Tomtebodaskolan med sin korridor är inte klassad på Stadsmuseets karta då den ligger i Solna. Den finns heller inte med i Bebyggelseregistret vid Riksantikvarieämbetet. Byggnaden saknar därmed skydd, och det enda juridiska skydd konstverket har är upphovsrättslagen, Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, som gäller 70 år efter konstnärens frånfälle – d.v.s. fram till år 2058 – men denna är inget skydd mot rivning. Olle Adrins verk är unikt i sitt slag, även i ett internationellt perspektiv. Men vem har ansvaret att vara proaktiv? Vill exempelvis kulturmiljövårdens aktörer driva frågan om bevarande av Olle Adrins verk i Tomteboda? Vem tar ytterst ställning till vad som ska bevaras, och vad som inte får finnas kvar? Och vilka värden är i detta fall viktiga för att hävda bevarande? I Adrins verk kan barnperspektivet framhållas som unikt, både när man ser till tillkomsten av konstverket och själva verket men också i ett brukarperspektiv. Den ursprungliga kontexten är viktig, men ska byggnaden där verket är placerat förändras eller rivas får kanske diskussionen föras om verket ska bevaras som ett konstverk i en annan lämplig korridor, vilken som helst, eller om det hellre ska flyttas till ett blindinstitut utomlands. Den upphovsrättsliga frågan måste vid förändringar föras med konstnärens släktingar, men rent praktiskt skulle det vara möjligt att flytta konstverket, kanske inom Akademiska Hus som förvaltar korridorrika miljöer som universitet och sjukhus, använda av många. Konstverket är fortfarande i statlig ägo, varför Statens konstråd har tillsynsansvar trots att verket inte beställts genom Konstrådet. Om det inte kan ges ett antikvariskt skydd är risken stor att det skadas vid ombyggnationer eller andra kommande förändringar av miljön. En sådan uppenbar risk bör hanteras proaktivt av kulturmiljöområdets aktörer. Det är inte rimligt att antikvariska (och juridiska) beslut om konstverkets bevarande faller på den enskilde fastighetsägaren när det gäller ett konstverk av nationellt intresse. En lösning kanske kan nås genom att Stockholms stad, Länsstyrelsen Stockholm, Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd samverkar kring hur konstverket kan bevaras i sin ursprungliga kulturmiljö.

Skolor

167

Olle Adrin (1918–1988) utbildade sig först till maskinmodellbyggare och sedan till trä- och stenhuggare. Därefter studerade han vid Konstfackskolan och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han undervisade vid Konstfackskolan 1946–84 och blev professor 1984. Adrin arbetade med teknologiskt avancerade skulpturer i en mängd olika material, ibland med inslag av ljud, ljus och rörelse. Adrin skapade huvudsakligen offentliga verk och finns representerad i ett flertal städer i Sverige, men även på flera konstmuseer som Moderna Museet. I Stockholm finns några av hans mest kända verk, däribland Sinnenas ledstång vid Blindinstitutet i Tomteboda som är föremål för denna fallstudie. Sensoriska rum var en annan sida av Adrins skapande. På 1960-talet utförde han tillsammans med tonsättaren Leo Nilsson ett rum med ljud, ljus och former på utställningen Feel it på Museum of Contemporary Art i New York. Han representerade Sverige på Venedigbiennalen på 1980-talet med en stor installation som också visades på Kulturhuset i Stockholm. Adrin utförde även lekskulpturer, däribland en vid Eriksdalsbadet i Stockholm. Han var också en av landets främste och mest nydanande medaljkonstnärer. Offentliga verk i urval: Pythagoras sats för Särlaskolan i Borås (1956), Borgarna utanför Västerås stadshus (1961), Naturmaskin i Haninge (1969), Spelande fontän för Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge (1971), Vi ses vid målet, minnesmärke över Nacka Skoglund på Södermalm i Stockholm (1984), Ljusturbin i Skellefteå, Borgare i Vasaparken i Stockholm, portalreliefer i Vaggeryds skola, granitfontän vid Kvisthamraskolan i Norrtälje, gjutjärnsräcken på Rådmansbron och Kungsbron i Gävle samt dopfunt för S:t Lars kyrka i Hallstahammar.

168

Fallstudier

Kunskapen att förvalta ett kulturarv: Atti Johansson, Hyllning till Ivar Lo-Johansson eller Som träd i skog (1969–71) Gudlav Bilderskolan, Sollefteå

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Atti Johansson utförde verket Hyllning till Ivar Lo-Johansson eller Som träd i skog för Gudlav Bilderskolan i Sollefteå under åren 1969–71. Verket består av fem jättepennor i armerad och bemålad betong som reser sig upp till tio meter, till synes direkt ur marken. Ser man dem med den bakomvarande skogen som fond får man lätt associationen till förädlat trä och likheten i ”växtsätt” mellan pennorna och granarna är också något som stärks av verkets andra namn, Som träd i skog. Associationen kan också gå mot uppväxt, att bryta sig genom marken. Ser man pennorna mot bakgrund av skolan istället för skogen, kanske associationen hellre går i riktning mot pennan som verktyg; skrivande och läsande. Verkets titel, Hyllning till Ivar Lo-Johansson, syftar just på vad man kan utföra med både kunskap och instrument. I novellen ”En journalists död” i boken Statarna skriver Ivar Lo-Johansson: ”Pennan är det lättaste av redskap, men med penna kan de svåraste saker uträttas”.219 Ett flertal skisser till verket finns på Skissernas Museum i Lund, Sundsvalls museum och inom Sollefteå kommun.220 Konstnären har själv också återanvänt motivet som litografi i flera varianter. Pennorna är målade i klara färger. I en katalogtext till en utställning i Uppsala 1972 skriver Atti Johansson: ”Tekniken blir för mig röd, gul, grön, och orange. ’Människan’ blir hjärnor, hjärtan, ögon, munnar, händer, armar och ben, och alltid målade i blått”. Det är alltså ingen slump att den blå pennan är den högsta, den som ska ta kommandot över tekniken.221 Tittar man närmare på verket ser man att färgen reser sig på flera ställen i stora, konkava färgsjok. Det finns också repor, mindre klotter, hål, skav och färgbortfall. Där ytan skadats ser man underliggande färg. Verket har målats om åtminstone två gånger sedan det placerades och de nya färgerna skiljer sig åt från de ursprungliga, vilket medför en förändring av pennornas färgklang i förhållande till varandra.

Teknik/material: armerad målad betong Arkitekt: Jan Thurfjell Arkitektkontor AB Sundsvall Skolor

Beställare: Sollefteå kommun Fastighetsägare: Sollefteå kommun Förvaltare: Solatum Hus&Hem AB 169

Ägande och förvaltning

Konstverket beställdes ursprungligen av Sollefteå kommun, från konstnären som bodde i staden, och är alltjämt i kommunens ägo. Det är även kommunen som har ansvarat och ansvarar för förvaltningen, först genom Tekniska kontoret och nu genom det kommunala bolaget Solatum Hus&Hem. Verket finns inte med i några relationshandlingar och skylt om upphovsperson saknas. Konstverket är inte flyttat. Däremot har skolgården gjorts om sedan verket kom på plats, enligt uppgift, 2003. Tidigare reste pennorna sig direkt ur gruset medan platsen där de står nu belagts med kullersten och asfalterats runt omkring. Den tidigare djuporangea gaveln på gymnastiksalen bakom pennorna har blekts kraftigt, vilket medför att pennorna inte längre framträder som de var tänkta att göra från början. I skissmaterialet på Skissernas Museum framkommer hur pennorna var tänkta att samspela med skolans väggfärg på ena sidan, och träden i skogen på den andra. Under 2011 har de blekta plåtarna på skolbyggnadernas fasader börjat bytas ut så att de ska återfå samma djupa färgklang som fanns tidigare. Verket inventerades senast 2007 genom kommunens försorg. Inventering brukar ske med ungefär tio års intervall. Vårdplan saknas dock för verket. Genom åren har kommunen haft goda kontakter med konstnären, inte minst i samband med den första ommålningen som skedde efter hennes anvisningar, önskemål och krav. Det är dock osäkert om hon också rekommenderade färgtyp. I samband med att skolgården gjordes om 2003 sågs även verket över. Det målades om av en lokal målarfirma, dock utan att antikvariska myndigheter eller konservatorer var inkopplade. Färgen har nu släppt på flera ställen, troligen på grund av fukt i den underliggande betongen, fel färgtyp eller bristande kompabilitet mellan de använda färgerna. Som tidigare nämnts kan man se att underliggande originalfärg skiljer sig ordentligt från övermålningen i de färgbortfall som uppstått där färgen flagnat av. Förhoppningsvis tas denna gång kontakt med antikvariska myndigheter och konservatorer för att åtgärda problemen, då goda förbindelser ändå finns mellan kommunens kulturförvaltning och museerna i närområdet.

Kommentar

Atti Johansson utförde sin Hyllning till Ivar Lo-Johansson under åren 1969–71 på beställning av Sollefteå kommun, den stad där hon bodde och verkade i sedan 1941. Det finns ett starkt lokalt intresse för konstnären och en stolthet över hennes konstnärskap. 170

Fallstudier

Konstverket har hela tiden ägts och förvaltats genom Sollefteå kommun. Även om förändringar har skett av skolgården, d.v.s. verkets direkta närmiljö, präglas såväl omgivningen som förvaltningen av stabilitet. Den offentliga konsten i Sollefteå har enligt uppgift inventerats med regelbundenhet. Medel ska finnas för förvaltning av offentlig konst när behov föreligger. Det finns mycket goda kontakter från kommunens kultur, utbildnings- och fritidsförvaltning, både med det lokala museet i Sollefteå och med länsmuseet i Härnösand där flera konservatorer arbetar. Ändå saknas kontaktvägar för antikvariska råd och stöd eller praktiska riktlinjer i samband med konservering. Det saknas även tillgång på expertis när det är dags för den praktiska förvaltningen och man säger också att det vore önskvärt att kunna få hjälp med sådan antikvarisk merkostnad. Det kan tyckas märkligt att konstverket med de uppåtsträvande pennorna av den erkända konstnären Atti Johansson är en angelägenhet enbart för Sollefteå kommun och att ingen tillsyn sker utifrån nationella konstvetenskapliga och kulturvårdande intressen.

Atti Johansson (1917–2003) studerade vid Kunstakademiet i Köpenhamn 1954– 57 och därefter i Paris. Johanssons tidiga arbeten, ofta bemålade assemblage, berörde tingens magi och förhållandet mellan människa och teknik, vilket ofta återkom tillsammans med ett starkt miljöengagemang i hennes många offentliga verk. Genom myten om Don Quijote fördjupade Johansson i en serie unika verk sin analys av att vara människa och kvinna i vår tid. Offentliga verk i urval: Ska tekniken ta makten? ska datorerna styra oss? för Dragonskolan i Umeå (1972), Hyllning till Ivar Lo-Johansson eller Som träd i skog och Vårt medvetande ligger långt efter teknikens framsteg för Gudlav Bilderskolan i Sollefteå (1971 och 1973), Ska skogens källa sina… för Sundsvalls sjukhus (1975), Datorer och kvinnor i skoglän för f.d. Riksförsäkringsverket i Sundsvall (1979), Fred med jorden? för Hagalidskolan i Staffanstorp (1981), Blåbärsträd och Fiskar och moln för Sollefteå sjukhus (1985 och 1986) samt Byggstenar ur växtvärlden för Kemicentrum vid Lunds universitet (1986).

Skolor

171

Gudlav Bilderskolan (1971), Sollefteå, Jan Thurfjell Arkitektkontor AB, och konstnären Atti Johanssons skulptur Hyllning till Ivar-Lo Johansson (1969–71). De blå, gula, gröna, röda och orange färgerna har symboliska betydelser, vilket framgår av texten och till vänster på konstnärens skiss (1969), blyerts, akvarell och täckfärg på papper, 44 × 32 cm, Skissernas Museum. Vid tidigare års ommålningar har kulörerna avsevärt förändrats.

Statliga förvaltningsbyggnader

Statens roll som fastighetsägare och därmed beställare av arkitektonisk och konstnärlig gestaltning för offentliga miljöer har berörts i några av de föregående fallstudierna. Kungl. Byggnadsstyrelsen (tidigare Överintendentsämbetet) skötte huvuddelen av den statliga byggnadsförvaltningen – i princip från 1697 – fram till 1993 när verket delades upp i två nya myndigheter, Statens fastighetsverk och Statens lokalförsörjningsverk, nedlagt 1998, och två statligt helägda fastighetsbolag, Vasakronan AB, som såldes 2008, och statliga Akademiska Hus AB. Tidigare fallstudier har också exemplifierat statens roll som fastighetsägare och förvaltare: Postverket i Östersund, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Seminarieskolan i Landskrona. För närvarande äger staten fyra bolag som har till uppgift att förvalta fastigheter. Dessa bolag är Akademiska Hus AB, Specialfastigheter Sverige AB, Jernhusen AB och Vasallen AB. Förvaltningen sker utifrån samma regelverk som gäller för övriga aktiebolag. Staten äger alltså inte fastigheterna direkt utan är ägare av samtliga aktier i bolagen. Även vissa andra statligt helägda bolag, bl.a. Vattenfall AB, LKAB och Swedavia AB, äger fastigheter, men dessa har inte fastighetsförvaltning som sin huvuduppgift.222 Fortifikationsverkets historik sträcker sig tillbaka till 1635 då Kungliga Fortifikationen bildades. Genom försvarsbeslutet 1936 gjordes 1937 en delning av Kungliga Fortifikationen till Ingenjörstrupperna, Signaltrupperna och Fortifikationskåren. Genom försvarsbeslutet 1948 bildades Fortifikationsförvaltningen, som under 1994 ombildades till Fortifikationsverket, med ansvar att förvalta fastigheter inom försvarets område, samtidigt som det blev en fristående myndighet under Försvarsdepartementet. Myndigheten sorterar under Socialdepartementet.223 De objekt som har valts som fallstudier utgör jämförbara exempel på de förändringar av fastighetsägande och förvaltning som skett inom staten de senaste decennierna och vilka konsekvenser dessa har för de byggnadsanknutna konstverk som finns i statligt uppförda fastigheter. De 174

Fallstudier

statliga fastighetsbolagens förvaltningsmöjligheter gör dem unika genom deras historia, storlek och organisation och den tillsyn som finns reglerad för statligt ägd konst genom Kulturdepartementets instruktion till Statens konstråd – jämfört med de möjligheter som exempelvis kommunala eller mindre fastighetsbolag har avseende tillgång till antikvarisk kompetens och ekonomiska resurser. Tre av de fyra statliga förvaltningsbyggnader som ingår i fallstudierna har sitt ursprung i Byggnadsstyrelsen. Dessa har alla byggnadsanknuten konst som har beställts och bekostats av Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen. Takträdgårdarna i Garnisonen, en förvaltningsbyggnad i Stockholm, ägs och förvaltas numera av Vasakronan AB som är ett av Sveriges största fastighetsbolag och till lika delar ägt av Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonden. Skulpturgruppen i fastigheten Karolinen i Karlstad är i privat ägo genom Hemfosa Fastigheter AB. Konstverket En helt vanlig dag i Regeringskansliet, Stockholm, ägs och förvaltas av myndigheten Statens fastighetsverk. Den fjärde fallstudien, konstverket Östersjöfiskar, beställdes och bekostades av Statens konstråd i samarbete med Fortifikationsförvaltningen. Det ägs och förvaltas för närvarande av det statligt helägda bolaget Vasallen Vaxholm AB. Konstverket är placerat i en f.d. militärmatsal som, genom ett nytt beslut i detaljplanen 2013, kommer att rivas. I kapitlet ”Prövning av kulturmiljövårdsbidraget” diskuteras för övrigt ytterligare en fallstudie, Vertikal komposition av Arne Jones, med det statligt helägda fastighetsbolaget Akademiska Hus AB som ägare och förvaltare.

Statliga förvaltningsbyggnader

175

Bevara genom att flytta: Hanns Karlewski, Sivert Lindblom, Heinrich Müllner, Hans Winberg, takträdgårdar (1973–74) Innergårdar, Garnisonen, Stockholm

Garnisonen

Området mellan dagens Östermalm och Gärdet etablerades under 1600-talet som en militär stadsdel.224 Den militära bebyggelsen koncentrerades till kvarteret Garnisonen där kasernområdet med de två stenbyggnaderna Svea och Göta Livgarde uppfördes 1888–90 med Ernst Jacobsson som arkitekt. Med Stockholms snabba befolkningstillväxt runt sekelskiftet förslummades dock området runt Garnisonen och en kommitté tillsattes som utredde markens förutsättningar och framtida användning. Ett förslag var att Kronan skulle sälja marken för att bygga fler kaserner. Förslaget blev aldrig genomfört och marken kom huvudsakligen att användas för kontor. Under 1960-talet ökade behovet av kontorsplatser i centrala Stockholm. Trots utlokalisering kvarstod behovet av ca 6 000 kontorsplatser och Byggnadsstyrelsen utredde därför lokalfrågan för ett antal större statliga myndigheter. Samtidigt hade staden behov av fler bostadshus och ville använda marken i kvarteret Garnisonen till bostäder. I förhandlingar mellan stad och stat avstod staten kvarteret Fältöversten till staden för bostäder mot att få uppföra förvaltningsbyggnaden Karlahuset i kvarteret Garnisonen, något som föreslogs 1964 för Kungl. Maj:t. I direktiven skulle 1 800 kontorsplatser och ett parkeringshus ovan jord skapas, men sedan Fältöversten ”förlorats” blev det istället 2 900 arbetsplatser och ett underjordiskt garage. Uppdraget att ta fram en dispositionsplan för kvarteret gick till A4 arkitektkontor med Tage Hertzell som ansvarig arkitekt. Året därpå fick de i uppdrag att fortsätta med utredningsskisser till ett kontorshus för statliga verk. Detta hus, Karlahuset, skulle utföras så att byggnadsstommen kunde projekteras utan att användarnas behov var kända. Byggnadsstyrelsen hade samtidigt tagit fram riktlinjer för hur kontorslokaler skulle se ut med mått, konstruktion och funktion – en ”kontorsbygglåda” skulle byggas.

Teknik/material: 14 delar, plast, sten, rostfritt stål, trä och grus i två fraktioner Arkitekt: Tage Hertzell, A4 arkitektkontor AB 176

Beställare: Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Vasakronan AB Förvaltare: Vasakronan AB Fallstudier

Byggtiden för Karlahuset blev knappt fyra år och processen finns beskriven i bokverken Arkitektur och liv i kvarteret Garnisonen (2000) och Konsten i kvarteret Garnisonen (2002). Huset byggdes av prefabricerade betongelement och endast källaren och hisstornen göts på plats. De platsgjutna väggarna fick en ytstruktur med tydliga spår av de brädor som användes som gjutformar. För att få rätt struktur frös man virket och klingsågade det med vinklade tänder på sågklingan. Korridorerna färgsattes efter ett system med primärfärgerna, gult, rött, blått och grönt, som arbetades fram av konstnären Gösta Wallmark. Mattor, hissar, elsystem, ventilation och olika detaljer följde färgsystemet och var synliga i korridorer och öppna ytor. Fastigheten representerade en helt ny strukturalistisk arkitektur, genom sin storlek med den närmare 350 meter långa fasaden mot Karlavägen, sin uppbyggnad av prefabricerade element, moduler som kan ändras efter hyresgästernas behov och önskemål och den tydliga redovisningen av byggnadens funktionella delar. Här finns platsgjutna element med spår av sågklingor och gjutfogar. Byggkropparna är försedda med olika färg och rörledningar m.m. är tydligt färgsatta. Även i internationellt perspektiv är Karlahuset intressant som en representant för den svenska strukturalismen och såväl Richard Rogers som Peter Celsing inspirerades av byggprocessen vid sina studiebesök inför byggandet av Centre Pompidou i Paris (invigt 1977) respektive Kulturhuset i Stockholm (invigt 1973). Även på andra sätt var Karlahuset nyskapande. Då kollektivtrafiken i området inte klarade belastningen av det stora antalet arbetsplatser, bl.a. i Garnisonen och på Sveriges Radio och Television, ledde det till att staten den 1 oktober 1972 tvingades införa flextid vid ett flertal statliga myndigheter.

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Redan under Karlahusets projektering planerades för konstnärliga utsmyckningar. Tyngdpunkten vid det första konstprogrammet 1969–71 låg på arkaderna och gårdarna, med Gösta Wallmark som ansvarig projektledare i samarbete med arkitekten Jan Larsson.225 Konst- och miljöprogrammet tilldelades mindre än 1 % av byggkostnaderna. Tage Hertzell och Byggnadsstyrelsen vände sig till Statens konstråd, vilket resulterade i fyra större utsmyckningsprojekt och ett stort antal löst anbringade konstverk. Ett av dessa utsmyckningsprojekt utfördes på de fyra upphöjda gårdar som bildats av innertaken mot norr. Dessa gårdar kunde inte beträdas, men anställda kunde genom ca 390 fönster blicka ut mot dem, varför Wallmark föreslagit ett antal former med stora strukturer och stativ för växter. Man ville gärna belägga gårdarna med ett material som inte inbjöd att gå på, men som skulle vara vackert att betrakta. En idétävling utlystes där Statliga förvaltningsbyggnader

177

valet föll på Sivert Lindblom, som i sin tur vände sig till de tre kollegorna Hanns Karlewski, Heinrich Müllner och Hans Winberg – fyra innergårdar, fyra konstnärer. Även om de först hade tänkt arbeta med var sin gård, kom ”barockträdgårdarna” att bli ett gemensamt konstprojekt. Uppdraget utfördes alltså på beställning av Statens konstråd, men med utgångspunkt från det konstprogram som utarbetats av Gösta Wallmark, A4 arkitektkontor AB. Inspirationen hämtades från barockträdgårdar i Europa, men knyter också an till de trädgårdsanläggningar som tidigare fanns i området – bl.a. den stora kungsladugården på Ladugårdslandet som försåg hovet vid Stockholms slott med basvaror. Trädgårdarna är inritade mellan de befintliga huskropparna i kvarteret efter den gamla stadsplanen och diagonalt från Karlaplans centrum. Från början fanns en tanke att riktiga gårdar skulle skapas, men då underliggande tak inte höll för den tyngd det skulle innebära, föddes idén med stiliserade barockträdgårdar med föremål i lätta material. Markbeläggning utformades med sten och grus i två fraktioner eller färgställningar med orangemålade profiler däremellan. På denna placerades bl.a. ”växtlighet” i plast, staket i trä och ett trädgårdsklot i högglanspolerat rostfritt stål. Varje gård täcker en yta av ca 10 x 20 meter och är enbart synlig för dem som rör sig i fastigheten runt den. Trädgårdarna ger ett både surrealistiskt och lekfullt intryck med byggnadernas strukturalistiska stil som inramning. Går man till arkiven kan processen kring konstverkets tillblivelse följas. Redan 1969 finns en sammanfattning av konstprogrammet med förslag till konstnärlig bearbetning för Projekt Garnisonen. Här beskrivs att Sivert Lindblom fått skissuppdrag för två gårdar ”mot söder med arkad och terrass”. Till fyra takterrassers yt- och volymartikulering skulle sju konstnärer inbjudas till tävling, Leif Bolter, Hans Collin, Lars Englund, Einar Höste, Hanns Karlewski, Jörgen Martinsson och Hans Winberg.226 Vad som hände med tävlingen är oklart. Istället nämns vid Statens konstråds sammanträde i Byggnadsstyrelsens lokaler senare samma år att Sivert Lindblom kommer att lämna ett konsultprogram för gårdarnas utsmyckning.227 Ett år senare beslöt Statens konstråd ”att ur konstnärlig synpunkt godkänna de fyra förslagen till gårdsutsmyckningar i skiss framlagda av H. Karlewski, S. Lindblom, H. Müllner och H. Winberg” och förslaget överlämnades till Byggnadsstyrelsen för yttrande.228 Inför sammanträdet i januari 1971 hade kostnadsförslaget för konstverket diskuterats, och efter justeringar i materialval gick konstnärerna med på att sänka kostnaderna för projektet från de ursprungliga 500 000 till 400 000 kronor. Konstnärerna blev med detta inbjudna att för den justerade summan utföra utsmyckningen av kvarteret Garnisonens fyra gårdar såvida Byggnadsstyrelsens yttrande blev positivt.229 Ett sådant yttrande rapporterades vid Konstrådets sammanträde i maj och kontrakt kunde tecknas med konstnärerna för utförande mot fastslaget belopp.230 Konstverket godkändes i september 1974 av Statens konstråd och överlämnades till fastighetsägaren.231 178

Fallstudier

En komplettering – eller snarare justering – utfördes 1973 genom att en konstruktion med 4,5–5 meter långa svajande spröt byttes ut mot grindar av trä.232 Denna ”komplettering” utfördes enligt Karlewski för att de långa spröten ”vaggade som en regnskur”, så att de kontorsarbetande klagade på att de blev sjösjuka av att ha dem utanför sina fönster.233 Delar av konstverket har försvunnit under åren, som trägrindarna vilka ersatte de ovan nämnda spröten, och andra detaljer. Enligt ritningarna ska det också finnas flera klot, inte bara dagens enda. Men enligt Lindblom har det aldrig funnits mer än det befintliga.234 En annan större förändring skedde under 1990-talet. Under en av de fyra trädgårdarna fanns Handelsbanken, som för sin verksamhet hade behov av ökat ljusinsläpp i lokalen. Lanterniner togs därför upp, vilket kom att ske mitt i konstverket och utan att konstnärerna dessförinnan kontaktats. Tack vare engagemang från Svante Torell vid Vasakronan flyttades konstverkets 14 delar från Handelsbankens tak och fick – i samråd med konstnärerna – en ny placering på annan plats i kvarteret. Konstnärerna gjorde även ett förslag till omgestaltning av den innergård som tömts, där bara lanterninerna finns. Det är dock oklart om något nytt konstverk kommer att produceras och placeras där. Flytten av konstverket har finansierats genom ett samarbete mellan Statens konstråd och Vasakronan. I samband med flytten har Vasakronan också låtit restaurera konstverket – exempelvis kontrakterades samma företag som en gång i tiden tillverkat plastbuskarna att nu göra nya. Den 13 december 2012 skedde en återinvigning av konstverket i närvaro av bland andra Fredrik Wirdenius, VD på Vasakronan, Henrik Orrje, enhetschef vid Statens konstråd, Svante Torell, tidigare marknadschef vid Vasakronan, samt konstnärerna Hanns Karlewski och Sivert Lindblom.

Ägande och förvaltning

Konstverket beställdes alltså och finansierades av Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen. Det ska enligt Vasakronan finnas med i fastighetens relationshandlingar. Då Byggnadsstyrelsen ombildades övertogs såväl ägande som förvaltning av Vasakronan AB. Konstverket är registrerat av Vasakronan i den konstdatabas som administreras genom Statens konstråd och är därmed dokumenterat och regelbundet inventerat. Någon specifik vårdplan finns inte för verket – eller de andra konstverken i Vasakronans ägo – utan eventuella åtgärder utförs vid behov. Sedan Vasakronan tog över ägandet har kontinuerlig kontakt hållits med konstnärerna. I samband med flytten av verket har Vasakronan haft löpande kontakt med Statens konstråd, som även har varit medfinansiär till restaureringen av det. Att Statens konstråd delbekostat ett restaureringsprojekt hör till ovanligheterna – myndigheten har inga avsatta medel för vare sig flyttningar eller Statliga förvaltningsbyggnader

179

G He Ha M 19 me tis

Bi so Va oc

Garnisonen (1972), Stockholm, Tage Hertzell, A4 arkitektkontor AB. Konstnärerna Hanns Karlewski, Sivert Lindblom, Heinrich Müllner och Hans Winberg gestaltade 1973–74 fyra takträdgårdar som samspelar med och kontrasterar mot den strukturalistiska byggnaden. Bilden ovan till höger visar den takträdgård som 2012 flyttades av fastighetsägaren Vasakronan i samråd med konstnärerna och Statens konstråd.

restaureringar av konstverk, men då detta verk betraktades som centralt för konstnärskapen från 1970-talet och unikt i svensk offentlig konst, fattades beslut om delfinansiering. En summa om högst 175 000 kronor avsattes, vilket motsvarade knappt hälften av den uppskattade totala renoveringskostnaden om ca 400 000 kronor.235 Företaget Vasakronan hade bildats 1993 då fastigheter för totalt 17,2 miljarder köptes från staten, fastigheter som dessförinnan hade förvaltats av Byggnadsstyrelsen. Fastigheterna innehöll utöver kontor även specialanpassade lokaler för t.ex. Sveriges Lantbruksuniversitet, Sameskolor och Kriminalvården. Den 1 september 2008 gick Vasakronan samman med AP Fastigheter, ett företag som hade bildats under 1998 med uppdraget att äga och förvalta de svenska fastigheter som tidigare ägts av dåvarande Första till Tredje fondstyrelserna, och sedan maj 2000 ägdes till lika delar av Första, Andra, Tredje respektive Fjärde AP-fonden. Vasakronan är nu Sveriges i särklass, och ett av Europas, största fastighetsbolag.

Kommentar

Under åren då Garnisonen byggdes hade debatten om konst som ett viktigt inslag i den offentliga arkitekturen just blommat upp. Garnisonen kom att bli en förnämlig företrädare för tidsandan, i synnerhet med de omfattande konstprogram som togs fram för Karlahuset. Flera konstnärskap finns representerade i miljön, de tidigaste från 1600-talet men främst från 1970-talet fram till idag. Såväl fastigheten som dess konstverk är betydelsefulla representanter för svensk strukturalistisk arkitektur och offentlig konst. I lokalerna rör sig många människor. För närvarande är Garnisonen Stockholms största kontorsfastighet på 180 000 kvm, varav ca 120 000 kvm är kontor, med mer än 250 hyresgäster och 5 000 personer som har sin arbetsplats i lokalerna.236 Förutom sin arkitektoniska betydelse som strukturalistisk pionjärbyggnad rymmer Garnisonen alltså även ett representativt utbud av svensk offentlig konst och har blivit ett trettioårigt tidsdokument över konst i offentlig miljö. Frågan om byggnadsminnesförklaring uppstod 1993 när Byggnadsstyrelsen skulle avvecklas och Vasakronan skulle överta fastigheten. Det blev aldrig aktuellt med ett sådant lagskydd av Karlahuset, men till de båda kasernerna kopplades skyddsbestämmelser i detaljplanen. De är nu grönmarkerade i Stadsmuseets klassificeringssystem, vilket innebär att de anses vara ”fastigheter med bebyggelse som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Även om fastighetsägare har skiftat finns förvaltningsarvet från Byggnadsstyrelsen kvar inom Vasakronan – oavsett om det gäller restau182

Fallstudier

reringar, omplaceringar, konstvandringar, inventeringar eller publikationer om konst. Sedan Vasakronan övertog kvarteret 1993 har ytterligare ett konstprogram genomförts under åren 1997–2000 med Cilla Jahn som ansvarig projektledare och Thomas Rudin som arkitekt. Verk av konstnärer som Hertha Hillfon, Peter Linde, Torsten Renqvist, Agneta Spångberg och Mats Åberg placerades, huvudsakligen i de sju ombyggda entréerna utmed Karlavägen. I fastighetsbolag är det ekonomin som styr i alltmer slimmade organisationer. Trots alla goda förutsättningar avseende förvaltning och förståelse av konstverkens betydelse i den offentliga miljön är det inte självklart att ett konstverk – eller en fjärdedel av en gestaltning – efter en ombyggnation åter placeras ut i en miljö för vilken den är skapad. På Vasakronan fanns marknadschef Svante Torell, som med ett personligt intresse tog initiativet att flytta och renovera innergårdsgestaltningen. Kontakter fanns redan etablerade med Statens konstråd, som ju en gång hade beställt verket, och dessa förnyades då möjligheten till delfinansiering undersöktes. Återigen måste påpekas att det hör till ovanligheterna att Statens konstråd delfinansierar ett restaureringsprojekt – myndigheten har inga avsatta medel för att bekosta sådant. Fallstudien visar att det måste finnas någon instans eller något regelsystem som driver ett konstverks bevarande då det berörs av ny verksamhet, om- eller nybyggnation. I detta fall fanns ett personligt intresse hos en enskild medarbetare och redan etablerade kontakter med Statens konstråd. Därutöver fanns även ekonomiska resurser hos fastighetsägaren och möjlighet till externt bidrag till finansieringen. För konstverk på andra platser, där fastighetsägare inte har samma kunskap och erfarenheter av konstförvaltning som Vasakronan, har sämre ekonomiska förutsättningar och saknar enskilda drivande personer, är situationen inte lika gynnsam.

Hanns Karlewski (f. 1937) är skulptör och grafiker. Karlewski studerade i Tyskland 1956–58 och gick på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1960–65. I realistiska bilder med bl.a. gips- och plastavgjutningar av människor, fotomontage och målade träskulpturer gestaltas en protest mot välfärdssamhällets orättvisor. Karlewski arbetar nonfigurativt med bl.a. marmorreliefer och tung arkitektonisk träskulptur. Han har utfört flera offentliga arbeten, som Livets källa i Simrishamn (1986), Vindarnas hus i Västerås (1989), Ini för svenska ambassaden i Moçambique (1992) och Steg för steg för T-station Hökarängen (1995). Sivert Lindblom (f. 1931) är skulptör och målare. Efter studier vid Kungliga Konsthögskolan 1958–63 debuterade Lindblom med expressionistisk bronsskulptur, erinrande om Rodin. Några år senare övergick han till att utforska formens yta, snarare än dess volym, genom maskinellt utsvarvade silhuettskulpturer i trä och plast. Lindblom har även Statliga förvaltningsbyggnader

183

Den restaurerade och flyttade taktr채dg책rden (detalj).

arbetat med klossliknande bildstoder och rumsliga scenerier. Till hans främsta insatser hör en mängd offentliga utsmyckningar i nära anslutning till omgivande arkitektur. Han var verksam som lärare vid Tekniska Högskolan 1966–70. På Skissernas Museum i Lund finns hans självporträtt i relief på den östra fasaden. Se längre biografi efter fallstudien Stulen konst!. Heinrich (Heinz) Müllner (1942–2012) var konstnär och professor i materialteknik på Kungliga Konsthögskolan från 1980-talet till 2009. Müllner arbetade bl.a. med att förverkliga tekniskt avancerade idéer och konstnärliga materialexperiment, t.ex. skulpturen av Margareta Krook utförd av Marianne Lindberg De Geer och Marcel Duchamps verk i samarbete med Ulf Linde. Hans Winberg (1936–2003) var skulptör. Winberg studerade vid Slöjdföreningen och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm där han också undervisade 1971. Han arbetade med konstruktiva skulpturer i aluminium, mässing och plexiglas. Winberg utförde bl.a. en aluminiumskulptur för Sahls bostadsområde i Eskilstuna samt en relief för en av gymnasieskolorna i Finspång.

186

Fallstudier

Offentlig konst i riskzonen: Hertha Hillfon, skulpturgrupp (1976) Karolinen, Karlstad

Konstverket och dess bevarandetillstånd

För Karolinen, ett fastighetskomplex i Karlstad om 50 000 kvm som inrymde olika statliga myndigheter inom det svenska totalförsvaret, utförde Hertha Hillfon en skulpturgrupp i terrakotta 1976.237 Karolinen är ett tydligt exempel på den statliga utlokaliseringspolitiken, ”omloket”, det lite skämtsamma namnet för den enorma omlokaliseringen och skapandet av nya statliga verk över hela landet i mitten av 1970-talet. Karolinen uppfördes med 1 500 rum och korridorer med en sammanlagd längd om 16 kilometer. Flera konstnärer engagerades för att utföra konstverk i byggnaden. Hertha Hillfons verk är placerat i byggnadens restaurang, en naturlig samlingsplats för hundratals anställda och besökare. Sedan slutet av 1990-talet har stora förändringar skett inom totalförsvaret och endast ett fåtal statliga myndigheter bedriver idag verksamhet i byggnaden och matsalen har nu funktionen av vanlig publik restaurang. Konstverket består av sex krukor, två reliefer, två djur (en bock och en tjur), två kolonner eller växtdelar och en fristående figur. De sammanlagt 13 delarna är idag uppställda vid det stora panoramafönstret i fonden av salen istället för i rummets öppning längs den linje som Hillfon ursprungligen valt. En av krukorna står idag undanställd. Inte heller används krukorna som de var tänkta, fyllda med kallor eller liknande gröna växter. Idag är de enbart fyllda med lecakulor vilket ger krukorna ett dött intryck, lite som stora utomhusaskfat. Då konstverket är utfört i terrakotta är ytan känslig – här syns fläckar och matrester som sugits in i den porösa ytan. Vidare finns smuts och småsprickor. Man kan också känna oro för att verken står så nära bord och stolar, och lätt kan skadas av ovarsamma gäster.

Teknik/material: 13 delar, terrakotta Arkitekt: Gösta Edberg, 1977 Beställare: Statens konstråd i samarbete Statliga förvaltningsbyggnader

med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Hemfosa Fastigheter AB Förvaltare: Hemfosa Fastigheter AB 187

Ka Ed He oli se av sk fo hy ko me

Karolinen (1977), Karlstad, arkitekt Gösta Edberg. Skulpturgrupp (1976), terrakotta, Hertha Hillfon. Karolinen har haft flera olika privata ägare och förvaltningsbolag sedan staten sålde fastigheten i början av 2000-talet. För att skador och förluster ska kunna förebyggas och upptäckas fordras att fastighetsägare, förvaltare och hyresgäster har kunskap om den offentliga konstens värden och att de har kontakter med kulturmiljöområdets aktörer.

Ägande och förvaltning

Byggnadsstyrelsen ägde fastigheten fram till 1993, varefter den såldes till Vasakronan. Vasakronan sålde år 2000 i sin tur vidare till Norrporten, som fem år senare, 2005, sålde fastigheten till Sveafastigheter, som 2007– 08 sålde till DP Global Services Corp.238 Under 2011 var fastigheten åter till försäljning och köptes då av Hemfosa Fastigheter AB. Oavsett vilken ägare Karolinen har haft genom åren har alltid förvaltningen skötts i lokal regi med kontor i byggnaden. Sålunda är det nu Hemfosa Fastigheter AB som sköter förvaltningen med egen personal. Tjänster som drift och service är utlagda på andra företag, vid besöket 2011, YIT respektive Addici. Ansvaret för konstverket finns inskrivet i avtal sedan 2009. Huruvida verket finns inskrivet i relationshandlingar är oklart. Mycket kunskap och information som rör verket, dess tillblivelse och historia på platsen, försvann med en tidigare VD. Konstverket har inventerats och dokumenterats av tidigare fastighetsägare, om än inte systematiskt, senast 1996. Någon vårdplan har inte upprättats, och det är oklart om verket någon gång konserverats. Kontakter har dock förekommit med kommunens kulturoch fritidsförvaltning samt Länsstyrelsen Värmland liksom med Hillfons son, konstnären Curt Hillfon. 2005 gjorde Statens konstråd i samråd med Norrporten en översyn av konstverket på plats, tillsammans med Curt Hillfon. Då lokaliserades saknade delar i förråd och konstverkets 13 delar omplacerades i restauranglokalen för att förebygga skador och förluster. Men sedan dess har alltså ägandet och förvaltningen av byggnaden förändrats, vilket har ökat riskerna för irreparabla skador på de sköra terrakottaskulpturerna.

Kommentar

Fastigheten har skiftat ägare flera gånger och blev senast såld 2011 av ett företag med säte i Rumänien till ett nytt fastighetsbolag (grundat 2009) i Sverige, Hemfosa Fastigheter AB. Vem som ansvarar för den byggnadsanknutna konsten idag är inte lätt att reda ut. Även hyresgästerna har skiftat. Bland de största kan nämnas Fortum, Försäkringskassan, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Pensionsmyndigheten samt Rekryteringsmyndigheten, d.v.s. från den publika sektorn. Konstverkets delar var enligt konstnären tänkta att i förhållande till varandra bilda en linje genom matsalen där de var placerade. Men som konstnären har velat ha dem är de numera i vägen för salladsbord och matkö. Verket har därför fått maka på sig mot det stora utsiktsfönstret i änden av lokalen. Detta gör att man inte riktigt ser dem i motljuset – man blir bländad. Skulpturgruppen står också farligt nära maten, vilket syns på fettstänk 190

Fallstudier

i den porösa ytan. Eftersom verket består av flera delar, och flyttas runt, är det inte lätt att hålla ihop. Vid besöket återfanns en del en bit bort, en annan i ett rum för allsköns bråte bakom köket. Denna har senare flyttats en trappa ner till foajén och planterats med gröna växter som konstnären önskade. Det var en skulptör från trakten som tillsammans med konstansvarig på Landstinget i Värmland larmade om verkets utsatthet och förlorade sammanhang. Vasallens förvaltare tog då kontakt med Hillfon, vars son Curt Hillfon kom för att försöka lösa problemen kring verkens placering. Verket har varit mycket uppskattat och delar av det har även lånats till utställningen Minnenas vind på Waldemarsudde 2008. Med Karlstad kommuns nya satsning på en ansvarig tjänsteman för offentlig konst har intresset för såväl inköp som förvaltning ökat. Fastighetsägaren är intresserad av att hitta en lösning mellan egna önskemål om effektivisering av ytorna och brukarnas behov – samtidigt som upphovsrättsliga aspekter ska tillgodoses. Det kan tyckas att förhållandena för Hertha Hillfons verk är goda. Sedan 2009 avsätter Karlstad kommun 1 % av byggkostnaderna vid alla större investerings- och exploateringsprojekt i kommunal regi till konstnärlig gestaltning, vilket har medfört ett ökat intresse från fastighetsägarna även för äldre byggnadsanknuten konst. I staden finns flera eldsjälar som värnar Hillfons konstnärskap och det finns en struktur för förvaltning av fastigheten ifråga. Ändå är den långsiktiga förvaltningen av Hertha Hillfons skulpturgrupp på Karolinen problematisk, då förutsättningarna för att verket både ska kunna ha en tillgänglig och skyddad plats har förändrats. För vem är det som ser till att verket inte skadas i det dagliga, eller ser till att delar inte förkommer när de flyttas runt? I och med att staten inte längre äger byggnaden saknas möjligheter till statlig tillsyn, något som fastighetsägaren själv efterlyser. Med ansvar, tydlighet och struktur kring tillsynsfrågor om privatägd offentlig konst skulle det vara lättare att få råd kring praktiska frågor eller riktlinjer inom antikvariska eller juridiska kompetensområden.

Hertha Hillfon (1921–2013) var keramiker och skulptör. Hillfon studerade på Edvin Ollers målarskola 1939 och vid Konstfackskolan i Stockholm 1953–57 under huvudläraren i keramik Edgar Böckman. Hon gjorde studieresor till Frankrike, Italien och Japan. Hillfon var en av de första i Sverige som arbetade med ett fritt och nyskapande keramiskt formspråk och var som sådan banbrytande. Hon kom senare att skildra det monumentala i vardagen. 1971 blev hon ledamot av Konstakademien. Hillfon har utfört ett flertal offentliga verk. Förutom verket för Karolinen som presenteras i fallstudien kan nämnas Vindens dotter för Berwaldhallen i Stockholm (1979), Musa för Sölvesborgs bibliotek (1983), skulpturer och reliefer i keramik för T-station Danderyds sjukhus i Stockholm, flera skulpturer av Astrid Lindgren, bl.a. en utanför Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna (1996), samt teaterpriset Guldmasken. Statliga förvaltningsbyggnader

191

När rivning är ett faktum: Birgit Broms, Östersjöfiskar (1988) Kustartilleriets f.d. matsal, Rindö, Vaxholm

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Östersjöfiskar är utfört mot ena kortsidesväggen i den dåvarande matsalen för värnpliktiga vid Stockholms Kustartilleriförsvar med Vaxholms kustartilleriregemente (SK/KA 1) på Rindö. Verket är utfört i flera delar över en yta om totalt 1,93 x 10 meter, i turkos stucco lustro, med silvergrå östersjöfiskar simmande bland slingor av grönskande sjögräs. Stucco lustro är en arbetskrävande teknik där färgpigment blandas med kalk, vatten och tvål för att direkt blankpoleras med heta järn, vilket är möjligt så länge vattnet inte hunnit avdunsta. Som regel sker appliceringen i flera skikt med polering emellan då det är svårt att glätta tjocka lager. Resultatet blir en marmorliknande yta. Birgit Broms beskriver verket i sitt skissförslag, daterat 30 maj 1986: ”Väggen tänkt i stucco lustro med stora partier där stucco lustroytan får verka i en grön färg med obetydliga skiftningar. Punktvis dekor av Östersjöfiskar; kolja lax gädda aborre [sic], strömming etc. Denna fläckverkan kan vara lämplig då partier av väggen skymmes av pelaren. Dörren målad i oljefärg – eller annat lämpligt material – ev. med dekor av gröna alger som i så fall fortsätter in på väggen i stuccomålning.”239 Den 21 augusti samma år godkändes skissförslaget av Vaxholms kustartilleriregemente. Man konstaterar även att: ”arbetstagarorganisationerna har uttryckt tillfredsställelse med förslaget […] ’Östersjöfiskar’ i värnpliktsmatsalen […] dock under förutsättning av att det endast innehåller fiskarter som förekommer i Östersjön.”240 För konstverket betalade Statens konstråd 125 000 kronor samt 10 000 kronor i skissarvode, och det färdigställdes under 1988.241 Konstverket är idag i gott skick. Det har enstaka repor över ytan eller stötskador där material har lossnat, liksom mörknade retuscher vid skarvar och över mindre skador som kan vara gjorda av konstnären själv i samband med utförandet av målningen.

Teknik/material: stucco lustro Arkitekt: Uppgift saknas Beställare: Statens konstråd i samarbete 192

med Fortifikationsförvaltningen Fastighetsägare: Vasallen Vaxholm AB Förvaltare: Vasallen Vaxholm AB Fallstudier

Ägande och förvaltning

Östersjöfiskar beställdes och bekostades av Statens konstråd i samarbete med Fortifikationsförvaltningen för Vaxholms kustartilleriregemente KA1. Fortifikationsverket, det statliga verk som förvaltat försvarets fastigheter sedan 1635, var ursprunglig ägare och förvaltare av KA1:s fastigheter på Rindö och således även av konstverket. Kustartilleriet hade förlagts till Rindö redan 1902. I samband med försvarsbeslutet 2000 beslöts att det svenska Kustartilleriet skulle avvecklas helt, vilket skedde den 30 juni 2000. KA1 omorganiserades till Vaxholms amfibieregemente, Amf 1, som en del av Amfibiekåren. I och med försvarsbeslutet 2004 skedde ytterligare en omorganisation, vilken trädde i kraft året efter. Sedan år 2006 finns regementet på Berga örlogsbas med det nya namnet Första amfibieregementet. Då Försvarsmakten lämnade Rindö 2005 övertogs såväl ägande som förvaltning av fastigheterna på det f.d. militära området av Vasallen AB. Vasallen AB hade bildats den 1 september 1997, sedan riksdagen beslutat att skapa ett statligt aktiebolag med syfte att äga eller tillfälligt inneha de av Försvarsmakten nedlagda försvarsfastigheterna. I riksdagens beslut formulerades Vasallens uppdrag på följande sätt: ”Ändamålet för bolaget är att utveckla och förädla fastighetsbeståndet i samarbete med kommuner och lokalt näringsliv för att slutligen sälja fastigheterna på kommersiella villkor”. Totalt har Vasallen förvärvat 24 fastighetsbestånd över hela Sverige – 1 261 000 kvm på 20 orter – och av dessa var 18 utvecklade och sålda 2012.242 Vasallen ägs till 100 % av svenska staten genom Finansdepartementet. Det är ett konkurrensutsatt bolag och verkar under samma krav och villkor som övriga aktörer på marknaden, något som bl.a. medför att staten ställer marknadsmässiga krav på resultat och avkastning. Under 2009 meddelade riksdagen att Vasallen skulle förberedas för en framtida försäljning, vilket innebär, som det heter på Vasallens hemsida, att ”bolaget ska utvecklas med syfte att öka attraktiviteten på marknaden”. I samband med beslutet hävde riksdagen begränsningen att Vasallen bara skulle arbeta med försvarsrelaterade fastigheter. Bolaget har med andra ord nu möjlighet att också genomföra kompletterande förvärv av s.k. utvecklingsfastigheter. Den 31 december 2011 omfattade Vasallens svenska bestånd 11 fastigheter om 485 hektar, innehållande 350 byggnader om ca 375 000 kvm lokalarea och ca 230 kvm exploateringsbar mark. Endast en mycket liten del av fastighetsbeståndet får en ny funktion som bostäder. Bostadsrätter som Vasallen utvecklar i egen regi överlåts vanligen före byggstart till bostadsrättsföreningar. I Rindö Hamn, Vaxholm, finns dock ett av Vasallens s.k. förädlingsområden med ca 450 bostäder och ett antal lediga lokaler för nya verksamheter. Området ligger på en av kommunens många öar, skärgårdsnära, med egen hamn. Det är i en av fastigheterna i detta område som Birgit Broms verk är placerat. Statliga förvaltningsbyggnader

193

Den fastighet i vilken Östersjöfiskar finns användes alltså tidigare som värnpliktsmatsal för 1 500 personer, ett enormt rum som efter avveckling av Vaxholms kustartilleriregemente 2005 stått tomt. Under det att området är under förvandling har framtiden varit oklar för den tidigare matsalen. En av planerna har inneburit en omvandling av byggnaden till en hotell- och konferensanläggning, en anläggning för rekreation med spa.243 I samband med Vasallens tillträde som fastighetsägare 2005 inventerades både inköpta (lösa) och beställda (byggnadsanknutna) konstverk av Statens konstråd. Efter denna inventering skriver Statens konstråd att samtliga beställda konstverk ska överlåtas av den dåvarande fastighetsägaren till den nya. ”Vid försäljning av fastigheter övertar den nya fastighetsägaren ägandet av och ansvaret för de byggnadsanknutna konstverken. Statens konstråd rekommenderar därför att de byggnadsanknutna konstverken förtecknas i försäljningskontraktet för fastigheten.”244 Vasallen övervägde i detta sammanhang en flyttning av Östersjöfiskar. En konservator tillkallades för att undersöka huruvida det var möjligt att flytta hela eller delar av verket. Kostnaden var emellertid hög, och då det var osäkert både hur rummet skulle komma att användas och vart konstverket skulle kunna flyttas beslöt man att avvakta. Någon vårdplan för verket har aldrig upprättats, och uppgifter saknas om kontakter tagits med antikvariska myndigheter eller med konstnären själv.

Kommentar

De nedlagda försvarsområdena ligger som regeln på av Försvarsmakten strategiskt valda platser, nära både stadskärna och natur, ofta med vidsträckt sjö- eller havsutsikt. Dessa områden är perfekta för bostäder, både vad gäller nyproduktion och ombyggnad av befintliga fastigheter. Det är också så områdena marknadsförs på Vasallens hemsida: ”moderna bostäder för dem som vill leva bekvämt i en miljö som andas känsla för kvalitet och historien”.245 Vasallen arbetar med historiska värden som en del av sin företagsprofilering. Men det är också marknaden som styr, och bolaget har ett vinstkrav som vilket företag som helst. Ett konstverk som eventuellt är i vägen för en fastighetsomvandling och fördröjer affären genom antikvariska inlägg är inte önskat – man vill själv välja vad som ska betraktas som bevarandevärt. I samband med att konstverket godkändes av Statens konstråd 1988 och överlämnades till Fortifikationsförvaltningen skrev ägaren på en ansvarsförbindelse vilken reglerade vård och förvaltning enligt följande villkor: ”Konstverket/konstverken har förvärvats för en bestämd placering och är infogade i en särskild miljö. En ändrad placering, eller andra väsentliga förändringar som rör konstverken, får därför endast göras i samråd med den 194

Fallstudier

myndighet som har tillsynen över konstverken och, i den mån det följer av lagen (1960:729) om upphovsrätt, med konstnären”.246 Juridiskt är alltså verket skyddat genom upphovsrättslagen, Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Denna ger konstnären ensamrätt att tillåta eller förbjuda vissa åtgärder på verket under sin livstid. Lagen gäller 70 år efter konstnärens död. Eftersom Birgit Broms är avliden är det hennes efterlevande eller de som idag äger upphovsrätten som i första hand kan ingripa, även om det allmänna också kan väcka åtal om verket kränks. Som beskrivs i kapitlet ”Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande” är upphovsrättslagen inte något skydd för rivning av konstverket. Vasallen är en stor fastighetsägare med större resurser än många. Om man ändå leker med tanken att bolaget skulle söka medel från länsstyrelsen genom den möjlighet som idag står till buds, nämligen kulturmiljövårdsanslaget, för de antikvariska merkostnader det skulle innebära att flytta konstverket finns flera hinder för ett beviljande: 1) Fastigheten där konstverket finns är inte byggnadsminne, och det är den skyddade bebyggelsen som i första hand prioriteras av länsstyrelsen. 2) Framtida tillgänglighet till verket är oklar – bidrag lämnas bara om det kan antas att miljön och dess kulturhistoriska värden är eller kommer att bli tillgängliga för allmänheten. 3) Bidrag lämnas huvudsakligen för bevarande av en ursprunglig miljö, vilket gör det oklart hur bidraget skulle komma att hanteras när miljön som helhet är under förändring – bidrag lämnas som regel bara om det kan antas att miljöns kulturhistoriska värden kommer att bevaras för framtiden. Den 5 mars 2007 kom ett mail till Statens konstråd med rubriken ”Ang. en vägg som ska rivas denna vecka med konst på.” Det kom från en tidigare medarbetare på Amf 1 som hade fått kännedom om att Vasallen skulle riva väggen med Birgit Broms verk samma vecka. Brevet åtföljdes av frågan: ”Får dom det?”. Dåvarande intendent Henrik Orrje tog omedelbart kontakt med Vasallen. I mail från 6 mars 2007 beskriver han, med länkar till olika artiklar, Birgit Broms konstnärskap och hennes utställningar, aktuella priser på auktionsmarknaden, det tekniskt avancerade verket Östersjöfiskar och uppskattar även kostnaden för nyproduktion av ett motsvarande verk till mellan 750 000 och 1 miljon kronor, med tillägget att det egentliga värdet är mycket högre om man räknar in att det är Birgit Broms som är upphovsperson. Han hänvisar även med adress och telefon till konstnären som då fortfarande var i livet. Ett faktablad om hur byggnadsanknuten konst generellt ska hanteras av fastighetsägare vid eventuella förändringar/ombyggnader bifogades. Orrje avslutar med orden: Som jag redan har påpekat är Birgit Broms målning Östersjöfiskar ett unikt konstverk med ett mycket högt nationellt kulturvärde. Mitt Statliga förvaltningsbyggnader

195

F.d. Vaxholms kustartilleriregemente, matsal, Rindö. Birgit Broms väggmålning Östersjöfiskar (1988), stucco lustro. Försvarsmakten har lämnat Rindö och restaurangbyggnaden står tom i väntan på rivning. Fastighetsägaren Vasallen har i samråd med Statens konstråd undersökt om konstverket kan flyttas istället för att rivas.

råd är därför att ni med hjälp av era arkitekter och den tilltänkta hyresgästen samt konstnären hittar en lösning där konstverket får en framträdande plats i den nya restaurangverksamheten. En plats där målningens motiv i samklang med en genomarbetad rumslösning och stämningsfull belysning kan ge miljön en högkvalitativ atmosfär och samtidigt fungera som ett signum för de besökare, konferensdeltagare och turister som vill uppleva och minnas sitt restaurangbesök i skärgården.247 Någon rivning av verket blev då aldrig aktuell. Framtiden för Östersjöfiskar var dock fortfarande osäker. I juni 2011 inledde Vasallen och Quality Resort ett samarbete om ett nytt större spa- och konferenshotell, som en del i arbetet med den nya detaljplanen för Rindö Hamn vilken bedrivs av Vasallen och Vaxholms Stad.248 Ett möjligt användningsområde för den f.d. matsalen skulle då vara att delvis användas som restaurang i det nya hotellet. Hur detta skulle komma att påverka den befintliga fastigheten med Birgit Broms konstverk med ombyggnation och/eller rivning var oklart. Fallstudien visar vilket svagt skyddsnät befintlig lagstiftning utgör för bevarande av den byggnadsanknutna konsten. Fallstudien påminner också om det anmärkningsvärda i att ett konstverk riskerar att försvinna utan att fler antikvariska myndigheter, konstnärliga institutioner eller andra expertorgan är inblandade, trots att det rör sig om ett konstverk av dignitet, av en konstnär som utfört relativt få offentliga verk. Vasallens medarbetare har varit intresserade av att hitta en lösning för verkets bevarande, dock utan att komma fram till något tydligt resultat. När beslutet nu fattats kring en hotellanläggning kunde man hoppas att det även fanns en lösning för konstverkets långsiktiga förvaltning, tillsammans med tillsynsmyndigheter och berörd antikvarisk kompetens. Den 26 mars 2013 kom beskedet att detaljplanen vunnit laga kraft, vilket enligt Vasallen innebar att en viktig faktor var på plats för att ersätta den nuvarande militärrestaurangen med det nya planerade spa- och konferenshotellet. Beslutet innebar i klartext att en rivning av byggnaden skulle kunna komma till stånd under året.249 Om konstverket rivs har formellt sett inget fel begåtts. För att bevara det krävs flera åtgärder: 1) beslut om skydd, 2) tydliggörande av ansvar och 3) tilldelade resurser för bevarande. I samband med arbetet med den fördjupade översiktsplanen för Rindö och Skarpö utfördes på uppdrag av Vasallen en kulturmiljöinventering av f.d. Kustartilleriregemente KA1 vid Oskar Fredriksborg på Rindö. Inventeringen utfördes av Nyréns Arkitektkontor i januari 2007 med en byggnadsantikvarie som uppdragsansvarig. Rapporten rymde en inventering av kulturvärden i landskaps- och bebyggelsestrukturen. Den innehöll även en översiktlig bedömning av enskilda byggnader. Merparten av de byggnader som har bedömts som kulturhistoriskt intressanta har inven198

Fallstudier

terats översiktligt såväl exteriört som interiört. Militärrestaurangen har dock enbart besiktigats exteriört då den bedömts ha ett begränsat kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde. Kunskapen har saknats om att den innehöll ett byggnadsanknutet konstverk. Nu blir det en hypotetisk fråga om sådan kunskap hade förändrat utgången eller resultatet blivit detsamma om man bemödat sig om att gå in i byggnaden, om verket funnits med i handlingarna, om Vasallen informerat om att konstverket fanns i byggnaden? I samtal med en av de två ansvariga handläggarna på kommunen meddelas att man inte har haft en aning om att det skulle finnas ett konstverk inne i matsalen. Upplysningar har inte getts av Vasallen och ”ett förslag fanns redan”.250 Konstverket är inte registrerat, varken i kommunens eget arkiv eller i Bebyggelseregistret, och Statens konstråds korrespondens med Vasallen är inte diarieförd. Fallstudien visar med all önskvärd tydlighet att det behövs tydligare principer för hur kommuner och stat ska samverka kring offentliga konstverk vid antikvariska undersökningar. En sista kommentar. Vasallen ägs ännu till 100 % av svenska staten. Regeringens särskilda ägarenhet på Näringsdepartementet arbetar med en rad verktyg, som riktlinjer och policyfrågor där företag med statligt ägande ska agera föredömligt. Det borde även gälla frågor som rör juridiska hänsyn och antikvarisk förvaltning av byggnadsanknuten konst. Post scriptum: Efter att ovanstående text skrevs har Vasallen kommit överens med Vaxholms kommun att flytta konstverket i sin helhet till en ny offentlig byggnad i kommunen.

Birgit Broms (1924–2008) studerade vid Beckmans reklamskola 1945–46 och vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1947–52 med studier vid Accademie di Belle Arti i Venedig 1948–49, Accademia di Belle Arti i Ravenna 1951 och Académie Julian i Paris. På Konsthögskolan hade hon bland andra Sven X-et Erixson, Arvid Fougstedt och Bror Hjorth som lärare, och i synnerhet den sistnämnde kom att betyda mycket för hennes konstnärskap, så även resor till Italien där hon studerade frescomåleri. Broms hade flera separatutställningar, den första på Galerie Blanche i Stockholm 1957, därefter bl.a. på Göteborgs konstmuseum 1990, Waldemarsudde 1996 och Moderna Museet 2006. Hon finns bl.a. representerad i Statens porträttsamling på Gripsholms slott, Bonniers porträttsamling på Nedre Manilla, Moderna Museet, Nationalmuseum och Göteborgs konstmuseum. Broms blev ledamot av Konstakademien 1982 och fick flera utmärkelser, som Prins Eugen-medaljen 1985 och Egron Lundgrens medalj 2006. Broms gjorde ett fåtal offentliga utsmyckningar, förutom fallstudien Östersjöfiskar i Vaxholm (1988), emalj-målningar för T-station Husby samt Rosenlunds sjukhus i Stockholm och Landsstatshuset i Karlskrona.

Statliga förvaltningsbyggnader

199

Antikvarisk renovering av samtidskonst: Hans Peterson och Torgny Larsson En helt vanlig dag (1989) Kulvertsystem under Regeringskansliet, Stockholm

Konstverket och dess bevarandetillstånd

”Aldrig tidigare har statens konstråd [sic] satsat så mycket så geografiskt koncentrerat som i kvarteren i Södra Klara” står att läsa i Konstrådets årskatalog från 1983. Här finns en stucco lustro över två väggar av Jörgen Fogelquist och ytterligare en utförd av John Wipp, en svit vävnader grupperade i fyra enheter av Maria Triller, en textil triptyk av Ulla SchumacherPercy och andra textila verk av Elna Hansson respektive Katarina Röjgård, glaskonst av Sven Palmqvist, träreliefer av Lars Millhagen med kritteckningar, ytterligare en trärelief av Lenny Clarhäll, skulpturer av Eva Lange, Britt-Ingrid Persson respektive Magnus Persson och scenografiska gestaltningar av Lennart Mörk – för att nämna några av de verk som togs upp i årskatalogen. Ytterligare verk av dåvarande elever vid Kungliga Konsthögskolan nämndes, som Anna Boman, Stina Ekman, Birgitta Eriksson, Hans Eriksson, Hjördis Haack, Stina Melanton, Mikael Pauli och Eva-Mia Sjölin. Bland dessa fanns också Torgny Larsson och Hans Peterson som då gick på Kungliga Konsthögskolans skulpturavdelning.251 Några år senare, 1989, färdigställde konstnärerna Hans Peterson och Torgny Larsson ytterligare en konstnärlig miljögestaltning i Regeringskansliets kulvertsystem, Södra Klara Kulvert. Den bildar fortsättning på det tidigare stråket som 1978–82 hade utförts av samma konstnärer och sträcker sig mellan kv. Björnen och Rosenbad.252 I den underjordiska förbindelseleden, där såväl de anställda som truckar rör sig mellan departementsbyggnaderna,

Teknik/material: furu, betong och terrazzo Arkitekt: Vinstocken: Byggår 1914–17, arkitekt Erik Josephson; Lejonet: Byggår 1783–94, arkitekt Erik Palmstedt; Johannes Större: Byggår 1640–48, 1874–76, arkitekter Ernst A Jacobsson, Rudolf Arborelius, Hakon Ahlberg; Brunkhuvudet: Byggår 1646–52, 1892, 1929, arkitekter Hjalmar Kumlien, Wolter Gahn; Loen: 200

Byggår 1908, arkitekt Ernst Stenhammar; Tigern: Byggår 1874–76, arkitekter Axel och Hjalmar Kumlien; Rosenbad: Byggår 1904, arkitekt Ferdinand Boberg Ursprunglig beställare: Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen Fastighetsägare: Statens fastighetsverk (SFV) Förvaltare: Statens fastighetsverk (SFV) Fallstudier

har konstnärerna utformat en totalmiljö som är integrerad i kulvertsystemens arkitektur.253 Gestaltningen innefattar golv med mönsterinläggningar i terrazzoteknik – gjuten cementpasta med små bitar sten – i samtliga kulvertar, färgsättning av väggar och dörrar, utformning av reliefer och väggfasta skulpturer samt belysning och byggnadsdetaljer som avbärarlister samt innertak i sträckmetall. Konstverket som helhet kan liknas vid en allegori över konstens och det svenska samhällets och omvärldens förändringar under 1970- och 1980-talen. Den äldre delen av gestaltningen, som färdigställdes 1982, har titeln En helt vanlig dag och refererar till svensk naturlyrik, klimatet och årstidernas cykler. Den senare delen av gestaltningen avspeglar ett postindustriellt samhälle med ikonografiska referenser till bildelement hämtade från historiska epoker och internationell offentlig 1900-talsarkitektur.254 Den del som slutfördes 1989 är totalt 270 meter lång och ger de olika departementen en intern underjordisk förbindelse. Gången används av fotgängare och transportfordon, varför ett av kraven var en väl markerad gångoch truckbana. För att underlätta orientering för de som rör sig i korridorerna har konstnärerna arbetat med att ge det långa rummet olika uttryck och stämningar. De har också försökt bryta rummets monotoni och långsträckthet genom att dela upp kulverten i fyra delar, utifrån dess sträckningar. Konstnärernas idéförslag bildar underlag för följande beskrivning av dessa fyra korridorer eller rum.255 Det första ”rummet” knyter an till avslutningen av den tidigare kulvertänden i kvarteret Björnen. Det mörka golvet och dess gröna gångbana är golvets grundton över vilken stora former i grönt, blått och svart glider. På väggarna i början av denna del reser sig tre stora former i blank blå färg. En linje leder oss från denna kompakta entré till rummets fond där det hänger ett fönster med en månskära målad på glaset. Strax före fönstret passerar man på höger sida en serie ramade teckningar som utgör ett mindre galleri. Vid fönstret gör kulverten en krök och där byter också rummet karaktär. I det andra rummet går golvet över till en ljusgrön färg och golvet bryts av former i vitt och rött. Dörrarna är grå med en svag ton av grönt. Och i nischer infällda i betongväggen sitter små skulpturer i starka färger, rött, vitt och grönt. I det tredje rummet, efter vinkeln där korridoren böjt av, möts man av en kraftig ”växt” i starka gröna nyanser. Golvet bryts av en tvärställd rektangulär form i en mörkt grön färg. Breda linjer av rött skär över och under denna. Här gör rummet också en krök och runda vita former glider in mot dess mitt, där en mjukt formad kvinnosilhuett av trä liksom växer från golvet och upp genom taket. Änden av denna kulvertdel avslutas av ytterligare en växt. På några ställen mellan dessa två växter finns även mindre former som repliker. Statliga förvaltningsbyggnader

201

Den fjärde och sista delen är gången ner mot Utrikesdepartementet. Den delen domineras av ett mörkblått golv med kraftiga väg- eller gatumarkeringar i gult. På väggarna hänger ”schabloner” som ytterligare markörer av rummet. I rummet dit gången leder hänger en tjock pansardörr på en sorts räls. Denna dörr har målats med högblank ultramarin och högt upp på väggen intill sitter en kula med samma färg. Längst inne i rummet under UD, som blir kulvertens fondvägg, sitter en sista guldfärgad schablonform som föreställer en räv. I samtliga rum, d.v.s. hela korridoren, har konstnärerna utnyttjat terrazzogolvets möjligheter till form och färgsättning som en sorts bas för rummets karaktär. På väggarna dominerar den rågjutna betongen. På vissa ställen finns puts med en färgton som stämmer överens med golvet. Som redan nämnts finns målade ytor som dörrar och skulpturala objekt som accenter till den grundton som finns i golv och vägg. För att ange kulvertens geografiska förhållande till staden ovanför har de gator som korsar kulverten över jord markerats och namngetts. Gösta Wallmark var Konstrådets projektledare och Anders Ahlberg Byggnadsstyrelsens. Skissförslaget godkändes den 9 april 1986 och den konstnärliga miljögestaltningen lämnades över till Byggnadsstyrelsen i Stockholm den 15 december 1989. För uppdraget betalades 15 000 kronor vardera till konstnärerna i skissarvode, därefter 137 500 kronor vardera för uppdragets utförande och därefter ytterligare 25 000 kronor vardera för tillkommande arbeten. Ett tiotal år senare hade vissa material och ytskikt slitits. Terrazzogolvet har inte tålt trucktrafiken, utan har spruckit och gått sönder längs fogarna. Gestaltningen i övrigt har hållit sig i gott skick – men den har ju inte heller så många år på nacken. Mer anmärkningsvärt är att 1993, endast fyra år efter att Hans Petersons och Torgny Larssons konstverk färdigställts, utfördes en väggmålning med björkmotiv av Monica Dare i samarbete med Alf Fälltin i Södra Klara kulvert mellan kv. Björnen och Brunkhuvudet. Målningen utfördes på väggarna i den korridor där Hans Petersons och Torgny Larssons fyra sköldreliefer var placerade, tre på ena väggen och en på fondväggen. Konstnärernas mönsterläggning i terrazzogolvet bevarades dock intakt. Varken upphovspersonerna eller dåvarande tillsynsmyndighet Statens konstmuseer informerades om eller godkände denna förändring.256

Ägande och förvaltning

De konstnärliga gestaltningarna i Södra Klara kulvert beställdes av Byggnadsstyrelsen 1989 och bekostades av Statens konstråd. Byggnadsstyrelsen var såväl ägare som förvaltare av kulvertsystemet fram tills dess 202

Fallstudier

att verket ombildades. Den nya myndigheten Statens fastighetsverk (SFV) övertog ägande och förvaltning av fastigheterna i Regeringskansliet 1993. Huruvida konstverket finns inskrivet i fastighetens relations- eller systemhandlingar är oklart. Under 2000-talets första decennium fattade SFV beslut om en omfattande renovering av de tio kvarter myndigheten äger och förvaltar i Södra Klara. Byggnaderna var i behov av underhåll då de inte genomgått några större renoveringar sedan de iordningställdes för Regeringskansliet på 1970- och 1980-talen. Det fanns också ett behov av att se över fastigheternas energianvändning samt lokalernas utformning och arbetsmiljö. Om- och påbyggnaderna av kvarteret Loen var den första synliga delen i det omfattande projektet Nya Klara, avslutat i början av 2013. I nästa steg renoveras det intilliggande kvarteret Björnen som beräknas bli klart 2018.257 Delar av kulverten (Vinstocken, Lejonet och del av Johannes Större) renoverades 2009–10 och i samband med detta konserverades samtliga konstverk i motsvarande del. Inför konserveringen inventerades och dokumenterades miljögestaltningen för första gången. Statens konstråd var som tillsynsmyndighet tidigt inkopplat i projektet. Konstrådet träffade Baieverte AB och konsult Pär Jeppson, anlitad av SFV, i flera planeringsmöten under våren 2009 med anledning av den förestående renoveringen av Klara kulvertsystem och den byggnadsanknutna konsten i dessa kulvertar. Ett problem i planeringsarbetet var naturligtvis att de konstnärliga gestaltningarna i kulvertsektionen mellan kv. Björnen och Brunkhuvudet förändrats 1993 utan upphovspersonernas godkännande. Med hänvisning till Lag (1960:729) om upphovsrätt ansåg Statens konstråd att de konstnärliga gestaltningarna borde återställas i sitt ursprungliga skick och att detta skulle ske i samråd med upphovspersonerna. Under år 2010 genomförde Ullenius Ateljéer AB en konservering av delar av kulvertsystemens konstnärliga gestaltning. Parallellt inledde Statens konstråd ett samarbete med SFV om återställande av kulvertsektionen mellan kv. Björnen och Brunkhuvudet. Detta i form av ett nytt uppdrag till konstnärerna, där de med hänvisning till upphovsrätten gavs möjligheter att utföra en nytolkning av den ursprungliga konstnärliga gestaltningen av kulvertsektionen. Detta uppdrag beräknas vara slutfört under 2013. För miljögestaltningen, och de andra konstverken i kvarteren, finns ingen specifik vårdplan upprättad utan konservering sker vid behov. SFV har genom Kulturarvsenheten regelbundna kontakter med konservatorer, konstnärer och myndigheter med antikvarisk och konstvetenskaplig kompetens, som Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd.

Statliga förvaltningsbyggnader

203

Regeringskansliet, kulvertsystem, Stockholm. Konstnärlig miljögestaltning av Hans Peterson och Torgny Larsson, En helt vanlig dag (1983–89), måleri, furu, betong och terrazzo. På grund av slitage har Statens fastighetsverk, i samråd med Statens konstråd, genomfört en omsorgsfull restaurering av kulvertmiljöerna åren 2010–13 (t.h.). Sektionen mellan kvarteren Björnen och Brunkhuvudet har under 2013 omgestaltats av konstnärerna (t.v. nedre), eftersom deras ursprungliga gestaltning (t.v. övre) ändrades och delvis övermålades med björkskogsmotiv 1993 (t.v. mitten), i strid med konstnärernas upphovsrätt.

Kommentar

Det var även med nutida mått mycket stora och kostsamma konstsatsningar som genomfördes i Regeringskansliets kulvertsystem under perioden 1978–82 och som sedan bl.a. fortsatte med kulverten Södra Klara 1986–89. I samband med att den konstnärliga gestaltningen lämnades över från Statens konstråd till den nya ägaren Statens fastighetsverk beskrivs tydligt vad som gäller: ”Konstverket/konstverken har förvärvats för en bestämd placering och är infogade i en särskild miljö. En ändrad placering, eller andra väsentliga förändringar som rör konstverken, får därför göras endast i samråd med den myndighet som har tillsynen över konstverken och, i den mån det följer av Lag (1960:729) om upphovsrätt, med konstnären.”258 Lagtextens 3 § innebär att man inte får ändra eller göra verket tillgängligt på ett sådant sätt att upphovspersonens litterära eller konstnärliga anseende kränks. Ändå dröjde det bara fyra år innan den konstnärliga miljögestaltningen i en av kulvertsektionerna helt sonika målades över med björkmotiv. Så här pass långt i efterhand är det svårt att påvisa hur detta kunde ske. Och när dåvarande tillsynsmyndighet Statens konstmuseer 1993 fick kännedom om ingreppet var skadan redan skedd. Fallstudien visar hur lätt det är att kunskap om konstnärliga verk på något vis försvinner och att medvetenheten om konstnärlig upphovsrätt är dålig, trots att konstverket ägs och förvaltas av en myndighet med mångårig erfarenhet av kulturarvsförvaltning och trots att denna myndighet redan före sin ombildning från statligt verk till myndighet hade ett nära och flerårigt samarbete med den statliga myndighet som då hade tillsynsansvar, Statens konstmuseer. SFV har fortsatt att göra stora satsningar i kulvertsystemet med förlängd kulvert och nya konstnärliga verk. Det befintliga terrazzogolvet var illa skadat genom trucktrafikens framfart och väggen med de ursprungligen tre sköldarna skulle återställas. Myndigheten har en egen kulturarvsenhet, statliga resurser samt goda möjligheter till samverkan med både konstnärer och myndigheter med antikvarisk och konstvetenskaplig kompetens. Tack vare detta kan nu kulvertsystemet återställas, till glädje för de ca 4 500 personer som har tillträde. Hade samverkan inte skett mellan Statens konstråd och SFV – och om upphovsrättsfrågan i så fall inte drivits av någon part – skulle antagligen denna del av miljögestaltningen skattat åt förgängelsen.

206

Fallstudier

Hans Peterson (f. 1953) är skulptör. Peterson studerade vid Kungliga Konsthögskolan 1976–82. Han arbetar med olika material i både industriella och traditionella tekniker. Peterson har utfört flera offentliga konstverk och landskapsskulpturer och arbetar även med platsspecifika möblemang samt skulpturer. Han finns även representerad vid en rad museer, t.ex. Skissernas Museum, Uppsala konstmuseum och Västerås konstmuseum. Peterson har deltagit i flera utställningar i Sverige och utomlands. Offentliga verk i urval: Vigselplats i Nacka (2012), Nod för riksväg 73/Nynäsvägen (2010), skulptur till mindre park för Familjebostäder i Stureby (2009), markmodellering för Djurgårdsslätten (2009), Vasarondellen i Södertälje (2007), Bure för Norra stadsberget i Sundsvall, (Berglund/Nivå, Olofgörs & Peterson 2004), stenskulpturer för Huddinge sjukhus (2003), biljetthall och gångkulvert i anslutning till Jordbro stationspark (SYCON/Hagdahl, Berglund, Peterson 2001), Jordbro stationspark i anslutning till pendeltågsstationen (Berglund-Peterson 2000), gestaltning av bryggor till Sickla Strand i Stockholm (Berglund-Peterson 2000), gestaltning av Axelsbergs centrum i Stockholm (Berglund-Peterson 1998), trafikplats Alviksplan i Stockholm (Berglund-Peterson 1997), Alirs Öga i Söderhamn (Olofgörs & Peterson 2001), Tullgårdsskolan i Stockholm (1995) samt flera trapphusentréer som i Granängsringen i Tyresö (1990). 1978–82 samt 1988 utförde Peterson, i samarbete med Torgny Larsson, den helhetsgestaltning av gångkulverten mellan departementen Rosenbad och UD i Stockholm som beskrivs i fallstudien. Torgny Larsson (f. 1957) är skulptör. Larsson studerade vid Konstfackskolan 1976– 77 och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1977–83. Han arbetar ofta med neon och andra belysningseffekter i sina offentliga skulpturer. Offentliga verk i urval: Mosaikvägg för T-station Svedmyra i Stockholm (2012), Stenblomma i Alvesta (2009), Födelsen av en ny tid för Hammarby Sjöstad i Stockholm (2009), Hommage à Fontana för Centrum för flexibelt lärande i Söderhamn (2002), Himmelsbåt, Celestial vessel för Filtparken i Halmstad (2000), Dinos för Preveza i Grekland (1998), Koncentrator för sol och regn för Konst på Hög i Kvarntorp (1998), Solporten för Arkiv- och Kulturhuset i Ramsele (1994), Energitemplet ”Blå bågen” för Öjebyn i Piteå (1992), Grön tystnad för Sky City på Arlanda flygplats (1993) samt Växande (1992) och skulptur (1991) för T-station Svedmyra i Stockholm.

Statliga förvaltningsbyggnader

207

Torg och gaturum

Konst i det offentliga rummet har förändrats till såväl form som funktion sedan 1800-talets monumentala kungastatyer och – i början av 1900-talet – parkernas nymfer och lekande barn. Med 1900-talets samhällsförändringar och föreställningar om försköning och det allmänna bästa har nya konstnärliga uttryck funnit plats i offentligheten. Förändringar har också skett gällande hur konstverken har integrerats i dessa platser eller arkitektoniska rum av större dimensioner. Under rubriken ”Torg och gaturum” återfinns fyra fallstudier med byggnadsanknutna konstverk vars placering inte gör det givet till vilken byggnad – eller plats – de hör. Är det ett torg eller medborgarhus (Nemes)? En universitetsbyggnad eller den öppna platsen framför (Jones)? En skola eller cykelvägens parkmiljö (Calder)? En gångbro eller parkentré (Lindblom)? Vagheten – utomhus och till för alla – gör denna konst både osynlig och hotad i ett förvaltningsperspektiv. Det finns skäl att påminna om definitionen av byggnadsanknuten konst: konst gestaltad direkt för en viss plats inom eller i anslutning till en byggnad eller annan anläggning. Det innebär att begreppet byggnadsanknuten konst omfattar 1) konstverk som är integrerade i en byggnad eller plats och tillkommit samtidigt med denna, 2) fristående konst som är gjord i efterhand för en speciell byggnad, 3) redan befintliga konstverk där riktade inköp gjorts för att placera dem i eller vid en speciell byggnad samt 4) konst som tillkommit senare än själva byggnaden men som är integrerad i denna, som t.ex. en fasadmålning. De konstverk som behandlas här är Endre Nemes nästan 80 kvm stora marmorintarsia (1955). Den beställdes av kommunala Familjebostäder tillsammans med Charles Felix Lindbergs donationsfond för medborgarhusets fasad i en då alldeles ny stadsdel i Göteborg, en satellitstad i den snabbt expanderande storstadens ytterområde. Arne Jones verk Vertikal komposition (1956) uppfördes utanför Biomedicinskt centrum (BMC) i Lund, specifikt för platsen. 208

Fallstudier

Medan Nemes och Jones verk skapades för respektive plats, dröjde det några år innan L’un des nôtres fick sin slutliga placering i norra Lund. Stabilen, Alexander Calders eget ord för sina ”fasta mobiler”, hade köpts in av kommunen direkt från konstnären Calder för framtida placering i stadsdelen som då höll på att byggas. Konstnären har alltså inte utformat konstverket för den plats där det nu står, vid Fäladsgården med skola, fritidsgård och bibliotek. Ett verk som däremot är utfört för avsedd plats är Sivert Lindbloms gestaltning av gångbro och minnesmärke över Johan Tobias Sergel (1991–94), placerat vid Haga Norra trafikplats vid Hagaparken i Solna. Konstverket beställdes och bekostades av Statens konstråd i samarbete med Vägverket. Konstverket är den yngsta av fallstudierna och representerar en problematik som inte belysts genom de övriga: skadegörelse, som klotter och stöld.

Torg och gaturum

209

Konst och bygglovsprövning: Endre Nemes, Marmorintarsia (1955) Högsbo medborgarhus, Axel Dahlströms torg, Göteborg

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Verket vid Axel Dahlströms torg är en marmorintarsia, utförd med ett sextiotal marmorsorter från olika delar av världen i vita, gula, gröna, grå, beige, svarta och rosa nyanser. Endre Nemes kommenterade materialvalet: ”Jag funderade över vilket material jag skulle använda mig av och så kom jag fram till att försöka med marmor, trots att jag aldrig arbetat med sten. Marmor hade i ganska stor utsträckning använts vid torget och det skulle ha varit inkonsekvent att inte använda samma material i det här fallet.”259 Verket är placerat vid torgets utkant, vid yttersta änden på medborgarhusets fasad, och mäter ca 930 x 840 cm. Arbetet med att såga och sammanfoga alla delar gjordes av stenhuggeriet Hermansson Natursten AB i Partille. Om verkets tillblivelse skriver Nemes i sina memoarer: Att beskriva hela detta enorma arbete skulle kräva en egen bok. Exempelvis alla dessa svårigheter med att försöka föreställa sig hur stenarnas färg skulle framträda i solsken eller under en grå vinterdag. Att kompositionen inte skulle förryckas av ljuset. När vi slutligen kommit så långt att intarsian kunde sättas upp på väggen kom frosten. Hela fasaden måste byggas för och det måste ordnas med värme och ljus. Hur noga de olika bitarna än var gjorda krävdes ändå oavbrutna slipningar och justeringar och en stor fotokopia av kartongen stod på ställningen, som hjälp för att hitta och kunna sätta in de olika numrerade bitarna på deras rätta platser. Detta arbete tog närmare sex månader för tre kunniga stenhuggare. Till och med på själva väggen höggs vissa bitar ut och ersattes med andra. Det krävdes en kontinuerlig koncentration och minne av varje sten-

Teknik/material: marmorintarsia Arkitekt: Sven Brolid och Jan Wallinder Beställare: Charles Felix Lindbergs donationsfond/Familjebostäder i Göteborg AB

210

Fastighetsägare: Förvaltnings AB GöteborgsLokaler Förvaltare: Förvaltnings AB GöteborgsLokaler

Fallstudier

bit och av varje korrektur efter kartongen. Under hela arbetets gång hade jag ett intimt samarbete med arkitekten Jan Wallinder och min medarbetare Acke Oldenburg som så många andra gånger.260 Den 29 april 1955 avtäcktes Nemes verk, efter sammanlagt 7 500 arbetstimmar. Stadssekreteraren Thure Höglund höll invigningsanförandet. Torsten Bergmark, som var i opposition mot Endre Nemes och dennes verk, avslutade ändå sin recension av verket i samband med dess avtäckning med positiva ord om: ”materialskönheten och goda detaljer i kompositionen, i synnerhet det nedre vänstra hörnet, där mörka band lagts över en vit botten och där färg och form icke bildar större rumsdjup”.261 Just nederdelen av konstverket har under senare år förstörts genom en tillgänglighetsanpassning i form av en ramp framför konstverket, där marknivån har höjts så pass mycket att konstverkets nedersta yta har försvunnit. Sannolikt finns dock den nedre delen av marmorintarsian kvar, dold av markhöjningen. Det är oklart om konsekvensen av denna åtgärd har tagits i beaktande av kommunen vid tidigare bygglovsprövning. Marmorintarsian konserverades under 2009 genom Studio Västsvensk Konservering och var vid besöket 2011 i mycket gott skick. Ytan är rengjord och behandlad, stenarnas olika inbördes färger och former kommer till sin fulla rätt. Före konserveringen var förstås tillståndet ett annat, något som också beskrivs i konserveringsrapporten. Det fanns då smuts efter exponering av luftföroreningar, färgstänk, putsstänk, tejprester, bortfall av sten, repor i nedre delen och sprickor på grund av sättningar i väggen. Fogen mellan stenarna om 3–6 mm hade på sina ställen släppt. Tidigare lagningar av epoxi eller annan sten hade också trillat bort eller chanserat. Vidare fanns en åldrad sekundär ytbehandling av någon sorts vax som blivit grå och repig.262 Skylt om verket och dess upphovsperson saknas. Inne i biblioteket, i byggnaden mot vilket verket är monterat, finns däremot en hel pärm med information och tidningsurklipp. Här kan man läsa om stadsdelens framväxt och historia, Högsbo, Axel Dahlströms torg, medborgarhuset och invigningen av torget med marmorintarsian. Markbelysning finns, ett par lampor monterade i nivå med plattläggningen någon meter framför verket. Dessa fungerar dock inte, i synnerhet inte efter vintrarnas snöskottning och vårarnas snösmältning. Vatten rinner ner i lamporna, får dem att rosta och kortsluta. Planer finns på strålkastarbelysning från stolpe, vajer eller motstående husfasad.

Torg och gaturum

211

Högsbo medborgarhus (1955), Axel Dahlströms torg, Göteborg, arkitekter Sven Brolid och Jan Wallinder, och Endre Nemes konstverk Marmorintarsia (1955). Det skiljer nästan 50 år mellan bilderna.

När torget tillgänglighetsanpassades stympades konstverkets nedre del. Vid bygglovsprövningar är det viktigt att bedöma hur åtgärder av detta slag påverkar platsens kulturvärden.

Ägande och förvaltning

Konstverket ägs och förvaltas sedan mitten av 1990-talet av Förvaltnings AB GöteborgsLokaler, ett helägt dotterbolag till Förvaltnings AB Framtiden, som har Göteborgs stad som ensam ägare. Tidigare ägare och förvaltare var Familjebostäder i Göteborg AB, som också ingår i Förvaltnings AB Framtiden. GöteborgsLokaler förvaltar kommersiella lokaler för butik, kontor och kommunal verksamhet och är ett av få kommunala fastighetsbolag i landet som också förvaltar torg. Den tidigare ägaren, Familjebostäder, äger och förvaltar hyreslägenheter. Det var Familjebostäder tillsammans med Charles Felix Lindbergs donationsfond som ursprungligen beställde och delade kostnaden för konstverket. Det är oklart om verket finns med i byggnadens relationshandlingar. Däremot finns det med i Göteborgs kulturförvaltnings register över stadens konstverk. Charles Felix Lindbergs donationsfond är en av de privata donationsfonder som haft stor betydelse för offentliga konstverk i staden. Charles Felix Lindberg (1840–1909) testamenterade hela sin kvarlåtenskap i form av en donationsfond till Göteborgs stad (det motsvarade då 12 % av hela Göteborgs årsbudget). Enligt testamentet ska fondens avkastning användas till ”stadens prydande och förskönande”. När donationsfonden överlämnades till Göteborgs stad den 10 november 1910 uppgick den till drygt 2 miljoner kronor. En stor del av Göteborgs offentliga konstverk, som Poseidon på Götaplatsen och Järntorgsbrunnen, är bekostade med medel ur fonden, liksom stora delar av Botaniska trädgården och Slottsskogsvallen. Göteborgs kulturnämnd är styrelse för Charles Felix Lindbergs donationsfond.263 Marmorintarsian av Nemes är inventerad – inte genom GöteborgsLokaler utan genom en annan gren av den kommunala verksamheten, kulturförvaltningen. Den finns i Göteborgs kulturförvaltnings register över stadens konstverk, också tillgänglig via webben. Däremot finns ingen vårdplan för verket. I konserveringsrapporten från 2009 rekommenderas att en regelbunden översyn av intarsian bör göras för att upptäcka skador i ett tidigt skede, något som alltid är önskvärt. Kontinuerliga kontakter saknas idag med konservatorer, men då Studio Västsvensk Konservering finns i staden är ändå kompetensen känd och relativt lätt att tillgå. Kontakt med konstnären har inte funnits sedan verket invigdes på platsen och Endre Nemes flyttade till Stockholm 1956. Ett gott samarbete finns med kommunens kulturförvaltning och de antikvarier som finns där, och det var även genom kulturförvaltningen som konserveringen initierades. Kontakter med andra antikvarier, antikvariska myndigheter eller organisationer saknas.

214

Fallstudier

Kommentar

Marmorintarsian vid Högsbo medborgarhus i Göteborg har varit i kommunal ägo sedan den invigdes 1955, även om bolagens namn och inriktning för såväl ägande som förvaltning har skiftat. Den kommunalt ägda konsten är väl dokumenterad. Det är park- och naturförvaltningen som har uppdraget att sköta om, inventera och göra skötselplaner för den s.k. yttre offentliga konsten, och enheten Göteborg konst inom kulturförvaltningen som ansvarar för Charles Felix Lindbergs donationsfond och kan hjälpa till med antikvariska kontakter om det behövs. Det har från ägarhåll funnits en förståelse för kulturhistoriska värden redan med tidigare kommunal ägare och förvaltare, då denna hade många av de äldre kulturhusen i Göteborg i sitt bestånd. Detta avspeglar sig i hur Axel Dahlströms torg har förvaltats. Man har enligt uppgift hellre låtit lokaler stå tomma ett tag för att få en hyresgäst som passar in och bidrar till att hålla torget levande än att hyra ut till varje pris. Resultatet är ett bevarat och levande 1950-talstorg – faktiskt ett av de få bevarade i Sverige och därför ofta med i filminspelningar där en tidstypisk prägel önskas. Men – tittar man noga efter har torget genomgått förändringar över tid. Takfall har monterats på medborgarhusets fasad, skyltar har bytts ut, utstickande belysning har okänsligt monterats fast, hiss till biblioteket har byggts och tillgängligheten till torget har underlättats genom att den tidigare trappan har ersatts med en svag sluttning. Denna sluttning har skurit av Nemes verk diagonalt längs nederkanten, och gör alltså åverkan på verkets ursprungliga form. Detta syns tydligt om man jämför med äldre fotomaterial, eller den skiss till verket som finns utställd på Skissernas Museum.264 Verket är rektangulärt, med en tydligt utsparad trappa i nedre högra hörnet. Nu skär alltså en betongramp av nederdelen och förändrar på så vis hela verkets form. Betongrampen används idag som en sorts bänk, vilket också förklarar alla repor på verkets nedre del som beskrivs i konserveringsrapporten. Mellan betongramp och konstverk finns en utfyllnad med jord, som idag används som askfat. Framför verket är dessutom en bänk placerad, som en del i ett kommunalt bänkprojekt. Även om konstnären eller dennes efterlevande inte har hävdat upphovsrättsliga aspekter för att återställa verket till sitt ursprungliga utseende hade det varit önskvärt att så skedde. Marmorintarsian är unik både för sin tid, sitt tekniska utförande, genom sitt konstnärliga värde och genom den kulturella satsning som gjordes i stadsdelen på 1950-talet. Det borde i bygglovsprövningen av en åtgärd som denna vägas in hur samtidens tillgänglighetskrav kan lösas med respekt för det unika konstverket. Det är märkligt att ett konstverk på detta vis stympas – och hur det kan ske utan att det ”märks”. I samband med att en förändring som tillgänglighetsanpassning borde en bygglovsprövning ha gjorts och då borde Torg och gaturum

215

Ax ny oli ma ko

Axel Dahlströms torg var för sin tid en nyskapande offentlig miljö som samlade olika servicefunktioner som bibliotek och matbutiker. Endre Nemes framträdande konstverk Marmorintarsia (1955)

uppmärksammades av både allmänhet och tidningar. Idag har platsen delvis förändrats genom ovarsamma ombyggnader och tillägg.

en alternativ lösning invid konstverket ha kunnat hittas. Vid en bygglovsprövning ska handläggaren, utöver bestämmelserna i en eventuell detaljplan, också ta hänsyn till gestaltningen och om projektet uppfyller de allmänna kraven på utformning enligt plan- och bygglagen. I bygglovet görs också en prövning med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Så verkar inte ha skett vid Axel Dahlströms torg. Även om torget haft Göteborgs stad som ägare och förvaltare sedan verket invigdes är denna konstruktion inte okomplicerad. Fastighetsägarens ansvar sträcker sig tio meter från huset, och vid torget finns två olika fastighetsägare som emellanåt kan ha olika synpunkter på förvaltning. Dessutom är det GöteborgsLokaler som äger torget medan den likaledes kommunala park- och naturförvaltningen sköter förvaltningen av det. Detta leder emellanåt till krockar, exempelvis då den ovan beskrivna bänken placerades framför konstverket, trots att det är Göteborgs kommun som äger och förvaltar helheten. Det finns också flera olika förvaltare inom samma bolag, som sinsemellan ser på konstverk och förvaltning på olika sätt. Här finns alltså, trots de goda förutsättningarna, tydliga behov av övergripande och regelbundna satsningar för ägarna med förvaltningsansvar och samtliga berörda kommunala förvaltningar. Liknande problem återfinns också bland många andra kommuner, d.v.s. att ansvaret för offentlig konst berör flera förvaltningar inom samma stad och att det övergripande ansvaret faller mellan stolarna. Slutligen: Endre Nemes verk fortsätter att inspirera. Sedan 2009 finns ännu ett konstverk på Axel Dahlströms torg, Yvonne T Larssons Ur väggen om 550 x 300 x 250 meter. När man rör sig runt skulpturen spelar materialen i hennes verk mot varandra, matt rostrött cortenstål mot blankt syrafast rostfritt stål. Kopplingen och inspirationen till Endre Nemes vägg finns både i det 1950–talsinspirerade mönstret och konstverkets namn.

Endre Nemes (1909–1985) föddes i Ungern. Efter utbildning vid konstakademien i Prag emigrerade Nemes till Finland, varifrån han utvisades 1940 och via Norge kom till Sverige. Åren 1947–55 var Nemes föreståndare för Valands konstskola. Hans undervisning innebar en tvär brytning med skolans tradition av västsvensk kolorism och gav upphov till beteckningen Nya Valand för en elevkull med klar prägel av internationell förkrigsmodernism. Nemes konst är sprungen ur den centraleuropeiska avantgardismen. Han gjorde kubistiska målningar med starkt abstraherade motiv innan han vid mitten av 1930-talet började arbeta med ett surrealistiskt bildspråk i figurativt måleri, ofta interiörer fyllda med symboliska föremål och gestalter. Under gruppbeteckningen Minotaur ställde han 1943 ut tillsammans med bland andra C O Hultén och Max Walter Svanberg. Nemes arbetade ofta med collage, som han ibland utnyttjade som skisser till sina målningar. 218

Fallstudier

Han arbetade också som teaterdekoratör för Operan i Stockholm 1949 och Stora Teatern i Göteborg 1960. Nemes utnämndes till professor 1968 och hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1984. Han är representerad på museer i Europa och i Sverige på bl.a. Moderna Museet, Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Västerås konstmuseum och Norrköpings Konstmuseum. Endre Nemes Museum i Pécs, Ungern, invigdes 1984. Nemes hade separatutställningar på bl.a. Göteborgs Konsthall, Göteborgs konstmuseum, Konstakademien i Stockholm, Norrköpings Konstmuseum, Hallands Konstmuseum, Kalmar konstmuseum och Västerås konstmuseum. Nemes utförde många offentliga verk runt om i Sverige och var pionjär när det gällde att använda emaljer. Offentliga verk i urval förutom marmorintarsian vid Axel Dahlströms torg i Göteborg (1955), t.ex. Zodiakklocka i Västertorp (1949–50), Fasadfris, Eriksdalsskolan i Skövde (1955), Väggutsmyckning för Härrydaskolan i Härryda (1957–58), Fasadfris för Söderområdet i Örebro (1961), Fönster i Norrbotten för Norrbottens läns landsting (1976), Blad ur en bilderbok för Östra sjukhuset i Göteborg (1977), Teknologins grammatik I och II för Volvo i Göteborg (1985) samt en rad verk för banker, restauranger och andra företag.

Torg och gaturum

219

Prövning av kulturmiljövårdsanslaget: Arne Jones, Vertikal komposition (1956) Biomedicinskt centrum, Lund

Arbetet med fallstudierna visade bl.a. att styrmedlen för tillsynen över juridiska personers förvaltning och vård av offentlig konst behöver utvecklas så att rådgivning och stöd till bevarande av offentlig konst kan bedrivas effektivt och proaktivt. Arbetet hade också gett vid handen att få länsstyrelser – om någon – mottagit ansökningar om kulturmiljövårdsbidrag i syfte att förvalta offentlig konst. Därför lades denna fallstudie, som snarare beskriver en process, till de övriga under 2012. Kulturmiljövårdsanslaget, anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård, är som beskrivits i kapitlet om ekonomiska stödsystem, kulturmiljövårdens viktigaste ekonomiska styrmedel. Anslaget fördelas av Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna, som i sin tur fördelar det vidare i form av bidrag till olika organisationer, företag och privatpersoner. Årligen fördelas ca 240 miljoner kronor till olika kulturmiljöinsatser. Under senare år har Riksantikvarieämbetet gjort särskilda satsningar kring storstädernas kulturmiljöer, industrisamhällets och det moderna samhällets kulturarv. Hittills har projekt kring byggnadsanknuten offentlig konst inte gått att finna bland ansökningarna, vilket kan tyckas vara märkligt. Det kan påpekas att just offentliga miljöer och s.k. modernt kulturarv varit föremål för satsningarna, som samverkansprojektet Människors mötesplatser 2011, där man bl.a. skriver att ”satsningen kan innebära såväl informations- och samverkansinsatser som inventerings- och vårdåtgärder”.265 Grundregeln för bidragsberättigande är att bidraget ska täcka s.k. kulturhistoriska merkostnader, d.v.s. den del av kostnaden som utgör skillnaden mellan en enkel (och billig) åtgärd, kanske utförd utan antikvarisk kompetens vad gäller val av metod och material, och en dyrare fackmannamässigt inriktad åtgärd. Ofta täcker bidraget bara en del av de kulturhistoriska kostnaderna. Med tanke på de begränsade resurserna är det i första hand den skyddade bebyggelsen som prioriteras, d.v.s. de byggnader och miljöer som är skyddade enligt kulturmiljölagen. Hur bedöms byggnads-

Teknik/material: brons Beställare: Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen 220

Fastighetsägare: Akademiska Hus AB Förvaltare: Akademiska Hus AB

Fallstudier

anknuten konst i detta sammanhang? Dessa verk är i förhållande till övrigt kulturarv relativt sett unga och är ofta placerade i miljöer som inte är lagskyddade. Och hur ställer sig en fördelande länsstyrelse om konstverket bedöms som skyddsvärt, men kanske inte fastigheten ur kulturarvssynpunkt? Exempel på sådana situationer finns bland fallstudierna, som skolan i Tomteboda med verk av Olle Adrin och den nu tomma matsalen på Rindö med verk av Birgit Broms. Dessa finns båda i en miljö som är under omfattande förändring och där bidrag enligt respektive fastighetsägare skulle kunna hjälpa till att bevara konstverken. Med tanke på beställningarna av offentliga byggnadsanknutna konstverk borde detta rimligen vara ett ökande problem.

Förfrågan om bidrag för restaurering

Under 2012 mottog Statens konstråd en förfrågan om råd och möjlighet till bidrag för restaurering av ett byggnadsanknutet verk, Vertikal komposition (1956) av Arne Jones, ägt och förvaltat av Akademiska Hus. Konstverket hade blåst omkull i en storm och delar av skulpturen hade stulits. Fastighetsförvaltaren Akademiska Hus hade i samband med detta vänt sig till gjutare för att få en kostnadsuppskattning gällande restaurering och rekonstruktion av konstverket. Svaret på förfrågan blev att kostnaden skulle bli ca 500 000 kronor inklusive kringkostnader, en ansenlig summa. Skulpturen visade sig nämligen svagt konstruerad redan från början och materialet, den drivna kopparplåten, var nu utmattat. En fullständig rekonstruktion av skulpturen skulle bli nödvändig med demontering, tillverkning av ny stomme i rostfritt stål om ca 7–8 meter och ersättningar för de delar som stulits. Fastighetsförvaltaren ställde då frågan till Statens konstråd om det fanns möjlighet att antingen få bidrag till renoveringen eller få hjälp med en annan lösning, som byte till ett nytt konstverk för platsen. Då Konstrådet saknar medel för restaureringar och vid frågetillfället inte heller hade möjlighet att avsätta medel för kommande år, blev svaret på förfrågan att det bästa i nuläget vore att avvakta med renoveringen och lagra konstverket tills det går att få fram en finansiering. Man tillade att det är svårt att motivera ett byte av skulptur eftersom Jones verk har ett högt konstnärligt och kulturhistoriskt värde.266 Men – möjligheten fanns också att pröva hur länsstyrelsen skulle ställa sig till en ansökan om kulturmiljöbidrag, en fråga som även kunde vara av generellt intresse. Statens konstråd tog kontakt med Länsstyrelsen Skåne, dit ansökan skulle komma att skickas. Där tyckte man att problematiken lät intressant och var också intresserad av hur Riksantikvarieämbetet skulle hantera frågan. På Länsstyrelsen Skånes hemsida står följande om kulturmiljövårdsTorg och gaturum

221

anslaget: ”För att till viss del stödja fastighetsägare som har fördyrade underhållskostnader på grund av att de förvaltar en byggnad eller miljö som även är ett viktigt kulturarv kan staten stödja med kulturmiljöbidrag. Detta regleras enligt Bidragsförordningen SFS 2010:1121. Enligt den får statsbidrag ges till vård av värdefulla kulturmiljöer, tillgängliggörande av värdefulla kulturmiljöer, framtagande av kunskapsunderlag samt arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande och mindre arbetsföretag. Efter en nationell tilldelning till de olika länen fördelar Länsstyrelsen bidragen inom länet.”267 Enligt bidragsförordningen kan bidrag lämnas till kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av byggnadsminnen, bebyggelse i kulturreservat och bebyggelse som är av riksintresse för kulturmiljövården. Vad som räknas som bebyggelse beskrivs i handboken för länsstyrelsernas handläggning som Riksantikvarieämbetet har gett ut: ”Bebyggelse kan utgöras av bebyggelsemiljöer, byggnader och andra anläggningar. Bidrag får även lämnas till vård av andra värdefulla kulturmiljöer som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som har särskild lokal eller regional betydelse.” Vad som har särskild lokal eller regional betydelse skiftar förstås. I Kulturmiljöprogram Skåne har länsstyrelsen gjort ett urval av kulturhistoriska värden som ska skyddas, vårdas och utvecklas. En del av kulturmiljöprogrammet heter ”Särskilt värdefulla kulturmiljöer i Skåne” och här finns Lunds kommun med som helhet, alltså även med det utbyggda lasarettsområdet där Jones verk är placerat. Man har även tematiska satsningar, som ”1900-talsstaden” och ”Parker och torg”, vilka skulle kunna komma ifråga inom kulturmiljöprogrammets andra del, ”Skånes historia och utveckling”. Med alla parter införstådda att denna ansökan skulle komma att bli en del i en kommande forskningsrapport, skrev Akademiska Hus en ansökan om kulturmiljöbidrag med bistånd av Statens konstråd.

Ansökan om kulturmiljöbidrag

I bidragsansökan beskrivs objektet, den sökande, planerade åtgärder och effekter av dessa. De planerade åtgärderna har kortfattat beskrivits som demontering, förstärkning, nytillverkning och återmontering. Som bidrag söktes 440 000 kronor medan 60 000 kronor skulle finansieras med egna medel. Bland förväntade effekter om medel beviljas nämndes bl.a. broschyr, folder, hemsida och informationsskylt om verket. Skulpturen är redan genom sin ursprungliga placering tillgängligt för alla då den står på allmän mark. Den sökande har möjlighet att bifoga bilagor och till ansökan bifogade fastighetsägaren arbetsbeskrivning, offert från utföraren, karta, foton 222

Fallstudier

och ”Bilaga avseende Vertikal komposition, Lund”. Sistnämnda bilaga är nedan infogad i sin helhet: Bakgrund Vertikal komposition av Arne Jones är en högväxt, gänglig figur i kopparplåt belägen vid Biomedicinskt centrum (BMC) i Lund. En uppåtsträvande kraft dominerar denna skulptur och den reser sig hela 8 meter över marken. Den tunna kopparplåten har efter år utmed Sölvegatan utmattats vilket blev verkets fall under en höststorm för några år sedan då även delar av verket stals. Målsättningen är att restaurera verket så det åter igen kan upplevas av de tusentals personer som årligen passerar platsen. Verket är uppfört specifikt för platsen i samarbete med Klas Anshelm som ritat de byggnader som omger verket. Jordabalken, Jordabalk (1970:994), innehåller centrala regler för fastighetsrätt, hyresrätt m.m. Konstverk som är platsspecifika, det vill säga unikt skapade för en specifik miljö, definieras i enlighet med jordabalken, 2 kap. 2 §, som tillbehör till fastighet: ”Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna...”. Vertikal komposition är typisk för Jones produktion genom sitt konkreta formspråk, dess stilrenhet och lätthet då det är utformat genom utnyttjande av rymd och tomrum som en del av verket. Det konstnärliga värdet är oomtvistat högt. I dagsläget förvaras emellertid detta konstverk i ett förråd då kostnaderna för att få det i stånd har bedömts som alltför höga. Akademiska hus ansöker därför om bidrag till de antikvariska kostnader det skulle innebära att restaurera verket på fackmannamässigt vis enligt offertbeskrivning. Kortfattad beskrivning av åtgärder För att säkerställa hållbarheten plockas nuvarande skulptur isär och monteras på en något mindre stålskulptur. Saknade delar nytillverkas och monteras på samma sätt över stålskulpturen. Mindre kostsamma metoder finns för att restaurera verket men det innefattar inte en ökad hållfasthet hos konstruktionen vilket troligtvis kommer att leda till nya skador i framtiden. Antikvarisk medverkan Statens konstråd, Karin Hermerén, konservator och utredare.

Torg och gaturum

223

Biomedicinskt centrum, Lund. Bronsskulptur av Arne Jones, Vertikal komposition (1956), utformad för platsen. Konstverket är sedan flera år förrådsställt på grund av metallutmattning. 2013 avslog Länsstyrelsen Skåne ansökan om kulturmiljöbidrag från fastighetsägaren Akademiska hus.

I beslutet refereras till att SFS 2010:1121, 2§, endast medger bidrag till byggnadsanknuten konst. Kunskapen om hur den offentliga konsten ska värderas och definieras som byggnadsanknuten av kulturmiljöområdets aktörer behöver utvecklas.

Övriga upplysningar Arne Jones (1914–1976) är en av våra mest namnkunniga konstnärer och en av sin tids ledande och förnyande skulptörer. Han ingick i konstnärsgruppen 1947 års män, som bl.a. presenterade ett nytt och konkret handlingsprogram för konst där målsättningen var att sprida konsten ut i den offentliga miljön. Arne Jones är en av de mest anlitade monumentalskulptörerna under 1950- och 60-talen, och finns representerad med åtminstone ett femtiotal verk på olika platser i landet. Några av de mest kända är Katedral (1947) i Göteborg och Stockholm, Vertikal komposition (1956) i Lund, Spiral åtbörd (1961) utanför Norrköpings Konstmuseum och Mänsklig byggnad i Luleå. I Lund har Jones även utfört Fossil komposition, även kallat Hillmonumentet, (1955) i granit och Fontänen (1970) i stål och glas, tillsammans med Klas Anselm. Arne Jones är representerad på museer i hela landet som Moderna Museet i Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Konstmuseum m.fl. På Skissernas Museum i Lund finns flera modeller till verket (ADK 19517-19519). Här finns också ett rikt arkivmaterial kring verkets placering och tidigare restaurering som skedde 1980–81. Arne Jones var professor vid Kungliga konstakademien 1961–71. Han har deltagit i och haft separatutställningar, postumt på Prins Eugens Waldemarsudde. Jones representerade Sverige i Venedigbiennalen 1968 och hans konstverk har även synts på frimärken och en rad bokomslag. Verk av Jones visas kontinuerligt i Arne Jones Konsthall i Fränsta och Arne Jones-sällskapet vårdar konstnärens minne. Arne Jones fick Moderna Museets skulpturpris 1955, vilket var ett erkännande av Arne Jones som en av dåtidens mest uppmärksammade konstnärer. Priset tilldelades ett år innan Vertikal komposition uppfördes vilket gör Vertikal komposition extra värdefullt både som konstverk och som symbol för efterkrigstidens och 1950-talets nya konstnärligt och arkitektoniskt gestaltade offentliga miljöer. Mindre skulpturer av Arne Jones går då och då på auktion. Exempelvis såldes ett tiotal verk vid Stockholms Auktionsverk 25–26 april 2012, där de meterhöga skulpturerna klubbades för 50 000–65 000 kronor. Vertikal komposition är typisk för Jones produktion genom sitt konkreta formspråk, dess stilrenhet och lätthet då det är utformat genom utnyttjande av rymd och tomrum som en del av verket. Det Torg och gaturum

225

konstnärliga värdet är oomtvistat högt. I dagsläget förvaras emellertid detta konstverk i ett förråd då kostnaderna för att få det i stånd har bedömts som alltför höga. Akademiska Hus ansöker därför om bidrag till de antikvariska kostnader det skulle innebära att restaurera verket på fackmannamässigt vis enligt offertbeskrivning inkluderande extra förstärkning mot metallstölder.

Resultat av bidragsansökan

I slutet av augusti 2013 meddelade länsstyrelsen sitt beslut gällande bidragsansökan, ett avslag. Länsstyrelsens skäl återges nedan i sin helhet: Ni inkom den 17 oktober 2012 med ansökan om kulturmiljöbidrag för restaurering av Arne Jones Vertikal komposition beläget vid Biomedicinskt centrum i Lund. Enligt Förordning om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer (SFS 2010:1121) 2§ får bidrag endast beviljas för byggnadsanknuten konst. Länsstyrelsen har samrått med Riksantikvarieämbetet.268 Totalt under 2013 fördelades omkring 13,5 miljoner kronor av Länsstyrelsen Skåne. Att Akademiska Hus fick avslag på sin ansökan kan förstås bero på flera saker, som att konkurrensen om befintliga medel var hård och att det är svårt för byggnadsanknuten konst som inte hör till en skyddad miljö att komma ifråga för de medel som fördelas inom ramen för kulturmiljöanslaget. Det kan också vara så att termen ”byggnadsanknuten” tolkas på skilda sätt av olika myndigheter, något som bekräftas vid samtal med länsstyrelsen. Enligt denna grundar sig beslutet helt på tolkningen av bidragsförordningen att endast byggnadsanknuten konst i betydelsen ”konstverk monterade på en byggnad” kan komma i fråga. Att bevara offentlig konst för eftervärlden medför naturligtvis ett stort ansvar för både fastighetsägare och andra aktörer. Fastighetsägarens kunskap ligger främst i att förvalta byggnader vilket innebär att erforderlig kunskap kring långsiktigt underhåll av konst ofta saknas inom organisationen. Akademiska Hus bekräftar behovet av råd och stöd i antikvariska frågor samt efterlyser tydligare skötselanvisningar, underhållsplaner och bevarandeplaner. Med länsstyrelsens beslut och det faktum att Statens konstråd saknar möjligheter att ekonomiskt stödja restaureringen är det ytterst osäkert om Akademiska Hus på egen hand kan bekosta restaureringen och risken är överhängande att verket förrådsställs på obestämd framtid.

226

Fallstudier

Arne Jones (1914–1976) antogs vid Kungliga Konsthögskolan 1942, där han bl.a. var elev till Eric Grate. Jones deltog i konkretisterna genombrottsutställning Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm 1947 och räknas som en av förgrundsgestalterna bland de förnyande skulptörerna. Jones var professor på Konstakademien 1961–71. Tillsammans med Sivert Lindblom representerade han Sverige på Venedigbiennalen 1968. Jones tilldelades Moderna Museets skulpturpris 1955 och Sergelpriset 1970. Han finns representerad på flera svenska konstmuseer, exempelvis Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Malmö Konstmuseum och i Bonniers porträttsamling. Hans konstverk syns även på frimärken och flera bokomslag. Verk av Jones visas kontinuerligt i Arne Jones Konsthall i Fränsta och Arne Jones-sällskapet vårdar konstnärens minne. Jones finns representerad med ett femtiotal verk på olika platser i landet förutom fallstudiens Vertikal komposition i Lund (1956). Ett urval av dessa är Katedral i Göteborg och Stockholm (1947), Fossil komposition, även kallat Hillmonumentet, i Lund (1955), Sekvens i Helsingborg (1959), Spiral åtbörd utanför Norrköpings Konstmuseum (1961), Mänsklig byggnad i Luleå (1961) och Fontänen i Lund (1970), utförd tillsammans med Klas Anselm.

Torg och gaturum

227

Internationell konst i kommunal förvaltning: Alexander Calder, L’un des nôtres (1968, 1971) Fäladsgården, Norra Fäladen, Lund

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Stabilen L’un des nôtres i Lund är helt svartmålad, och mäter ca 500 x 500 x 200 meter. Alexander Calders kombinerade skiss och anbud finns numera på Skissernas Museum i Lund. Den är mycket kortfattad och består, förutom av en summarisk skiss, av höjdmåttet ”5 metres” av följande ord: ”Lund: $ 30,000 (U.S.) ’L’un des notres’ [sic]”.269 Verket köptes in 1968 för att placeras på Norra Fäladen i Lund, en stadsdel som byggdes 1966–72 norr om centrum under miljonprogrammet. Det kom dock att dröja till 1971 innan skulpturen kom på plats. Under tiden stod den tillfälligt placerad i parken vid Skissernas Museum, dåvarande Arkiv för dekorativ konst. Konstverket är placerat på en öppen mindre plats, mellan Fäladsgårdens fasad på ena sidan och en cykelväg med intilliggande bilväg på den andra. Under många år fick dessutom träd och buskar växa, och man såg till sist inte alls verket från den intilliggande vägen. Placeringen kritiserades flera gånger. 1990 fanns förslag att skulpturen skulle flyttas till Fäladstorget, ett större närbeläget torg, eller till gräsytan tvärs över vägen.270 ”Vid Fäladsgården står den inklämd bakom ett buskage – ett verk av en konstnär som är representerad på museer och offentliga platser världen över i städer som New York, Mexico City, Montréal och Paris”. Det blev dock inget av med denna flytt, eftersom den politiska majoriteten i kommundelsnämnden ansåg att den hörde till skolan och dess område.271 Det kan vara intressant att nämna att även ett av de andra Calderverken i Sverige hade en motsvarande resa från ett konstmuseum till en nordligt liggande förort. De tre vingarna av Calder, uppförd den 31 augusti 1967 framför Konstmuseet vid Götaplatsen i Göteborg, flyttades 1979 till sin nuvarande plats vid kulturhuset Blå stället i Angereds centrum. Angereds landskommun hade 1967 inkorporerats med Göteborgs stad, och sedan

Teknik/material: stabil av målat järn Arkitekt: Yngve Lundquist Beställare: Lunds kommun på initiativ 228

av Philip Sandblom Fastighetsägare: Lunds kommun Förvaltare: Lunds kommun Fallstudier

byggdes nya områden som Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen under åren 1966–71. Men expansionen avstannade, och det dröjde till 1978 tills Angereds centrum byggdes och stadsdelscentrat knöts ihop med staden Göteborg genom en spårvagnslinje. Först 1993 synliggjordes skulpturen. I en artikel av C-J Charpentier i Nya Läns-Tidningen/Nya Lidköpings-Tidningen beskrivs hur verket befriats från växtligheten och tydligt syns – helt nerklottrat. C-J Charpentier skriver också att Calders offert, som nu förvaras på Skissernas Museum, fanns i en skrivbordslåda i skolan, och att den präktiga bronsplattan med verkets och konstnärens namn fanns på en stol inne hos rektorn ”under några pappersbuntar, eftersom stöldrisken bedöms vara för stor”. Artikeln avslutas med orden: ”Men Calder står där han står. Med skyltfrånvaro och förfulande klotter som talande belägg för såväl ekonomiskt goda år som samhällelig undfallenhet”.272 Denna undfallenhet hör nu till det förflutna. Konstverket renoverades och klotterskyddades 2007 och är i dagsläget i gott skick. Det var inte helt enkelt att få konstverket restaurerat. Lunds konsthall, som har hand om kommunens offentliga konst, vände sig först till Moderna Museet i Stockholm, som 2001 låtit konservera sitt Calder-verk. Där hänvisade man till Calder Foundation i New York för att få riktlinjer kring hur man skulle agera, vem man skulle vända sig till, vad som skulle åtgärdas och hur. Men därifrån fick man inget svar, och man vände sig istället till Louisiana Museum of Modern Art i Danmark, vars Calder-skulpturer vid besök hade uppfattats som nyrenoverade. Louisiana hänvisade i sin tur till det företag som hjälpt dem, Protectors A/S. Detta företag fick slutligen i uppdrag att restaurera stabilen, ett arbete som utfördes i Danmark. Calders skulptur stod först placerad direkt på marken, vilket stabilerna brukar göra. På bilder från 1990 finns bara kullersten under skulpturen.273 På fotografier tagna fem år senare har dock en sockel kommit på plats, vilken kanske tillkom i samband med att buskagen runt skulpturen ansades. Det var kommundelsnämnden som fattade beslut om att bygga ett fundament, med belysning, för att skydda verket vid markarbeten såsom snöröjning. Fundamentet är ca 40 cm högt och gör naturligtvis att stabilen syns bättre. Men Calders ursprungliga intention med verket som en integrerad del av miljön och kontakt med marken har gått förlorad.

Ägande och förvaltning

L’un des nôtres köptes alltså in 1968 av Lunds kommun på initiativ av konstnämndens ordförande Philip Sandblom, rektor för Lunds universitet 1957–68, tillika kirurg och konstsamlare. På uppmaning av Sandblom tog nämnden direktkontakt med Calder, som accepterade en försäljning av verket för 125 000 kronor.274 Inför renoveringen 2007 behövde konstverket Torg och gaturum

229

Fäladsgården, Norra Fäladen, Lund, arkitekt Yngve Lundquist. Alexander Calder, L’un des nôtres (1968), stabil av målat järn (nedan). Till vänster: konstnärens skiss (odaterad), bläck på papper, 27 × 21 cm, Skissernas Museum. Konstverket köptes framsynt in, direkt av konstnären, för att placeras i stadens nya delar norr om centrum.

försäkras. Detta gjordes genom Bukowskis, som värderade verket till ca 8 miljoner kronor.275 Stabilen stod, som nämnts, de första åren utanför Arkiv för dekorativ konst (nuvarande Skissernas Museum) innan den 1971 flyttades till sin avsedda plats. Konstverket är alltså att betrakta som byggnadsanknutet då ett riktat inköp gjorts av ett redan befintligt konstverk för att placera det vid en speciell byggnad, den då nybyggda Fäladsgården. Skulpturen har sedan inköpet ägts och förvaltats av staden. Lunds konsthall har ansvar för tillsyn av verket och för att de offentliga verken i staden inventeras och registreras i en databas. Det är däremot Lundafastigheter, ett kommunalt bolag som förvaltar kommunens verksamhetslokaler, som sköter den praktiska förvaltningen. Vid byggnation inom kommunen avsätts 1,5 % av byggkostnaden till konst. Tidigare avsattes också 0,5 % av summan i en förvaltningsfond, men sedan halvtannat år åligger det kulturoch fritidsförvaltningen att inför varje budgetår anslå pengar till framtida renoveringar av såväl byggnadsanknuten som lös konst. Ur förvaltningssynpunkt är detta en försämring då det i princip är omöjligt att förutse vilka renoveringsbehov som kan uppstå exempelvis genom stöld eller skadegörelse. Vårdplan saknas för den långsiktiga vården av verket liksom för övrig konst i kommunen. Däremot sker tillsyn systematiskt. Samtliga nya verk har skötselplaner och kontaktpersoner som är ansvariga för kontakten med Lunds konsthall. Konstverket har kontinuerlig tillsyn genom vaktmästaren vid den intilliggande skolan.

Kommentar

I Lund har sedan 1951 en konstnämnd av egna anslag köpt in konst till staden. Philip Sandblom såg till att flera verk av betydande nationella och internationella konstnärer förvärvades. Bland internationella konstnärer som engagerats kan förutom Calder också nämnas Émile Gilioli och Eduardo Chillida.276 Att Calders stabil köptes in för en placering vid Fäladsgården var helt i linje med tidens politik där konsten skulle ut till folket och nya stadsdelar prydas med det bästa. Fäladsgården var när den byggdes i början av 1970talet något av unikum både genom sin arkitektur och sitt innehåll med integrerandet av olika verksamheter som skola, fritidsgård, bibliotek och kommunala förvaltningar. I Lund finns ett stort intresse för konstnären och en stolthet i att äga ett verk av en internationellt erkänd konstnär. Här finns en stark lokal tillsyn – inte bara skolvaktmästaren rapporterar om något sker kring verket, utan också förbipasserande ringer till kommunens kulturförvaltning. Det finns även en vetenskaplig tradition kring offentlig konst i staden gen232

Fallstudier

om Konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och Skissernas Museum. Under senare delen av 1970-talet och vidare genom 1980-talet ledde professor Sven Sandström forskning om och projekt kring offentlig konst vilket resulterade i skrifter, uppsatser, avhandlingar och seminarier. I Lund har såväl ägande som förvaltning av Calders verk underlättats genom kommunens helhetsansvar. Det kan dock vara problematiskt att ansvaret för tillsyn och förvaltning ligger på olika delar av den kommunala verksamheten. Det är viktigt att det finns en gemensam förståelse för den offentliga konstens behov av förvaltning när denna ska samsas med andra behov som kan finnas inom ett kommunalt fastighetsbolag. I en kommun kan dessutom många delar av verksamheten vara involverade i ett konstverks förvaltning, vart och ett med sitt mål och fokusområde: kultur, teknik, park, gata, utbildning – förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst kan lätt falla mellan stolarna i praktiken. Även inom samma förvaltning kan det finnas olika mål. Det är när det gäller råd och riktlinjer kring förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst som de stora behoven finns. Det finns även behov av praktisk kompetens, som konsulter, konservatorer eller antikvarier med specialistkompetens. Hade sådana antikvariska experter varit tillfrågade i samband med diskussionerna kring fundamentet under skulpturen, hade dagens lösning troligen sett annorlunda ut. Ansträngningarna kring att utföra renoveringen år 2007 visar på de goda ambitioner man har att förvalta på bästa sätt, trots att det inte är lätt att veta hur man ska göra och vart man ska vända sig. När konserveringar eller restaureringar blir så omfattande som för L’un des nôtres är de även ekonomiskt resurskrävande. Man kan i detta sammanhang tycka att det är underligt att Lunds kommun ensam ska stå för tillsyn och förvaltning av ett nationellt och internationell betydelsefullt konstverk som Calders stabil och att det saknas nationella register över offentliga konstverk av detta slag.

Alexander Calder (1898–1976) var amerikansk skulptör. Calder utbildade sig ursprungligen till ingenjör och brukar anses som mobilens skapare. Under en vistelse i Paris 1926–27 byggde han av ståltråd och band en miniatyrcirkus med djur och människor. Ur dessa objekt växte hans första ståltrådsskulpturer fram. Vid ett andra uppehåll i Paris 1929–32 mötte han bland andra Joan Miró, Jean Arp och Fernand Léger, vilka riktade hans intresse mot abstrakt konst. Calder utförde nu sina första abstrakta skulpturer, som i kombination med ståltrådsskulpturerna gav upphov till mobilerna. Dessa var uppbyggda av tunna metallskivor sammanlänkade med svängtappar och ståltrådar, och sattes i rörelse manuellt, med motor eller senare av vinden. Dessa rörliga mobiler gav upphov till en helt ny konstart. Termen mobil myntades av Marcel Duchamp; termen stabil, som används om Calders statiska eller orörliga skulpturer, järnplattor som står Torg och gaturum

233

i olika rumsliga förhållanden till varandra, av Arp. Mobilernas olikformade metallskivor är vanligen målade i klara färger medan stabilerna ofta är målade i svart eller rött. Calder har även kombinerat mobiler med stabiler, och efter 1951 försåg han en del av mobilerna med ljud. Hans mobiler blev stilbildande. Under 1930-talet började Calder experimentera med skulpturer i stort format i järnplåt. Calder skapade under sin mest produktiva period, under 1940- och 1950-talen, en serie småskaliga figurer som visades på utställningar runt om i världen. Calder hade sin första separatutställning i New York 1928. Han hade därefter ett flertal utställningar, varav exempelvis den stora retrospektiva utställningen på Museum of Modern Art i New York 1943 kan nämnas. Hans monumentala skulpturer finns på många platser i världen, som Caracas, Montréal, New York, Paris och Seoul. Några kan nämnas särskilt, som .125 för JFK Airport, New York (1957) och La Spirale för UNESCO i Paris 1958. Calders största skulptur El Sol Rojo är 20,5 meter hög och gjordes för olympiska spelen i Mexico City 1968. I Sverige finns tre skulpturer av Calder: De fyra elementen utanför Moderna Museet i Stockholm (1961), De tre vingarna på Angereds torg i Göteborg (1967) och den i fallstudien beskrivna L’un des nôtres vid Fäladsgården i Lund (1968).

234

Fallstudier

Stulen konst! Sivert Lindblom, gestaltning av gångbro/ minnesmärke över Johan Tobias Sergel (1991–94) Trafikplats Haga Norra vid Hagaparken, Solna

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Gång- och cykelbron mellan Solna och Hagaparken pryds av Lindbloms åtta urnor i grönpatinerad brons, vilka avtecknar sig i silhuett längs broräcket. Urnorna är 150 cm höga och fyra av dem har reliefer. Den ärggröna bronsen i urnorna gick ursprungligen igen i de fyra stora skulpterade kloten, 100 cm i diameter, som uppställda i par markerade de torgliknande entréerna i båda ändarna av bron. Där anslutande gång- och cykelvägar sammanstrålar i cirkelrunda platser med trädplanteringar och cirkelbågmönster i ytbeläggningen, där grus och gräs omväxlar med plattsatta ytor medan E4-trafiken brusar intill, återstår efter en gåtfull stöld 2007 bara stumparna av de stålbultar som utgjorde fästen för bronskloten. Trafikplatsen Haga Norra byggdes under åren 1991–94, en planskild korsning mellan Uppsalavägen (E4) och Frösundaleden, strax norr om Norra begravningsplatsen och söder om Hagakullen, vilken rymmer rivningsmassor från Klarakvarteren.277 Dåvarande Vägverket lade ned stor omsorg på trafikplatsens estetiska kvaliteter och för verkets då nybildade skönhetsråd blev trafikplatsen ett viktigt pilotprojekt. Även för Statens konstråd var detta ett pilotprojekt, intressant för kommande samarbeten med Vägverket.278 Långt in på 1980-talet var trafikplatsen en ljusreglerad plankorsning mellan dåvarande Råsundavägen och Uppsalavägen. Vägen var hårt trafikerad och vid rusningstrafik bildades regelbundet långa köer. En planskild korsning planerades därför. Det ursprungliga förslaget till breddning av E4 vid Haga Norra med Uppsalavägen i högt läge väckte starka protester eftersom det ansågs förstöra miljön vid Hagaparken. Resultatet blev istället en lösning med E4:an nedsänkt, vilket både gav bullerdämpning och ett bibe-

Teknik/material: brons Arkitekt: White-Coordinator genom Anders Johansson Beställare: Statens konstråd i samarbete med Vägverket region Stockholm Torg och gaturum

Fastighetsägare: gångbron, Solna stad; minnesmärket, Statens fastighetsverk Förvaltare: gångbron, Solna stad; minnesmärket, Statens fastighetsverk

235

hållet samband mellan Hagaparken med Haga norra grindar i naturlig nivå och Solnas parkstråk kring Norra begravningsplatsen. De höga stödmurarna var detaljrikt utformade för att ge ett stadsmässigt intryck. Trafiken släpptes på 1993 och hösten 1994 var alla markarbeten och planteringar färdiga. För arbetet betalade Statens konstråd konstnären 35 000 kronor i skissarvode och 330 000 kronor i kontraktskostnad. Ungefär motsvarande kostnad, 370 000 kronor, betalade Vägverket för bronsgjutningen, som utfördes av Skånska Konstgjuteriet AB i Malmö.279 Gångbron över E4 vid Haga Norra kom att bli ett av de främsta konstnärliga uttrycken för Vägverkets nya estetiska ambitioner och kvalitetskänsla. Den ritades av arkitektkontoret White-Coordinator 1991, ett arkitektkontor som bildats samma år genom sammanslagning av White arkitekter (grundat 1951) och Coordinator arkitekter (grundat 1978) och gestaltades av Sivert Lindblom. Arbetet skedde i nära samarbete med Vägverket, en referensgrupp från Solna kommun med stadsarkitektkontoret i Solna och Byggnadsstyrelsen (Slottsförvaltningen).280 I förslaget till utformningen av bron beskrivs hur gång- och cykeltrafikanternas närmiljö ska prioriteras framför bilisternas upplevelse. Brokonstruktionen fick bärande sidor: ”Det ger en kraftfull avskärmning mot trafikbuller och trygg känsla att röra sig på bron.” Brons insida skulle ges en bearbetad karaktär och medveten gestaltning i de delar där människor kommer nära, liksom de ovan beskrivna förplatserna på ömse sidor.281 Hela trafikplatsen med tegelklädda stödmurar, vägbankar, bullerskydd, Frösundaledens bro och två gångbroar har behandlats omsorgsfullt och givits en sammanhållen och enhetlig trafikmiljö. Gångbron mot Haga norra grindar, mellan de två närmast bastionformade anfangen, fick förutom konstnärlig gestaltning i form av Lindbloms bronsurnor också planteringar. När trafikplatsen färdigställts 1994 skänkte Vägverket ett monument över Johan Tobias Sergel till Hagaparken, en bronsurna ovanpå en sockel av sten. Urnan var av samma typ som står på gångbron, då Vägverket vid bygget av Haga Norra låtit gjuta ett extra exemplar av en av urnorna där. Också detta verk utfördes av Sivert Lindblom. Till sockeln hade konstnären låtit ta fram ett litet självporträtt som Sergel modellerat i yngre år. 2007 stals den bronsurna som krönte Sergelmonumentet och som markerade och synliggjorde det i Hagaparken. Sedan dess finns bara sockeln med porträttet på Sergel kvar. Något senare stals också de fyra bronsklot som markerade brofästena över E4 vid Haga Norra. Inget av det som stulits har återfunnits.

236

Fallstudier

Ägande och förvaltning

Så snart arbetet med Haga Norra trafikplats var färdigställt övergick underhållsansvaret av den konstnärliga gestaltningen på gångbron och dess västra sida till Solna kommun medan närområdet invid gångbrons östra sida övergick till Ulriksdals slottsförvaltning.282 Ansvaret för Sergelmonumentet tillföll Statens fastighetsverk. En generell kommentar här är att det är viktigt att tillsynsansvaret är tydliggjort och att stöldanmälan görs så fort som möjligt. Snabbheten är en förutsättning för att återfå konstverket. Andra faktorer som försvårar hanteringen av stöldgodset är en tidig pressanmälan, så att det blir känt att konstverket stulits, liksom polisens kontaktnät med metall- och återvinningsbranschen – samt förstås att utveckla eller behandla metaller så att de blir oattraktiva att stjäla.

Kommentar

Som framkommit besvärades skulpturer och monument av stöld och skadegörelse relativt snart efter det att gångbron och monumentet färdigställts, något som också kommenteras på SFV:s hemsida.283 Exakt hur stölderna gått till, hur de har polisanmälts och av vem, har inte gått att fastställa inom ramen för denna fallstudie. Under hösten 2011 inkom ett brev till Statens konstråd, ett PM om vården av den konstnärliga utsmyckningen i Hagaparken. Författare var Christian Laine, sekreterare i Kommittén för Gustavianska Parken.284 Denna kommitté hade bildats 1991 och verkar för att dels förhindra den pågående och planerade exploateringen av Haga-Brunnsviken-Ulriksdalsområdet som sedan 1995 är en del av Kungliga nationalstadsparken, dels verka för skydd, vård, restaurering och utveckling av området som en sammanhängande natur- och kulturpark. Kommittén engagerar sig också i ärenden som är av principiell betydelse för tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser om nationalstadsparker. Med ett PM hoppas Kommittén för Gustavianska Parken att konstverken ska förvaltas bättre. Christian Laine skriver: Stölderna är bedrövliga men upprörande är också att ingenting har gjorts för att återställa de konstnärliga värden som gått förlorade. Kommittén uppmanar därför Solna kommun och Statens Fastighetsverk att snarast låta reproducera de stulna delarna av 1990-talets utsmyckning av gångbron över E4 och av Hagaparken. Kommittén uppmanar också länsstyrelsen, som har ansvaret för uppsikten över utvecklingen av Kungliga nationalstadsparkens värden, att aktivt Torg och gaturum

237

Trafikplats Haga Norra (1994), Solna, arkitekt White-Coordinator genom Anders Johansson. Den konstnärliga gestaltningen av gångbron och minnesmärket över Johan

Tobias Sergel utfördes av Sivert Lindblom 1991–94. Idag har flera av bronsskulpturerna stulits och det är svårt att bekosta återställande av miljön.

och kraftfullt verka för att spåren utplånas av vandaliseringen av Sivert Lindbloms konstverk. Kommittén har även uppmärksammat att gångbrons reliefer fortlöpande kladdas ned. Det är angeläget att rengöringen av relieferna inte bara utförs snabbt utan också på ett professionellt sätt under medvetande om att det handlar om vård av konstverk. Laine har rätt. Men det handlar inte bara om förlorade konstnärliga värden, utan också om upphovsrätt. I upphovsrättslagen 1 kap. 3 § står: ”Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.” Som konstverken sett ut de senaste åren kan inte kallas för annat än kränkande för upphovsmannen. Konstverken är placerade mitt emellan flera parters ansvarsområden: Solna kommun, som ansvarar för förvaltningen av gångbron, och Ulriksdals slottsförvaltning eller Kungliga Djurgårdens Förvaltning. Statens fastighetsverk ansvarar för förvaltningen av Hagaparken och Sergelmonumentet. Oklarheter avseende ansvar, liksom skillnader i ekonomiska möjligheter eller prioriteringar, kan försvåra samverkan i praktiken. Området intill gångbron, Hagaparken, blev statligt byggnadsminne 1935 och ingår sedan 1994 i Sveriges första nationalstadspark. Haga förvaltas idag av Statens fastighetsverk och Kungliga Djurgårdens Förvaltning vilket förklarar varför SFV förvaltar Sergelmonumentet. Området är skyddat enligt lag. Nya byggnader eller andra ingrepp är bara möjliga under stränga restriktioner. Grunden till Nationalstadsparken var det riksdagsbeslut som togs den 7 december 1994. Lagstiftningen som reglerar Nationalstadsparken finns i Miljöbalk (1998:808), där det i 4 kap. 7 § står att läsa: ”Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark. Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.” Här har vi alltså en nationalpark och stad på en och samma gång. Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är Sveriges första och hittills enda. Lagstiftningen som reglerar Nationalstadsparken har fått mycket kritik. Man menar att parken riskerar att hämma Stockholms tillväxt, bl.a. för att lagen anses vara svårtolkad, och att nya byggprojekt strax utanför Nationalstadsparkens gränser därigenom kan stoppas med argumentationen att de kan synas inifrån parken. Kritiken har också handlat om att skyddet för Nationalstadsparken har varit klent – bygget av Fysikcentrum i Albano bara några år efter instiftandet av parken är ett exempel på detta. 240

Fallstudier

Även om Hagaparken omfattas av miljöbalken gäller inte lagskyddet för det vingklippta monument som finns där eller de stulna kloten. Stölder är tyvärr ett vanligt problem bland offentliga konstverk av kopparhaltiga metaller som brons. Forskning pågår på internationell basis kring olika sorters ytskydd som ska försvåra stöld och vidareförsäljning. Ett exempel är en sorts osynlig DNA-märkning av metallen som gör den spårbar, vilket i sin tur gör den svårare att sälja. Även klotter kan vara ett problem. Vad gäller klotterskydd finns det en uppsjö på marknaden. Hur dessa påverkar konstverkets yta vid applicering, hur ofta de får förnyas och vad som egentligen händer med ytan vid sanering beror på produkt och konstverkets material. Under 2012 inledde SFV ett arbete med att återställa både gångbrons klot och monument. Hur det ska ske, när arbetet kommer att vara färdigt, vem som utför det och vem som bekostar restaurering och kompletteringar är dock oklart. Trots att SFV är en erfaren förvaltare av kulturarv, med egen kulturarvsenhet och specialistkompetens kommer det att ta lång tid att påbörja återställningsarbetet. Att ersätta de stulna konstverken med nytillverkade är en kostsam och tidsödande process med osäkra framtidsutsikter.

Sivert Lindblom (född 1931), skulptör, målare och scenograf. Lindblom studerade vid Konstakademien 1953–58 och Kungliga Konsthögskolan 1958–63. Han arbetade hos arkitekt Sigurd Lewerentz 1949–51 och var 1957–64 medarbetare på Peter Celsings arkitektkontor i Stockholm. Under 1966–70 var Lindblom lärare i formlära vid Arkitekturskolan vid KTH i Stockholm. Han var professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1991–96. Lindblom representerade Sverige på Venedigbiennalen 1968 tillsammans med Arne Jones. Han deltog även i Nürnbergbiennalen och Camden Arts Centre i London, båda 1969. Lindblom har ställt ut på ett flertal museer och är representerad vid en rad svenska museer, som Nationalmuseum, Moderna Museet, Skissernas Museum, Länsmuseet Gävleborg, Göteborgs konstmuseum och Eskilstuna konstmuseum. Lindblom har utfört ett femtiotal offentliga verk runt om i landet: fasader, skulpturer och gestaltningar av miljöer som innergårdar eller torg. Placeringarna har skiftat: bibliotek, bostadsområden, Folkets Hus, ett tiotal företag (bl.a. Dagens Nyheter, Nordiska Kompaniet, SAS och Tetra Pak), församlingshem, museer, parker, sjukhus, Sveriges ambassad (i Tokyo), takgårdar, teatrar, trafikplatser, tunnelbanestationer och universitet. Lindbloms verk återfinns från Malmö i söder till Umeå i norr. Flera verk har utförts i samarbete med Marianne Lindblom respektive Ulrik Samuelson. Offentliga verk i urval: bronsgaller för Folksam i Farsta (1964), takträdgårdar i kvarteret Garnisonen, Stockholm (tillsammans med Hanns Karlewski, Heinrich Müllner och Hans Winberg 1973–74, se avsnittet ”Bevara genom att flytta” i denna publikation), Sveriges Riksbanks nybyggnad i Stockholm (i samarbete med Ulrik Samuelson 1973), Torg och gaturum

241

Bi br sk

Bilderna visar ett fundament fรถr ett stulet bronsklot och skadegรถrelse pรฅ รถvriga skulpturer.

gestaltning av T-station Västra skogen (1975, komplettering 1985), Vin- och Spritcentralens entré (i samarbete med Ulrik Samuelson 1978), ljusgård för Riksbyggens nya huvudkontor, Göta Ark i Stockholm (med Marianne Lindblom 1984), Göteborgs universitetsbibliotek (1985), gård på Länssjukhuset i Norrköping (1986), Vriden pelare utanför Stads-biblioteket i Uppsala (1986), fasad till Skissernas Museum i Lund (1988), Romantisk konstruktion för Tivoliparken i Kristianstad (1988), gestaltning av Blasieholmstorg i Stockholm (1989), fontän vid huvudentrén vid Norra Älvsborgs Länssjukhus i Trollhättan (1991), centralfältet i Frescati vid Stockholms universitet (i samarbete med Marianne Lindblom 1991), gångbron över E4 vid Trafikplats Haga Norra i Solna (1993), Cavallo-brunnen utanför Resecentrum i Skövde (1996), fem fontäner och ett klot: gestaltning av östra delen av Gustav Adolfs torg i Malmö (2000), brons, granit, klinker: en 17 meter hög bronspelare, Limhamnsvägen/Köpenhamnsvägen i Malmö (2001) samt fontän och tre mindre skulpturer i Norrtälje (2006).

244

Fallstudier

Tunnelbana

Två fallstudier är valda från Stockholms tunnelbana, Siri Derkerts Ristningar i betong för tunnelbanestationen Östermalmstorg från 1965 och Ulrik Samuelsons gestaltning av tunnelbanestationen Kungsträdgården från 1976–77 och 1985–86. Dessa fallstudier får på ett övergripande plan representera den offentliga konst som är placerad i anslutning till platser för ankomst och avresa, som bussterminaler, flygplatser och tågstationer. Dessa miljöer ställer ofta hårda krav på konsten: den måste vara lätt att rengöra från smuts och klotter, tålig mot väder och vind och får ibland också ha en funktionell roll, markera plats eller visa väg. Konsten måste vid behov anpassas efter specifika krav på hållbarhet, säkerhet och tillgänglighet. Att just tunnelbanestationer har valts beror på att de nyttjas av så många människor – ca 322 miljoner påstigande per år under 2012 eller mer än en miljon resenärer varje vardag – vilket också kan förmodas ställa specifika krav på tillsyn, ägande och förvaltning. Stockholms tunnelbana började byggas relativt sent i förhållande till andra europeiska städer. Efter en försiktig start med spårvagnar i tunnel under Södermalm 1933 fattades 1941 beslut om att en tunnelbana skulle byggas, och denna invigdes för tyngre tunneltåg den 1 oktober 1950. London hade då haft tunnelbana i 87 år (invigd 1863) och Paris i 50 år (invigd 1900). För närvarande är Stockholms tunnelbana en av de största i förhållande till folkmängden i den stad där den finns. Tunnelbanesystemet har 100 stationer och en banlängd på ca 110 kilometer. Det är den tjugonde längsta i världen, fördelade på tre linjer vilka betjänar Stockholm med förorter.285 Hur kom då konsten till i tunnelbanan? Vi måste föreställa oss efterkrigsårens önskningar om en ny och demokratisk tid, med konstnärligt berikade miljöer åt alla. Det var ju också sådana tankar som under 1930-talet lett fram till bildandet av Statens konstråd, att konsten skulle finnas där folk rörde sig. Det kan finnas skäl att upprepa de entusiastiska ord som skrevs av dåvarande utbildningsminister, ecklesiastikminister Arthur Engberg: Tunnelbana

245

”Den tid ligger redan långt tillbaka, då intresset för konst ansågs vara privilegiet för ett fåtal. I våra dagar äro både intresset för och förståelsen för konst i god växt. Konsten är på väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och i samlingslokaler som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren, har ett konstnärligt inslag vunnit allt högre uppskattning. Denna utveckling bör på alla sätt understödjas.”286 Det var en självklarhet att den tunnelbana man beslutat bygga låg i fokus för tankar om konstnärlig utsmyckning. Mot 1940-talets slut skrevs en rad artiklar i Konst och kultur: tidskrift för föreningen Konsten och folket (1949) där också konstnärligt arbete och färgsättning i tunnelbanan diskuterades. Kampen för konsten i tunnelbanan fortsatte under 1950-talets första hälft, inte minst genom konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Vera Nilsson skrev till borgarrådet Hjalmar Mehr den 18 mars 1955: Det är tunnelbanan det gäller. Vi vill ha fest, glädje och färgprakt i tunnelbanan. Detta är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled […] Förr hade människorna kyrkorna. På dem ödslades all tänkbar utsmyckning, hopades kronor av vad landet hade av konst […] Låt oss få det i underjorden, katedraler under jorden! Varje hållplats ett sagoslott! […] Betänk att Sverige äger en hel kår som kunde trolla fram detta! […] Jag närsluter ett häfte ’Konst och Kultur’ från 1949 där detta ämne debatterades… Ropa på konstnärerna. Det är hög tid […] Får jag också be om ett sammanträffande för att resonera om dessa tankar.287 Mehr var positiv och även andra engagerades, exempelvis politiker och konstnärer i Clarté, en socialistisk organisation utan partianknytning. Den 18 april 1955 lämnades i rask följd två motioner om konst i tunnelbanan in till Stockholms stadsfullmäktige – den första av det kommunistiska partiet, den andra av socialdemokraterna. Alla partier ställde sig bakom motionerna och arbetet kunde börja. Drygt 11 månader senare, den 28 mars 1956, utlystes tävlingen om konsten på tunnelbanestationen T-Centralen. Skisstiden var bara två månader. Tiden var knapp då den blivande stationen hade hunnit långt. 12 konstnärer fick uppdrag, däribland både Siri Derkert och Vera Nilsson. Med detta var en boll satt i rullning som ledde till det som ibland kallats världens längsta konstutställning med huvudsakligen platsspecifika verk men även s.k. konstväxlingar, platser där konst byts ut. Processen kring tunnelbanekonstens tillblivelse, placering och utveckling genom decennierna finns väl beskriven i litteraturen och på SL:s hemsida och berörs inte vidare här. Dock kan nämnas att Skissernas Museum har en stor samling skisser till flera verk i tunnelbanan. Av Stockholms tunnelbanas 100 stationer är drygt 90 försedda med 246

Fallstudier

konstnärliga gestaltningar, skapade av mer än 150 konstnärer med stöd av ännu fler tjänstemän, politiker, tekniker och arkitekter. För såväl resenärer, ägare som förvaltare är konsten viktig. Konsten kan bidra till minskad skadegörelse och vandalisering. Den gör också att stationerna upplevs som vackrare och tryggare, och tillför kanske själva resan något mer än att bara vara en transport mellan två platser, ”de billösas dagliga trafikled” som Vera Nilsson skrev. Enligt en undersökning som SL utförde under 2010 anger 79 % av de tillfrågade som reser kollektivt att de brukar lägga märke till konsten i tunnelbanan, vilket är i linje med 2007, 2008 och 2009 års resultat. 71 % tycker att konsten, i mycket eller ganska stor utsträckning, tillför något positivt till sin resa, en siffra som stigit till 86 % vid motsvarande undersökning 2012.288

Ägande och förvaltning

Det kommunala AB Stockholms Spårvägar (SS) hade bildats 1916. Att bolaget var kommunalt var helt naturligt då fortfarande större delen av stockholmsregionens befolkning bodde inom stadens administrativa gränser. Men staden växte och i samband med samordningen av hela länets kollektivtrafik 1967 övertogs bolaget av Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL) och namnet ändrades till AB Storstockholms Lokaltrafik (SL). Avtalet mellan Stockholms stad och AB Storstockholms länstrafik (SL) blev officiellt reglerat först 2010. Detta innebär att SL är ägare med tomträtt till de olika anläggningarna, d.v.s. har fri nyttjanderätt vad gäller marken som används för spår och tunnelbanestationer. Det är alltså SL som är ägare till konstverken i tunnelbanan och också verkens förvaltare. Under tidigare perioder har olika dotterbolag inom SL stått som ägare, SL Infrateknik och före det SL Fastigheter, vilket innebär att ägare och förvaltare har tillhört samma bolag. Stockholms läns landsting styr idag över kollektivtrafiken och därigenom också tunnelbanan. Det är landstingspolitikerna som utser ledamöterna i SL:s styrelse och ledamöterna i det politiska organet Trafiknämnden. Trafiknämnden ansvarar sedan den 1 januari 2011 för kollektivtrafiken på land, till sjöss och för personer med funktionsnedsättning. Det innefattar trafikplanering och upphandling av trafiktjänster samt uppföljning av verksamheten. Det är SL (genom Trafiknämnden) som äger och underhåller alla anläggningar som är kopplade till tunnelbanan: stationer, depåer, strömförsörjning, signalsystem, spår och vagnar. AB SL förvaltar vissa avtal och tillgångar. Trafiken är anbudsupphandlad och sedan den 2 november 2009 är det MTR Stockholm som ansvarar för drift, planering och underhåll av Tunnelbana

247

tunnelbanan. MTR Stockholm är ett dotterföretag till MTR Europe i London, en del av företaget Mass Transit Railway Corporated Limited som är majoritetsägt av staten i Hongkong. Upphandlingen innebär att MTRS har ett helhetsuppdrag kring hela Stockholms tunnelbanesystem, vilket omfattar allt som gör att tunnelbanan fungerar: trafikledning, tunnelbanetrafik, trafikinformation i tunnelbanan, biljettförsäljning, kundservice, klottersanering, städning av fordon och stationer samt underhåll av fordon och annan utrustning.289 I samband med att SL bildats 1967 kom konstärendena att handhas av en politiskt tillsatt konstnämnd, Trafikens konstnämnd. Denna började arbeta under våren 1971. Dagens konstgrupp omfattar personal från SL:s konstverksamhet, arkitekter och konstnärer. Det är denna grupp som fattar beslut om ny konst och tillfälliga konstutställningar. Eventuella renoveringar bestäms av förvaltaren. Om konsten ska restaureras anlitas som regel konstnärer och de hantverkare, ingenjörer eller tekniker som behövs för uppgiften, men sällan konservatorer. Om konstnären inte längre är i livet kontaktas som regel andra fristående konstnärer. Kontakter förekommer med antikvarisk expertis, som Stadsmuseet i Stockholm. Översyner av tunnelbanestationerna görs regelbundet på årlig basis. Konstrådgivare åker runt och gör underhållsplaner. Däremot saknas än så länge långsiktiga förvaltningsplaner. Det största förvaltningsproblemet i tunnelbanan är nedsmutsningen, det näst största förstörelsen. Bergsstationerna är därför de som är tyngst ur förvaltningssynpunkt då det är grov storlek på sprutbetongen som täcker bergväggarnas ytor vilket gör att mer smuts kan samlas. Konsten i Stockholms tunnelbana är helt skattefinansierad. Det finns ingen enprocentsregel som styr beställningen och inte heller medel avsatta för specifikt långsiktigt underhåll. Tunnelbanans sammanlagda byggkostnad var ca 9 miljarder kronor 1985, vilket ger en procentsats för konsten på drygt 5 ‰. Ser man enbart till kostnaderna för varje station med inredning blev konstens särkostnader lite drygt 2 % av totalkostnaden, en summa som då överensstämde med landstingets procentanslag för konst.

248

Fallstudier

Banbrytande konst: Siri Derkert, Ristningar i naturbetong (1961–65) T-station Östermalmstorg, Stockholm

Östermalmstorgs tunnelbanestation

Under 1960-talet byggdes många av tunnelbanestationerna helt under jord. Detta var ett nytt sätt att bygga – under 1950-talet hade man grävt upp gatorna, därefter byggt en betongtunnel komplett med spår, plattformar, teknik m.m. och till sist satt på tak och fyllt igen. På 1960-talets stationer kläddes bergrummen in i betong som ”rum i rummet”. Till skillnad från tidigare fick många av stationerna konst redan från början. Ett exempel är Östermalmstorgs tunnelbanestation (invigd den 16 maj 1965), som finns längs den Röda linjen (invigd den 5 april 1964). Den ligger i bergrum ca 38 meter under marken och 23,3 meter under havet. Det är därmed den tredje djupast belägna tunnelbanestationen på hela tunnelbanenätet. En normal vintervardag (2011) har Östermalmstorg ca 33 100 påstigande resenärer (32 000 år 2010).290

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Tävlingen om konst för T-Centralen hade utlysts sent, när stationen redan var under uppbyggnad. Men fler stationer var planerade och då reaktionen på konsten på T-Centralen varit omfattande och positiv beslöt man om fortsatta satsningar. 1960 utlyste AB Stockholms Spårvägar en tävling om ”konstnärlig utsmyckning av tunnelbanestationer”. Tävlingen omfattade fyra alternativ: 1) Förslag till konstnärlig utsmyckning utan reklam. 2) Förslag med en blandning av reklam och konstnärlig utsmyckning. 3) Förslag med huvudvikten på reklam (motsvarande dagens omfattning på

Teknik/material: sandblästrad betong Arkitekt: Stockholms Spårvägars arkitektkontor genom Olov Blomkvist Ombyggnation av biljetthallarna 2009 och 2010: White Arkitekter AB genom Dag Zerne Tunnelbana

Beställare: Stockholms läns landstings konsttrafiknämnd Fastighetsägare: AB Storstockholms lokaltrafik i avtal med Stockholms stad Förvaltare: AB Storstockholms lokaltrafik

249

T-station Östermalmstorg (1965), Stockholm, Stockholms Spårvägars arkitektkontor genom Olov Blomkvist. Ristningar i naturbetong utfördes av Siri Derkert 1961–65 och är en allegori över 1900-talets kamp för miljön, freden och kvinnors rättigheter. Flera av konstnärens skisser till verket förvaras på Skissernas Museum i Lund, däribland den nedan (odaterad), collage i blyerts på papper, 21,5 × 30,5 cm. SL har en lång tradition som beställare och förvaltare av offentlig konst.

innerstadsstationerna). 4) Förslag till detaljer i stationerna, som golv, väggar och tak. Av de 159 förslag som kom in till tävlingen förordade prisnämnden det första alternativet och de två huvudpristagarna, som fick 20 000 kronor vardera, blev Siri Derkert med Ristningar i naturbetong och Berndt Helleberg med Altamira. Vilken konstnär som skulle arbeta vid vilken station blev bestämt först året efter – Derkert på Östermalmstorg och Helleberg på Hornstull. Derkert hade tre veckor innan tävlingstiden tog slut funnit att blästring egentligen var en metod som passade bättre än de ristningar hon utfört för kvinnopelaren på T-Centralen. Det var dock en tung teknik, och 1964 engagerade hon de båda norrmännen Carl Nesjar och Erik Hesselgren samt svensken Valter Jansson som medarbetare vid utförandet. Deras namn och Derkerts porträtt och signatur finns för övrigt blästrade nära uppgången till Östermalmstorg. Konstnären Carl Nesjar skulle hjälpa till med det tekniska – han hade gjort egna arbeten i sandblästringsteknik och samarbetat med Picasso i samma teknik, bl.a. för Regeringsbyggnaden i Oslo och det kvinnohuvud som finns i den s.k. Picassoparken i Halmstad. En mycket levande korrespondens konstnärerna emellan kring tillblivelsen av Östermalmstorgs tunnelbanestation finns bevarad i Skissernas Museums brevarkiv tillsammans med en del av Derkerts skisser. Siri Derkerts verk består av två 145 meter långa och 3,5 meter höga ytterväggar av naturbetong, samt innerväggar som är dekorerade i mindre omfattning. Väggarna består av betongplattor, gjutna i träformar. Dessa har armerats och fyllts med mörka, ibland vita, stenar. Över dessa har en tunnflytande cementvälling hällts. Plattorna monterades på väggarna och Derkert uppförstorade sina teckningar genom att projicera dem mot väggen för att därefter, med oljefärg och fetkrita, måla konturerna på väggen. Med hjälp av en sandstråle med ca 7 kilos tryck har bilderna därefter ”tecknats” fram ur betongen. Arbetet med konsten finns dokumenterat i ord, med foto och på film. Ändå är det svårt att föreställa sig den råa miljön, långt under jord, där den då 77-åriga Siri Derkert arbetade, iklädd grova skyddskläder och med mask för ansiktet.291 Derkert värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter och därför var temat för Ristningar i naturbetong, freds-, kvinno-, och miljökamp. På golven återfinns det internationella fredsmärket. Väggarna är blästrade med tecknade figurer, bl.a. familjescener och porträtt av namngivna kända politiker och kulturpersonligheter.292 Här återfinns några av historiens mest kända kvinnor och män, som Simone de Beauvoir, Albert Einstein och JeanPaul Sartre samt noterna till Internationalen och Marseljäsen. Derkerts motivval togs emot med blandade känslor av uppdragsgivaren, som ansåg verket politiskt och att detta snabbt skulle göra det omodernt. På tunnelbanestationerna och Östermalmstorg har graffiti varit ett stort problem ur förvaltningssynpunkt, framför allt under 1990- och 252

Fallstudier

2000-talen. Ett ännu större problem, huvudsakligen på de vita ytorna, är smuts och spårdamm. Därför har man behandlat väggarna med vax, som ett klotter- och smutsskydd. På väggarna kan man också se utfällningar av mineraler och rost från armeringsjärnen. På det hela taget har dock Östermalmstorgs tunnelbanestation låga underhållskostnader. Under åren 2003–04 skedde en omfattande renovering, vilken bl.a. innebar rengöring av väggarna, förstärkning av betongen och vissa säkerhetsåtgärder. Rostfria markörer är infällda i golvet. De är här silverfärgade, liksom på Kungsträdgårdens tunnelbanestation, för att passa med rummet. I andra tunnelbanestationer har metallen gul färg. Det finns även annan konst på stationen. I gångtunneln mot Birger Jarlsgatan finner man K G Bejemarks skulptur Kl. 9, invigd 1965. David Taylor har utfört två konstverk: Carousel (2009), som även fungerar som mötesplats och sittmöbel, i södra biljetthallen och Capsule (2010) i den norra.

Kommentar

Den tävling som utlystes 1961 gav konstnärerna förutsättningar att arbeta utan konkurrens av reklam och den överenskommelse som då gjordes respekteras fortfarande.293 De förlorade reklamintäkterna tas istället delvis igen längs rulltrappan – och de förhållandevis låga förvaltningskostnaderna. Den tunnelbanestation som från början fick kritik för sina politiska budskap, sin klotterliknande konst och den otidsenlighet man befarade, framstår nu som ett av de intressantaste och mest helgjutna tidsdokumenten. Derkert bemötte själv en del av denna kritik: ”Det är möjligt men inte troligt att vissa namn glöms. Men här finns inte bara namnen. Kring Rachel Carson finns också en bild av vår, natur och kärlek. Saken kommer aldrig att glömmas – hennes insats för att rädda naturen omkring oss. Förresten, målet är nått om bara betraktaren blir nyfiken och går hem och tar reda på vem Rachel Carson var och vad hon gjorde. Nej, vad jag talar om kommer att stå sig.”294 Som betraktare ca 50 år senare kan man bara konstatera att frågor som rör kvinnosaken, freden och miljön är lika aktuella nu som då. Kanske finns det också större förståelse för konstverkets graffitiliknande uttryck mot bakgrund av dagens gatukonst. SL har en lång tradition som såväl beställare som förvaltare av konst. Som kuriositet kan nämnas att AB Stockholms Spårvägar snart efter bildandet hade inlett ett samarbete med Isaac Grünewald. År 1918 färgsatte han spårvagnarna med den ljust koboltblå färg som fortfarande används, och som enligt konstnären skulle stå extra vackert mot Stockholms ockrafärgade fasader. Nyanserna ändrades något under åren 1918–86, men grundkonceptet bestod i 68 år, fram till 1986 då ett nytt designprogram togs fram. Tunnelbana

253

Det system för förvaltning av de konstnärliga gestaltningarna som genom decennierna arbetats fram av SL är på många vis goda. Verken täcker en stor yta i en mycket speciell miljö och är på många sätt komplicerade ur vårdsynpunkt. Upphovsrättsliga aspekter får visserligen emellanåt ge vika för trafiknödvändiga förändringar, men här finns kontinuerlig inventering, budget för förvaltning och ett nära samarbete mellan ägare och förvaltare att ta fasta på. Här finns också en upparbetad organisation kring konsten och ett nätverk av personer inom olika kompetensområden för att lösa de problem som kan uppstå.

Siri Derkert (1888–1973) utvecklade tidigt en målerisk kubism med förankring i både den samtida nordiska expressionismen och den internationella modernismen. Hon började sina konststudier vid Althins målarskola och antogs 1911 vid Konstakademien. 1913 reste hon till Paris för att måla. I samband med den stora retrospektiva utställningen Siri Derkert på Moderna Museet och Skissernas Museum 2011 beskrivs hon som ”kubist, feminist, skulptör, debattör, konstnär, revolutionär”. Derkert hör till den svenska 1900-talskonstens förgrundsgestalter. Med utställningen Rörelser i alla riktningar 1960 blev hon den första kvinnan med en separatutställning på Moderna Museet. Derkert tog ställning mot militarism och fascism och deltog i kampen för jämställdhet och för fred. Detta märks tydligt i ett av hennes mest kända offentliga verk, utsmyckningen av T-station Östermalmstorg i Stockholm (1962–65), vilket också behandlas i fallstudien ovan. Derkert finns representerad på en rad museer: Borås Konstmuseum, Eskilstuna konstmuseum. Länsmuseet Gävleborg, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Moderna Museet, Nationalmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Stockholms stadsmuseum, Västerås konstmuseum och Skissernas Museum. Offentliga verk i urval: Kvinnopelaren på T-station T-Centralen i Stockholm (1958), Senapsträdet och himlens fåglar, Stadsbiblioteket i Skövde Kulturhus (1959– 69), Vi, We, Nous för Gångsätra skola i Lidingö (1962), Vad sjunger fåglarna??? för Höganäs stadshus (1967) och Sverigeväggen för Sverigehuset vid Kungsträdgården i Stockholm (1969).

254

Fallstudier

Miljö under ständig tillsyn: Ulrik Samuelson, helhetsgestaltning (1977, 1987) T-station Kungsträdgården, Stockholm

Kungsträdgårdens tunnelbanestation

Ett slående exempel på en 1970-talsstation är Kungsträdgården gestaltad av Ulrik Samuelson. Här blottas även själva berget – stationer med ett sådant utseende finns inte någon annanstans i världen. Stationen och den konstnärliga gestaltningen invigdes 1977. Uppgången mot Arsenalsgatan med tillhörande konstnärlig gestaltning invigdes 1987 och kompletterades med en betongskulptur 1999.295 Under 2010–11 har tunnelbanestationen totalrenoverats med hjälp av Ulrik Samuelson tillsammans med hans f.d. elev konstnären Per Holmberg, som bl.a. gestaltat tunnelbanestationen Huvudsta. Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en av slutstationerna i Stockholms tunnelbana (invigd 1975). Sträckan Kungsträdgården–Hjulsta, Blå linjen, är Sveriges längsta trafiktunnel, 14,7 km. Med ett djup på 29,3 meter under havet är det den djupast belägna tunnelbanestationen i Stockholm. Plattformen ligger i bergrum ca 34 meter under marken. Stationen är en s.k. säckstation med två spår och 200 meter in i tunneln öster om stationen finns ett uppställningsspår. Det har länge funnits planer på att förlänga sträckan vidare österut. Dessa planer låg bakom de stora konstnärliga satsningarna i Kungsträdgårdens tunnelbanestation – denna skulle vid sidan av T-Centralen vara den mest representativa i innerstaden och utgöra mötet med Stockholm för dem som kom österifrån. Blå linjen har 177 000 resenärer per arbetsdag (2006) och ca 55 miljoner per år (2005). En normal vintervardag (2011) har Kungsträdgården ca 5 600 påstigande resenärer (6 300 år 2010).296

Teknik/material: måleri, terrazzo, m.fl. material Arkitekt: SL arkitektkontor genom arkitekter SAR Michael Granit och Per H Reimers Beställare: Stockholms läns landstings Tunnelbana

konsttrafiknämnd Fastighetsägare: AB Storstockholms lokaltrafik i avtal med Stockholms stad Förvaltare: AB Storstockholms lokaltrafik

255

Konstverket och dess bevarandetillstånd

Under 1970-talet började man täcka berget i tunnelbanan med ett 7–8 centimeter tjockt lager sprutbetong. Betongen följer bergets former varför dessa stationer kallas ”grottstationer”. Att bygga betongsprutade stationer var betydligt billigare än att bygga helt inklädda, vilket gav pengar över till helhetsgestaltade stationer. Dessa stationer, längs den Blå linjen och några längs den Röda linjen, kännetecknas också av att konstnärerna har arbetat med dem under lång tid och i nära samarbete med arkitekter och tekniker för att skapa en helhetsmiljö. Ulrik Samuelson hade tillsammans med fyra andra konstnärer, Kerstin Hedeby, Lage Lindell som av hälsoskäl hoppade av, Bror Marklund och Acke Oldenburg, valts ut för skissuppdrag. Även Marklund avböjde på grund av hälsoskäl och hög ålder. Samuelsons förslag förordades och kom att utföras i nära samarbete med SL:s arkitekt Per H Reimers. Som nämndes i inledningen invigdes tunnelbanestationen med konstnärliga gestaltningar i två etapper, själva stationen 1977 och uppgången mot Arsenalsgatan med tillhörande konstnärlig gestaltning 1987, tio år senare. Samuelson har utformat stationen som en helhet med inspiration från de palats, nuvarande och tidigare, som har funnits vid Kungsträdgården, genom att ”ur den förstenade tid som kallas historia och med det förstenade liv som kallas berg, betong och jord, frammana rum som något minskar vår egen pågående förstening”.297 Här möts det förflutna och samtid i ett förtätat sceneri, mellan ett slags Forum Romanum och dröm med inslag av historia, liv och politik. Mellan bergväggens skuggor betraktar ca 50 avgjutna maskaroner från 1600-talspalatset Makalös resenären/besökaren, allt medan vattnet droppar längs väggen bakom. Här finns en manlig och en kvinnlig torso från samma palats, mellan plattformarna står Herkulesfigurer från Riddarhusets tak (där de fortfarande finns kvar, om än som kopior) och i öster finns en almstubbe som syftar på den s.k. almstriden som utkämpades i Kungsträdgården 1971 i samband med att stationen skulle byggas.298 Här finns spiralformade armaturer från Nationalmuseum. Flera av dessa föremål är avgjutningar, men här finns även originalföremål som järnportarna från Televerkets entré vid gamla Brunkebergstorg, placerade vid uppgången mot Arsenalsgatan, gaslyktorna från Torsgatan och en del av skulpturerna i skulpturschaktet. Stadsmuseet hjälpte konstnären med dessa föremål och lånade ut dem till konstverket. Samuelson berättar: ”Jag hittade en del i Stadsmuseets förråd på Södertörn […] De två muserna i sandstensmassa är original. Arkitekturens musa med vinkelhaken och konstens musa med paletten stod i två nischer i det nu rivna gamla Blanchehuset vid Kungsträdgården. Kapitäl och kolonner är från olika kåkar i stan.”299 Det är också en underjordisk trädgård, där mossor, alger, murgröna och stensöta grönskar. Droppstensformationer har börjat bildas, tillika med 256

Fallstudier

kiselalger och cyanobakterier. Ett helt ekosystem har bildats, med tuffkuddmossa som inte setts i Stockholm sedan 1930-talet, och gruvdvärgspindeln, som inte finns någon annanstans i Sverige.300 Golvet är en stiliserad trädgård, där konststenen terrazzos gröna färg berättar om parkens buxbomshäckar mot de av tegelkross röda gångarna och de vita marmorskulpturerna. I plattformsgolvet hittar vi fossiler från urtid och uppförstorade kapsyler, vår tids fossiler, rester från fester i Kungsträdgården ovanför. Borrhål och spräckta stenytor är synliga, vatten sipprar utmed väggarna. Mitt på plattformen finns ett vattenfall – det döljer den uppgång i Kungsträdgården som aldrig blev av på grund av almstriden. Först 1985 beslutades att den östra uppgången mot Arsenalsgatan skulle färdigställas. Väggmåleriet med silikatfärg utfördes av Ulrik Samuelson och Arne Fredriksson åren 1985–86. Mellan rulltrappa och plattform finns en underjordisk bro över ett skulpturschakt, en sorts fiktiv arkeologisk utgrävningsplats. Här finns urnor, antika kolonner och fragment som deponerats från Stadsmuseet tillsammans med gaslyktor från Stockholms gasverk på Torsgatan och anonyma byggnadsrester från ett svunnet Stockholm. Samuelson skriver i ett odaterat brev till Bengt Lagerkvist om tillkomsten: Vad som fanns i mitt huvud långt innan någon T-bana var aktuell för min del var Piranesis suggestiva grafik från Roms ruiner och gamla bilder från Falu koppargruva. När jag sedan, dag efter dag, (eller var det natt efter natt?) satt och åt matsäck nere vid den underjordiska sjö som låg där gångbrygga och skulpturgravar nu befinner sig, blev den ett slags katalysator för tankarna om utformningen av den nya uppgången (om den nu nånsin skulle bli till!). I den besynnerliga Wagnerdekoren därnere, med Jernkontoret 30 meter ovanför skallen (och Polhems ande svävande över vattnet) dök tanken på en spång genom grottan upp. Då skulle schakten på sidan om denna spång ge utrymme för ett ”Piranesiarrangemang” som skulle kunna ge det skulpturala crescendo jag sökte, efter Makalösfragmentens staccato längs spår och plattform.301

Kommentar

En tunnelbanestation slits och smutsas. Den måste också anpassas efter nya bestämmelser för exempelvis tillgänglighet och säkerhet. De nya markörerna, infällda i golvet närmast spåren är prov på detta, liksom papperskorgarna i rostfritt enligt SL-standard, enhetliga för alla stationer, som ersatt de ursprungliga som Samuelson hade målat med röda band tvärs över. Här har SL valt att inte se den ursprungliga färgsättningen som en del Tunnelbana

257

T-station Kungsträdgården, Stockholm, SL arkitektkontor genom arkitekter SAR Michael Granit och Per H Reimers. Den konstnärliga gestaltningen av T-station Kungsträdgården utfördes av Ulrik Samuelson 1977 och 1987 och är en höjdpunkt i Stockholms tunnelbanas historia.

av den konstnärliga gestaltningen och konstnären har inte drivit några upphovsrättsliga aspekter. Ett annat ingrepp är de ljuslådor med information som okänsligt monterats på väggen, liksom den hårda lysrörsbelysningen – ett säkerhetskrav. Som redan beskrivits har Samuelson använt sig av en rad avgjutningar för att gestalta rummet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation, men också originalföremål. Att använda deponerade föremål i en konstnärlig gestaltning som ska stå för evig tid är inte okomplicerat. I konstverket och på platsen ingår totalt 59 originalföremål som lånats ur Stadsmuseets samlingar (inventering utförd av Stadsmuseet 2011). Föremålen har upphovspersoner som Nicodemus Tessin d.y., Ferdinand Boberg m.fl. och har prytt byggnader som Bååtska palatset, Sparreska palatset, Gustav III:s opera och Kungliga Telegrafstyrelsens hus på Brunkebergs torg. Stadsmuseet önskar att föremålen fortsättningsvis finns kvar på platsen mot att SL undertecknar ett avtal som tydliggör att föremålen är ett lån från Stadsmuseet. Ur förvaltningssynpunkt har detta betydelse, då ett viktigt krav museet ställer på låntagare är att Stadsmuseets föremål inte får konserveras eller vårdas utan museets godkännande. Detta konstverk, utnämnt till ”80-talets bästa offentliga konstverk” av Dagens Nyheters kritiker Ingela Lind, väcker förundran och sänker tempot hos den förbipasserande resenären.302 Stationen verkar älskad, till och med skräpet placeras som en del av gestaltningen. Vid okulärbesiktningen hade en av statyerna från Riddarhusets tak en milkshakebägare försiktigt placerad i handen och såväl den manliga som den kvinnliga torson har fått rosor på huvudena. Stationen förvaltas också väl av SL, som precis har genomfört en omfattande renovering. Men hur är det med lagskydd av tunnelbanestationer och deras konstnärliga gestaltningar? Ett kulturminnesskydd av den konstnärliga gestaltningen i tunnelbanan kan vara ett problem i förhållande till kollektivtrafikens krav på förändringar vad gäller teknik, informationssystem och säkerhet. Istället väljer SL att kontinuerligt arbeta med underhåll av tunnelbanestationerna och genom kunskapsspridande guidade visningar av de olika stationerna, s.k. konståkningar. SL är också noga med skyltning – vid varje station finns en skylt som berättar om stationen och dess konstnär. De stora totalgestaltningar som genomfördes under 1970- och 1980-talen är märkvärdiga och liknar inga andra rum. Tunnelbanestationerna bör naturligtvis även fortsättningsvis vårdas och värnas, som de storslagna konstverk de är, inte bara för dagens resenärer utan även för framtidens.

260

Fallstudier

Ulrik Samuelson (f. 1935) är målare och skulptör. Efter studier vid Konstfackskolan 1953–57 studerade Samuelson vid Kungliga Konsthögskolan till 1964. Han började arbeta hos arkitekt Peter Celsing som perspektivritare. Samuelson och Sivert Lindblom stod senare för den konstnärliga miljögestaltningen av Riksbanken, ritad av Celsing. Åren 1970–78 var Samuelson professor i måleri vid Konsthögskolan. Han har arbetat med måleri och skulpturala objekt i raffinerade rumsliga scenerier med inspiration från både nordisk naturromantik och experimentell modernism. Samuelson har ställt ut såväl i Sverige som internationellt. Bland svenska museer kan nämnas Waldemarsudde, Bildmuseet i Umeå, Rooseum i Malmö, Moderna Museet, Liljevalchs konsthall i Stockholm, Göteborgs Konsthall och Eskilstuna konstmuseum. Samuelson representerade Sverige på Venedigbiennalen 1982 och erhöll 1998 första pris i Carnegie Art Award. Ulrik Samuelson har, förutom T-station Kungsträdgården i Stockholm, utfört ett trettiotal offentliga verk 1962–2003. Ett urval: Rekonstruktion av gårdsgestaltning Vrinnevisjukhuset i Norrköping (1988, 2003), Parabol på Sveavägen i Stockholm (2002), konstnärlig gestaltning av Biografen Filmstaden Sergel i Stockholm (1995), 21 väggfält på Stockholms centralstration (1994), ett flertal uppdrag för Historiska museet i Stockholm, bl.a. Guldrummet (1980–94), gårdsutformning med vattenanläggning för försäkringshuset Wasa i Solna (1992, nu förstörd), promenoirutformning för Stockholms stadsteater (1990), glasmålning vid Biologiska institutionen i Stockholm (1985) och textil utsmyckning (1983) för Byggnadsstyrelsen i Stockholm samt scenografier, bokomslag m.m. Samuelson har även flera gånger samarbetat med Sivert Lindblom, som för Vin- och Spritcentralens entré i Stockholm (1978), Motala Folkets Hus (1978), Riksbanken i Stockholm (1973–74) och Norrlands Nation i Uppsala (1972).

Tunnelbana

261

T-station Kungsträdgården är en miljö med mycket höga arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska värden.

264

Kvantitativ analys Enk채t till Sveriges kommuner och landsting

Om enk채ten Sid. 266

Sammanfattning och analys av enk채tsvar Sid. 267

Slutsatser Sid. 276 265

Om enkäten

För att pröva de slutsatser som framkommit i arbetet med fallstudierna genomfördes en kvantitativ undersökning. Under våren 2012 skickades en enkät till alla kommuner, landsting och regioner angående tillsyn och förvaltning av offentlig konst. Syftet med enkäten var att – om möjligt – kartlägga antalet offentliga byggnadsanknutna konstverk beställda av kommuner, landsting och regioner och därigenom få en överblick över antal och placering. Förhoppningen var också att enkätsvaren skulle kunna bidra med synpunkter till forskningsprojektets slutsatser, d.v.s. förslag kring hur byggnadsanknuten konst skulle kunna bevaras som kulturarv för framtiden. Behovet av ett nationellt nätverk för byggnadsanknuten offentlig konst undersöktes också.303 Enkäten riktades till ansvarig konsthandläggare, och skickades till registrator inom respektive kommun och landsting för att vidarebefordras till rätt person. Enkäten bestod av fyra huvudfrågor, med möjlighet att skriva ytterligare kommentarer mot slutet. Frågorna berörde: 1) Huruvida byggnadsanknuten konst inventerats, med följdfrågorna om antalet (exakt eller uppskattat i intervallen 1–5, 6–10, 11–20, 21– 50, 51–100, 101–150, 151–250, 251–500 och >500) beställda konstverk åren 1900–1999 samt årtal för eventuell inventering. 2) Sålda fastigheter med konst till privata fastighetsbolag, med följdfrågorna om antal fastighetsbolag respektive antal konstverk det i så fall rörde sig om. 3) Huruvida medel budgeteras för förvaltning av offentlig konst (ja eller nej). 4) Huruvida intresse finns av att delta i ett nätverk om offentlig konst (ja eller nej). Enkäten föregicks av ett brev med information om forskningsprojektet. Efter det första utskicket gjordes ytterligare två utskick. Enkäten besvarades digitalt, men för några mottagare fanns tekniska problem gällande den digitala länken till enkäten. Det fanns då möjlighet att skicka in svaren separat: digitalt, analogt eller att lämna dem muntligt. Huruvida detta problem påverkade svarsfrekvensen är naturligtvis svårt att säga, men uppskattningsvis marginellt. 266

Kvantitativ analys

Sammanfattning och analys av enkätsvar

Enkäter skickades till Sveriges 290 kommuner och 20 landsting, sammanlagt 310 enkäter. Av dessa besvarades 55 % (156 eller 54 % av kommunerna, 14 eller 67 % av landstingen).

Inventering av byggnadsanknuten konst och antalet beställda konstverk

Bland de svarande kommunerna hade i genomsnitt enbart 33 % genomfört en inventering av sin byggnadsanknutna konst.304 Men 45 % avsatte medel i budgeten för förvaltning av byggnadsanknuten konst och 71 % var intresserade av att delta i ett nätverk om offentlig konst. Detta innebär att flera kommuner som inte inventerar ändå avsätter medel och är intresserade av att delta i nätverk. Men inventeringen verkar göra skillnad – bland de kommuner som inventerar tillsatte drygt 60 % medel för förvaltning och drygt 80 % uttryckte intresse för att delta i nätverk. Motsvarande siffor för de kommuner som inte inventerar är 37 % respektive 65 %. Här finns också en stor grupp, 25 %, som varken tillsätter medel för förvaltning eller uttrycker nätverksintresse. Diagram 1. Antal kommuner som inte inventerar men tillsätter medel, intresserade av att delta i nätverk.

27% Antal kommuner som inventerar: 52

Antal kommuner som inte inventerar: 101

10%

Tillsätter medel

38% Nätverksintresse 25%

Kvantitativ analys

Tillsätter medel, nätverksintresse

Tillsätter medel, ej nätverksintresse 267

Av landstingen angav 4 av de 14 svarande att de utför inventeringar. Alla 4 tillsätter medel för förvaltning och uttrycker intresse för nätverk. Av de 10 landsting som inte utför inventeringar är det bara hälften (5) som tillsätter medel för förvaltning. Intresset för nätverk är stort även här, 9 av 10 uttrycker intresse för ett sådant deltagande. Som framgår av diagrammet nedan tillsätter 64 % av det totala antalet svarande medel för förvaltning och de flesta, 93 %, uttrycker intresse för att delta i nätverk. Diagram 2. Antal landstings enkätsvar, inventering, tillsätter medel, intresse att delta i nätverk.

28,5% Antal landsting som inte svarar: 7

Antal landsting som svarar: 14

28,5% 7% 36%

Inventerar, tillsätter medel, nätverksintresse Tillsätter medel, nätverksintresse Tillsätter medel Nätverksintresse

Det var inte möjligt att säkert fastställa antalet byggnadsanknutna konstverk utifrån enkätsvaren eftersom spannet i de siffror som anges tyder på att svaranden sammanblandar byggnadsanknuten med lös konst. De 56 svarande som uppgivit att inventeringar utförs har angett strax över 15 100 verk tillsammans, där tre svaranden tillsammans står för över 12 300 verk. De som inte utfört inventeringar utan istället uppskattat antalet, 111 svarande, har beräknat antalet konstverk till strax över 4 500 tillsammans. 32 % av kommunerna och 21 % av landstingen svarar att de utför inventeringar. Av dessa har drygt 50 % inventerat under de senaste fyra åren; 30 % under perioden 2009–11 och 21 % under januari–april 2012. En femtedel har inventerat för mer än tio år sedan.

268

Kvantitativ analys

Diagram 3. Utförd inventering 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5%

ar sv Ut an

ej Ve t

12 20

11 09 20

–2 0 06 20

–2 0

05 –2 0 03 20

Fö r

Flera svarande kommuner beskriver i kommentarsfältet vilka svårigheter som finns kring inventering. Några har endast inventerat utomhuskonst, någon endast friskulptur, andra endast lös konst. Uppgifter saknas i samband med tidigare utförda inventeringar, vilka kanske endast har konstverkets namn och titel förtecknade medan exempelvis avtal eller uppgifter om placering, material och värde saknas. Och konstverken blir fler: ”Under 2000-talet har antalet byggnadsanknutna konstverk ökat radikalt hos oss i och med ombyggnationer av bl.a. våra skolor.” Många kommuner har påbörjat sitt inventeringsarbete först under 2000-talet och det är svårt att återskapa förlorad information. Ännu en kommentar: ”Flera konstverk har fått fötter och står undanstoppade i förråd. Kännedom om varför, när och hur de har hamnat där är ett detektivarbete. Inventeringen består av en yvig skrift om den offentliga konsten där det är svårt att utröna om verken finns i den kommunala verksamheten eller i privata, statliga eller regionala lokaler.” Brister i inventering och uppföljning får konsekvenser. ”Jag skulle önska att man tog bättre hand om den offentliga konsten. Det har hänt att man självsvåldigt har avlägsnat konstverk utan upphovsmannens eller beställarens kännedom.” Den lösa konsten kommenteras. Någon kommun nämner stickprovsinventeringar, men skulle ”helst av allt vilja ha en heltidsanställd person som under en tvåårsperiod kunde göra en helhetsinventering, hänga Kvantitativ analys

269

om konsten på plats och skicka trasiga verk för åtgärd”. Bilden av den kommunägda konsten, byggnadsanknuten likaväl som lös, kompliceras av kommunsammanslagningar, stora geografiska avstånd och att verksamhet som en gång legat under landstinget har övergått till att bli kommunal. En av de större kommunerna har som praxis att inventera all konst vart tionde år genom utsedda konstansvariga som även rapporterar om verkens tillstånd. Men man kan inte följa upp med åtgärder: ”När vi ber institutionerna inventera hälsotillståndet hos konstinnehavet upplever vi att det är viktigt att vi också ska kunna åtgärda de skador som rapporteras. Tyvärr har vi varken personal eller reparationsanslag som klarar detta.” En annan svarande skriver: ”Vi kommer förmodligen att inventera det som frågan gäller – om det finns politisk vilja och resurser.” Inventering ger möjlighet till informations- och kunskapsspridning. Trots att flera kommuner vittnar om brister i dokumentationen av 1900-talskonsten i sina respektive offentliga miljöer nämner man också ett ökat intresse för byggnadsanknuten konst. Man ”känner stort behov av att inventera den offentliga konsten och sammanställa information till kommuninvånare och andra intresserade”. En annan röst: ”Detta är inget högprioriterat område från kommunledning – men jag skulle ändå säga att det finns ett tämligen stort intresse och engagemang bland allmänheten i kommunen.”

Sålda fastigheter med byggnadsanknuten konst

Avseende försäljning av fastigheter med offentlig byggnadsanknuten konst svarar 7 av 52 (ca 13 %) av kommunerna och 2 av 4 (50 %) av de landsting som inventerar att de har sålt fastigheter med byggnadsanknuten konst till privata fastighetsbolag. Antalet konstverk i dessa fastigheter är uppskattningsvis 11 respektive 5. Räknar man även med de som inte utför inventeringar är det totalt 25 kommuner och landsting som har svarat att man sålt fastigheter med byggnadsanknuten konst, 16 kommuner (och 27 konstverk) respektive 8 landsting (och 23 konstverk). 142 kommuner och landsting har svarat att inga fastigheter sålts och 3 vet inte. Flera kommuner nämner i kommentarer att kommunala fastighetsbolag sköter den byggnadsanknutna konsten. Erfarenheterna är blandade – en del av dessa bolag inventerar konstverken och avsätter medel medan andra inte gör det. ”Vi har bett den nuvarande fastighetsägaren om en inventering för ca ett år sedan, dock utan resultat.” Flera kommuner vittnar om att det har uppstått problem vid fastighetsförsäljning, då den nya fastighetsägaren inte alltid känner sig ansvarig för byggnadsanknuten konst. En kommentar får sammanfatta problematiken: ”Tyvärr har vi ofta inte en 270

Kvantitativ analys

naturlig kommunikationsväg med dem som förvaltar fastigheterna inom kommunen så vi får sällan veta förändringar eller eventuella försäljningar förrän det är ett fullbordat faktum. I ett fall under de senaste åren blev vi förberedda på att en fastighet skulle säljas och vi fick möjlighet att ta hand om den konst som fanns på plats innan försäljningen.” Flera svaranden nämner pågående diskussioner kring fastighetsförsäljningar. En reflektion från ett av landstingen angående detta: ”Privatiseringar ändrar många förutsättningar – ett offentligt ägt konstverk övergår till privat ägare; bevarande, tillgänglighet, mm. De offentliga rummen ’krymper’.”

Budgeterade medel och nätverksintresse

Ovan nämndes att av de kommuner som inventerar tillsätter drygt 60 % medel för förvaltning och drygt 80 % uttrycker intresse för att delta i nätverk medan motsvarande siffor för de kommuner som inte inventerar är 37 % respektive 65 %. Jämför man siffrorna på annat vis och enbart tittar på de kommuner som faktiskt tillsätter medel för förvaltning av sin byggnadsanknutna konst är det inte så stor skillnad mellan antalet kommuner som inventerar (36 st.) och de som inte gör det (42 st.). I de kommuner där inga medel tillsätts för förvaltning är det däremot stor skillnad mellan antalet kommuner som inventerar (20 st.) och de som inte gör det (68 st.), vilket kan visa hur viktig inventeringen är som kunskapsunderlag för budgetering. Påverkar då en ökad kunskap om det egna beståndet av offentlig konst viljan att delta i nätverk? Av de kommuner som har uttryckt intresse, d.v.s. svarat ”ja” på frågan, har 46 utfört inventeringar och 75 inte gjort det. Bland de kommuner som svarat ”nej” på frågan om nätverksintresse är det 10 som utfört inventeringar och 35 som inte gjort det. Som redan nämnts tillsätter samtliga fyra landsting som utför inventeringar också medel för förvaltning och samtliga uttrycker intresse för att delta i nätverk. Av de 10 landsting som inte utför inventeringar tillsätter hälften medel för förvaltning, 5 stycken, medan 9 är intresserade av att delta i nätverk om byggnadsanknuten konst. Av de 13 landsting som har uttryckt intresse för att delta i nätverk, d.v.s. svarat ”ja” på frågan, har alltså sammantaget 4 utfört inventeringar och 9 inte gjort det. Endast ett landsting har svarat ”nej” på frågan om nätverksintresse av de svarande. Många kommuner vill förtydliga i kommentarsfältet att även om en specifik budget för förvaltning av byggnadsanknuten konst saknas sköts underhållet om behov uppstår. Det kan dock finnas problem med avsaknaden av en specifik budget för konstvård. En kommun påpekar vikten av att snabbt kunna åtgärda skador, något som motverkas av bristen på riktade medel. En annan konsekvens kan vara varifrån pengar tas. ”Vi har en Kvantitativ analys

271

konstinköpsbudget men dessvärre ingen speciell budget för underhåll av våra offentliga konstverk. Det är något vi bör se över – då våra konstverk behöver renoveras får vi ta pengar från inköpskontot. Och det är ju inte helt optimalt.” Men problemen är flera även om medel avsätts för vård och underhåll: 1) Det är inte alltid tydliggjort vilken förvaltning som är ansvarig för konstens vård: ”denna konst hänger i hög grad mellan stolarna känns det som”. 2) Medel för vård av byggnadsanknuten konst kan finnas hos flera förvaltningar, ibland så många som tre beroende på var konsten är placerad, vilket kan vara ett hinder för underhåll om inte ansvarsfrågan kring vem som betalar för vad är tydliggjord. 3) Den förvaltning som har antikvarisk kompetens och ansvarar för inventering, pedagogiskt arbete, marknadsföring och skaderapportering (ofta ”kultur”) blir beställare hos den förvaltning som har hand om budgeten för underhållet – och ibland inköpen – av den offentliga konsten (ofta ”teknik”), och brister finns vad gäller samverkan förvaltningarna emellan. 4) Ett allmänt reparationskonto finns i kommunen och annat underhåll prioriteras framför byggnadsanknuten konst. En kommun skriver: ”underhålls- och reparationsfrågan innebär problem, då investeringsmedel inte kan användas och behoven kan bli både stora och akuta”. Flera kommuner har löst frågan så att underhållet av kommunens offentliga konst ligger på respektive brukare alternativt förvaltning. Men, skriver någon, ”när renoveringsbehov uppstår blir det trots det mycket förhandlingar kring kostnader”. Större planerade åtgärder läggs in i investeringsbudgeten för offentlig konst. En kommun arbetar med att få sätta en arvodering eller årsavgift på att förvalta alla konstinköp som sätts ut i förvaltningslokaler, något som är lättare att genomföra avseende lös konst än byggnadsanknuten. Några kommuner arbetar med en översyns- och behovsplan beträffande de konstverk som finns ute i stadsrummet, en plan som ska ligga till grund för kommande budgetberedning. En landstingssvarande reflekterar: ”ofta handlar diskussionen om processen inför ett verk eller en miljögestaltning, medan dess fortsatta liv hamnar i bakvattnet. Hur kan vi förvalta på bästa/olika sätt?”

272

Kvantitativ analys

Kommentarerna

Av de 170 inkomna svaren hade 45 % valt att bifoga en kommentar. I dessa kommentarer vill flera, 21 %, tydliggöra sina svar angående avsatta medel och/eller, 13 %, uttrycka sitt intresse av att delta i ett nätverk. Av de svarande påtalar 40 % behovet av kompetensutveckling inom området. 11 % talar om brist på samordning mellan de olika avdelningarna inom sina respektive kommuner eller landsting och uttrycker ett behov av samordning med andra kommuner och landsting. 15 % bifogar en hälsning eller bekräftar svaret utan att ange kommentarer om enkätens innehåll. Kommentarer som rör inventering, fastighetsförsäljning och budgeterade medel har citerats under respektive rubrik. Synpunkter som rör nätverk, kompetensutveckling, ansvarsfrågor och samverkan redovisas nedan. Behovet av ett nationellt nätverk och kompetensutveckling är alltså stort och kommenteras av många tillika med konkreta förslag på områden (23 % av kommentarerna). Frågor som anses angelägna är av såväl praktisk som teoretisk karaktär. Det rör sig om allt från hjälp med rutiner, gallring och omplacering, till kunskap om bevarande och om hur en politiskt styrd offentlig organisation fungerar i förhållande till konstprojekt. Det finns också behov av att bygga upp en praxis kring konstförvaltning när denna är mycket eftersatt p.g.a. resursbrist och andra prioriteringar. Varför och hur man väljer byggnadsanknuten konst och hur man kan hitta offentliga medel för utveckling av konst i offentliga och halvoffentliga miljöer är andra frågor som ställs. Konsthandläggarna inom landsting och regioner träffas en gång per år, men man konstaterar att det vore önskvärt med mer formaliserade grupper och gemensamma röster. Dessutom finns behov av ett forum för diskussioner, fortbildning, kunskapsutbyte kring produktion, vård, pedagogik, säkerhet, upphandling, publicering, rättigheter, omvärldsanalys och forskning. Bristen på samverkan kring inköp, inventering, förvaltning och budget är en fråga som väcker mycket frustration och påverkar möjligheten till långsiktigt underhållsarbete negativt. Några röster: ”Det är inte tydligt definierat i vår kommun varken vem som skall förvalta verken eller medverka vid inköp av verk. Vad gäller försäljning är det en nästan omöjlig fråga att svara på.” ”Jag uppfattar det som om att även om konstverket är beställt och inköpt så är det ingen som därefter tar hand om verket, det är som om ansvaret upphör. Ingen skötsel eller skydd, restaurering. Det finns inte heller tillräckligt med kunskap om bevarande, materialkännedom eller förvaring alla gånger.”

Kvantitativ analys

273

”Trots att revisionen av konsten i vården för ett par år sedan hade anmärkningar om bristande förvaltning och inventering av den fasta konsten och rekommenderade både inventering och en enad hantering av lös och fast konst händer det ingenting. Det saknas vilja och kunskap hos ledande tjänstemän och politiker. Det är bra om nätverk skapas som stöd i arbete i rätt riktning.” ”Förvaltning av den offentliga konsten är en svår uppgift som har en tendens att falla mellan stolarna.” ”Ingen speciell förvaltning handhar den offentliga konsten. Delas mellan flera. Förvaltningarna köper själva konst, som t ex till skolor. Flera förvaltningar samarbetar också kring inköp av konst.” ”Frågan kring byggnadsanknuten konst ligger i dagsläget i vakuum mellan två förvaltningar.” ”Det borde finnas ett samlat ansvar, men vägen dit är möjligen lång beroende på omfattande organisationsförändringar.” Det finns dock flera ansatser till nätverk och samverkan. Som redan nämnts träffas konsthandläggare inom landsting och regioner en gång per år. I Stockholm finns ett nätverk för kommunalt anställda som är konstansvariga, startat inom Föreningen Storstockholms kulturoch fritidschefer (FSKF), en regional samverkansgrupp för kommunala förvaltningschefer inom kultur, idrott och fritid i Stockholms län samt Region Gotland, bildad 1966. Flera kommuner samverkar med regiondelen Fyrbodal i projektet Offentlig miljö som konstform. Projektet har samlat sina tankar i ett förslag till ett förvaltningsövergripande styrdokument för gestaltning av offentlig miljö, kallat Fyrbodalsmodellen, som vartefter har antagits av respektive kommunfullmäktige. Genom att dokumentet finns och antas avsätts också medel för den offentliga miljön. Flera kommuner nämner behovet av en stark aktör som s.a.s. utifrån ansvarar för och driver frågor kring byggnadsanknuten konst. En extern aktör bidrar med stabilitet när kommunernas egna organisationsförändringar medför ändrade ansvarsområden eller resurser brister och kan också bistå med långsiktig kunskapsuppbyggnad och kompetens. Principer för exempelvis inventering efterlyses genom en sådan aktör, liksom hjälp med rutiner, råd om förvaltning och sökbara register. Man ser gärna att arbete görs för att alla kommuner ska använda sig av enprocentsregeln vid om-, tilloch nybyggnationer. Man önskar också ökad samordning mellan aktörer – över sektorsgränser, förvaltningsgränser och kompetensområden. Som en kommunal svarande skriver: ”Den offentliga konsten är ju en del av vårt 274

Kvantitativ analys

ansikte utåt både mot våra egna invånare men också mot utifrån kommande besökare. Om man inte tar konstens tillstånd på allvar visar detta klart och tydligt att man inte tycker att en sådan omsorg är viktig.”

Kvantitativ analys

275

Slutsatser

Enkäten har inte gett svar på vem som utfört inventeringen eller svarat på enkäten, hur den har genomförts eller vilka konstverk eller byggnader som faktiskt har räknats. Däremot kan vissa slutsatser dras när det handlar om var inventeringen genomförts. Ställer man upp svaren länsvis för att se hur stor andel av kommunerna som överhuvudtaget svarat på enkäten inom varje geografiskt område är det tydligt att svarsfrekvensen är högst från de befolkningstäta länen: Uppsala (88 % av kommunerna har svarat), Stockholm (77 %), Kronoberg (75 %), Södermanland (67 %) och Västra Götaland (65 %). Hos landstingen finns inte samma skillnad: här har svarsfrekvensen fördelat sig jämnt mellan de större och de lite mindre landstingen och detsamma gäller dem som inte besvarat enkäten. Osäkrare blir siffrorna när procentsatser för inventering, medel och nätverksintresse analyseras. Exempelvis har enbart 4 kommuner av 16 i Värmlands län svarat. 3 av dessa har uppgivit att de utför inventering, vilket alltså utgör 75 % av de svarande, men knappa 20 % av totala antalet kommuner, och 2 har uppgivit att de tillsätter medel, vilket är 50 % av de svarande. Hade svar även inkommit från de andra 12 kommunerna kanske svarsprocenten fördelat sig helt annorlunda. Den bilden stärks när de kommuner undersöks som har högst svarsprocent och bilden följaktligen borde vara mer rättvisande. I 2 av de 3 län med högst svarsprocent för sina kommuner är det relativt sett få kommuner som utfört inventeringar. I Uppsala län är det 29 % av kommunerna, i Kronoberg 17 % (i Stockholm, den tredje av städerna med högst svarsprocent, är motsvarande siffra 50 %). I både Uppsala och Stockholm tillsätts medel (57 respektive 65 % har svarat ja) och nätverksintresset är stort (86 respektive 85 %). I Kronobergs län är det 2 kommuner som tillsätter medel och är intresserade av nätverk, vilket motsvarar 33 %. Något enkäten syftade till att undersöka var att om möjligt överblicka antalet offentliga byggnadsanknutna konstverk beställda av kommu276

Kvantitativ analys

ner, landsting och regioner. En nationell sammanställning av byggnadsanknuten konst skulle kunna användas av tillsynsmyndigheter för överblick i samband med bidragsfördelning, av intresserade ur kulturarvs- eller informationssynpunkt och också för att av olika parter proaktivt förebygga skador och förluster av offentliga konstverk. När det gällde dessa kvantitativa data stötte enkäten på två problemområden. Det första handlade om begreppet ”byggnadsanknuten konst”. Trots förklaringar i utskick, genom enkät och per telefon var det inte helt lätt att förstå.305 Och visst kan gränsen emellanåt vara flytande. Är konstsmedens trappräcke, utfört just för den här skolbyggnaden, att räkna som ett byggnadsanknutet konstverk? Eller fasadens urtavla, utförd för just den här byggnaden? Det kan vara det. Som tidigare beskrivits definieras byggnadsanknuten konst som 1) konstverk integrerade i byggnaden eller platsen och som har tillkommit samtidigt med denna, 2) fristående konst som är gjord i efterhand för en speciell byggnad, 3) redan befintliga konstverk där riktade inköp gjorts för att placera dem i eller vid en speciell byggnad samt 4) konstverk som tillkommit senare än själva byggnaden men som är integrerad i denna, exempelvis en fasadmålning. Ett annat problem för flera kommuner och landsting var att faktiskt uppskatta antalet byggnadsanknutna konstverk som köpts in, i synnerhet under 1900-talets första del. Som redan nämnts står tre svaranden tillsammans för över 12 300 verk, drygt 80 % av samtliga 15 100 verk (med totalt 56 svaranden). Denna osäkerhet påverkar förstås möjligheten till kvantifiering. Problemet kan troligen höra samma både med hur begreppet ”byggnadsanknuten konst” tolkats av svaranden och på vilket sätt inventeringar utförts eller antalet konstverk uppskattats. Kanske har man också räknat med lösa konstverk. Svårigheterna finns beskrivna i flera kommentarer och även genom de telefonsamtal som förekom. De inventeringar som utförs verkar ha betydelse för hur förvaltning av byggnadsanknuten konst hanteras. I samband med inventeringen tydliggörs skador och behov, vilket troligen underlättar eller ger argument för budget för vård och bevarande – åtminstone är det tydligt att de kommuner som inventerar också i ökad utsträckning faktiskt avsätter medel till förvaltning. Även behovet av nätverk verkar öka med inventering, kanske för att behoven tydliggjorts. För landstingen är bilden annorlunda. De flesta som har svarat på enkäten har också uttryckt behov av att delta i nätverk (13 av 14 landsting, eller 93 %), två tredjedelar (64 %) tillsätter medel – men få inventerar sin konst (4 av 14 landsting, eller 29 %). Det kan tyckas förvånande att landstingen i högre utsträckning tillsätter medel men ändå utför färre inventeringar, samtidigt som intresset för nätverksdeltagande är mycket stort. Detta kan ha att göra med landstingens (senare) organisation för konstKvantitativ analys

277

inköp, att huvudfokus ligger på den lösa konsten i landstingens konstsamlingar, att det finns få byggnadsanknutna verk relativt sett, att syftet med byggnadsanknuten konst är tydliggjort i landstingsmiljön, att antalet om- och nybyggnationer aktualiserat konstinköp eller ytterligare faktorer – frågor som enkäten inte har kunnat svara på.

278

Kvantitativ analys

279

280

V채rdering av offentlig byggnadsanknuten konst

Sv책rv채rderad eller ov채rderlig konst? Sid. 282

Svårvärderad eller ovärderlig konst?

Den offentliga konsten representerar många olika slags värden. En kategorisk indelning skulle kunna göras utifrån konstnärliga, kulturhistoriska och ekonomiska aspekter. Men en sådan indelning väcker direkt följdfrågor, bl.a. hur konstnärliga värden ska bedömas utifrån konsthistoriska och konstvetenskapliga aspekter. En annan aspekt som inte täcks in av denna indelning är den offentliga konstens sociala kvaliteter, d.v.s. dess betydelse för människors välbefinnande och relationer. Ett konstverk som har höga konstnärliga eller kulturhistoriska värden behöver inte heller nödvändigtvis vara ekonomiskt högt värderat och vice versa. Och ett konstverk som upplevs av människor som socialt betydelsefullt behöver inte självklart betraktas som konstnärligt, kulturhistoriskt eller ekonomiskt värdefullt. Det säger sig självt att den offentliga konstens värden är svåra att tolka och beskriva. Ett och samma konstverk kan värderas mycket olika beroende på vem som gör värderingen och i vilken tid. Betalningsviljestudier är en metod som används i olika sammanhang för att uppskatta hur mycket olika aktörer är beredda att betala för att t.ex. skydda naturvärden vid markexploatering. Den används även för att prissätta hur mycket olika aktörer är villiga att betala för kulturmiljövård. Statens konstråds generella erfarenhet är att viljan att avsätta ekonomiska resurser för vård och underhåll av byggnadsanknuten offentlig konst har ökat inom kulturmiljöområdet och bland offentliga samt privata fastighetsägare under det senaste decenniet. Hur kulturmiljöområdets aktörer, beställare och ägare till offentliga konstverk hanterar den offentliga byggnadsanknutna konsten avgörs av vilket värde den tillmäts. Det finns inte några givna samband mellan fastighetsägares ekonomiska förmåga och deras betalningsvilja för vård och underhåll. Snarare är det en mängd faktorer som vägs samman och som avgör om ekonomiska resurser kan avsättas. En avgörande faktor är ofta vilket värde som fastighetsägaren själv tillskriver konstverket i relation till sina hyresgäster och verksamheter. Betraktar en fastighetsägare konstverket som omistligt med högt kulturhistoriskt värde, 282

Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

ligger det i sakens natur att denne verkar för att det ska bevaras. För den fastighetsägare som ser konstverket som ett byggnadselement bland andra är det inte lika självklart att avsätta de resurser som fordras för bevarande. Till stor del handlar värdering av den offentliga konsten som kulturarv om att i bred mening kunna analysera dess konstnärliga, kulturhistoriska och ekonomiska betydelse. En framtida betalningsviljestudie skulle kunna utveckla svar på vilka värden som kulturmiljöområdets aktörer och offentliga samt privata fastighetsägare är beredda att betala för när den offentliga konsten hotas av rivningar eller ombyggnader. I samband med flera av intervjuerna vid genomförandet av fallstudierna har diskussioner förts kring kulturarvsbegreppet och de värden kulturarvet representerar – också i förhållande till den offentliga konsten. I dessa diskussioner har det funnits en hög medvetenhet, både hos kulturmiljöområdets representanter och bland flera fastighetsägare, om den offentliga konstens värde som kulturarv, åtminstone på ett generellt plan. Kunskapen om ett specifikt konstverks värde bottnar som regel i att fastighetsägaren har tagit del av publikationer och utställningar kring konstnären eller dennes verk, liksom kännedom om eventuell ekonomisk värdestegring på marknaden (auktionshus, konsthandlare etc.). Ibland har framkommit att ju äldre ett föremål är, desto tydligare framstår det som kulturarv. Det kulturhistoriska värdet kan också uppfattas som större genom de ståndpunkter som samhället ger uttryck för, exempelvis via lagstiftning. Det värde den byggnadsanknutna offentliga konsten tillmäts får dock vid ombyggnader och rivningar ibland stå tillbaka för funktionella och ekonomiska målsättningar, ibland genom medvetna omprioriteringar, i några få fall genom bristande kunskap om konstverken och ibland för att strukturella förutsättningar saknas vad gäller befintliga styrmedel och ekonomiska stöd för t.ex. konserverande åtgärder. Grundprincipen för ekonomisk värdering av enskilda konstverk är att de ska vara flyttbara och kunna byta ägare. Möjligheten att ekonomiskt värdera ett byggnadsanknutet konstverk avgörs därför i hög grad av om det är fast integrerat eller om det är löstagbart. Det ekonomiska värdet av ett konstverk står i relation till konstnärens betydelse konsthistoriskt och konstvetenskapligt, alltså ju större ryktbarhet desto högre priser på marknaden. Men eftersom byggnadsanknutna konstverk som regel utgör fasta tillbehör till byggnaden, och därför inte kan säljas på marknaden, måste andra värderingsprinciper tillämpas än för flyttbara konstverk. Nedan följer några resonemang kring hur konstnärliga, kulturhistoriska och ekonomiska aspekter kan vägas in vid värderingar, med utgångspunkt i några av de konstverk som ingår i fallstudierna. Underlagen för de ekonomiska värderingarna har tagits fram av Claes Jugård, av Stockholms Handelskammare förordnad värderingsman för konst och antikviteter, med mångårig erfarenhet av att värdera offentlig konst. Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

283

Nils Dardels väggmålning John Blund, utförd i stucco lustro-teknik 1928 i Stockholms stadsbiblioteks barnavdelning, är det enda renodlat offentliga konstverk som Nils Dardel utförde under sin livstid. Dateringen placerar konstverket i den epok som betraktas som banbrytande i hans konstnärskap. Det konstnärliga värdet är mycket högt sett i relation till både konstnärens egen produktion och den svenska 1900-talskonstens historia. Men för att kunna beskriva målningens konstnärliga värde närmare skulle det krävas en djupare analys. En sådan skulle med fördel skulle kunna utföras av ett museum eller en institution med konstvetenskaplig kompetens. Vid sidan av det konstnärliga värdet har denna målning även ett högt kulturhistoriskt värde av ett slag som kräver en annan kompetens för att kunna göras rättvisa. Det kulturhistoriska värdet står i relation till målningens kontext, att den är utförd med tanke på barnet som betraktare, utan att för den sakens skull vara didaktiskt fostrande och snarare appellera till barnens egen fantasi, vilket var nyskapande för sin tid. En kulturhistorisk värdering som bl.a. formulerar kvaliteter av detta slag kräver en kompetens med bred och djup kunskap om den allmänna synen på barnens roll i samhället under 1900-talet. En ekonomisk värdering av Nils Dardels målning John Blund kan för enkelhetens skull jämföras med målningen Den döende dandyn som 1987 nådde sitt högsta pris, 13 miljoner kronor, när den såldes på auktion som Sveriges dittills dyraste målning. Jämför vi denna summa med prisbasbeloppet 1987 som var 24 100 kronor och prisbasbeloppet 2012 på 44 000 kronor överstiger målningens värde idag 25 miljoner kronor. Det ekonomiska värdet säger dock mycket lite om dess konstnärliga och kulturhistoriska värde. Lennart Rodhe utbildade sig på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1938–44 och fick sitt stora genombrott som en av konkretisterna i gruppen 1947 års män. Redan 1948 påbörjade han skisserna till Paket i långa banor, ett monumentalt verk som stod klart 1952 i postens nya fastighet i Östersund. Paket i långa banor är i högsta grad byggnadsanknutet, då det är uppbyggt av färgat och glaserat tegel. Det har ett högt konstnärligt värde som många parter har formulerat och försökt värna i samband med de stora ingrepp som har gjorts i byggnaden sedan 1970-talet, vilket beskrivs närmare i fallstudien om detta konstverk. Även dess kulturhistoriska värde är högt, trots att miljön är kraftigt förändrad. Det utgör ett av de tidigaste exemplen i Sverige på hur postkontor och andra offentliga miljöer medvetet utformades under efterkrigsåren för att ge nya konstnärliga uttryck en framträdande roll i det moderna samhällets nya livsmiljöer. För att om möjligt få en förståelse för konstverkets ekonomiska värde kan en jämförelse göras med de priser som Lennart Rodhes bästa verk har uppnått på landets kvalitetsauktioner. 2010 sålde Stockholms Auktionsverk en tempera på pannå med måtten 122 x 86 cm för 480 000 kronor inklusive avgifter och Bukowskis klubbade år 2005 en mindre temperamålning med måtten 39 x 62 cm för ca 410 000 kronor. Ställer vi dessa priser i relation till 284

Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

konstnärens fyraåriga arbete med väggen i Östersund uppgår det ekonomiska värdet till ca 4–6 miljoner. Intressant att notera är att Kungl. Maj:t, dåvarande motsvarigheten till Regeringskansliet, 1947 godkände att Statens konstråd bidrog med beloppet 15 000 kronor för utförande av konstverket. Även om byggnaden totalt har förändrats sedan den uppfördes och postens verksamhet har försvunnit betonar det företag som numera hyr lokalerna att Paket i långa banor fortfarande tillför arbetsplatsen stora sociala värden. I de fall konstnärer har valt att skapa flyttbar konst direkt anpassad till och avsedd för en specifik lokal är det betydligt enklare att göra ekonomiska värderingar. Ett exempel på ett sådant konstverk är konstnären Hertha Hillfons skulpturgrupp i terrakotta placerad i den f.d. statliga förvaltningsbyggnaden Karolinen i Karlstad, idag privatiserad. Verket utfördes 1976 och består av 13 delar, några över 2 meter höga. Betydligt mindre alster av konstnären säljs på auktion till priser mellan 8 000 och 30 000 kronor. Det ekonomiska värdet bör således ligga mellan 1,5 och 2 miljoner kronor vid ett försök till jämförelse med verk som säljs via auktion eller i konsthandeln. Konstnärligt och kulturhistoriskt har skulpturgruppen en särställning. Keramisk skulptur av detta slag och i denna skala saknar motsvarighet i Sverige. Den ursprungliga placeringen längs brickkön i den f.d. matsalen i Karolinen, där bl.a. statliga tjänstemän, värnpliktiga och allmänheten dagligen vistades, är kulturhistoriskt intressant eftersom den vittnar om den tidens tankar att genom konsten skapa högkvalitativa vardagsmiljöer tillgängliga för alla. I Sverige finns även ett antal offentliga konstverk av internationella storheter som Alexander Calder, Pablo Picasso och Henry Moore. Skulpturen L’un des nôtres av Alexander Calder, över 3 meter hög och tillverkad i målad järnplåt, är sedan 1971 placerad vid Fäladsgården i Lund. Det konstnärliga värdet på denna skulptur är relativt enkelt att fastställa eftersom liknande verk finns i några av de mest betydande museisamlingarna världen över. Ekonomiskt kan skulpturen värderas utifrån motsvarande verk som sålts på auktion. Den 11 maj 2011 sålde Christie’s i New York plåtskulpturen The Clove med måtten 260 x 268 x 215 cm för 3 890 000 USD. Detta är inte den enda höga prisnoteringen på större skulpturer av Calder, samma år såldes en annan något mindre skulptur för 3 400 000 USD. Vid Fäladsgården i Lund återfinner vi således en skulptur av Calder med ett värde på ca 20 miljoner kronor. För att förstå skulpturens kulturhistoriska värde måste den dock sättas in i en större kontext – Sveriges omvandling från jordbrukssamhälle till industrination, vilken öppnade upp för internationella kulturella influenser som kom att påverka hela samhället. Calders skulptur vid Fäladsgården i Lund vittnar om den internationella offentliga konstens symbolvärde i efterkrigstidens samhällsmiljöer. Men en värdering av konstverket som förmår beskriva sådana kvaliteter är en uppgift som kräver en bred konstvetenskaplig, kulturhistorisk och etnologisk kompetens. Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

285

Kunskapen om den textila offentliga konstens värden är som regel bristfällig. För att ge ett exempel på hur dessa konstverk bör värderas ekonomiskt är det tacksamt att utgå från Lenke Rothmans vävnad Gränsbild mellan ljus och mörker från 1974, ca 4 x 3,5 meter, utförd till Ljusets kapell i Eslövs krematorium. Med utgångspunkt i en detaljerad förlaga vävdes konstverket i ryssvävsteknik på Handarbetets Vänner i Stockholm. En återanskaffningskostnad, vilket brukar anges som värde om textila verk av en eller annan anledning förkommer eller förstörs, skulle idag uppgå till 750 000–1 200 000 kronor, beräknad på 13 kvm väv. Men återigen är det viktigt att betona att det inte råder en given koppling mellan den ekonomiska värderingen och konstverkets konstnärliga och kulturhistoriska värden, som kräver en separat sakkunnig analys av konstvetenskaplig och kyrkoantikvarisk expertis. Låt oss även titta på de två exteriöra monumentala verken av Tyra Lundgren och Endre Nemes – båda välkända konstnärer. Dessa verk kan i högsta grad observeras av förbipasserande och är tongivande för den miljö där de är placerade. Tyra Lundgren, som är välkänd för sina arbeten i både keramik och glas, skapade för Wieselgrensskolan i Helsingborg den keramiska reliefen Det eviga år 1947. Konstverket är ovanligt då hon i huvudsak arbetade med verk i mindre skala. Hennes små skulpturer av t.ex. fågelungar kan komma upp till 15 000 kronor på auktion. Att sätta ett ekonomiskt värde på Det eviga är komplicerat. Men om vi antar att verket totalskadas skulle kostnaden att efter en förlaga och kvarvarande delar göra en kopia sannolikt uppgå till 2–2,5 miljoner kronor. Tyra Lundgrens konstnärskap är ett exempel på hur konstnärliga och kulturhistoriska värden skiftar över tid. En antikvarisk bedömning av konstverket skulle idag behöva ta hänsyn till hennes roll som kvinnlig föregångare och banbrytare inom konsten och konstindustrin under den senare delen av 1900-talet samt den stora konstvetenskapliga uppmärksamhet som hon har fått under de senaste åren. Endre Nemes Marmorintarsia från 1955 för Högsbo medborgarhus vid Axel Dahlströms torg i Göteborg är det andra exemplet på ett exteriört unikt konstverk som måste värderas högt, konstnärligt, kulturhistoriskt och ekonomiskt. Den ungerskfödde konstnären Endre Nemes, som var bosatt i Sverige från 1940, är idag ett frekvent återkommande namn på landets kvalitetsauktioner. Våren 2011 såldes exempelvis ett verk hos Stockholms Auktionsverk för 132 000 kronor och hösten 2009 ett annat för 204 000. Ett hypotetiskt återanskaffningsvärde, som inkluderar utformning på den icke flyttbara väggen samt material och byggnadsarbete, kan uppskattas till storleksordningen 10 miljoner kronor. Men detta belopp återspeglar inte på något sätt dess samhällshistoriska betydelse. En konstnärlig och kulturhistorisk värdering skulle sannolikt komma fram till att Endre Nemes Marmorintarsia har höga värden både som konstverk och som kulturmiljö. 286

Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

Birgit Broms målning Östersjöfiskar, utfört 1988 i stucco lustroteknik på Rindö utanför Stockholm i en f.d. militärmatsal på ett nedlagt regemente, är med sin storlek ett tongivande verk i restaurangbyggnaden. Birgit Broms skildrar i många målningar skridskoåkare i rörelse, fulla av energi och kampanda. Detta är målningar som har stor efterfrågan på marknaden, med priser upp till 400 000 kronor på de moderna kvalitetsauktionerna. Östersjöfiskar är i jämförelse med dessa ett konstverk som skulle kunna ha ett värde på 3–4 miljoner kronor om det vore flyttbart. Men som framgår av fallstudien kring detta konstverk är det dock i allra högsta grad byggnadsanknutet och en rättvisande värdering kan därför inte göras enbart utifrån auktionspriser. Genom att det är utfört på en av byggnadens innerväggar kommer det med största sannolikhet att försvinna när matsalen rivs inom en nära framtid för att ge plats åt nya bostäder och näringsverksamheter. Här gjordes genom Statens konstråd en övergripande konstnärlig värdering, men den antikvariska analysen, som många gånger är avgörande för att byggnadsanknutna konstverk och miljön de ingår i ska kunna bevaras åt eftervärlden, gjordes aldrig inom ramen för den storskaliga planerings- och byggprocessen. Ovanstående jämförelser avseende ekonomiska värderingar av byggnadsanknutna konstverk är hypotetiska antaganden. Generellt är köpare av fastigheter sannolikt inte beredda att betala mera för en fastighet om där finns ett byggnadsanknutet konstverk, även om det skulle vara av en s.k. betydande konstnär. Det är i högre grad möjligheterna till god avkastning som styr priset, även om de konstnärliga och kulturhistoriska värdena kan innebära ett mervärde för fastigheten. Det ekonomiska värdet på ett byggnadsanknutet konstverk är synnerligen svårt att beräkna liksom det många gånger kan vara lika svårt att bedöma dess konstnärliga och kulturhistoriska värden. Men trots detta är det endast genom att se till konstverkens samlade konstnärliga, kulturhistoriska och ekonomiska värden som den offentliga konstens betydelse som kulturarv kan uppskattas bland fastighetsägare, kulturmiljöområdets aktörer och en intresserad allmänhet. Med en sådan breddad värdering ökar våra förutsättningar att förvalta detta kulturarv för att framtidens generationer ska kunna ta del av den offentliga konsten från 1900-talet på motsvarande sätt som vi idag tar del av äldre tiders kulturarv.

Värdering av offentlig byggnadsanknuten konst

287

288

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

Komplexa strukturer Sid. 290

Stora fastighetsägare och antikvarisk förvaltning Sid. 296

Komplexa strukturer

Strukturerna är ofta komplexa när det gäller ägande och förvaltning av offentlig konst, vilket påverkar bevarandet negativt. Fallstudierna representerar ett axplock av den rika flora som den offentliga byggnadsanknutna konsten från 1900-talet utgör. Trots att de enbart är 25 till antalet har fallstudierna visat på en rad brister avseende offentliga och privata fastighetsägares vård och förvaltning. De har också belyst att tillsynen av byggnadsanknuten offentlig konst bör stärkas genom proaktiv tillämpning av gällande antikvariska regel- och stödsystem, etiska aspekter, nationell lagstiftning och internationella konventioner. För att synliggöra hur skiften av ägare och förvaltare samt kontakter med kulturmiljövårdens myndigheter och expertorgan förhåller sig till risker för framtida bestående skador eller förluster av konstverken har arbetet med fallstudierna sammanfattats i förenklad form genom en matris (s. 292–295). Riskerna har uppskattats utifrån en sammanvägd bedömning av ekonomiska förutsättningar för förvaltning, intervjuer med fastighetsägare och förvaltare samt utförd okulärbesiktning 2011. Matrisen kan också sägas vara ett svar på projektets grundhypotes, att det kunde finnas strukturella samband mellan konstverkens nuvarande skick och om byggnaden, och därmed konstverken, bytt ägare sedan de ursprungligen beställdes. Sammanställningen av fallstudierna visar att 11 av de 25 konstverken har bytt fastighetsägare och förvaltare minst en gång sedan de beställdes. Den gemensamma nämnaren för dessa 11 konstverk är att de ursprungligen har beställts helt eller delvis av staten. Bland dessa har det tidigare posthuset i Östersund med Lennart Rodhes Paket i långa banor, Folkets hus i Gävle med Torsten Billmans Samhällsutveckling och Karolinen i Karlstad med Hertha Hillfons skulpturgrupp haft flest ägarbyten. Bland de övriga 14 konstverken med kommuner och landsting som ursprungliga ägare har inga ägarbyten skett. 290

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

Sammanställningen av fallstudierna visar också att för 14 av de 25 byggnaderna och miljöerna har byte skett av ansvarigt förvaltningsbolag för vården av konstverken. I några enstaka fall, som Walter Bengtsson konstverk Spelrum futurum, innebär ett nytt förvaltande bolag endast en juridisk förändring då det är samma personal som ansvarar för förvaltningen i praktiken. I andra fall är det fråga om skiften av både juridisk förvaltare och förvaltningspersonal, som för Birgit Broms konstverk Östersjöfiskar i den f.d. militärmatsalen på Rindö i Stockholms skärgård. De 11 konstverk som har oförändrade ägar- och förvaltningsstrukturer är kanske de mest intressanta att analysera eftersom forskningsprojektets grundhypotes var att byten av fastighetsägare och förvaltare var den mest kritiska riskfaktorn för skador och förluster av konstverk. Sammanställningen visar att den bedömda risken för detta är låg för 8 av dessa 11 konstverk. Tre av dem har graderats med ”medel” eller ”hög” risk – Pierre Olofssons färgsättning av bostadsområdet i Thule, Lars Englund och Einar Höstes gestaltningar för värmekraftverket Ålidhem i Umeå och Sivert Lindbloms gestaltning vid Hagaparken i Solna. Det finns flera orsaker till dessa graderingar. För Pierre Olofssons konstverk är det komplexiteten i att över tid bevaka och säkerställa att färgsättningens konstnärliga kvalitet kan bibehållas vid ommålningar av byggnaderna. För värmekraftverket i Ålidhem är bristen på löpande underhåll i kombination med viss osäkerhet kring verkets framtida verksamhet den främsta orsaken till att det finns stor risk för bestående skador. Och för Sivert Lindbloms konstverk i Hagaparken är det yttre faktorer kopplade till den höga stöldrisken för bronsskulpturer i offentliga miljöer som utgör de största farorna. Projektets grundhypotes, att det finns samband mellan konstverkens skick och antalet ägarbyten (av fastigheten och därmed av konstverken), har visat sig svår att entydigt klarlägga med resultaten från fallstudierna. Generellt visar dock resultaten att olika riskfaktorer för konstverkens framtida bevarande är högre för de verk som har bytt fastighetsägare och förvaltare. Resultatet bland fallstudierna visar också att fastighetsägarens och/eller förvaltarens kontakter med kulturmiljövårdens myndigheter oftast är en avgörande faktor för ett långsiktigt bevarande. Vid nya hyresgästers eller ägares krav på förändringar eller ombyggnationer är kontakterna mellan fastighetsägare och den kulturvårdande sektorn nödvändiga för att kunna göra underbyggda bedömningar av vilka hänsyn som ska tas till funktionella och ekonomiska behov respektive konstnärliga och kulturhistoriska värden. I följande matris redovisas fallstudierna förtecknade i kronologisk ordning med en analys av risken för skador och förluster i förhållande till ägarskiften och förvaltarbyten.

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

291

Fallstudier förtecknade i kronologisk ordning – riskanalys

Konstnär

Ort/byggnad/miljö

Ursprunglig beställare

Nils Dardel John Blund, 1928

Stockholms stadsbibliotek

Donation av O Hegert

Vera Nilsson Penning contra liv, 1938

Skövde Kulturhus

Skövde kommun

Sven X-et Erixson Liv, död, liv, 1938–40

Stockholm, Skogskyrkogården, Heliga korsets kapell

Stockholms kyrkogårdsnämnd

Alf Munthe Ljusbrytning, 1940

Solna, Karolinska sjukhuset, doprum

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Torsten Billman Samhällsutveckling, 1947

Gävle, Folket Hus

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation med Statens konstråd

Tyra Lundgren Det eviga, 1947

Helsingborg, Wieselgrensskolan

Helsingborgs stad

Pierre Olofsson Färgsättning av bostadsområde, 1950-tal

Kiruna, bostadsområdet Övre Thule

LKAB

Randi Fisher Muralmålning, 1951

Landskrona, Seminarieskolan

Statens konstråd i samarbete med Landskrona stad

Lennart Rodhe Paket i långa banor, 1952

Östersund, f.d. posthuset

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Endre Nemes Marmorintarsia, 1955

Göteborg, Högsbo medborgarhus

C F Lindbergs donationsfond/ Familjebostäder i Göteborg AB

Arne Jones Vertikal komposition, 1956

Lund, Biomedicinskt centrum

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Olle Adrin Sinnenas ledstång, 1962–63

Solna, Tomtebodaskolan

Blindinstitutet

292

Nuvarande ägare

Byte av ägare

Byte av förvaltare

Regelbundna kontakter m. kulturmiljövårdens myndigheter

Risk för bestående skador

Risk för förlust av konstverket

Stockholms stad

Nej

Låg

Skövde kommun

Nej

Låg

Stockholms stad

Nej

Låg

Stockholms läns landsting

Låg

Medel

Folkets Hus Fastighet i Gävle AB

Nej

Hög

Helsingborgs stad

Nej

Låg

LKAB

Nej

Medel

Landskrona stad

Nej

Hög

Tullarken KB

Låg

Förvaltnings AB GöteborgsLokaler

Nej

Låg

Akademiska Hus AB

Hög

Akademiska Hus AB

Hög

293

Konstnär

Ort/byggnad/miljö

Ursprunglig beställare

Siri Derkert Ristningar i naturbetong, 1961–65

Stockholm, T-station Östermalmstorg

Stockholms läns landstings konsttrafiknämnd

Walter Bengtsson Spelrum futurum, 1967

Stockholm, Kaknästornet

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Alexander Calder L’un des nôtres, 1968, 1971

Lund, Fäladsgården

Lunds kommun

Lars Englund och Einar Höste Emaljvägg, Utbrytande plan, 1968

Umeå, värmeverk

Umeå kommun

P O Ultvedt En baddare i badet, 1969

Västerås, Lögarängsbadet

Västerås stad

Atti Johansson Hyllning till Ivar Lo-Johansson, 1969–71

Sollefteå, Gudlav Bilderskolan

Sollefteå kommun

Sivert Lindblom, Hanns Karlewski, Heinrich Müllner, Hans Winberg Takträdgårdar, 1973–74

Stockholm, Garnisonen

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Lenke Rothman Gränsbild mellan mörkt och ljust, 1975

Eslöv, Ljusets kapell

Eslövs kyrkliga samfällighet

Hertha Hillfon Skulpturgrupp, 1976

Karlstad, Karolinen

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Ulrik Samuelson Helhetsgestaltning, 1977, 1987

Stockholm, T-station Kungsträdgården

Stockholms läns landstings konsttrafiknämnd

Birgit Broms Östersjöfiskar, 1988

Rindö, Kustartilleriet, f.d. matsal

Statens konstråd i samarbete med Fortifikationsförvaltningen

Hans Peterson och Torgny Larsson En helt vanlig dag, 1989

Stockholm, Regeringskansliet, kulvertsystem

Statens konstråd i samarbete med Byggnadsstyrelsen

Sivert Lindblom Gestaltning av gångbro/ minnesmärke över Sergel, 1991–94

Solna, trafikplats Haga Norra

Statens konstråd i samarbete med Vägverket

294

Nuvarande ägare

Byte av ägare

Byte av förvaltare

Regelbundna kontakter m. kulturmiljövårdens myndigheter

Risk för bestående skador

Risk för förlust av konstverket

AB Storstockholms lokaltrafik

Nej

Låg

Teracom AB

Medel

Lunds kommun

Nej

Låg

Umeå kommun

Nej

Medel

Västerås stad

Nej

Låg

Sollefteå kommun

Nej

Låg

Vasakronan AB

Medel

Eslövs kyrkliga samfällighet

Nej

Låg

Hemfosa Fastigheter AB

Nej

Hög

AB Storstockholms lokaltrafik

Nej

Låg

Vasallen Vaxholm AB

Hög

Statens fastighetsverk

Låg

Solna stad/ Statens fastighetsverk

Nej

Hög

Låg

Hög

295

Stora fastighetsägare och antikvarisk förvaltning

Det råder okunskap om vad som behöver göras och hur – ibland även om att konst överhuvudtaget finns i byggnaden. Ofta sker akutinsatser istället för långsiktigt förebyggande arbete. Fördjupad kunskap om konstverk finns hos enskilda medarbetare, sällan i register eller arkiv. Var kunskap om den byggnadsanknutna konsten finns är inte självklart. Ett genomgående problem som har framkommit genom intervjuer med fastighetsägare och förvaltare är deras mycket skiftande kunskaper om hur den offentliga byggnadsanknutna konsten ska värderas och vårdas. Det är oklart för många av dem vilka regler eller lagar som gäller och vilka antikvariska hänsyn som bör tas. I flera fall saknar fastighetsägare kunskap om vem som utför tillsyn och förvaltning av konstverket. Det är stora skillnader mellan de olika fastighetsägarna, privata såväl som offentliga, och deras vilja – och möjlighet – att förvalta konstverken, oavsett tidigare beställare och nuvarande förvaltare. Det är inte ovanligt att kunskapen om konstverket och dess tillblivelse finns hos en enskild medarbetare – och inte ovanligt att denna redan gått i pension. Det finns inga, med få undantag, upparbetade och formella kanaler eller nätverk mellan fastighetsägare och den kulturvårdande sektorn. Ska exempelvis en entré med ett byggnadsanknutet konstverk byggas om eller målas om, kan beslut om förändring fattas utan att vare sig konstnär, konservator eller antikvarisk myndighet kontaktas. Ett gott exempel som visar hur ägare och förvaltare kan samverka med kulturvården är restaureringen av P O Ultvedts En baddare i badet i Västerås i samband med att badet renoverades 2006. Restaureringen hanterades med hjälp av stadens egen antikvariska kompetens och finansierades av fastighetskontoret och konstmuseet, men inget bidrag söktes från länsstyrelsen. Åtgärden medförde att intresset för bevarandetillståndet hos andra offentliga konstverk i kommunen väcktes.306 Ett motsatt exempel är värmekraftverket i Ålidhem i Umeå med de monumentala exteriöra konstverken Emaljvägg av Lars Englund och 296

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

Utbrytande plan av Einar Höste. Kommunen har ägt byggnaden sedan den stod klar 1968, men har inte tagit några kontakter med vare sig konservatorer, konstnärer eller antikvariska myndigheter för att förebygga och upptäcka skador eller upprätta en vårdplan. Samhällsbyggnadskontoret omnämner dock värmeverket i kommunens handledning bland fastigheter med särskilt stort kulturhistoriskt, arkitektoniskt eller miljömässigt värde. Kommuners bolag och förvaltningar omfattar olika sorters kunskap sinsemellan och det är inte givet hur den inbördes kunskapsöverföringen ska ske. Inom Umeå Energi har personen med kunskap om Englunds och Höstes konstverk gått i pension. Viss information om konstverken finns i företagets arkiv, men det är inte lättillgängligt för förvaltaren och för närvarande sker, som beskrivits i samband med fallstudien, inte aktiv och förebyggande vård av konstverken. Fallstudierna har visat att det finns stora skillnader över landet mellan vilka insatser som görs kring förvaltning av offentlig konst. Samtliga juridiska fastighetsägare och förvaltare som har ingått i fallstudierna, såväl offentliga som privata, har uttryckt behov av antikvarisk rådgivning. Kunskap kring praktisk förvaltning efterfrågas, som råd och riktlinjer samt rutiner för registrering, inventering och dokumentation. System för kunskapsöverföring gällande de byggnadsanknutna konstverken saknas också, vid exempelvis försäljning eller personalbyten. Behovet av kunskapsstöd skiljer sig dock mellan fastighetsägare inom stat, landsting och kommun eller ett samfund som Svenska kyrkan, som har flerhundraårig erfarenhet av kulturarvsförvaltning. Många privata fastighetsägare har inte samma tillgång till specialistkunskaper om konstförvaltning som offentligt ägda fastighetsbolag och har därför svårare att utveckla egna rutiner för att vårda och förebygga skador av byggnadsanknutna konstverk. Med ett ökande antal aktörer som äger och förvaltar fastigheter med denna konst kan det därför antas att risken ökar för att verken förfaller, alternativt att de skadas eller förstörs vid ombyggnationer och renoveringar.

Statliga fastighetsbolag och affärsdrivande verk

De större statliga fastighetsbolagen och affärsdrivande verken som Fortifikationsverket och de bolag som har sitt ursprung i Kungl. Byggnadsstyrelsen, som Statens fastighetsverk, Akademiska Hus och Specialfastigheter, med fängelser, häkten och domstolar, har goda rutiner för att systematiskt dokumentera och vårda sitt innehav av byggnadsanknuten offentlig konst. Detta beror dels på att Statens konstråds tillsynsverksamhet under 2000-talet har etablerat nära kontakter med statliga fastighetsägare, dels på att många personer i dessa verk eller bolag har god kunskap om statlig Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

297

offentlig fastighetsförvaltning. Men det beror också på en allmän uppslutning bakom samhällets uppfattning om den byggnadsanknutna konstens värde som kulturarv. Statens fastighetsverk intar en särställning bland de statliga fastighetsägarna då verket har en egen byggnadsantikvarisk verksamhet som tar sig an offentlig konst med samma hänsyn som äldre kulturhistoriska byggnader och miljöer. För Statens konstråd är Akademiska Hus, med högskolorna och universiteten som hyresgäster, den i särklass största samarbetsparten, men även Specialfastigheter och Vasakronan är viktiga aktörer. Liksom Statens fastighetsverk och Trafikverket, som sedan länge har haft egna råd eller rådsliknande funktioner för arkitektur och konst, har både Vasakronan och Akademiska Hus numera liknande funktioner inom sina organisationer. Vattenfall har en kulturarvskommitté som är rådgivande vid försäljningar av fastigheter som ägnats konstnärliga gestaltningar.

Statens fastighetsverk

Statens fastighetsverk (SFV) ansvarar för att förvalta en del av statens fasta egendom. Myndigheten förvaltar idag Sveriges nationalbyggnader och fria marker; slott och kungsgårdar, teatrar, museer, ambassader och en sjundedel av landets yta bestående av skog och mark. I många av dessa statliga byggnader och miljöer, både från förra seklet och äldre, finns betydelsefulla offentliga konstverk från 1900-talet. I de äldre byggnaderna har vanligen konstverken skapats i samband med om- eller tillbyggnader medan de i 1900-talsbyggnaderna som regel är utförda i nära samarbete med byggnadens arkitekt redan under program-, planerings- och projekteringsstadiet. Statens fastighetsverk har en unik kompetens kring kulturmiljövård genom sin kulturarvsenhet. Denna arbetar, enligt myndighetens hemsida, med att bevara, utveckla och levandegöra det nationella kulturarvet, bl.a. genom den fysiska vården av byggnaderna och genom att bemöta attityden till kulturarvet, dess betydelse och nyttjande.307 På enheten arbetar kulturhistoriker, antikvarier, byggnadsvårdsspecialister m.fl. som utarbetar direktiv till fastighetsförvaltarna om hur kulturvärdena i byggnader och miljöer ska förvaltas. Ett exempel på hur man tagit hänsyn till konstnärliga gestaltningar är ombyggnationen av Kungl. bibliotekets annex, d.v.s. den tillbyggnad som ligger mot Humlegården under en glaslanternin och under jord. I annexet, som byggdes om i början av 1990-talet från bokmagasin till publika lokaler, finns byggnadsanknuten konst av Einar Höste och Nils G Stenqvist som Statens konstråd har varit med att beställa och finansiera. I samband med programarbetet för annexet utförde Cecilia Widenheim, Moderna Museet, en konsthistorisk värdering på uppdrag av fastighetsverket och Nyréns Arki298

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

tektkontor. Denna gav ett värdefullt underlag till bevarande av konstverken vid en större ombyggnad av annexet som slutfördes under 2013.308 Inom ramen för tillsynsverksamheten har Statens konstråd haft en nära dialog med Kulturarvsenheten på Statens fastighetsverk om den övergripande förvaltningen av den offentliga konsten som kulturarv, men också om bevarandeåtgärder för specifika byggnadsanknutna konstverk. Sedan 2008 har Statens fastighetsverk dessutom avsatt årliga resurser för att inventera sitt innehav av offentlig byggnadsanknuten konst. I samband med inventeringarna har flera konstverk noterats som skadade och därefter fackmässigt åtgärdats av konservatorer efter samråd med Statens konstråd. Bland konstverk som har åtgärdats med stora arbetsinsatser kan nämnas Oscar Reutersvärds skulptur Accelererande flykt (1986) i Botaniska trädgården i Uppsala samt Hans Petersons och Torgny Larssons konstverk En helt vanlig dag (1989) i Regeringskansliets kulvertsystem. Renoveringen av kulvertsystemet och konserveringen av det sistnämnda verket är på många sätt banbrytande och skildras i en av fallstudierna.

Kommuner och landsting

Verksamheten i kommuner och landsting, s.k. primär- och sekundärkommuner, regleras genom Kommunallag (SFS 1991:900) eller kommunallagen. Sveriges alla kommuner, landsting och regioner har även en gemensam arbetsgivar- och intresseorganisation, Sveriges kommuner och landsting (SKL). Kommunerna har enligt lag, plan- och bygglagen och miljöbalken, ansvaret att verka för en god bebyggd miljö samt att tillvarata kulturmiljövårdens intressen. Däremot sker kulturverksamhet, biblioteken undantagna, på frivillig grund. Inom såväl kommuner som landsting är ofta frågor relaterade till offentlig konst delade mellan olika förvaltningar med sinsemellan skilda ansvarsområden. En eller flera förvaltningar – eller kommunala bolag – ansvarar för praktisk skötsel av den offentliga konsten medan inventering, katalogisering och tillsyn omhändertas av en annan. Involverade förvaltningar kan ha namn som fritid, kultur, park och gata, stadsbyggnad, teknik eller utbildning. Det är inte ovanligt att kommunala bolag ansvarar för fastigheter med byggnadsanknuten konst och liksom i den statliga sfären sker en ökad privatisering av fastighetsbeståndet. Flera av kommunernas, landstingens och regionernas fastighetsbolag har kunskapsfördelar i förvaltningen av sin byggnadsanknutna konst genom nära kontakter med lokala eller regionala kulturförvaltningar, stadsbyggnadskontor eller konstråd, som har specialistkunskaper om antikvariska frågor samt vård och bevarande.

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

299

Som beställare, ägare och förvaltare av offentlig konst är kommuner och landsting viktiga aktörer. Ofta arbetar man efter den s.k. enprocentsregeln för beställning av konst i det offentliga rummet. På flera håll, som i fallstudiernas Göteborg, Malmö och Västerås, finns också fondmedel för förskönande av stadsmiljön som används för inköp. Hur den offentliga konsten därefter hanteras skiljer sig dock kraftigt mellan olika aktörer. I Helsingborgs stad har en konservator varit anställd sedan 2001 för att utveckla och arbeta efter en långsiktig förvaltningsplan för kommunens offentliga konst med riktlinjer för hantering och konservering.309 I Laholm sköter kommunens kulturenhet tillsyn och registrering och tillhandahåller dessutom konstvetenskaplig kompetens oavsett vem som äger konstverken medan den enskilde fastighetsägaren står för eventuella underhållskostnader.310 Det finns också kommuner där den offentliga konsten knappt är registrerad, ansvar för tillsyn saknas och resurser för kontinuerligt underhåll i det närmaste är obefintliga. Många konsthandläggare i landets kommuner har dessutom ett totalansvar för sin kommuns konstfrågor, vilket kan inkludera att både följa upp kommunens byggprojekt med enprocentsregeln och ansvara för den offentliga konsten samt att ta hand om verksamheten på kommunens konsthall. Detta påverkar naturligtvis arbetssituationen negativt när det gäller möjligheten att arbeta med den byggnadsanknutna konsten och dess långsiktiga förvaltning. För landsting och regioner råder liknande förhållanden som för kommunerna när det gäller ägande och förvaltning av offentlig konst. De ansvarar för länens övergripande kulturfrågor utifrån de kulturpolitiska målen. Landsting och regioner ska verka för en god livsmiljö med ett rikt och mångsidigt kulturliv: tillgängligt, brett och kvalitativt för alla medborgare. Landstingen och regionerna beslutar om regionala och statliga medel till kommuner, kulturinstitutioner, föreningsliv, folkbildning och det fria kulturlivet genom utvecklingsbidrag och projektbidrag. De ombesörjer och förvaltar, precis som kommunerna, byggnadsanknuten konst och har dessutom ofta stora samlingar av lös konst. Exempel på hur landstingen har medverkat till att lyfta frågor om förvaltning av offentlig konst finns på flera håll. Tydligast är det kanske i de två äldsta storregionerna, Skåne och Västra Götaland, som har heleller delfinansierat olika initiativ inom området. Region Skåne initierade regionala funktionsnätverk, där Nätverket för konservering och magasinering vid Helsingborgs museer ansvarade för tre konferenser 2006–08 om förvaltning av offentlig konst.311 I Västra Götalandsregionen kan nämnas den seminarieserie som hölls 2007–09 med tre teman om rummet, konstnären respektive objektet.312 Många av landstingets miljöer är utsatta för funktionsrelaterade förändringar där konstverken får anpassas efter verksamhetens nya behov. Flera av de konstverk som beställts för dessa miljöer finns därför inte kvar. 300

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

Den kraftansamling och det engagemang som visades i samband med bevarandet av Alf Munthes doprum på Karolinska i Solna, som är en av fallstudierna, hör till undantagen. Statens kulturråd och landstingen eller regionerna samfinansierar konstkonsulenter som agerar brobyggare i den regionala strukturen genom de nätverk de skapar. Ofta arbetar de med olika åtgärder för att skapa ett ökat intresse och kunskap kring samtida konst och inte specifikt med offentlig konst som kulturarv eller med dess förvaltning. Ett undantag är det arbete som bedrivits i Västmanlands län, beskrivet i samband med fallstudien Lögarängsbadet i Västerås. Inom ramen för projektet Modernismen och den offentliga konsten har länets offentliga konst inventerats i syfte att synliggöra ”dess ekonomiska och kulturella värde samt belysa behov av resurser och utbildningar”.313

Svenska kyrkan

I Sverige finns ungefär 3 400 kyrkor som förvaltas av Svenska kyrkan. I ett internationellt perspektiv har Sverige, som få andra länder, ett stort antal välbevarade kyrkor med tillhörande inventarier från en period som omfattar närmare 1 000 år.314 Den 1 januari 2000 upphörde Svenska kyrkan att vara statskyrka, d.v.s. en del av staten. Från detta datum är det samfundet Svenska kyrkan som, genom sina organisatoriska enheter, entydigt äger och har ansvaret att förvalta (vanligen genom samfälligheten) det kyrkliga kulturarvet, d.v.s. att vårda och underhålla de kyrkobyggnader med inredning och inventarier som skyddas av kulturmiljölagen. Lagens 4 kap. skyddar de kulturhistoriska värdena i alla kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser som Svenska kyrkan ägde vid relationsförändringen år 2000. De kyrkor som är uppförda före 1940, eller som är särskilt utpekade av Riksantikvarieämbetet som kyrkligt kulturminne från tidsperioden därefter, behöver tillstånd från länsstyrelsen för att väsentligt ändras. Lagstiftningen ser till det allmännas intresse och innebär en begränsning i församlingens dispositionsrätt och förvaltning. Vid relationsförändringen träffades därför en långsiktig ekonomisk överenskommelse mellan kyrka och stat, enligt vilken Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena, den s.k. kyrkoantikvariska ersättningen.315 Denna ersättning och dess förutsättningar beskrivs närmare i avsnittet ”Kyrkoantikvarisk ersättning”. Kyrkomiljöerna har en särställning i vårt äldre byggbestånd. Kyrkan berättar socknens historia; om församlingens växlande storlek, det andliga livet och spåren av maktförhållanden i samhället under olika epoker. Den visar hur man byggt och begravt under gångna tider och ger oss en bild av Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

301

äldre tiders gestaltningsvilja och hantverksskicklighet.316 De kyrkliga kulturminnena speglar nära 1 000 år av liturgisk kontinuitet, förändring och förnyelse. De har också varit en del av det offentliga byggandet och den statliga förvaltningen. Förutom att kyrkan fram till år 2000 stod under statlig lagstiftning och med staten hade gemensamt överhuvud i form av kungen hade varje församling territoriell beskattningsrätt, vilket innebär att alla församlingsbor bidragit med resurser till att bygga upp det kyrkliga kulturarvet. Kyrkorna berättar om en del av lokalsamhället och hur det lokala stått i relation till det regionala, nationella och internationella. Många av kyrkorna har, liksom många av begravningsplatserna, en nära tusenårig historia och kontinuitet, och är levande såtillvida att de fortfarande är i bruk. De kyrkliga kulturmiljöerna är därmed landets största sammanhållna materiella kulturarv och innefattar kulturhistoriska värden av stort allmänintresse.317 Med de stora folkomflyttningar som storstädernas expansion under efterkrigstiden bidrog till, inleddes under 1950-talet en kyrkobyggnadsepok som inte sett sin motsvarighet sedan medeltiden. Under perioden 1950–77 byggdes närmare 500 kyrkor inom ramen för Svenska kyrkans verksamhet, de flesta under 1960-talet.318 Dessa kyrkor är inte skyddade av kulturmiljölagen, om så inte särskilt beslutats, utan omfattas som all annan bebyggelse av plan- och bygglagen. Som beställare av konstnärliga uttryck och gestaltningar har Svenska kyrkan alltså en mycket lång tradition. Många av 1900-talets konstnärer har utfört konstnärliga verk både för profana och sakrala rum, men hur många verk som är utförda för kyrkorum under denna tid har inte gått att få fram inom ramen för denna studie. Statens konstråd har haft flera samarbeten med församlingar i landet.319 Trönö nya kyrka i Trönö, Uppsala stift, är i detta sammanhang ett särfall. Kyrkan totalförstördes vid en brand den 11 november 1998, bara några månader efter det att den återinvigts efter renovering. Genom ett samarbete mellan försäkringsbolag, länsstyrelse, Statens konstråd och Uppsala stift utfördes en hel omgestaltning av kyrkan genom arkitekt Åsa Flarup Källmark. Det som förut utgjorde kyrkorummet delades upp i ett mindre kyrkorum och en skyddad inhägnad eller förgård, vilken utgörs av de gamla murarna. Konstprogrammet för den nya interiören utarbetades av Ann Magnusson, Statens konstråd, med bl.a. en altarskärm av glaserad tegelmosaik av Signe Persson-Melin och glasfönster med tryck av Mikael Lundberg. Kyrkan återinvigdes 2001 och har rönt stor uppskattning för både den idémässiga och den konstnärliga gestaltningen.320 Inom Svenska kyrkan är det huvudsakligen de drygt 1 400 församlingarna (2013) som äger och förvaltar det kyrkliga kulturarvet och ansvarar för att inventarier av kulturhistoriskt värde förvaras och vårdas väl. Många församlingar har gått samman i ekonomiska samfälligheter som gemensamt hanterar t.ex. fastighetsförvaltningen. I de flesta fall anlitas utomstå302

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

ende konsulter för projektering av vård- och åtgärdsprogram, men det finns exempel på att större samfälligheter knyter denna typ av kompetens direkt till sin organisation. Exempelvis har Västerås kyrkliga samfällighet en egen konservatorsateljé i Västerås. Under senare år har också flera stift stärkt den antikvariska kompetensen genom att anställa stiftsantikvarier, vilka kan bistå församlingarna med råd i kyrkobyggnadsfrågor, stödja dem i dialogen med de antikvariska myndigheterna och hantera den kyrkoantikvariska ersättningen. De stiftsantikvarietjänster som inrättats har i stort sett samma kompetensprofil som handläggare av kyrkoärenden vid länsstyrelser eller byggnadsantikvarier vid länsmuseer, d.v.s. bebyggelseantikvarisk utbildning eller motsvarande, samt kunskaper och erfarenhet av kyrkoantikvariska spörsmål. Vid frågor om kulturhistorisk förvaltning och fastighetsdrift kan de enskilda församlingarna eller samfälligheterna få råd och hjälp genom stiftet, Kyrkokansliet i Uppsala och även den offentliga kulturmiljövården. De 13 stiften inom Svenska kyrkan har som grundläggande uppgift att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Kyrkokansliet ansvarar för gemensamma angelägenheter, bl.a. i fråga om forskning, utbildning, statistik, administrativa stödfunktioner och ska vara ett stöd för stiften i deras arbete för församlingarna. Det finns även andra experter att tillgå, organisationer som Svenska Byggnadsvårdsföreningen eller privata konsulter. Övergripande strukturer för förvaltning saknas dock, liksom sök- eller arkivsystem när det gäller den byggnadsanknutna konst som kan finnas i de kyrkliga miljöerna. I enlighet med den centrala överenskommelse som träffats mellan staten och Svenska kyrkan inrättades år 2000 ett centralt samrådsorgan samt regionala samrådsorgan, ett i varje stift. Centrala samrådsgruppen består av representanter från Svenska kyrkan på nationell nivå samt från Riksantikvarieämbetet. Här diskuteras övergripande policy- och strategifrågor som rör de kyrkliga kulturvärdena. Centrala samrådsgruppen verkar för samförstånd och ökad förståelse för sina respektive organisationer och olika roller avseende det kyrkliga kulturarvet, inte minst genom att kalla till en årlig stiftsalternerande konferens med varierat tema.321 De regionala samrådsgrupperna har representanter från kyrkans regionala och lokala nivå, varav minst en handläggare för kyrkoantikvariska frågor samt representanter från länsmuseerna och länsstyrelserna. Även här diskuteras övergripande frågor och anordnas utbildningar, regionalt eller inom stiftet. Mellan det centrala samrådsorganet och de regionala samrådsorganen sker ett informationsutbyte såtillvida att grupperna utväxlar mötesprotokoll. För att kunna diskutera de enskilda ärendens mer specifika förvaltningsfrågor har flera stift haft behov av att inrätta arbetande ”kyrkgrupper”, med liknande sammansättning som i den regionala samrådsgruppen.

Ägare och förvaltare av byggnadsanknuten konst

303

304

Kulturmiljöområdets aktörer

Antikvarisk kompetens kring byggnadsanknuten konst Sid. 306

Myndigheter som verkar inom området byggnadsanknuten konst Sid. 313

Tillsynsutövning och samverkan Sid. 320

Antikvarisk kompetens kring byggnadsanknuten konst

Flera av de 25 fallstudierna har tydliggjort fastighetsägares och förvaltares behov av råd och stöd i antikvariska frågor. De vet inte alltid vart de ska vända sig med sådana ärenden, eller ens att frågor bör ställas. De har endast sporadiska kontakter med expertorgan och myndigheter med antikvarisk kompetens eller andra former av expertkunskap. Problemet ökar med förändringar i organisation och verksamhet. De kontakter som fanns när konstverket var nytt är inte givet kvar efter ett antal ägarbyten och omstruktureringar. När råd och stöd efterfrågas vänder sig fastighetsägare och förvaltare vanligen till Statens konstråd, museer eller privata aktörer, mer sällan till länsstyrelser. Statens konstråd har exempelvis medverkat till restaureringen av Alf Munthes verk Ljusbrytning och och en av takträdgårdarna på Garnisonen, ett verk av Sivert Lindblom, Hanns Karlewski, Heinrich Müllner och Hans Winberg, som flyttades från ett tak till ett annat i samband med en ombyggnation. Flera landsting eller regioner och kommuner har under senare år genomfört eller påbörjat antikvariska projekt för att konst- och kulturhistoriskt kartlägga 1900-talets bebyggelsemiljöer. Inom flera av dessa projekt har även den byggnadsanknutna konsten inkluderats, exempelvis i Västmanlands län. Byggnadsanknuten konst är ett relativt nytt antikvariskt område där det ännu saknas formaliserade strukturer för hur expertorgan och tillsynsmyndigheter inom stat, region, landsting och kommun ska samverka. Det saknas också strukturer för hur de ska utöva tillsyn och stödja fastighetsägare i vården av denna konst. I detta avsnitt följer en genomgång av aktörer med antikvarisk, konsthistorisk och konstvetenskaplig kompetens samt de myndigheter som verkar inom området byggnadsanknuten konst. Det första avsnittet behandlar expertorgan med hög antikvarisk och konstvetenskaplig kunskap. I detta sammanhang avser ”expertorgan” museer och liknande organisationer som Moderna Museet, Nationalmuseum, Skissernas Museum, länsmuseer och kommunala museer, vars inbördes 306

Kulturmiljöområdets aktörer

roller presenteras nedan. Expertkunskap finns naturligtvis även inom universitet och högskolor, samfund, företag och bland privata aktörer, men tas inte upp här. Det andra avsnittet beskriver tillsynsmyndigheter, de antikvariska myndigheter som företräder det allmännas intresse inom kulturmiljöområdet genom överinseende, tillsyn, tillståndsprövning och lagstiftning samt expertkunskap, som Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna samt Boverket och Statens kulturråd. I följande kapitel beskrivs de relevanta lagrum och internationella överenskommelser utifrån vilka myndigheterna verkar.

Moderna Museet

Moderna Museet är en statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Kulturdepartementet och enligt sin instruktion har till uppgift att samla, bevara, visa och förmedla 1900- och 2000-talskonsten. Enligt regeringens instruktionsbrev ska museet bl.a. levandegöra konsten och dess samband med både samhällets utveckling och äldre konstformer, verka för konstnärlig och kulturell förnyelse och främja konstvetenskapen, förståelsen och intresset för vår tids konst.322 Museet har inget specificerat uppdrag vad gäller byggnadsanknuten konst, men har givetvis en unik samlad kompetens om 1900-talskonstens alla uttryck och tekniker. Många av de konstnärer som har gestaltat det offentliga rummet finns också representerade i museets samlingar. Flera utställningar genom åren har handlat om konstnärer som har arbetat eller arbetar med konst i offentlig miljö, vilket också nämns bland fallstudierna. Även om museets verksamhet huvudsakligen är koncentrerad till egna utställnings- och programaktiviteter, den egna samlingen och vården av denna, har det i vissa sammanhang haft en viktig expertroll vid restaureringar av offentliga byggnadsanknutna konstverk. Ett exempel är den nyligen genomförda renoveringen av FN:s högkvarter i New York, i vilket ett flertal byggnadsanknutna konstverk är integrerade. Inom ramen för arbetena där har Moderna Museet i samråd med Statens konstråd och Riksantikvarieämbetet utarbetat anvisningar och metoder för konserveringsåtgärder av bl.a. Bo Beskows väggmålningar i byggnadens meditationsrum (1957) och värdering samt restaurering av ECOSOC-salen, utformad av arkitekten Sven Markelius. På samma plats som Marianne Richters ursprungliga ridå (1952), som med tiden bröts ned av dåtidens flamskyddsbehandling, har Ann Edholms ridå Dialogos (2013) integrerats i rummets arkitektur. Detta arbete har dock varit ett undantag i museets verksamhet och det finns inga resurser avsatta för kontinuerlig konsultation kring exempelvis konservering av den offentliga 1900-talskonsten eller frågor kring byggnadsanknuten konst som modernt kulturarv. Kulturmiljöområdets aktörer

307

Nationalmuseum

Nationalmuseum är en statlig förvaltningsmyndighet under Kulturdepartementet med uppgift att bevara kulturarvet samt främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Myndigheten ska särskilt levandegöra de äldre konstformerna och deras samband med den nutida konsten och samhällets utveckling samt verka för konstnärlig och kulturell förnyelse.323 Nationalmuseum har en lång erfarenhet av tillsyn över statlig konst och i Riksarkivets historik över museets verksamheter står följande: Sedan 1880 har museet haft ett generellt tillsynsansvar. I Nationalmusei stadgar av den 10 dec. 1880 finns grunden till detta ansvar nedtecknat. I förordningen Kungl. Maj:t 1962:560 reglerades ansvaret vad beträffar den lösa konsten. År 1971 skrivs förordningen om (SFS 1971:111). Genom riksdagsbeslut år 1976 uppdrog regeringen åt Statens konstmuseer att tillsammans med Statens konstråd och i samarbete med Statskontoret se över bestämmelserna om tillsyn och vård av konstsamlingar som ägs av staten. År 1985 begär Statens konstmuseer en precisering av tillsynsansvaret. Detta med anledning av att de befogenheter som 1982 års förordning gav var otillfredsställande. I september 1985 inlämnade Statens konstmuseer, på uppdrag av Utbildningsdepartementet, ett förslag till hur ansvaret för statligt ägd konst skulle fördelas mellan Statens konstmuseer och de statliga myndigheterna. Detta resulterade i att regeringen år 1986, med bifall av Kulturrådet, ger Statens konstmuseer löneanslag till en intendenttjänst och en halv konservatorstjänst för tillsynsverksamhet. År 1990 godkänner regeringen den nu gällande tillsynsförordningen.324 Fram till juni 1999 ingick Nationalmuseum i myndigheten Statens konstmuseer tillsammans med Moderna Museet och Östasiatiska museet. Nationalmuseum var t.o.m. 2003 tillsynsmyndighet för statligt ägd offentlig konst, vilket innebar att museet skulle ansvara för att myndigheter och fastighetsägare aktivt verkade för att upptäcka och förebygga skador av både byggnadsanknuten och s.k. lös konst som ägdes av staten. Under flera decennier utvecklade Nationalmuseum direktiv och rutiner för myndigheternas vård av statens konst. Tillsynsverksamheten koncentrerades huvudsakligen till den omfattande samlingen med statligt inköpta och ägda lösa konstverk placerade på statliga myndigheter, men viss konsultation kring statens byggnadsanknutna konstverk bedrevs också. Nationalmuseum utförde åren 1992–93, på uppdrag av Kulturdepartementet, en omfattande kartläggning av den fasta byggnadsanknutna konsten i Kungl. Byggnadsstyrelsens fastighetsbestånd. Bakgrunden var 308

Kulturmiljöområdets aktörer

den förestående ombildningen och uppdelningen 1993 av Byggnadsstyrelsens fastigheter till nybildade verk och bolag, som Statens fastighetsverk, Akademiska Hus AB och Vasakronan AB. Uppdraget syftade till att kartlägga vilka konstverk i byggnadsbeståndet som representerade ansenliga konstnärliga, kulturhistoriska och ekonomiska värden, så att staten skulle kunna ta ställning till dessa aspekter före överlåtelse av fastigheterna. Kartläggningen genomfördes av en grupp på sju personer, fem från Statens konstmuseer och två tidigare ledamöter från Statens konstråds styrelse. Urval och beslut fattades efter samråd med Konstrådet och Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. I Nationalmuseums redovisning till Kulturdepartementet 1993 nämndes att tidsbrist och avsaknad av tidigare inventeringar av byggnadsanknuten konst inom Kungl. Byggnadsstyrelsen försvårade arbetet. Kartläggningen baserades främst på inventeringar som Kungl. Byggnadsstyrelsen utförde och inrapporterade till Nationalmuseum. Utifrån dessa uppgifter gjordes en klassificering av konstverken enligt kategorierna lös konst, byggnadsanknuten konst och fast konst. Den första och sista kategorin utgick från om konstverken var löst anbringade eller fast förankrade i byggnaden. Kategorin byggnadsanknuten konst, som tidigare hade tillämpats av både Statens konstråd och Nationalmuseum för att definiera s.k. fast konst, kom istället att användas för konstverk som var ”mer eller mindre konstnärligt miljöintegrerade men relativt enkla att ta bort – t.ex. fysiskt löstagbara skulpturer, större el. mindre stafflikonstverk, textilier o.d.”325 Denna definition har Statens konstråd sedan 2008 frångått vilket också framgår av terminologiavsnittet i slutet av boken. Numera används istället kategorierna byggnadsanknuten konst, för konstverk som är skapat av konstnären med intentionen att ingå i en specifik byggnad eller miljö, respektive lös (eller inköpt) konst, för konstverk som är inköpt av staten och därefter placerats i en byggnad eller miljö utan att konstnärens intention har styrt valet av plats. Nationalmuseums omfattande kartläggning 1993 var betydelsefull och pekade ut flera offentliga konstverk som nationellt, konstnärligt, kulturhistoriskt och ekonomiskt värdefulla. I redovisningen till Kulturdepartementet slår Statens konstmuseer fast att 21 ”angivna konstverk bör […] erhålla skydd motsvarande kulturminne”.326 Bland dessa konstverk återfinns Lennart Rodhes Paket i långa banor. Även om Nationalmuseums kartläggning var viktig fick den under 1990-talet en marginell betydelse för hur den offentliga konsten kom att behandlas i omvandlingen av det statliga fastighetsbeståndet, vilket fallstudien kring Rodhes konstverk också tydligt visar. Idag har Nationalmuseum inte längre formellt tillsynsansvar för den offentliga byggnadsanknutna konsten då detta ansvar har övergått till Statens konstråd sedan 2004. Men inom museet finns fortfarande stor kunskap om ämnet. Kulturmiljöområdets aktörer

309

Skissernas Museum

Skissernas Museum har Lunds universitet som huvudman och lyder därmed under Utbildningsdepartementet. Förutom sin publika funktion har museet även i uppdrag att medverka i forskning och utbildning, att förmedla kunskap om den skapande processen samt att fungera som sakkunnig instans inom sitt område.327 Skissernas Museum är unikt bland svenska museer genom sin inriktning på den konstnärliga processen och konst i offentlig miljö. Bland museets omkring 30 000 skisser och modeller finns allt från den första idéskissen till den slutliga kartongen eller gjutmodellen. Här finns förstudier till många betydelsefulla konstprojekt från 1900- och 2000-talet. Flera av fallstudierna i denna bok finns sedan tidigare i samlingarna, t.ex. John Blund av Nils Dardel, Liv, död, liv av Sven X-et Erixson, muralmålning av Randi Fisher, Paket i långa banor av Lennart Rodhe och Ristningar i naturbetong av Siri Derkert. I de permanenta utställningarna visas även skisser till offentliga verk av Diego Rivera, Sonia Delaunay, Henry Moore, Henri Matisse och Christo & Jeanne-Claude m.fl. Genom tillfälliga utställningar aktualiseras olika aspekter på den offentliga konsten och dess utveckling. Skissernas Museum grundades 1934 som Arkiv för dekorativ konst och var från början en del av den konsthistoriska institutionen vid Lunds universitet. Verksamhetens ursprungliga idé var att lyfta fram skapandeprocessen, det som museets grundare, professor Ragnar Josephson (1891–1966), kallade konstverkets födelse. Av konstnären Georg Pauli hade Josephson blivit uppmärksammad på att monumentalkonsten var i behov av dokumentation och att den dessutom var ett lämpligt område för studier av den konstnärliga processen, eftersom konstnärer för denna typ av uppdrag ofta gör många förstudier. Idén uppskattades av samtidens konstnärer, däribland prins Eugen, som skänkte de första skisserna till arkivet. Samlingarna växte snabbt, och 1941 kunde man öppna ett museum i egna lokaler på Finngatan. Verksamheten expanderade ytterligare, och 1979 blev museet en självständig enhet inom universitetet. I museets ägo finns material från åtskilliga tävlingar, där man kan ta del av skisser och jurymotiveringar till såväl vinnande som refuserade bidrag. I brevarkivet finns konstnärers projektbeskrivningar och korrespondens, och i det omfattande klipparkivet ingår pressklipp från dagstidningar och tidskrifter från 1930-talet och fram till idag. Här hittar man artiklar inte bara om enskilda verk utan också om diskussioner och debatter om offentlig konst. I bildarkivet finns dokumentära foton på tillkomsten av offentliga verk men även på de färdiga verken. Museet har också ett referensbibliotek med litteratur som rör offentlig konst. Samlingar och arkiv är öppna för studenter och forskare, men museet tar dagligen emot förfrågningar från företag, kommuner och privat310

Kulturmiljöområdets aktörer

personer som vill ta reda på hur offentliga konstverk ursprungligen gestaltades. Många vill veta om det finns skisser eller färg- och materialprover till ett specifikt verk. Skissernas Museum är ofta den enda resurs som finns att tillgå då man vill söka svar på dessa frågor. För att öka tillgängligheten till museets unika samlingar arbetar museet, med hjälp av externa medel, med digitalisering av främst allt skissmaterial. I förlängningen är målsättningen att även artiklar, brev och fotografier digitaliseras och görs sökbara. Skissernas Museum arbetar alltså varken med tillsyn eller med förvaltning av konst i det offentliga rummet. Däremot är de omfattande samlingarna och arkiven en viktig källa till kunskap om offentlig konst, och de har även varit till god hjälp under arbetet med denna bok.

Länsmuseer och kommunala museer

Läns- eller regionmuseerna har vanligen landstinget eller regionen som ekonomisk huvudman, men tar även emot statliga bidrag. Chefen vid museet, landsantikvarien, är huvudansvarig för museiarbetet inom länet. De regionala museerna har ett ansvar för kunskapsuppbyggnad och publika kontakter inom det regionala kulturmiljöarbetet och fungerar som rådgivare för verksamheten inom hembygdsrörelsen. Länsmuseerna och de större stadsmuseerna liknar varandra i funktion och ansvar. De har som regel ett omfattande arkiv och kan kontaktas för historiskt källmaterial och kunskapsunderlag samt stå till tjänst med rådgivning i kyrkoantikvariska frågor. Flera museer har i sina samlingar verk av (lokala) konstnärer som arbetar med offentlig konst och museer kan vara involverade i olika konstsatsningar i stadens offentliga rum. Museerna fungerar som remissinstans åt länsstyrelsen i tillståndsärenden, beträffande bl.a. byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och fornlämningar, och kan tillhandahålla uppdragsbaserad antikvarisk medverkan vid olika åtgärder. Vid vissa länsmuseer finns även konservatorer anställda. Ofta är det till ett museum, eller den organisatoriska enhet som svarar för offentlig konst inom kommunen, som ägaren och/eller förvaltaren av den offentliga konsten vänder sig för att få råd i antikvariska frågor och ibland även för praktisk hjälp. Av de 25 fastighetsägarna i fallstudierna har hälften haft behov av råd eller antikvarisk kompetens, och har därvid vänt sig till länsmuseet eller till det lokala museum som varit närmast för stöd i dessa frågor. Museernas roll är alltså viktig, och de översikter, guideböcker eller vandringar som görs i flera kommuner bidrar till att öka både kunskap och medvetenhet om offentlig konst. Museernas roll skulle kunna vara proaktiv när det gäller förvaltning av den offentliga konsten på det regionala planet. Idag finns emellertid inget sådant uppdrag utan museernas aktivitet Kulturmiljöområdets aktörer

311

bygger på enskilda initiativ – och kunskapen hos museets eller kulturförvaltningens handläggare. I de valda fallstudierna är länskonsulentverksamheten knuten till Västmanlands läns museum ett exempel på detta, vilket redan nämnts. Ett annat exempel som nämnts är den konserveringsverksamhet som bedrivs kring byggnadsanknuten konst i Helsingborgs stad. Ett tredje exempel är Jämtlands läns museum som både 1987 och 1990 aktivt agerade för bevarande av Lennart Rodhes konstverk i det dåvarande posthuset i Östersund, vilket framgår av fallstudien. Kommunala museer och kulturinstitutioner har ett särskilt ansvar för kulturarvsfrågor i den egna kommunen och det är ofta hit kommunens egna förvaltningar eller fastighetsbolag vänder sig för att få råd och stöd i olika expertfrågor. De är parter i den kommunala handläggningen och beslutsprocessen och verkar som ett forum för debatt och opinionsbildning. I övrigt har de på samma sätt som länsmuseerna ett brett ansvar för kunskapsuppbyggnad, information och pedagogik inom kulturarvssektorn. När det gäller tillgång till antikvarisk kompetens ser dock resurserna mycket olika ut. I en del kommuner finns ett rikt bestånd av kulturinstitutioner med tillgång till antikvarier, byggnadsantikvarier, konservatorer och stadsantikvarie medan det på andra håll är mer tunnsått med specialistkompetens. Och även om antikvarisk kompetens finns inom en förvaltning, är det inte givet att denna efterfrågas av kommunens andra förvaltningar, vilket fallstudien om Endre Nemes Marmorintarsia visar.

312

Kulturmiljöområdets aktörer

Myndigheter som verkar inom området byggnadsanknuten konst

Det är stora skillnader över landet kring hur tillsynsmyndigheter ser på offentlig konst som kulturarv och det finns få kontakter mellan fastighetsägare och den kulturvårdande sektorn. I detta avsnitt presenteras tillsynsmyndigheter med ansvar för byggnadsanknuten konst, Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. Därefter presenteras två myndigheter vars inriktningar på olika sätt kan påverka arbetet med och synliggörandet av den byggnadsanknutna konsten, Statens kulturråd och Boverket. Statens konstråd ansvarar för tillsynen av den statliga byggnadsanknutna konsten och är dessutom en stor beställare. Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet som ansvarar för frågor om kulturmiljön och kulturarvet och därmed har ett övergripande ansvar för miljöer med byggnadsanknuten konst.328 På länsnivå sker tillsyn huvudsakligen enligt kulturmiljölagens föreskrifter. Statens kulturråd ska verka för kulturens utveckling och tillgänglighet i landet och har på det viset även ett indirekt ansvar för frågor som rör byggnadsanknuten konst. Boverket ansvarar bl.a. för frågor som rör byggd miljö, fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelse. Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd lyder under Kulturdepartementet med uppdrag fastställda av regeringen och Boverket är underställt Socialdepartementet.

Statens konstråd

Statens konstråd bildades, som tidigare nämnts, 1937 med ansvar att verka för att konsten ges en framträdande roll i samhällets olika offentliga miljöer. Konstrådet har under åren 1937–2012 finansierat och producerat 1 629 byggnadsanknutna konstverk runt om i Sverige, varav 11 redovisas bland fallstudierna. Sedan 2004 har Statens konstråd även tillsyn över statKulturmiljöområdets aktörer

313

liga myndigheters vård och förvaltning av sin konst – dels de samlingar av konst och konsthantverk som tillhör eller understöds av staten och dels den byggnadsanknutna konsten i statlig ägo. Tillsynen över myndigheternas samlingar av s.k. lös konst som tillhör staten bedrivs utifrån ett nationellt myndighetsregister där årliga inventeringar utförs för att förebygga och upptäcka risker för skador och förluster. På motsvarande sätt syftar tillsynen över den byggnadsanknutna konsten till att upptäcka och förebygga skador och förluster genom att stödja fastighetsägarna i deras vård och förvaltning av sitt konstinnehav. Ett exempel är inventeringen som genomfördes 2006–08 av konst beställd av Statens konstråd. Inventeringen fastställde vilka fastighetsägare som då ägde och förvaltade konstverken, och syftade också till att bedöma vilka vård- och underhållsbehov som förelåg.329 Fastighetsägarna, som har ett formellt såväl som praktiskt vård- och förvaltningsansvar för den platsspecifika konsten, har en viktig roll i det långsiktiga bevarandet av denna konst. Under inventeringen initierade Statens konstråd i samverkan med fastighetsägarna också flera restaureringar av byggnadsanknutna konstverk. Ett belysande exempel på detta gäller Statens fastighetsverks renovering och ombyggnad av Naturhistoriska riksmuseets restaurang 2007–08 där det fanns två konstverk av Nils G Stenqvist respektive Gunnar Larsson, utförda 1992 speciellt för restaurangen. Stenqvists verk består av två större s.k. hinterglasmålningar på vägg och golv med ovanifrån belysta runda intarsiaplattor i vit ekebergsmarmor infogade i ett mönster av röda och svarta asfaltplattor. Larsson gestaltade den inre delen av restaurangens väggar och pelare med unika keramiska reliefer tillverkade på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Arkitektfirman Ahrbom & Partner, som ansvarade för ombyggnaden, kontaktade i början av 2007 Statens konstråd för samråd kring konstverken inför ombyggnaden. Konstrådet kontaktade i sin tur Gunnar Larsson och Ursula Schütz, änka efter Nils G Stenqvist, för att informera henne som upphovsrättsägare om ombyggnaden. Efter diskussion och besök på plats upprättades tydliga anvisningar i projektets byggnadsbeskrivning. Tack vare detta underlag skapades goda förutsättningar för att integrera de befintliga konstverken i ombyggnaden. Stenqvists konstverk hanterades med stor hänsyn och hinterglasmålningarna demonterades och magasinerades medan byggnationen pågick. Golvbeläggningen restaurerades och taket kompletterades med ny belysning över de vita marmorplattorna. Larsson lät nyproducera keramiska reliefer för en väggyta där ett invändigt fönster skulle sättas igen samtidigt som befintliga keramiska plattor restaurerades. Renoveringen och ombyggnaden av Naturhistoriska riksmuseets restaurang är ett lyckat exempel på hur fastighetsägare har hanterat den offentliga konsten som kulturarv. Utmaningarna för tillsynsverksamheten har i grunden förändrats under 2000-talet. I och med att den offentliga 1900-talskonsten i allt 314

Kulturmiljöområdets aktörer

högre grad har kommit att definieras som kulturarv ökar också efterfrågan på antikvarisk kompetens och ekonomiskt bistånd. Riktade medel för denna verksamhet saknas dock. I regeringens instruktion från 2007 till Statens konstråd är tillsynen särskilt definierad i 2 §: ”Myndigheten ska särskilt 1. förteckna samlingar av konst och konsthantverk som tillhör eller understöds av staten, och 2. ha tillsyn över sådana samlingar och över hur statliga organ vårdar konstverk som tillhör staten och som är fast anbringade.” En följdfråga utan givet svar är hur tillsynen över de hundratals f.d. statliga byggnadsanknutna konstverk som har övergått i privat ägo, och som därmed inte vårdas och förvaltas av ”statliga organ”, ska hanteras framöver när behoven av konsultation och ekonomiskt stöd ökar.330 Sedan 2008 har Statens konstråd aktivt samverkat med både statliga och privata fastighetsägare genom att bidra med konsultation och finansiering vid restaurering av ytterligare ett trettiotal byggnadsanknutna konstverk. Genom tillsynsansvaret har Konstrådet också etablerat många kontakter med icke-statliga offentliga aktörer, som landsting och kommuner, vilka står inför liknande problemställningar kring bevarandet av den offentliga konsten.

Riksantikvarieämbetet

I Riksantikvarieämbetets förordning med instruktion beskrivs uppdraget, där flera av de generella skrivningarna i 2–3 § har bäring för offentlig konst. Myndigheten ska (exempelvis) särskilt verka för att kulturvärden i bebyggelse och landskap tas tillvara, bevaka kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande samt verka för ett bevarat kulturarv och ett hållbart samhälle med goda livsmiljöer. Riksantikvarieämbetet ska också verka för att det finns ändamålsenliga system och metoder för arbetet med kulturmiljön och kulturarvet, exempelvis att kulturhistorisk värdering och urval utvecklas samt att kulturmiljöer, kulturminnen och kulturföremål av särskild betydelse skyddas och vårdas.331 Vidare ska myndigheten följa upp och utvärdera kulturmiljöområdets styrmedel och arbetssätt. Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat frågor kring moderna kulturmiljöer genom tematiska satsningar vilka också omfattar den offentliga konstens ekonomiska, konst- och samhällshistoriska betydelse. Inom forsknings- och utvecklingsprogrammet (FoU) 2006–10 finns projekt inriktade mot offentlig konst genom de två tematiska satsningarna Moderna kulturarv och Plats och tradition. 2011 gjordes en särskild FoU-satsning för att uppmärksamma 1900-talets kollektiva kulturarv och konstnärlig utsmyckning i offentlig miljö, knutet till Moderna kulturarv. Det är, vilket nämndes inledningsvis, inom ramen för denna satsning som Statens konstråd beviljades medel för det projekt som nu redovisas. Kulturmiljöområdets aktörer

315

Med kulturmiljö menar Riksantikvarieämbetet, enligt skrivning på myndighetens hemsida, i princip hela den miljö som har formats av människor över tid, alltifrån en enskild plats eller byggnad till hela landskap, alltså även den konst som finns i det offentliga rummet. Kulturarv definieras än vidare och begreppet innefattar inte bara föremål, byggnader och fornlämningar utan också berättelser, traditioner och andra immateriella värden som övertas från tidigare generationer. Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet, vilket också är inskrivet i kulturmiljölagen. Med överinseende menas att myndigheten ska leda, samordna och utveckla arbetet med att bygga upp kunskapen om kulturmiljöer, kulturminnen och kulturföremål, stödja länsstyrelserna och de regionala museerna samt verka för att kulturmiljön bevaras och brukas på bästa sätt.332 Genom regeringens årliga regleringsbrev kan arbetet styras mot särskilda insatser.333 Ett exempel är hur bidragsgivningen används för att förnya och utveckla kulturmiljöarbetet inom ramen för det i texten beskrivna anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har också rätt att i viss utsträckning meddela föreskrifter om hur kulturmiljölagen ska tillämpas och får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt denna lag.

Länsstyrelser

Länsstyrelserna är statens företrädare i länen och ska se till att de mål som riksdagen och regeringen slagit fast inom en rad olika politikområden uppnås, med hänsyn tagen till länets förutsättningar. Det är länsstyrelserna som har tillsyn över kulturmiljövården i länet enligt kulturmiljölagen. Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter (eller motsvarande) har tillståndsrätten, d.v.s. ansvarar för lagens praktiska tillämpning genom att fatta beslut i tillståndsärenden. Länsstyrelserna beslutar om byggnadsminnen, bedömer om en åtgärd är tillståndspliktig eller inte, ger tillstånd till eventuella förändringar av kyrkliga miljöer och bevakar riksintressen för kulturmiljövården. De ska, förutom att se till att lagen följs, svara för rådgivning och samråd i kulturhistoriska frågor. De beslutar även om fördelning av kulturmiljövårdsbidraget och kyrkoantikvarisk ersättning. Länsstyrelserna har alltså en viktig roll på det regionala och lokala planet också när det gäller att uppmärksamma offentlig konst som en del av kulturarvet. Vid en översiktlig genomsökning bland inkomna ärenden och projekt har länsstyrelserna dock hittills sällan handlagt frågor kring offentlig konst, vare sig det gäller byggnadsminnesmärkning eller ansökan om kulturmiljövårdsbidrag. Fastighetsägare verkar istället välja att direkt kontakta antikvarisk kompetens vid museer eller fristående aktörer för utförande av konservering eller reparation, för att sedan bekosta dessa 316

Kulturmiljöområdets aktörer

åtgärder med egna medel. Anledningarna till detta kan vara flera. Den offentliga byggnadsanknutna konsten kanske ännu inte ses som ett kulturarv, varför länsstyrelserna inte övervägs som en instans att vända sig till. Den byggnadsanknutna offentliga konsten kanske uppfattas som den enskilde fastighetsägarens ansvar eller som en kommunal angelägenhet, varför frågan om antikvariskt eller ekonomiskt stöd sällan eller aldrig ställs. Frågan prövades emellertid i samband med en av fallstudierna, Vertikal komposition av Arne Jones. De särskilda satsningar som Riksantikvarieämbetet initierar blir i ljuset av detta ännu viktigare. Inom ramen för det riktade kulturmiljövårdsbidraget har regeringen skapat ett incitament för den offentliga konsten som kulturarv, vilket en del länsstyrelser har uppmärksammat. Exempel på det är de tidigare nämnda projekten i Jämtlands respektive Västmanlands län, men även andra som kan finnas inom satsningen Människors mötesplatser. Moderna Västra Götaland är en temasatsning åren 2008–2013 kring 1900-talets kulturarv, en samplanerad insats mellan Västarvet, Göteborgs stadsmuseum, länsstyrelsens kulturmiljöenhet och Göteborgs universitet. Länsstyrelserna verkar för att kulturhistoriskt intressant bebyggelse tas tillvara i samhällsplanering och bidrar genom ekonomiska stöd till vården av denna. Arbetet riktas dock främst mot den bebyggelse som omfattas av kulturmiljölagen, som länets kyrkor och byggnadsminnen. Byggnadsanknuten konst omfattas inte, vilket medför att länsstyrelserna inte har något tydligt angivet ansvar när det gäller denna konst. Det saknas också inarbetade verktyg, värderings- och urvalsprinciper, när det gäller vilka offentliga konstverk som skulle väljas som kulturhistoriskt intressanta och eventuellt kunna komma ifråga för kulturmiljövårdsbidraget. Detta återspeglas även i fallstudierna, inte bara när det gäller frågor kring byggnadsminnesförklaring eller bidragsgivning utan även när det gäller antikvarisk rådgivning. Att döma av exemplen kan det ha att göra med att frågorna sällan är av förebyggande karaktär utan kommer först i samband med att ett praktiskt (förvaltnings-)problem har dykt upp som akut måste lösas. Vid behov av stöd i antikvariska expertfrågor vänder sig fastighetsägarna, liksom länsstyrelserna själva, till de regionala museerna eller till andra upparbetade kontakter.334 Byggnadsminnesförklaring har varit aktuell i en av fallstudierna, Axel Munthes doprum på Karolinska sjukhuset i Solna. Frågan om byggnadsminnesförklaring kan väckas av var och en genom ansökan, eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ, i syfte att stärka skyddet för fastigheten och därmed även det konstverk som är aktuellt. För doprummet skrevs ansökan av Mailis Stensman, informationssekreterare vid Statens konstråd 1977–87. Värdekraven på ett byggnadsminne är dock mycket stort. Som framgår av beskrivningen i fallstudien avslog länsstyrelsen ansökan med motiveringen att doprummet inte uppfyllde kraven för byggnadsKulturmiljöområdets aktörer

317

minnesförklaring, då det inte kunde anses vara synnerligen märkligt genom sitt kulturhistoriska värde eller ingå i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde (kulturmiljölagen 3 kap. 1 §). Så småningom kom doprummet att konserveras och restaureras med medel tillskjutna av Statens konstråd 2001–02 samt med antikvarisk expertis från Riksantikvarieämbetet och textilenheten vid Statens historiska museer. Men det är inte skyddat som byggnadsminne.

Boverket

Boverket tillkom 1988 genom en sammanslagning av Bostadsstyrelsen och Statens planverk och är en förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö, hushållning med mark- och vattenområden, fysisk planering, byggande, förvaltning av bebyggelse, boende och bostadsfinansiering. Boverket ansvarar också för den centrala administrationen av statliga stöd och bidrag inom sitt verksamhetsområde. Två områden inom Boverkets verksamhet kan särskilt pekas ut som intressanta avseende byggnadsanknuten konst. Inom områdena stadsutveckling och arkitektur har ca 34 miljoner kronor delats ut åren 2008–10 i stöd till ca 130 projekt som har arbetat med att stärka tryggheten i det offentliga rummets fysiska miljöer, ett arbete som har skett i samverkan med länsstyrelserna. Offentlig konst har varit ett viktigt verktyg för flera av dessa projekt.335 Det andra området gäller den fysiska samhällsplaneringen, som styrs av plan- och bygglagen och miljöbalken. I Boverkets myndighetsuppdrag ingår bl.a. att bevaka hur lagstiftningen för planering och byggande tillämpas och att vid behov även styra tillämpningen med föreskrifter och allmänna råd. I PBL Kunskapsbanken ger Boverket webbaserad vägledning till plan- och bygglagen och rekommendationer om hur planbestämmelser i detaljplan kan utformas och användas. Vägledningen vänder sig till professionella användare i kommuner, på länsstyrelser, inom regionala organ och till konsulter. Syftet är att stärka kompetensen inom området med bäring på tre huvudområden: översiktsplan, detaljplan samt lov och byggprocessen. Söker man på ordet ”konst” i detta verktyg står följande att läsa, med hänvisning till plan- och bygglagen 4 kap. 8 § och 16 §: ”I en detaljplan kan kommunen ange rivningsförbud och skyddsbestämmelser för byggnader som är särskilt värdefulla ur historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt hänseende eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär. Bestämmelserna kan omfatta både exteriörer och interiörer samt byggnadsdetaljer såväl som viktig växtlighet och konstarbeten. Om det är motiverat kan kraven omfatta även byggnadsmaterial och byggnadsteknik vid underhållsåtgärder på byggnader och anläggningar samt viss skötsel av vegetation.” 318

Kulturmiljöområdets aktörer

Statens kulturråd

Statens kulturråd har till uppgift att, med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen, verka för kulturens utveckling och tillgänglighet genom att fördela och följa upp statliga bidrag och genom olika främjande åtgärder. Kulturrådet ska särskilt verka för konstnärligt och kulturpolitiskt värdefull utveckling inom verksamheter som bl.a. rör det fria kulturlivet inom scenkonst- och musikområdet, litteratur, kulturtidskrifter, läsfrämjande och bibliotek, bild och form samt museer och utställningar, regional kulturverksamhet och nationella minoriteters kultur. Statens kulturråd har en viktig roll när det gäller strategiska utvecklingsfrågor, både inom särskilda kulturområden och av mer övergripande karaktär. Den samfinansiering som exempelvis råder mellan Statens kulturråd och landstingen/regionerna kring konstkonsulenter har redan nämnts. Kulturrådet fördelar också statliga bidrag till regional kulturverksamhet inom kultursamverkansmodellen, vilken successivt trätt i kraft sedan 2011. Enligt denna modell är det landstingen och regionerna, i samverkan med länets kommuner och kulturliv, som ska ta fram en regional kulturplan som underlag för statens bidragsgivning istället för att staten redan avgjort vilka regionala kulturinstitutioner som är berättigade till statligt stöd. Syftet med kultursamverkansmodellen är att ge befolkningen i landet möjlighet att ta del av ett varierat kulturutbud och att främja den kulturella infrastrukturen, även om staten fortsatt har det övergripande strategiska ansvaret för den nationella kulturpolitiken. Inom ramen för kultursamverkansmodellen skulle området förvaltning av byggnadsanknuten konst kunna utvecklas och stärkas.

Kulturmiljöområdets aktörer

319

Tillsynsutövning och samverkan

Samverkan mellan kulturmiljöområdets aktörer samt offentliga och privata fastighetsägare behöver utvecklas och stärkas. Vid arbetet med såväl fallstudierna som inventeringen, som genomfördes åren 2006–08 av Statens konstråd avseende byggnadsanknuten statlig konst, framkom att flera offentliga konstverk har försvunnit under 1900-talets senare del. I synnerhet gällde detta stora textila verk, som ridåer, men även murade, målade eller gjutna verk i olika material. Att fastigheter och verksamheter förändras över tid är naturligt, men att offentliga konstverk, inköpta med allmänna medel, raderas ur historien utan dialog mellan inblandade parter är inte acceptabelt. Flera konstverk från 1900-talets stora satsningar på offentliga miljöer är i riskzonen. Ett exempel på detta är fallstudien med konstverket Sinnenas ledstång av Olle Adrin, placerat i det tidigare Blindinstitutet i Tomteboda. Institutets verksamhet har upphört, de synskadade barnen, för vilka verket är utfört, har flyttat och korridoren används egentligen inte längre. Risken är nu stor att verket skadas vid framtida ombyggnationer eller förändringar, om inte fastighetsägaren aktivt satsar på en omplacering av verket. Liksom i fallet med Stockholms stadsbibliotek och Nils Dardels konstverk John Blund rör det sig om ett unikt konstverk som vittnar om den förändrade synen på barnet som individ i ett framväxande modernt och demokratiskt samhälle. Som nämndes i fallstudien är det Stadsmuseet i Stockholm som ansvarar för att utse och definiera kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i staden och dess ytterområden, men Tomtebodaskolan (och dess korridor) är inte klassad på museets karta. Konstverket finns inte heller registrerat i informationssystem, som Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister. De byggnadsanknutna konstverken från 1900-talet saknar vanligen annat juridiskt skydd än det upphovsrättsliga. Upphovsrättslagen gäller 70 år efter konstnärens frånfälle, men denna lag är inget skydd mot rivning. En samlad tillsyn och bevakning saknas kring byggnadsanknuten konst från myndigheter och 320

Kulturmiljöområdets aktörer

antikvariska experter, liksom samverkan kring dessa frågor. Istället är det upp till den enskilde fastighetsägaren att själv hantera antikvariska och juridiska frågor kring förändringar och rivningar, vilket kan tyckas märkligt när det gäller offentliga byggnadsanknutna konstverk som kan vara av nationellt intresse. Som har framgått av ovanstående två avsnitt finns flera expertorgan med hög antikvarisk och konstvetenskaplig kunskap gällande byggnadsanknuten konst och flera antikvariska myndigheter som företräder det allmännas intresse gällande tillsyn och andra näraliggande områden. Tillsynen av den statliga byggnadsanknutna offentliga konsten sköts huvudsakligen genom Statens konstråd vars tillsynsroll dock har komplicerats genom att flera av dessa konstverk inte längre ägs eller understöds av staten. På länsnivå sker tillsyn huvudsakligen enligt kulturmiljölagens föreskrifter. Denna lag ger ett visst skydd, men det samtida kulturarv som den offentliga konsten ofta ger prov på ryms vanligen inte inom lagens ramar. Länsstyrelserna saknar dessutom verktyg och underlag för enhetliga bedömningar av byggnadsanknuten konst, vilket gör det svårt att mäta behoven av konsultation och stöd. Kommuner sköter tillsyn i mån av resurser och prioriteringar, men organisationen kring praktisk förvaltning är delad mellan flera aktörer och kunskaper saknas ofta kring praktiska och antikvariska bevarandefrågor. Exempel bland fallstudierna är Alexander Calders L’un des nôtres, som skickades till Danmark för restaurering 2007, och Atti Johanssons Hyllning till Ivar Lo-Johansson, som målades om någon gång under 2000-talets första decennium av en lokal målarfirma utan att konservator eller annan antikvarisk kompetens hade konsulterats. Bland kommunerna är Helsingborgs stad ett undantag genom att under en tioårsperiod ha arbetat systematiskt med förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst, vilket exemplifieras genom Tyra Lundgrens keramiska konstverk Det eviga. Fallstudierna har tydliggjort att kanalerna mellan fastighetsägare och den kulturvårdande sektorn är få. Särskilt privata och mindre fastighetsägare vittnar om behovet av kunskap kring den byggnadsanknutna konsten. Kontaktvägarna är inte heller självklara mellan de expertorgan som besitter hög antikvarisk och konstvetenskaplig kompetens å ena sidan och kulturmiljövårdens aktörer å den andra. Samverkan saknas mellan nationella, regionala och lokala tillsynsmyndigheter inom det antikvariska området kring rådgivning och ekonomiskt stöd för restaurering och bevarande av den byggnadsanknutna konsten. De redskap som kulturmiljövårdens tillsynsmyndigheter har att arbeta med är gällande lagstiftning och vissa möjligheter att ge ekonomiskt stöd för bevarande.

Kulturmiljöområdets aktörer

321

322

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Lagstiftning och kulturminnesskydd av byggnadsanknuten konst Sid. 324

Internationella kulturarvsöverenskommelser Sid. 334

Etiska aspekter Sid. 337

Ekonomiskt stöd för kulturarvets bevarande Sid. 339

Lagstiftning och kulturminnesskydd av byggnadsanknuten konst

Det juridiska skyddet för den byggnadsanknutna konsten är svagt och bör därför förstärkas. De lagar och förordningar som är centrala för äganderätt, tillsyn och förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst är: Jordabalk (1970:994), Lag (1988:950) om kulturminnen m.m., Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, Plan- och bygglag (2010:900) samt Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen. I kapitlet presenteras dessa lagrum och deras bäring på området byggnadsanknuten konst. Förutom nationell lagstiftning finns även internationella dokument som Sverige har ratificerat. Sverige har ingen museilagstiftning, utan förlitar sig på etiska överenskommelser inom ramen för profession eller organisation. Därför diskuteras såväl internationella kulturarvsöverenskommelser som etiska aspekter generellt och utifrån den byggnadsanknutna konstens perspektiv. Genom lagstiftningen finns vissa möjligheter till ekonomiskt stöd för kulturarvets bevarande, kulturmiljövårdsanslaget och kyrkoantikvarisk ersättning. Dessa ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande analyseras avslutningsvis.

Jordabalken

Jordabalk (1970:994) innehåller centrala regler för fastighetsrätt, hyresrätt m.m. Konstverk som är platsspecifika, d.v.s. unikt skapade för en specifik miljö, definieras i enlighet med jordabalken, 2 kap. 2 §, som tillbehör till fastighet: ”Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna”. 324

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Ett byggnadsanknutet konstverk är skapat för en bestämd miljö i byggnaden, vanligen vid den tidpunkt byggnaden uppfördes eller vid ombyggnad, och verket är tänkt att ingå som fast tillbehör till byggnaden. Det är därför i regel fastighetsägaren som är juridisk ägare till byggnadsanknutna konstverk, om inte annat har överenskommits med dem som nyttjar byggnaden eller andra parter som t.ex. kulturförvaltningar eller liknande. Äganderätten är alltså tydligt definierad – ett platsspecifikt konstverk tillhör fastigheten och ska vid en eventuell försäljning följa med denna. Det är därför önskvärt att konstverket också är synligt i köpekontraktet, som i fallet med Rodhes verk i Östersund, eller finns med i fastighetens system- eller relationshandlingar. Här handlar det om att få fram en ny praxis, som i sig har stöd i jordabalken.

Kulturmiljölagen

I kulturmiljölagen, eller Kulturmiljölag (1988:950), fram till 2013-12-31 kulturminneslagen, eller Lag (1988:950) om kulturminnen m.m., finns bestämmelser som rör byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och kulturföremål. Den offentliga konsten omfattas inte, försåvitt den inte är en del av ett byggnadsminne eller en kyrklig inventarie. För byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och äldre kulturföremål finns skyddets innebörd och omfattning avseende vård och underhåll noggrant angivet, i syfte att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Länsstyrelsen är ansvarig för tillsyn och hur antikvarisk medverkan ska gå till och Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet. Genom lagrummet kan byggnader skyddas, som byggnadsminne eller kyrkligt kulturminne.

Skydd: Byggnadsminne Ett byggnadsminne är ”en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde” enligt kulturmiljölagen 3 kap. 1 §. Bestämmelserna om byggnadsminnen får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde, dock inte inventarier. I lagtexten nämns ordet byggnad. Riksantikvarieämbetet ger en utökad förklaring i sin webbaserade vägledning till länsstyrelserna för kulturmiljölagens tillämpning: ”Skyddet för den enskilda byggnaden kan gälla hela byggnaden eller begränsas till delar av den, t.ex. exteriören, fasaden, stommen, planlösningen, vissa rum, trapphus, den fasta inredningen eller ytskikt”, något som även öppnar upp för möjligheten att skydda ett enligt Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

325

jordabalken byggnadsanknutet konstverk. Om lagen någon gång har tillämpats för att förklara ett kulturhistoriskt värdefullt konstverk som byggnadsminne separat från fastigheten där det är placerat, har inte stått att finna inom ramen för denna publikation. Med ”synnerligen märklig” menas att byggnaden eller anläggningen ska ha ett högt kulturhistoriskt värde i ett nationellt perspektiv. En klassning som byggnadsminne ger som regel ett gott skydd mot förändringar av en byggnads exteriör, men ger inte ett lika starkt skydd av interiör byggnadsanknuten konst och konstnärlig gestaltning. Den offentliga byggnadsanknutna konsten är dock många gånger integrerad i byggnader som ännu inte är byggnadsminnesförklarade. Därför är kulturmiljölagen sällan tilllämpbar för att skydda offentlig byggnadsanknuten konst. Under de senaste åren har emellertid Riksantikvarieämbetet uppmärksammat länsstyrelserna på att 1900-talets offentliga kulturmiljöer ska beaktas inom ramen för kulturmiljösfären och en omvärdering av modernismens offentliga byggnader äger också rum. Detta är angeläget eftersom förändringar kan ske mycket snabbt i samband med renoveringar och rivningar av byggnader, platser och miljöer. Vem som helst, alltså även en privatperson, kan väcka frågan om att utse en byggnad eller anläggning till byggnadsminne. Ärendet handläggs då, som tidigare nämnts, av länsstyrelsen. Varje byggnadsminne får speciellt anpassade skyddsbestämmelser som reglerar på vilket sätt byggnaden ska vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras. Viktigt är förstås att dessa bestämmelser även omfattar den offentliga konsten. Vård och underhåll samt förändringsarbete kräver tillstånd av länsstyrelsen och den som äger ett byggnadsminne ansvarar för att det kulturhistoriska värdet inte går förlorat. En byggnadsminnesförklaring genererar inte sällan antikvariska merkostnader. Ägare kan därför få statligt stöd för underhåll och skötsel av byggnaden genom kulturmiljövårdsanslaget, vilket även kan sökas för värdefulla kulturfastigheter som inte är byggnadsminnen. Enskilda byggnadsminnen regleras i kulturmiljölagen 3 kap. och statliga byggnadsminnen i Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. Det är Riksantikvarieämbetet som genom en framställan till regeringen ger förslag på statliga byggnader som bör byggnadsminnesförklaras. Riksantikvarieämbetet har tillsyn över statliga byggnadsminnen, och dessa får inte förändras eller avyttras utan att Riksantikvarieämbetet har lämnat ett yttrande. I förordningen regleras även förändringar av värdefulla byggnader som ägs av staten men som inte är byggnadsminnen. Riksantikvarieämbetet ska upprätta en förteckning över sådana byggnader, utöva tillsyn över dem samt lämna råd till de myndigheter som förvaltar byggnaderna. I förordningens 6 § står vidare att: ”En fastighet som ägs av staten och som 326

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

representerar en viktig del av det nationella kulturarvet eller annars är av stort kulturhistoriskt värde skall förvaltas så att det kulturhistoriska värdet inte minskar. Regeringen beslutar, efter förslag från Riksantikvarieämbetet, vilka fastigheter som skall anses ha ett sådant värde och hur kulturvärdena skall skyddas.” Inom ramen för det moderna kulturarvet från 1900-talet är det angeläget att se över vilka byggnader som idag ägs av staten och innehåller kulturhistoriskt värdefulla konstverk som bör ges ett starkare skydd.

Skydd: Kyrkligt kulturminne De kulturhistoriska värdena i alla kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser som Svenska kyrkan ägde när kyrka och stat skiljdes åt år 2000 är skyddade enligt kulturmiljölagen 4 kap. De ska, enligt denna lag, vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Lagen omfattar de ”byggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar”, d.v.s. sådana som tillkommit eller förvaltats av Svenska kyrkan under statskyrkans tid. För de kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser som är uppförda eller tillkommit före utgången av 1939 gäller att det krävs tillstånd av länsstyrelsen vid väsentliga ändringar. En kyrka eller begravningsplats från tiden efter 1939 kan genom beslut av Riksantikvarieämbetet också omfattas av tillståndsplikt. I fallstudierna finns exempel på begravningskapell och även deras inventarier. Lagen räknar kapellen som kyrkobyggnader om de före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och vid samma tidpunkt ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar, vilket också beskrevs i samband med fallstudierna. Begravningsplatser definieras i Begravningslag (1990:1144) 1 kap. 1 § som områden eller utrymmen som är behörigen anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska. Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader, 12 §. I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen, bl.a. för att riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Skogskyrkogården i Stockholm, med Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell, stod klart för invigning 1940. Trots detta omfattas det (till skillnad från Ljusets kapell i Eslöv) av tillståndsplikt i enlighet med kulturmiljölagen 4 kap. 4 § genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Även en kyrkas inventarier är skyddade. Kyrkliga inventarier definieras som föremål vilka hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

327

kyrkotomt eller begravningsplats och som är avsedda för gudstjänstbruk och andra kyrkliga handlingar, inredning, utsmyckning, musikinstrument, äldre gravvårdar, minnesmärken m.m. De ska enligt kulturmiljölagen 4 kap. 6–10 § förvaras och vårdas väl – oavsett ålder och även om de inte förvaras i kyrkan. Det är även lag på att församlingen ska föra förteckning över sina inventarier och utse två personer som är ansvariga för denna. Länsstyrelsen ska veta vilka de ansvariga är och även ha en kopia på förteckningen. Stiftet ska åtminstone vart sjätte år kontrollera att alla föremål i förteckningen finns kvar och även då ha kontakt med länsstyrelsen. Vidare krävs det tillstånd från länsstyrelsen om förtecknade inventarier ska avyttras, avföras, flyttas, repareras eller konserveras. Det sistnämnda får inte ske så att det kulturhistoriska värdet minskas. Länsstyrelsen kan, enligt lag, besluta att ett föremål ska tas upp i förteckningen. Detsamma gäller för föremål på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun (som världsarvet Skogskyrkogården, ägd av Stockholms kommun). Enda skillnaden är att kommunen istället för kyrkan ansvarar för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen.

Miljöbalken

Miljöbalk (1998:808) reglerar lagstiftning inom miljöområdet, i syfte att skydda naturen och samtidigt ge människan rätt att ansvarsfullt förvalta, förändra och bruka den. Lagstiftningen ”syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö” (1 §). Den första av miljöbalkens 7 delar innehåller tillämpningsområde, övergripande regler och bestämmelser som gäller för alla områden där miljöbalken är tillämpbar. I 3 kap. 6 § hanteras grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden. Här hanteras även områden som är av riksintresse för kulturmiljön: Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

328

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Skydd: Riksintresse för kulturmiljövården Ett riksintresse för kulturmiljövården är alltså ett område av nationellt intresse. Riksintressen beslutas i dialog mellan stat och kommun och redovisas i kommunernas översiktsplan. Riksintressen bevakas av länsstyrelsen och får inte skadas påtagligt, exempelvis vid nya byggprojekt. I Stockholm är bl.a. Skogskyrkogården klassat som riksintresse liksom hela innerstaden. Även flera av de städer som är aktuella i fallstudierna är klassade som riksintressen, som Eslöv, Gävle, Helsingborg, Karlstad stadskärna och Kiruna stad, Solna, Umeå, Västerås och Östersund. Riksintresset är som framgår inget skydd för den offentliga konsten i sig, utan för det område av vilket konsten är en del. Cirka 1 700 områden i Sverige är klassade som riksintressen för kulturmiljövården och finns lätt tillgängliga på Riksantikvarieämbetets hemsida tillsammans med miljöbeskrivningar. Utöver riksintressen för kulturmiljövård klassificeras kulturhistoriskt intressanta miljöer i klasserna ”regionalt intresse för kulturmiljövård” och ”lokalt intresse för kulturmiljövård”.

Plan- och bygglagen

Plan- och bygglag (2010:900), PBL, reglerar planläggning av mark, vatten och byggande och tillhör den offentligrättsliga disciplinen av juridik. ”Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer” (1 §). PBL vänder sig till alla kommuner, och innehåller bestämmelser om översiktsplan, detaljplan, bygglov, byggtillsyn och byggnadsnämndernas verksamhet. Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och ska samverka med kommunerna i deras planläggning. Boverket har den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i landet. Kommunerna kan enligt lag hävda skydd för kulturhistoriska och konstnärliga värden, och här blir bestämmelser för konst i offentlig miljö aktuella: Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas. (2 kap. 6 §)

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

329

I en detaljplan får kommunen bestämma hur allmänna platser som är särskilt värdefulla från [ingen annan] historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt ska skyddas och hur allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för ska användas och utformas. (4 kap. 8 §) Med områdesbestämmelser får kommunen endast reglera 1. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse, […] om det behövs för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt Miljöbalken 3 eller 4 kap., 2. användningen och utformningen av mark för gemensam användning och, i samband med det, skydd för sådan mark som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. (4 kap. 42 §) En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas. […] ska tillämpas också på 1. anläggningar […] 2. tomter i de avseenden som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser, 3. allmänna platser, och 4. bebyggelseområden. (8 kap. 13 §) Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning […] i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt. (8 kap. 14 §) Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar tillvara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden. (8 kap. 17 §) Rivningslov ska ges för en åtgärd som avser en byggnad eller byggnadsdel som inte […] bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. (9 kap. 34 §) Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt ska det alltså skyddas och underhållas så att de särskilda värdena bevaras. Flera av fallstudiernas konstverk finns i byggnader som ägs och förvaltas av kommuner, och här är således PBL tillämplig. Det gäller exempelvis Lögarängsbadet i Västerås, Skogskyrkogården i Stockholm (som även klassats som riksintresse för 330

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

kulturmiljövården och som världsarv), bostadsområdet Övre Thule i Kiruna och skolorna i Helsingborg, Landskrona och Sollefteå.

Skydd: Q-, q- och k-märkning I detaljplanen har kommunerna möjlighet att skydda kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer genom Q- eller q-märkning. Tidigare betecknades kulturhistoriska miljöer med bokstaven ”k” på planer och kartor och på topografiska kartan betecknas kulturhistoriskt märkliga byggnader fortfarande med karttecknet ”K”. Ofta kallas det som utpekas som kulturhistoriskt intressant eller värdefullt just för ”k-märkt”, ett allmänt använt samlingsbegrepp för många olika typer av lagskydd som byggnadsminne, kulturreservat och q-märkning. Begreppet k-märkning finns dock inte i den lagstiftning som används för att skydda bebyggelse. Kommuner kan också göra bevarandeplaner, där hus eller miljöer beskrivs som kulturhistoriskt intressanta, dock utan att vara skyddade. Q-märkning är en bestämmelse om hur en byggnad eller ett område får användas och innebär att byggnadens funktion ska vara anpassad till dess kulturvärden. Den säger ingenting om ändamålet är bostäder, kontor, butiker eller annat, så länge bevarandet av byggnaden inte motverkas, och innebär inget rivningsförbud i sig. q-märkning i kombination med index (stor bokstav) betecknar att byggnaden är särskilt kulturhistoriskt värdefull och inte får förvanskas. Det är det starkaste skydd en byggnad kan få i en detaljplan och finns exempelvis för de fastigheter som färgsatts av Pierre Olofsson i fallstudien från Övre Thule, Kiruna. Vad beslutet innebär preciseras med skyddsbestämmelser på plankartan. Dessa kan reglera sådant som vanligtvis inte är bygglovspliktigt, som interiörer eller hur underhåll ska utföras. Ett gement k i kombination med index betecknar att befintliga byggnader endast får förändras med varsamhet vad gäller bygglovspliktiga ärenden, exempelvis vilken kulör en byggnad ska målas i eller hur fönstren ska se ut. Bestämmelserna kan t.ex. inte innebära krav på att originaldetaljer bevaras, men de kan styra hur detaljerna får se ut om de ändras. Till skillnad från skyddsbestämmelser föreskriver inte varsamhetsbestämmelser att något ska bevaras, utan tydliggör vilka karaktärsdrag och värden hos byggnaden som varsamheten ska inriktas på.

Upphovsrättslagen

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger konstnären ensamrätt att tillåta eller förbjuda vissa åtgärder med avseende Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

331

på verket under sin livstid och 70 år efter dödsåret. Lagen ger konstnären ekonomiska såväl som ideella rättigheter. Upphovsrätten föreskriver (1 kap. 3 §), vilket också gäller ägare av offentlig konst, att: ”Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.” Med litterärt eller konstnärligt verk menas egentligen varje verk på det litterära och konstnärliga området oavsett i vilken form det uppträder.336 Verket måste dock vara unikt, d.v.s. vara resultatet av en intellektuellt skapande insats. Upphovsrätten uppkommer i samma ögonblick som verket har skapats, varken registrering eller copyrightmärkning behövs. Med ekonomiska rättigheter menas rätten att bestämma över varje form av mångfaldigande eller kopiering av verket och rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Dessa rättigheter gäller verket i både ursprunglig och ändrad form, t.ex. en bearbetning. De ekonomiska rättigheterna kan överlåtas till andra som därmed blir ägare till rättigheterna i fråga. Med ideella rättigheter menas dels rätten att bli namngiven i samband med verket, dels rätten att motsätta sig att verket används på ett sätt eller i ett sammanhang som är kränkande för upphovspersonens litterära eller konstnärliga anseende. Eftersom upphovsrätten är en civilrättslig rättighet är det i första hand den enskilde upphovspersonen som har att ingripa mot intrång. Men det allmänna kan också ingripa, och om det finns ett allmänintresse i fallet kan åtal ske även utan angivelse. Upphovspersonen/den drabbade kan begära skadestånd, yrka på vitesföreläggande mot olovligt utnyttjande, förstöring av olovliga exemplar etc. Uppsåtliga eller grovt oaktsamma intrång kan bestraffas med böter eller fängelse i högst två år. Men eftersom det är upphovspersonen själv, eller de som äger upphovsrätten om upphovspersonen är avliden, som främst måste bevaka förändringar av offentliga konstverk är lagen inte direkt tillämpbar för antikvariska myndigheter eller dem som har tillsyn över offentliga konstverk. Eftersom verk kan nyttjas oberoende av nationella gränser finns det flera internationella överenskommelser inom området, och de flesta länder är medlemmar av dessa system. Inom EU finns särskilda direktiv kring upphovsrätt och Sverige har också undertecknat UNESCO-konventioner inom kulturområdet: världskonventionen om upphovsrätt (1952) och världskonventionen om upphovsmannarätt, reviderat i Paris 1971 (1971). Även om fastighetsägaren alltså enligt lag inte får förändra ett konstverk så att upphovspersonen kränks verkar det finnas få rättsfall där sådana ärenden har prövats. Kränkning är ett svårdefinierat begrepp som kan spänna över allt från förändring av rum, som runt Lennart Rodhes Paket i långa banor i Östersund, till partiell förändring, som vid Endre Nemes Marmorintarsia i Göteborg eller hel övermålning, som i fallet med Randi 332

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Fishers muralmålning i Landskrona. Ändringen, eller den eventuella kränkningen, ska vägas mot de förändringar och behov som samtiden har. Värt att notera är också att upphovsrättslagen inte är något skydd mot total förstörelse av ett konstverk. Att ett konstverk är offentligt förändrar inte de grundläggande rättigheter som upphovspersonen till verket har, som t.ex. rätten att framställa fler exemplar av det. Begreppet mångfaldigande innefattar i upphovsrättsliga sammanhang varje form av återgivning av verket, också i annan form eller med annan teknik. Ett offentligt konstverk är alltså skyddat mot mångfaldigande både som skiss och som utfört verk. Denna rätt omfattar även återgivande av verket i varje framställningssätt, som fotografi eller annan avbildning. Det finns emellertid några speciella regler som gör att offentlig konst i vissa hänseenden har ett lägre skydd än andra verk. En viktig regel i detta sammanhang finns i upphovsrättslagen 24 § punkt 1. Där föreskrivs att konstverk får avbildas ”om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus”, d.v.s. under bar himmel. Med stadigvarande placering menas att verket måste vara fast förenat med marken eller sitt underlag. Paragrafen gäller inte om konstverken är placerade på allmän plats inomhus, eller i byggnader även om dessa är tillgängliga för allmänheten, som kyrkor, museer och liknande. I 24 § står också att ”byggnader får fritt avbildas”, vilket innebär att en byggnads yttre och inre får avbildas exempelvis genom fotografering. Ett verk får alltså inte ändras utan upphovspersonens samtycke, åtminstone inte om resultatet kan anses vara kränkande. Det finns dock ett undantag, vilket beskrivs i lagens 26 c §: ”Ägaren till en byggnad eller ett bruksföremål får ändra egendomen utan upphovsmannens samtycke.” Det är m.a.o. tillåtet att bygga om en fastighet utan att kontakta den arkitekt som en gång ritade byggnaden medan dess eventuella byggnadsanknutna konstverk omfattas av lagens 1 kap. 3 § som citerades inledningsvis.

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

333

Internationella kulturarvsöverenskommelser

Det finns en rad internationella överenskommelser inom kulturområdet som på olika vis har bäring på byggnadsanknuten konst. Det starkaste internationella instrumentet är konventionen, som är en juridiskt bindande internationell överenskommelse mellan stater och/eller organisationer. Konventioner utarbetas vanligen av internationella organisationer som FN och Europarådet. I samband med att ett land ställer sig bakom skrivningen kan konventionens åtaganden införas i nationell lagstiftning. Till skillnad från konventionen är inte deklarationer och rekommendationer juridiskt bindande utan har mer politisk betydelse eller sätter fokus på en ny fråga. De flesta internationella kulturarvsöverenskommelser har initierats av de organisationer som bildades efter andra världskriget: UNESCO (the United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, bildat 1945 inom FN), ICOM (the International Council of Museums, 1946), ICCROM (the International Center for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property in Rome, 1956) och ICOMOS (the International Council of Museums and Sites, 1964). Av dessa är UNESCO och ICCROM s.k. GO:s (governmental, eller snarare intergovernmental, organisations), d.v.s. statliga/politiska organisationer, och ICOM och ICOMOS NGO:s (non-governmental organisations) d.v.s. icke-statliga/icke-politiska organisationer. Ämnen som tas upp i de internationella kulturarvsöverenskommelserna är definitioner av begrepp, värdefrågor och hot relaterade till kulturarvet, vikten av information och utbildning, integration av skyddet av kulturarvet i den fysiska planeringen, samarbeten internationellt samt lagstiftning och ekonomiskt stöd. Kulturarvsöverenskommelserna kan röra allt från monumentens vård (Venedigdokumentet, 1964, ICOMOS) eller upphovsrätt (världskonventionen, 1952, UNESCO) till det immateriella kulturvärdet och frågor som autenticitet (Naradokumentet, 1994, ICOMOS) och skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar (2005, UNESCO). Ofta är det olika aspekter av kulturella värden som ska skyddas, och vikten av kulturarvets betydelse för plats och identitet betonas. Vid en genomläsning av kulturarvsöverenskommelser (deklarationer, rekommendationer, konventioner) träder bilden av den globala histo334

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

riska samhällsutvecklingen fram: från det sena 1800-talets skydd för antika byggnader, 1930-talets skydd av historiska monument, 1950-talets skydd för kultur i händelse av väpnad konflikt och för arkeologiska utgrävningar, 1960-talets skydd mot olaglig handel med kulturföremål, 1970-talet, där frågor kring natur, turism och lös egendom diskuteras, 1980-talets debatt om olika nationers kulturmiljöer, 1990-talets diskussioner om immateriella värden, ursprungsbefolkningars rättigheter till sitt kulturarv och kulturarv under vattenytan, till 2000-talet med biologisk och kulturell mångfald och europeiska landskapskonventionen. Jämfört med de tidigaste skrivningarna tar de senare upp aspekter som ökad delaktighet av olika grupper i samhället, fler ämnesområden (bruk, förvaltning, hantverk, miljö, natur etc.) och fler värdebegrepp (andligt, immateriellt, socialt m.fl.). Ingen av kulturarvsöverenskommelserna är specifikt inriktad på konstnärliga värden eller offentlig konst, utan konventionernas betydelse ligger dels i hur kulturarvet beskrivs och viktas, dels i det faktum att det är frågan om internationella överenskommelser. Men i flera av dessa dokument betonas det juridiska skyddet av kulturarvet, och vidare definitioner av termer, information till och utbildning av allmänheten, vikten av kontinuerligt underhåll, politisk handling och finansiella investeringar samt tvärvetenskapliga angreppssätt, vilka samtliga kan vara av intresse för förvaltning av konst i offentlig miljö. Exempelvis poängteras redan 1931 i Atendokumentet att kunskap och intresse från samhällets sida är vitalt för att kunna skydda kulturarvet. Här betonas också respekt för originalet och att lagstiftningen måste vara anpassad till lokala förhållanden. Venedigdokumentet från 1964 betonar vikten av regelbundet och korrekt underhåll (huvudsakligen gällande byggnader). I UNESCO:s Recommendation Concerning the Preservation of Cultural Property Endangered by Public or Private Works (1968) betonas lagstiftningens och det finansiella stödets betydelse för bevarande och vikten av tvärvetenskapligt samarbete mellan olika yrkesgrupper. En annan UNESCO-rekommendation, Recommendation concerning the Safeguarding and Contemporary Role of Historic Areas (1976), gäller bevarande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och deras roll i samtiden. Här uppmanas medlemsländerna att upprätta verksamhetsprogram och skyddsplaner samt att i sin lagstiftning ta hänsyn till de kulturhistoriskt värdefulla områdenas behov av skydd och restaurering. Vikten av stadsplanering, forskning och internationellt samarbete framhålls. ICOMOS Sverige har, tillsammans med Svenska kyrkan och Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, initierat ett arbete kring ett svenskt kulturvårdsdokument på basis av det s.k. Burradokumentet som togs fram 1977–79 i Australien. Syftet är att få en gemensam utgångspunkt och ett verktyg inom dagens kulturmiljövård i Sverige, för hur förvaltningen av kulturhistoriskt viktiga platser bör gå till, särskilt rörande frågan om ökad delaktighet i kulturarvsarbetet. Avsikten är att åstadkomma ett dokument Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

335

till hjälp för bästa möjliga hantering av kulturmiljön, vilket kan fungera som komplement till de internationella dokument som finns eller är under utveckling.337 Europarådet verkar genom att skapa och utfärda konventioner som medlemsländerna på frivillig väg kan välja att ansluta sig till. Europarådet, som är en mellanstatlig organisation, saknar i regel möjlighet att direkt påverka en stats agerande genom att utfärda ekonomiska eller politiska sanktioner. Dess inflytande ligger snarare på ett etiskt plan och Europarådet har därför ibland beskrivits som Europas moraliska auktoritet. Farokonventionen, Framework Convention on the Value of Cultural Heritage for Society, är den senaste i raden av kulturkonventioner från Europarådet och trädde i kraft den 1 juni 2011. Den handlar inte om hur eller varför det förflutnas lämningar ska bevaras utan utgår från idén att kulturarv är något som måste förstås som en respons på, eller i relation till, samhälleliga förändringar och behov. Farokonventionen är en ramkonvention, d.v.s. innehåller inga bindande krav utan ska snarare ses som ett inriktningsdokument där varje part väljer vilken väg som passar dem bäst i relation till befintlig lagstiftning och den politiska situationen i landet.338 En av de mer allmänt kända av UNESCO:s konventioner är världsarvskonventionen, Konventionen om skydd för världens kulturoch naturarv, Protection of the World Cultural and Natural Heritage, från 1972. För att ett minne ska upptas på listan måste det uppfylla en rad kriterier som finns i konventionen och ha ”enastående universellt värde”. Ett kulturobjekt ska exempelvis vara i) ett mästerverk skapat av människan, ii) ett arkitektoniskt stilbildande byggnadsverk, iii) en miljö med anknytning till idéer eller trosföreställningar av universell betydelse eller iv) ett framstående exempel på traditionell livsföring som är representativ för en viss kultur. Skogskyrkogården, med bl.a. Sven X-et Erixsons fresk som beskrivs bland fallstudierna, är ett av Sveriges 14 världsarv. Den antogs som världsarv på kriterierna ii) och iv) med motiveringen: ”Skogskyrkogården är ett framstående exempel på hur arkitektur och ett formgivet kulturlandskap från vårt århundrade sammansmälts till en kyrkogård. Denna skapelse har haft stort inflytande på utformningen av kyrkogårdar i hela världen.” Sverige undertecknade världsarvskonventionen 1985 och har därmed – bland flera än 180 andra nationer – frivilligt åtagit sig att skydda de egna världsarven för all framtid, och ska därmed också stödja andra länder i deras ansträngningar för att ta hand om sina världsarv.339 Till varje konvention finns en kontrollmekanism som innebär att de länder som skrivit på konventionen regelbundet ska rapportera om hur landet arbetar med konventionen och uppfyller villkoren i den.340 För Skogskyrkogården följs världsarvet upp av ett världsarvsråd med representanter från länsstyrelsen, Stadsmuseet i Stockholm och Stockholms kyrkogårdsförvaltning, som ser till att det utvecklas i enlighet med UNESCO:s intentioner. 336

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Etiska aspekter

Vid sidan av Europarådet, som tidigare beskrivits som Europas moraliska auktoritet, finns en rad organisationer med etiska aspekter på förvaltning av offentlig konst i egenskap av kulturarv. Ordet ”etik” härleds från det grekiska ”ethos”, sed eller sedelära. Etiken är moralens teori i den mening att man i etiken analyserar, kritiskt granskar och systematiserar de principer som vi använder för att legitimera vårt handlande. Etiken ställer frågor om normer och värderingar, vad som är rätt – eller fel. Etik handlar om att bygga upp, stimulera och hålla vid liv en medvetenhet och en diskussion om hur man bör handla. Arkitekter, byggnadsantikvarier och konservatorer är exempel på yrkesgrupper inom förvaltningsområdet som har sin egen yrkesetik vilken definierar etiskt handlande, det man gör eller det man underlåter att göra. Yrkesetik kan även gälla konstnärligt utövande.341 Som medlem i en organisation eller grupp förbinder man sig att arbeta efter de etiska regler som organisationen instiftat. Vad gäller yrkesetiska koder inom kulturarvsförvaltning är ICOM:s etiska regler de som ojämförligt flest arbetar efter – nästan 30 000 individuella och institutionella medlemmar i 137 länder. ICOM Code of Ethics for Museums antogs 1986 och reviderades 2004. De etiska reglerna återspeglar principer som är allmänt accepterade av det internationella museisamfundet. Reglerna fungerar som den minimistandard för uppträdande och arbetsprestation för professionell personal på museer runt om i världen som de rimligtvis bör sträva efter att uppnå och formulerar också vad allmänheten bör kunna förvänta sig av dem som arbetar på museerna. Som konstateras i svenska ICOM:s nyligen reviderade etiska riktlinjer: ”Regler för museers arbete ger möjlighet till en yrkesmässig självreglering inom ett samhälls-område där lagstiftning på nationell nivå varierar och långtifrån alltid är konsekvent.”342 Etiska problem uppstår när intressen, värden eller etiska principer kommer i konflikt med varandra. Inom den kulturvårdande processen kan Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

337

det gälla om en åtgärd ska utföras, vad och hur mycket, med vilken metod och vilka material. Det kan även gälla upphovsrättsliga frågor, som när en ägare önskar en bevarandeåtgärd i strid med upphovsmannens vilja. Placering eller omplacering av offentliga konstverk är en annan fråga, liksom hur de ska bevaras och vem som har rätten att bestämma. Andra etiska frågor kan gälla konstens innehåll. Etiska överväganden handlar i hög grad om att hitta en rimlig balans mellan olika intressen som alla kan vara legitima. Med etiskt förhållningssätt avseende förvaltning av offentlig konst menas hur denna förvaltning relaterar sig till olika värden, vilka kan skifta beroende på tid och plats. De kan även påverka vad man väljer att förvalta eller vad man underlåter att göra. Det är därför viktigt att ha ett ordentligt kunskapsunderlag om det som ska förvaltas och göra en noggrann etisk analys innan man fattar beslut om vad som ska ske, när och på vilket sätt. Även om vissa frågor som rör etik måste regleras formellt handlar etik inte om lagar och regler. Lagar respektive vad som allmänt ses som etiskt eller oetiskt handlingsätt är inte samma sak. Det kan exempelvis anses vara oetiskt av fastighetsägaren att riva Birgit Broms verk Östersjöfiskar på Rindö för att kunna bygga om rummet, men det finns inget stöd för att detta är olagligt i upphovsrättslagen. Det är inte heller givet att samma fastighetsägare, även om den gör sitt yttersta för att bibehålla verket i byggnaden, kan få ett bidrag till detta, trots att det ligger i det allmännas intresse och skulle kunna försvaras genom plan- och bygglagen.

338

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

Ekonomiskt stöd för kulturarvets bevarande

Det finns stora skillnader mellan ägares ekonomiska möjligheter att förvalta offentlig konst som kulturarv. Vissa större fastighetsbolag har goda resurser att själva förvalta sina byggnader med tillhörande konstverk och har även utvecklade organisationer och system för detta – men det gäller långt ifrån alla. Flera av de tillfrågade säger att möjlighet att söka ekonomiskt stöd för underhåll av de offentliga konstverken i flera fall hade bidragit till bevarande. Det gäller i synnerhet vid de tillfällen när en fastighet ska byggas om eller rivas, inte för kontinuerlig vård och tillsyn. De ekonomiska villkoren skiljer sig mellan de olika fastighetsbolagen, och det finns idag inga förutsättningar att utjämna dessa skillnader med möjligheter att ansöka om medel för konservering eller restaurering. Den möjlighet som trots allt står till buds genom kulturmiljövårdsanslaget är sällan använd och förutsätter dessutom i sin nuvarande skrivning att verket inte flyttas från sin plats. De konstverk som måste flyttas för att kunna bevaras, om fastigheten ska rivas eller byggas om, omfattas alltså inte – vilket exempelvis gäller Birgit Broms konstverk Östersjöfiskar i den tidigare militärmatsalen på Rindö. Bland fallstudierna finns också Randi Fishers muralmålning som målades över någon gång under senare delen av 1900-talet. Konstverket är placerat i en fastighet som är i bruk och där inga planer på förändringar eller rivningar föreligger. Men frågan, som också ställdes i samband med fallstudien, är om fastighetsägaren Landskrona stad har de ekonomiska resurserna och tillräckligt med intresse för att frilägga och återställa väggen. Så länge konstverket var i statlig ägo hade staten tillsynsansvar, men nu är verket och dess bevarande en kommunal fråga. Kommunens kassa är ansträngd och man har från stadens håll gett uttryck för önskan att det fanns bidrag att söka för att möjliggöra en konservering. Båda fallstudierna, Broms och Fisher, visar på vikten av att myndigheter i framtiden kan ge ekonomiskt stöd till återställande av nationellt betydelsefulla offentliga konstverk. Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

339

För att vårda och bevara kulturarvet finns det statliga bidrag som kan komma ifråga, kulturmiljövårdsanslaget och den kyrkoantikvariska ersättningen.

Kulturmiljövårdsanslaget

Kulturmiljövårdsanslaget, anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård, är kulturmiljövårdens viktigaste ekonomiska styrmedel. Riksantikvarieämbetet fördelar årligen ca 240 miljoner kronor för kulturmiljöinsatser, i huvudsak som en klumpsumma till landets respektive länsstyrelser, vilka i sin tur fördelar anslaget vidare i form av bidrag till olika organisationer, verksamhetsutövare och privatpersoner. Länsstyrelserna bestämmer alltså själva hur pengarna ska fördelas. Vad kulturmiljövårdsanslaget kan användas till regleras av Förordning (2010:1121) om bidrag till kulturmiljövård, Förordning (2002:920) om bidrag till arbetslivsmuseer och Riksantikvarieämbetets årliga fördelningsbeslut och regleringsbrev samt kulturmiljöområdets verksamhetsmål.343 Anslaget används huvudsakligen till vård och tillgängliggörande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer som byggnader, landskap och fornlämningar. Därutöver används det till bildande av kulturreservat och byggnadsminnen, framtagning av regionala och kommunala kunskapsunderlag och vissa arkeologiska åtgärder. Sammanlagt fördelas årligen medel till ca 2 000 olika miljöer eller projekt. Grundregeln för bidragsberättigande enligt bidragsförordningen är att det ska täcka kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av byggnadsminnen, bebyggelse i kulturreservat och bebyggelse som är av riksintresse för kulturmiljövården. Med kulturhistoriskt motiverade kostnader ska förstås den del av kostnaden som utgör skillnaden mellan att erhålla en viss funktion utan att kulturhistoriska hänsyn tas, och en dyrare kulturhistoriskt inriktad åtgärd med exempelvis de traditionella metoder och material som använts vid utförandet. Ofta täcker bidraget bara en del av de kulturhistoriska kostnaderna. I första hand prioriteras den skyddade bebyggelsen, d.v.s. byggnader och miljöer som är byggnadsminnen enligt kulturmiljölagen. Bidrag lämnas bara om det kan antas att miljöns kulturhistoriska värden kommer att bevaras för framtiden. Vid bidragsgivning ska även beaktas att miljön och dess kulturhistoriska värden görs tillgängliga för allmänheten. Det finns också krav på fastighetsägarens egen insats och möjlighet att långsiktigt upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning av de kulturhistoriska värdena. Ekonomiskt stöd utgår inte till kulturhistorisk bebyggelse som förvaltas av statliga myndigheter eller till objekt som kan erhålla kyrkoantikvarisk ersättning. Ingen av fallstudierna är byggnadsminne, vilket inte är helt ovanligt 340

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

för byggnader från 1900-talet. Det kan kanske förvåna att varken Kaknästornet eller Stockholms stadsbibliotek är byggnadsminnen, båda för sin tid emblematiska byggnader. De har därmed inte förutsättningar att komma i första rummet vid en eventuell ansökan om kulturmiljövårdsbidrag. Flera av fallstudierna återfinns i en miljö som är eller har varit under kraftig förändring och där bidrag skulle kunna hjälpa till att bevara konstverket. Exempel på det är skolorna i Tomteboda och Landskrona med verk av Olle Adrin respektive Randi Fisher, liksom den nu tomma matsalen på Rindö med verk av Birgit Broms. Det borde, generellt sett, vara möjligt att söka bidrag även för förvaltning av byggnadsanknuten konst enligt handboken för länsstyrelsernas handläggning som Riksantikvarieämbetet har gett ut: ”Bebyggelse kan utgöras av bebyggelsemiljöer, byggnader och andra anläggningar. Bidrag får även lämnas till vård av andra värdefulla kulturmiljöer som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som har särskild lokal eller regional betydelse.”344 Vid en rundringning till några länsstyrelser visar det sig att inga ansökningar har inkommit som rör vård av byggnadsanknuten offentlig konst. Däremot skulle man överväga bidragsfördelning om ansökningar kom in, beroende på hur de sammanvägdes med övriga ansökningar. För flera av fallstudierna borde bidrag kunna utgå. Det är då angeläget, enligt ovan, att konstverket är tillgängligt för allmänheten – i flera av fallstudierna är allmänhetens tillgång begränsad. För konstverk som behöver flyttas, exempelvis vid hot om destruktion som Östersjöfiskar av Birgit Broms, är det kanske tveksamt om bidrag skulle komma ifråga. Ur handboken: ”Nedmontering och flytt av en byggnad av museala skäl kan t.ex. innebära att den på ett avgörande sätt förlorar en del av sitt kulturhistoriska värde, eftersom det ofta ligger ett värde i att en byggnad ligger just på den plats där den en gång uppfördes. För att en flyttad byggnad ska komma i fråga vid bidragsgivning krävs därför att andra värdekriterier väger desto tyngre.” Snarare är det de särskilda satsningarna, ibland på Riksantikvarieämbetets initiativ, som kan vara viktiga i det pågående förändringsarbetet avseende förvaltning och tillsyn av offentlig konst. Satsningarna har bl.a. varit inriktade mot storstädernas kulturmiljöer samt industrisamhällets och det moderna samhällets kulturarv. De har stor betydelse för det moderna kulturarvet och uppmärksamheten på detta. Ett exempel på en sådan särskild satsning är samverkansprojektet Människors mötesplatser 2011. Riksantikvarieämbetet betonar att såväl det historiska som det moderna kulturarvet måste värnas som en tillgång för dagens och kommande generationer och beskriver samverkansprojektet sålunda: Platser som gett utrymme för människors möten är utsatta för ett stort förändringstryck idag, i synnerhet i städer och tätorter. Öppna platser förtätas. Miljöer där människor samlats för olika aktiviteJuridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

341

ter, kulturella såväl som politiska, omvandlas, individualiseras och kommersialiseras. Alla medborgare har inte längre tillgång till dessa platser. Dessa offentliga mötesplatser har vanligen en lång historia och ett rikt kulturarv. Byggnader, anläggningar och konstverk av hög kvalitet har finansierats av det allmänna och ideella krafter. Det handlar om rum där människor samlas som exempelvis torgmiljöer, parker och trädgårdar och folkrörelsernas platser. Det är viktigt att uppmärksamma dessa miljöers historia och kvaliteter så att de kan tas tillvara och fortsätta brukas som mötesplatser, men kanske i nya sammanhang.345 Några länsstyrelser har under senare år lämnat medel för projekt relaterade till offentlig konst, som Jämtlands län och Västmanlands län. I Jämtland har inventering skett av den arkitekturbundna offentliga konsten med särskilt fokus på platser som inte längre är tillgängliga för allmänheten, som nerlagda industrimiljöer. I Västmanland, där arbete med offentlig konst bedrivits systematiskt sedan flera år, sker en inventering av den arkitekturbundna konsten i ett vård- och underhållsperspektiv. Riksantikvarieämbetet följer upp kulturmiljövårdsanslagets användning. Det sker genom länsstyrelsernas skriftliga redovisning om anslagets användning och effekter, särskilda uppföljningsmöten och ett datasystem där länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet registrerar alla beslut om bidrag. Därefter återrapporteras till regeringen vilka prestationer som utförts med finansiering ur anslaget tillika med en bedömning av vilka effekter dessa haft. I myndighetens Rapport om 28:26-anslagets användning åren 2000–2004. Återrapportering enligt 2005 års regleringsbrev, beskrivs de goda effekterna av kulturmiljövårdsanslagets användning inom satsningen Det moderna samhällets kulturarv: ”tyngdpunkten ligger dock fortfarande i ett bevarat och försvarat kulturarv även om arbetet för målet om en hållbar samhällsutveckling har utvecklats starkt”. Riksantikvarieämbetet konstaterar också att ”även om anslagsnivån höjs och kulturmiljöområdet förstärks, behövs en översyn av hur andra ekonomiska styrmedel och sektorer kan bidra till att målen för kulturpolitiken och kulturmiljöområdet nås”.346

Kyrkoantikvarisk ersättning

Som tidigare beskrivits i kapitlet om Svenska kyrkan som beställare, ägare och förvaltare är samfundet skilt från staten sedan 2000 då beslut togs om statskyrkans avskaffande. Det innebär att Svenska kyrkan nu är ansvarig för den största sammanhållna delen av det svenska kulturarvet, som i 342

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

december 2010 omfattade 3 384 kyrkobyggnader varav 2 956 kyrkor omfattades av tillståndsplikt enligt kulturmiljölagen. För att kunna ta detta ansvar får Svenska kyrkan viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade merkostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena – de kyrkobyggnader, kyrkotomter, begravningsplatser och kyrkliga inventarier som omfattas av kulturmiljölagen 4 kap. – s.k. kyrkoantikvarisk ersättning. Denna antikvariska ersättning är samtliga medborgares ersättning till Svenska kyrkan för att kyrkornas kulturhistoriska värden ska upprätthållas och göras tillgängliga för alla. Den ska fördelas så att största möjliga bevarandeeffekt uppnås. Statens målsättning med överenskommelsen var att förutsättningarna för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena inte skulle försämras efter relationsändringen.347 Svenska kyrkan ska svara för att den har tillgång till erforderlig kompetens i frågor som rör de kyrkliga kulturminnenas förvaltning. Svenska kyrkan ska, enligt kulturmiljölagens formuleringar, vårda och underhålla kyrkobyggnaderna, begravningsplatserna och kyrkotomterna, så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Församlingen ansvarar också för att en förteckning över inventarier av kulturhistoriskt värde upprättas samt att de förvaras och vårdas väl. Genom ersättningen har statliga medel ställts till Svenska kyrkans förfogande för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnen som omfattas av kulturmiljölagen och därmed har ersättningen också bidragit till en kunskapsuppbyggnad som inte tidigare bedrivits. Den kyrkoantikvariska ersättningen är exempel på att staten fortsatt tar ett stort ansvar för bevarandet av det kyrkliga kulturarvet och har engagemang i de kyrkliga kulturmiljöerna, något som alltså alla medborgare bidrar till genom skattsedeln. Den kyrkoantikvariska ersättningen fördelas på Svenska kyrkans nationella nivå, vilken beslutar om ersättningsramarna mellan stiften. Stiftsstyrelserna beslutar i sin tur om kyrkoantikvarisk ersättning på grundval av församlingarnas ansökningar inom respektive region. Varje beslut om fördelning ska föregås av samråd med myndigheter inom kulturmiljöområdet. Riksantikvarieämbetet ska ges tillfälle att yttra sig över fördelningen mellan stiften och respektive länsstyrelse inom stiftet. Från länsstyrelserna måste tillstånd hämtas för tillståndspliktiga arbeten, och dessa har också ett tillsynsansvar vad gäller utförandet. Länsstyrelserna har även möjlighet att ställa villkor på dokumentation i beslutet. De regionala museerna kan delta i arbetet genom att tillhandahålla sina arkiv, bistå med råd och ibland med praktiskt arbete som inventering, konserveringsprogram och utförd konservering. Sistnämnda praktiska arbete utförs också till stora delar av privata konsulter och konservatorer. Utfört uppdrag redovisas vanligen genom en antikvarisk rapport, tillgänglig genom länsstyrelsernas kyrkoarkiv med handlingar kopplade till handläggningen, RiksantikvarieJuridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

343

ämbetet, de regionala museernas arkiv och församlingen. De analoga arkiven är i första hand topografiskt ordnade – exempelvis är det antikvarisktopografiska arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet ordnat efter landskap och socken, länsstyrelsernas arkiv sorterar efter län och kyrkans efter stift. Det kan noteras att en samordning mellan arkiven saknas, åtminstone för den del som inte är digitaliserad. Även om den kyrkoantikvariska ersättningens användning dokumenteras och redovisas finns inte något krav på motprestation i stil med registrering i Bebyggelseregistret, för samlad och allmänt tillgänglig (ny) kunskap. Sedan 2002 har 1,9 miljarder kronor utbetalats av staten till Svenska kyrkan för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. För 2011, med dispositionstid 2011–12, har stiften och kyrkans nationella nivå, genom beslut av Kyrkostyrelsen den 21 juni 2010, tilldelats en beslutsram om totalt 462 miljoner kronor. Svenska kyrkan har årligen redovisat ersättningens användning och åren 2002–08 har även utvärderats av Riksantikvarieämbetet inför den första s.k. kontrollstationen 2009. Inom ramen för den dialog som då fördes mellan staten och Svenska kyrkan om framtiden för den kyrkoantikvariska ersättningen framkom att: • den kyrkoantikvariska ersättningen har haft stor betydelse för bevarandet av det kyrkliga kulturarvet • ersättningsformen har haft positiva effekter på samverkan mellan Svenska kyrkan och myndigheterna inom kulturmiljöområdet • tillämpningen av kulturmiljölagen 4 kap. skiljer sig mellan länsstyrelserna vilket är en brist, åtgärdas genom att föreskrifter och allmänna råd utarbetas • parterna bör verka för gemensam överblick, åtgärdas genom förbättring av verktyg för planering och uppföljning som gemensamma register • samverkan mellan parterna bör stärkas inom kulturmiljöområdet, exempelvis genom att gemensamt verka för kunskapsutveckling på vetenskaplig grund348 Inför kontrollstationen 2009 hade också Riksrevisionen granskat de statliga insatserna för att bevara de kyrkliga kulturminnena, i enlighet med 9 § Lag (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. och kommit till liknande slutsatser.349 Riksrevisionens rapport innehåller synpunkter och rekommendationer som avser Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna och den övergripande slutsatsen var att befintligt skydd av de kyrkliga kulturminnena inte uppfyllde de krav som var rimliga att ställa utifrån kulturmiljölagen och överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och staten. Regeringen uppmanades att beakta följande faktorer: 344

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

• Det finns församlingar som saknar möjlighet att utnyttja kyrkoantikvarisk ersättning då de inte har möjlighet att stå för egenfinansieringen. • Det finns betydande regionala skillnader vad gäller församlingarnas benägenhet att söka kyrkoantikvarisk ersättning. • Det är omotiverat stora skillnader mellan hur mycket ersättning stiften får per skyddad kyrka. • Det finns ingen nationell sammanställning av de antikvariska behoven. Riksrevisionen uppmanade Riksantikvarieämbetet att följa upp länsstyrelsernas tillsyn av de kyrkliga kulturminnena och länsstyrelserna i sin tur uppmanades att öka den egeninitierade tillsynen, vilket idag, i båda fallen, sker i allt högre omfattning. Svenska kyrkan konstaterar i sin redovisning till staten 2010 hur viktig den kyrkoantikvariska ersättningen är för bevarandet av det kyrkliga kulturarvet, inte minst med tanke på ett vikande medlemsantal och den ojämna fördelningen både avseende befolkningsmängd och antalet kyrkor som omfattas av tillståndsplikt. Svenska kyrkan bekräftar att den kyrkoantikvariska ersättningen är relativt ojämnt fördelad i landet och förklarar det med skilda uppfattningar inom stift och län om hur stor andelen ersättning bör vara i varje projekt (vilket bör åtgärdas), men också på skilda resurser vad gäller kompetens, ekonomi och bemanning.350 Man har också arbetat aktivt med frågor som rör kulturhistorisk värdering och prioritering, där slutmålet varit av Svenska kyrkan nationellt rekommenderade, förankrade och implementerade modeller för bedömning och prioritering av kyrkomiljöers samlade kulturvärden.351 Inom det kyrkoantikvariska ersättningsområdet pågår nu ett förändringsarbete. Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan, i samverkan med andra aktörer inom kulturmiljövårdsområdet, ser över villkor och allmänna råd för kyrkoantikvarisk ersättning. Allmänna råd angående tillsyn och tillståndsgivning finns nu på Riksantikvarieämbetets hemsida i syfte att skapa tydligare och mer transparenta villkor som tillämpas lika över landet med mer enhetliga prioriteringar – något som också hade varit önskvärt gällande förvaltningsfrågor för offentlig konst. Det finns också en avsikt att ersättningsnivån, som idag i genomsnitt ligger på strax under 50 % av totalkostnaden för samtliga projekt, ska höjas. Vidare pågår arbete med att koppla samman informationen mellan Svenska kyrkans kyrkobyggnadsregister och Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister. Sådana register saknas helt för offentlig byggnadsanknuten konst, utom för de verk som staten bekostat genom Statens konstråd. Här finns mycket att ta lärdom av vid utveckling av tillsynen över offentlig konst som kulturarv.

Juridiska och ekonomiska förutsättningar för skydd och bevarande

345

346

Offentlig konst Ett kulturarv vĂ¤rt att bevara

Sammanfattning av forskningsprojektets resultat Sid. 348

Framtida utveckling fĂśr att stĂ¤rka tillsyn och bevarande Sid. 351

Sammanfattning av forskningsprojektets resultat

Utvecklingen i samhället har sedan 1990-talet inneburit att offentligt ägda byggnader och platser i allt högre grad avyttras till privata fastighetsägare och att förvaltning sker på entreprenad. Det har också blivit vanligare att nya offentliga byggnader uppförs och ägs av privata aktörer och att det inte längre är stat, region, landsting eller kommun som äger och förvaltar fastigheter där offentliga verksamheter bedrivs, eller har bedrivits. Fastigheter är investeringsobjekt och ägarbyten sker emellanåt med hög frekvens, något som också kan gälla de förvaltare som hanterar den dagliga fastighetsskötseln och därmed den praktiska vården av de byggnadsanknutna konstverken. Den senare delen av 1900-talet har sett genomgripande strukturella förändringar vad gäller äganderätten till många byggnadsanknutna konstverk som ursprungligen har bekostats av det offentliga och andra beställare, samtidigt som den byggnadsanknutna konsten får allt större plats i det offentliga rummet.352 Under projektets arbete med fallstudier undersöktes fastighetsägares förutsättningar och behov avseende ägande och förvaltning av byggnadsanknuten konst. Följande problem kunde konstateras: • Stora skillnader mellan olika fastighetsägares erfarenhet och möjlighet att förvalta konst • Stora skillnader mellan fastighetsägares ekonomiska möjligheter • Okunskap om vad som behöver göras och hur • Oftast sker akutinsatser, inte förebyggande arbete • Okunskap om vart man vänder sig för att få råd och stöd • Okunskap om att konst finns i byggnaden • Kunskap om konstverk finns hos en enskild medarbetare • Otydlig ansvarsfördelning mellan ägare, förvaltare och tillsyn • Oklart vilka regler/lagar som gäller • Oklart vilka antikvariska hänsyn som bör tas 348

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

Även problem som rörde tillsyn kunde konstateras: • Få kanaler mellan kulturvårdens olika aktörer • Få kanaler mellan fastighetsägare och kulturvården • Stora skillnader över landet kring såväl regionala som lokala insatser • Det juridiska skyddet för konsten är svagt, vilket påverkar kunskapsuppbyggnad avseende antikvariska och juridiska råd samt möjlighet till ekonomiskt stöd • Ökat antal byte av fastighetsägare gör att kunskap riskerar att förloras • Oklart vilka antikvariska hänsyn som bör tas • Brister i kunskap avseende (byggnadsanknuten) konst • Grunder för värderingsprinciper saknas • Omfattningen av det antikvariska behovet är oklart • I alla fallstudier med liten eller ingen kontakt med tillsynsmyndigheter fanns risk för skador eller förluster • Kulturmiljövårdsanslaget är mycket sällan använt Projektets grundhypotes, att det fanns ett samband mellan konstverkens skick och antalet ägarbyten av byggnader, har visat sig svår att entydigt klarlägga med resultaten från fallstudierna. Det har heller inte gått att påvisa skillnader mellan offentligt eller privat fastighetsägande eller huruvida förändrad verksamhet har varit ett större hot mot konstverkens bevarande än ägarförändring. Däremot visade resultaten att fastighetsägarens och/eller förvaltarens kontakter med kulturmiljövårdens myndigheter oftast var en avgörande faktor för ett långsiktigt bevarande. Likaledes skulle möjligheter till ekonomiskt stöd bidra till att bevara den offentliga konsten på samma sätt som det äldre och/eller lagskyddade kulturarvet – i synnerhet i de fastigheter som hotas av rivning eller där ägarskiften sker och verksamheten ändras. Forskningsprojektet har tydliggjort följande övergripande problemområden: • Det saknas en nationell sammanställning över den offentliga konsten som kulturarv och därmed en överblick över vad som på sikt borde få del av samhällets resurser för antikvariskt stöd. En sammanställning bidrar till ökad kunskap om 1900-talets kulturarv och skulle också kunna användas både av fastighetsägare och av tillsynsmyndigheter för att proaktivt förebygga skador och förluster av betydelsefulla konstverk.

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

349

• Det saknas en strategisk samverkan mellan nationella, regionala och lokala tillsynsmyndigheter inom tillsynen över juridiska personers vård av offentlig byggnadsanknuten konst. En sådan skulle utjämna skillnader mellan större och mindre fastighetsbolag (även inom samma fastighetsbolag) när det gäller förvaltning av offentlig konst och också minska (regionala) skillnader gällande fastighetsägares benägenhet att bekosta denna förvaltning. • Det saknas i praktiken styrmedel för tillsynen över juridiska personers förvaltning och vård av offentlig konst, i syfte att bedriva rådgivning och stöd till bevarande av offentlig konst på ett effektivt och proaktivt sätt. Styrmedel skulle bidra till att utjämna de skillnader som finns gällande länsstyrelsernas bedömningar, tillsyn och egna initiativ vilket i sin tur påverkar fastighetsägares möjlighet till och kunskap om förvaltning. • Det finns få möjligheter till ekonomiskt stöd för juridiska ägare till byggnadsanknuten konst och möjligheten som finns, genom kulturmiljövårdsanslaget, är mycket sällan använd – och ska redan i dagsläget fördelas till många sökande. Det finns med andra ord en rad områden att utveckla och stärka avseende tillsyn och förvaltning av offentlig byggnadsanknuten konst.

350

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

Framtida utveckling för att stärka tillsyn och bevarande

Som framkommit i denna publikation finns en rad brister som rör tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst, men också flera utvecklingsområden. Många av bristerna har påpekats och möjliga åtgärder har diskuterats med dem som har deltagit i fallstudier, enkätundersökning och inte minst under de diskussionsseminarier som hölls i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå under 2012. Flera möjligheter att stärka och förbättra tillsyn och bevarande beskrivs i detta avsnitt: • Kartläggning och samlad dokumentation • Ökad samverkan mellan fastighetsägare och kulturmiljöområdets aktörer • Värdering av byggnadsanknuten konst • Tillsyn: antikvarisk medverkan, utökade beslutsunderlag och skyddsföreskrifter • Förstärkning av konstvetenskaplig kompetens och kunskapsöverföring • Övergripande regelverk och interimistiska byggnadsminnesförklaringar • Kommunerna och plan- och bygglagen • Kultursamverkansmodellen och offentlig byggnadsanknuten konst • Antikvarisk ersättning för offentlig konst • Nationellt organ för den byggnadsanknutna konstens tillsyn

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

351

Kartläggning och samlad dokumentation

En samlad dokumentation är viktig för långsiktigt bevarande, i synnerhet som olika aktörer (ägare, förvaltare eller hyresgäster) och verksamheter avlöser varandra över tid. Dokumentation ”synliggör” konstverken och bidrar på så sätt till att höja kunskapen om dem och de värden de representerar. Dokumentation sätter konstverken i ett större sammanhang (”i vår kommun finns ett verk av NN, det finns ett snarlikt i Kiruna”) och bidrar till att förvaltningsfrågorna hanteras parallellt med annat förändringsarbete istället för att behandlas separat eller i efterhand. Även om vissa kommuner och landsting har register över sina byggnadsanknutna konstverk saknas möjligheten att överblicka vad som är gemensamt och bevarandevärt kulturarv i ett riksperspektiv. I dagsläget saknas en nationell kartläggning och sammanställning över vilka byggnadsanknutna konstverk som finns och var dessa är placerade. En större överblick skulle också kunna bilda underlag för frågor som rör tillsyn och förvaltning mellan olika regioner eller fastighetsägare och därigenom utjämna skillnader som finns nu. För fastighetsägare och förvaltare kan dokumentationen förstås också vara betydelsefull när det gäller frågor som rör inköp, beställning, vårdåtgärder m.m. Förslag: • Använd en befintlig informationsplattform för att länka dokumentation om konstverken som Bebyggelseregistret, vilket administreras genom Riksantikvarieämbetet. På så vis samlas all dokumentation om byggnaden på ett ställe, och konstnärliga verk registreras med de byggnader och miljöer där de är placerade. • Skissernas Museum vid Lunds universitet bör ges en större roll för dokumentation och att göra material kring byggnadsanknuten konst tillgängligt. • Alla handlingar som rör byggnadsanknutna konstverk bör finnas diarieförda hos kommunerna. På så vis finns kunskap om byggnadsanknuten konst tillgänglig i samband med framtida förändringar i detaljplanen eller prövningar av bygg- eller rivningslov. • Det är viktigt att byggnadsanknutna konstverk framgår av fastigheters relationshandlingar och i fastighetsregistret så att ägare och förvaltare görs medvetna om konstverken.

352

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

• Kulturmiljövård är ett statistikområde inom Sveriges officiella statistik, ämnesområdet ”kultur och fritid”. Ändå saknas statistik sedan 1995, och ingen statistik finns alls vad gäller offentlig konst. Kanske skulle den offentliga konsten kunna vara en del av statistiken för Riksantikvarieämbetet? Det måste i så fall vara ett specifikt uppdrag till myndigheten, då området faller utanför kulturmiljölagen.

Ökad samverkan mellan fastighetsägare och kulturmiljöområdets aktörer

Det finns ett stort behov av nätverk där frågor som rör förvaltning av byggnadsanknuten konst kan diskuteras och lösas. Seminarier som vänder sig till förvaltare, konstnärer, arkitekter och kulturadministratörer kan vara en del av ett sådant nätverksarbete. Kunskapsöverföring mellan tillsynsmyndigheter, antikvariska förvaltningar och fastighetsägare kan innefatta allt från praktiska frågor om material och etiska bevarandeaspekter, till frågor som rör ekonomiska värden eller juridik. Här finns en rad positiva effekter att förvänta, som utjämnade kunskapsskillnader mellan olika aktörer, minskade regionala skillnader, tydliggörande vad gäller ansvarsfördelning mellan parterna samt riktlinjer avseende förvaltning av den byggnadsanknutna konsten. Ett utökat nationellt samarbete är viktigt för att ytterligare förankra konstnärskap och förstärka kunskapen kring förvaltning. I detta sammanhang kan museerna spela en viktig roll, med de statliga aktörerna Moderna Museet och Skissernas Museum som auktoriteter inom området offentlig byggnadsanknuten konst. En konstnärs offentliga verk, där han eller hon haft möjlighet att uttrycka sig i en annan skala och ett annat sammanhang, utgör en viktig referens till museernas samlingar, kompletterar dem och sätter dem i en större kontext. Ett sätt att arbeta är att lyfta in den byggnadsanknutna konsten både i seminarier och i katalogtexter, att i samband med museiutställningar uppmuntra människor att besöka de platser där konstverken finns, så att hela landet aktiveras, även utanför museiinstitutionernas väggar. Förvaltningsövergripande projekt kan vara viktiga i många kommuner och landsting för att minska risken för att byggnadsanknuten konst ska hamna mellan olika intresseområden.

Värdering av byggnadsanknuten konst

Byggnadsanknuten konst kan höja värdet på byggd miljö, som exempelvis den välkända konstnärliga gestaltningen av Gyllene Salen av Einar Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

353

Forseth i Stockholms stadshus. En sådan miljö kan klassas som omistlig. Ändå är relationen mellan offentliga konstverk och den miljö de ingår i (arkitektur med inredning eller inventarier) inte tydlig i gällande lagstiftning eller i ansvarsförhållandena kring tillsyn och förvaltning. Kunskap finns kring hur den fysiska byggnaden ska värderas ur byggnadsantikvarisk synvinkel, vilket gör den möjlig att skydda och bevara med ekonomiska och juridiska verktyg. Däremot saknas kunskap eller vana när det gäller värdering av byggnadsanknuten konst utifrån bl.a. konstvetenskapliga och kulturhistoriska kriterier. Offentliga konstverk som inventarier är i princip inte långsiktigt skyddade enligt lag annat än i kyrkorum. En fördjupad diskussion behövs kring vilka kulturhistoriska och konstnärliga värden som är viktiga att bevara. ”Byggnadsanknuten konst” är nytt som antikvariskt område, och det är svårt att jämföra det med befintliga områden som är skyddade enligt lag, kyrkliga kulturminnen och byggnadsminnen. För en sådan värdering och diskussion behöver flera parter samverka, såväl kulturmiljöområdets aktörer som experter med antikvarisk och konsthistorisk samt konstvetenskaplig kompetens. Värderingen måste vara dynamisk och vidsynt för att vara användbar vid antikvariska avvägningar. Man kan jämföra med underlaget för kyrkoantikvarisk ersättning, där kulturhistorisk värdering i praktiken utgör underlag för hur inventarier och konst vårdas. Olika perspektiv bör lyftas fram. För ett offentligt konstverk kan exempelvis barnperspektivet framhållas som en stark kvalitet (jämför t.ex. med fallstudien kring Tomtebodaskolan i Solna, med Sinnenas ledstång av Olle Adrin). Ett annat offentligt konstverks kvalitet kan utgöras av dess betydelse som gestaltande inslag i modernismens kulturmiljöer (jämför t.ex. med fallstudien kring värmekraftverket Ålidhem i Umeå, med gestaltningar av Lars Englund och Einar Höste). Vid värdering av ett byggnadsanknutet konstverk är det också viktigt att ta ställning till på vilket sätt dess kvalitet är avhängig sin ursprungliga kontext, både socialt och kulturellt, särskilt om det finns planer på att flytta det. Utöver dessa aspekter kan övergripande kulturpolitiska mål, som värnandet av olika gruppers kulturarv, tillgänglighet och allas rätt till kultur, dessutom vägas in i på olika sätt i värderingsmodeller.

Tillsyn: antikvarisk medverkan, utökade beslutsunderlag och skyddsföreskrifter

Byggnadsanknuten konst bör vara ett område som står under kulturvårdande myndigheters tillsyn för att dessa ska kunna bistå fastighetsägare med råd och stöd i framtiden. Tillsynsförutsättningarna behöver dock diskuteras. Påverkar exempelvis byggnadens användningsområde eller bruket av gestaltningen behovet av tillsyn? Här är kunskapsuppbyggnad viktig, lik354

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

som tydliga och enhetliga program. För att kunna fördela medel till objekt med stora antikvariska behov behövs dels kunskap om offentlig konst och hur de antikvariska behoven ser ut, dels konsthistorisk förståelse. Länsstyrelserna saknar idag verktyg och underlag för enhetliga bedömningar av offentlig konst som kulturarv, vilket gör det svårt att mäta behoven av konsultation och stöd. Uppsökande och egeninitierad tillsyn fordras, annars riskerar eftersatta behov att inte uppmärksammas och tillsynen blir reaktiv istället för proaktiv. När länsstyrelserna skriver skyddsföreskrifter omfattas inte lös egendom, vilket får konsekvenser för kulturmiljöer. Däremot kan besluten skrivas bättre, med definierade skyddsområden, där konstverk och konstnärer nämns vid namn. Finns detta beskrivet kommer inventarierna med i den vård- och underhållsplan som är gjord och ägaren har också gjorts medveten om att konstverken finns. En parallell kan sägas vara skyddsområden med trädgårdar som har höga kulturhistoriska värden, till skillnad från huset som ligger i den. En annan parallell är de karaktäriseringsprojekt som har genomförts för många kyrkor i landet, där kulturhistoriska värden har definierats. Ett motsvarande system skulle kunna användas för offentlig konst, även om ägarbilden är mer differentierad än för kyrkoförsamlingarna. Det är ytterst få nyare byggnader som faktiskt är byggnadsminnen. För statliga byggnadsminnen sker antikvarisk medverkan genom Riksantikvarieämbetet, inte länsstyrelsernas kontroll, och regeringen fattar besluten. I förordningen om statliga byggnadsminnen regleras även förändringar av värdefulla byggnader som ägs av staten, men som inte är byggnadsminnen, och det är även i detta fall Riksantikvarieämbetet som utövar tillsynen. När staten bolagiserar blir byggnadsminnen ”enskilda byggnadsminnen” (och dessa är en krympande skara), många med bristande skyddsföreskrifter. Hur detta påverkar den offentliga konsten är oklart. Inom ramen för det moderna kulturarvet från 1900-talet är det därför angeläget att se över vilka byggnader som idag ägs av staten och som innehåller betydande konstverk vilka bör ges ett starkare skydd.

Förstärkning av konstvetenskaplig kompetens och kunskapsöverföring

Den konstvetenskapliga kompetensen är generellt sett bristfällig inom landets tillsynsmyndigheter och sakkunskap från museer och universitet används sällan, vilket naturligtvis påverkar hur ärenden kring offentlig konst handläggs, om de alls behandlas i konstvetenskapligt perspektiv. Här behövs en förstärkning redan under de blivande antikvariernas utbildning. Är en fastighet skyddad enligt lag ökar möjligheterna att långsiktigt Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

355

bevara ett byggnadsanknutet konstverk i den. Men även omvända förhållanden borde kunna råda, nämligen att ett bevarat konstverk skulle kunna öka möjligheterna till en byggnadsminnesförklaring. Idag saknas dock i praktiken möjligheter att formellt sett rädda eller byggnadsminnesmärka en fastighet för att det finns ett visst konstverk knutet till det. Man måste förstås i detta sammanhang vara klar över vad en eventuell klassning ska ha för syfte, och på vilket sätt den leder till ett bättre skydd för verket.

Övergripande regelverk och interimistiska byggnadsminnesförklaringar

Kulturmiljölagen är i sin nuvarande skrivning inte tillämpbar på offentlig konst. Däremot skulle t.ex. Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Moderna Museet och Skissernas Museum tillsammans kunna utverka en ”önskelista” för byggnadsanknutna konstverk som kulturarv. Länsstyrelserna har möjlighet att införa anmälningsplikt och utfärda interimistiska byggnadsminnesförklaringar i enlighet med lagens 3 kap. 6 §: ”Om en byggnad kan antas komma i fråga som byggnadsminne får länsstyrelsen förordna att anmälan till länsstyrelsen skall göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde (anmälningsplikt).” På så vis skulle lokal kompetens kunna bistå med s.k. listning av byggnadsanknutna verk och befintlig lagstiftning skulle kunna användas utan stora ändringar (även om det är en pragmatisk tolkning av gällande lag). En parallell är den riksomfattande kartläggningen av stationshus, vilken genomförts genom länsstyrelserna. I dagsläget är, som beskrivits, de juridiska och ekonomiska förutsättningarna svaga för förvaltning av byggnadsanknuten offentlig konst. Ett övergripande regelverk kan fungera som ett stöd och stärka både kommunernas egen roll och tillsynsmyndigheternas gemensamma överblick. Här kan ett statligt initiativ vara viktigt. En parallell kan vara det relativt stränga lagskyddet för det kyrkliga kulturarvet som har haft betydelse för hur detta har bevarats. Sedan relationsförändringen mellan kyrka och stat har incitamentet för Svenska kyrkans församlingar och samfälligheter att inventera sina fastigheter och inventarier ytterligare stärkts genom kopplingen till den kyrkoantikvariska ersättningen. Naturligtvis är lokal förankring mycket viktig. Det är här kunskapen om verken finns gällande placering, kondition, risker, förvaltning och tillsyn.

356

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

Kommunerna och plan- och bygglagen

Byggnadsanknuten konst handhas vanligen av flera kommunala förvaltningar, som ”kultur” och ”teknik”, mer sällan av förvaltningar som ”samhällsbyggnad”. Men konstverken borde kunna ingå i de strukturer som redan finns gällande bygglovsprövningar och antikvariska bedömningar. Plan- och bygglagen är idag det lagrum där konstnärliga värden omnämns. Tolkningen av plan- och bygglagen gäller dock arkitekturvärden och inte konstnärliga värden. Här behövs ett förändrat synsätt. Hur vi väljer att definiera det vi betraktar avgör i hög grad vilka möjligheter till skydd som finns. Det finns väl utvecklade skyddsnät för byggnader och miljöer. Väljer vi att betrakta ”byggnadsanknuten konst” som byggnad eller miljö har vi plan- och bygglagen som stöd, med bygglovsprövningar. Ser vi till kulturmiljön finns miljöbalken med möjlighet till bidrag genom kulturmiljövårdsanslaget. Anlägger vi ett kulturhistoriskt synsätt finns kulturmiljölagen med möjligheten till byggnadsminnesförklaringar, om än dessa används restriktivt. Dessutom finns aktörer som handlägger ärenden efter det juridiska regelverket. I den stund det vi betraktar klassas som konst hamnar det i ett slags tomrum, med upphovsrättslagen som enda skydd och med upphovspersonen eller dennes närstående som måste driva frågan. I kommunerna är det samhällsbyggnadskontoren (eller motsvarande) som ger bygglov. Här bör det förvaltningsövergripande samarbetet stärkas, så att kompetens från den egna kulturförvaltningen eller det näraliggande museet är remissinstans. Kommunerna är nyckelaktörer när det gäller byggnadsanknuten offentlig konst genom plan- och bygglagen. Den nya plan- och bygglagen sätter större press på kommunerna att handlägga detaljplan och bygglag snabbare än tidigare och konstnärliga värden skulle behöva artikuleras för att inte förkomma. Möjligheten att skydda byggnadsanknuten konst genom plan- och bygglagen finns alltså, men praktiseras inte i någon större utsträckning. Länsstyrelserna har en roll även i detta sammanhang. De hänvisar ofta till kommunerna när det gäller kulturhistoriska frågor som inte är relaterade till kulturmiljölagen och har en rådgivande roll vid samråd om detaljplaner och områdesbestämmelser.

Kultursamverkansmodellen och offentlig byggnadsanknuten konst

Kultursamverkansmodellen innebär att landsting och regioner, i samverkan med länets kommuner och kulturliv, tar fram en regional kulturplan som underlag för statens bidragsgivning. Inom ramen för denna modell skulle frågor som rör byggnadsanknuten konst kunna hanteras. Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

357

Statens kulturråd och landstingen/regionerna samfinansierar även konstkonsulenttjänster, som finns i flera län. Konsulenterna arbetar med kommunal konstverksamhet och dessutom länsövergripande och kan därmed vara viktiga när det gäller frågor som rör byggnadsanknuten konst. De skulle också kunna vara en resurs för tillsynsmyndigheter då de har antikvarisk och konstvetenskaplig överblick i frågan och myndigheterna skulle å sin sida kunna arbeta aktivt med information genom konstkonsulenterna.

Antikvarisk ersättning för offentlig konst

Idag saknas i praktiken möjligheter att få ekonomiskt stöd till förvaltning av byggnadsanknuten konst, exempelvis om ett konstverk ska flyttas eller en omfattande renovering behöver ske av ett verk av allmänt intresse. Bidrag finns att söka genom kulturmiljövårdsanslaget, men detta fördelas huvudsakligen till lagskyddade byggnader då det faktiska behovet av bidrag är flera gånger större än de medel som finns att fördela. På samma vis som möjligheter finns att ansöka om kyrkoantikvarisk ersättning för antikvariska merkostnader i samband med förvaltning av det kyrkliga kulturarvet hade det vara önskvärt att motsvarande ersättningsmöjlighet fanns för förvaltning av byggnadsanknuten konst – en antikvarisk ersättning för offentlig konst. Det borde vara rimligt att offentliga medel, på samma sätt som offentliga medel avsätts för att köpa in konst, också avsätts till vård och underhåll, oavsett om beställaren eller ägaren är statlig, regional eller kommunal.

Nationellt organ för tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst

Ett nationellt organ med ansvar för tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst skulle med fördel kunna inrättas. För att regionala och lokala myndigheter ska kunna utöva tillsyn och även kunna bistå fastighetsägare med rådgivning och ekonomiskt stöd som rör offentlig byggnadsanknuten konst behöver befintliga styrmedel utvecklas på nationellt plan. Under projektets genomförande har det framkommit önskemål om ett nationellt organ, bestående av representanter för tillsynsmyndigheter (Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet samt några länsstyrelser) och antikvarisk samt konstvetenskaplig expertis (Moderna Museet, Skissernas Museum, samt regionalt och/eller kommunalt museum). Detta organ skulle fylla en viktig funktion vid yttranden och beslut i de frågor som blir aktuella på både nationellt, regionalt och lokalt plan. 358

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

I Sverige finns ingen myndighet som har ett utpekat och övergripande tillsynsansvar för byggnadsanknuten offentlig konst. Statens konstråd har visserligen tillsyn över byggnadsanknuten konst så länge den är i statlig ägo, men för alla verk som har övergått till privat ägo saknas ansvarig myndighet. Statens konstråd har lång erfarenhet och kompetens kring frågor som rör offentlig konst. Men mot bakgrund av att det finns tusentals byggnadsanknutna konstverk från 1900-talet har behovet av information samt råd och stöd kring förvaltning av offentlig konst ökat i en takt som inte korresponderar med myndighetens resurser. Här släpar alltså regelverket efter, trots de resurser det offentliga satsar på nya beställningar i samband med ny- eller ombyggnader av offentliga byggnader och miljöer. Ett nationellt organ skulle kunna utveckla roller och uppdrag för ingående parter. Skissernas Museum bör exempelvis kunna ha ett förtydligat uppdrag vad gäller ansvaret för forskningen kring den offentliga konsten och dess skissmaterial. Nationella projekt kan initieras genom organet, av samma typ som Storstadens arkitektur och kulturmiljö, som under åren 1999–2001 genomfördes av Riksantikvarieämbetet som ett led i regeringens storstadspolitik för att ge kunskapsunderlag för en varsam men samtidigt estetiskt nyskapande utveckling av storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö där de kulturhistoriska värdena tillvaratas. För antikvariska bedömningar och prioriteringar är olika aspekter som rör värdering centrala. Detta är också frågor ett organ för tillsyn och förvaltning skulle kunna utveckla och arbeta med. Här finns flera modeller att jämföra med, som de världsarvsdefinitioner som nu är under omarbetning, eller den kategorisering av föremål man arbetat med inom ramen för kulturarvsbegreppet i Danmark, för att ta några exempel.353 Ett nationellt organ skulle kunna utveckla tillsyn och förvaltning av offentlig konst med övergripande perspektiv: kompetenshöjning, kunskapsspridning samt relaterade frågor som miljonprogrammen eller modernismen och det internationella kulturarvet. Ett sådant organ skulle också kunna arbeta med råd och stöd samt utarbeta principer för ekonomiska stöd i samband med antikvariska merkostnader för den byggnadsanknutna konstens bevarande.

Offentlig konst – ett kulturarv värt att bevara

359

360

Sammanfattning

Den byggnadsanknutna konsten har haft en framträdande roll i det offentliga 1900-talets Sverige. Stat, landsting och kommuner har under denna period beställt tusentals konstverk genom den s.k. enprocentsregeln, anslag, donationer eller andra finansieringsformer. Flertalet av 1900-talets mest namnkunniga konstnärer är representerade genom dessa verk, vilka många gånger utgör konstnärliga höjdpunkter i deras produktion. Med byggnadsanknuten konst menas konstverk som är skapade för en viss miljö, ofta integrerade med byggnadskroppen, men även demonterbara, som en ridå eller en skulptur. Många byggnadsanknutna konstverk utgör ett omistligt kulturarv på samma vis som äldre konstnärliga verk och historiska byggnader. Trots detta saknas effektiva lagskydd eller ekonomiska stödsystem avseende tillsyn och förvaltning av den byggnadsanknutna konsten från 1900-talet. I takt med att många offentliga byggnadsanknutna konstverk har fått nya juridiska ägare, samtidigt som verken har kommit att ses som kulturhistoriskt värdefulla, har brister i förvaltningen uppmärksammats som en riskfaktor för skador och förluster. Exempelvis kan verksamhetsförändringar medföra ombyggnationer, flyttningar, rivningar eller renoveringar som påverkar konstverken. Olika fastighetsägare har mycket skiftande erfarenhet och kompetens vad gäller vård och bevarande av offentlig konst som kulturarv. Underhållsbehovet för konstverken ökar naturligtvis också över tid, på samma vis som gäller för alla fysiska ting och material. Statens konstråd har inom ramen för forskningsprojektet Offentlig konst – ett kulturarv. Tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst analyserat och bedömt olika fastighetsägares kompetens- och resursbehov för att långsiktigt kunna vårda och bevara den offentliga konsten som kulturarv – och också undersökt vilka antikvariska, ekonomiska och juridiska styrmedel som fordras för en effektivare tillsyn och förvaltning. Projektets grundhypotes var att det kan finnas strukturella samband mellan konstSammanfattning

361

verkens nuvarande skick och om byggnaden, och därmed konstverken, bytt ägare sedan de ursprungligen beställdes. Under projektets gång har frågan utvidgats till att även innefatta i vilken grad nationella, regionala och lokala tillsynsmyndigheter inom det antikvariska området samverkar – dels med varandra, dels med de juridiska ägarna till byggnadsanknutna offentliga konstverk – kring frågor som rör rådgivning och ekonomiskt stöd för restaurering och bevarande. Ordet ”offentlig” används i en bred betydelse och innefattar också byggnadsanknutna konstverk i privatägda fastigheter som en gång bekostats med allmänna medel. Under 2011 genomfördes 24 fallstudier kring offentliga byggnadsanknutna konstverk, som alla kan sägas representera höga kulturhistoriska, konsthistoriska, konstvetenskapliga och ekonomiska värden. Dessa var i såväl statlig som privat ägo. Genomgången av fallstudierna har gett en delvis dyster bild av förvaltningsområdet för dessa konstverk. Strukturerna kring ägande, förvaltning och tillsyn är ofta komplexa, vilket påverkar bevarandet negativt. För flera fastighetsägare är det oklart vilka regler eller lagar som gäller och vilka antikvariska hänsyn som bör tas. Det juridiska skyddet för konsten är dessutom svagt. Fallstudierna har visat att det ofta råder okunskap om vad som behöver göras och hur – ibland även om att konst finns i byggnaden. Ofta sker akutinsatser när en skada redan skett, istället för långsiktigt förebyggande arbete. Fördjupad kunskap om konstverk finns hos enskilda medarbetare, sällan i register eller arkiv. Det råder dessutom stora skillnader mellan ägares ekonomiska möjligheter att förvalta offentlig konst som kulturarv. Det är också stora skillnader mellan hur tillsynsmyndigheter ser på offentlig konst som kulturarv och dessutom få kontakter mellan fastighetsägare och den kulturvårdande sektorn. Befintliga stödsystem inom det antikvariska området används mycket sällan till offentlig konst. Projektets grundhypotes, att det finns samband mellan konstverkens skick och antalet ägarbyten av byggnader där konstverk är placerade, var svår att entydigt klarlägga med resultaten från fallstudierna. Generellt visade resultaten dock att risken för bestående skador och förluster av konstverken var högre för de konstverk som har bytt fastighetsägare och förvaltare. Ett framträdande resultat var också att den enskilde fastighetsägarens och/eller förvaltarens kontakter med kulturmiljövårdens myndigheter ofta var en avgörande faktor för ett långsiktigt bevarande. För att kunna sätta in fallstudierna i ett större sammanhang genomfördes under 2012 en kvantitativ undersökning, riktad till Sveriges alla kommuner och landsting. Syftet med enkäten var att få en uppskattning av hur många offentliga byggnadsanknutna konstverk som beställts under 1900-talet, antal avyttrade fastigheter med konst samt huruvida budgeterade medel avsätts för förvaltning av denna konst. Ytterligare en fråga rörde eventuellt intresse av att delta i ett nätverk om offentlig byggnadsanknuten 362

Sammanfattning

konst. Sammanfattningsvis besvarade 55 % enkäten. Av dessa har ca 33 % genomfört en inventering av byggnadsanknuten konst – och mer än hälften av dessa inventeringar har skett under de senaste fyra åren. Av de svarande avsätter 45 % medel för förvaltning av offentlig konst och 71 % är intresserade av att vara med i ett nätverk inom ämnesområdet. Under 2012 genomfördes också fem diskussionsseminarier i Stockholm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå där ett sjuttiotal personer verksamma inom musei- och kulturmiljöområdet deltog. Syftet med dessa möten var dels att få kunskap om hur olika myndigheter och förvaltningar såg på ett urval av de 24 utvalda fallstudierna och deras värde som kulturarv, dels att diskutera förslag på hur detta kulturarv generellt bör hanteras inom ramen för kulturmiljöarbetet. Seminarierna ledde också till insikter om olika regionala erfarenheter och förutsättningar. Diskussionen rörde framför allt styrmedel – d.v.s. de antikvariska, ekonomiska och juridiska verktyg som tillsynsmyndigheter och förvaltningar använder i sina verksamheter – för att undersöka om exempelvis lagstiftning och förordningar bättre kan tillämpas för att bevara offentlig byggnadsanknuten konst. Ytterligare ett konstverk kom i slutet av 2012 att läggas till fallstudierna – Arne Jones skulptur Vertikal komposition i Lund, beställd av Statens konstråd 1956. Genom projektet har fastighetsägaren Akademiska Hus Syd AB ansökt om kulturmiljövårdsbidrag från Länsstyrelsen Skåne för att pröva om restaurering av offentlig byggnadsanknuten konst från 1900-talet kan finansieras genom denna bidragsform. Ansökan avslogs i augusti 2013. Resultaten från enkäten och diskussionsseminarierna aktualiserade bl.a. behovet av nätverk och kunskapsuppbyggnad, och de har legat till grund för analys och förslag till hur skyddet av den offentliga byggnadsanknutna 1900-talskonsten kan stärkas. I detta syfte har undersökts både hur befintlig lagstiftning kan tillämpas inom området och förslag på hur denna – och andra områden – kan utvecklas för att styra och stödja långsiktig förvaltning av byggnadsanknuten konst i såväl offentlig som privat ägo. I samband med analysen har även diskuterats vilka grunder för prioritering som bör tillämpas för bevarande och tillsyn av denna konst. Projektets resultat har därefter granskats av representanter för kulturmiljövården. Forskningsprojektet har tydliggjort följande övergripande problemområden: • Det saknas en nationell sammanställning över den offentliga konsten som kulturarv och därmed en överblick över vad som på sikt borde få del av samhällets resurser för antikvariskt stöd. En sammanställning bidrar till ökad kunskap om 1900-talets kulturarv och skulle också kunna användas både av fastighetsägare och av tillsynsmyndigheter för att proaktivt förebygga skador och förluster av betydelsefulla konstverk. Sammanfattning

363

• Det saknas en strategisk samverkan mellan nationella, regionala och lokala tillsynsmyndigheter inom tillsynen över juridiska personers vård av offentlig byggnadsanknuten konst. En sådan skulle utjämna skillnader mellan större och mindre fastighetsbolag (även skillnader inom samma fastighetsbolag) när det gäller förvaltning av offentlig konst och också minska (regionala) skillnader gällande fastighetsägares benägenhet att bekosta denna förvaltning. • Det saknas i praktiken styrmedel för tillsynen över juridiska personers förvaltning och vård av offentlig konst, i syfte att bedriva rådgivning och stöd till bevarande av denna konst på ett effektivt och proaktivt sätt. Styrmedel skulle bidra till att utjämna de skillnader som finns gällande länsstyrelsernas bedömningar, tillsyn och egna initiativ, vilket i sin tur påverkar fastighetsägares möjlighet till och kunskap om förvaltning. • Det finns få möjligheter till ekonomiskt stöd för juridiska ägare till byggnadsanknuten konst och möjligheten som finns, genom kulturmiljövårdsanslaget, är mycket sällan använd – och ska redan i dagsläget fördelas till många sökande.

364

Sammanfattning

Termer och begrepp

I publikationen används en rad termer och begrepp vilkas innebörd här i korthet definieras.354 Byggnadsanknuten konst är gestaltad direkt för en viss plats inom eller i anslutning till en byggnad eller annan anläggning. Den är skapad för och tänkt att fungera i ett visst sammanhang eller en viss miljö. Den är i juridisk mening fast egendom, d.v.s. en del av den fastighet den är placerad i. Den definieras i enlighet med jordabalken 2 kap. 2 §, som tillbehör till fastighet: ”Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna”. Som byggnadsanknuten konst räknas sådana verk som är 1) integrerade i byggnaden eller platsen och tillkommit samtidigt med denna, 2) fristående konst som är gjord i efterhand för en speciell byggnad, 3) redan befintliga konstverk där riktade inköp gjorts för att placera dem i eller vid en speciell byggnad samt 4) konst som tillkommit senare än själva byggnaden men som är integrerad i denna, exempelvis en fasadmålning. Oftast är konstverket materiellt integrerat i byggnaden, men det kan också vara fysiskt demonterbart. Till byggnadsanknuten konst kan därför även exempelvis textila konstverk räknas, som en ridå i en föreläsningssal. Två av fallstudierna balanserar på gränsen till det byggnadsanknutna, en fristående skulptur av Alexander Calder respektive en målning uppspänd på duk av Vera Nilsson, och detta diskuteras i samband med fallstudierna. Andra namn på denna konst är fast eller platsspecifik. Äldre begrepp, med delvis annan innebörd, är monumentalkonst, dekorativ konst och konstnärlig utsmyckning – som idag delvis motsvaras av konstnärlig gestaltning.355 Jämför också avsnittet om Nationalmuseum, där det beskrivs hur ”byggnadsanknuten konst” under en period användes för konstverk som var mer eller mindre konstnärligt miljöintegrerade men relativt enkla att ta bort – t.ex. fysiskt löstagbara skulpturer, större el. mindre stafflikonstverk, textilier o.d. Denna definition har Statens konstråd sedan 2008 frångått. Kulturarv avser såväl materiella som immateriella uttryck. Kulturarv omfattar traditioner, språk, konstnärliga verk, historiska lämningar, arkiv- och föremålssamlingar samt kulturmiljöer och kulturlandskap som överförs

Termer och begrepp

365

från generation till generation. Vad som betraktas som kulturarv förändras med tiden och är ett uttryck för samhällets skiftande värderingar. Kulturarvsbegreppet är föremål för en kritisk diskussion, vad det ska innefatta, vem som ska omfattas, hur det ska tolkas och i vilket syfte det ska användas. Kulturmiljö avser den av människan påverkade fysiska miljön och kan omfatta alltifrån enskilda objekt till stora landskapsavsnitt. Kulturmiljön är en del av kulturarvet. Lös konst har inte samma starka koppling till sin miljö som den fasta konsten och räknas inte heller som fast egendom. Exempel är konstverk inköpta för att cirkulera i olika offentliga verksamheter utan att konstnärens intention har styrt valet av plats, som målningar, grafik, fotografier, konsthantverk eller mindre skulpturer. Med offentlig menas allmän, publik, samhällelig. Med detta menas en miljö som är allmänt tillgänglig, som ett stort antal människor mer eller mindre tillfälligt vistas i eller har möjlighet att vistas i, såväl inomhus som utomhus. Offentlig kan också innebära att ägaren representerar ”det offentliga”, d.v.s. stat, region, landsting eller kommun, eller att byggnaden eller miljön har eller har haft en offentlig verksamhet och funktion. Som offentliga räknas som regel inte platser som är knutna till religion eller privat sfär. Dock var alla Svenska kyrkans kyrkor ägda av staten från och med 1500-talet och därmed offentliga fram till år 2000, vilket ger dem en särställning. Begravningskapellen och kyrkogårdarna har dessutom ofta (från 1960-talet och framåt) utformats med avsikten att fungera för alla typer av begravningsakter eller avskedstaganden. Med offentlig konst menas i denna publikation den konst som är placerad i byggnader eller miljöer som har eller har haft en offentlig verksamhet och funktion. Offentlig konst är, enligt Nationalencyklopedin, konstverk som är avsedda för, och ofta utförda direkt i miljöer dit allmänheten regelmässigt har tillträde. Ofta är konstverket också beställt med offentliga medel. För att ett verk ska definieras som offentligt fordras att anställda i den offentliga verksamheten och/eller besökare till verksamheten har, eller har haft, tillträde till byggnaden, platsen eller miljön. Ett exempel på detta är konsten i de kulvertar som tillhör Regeringskansliet och räknas som offentlig konst trots att det stora flertalet aldrig har tillträde till verket utan främst servicepersonal, tjänstemän och politiker. Med tillsyn menas att ge akt på eller vaka över. Enligt den statliga tillsynsutredningen är kärnan i all tillsyn ”granskning som genomförs med stöd av lag och (vanligen) en möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om 366

Termer och begrepp

någon form av ingripande”.356 Men det finns alltså en vidare betydelse som också används här. Med denna tolkning kan tillsyn exempelvis vara när en ägare eller förvaltare ser till ett konstverk i syfte att utföra en inventering eller undersöka huruvida det är i behov av konserveringsåtgärd. Med vård menas omvårdnad, skötsel eller tillsyn förenad med viss behandling. Här används begreppet för ett professionellt omhändertagande av konstverk relaterat till det ägaransvar som det offentliga, exempelvis i bemärkelsen en kommuns fastighetskontor, åtagit sig. Det innefattar förebyggande vård, konservering och restaurering.

Termer och begrepp

367

Fallstudier förtecknade efter ort

Konstnär/titel

Ursprunglig beställare

Huvudman: ägare/förvaltare

Lenke Rothman Gränsbild mellan mörkt och ljust

Eslövs kyrkliga samfällighet

Svenska kyrkan, Eslövs kyrkliga samfällighet

Torsten Billman Samhällsutveckling

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Statens konstråd

Folkets Hus Fastighet i Gävle AB

Endre Nemes Marmorintarsia

C F Lindbergs donationsfond & Familjebostäder i Göteborg AB

Göteborgs stad

Tyra Lundgren Det eviga

Helsingborgs stad

Hertha Hillfon Skulpturgrupp

Statens konstråd

Hemfosa Fastigheter AB

Pierre Olofsson Färgsättning av bostadsområde

LKAB

Randi Fisher Muralmålning

Statens konstråd

Landskrona stad

Arne Jones Vertikal komposition

Statens konstråd

Akademiska Hus AB

Alexander Calder L’un des nôtres

Lunds kommun

Alf Munthe Ljusbrytning

Statens konstråd

Stockholms läns landsting

Sivert Lindblom Gestaltning av gångbro/ minnesmärke över Sergel

Statens konstråd

Solna stad/Statens fastighetsverk

Vera Nilsson Penning contra liv

Skövde kommun

Atti Johansson Hyllning till Ivar Lo-Johansson

Sollefteå kommun

Nils Dardel John Blund

Donation av Oscar Hegert

Stockholms stad

368

År

Teknik/material

Ort

Lokal

1975

väv, textil

Eslöv

Eslövs krematorium, Ljusets kapell

1947

fresk

Gävle

Folkets Hus

1955

intarsia, marmor

Göteborg

Högsbo medborgarhus

1947

relief, keramik

Helsingborg

Wieselgrensskolan

1976

skulptur, terrakotta

Karlstad

Karolinen, matsal

1950-tal

bemålning av husfasader

Kiruna

Övre Thule, bostadsområde

1951

muralmålning

Landskrona

Seminarieskolan

1956

skulptur, brons

Lund

Biomedicinskt centrum

1968, 1971

skulptur/stabil, målat järn

Lund

Fäladsgården, Norra Fäladen

1940

rumsinteriör, sten, textil, läder, trä m.m.

Solna

Karolinska sjukhuset, doprum

1991–94

skulptur, brons

Solna

Trafikplats Haga Norra

1938

måleri på duk

Skövde

Skövde Kulturhus

1969–71

målad betong

Sollefteå

Gudlav Bilderskolan

1928

stucco lustro

Stockholm

Stadsbiblioteket

369

Konstnär/titel

Ursprunglig beställare

Huvudman: ägare/förvaltare

Sven X-et Erixson Liv, död, liv

Stockholms kyrkogårdsnämnd

Stockholms stad/Stockholms kyrkogårdsförvaltning

Siri Derkert Ristningar i naturbetong

Stockholms läns landsting

AB Storstockholms lokaltrafik

Walter Bengtsson Spelrum futurum

Statens konstråd

Teracom AB

Sivert Lindblom, Hanns Karlewski, Heinrich Müllner, Hans Winberg Takträdgårdar

Statens konstråd

Vasakronan AB

Ulrik Samuelson Helhetsgestaltning

Stockholms läns landsting

AB Storstockholms lokaltrafik

Hans Peterson och Torgny Larsson En helt vanlig dag

Statens konstråd

Statens fastighetsverk

Olle Adrin Sinnenas ledstång

Blindinstitutet

Akademiska Hus AB

Lars Englund och Einar Höste Emaljvägg, Utbrytande plan

Umeå kommun

Birgit Broms Östersjöfiskar

Statens konstråd

Vasallen AB

P O Ultvedt En baddare i badet

Västerås stad

Lennart Rodhe Paket i långa banor

Statens konstråd

Tullarken KB/Riksbyggen

370

År

Teknik/material

Ort

Lokal

1938–40

fresk

Stockholm

Skogskyrkogården, Heliga korsets kapell

1961–65

sandblästrad betong

Stockholm

T-station Östermalmstorg

1967

relief, emalj, förnicklad koppar

Stockholm

Kaknästornet

1973–74

plast, sten, stål, trä, m.m.

Stockholm

Garnisonen, innergårdar

1977

måleri, terrazzo, skulptur m.m.

Stockholm

T-station Kungsträdgården

1989

måleri, terrazzo, skulptur, relief m.m.

Stockholm

Kulvert under regeringskvarter

1962–63

skulptur, trä, sten, metall m.m.

Solna

Tomtebodaskolan

1968

emalj, betong

Umeå

Värmeverk, Ålidhem

1988

stucco lustro

Vaxholm

Rindö, f.d. militäranläggning under omvandling

1969

metall, neon

Västerås

Lögarängsbadet

1952

glaserat tegel

Östersund

F.d. posthus

371

Noter

1 Ingen regel utan undantag. Enprocentregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö, Stockholm: Konstnärsnämnden, 2013. 2 Svenska simförbundet, Simarena, http://www.simarena.se. 3 Lif, Johan, Neon – utan ljus, Vestmanlands läns tidning, 2004, utan datum. 4 Hammarlund, Sven, Västerås kommuns personaltidning, 1982, utan datum. 5 Lif, Johan, Vestmanlands läns tidning. Från samma artikel är upplysningar om kostnader hämtade. 6 Blom, Lasse, Nu lyser snart konstverket igen, Västerås tidning, 18 november 2006. 7 Kihl, Ann-Christine, Dags för en makeover?, Vestmanlands läns tidning, 12 december 2006. 8 Cavalli, Birgitta, Baddaren lyser igen, Vestmanlands läns tidning, 4 december 2006. 9 Kihl, Ann-Christine, Dags för en makeover?, Vestmanlands läns tidning, 12 december 2006. 10 Västerås konstmuseum, Konst i Västerås, http//:www.konstivasteras.se. 11 Västerås stad, Västerås stads kulturfond, http://www.vasteras.se. 12 Länsstyrelsen i Västmanlands län, Västmanlands läns museum, Modernismen i Västmanland, http://www.modernismen.se 13 Rydberg, Linda (red.), Kartläggning av den offentliga konsten i Västmanlands kommuner, Västmanlands läns museum, 2011. 14 Svenska kyrkan, http://www.svenskakyrkan.se. Antalet krematorier i bruk var vid årsskiftet 2012/13 66 st. 15 Karlsmo, Emilie, Rum för avsked: begravningskapellets arkitektur och konstnärliga utsmyckning i 1900-talets Sverige, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2005, Göteborg: Makadam, 2005, s. 13. 16 Karlsmo, Rum för avsked, 2005, s. 211–212. 17 Magnusson, Ann (red.), Samtidighet: om rum för ritualer, Stockholm: Statens konstråd, 2002. 18 Karlsmo, a.a., 2005, s. 269–280. 19 Schönbäck, Hedvig, Skogskyrkogården, Stockholm. Trons kapell (Skogskrematoriet), Stockholms stadsmuseum, 1995, pärm 5, s. 8. Samtliga kapell, Trons, Hoppets och Heliga

372

korsets kapell, fick konstnärlig utsmyckning som ett resultat av tävlingen. 20 Karlsmo, a.a., 2005, s. 158. 21 Erik Gunnar Asplund, men efter 1930 vanligen enbart Gunnar Asplund. 22 Karlsmo, a.a., 2005, s. 157–165 och 269–283. 23 Karlsmo, a.a., 2005, s. 270–280. 24 Detta material täcker de flesta av konstnärens offentliga arbeten, ”en kollektion som saknar motsvarighet i Sverige”, som Hugo Palmsköld skriver till styrelsen för Skissernas Museum, 17 november 1993. 25 Skissernas Museum har 70 skisser till fresken Liv, död, liv: en skiss (olja på duk, 168 x 308 cm), inköp från konstnären; 16 skisser, gåva från konstnären; 53 skisser, gåva från konstnärens barn Irma och Sverre Erixson, juni 1993 samt ett materialprov (al fresco, 66 x 52 cm) utfört 1938, inköp från barnen för 5 000 kronor 1994. 26 Nilsson, Sten Åke, brev till Sven Erixson, 21 februari 1964, Skissernas Museums brevarkiv. Nilsson har ställt frågor i brevet och lämnat plats för Erixsons svar – som har fyllt i och returnerat, dock odaterat. Fråga nr 3 i brevet gällde huruvida dikten ”Dödens skepp” haft betydelse för den vidare utformningen av fresken. 27 Erixson, Sven, brev till Marie Richter, 24 april 1961, Skissernas Museums brevarkiv. 28 Hoppe, Ragnar, Liv, död, liv. Fresken i Heliga korsets kapell, Konstrevy 1940, årgång 16, s. 13–17. 29 Karlsmo, a.a., 2005, s. 275. 30 Olsson, Börje, Förvaltningsplan Skogskyrkogården, Stockholm: Kyrkogårdsförvaltningen, 2004. 31 Schönbäck, Hedvig, Skogskyrkogården, Stockholm. Skyddsföreskrifter, Stockholms stadsmuseum 1995, pärm 1. 32 Det finns för närvarande (juli 2013) 981 världsarv i 160 anslutna länder, av dessa är 759 kulturarv, 193 naturarv och 29 en kombination av de båda typerna. I Sverige finns 15 världsarv 2013. 33 Världsarv ska enligt kriterium (ii) visa på viktiga förändringar inom arkitektur, stadsplanering, teknologi, monumental konst eller landskapsdesign, och enligt kriterium (iv) vara

Noter

en enastående representant för ett eller flera viktiga steg i människans utveckling. UNESCO, World Heritage List 1994, Skogskyrkogården, nr 558, s. 114–117, http://whc.unesco.org. 34 Schönbäck, Skogskyrkogården, pärm 5. 35 Olsson, , Börje, a.a., 2004, s. 14–16. 36 Stockholms stad, Världsarvet Skogskyrkogården, http://www.skogskyrkogarden.se. 37 Olsson, Börje, a.a., 2004, s. 13. 38 Schönbäck, Skogskyrkogården, pärm 1, avsnitt 5.5 och 5.6. 39 Olsson, Börje, a.a., 2004, s. 22–23. 40 Stockholms stad, Översiktsplan för Stockholm (1999), http://www.sbk.stockholm. se/OPtext/op0110.htm. En ny översiktsplan för staden antogs av kommunfullmäktige 2010, ”Promenadstaden”, Stockholms stad, dnr 2007-39113-30, http://www.stockholm.se/oversiktsplan. 41 Olsson, Börje, a.a., 2004, s. 17–20 om reglementen. 42 ICOMOS Sverige, ICOMOS Mexicodokument år 1999. Internationell överenskommelse om kulturturism, http://www.icomos.se. 43 Osign., Krematoriet står klart. Utökad begravningsplats, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 7 juni 1975. 44 Osign., Eslövs krematorium, Arbetet, 7 juni 1975. Här står kostnaden som ”110.00 kr”, vilket är en felskrivning. Enligt fakturan hos Handarbetets Vänner var kostnaden 80 000 kr, med moms och konstnärsarvode 110 000 kr. Alstret tog 1 500 timmar att väva. 45 En väv kostar uppskattningsvis 100 000 kronor per kvm uppger HV ateljé, 20 november 2013. 46 Karlsmo, a.a., 2005, s. 322. 47 Bebyggelseregistret, http://www.bebyggelseregistret.raa.se. 48 Karlsmo, a.a., 2005, s. 321–322. 49 Förutom Ljusets kapell också kyrkorna i Eslöv, Remmerslöv, Västra Sallerup, Gårdstånga och Holmby. 50 Senast krematoriet användes var 2004, i samband med tsunamikatastrofen. Nordbeck, Bo, Krematoriet i Eslöv öppnar för flodvågskatastrofens offer, Sydsvenskan, 9 maj 2005. 51 Svenska kyrkans redovisning för år 2010 angående de kyrkliga kulturvärdena och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen, rapport till Kulturdepartementet, Svenska kyrkan, 2010, s. 9. 52 I kulturmiljölagens 4 kap. 3 § står: ”Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning,

Noter

flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning.” 53 Statens kulturråd, KRFS 2012:2, Riksantikvarieämbetets föreskrifter om kyrkliga kulturminnen, 13 §. 54 Regeringskansliet, Lagrådsremiss, Ny bibliotekslag, 7 mars 2013, http://www.regeringen.se. Förslaget syftar enligt kulturdepartementets hemsida till ”att anpassa lagen till de omvärldsförändringar som har skett sedan den nuvarande bibliotekslagens (1996:1596) tillkomst och till att tillgodose behovet av uppföljning”. 55 Nilsson, Sven, Kulturens nya vägar: kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, Malmö: Polyvalent, 2003, s. 166. Se även Biblioteksmuseet Borås hemsida, http://www.biblioteksmuseet.se. 56 Eriksson, Johan, Kjula: folkbibliotekens vagga, se Eskilstuna kommuns hemsida, http://www.eskilstuna.se, sökord ”folkbibliotekens vagga”. 57 Strömbäck, Jesper, Det progressiva biblioteket. Vänstervågen i biblioteksdebatten 1965–75, kandidatuppsats, Borås: Högskolan i Borås, Biblioteks- och informationsvetenskap/ Bibliotekshögskolan, 2011:9. 58 Nilsson, a.a., s. 167. 59 Nilsson, a.a., s. 167, 170. 60 Bergström, Anders, Det moderna monumentet, Bebyggelsehistorisk tidskrift, 2011, nr 62, s. 8–24. 61 Fresken finns kvar i det nu s.k. 035-huset. Verket föreställer, från vänster: Diktarens dröm, Sven Jonson; Dramat, Stellan Mörner; Ordet, Waldemar Lorentzon; Heminteriör, Axel Olson; Munkpräntet, Erik Olson; Blad ur konsthistorien, Esaias Thorén. 62 Derkert, Carlo, Siri Derkert. Senapsträdet och himlens fåglar 1959–69, Skövde kommun, Skövde Kulturhus, http://www.skovde.se/ upload/KulturFritidNatur/BilderKK/Bibliotek/ Derkert/Derkert_senap_bibl_webb_4sid.pdf. 63 Thörnkvist, Emma, Biblioteksdöden snart här, Sydsvenskan, 30 december 2011. 64 Enligt Kungliga bibliotekets statistik, http://www.kb.se. 65 Dardel, Nils von, Nils Dardel: 1888–1943: Moderna Museet, Stockholm, 1988, s. 113. 66 Utlåtanden och memorial å föredragningslistan för stadsfullmäktiges sammanträde den 16 september 1929, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, bihang nr 30, Stockholm, 1929, s. 7, 19. Hela byggnadsanslaget var enligt denna källa 2 223 461,81 kr, vilket motsvarar (årsmedel-

373

tal 1927) 6 024 414,46 kronor 2011 (september). 5 000 kronor 1927 (årsmedeltal) motsvarar 135 473,37 kronor 2011 (september), enligt Statistiska centralbyrån, http://www.scb.se (information hämtad 2011-11-08). 67 Sju teckningar överlämnades som gåva av Thora Dardel-Hamilton och Ingrid von Dardel, enligt brev från Arkiv för dekorativ konst till donatorerna, 5 december 1949, Skissernas Museums brevarkiv. 68 Konstverket konserverades 2009 av Ullenius Ateljéer AB. Uppgifter om tidigare konservering saknas. 69 Konstnärerna är nämnda i Utlåtanden och memorial å föredragningslistan för stadsfullmäktiges sammanträde den 16 september 1929, s. 19. 70 En bidragande orsak till att arbetet avbröts var de många aktörer, som ICOMOS, Europa Nostra och Svenska Akademien, vilka vädjade till Stockholms politiker om att inte förstöra ett viktigt kulturarv. Se Sörensen, Peter, Hårt kritiserad ombyggnad av Stockholms Stadsbibliotek stoppas, Svenska byggnadsvårdsföreningen: Byggnadsvårdsnytt, 12 oktober 2009, http://byggnadsvardsnytt.wordpress.com. 71 Carlsund, Otto G, Byggnadens konstnärliga utsmyckning: ett diskussionsinlägg, Byggmästaren, 1947:10, s. 140–159. Se även Lind, Sven-Ivar, Arkitektur – bildkonst, Konstrevy, nr 3 1950, temanummer om offentlig konst. 72 Konst i bostadsområden, Stockholm: Bostadsstyrelsen, 1965, s. 62. 73 Källor till introduktionskapitlet om bostäder: Ahlstrand, Jan Torsten, Konstnärer i miljögestaltningen: rapport från en konferens anordnad av Statens kulturråd, Stockholm: Statens kulturråd, 1977, särskilt s. 8–11, ett inlägg av Anna BoreliusBrodd; Konst i bostadsområden, Bostadsstyrelsen, Stockholm, 1965, s. 62; Roos, Britta, och Gelotte, Hanna (red.), Hej bostad: om bostadsbyggande i Storstockholm 1961–1975, Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län, [2004]; Ingen regel utan undantag, Konstnärsnämnden, Stockholm, 2013; Stickprovsrapport om konst i bostadsmiljö, Lund: Institutionen för konstvetenskap, Lunds universitet; Statens råd för byggnadsforskningsprojekt, 1973; Stenström, Nils, Förutsättningar för konsten, i Ekström, Greger (red.), Bostadskonst, Stockholm: Svenska Bostäder, 1998, s. 7–12. 74 Björkman, Anna, och Sjöholm, Jennie, Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten: LKAB:s sovringsverk, Kiruna, Luleå: Norrbottens museum, 2002. Se även Karlsson, Lina och Sjöholm, Jennie, Vilka hus! Vilka hus? Modern arkitektur i Norrbotten, Norrbottens museum, 2007. 75 Norendahl, Jerry, Byggnader i centrala

374

Kiruna, Fritids- och kulturförvaltningen, småtryck, Kiruna kommun, 2008. 76 LKAB Framtid – En tidning för Malmfälten från LKAB, 2011:05, s. 11; Konstens väg, småtryck, Kiruna kommun, Kiruna, 2007; Millroth, Thomas, Olofsson, Pierre och Stackman, Per-Olle, Pierre Olofsson, Höganäs: Wiken, 1992, s. 163–167. 77 Arbetet med Kiruna kommuns bevarandeplan beskrivs på kommunens hemsida, http://www.kiruna.se. 78 Bevarandeplanen för 1984 är citerad i Fastställelse av förslag till ändring av stadsplan för Östermalm – Adolf Hedinsvägen m.m., Kiruna kommun, 1988, s. 2–3. Bevarandeplanen antogs av kommunen 1984-09-10, 210 §. 79 Källor: Konstens väg, Kiruna, 2007); Osign., Konstpromenad i Kiruna, Annonsbladet, juli– augusti 2007; Alfredsson, Linda, Jakt på gömda skatter, Norrbottens-Kuriren, 7 november 2005. 80 Hoffmann, Paula och Törnblom, Carina (red.), Kiruna–Helsingborg: konstnärlig gestaltning i Folkets hus och parker 2000–2005, Stockholm: Folkets Hus och Parker, 2005. 81 Om Folkets Hus och Parker, se http://www.fhp.nu. 82 Konst i folkparkerna, Stockholm: Folkparkernas centralorganisation, 1976 och 1985. 83 Konst i folkparkerna 5 juni–15 augusti 1982, Lund: Arkiv för dekorativ konst [nuvarande Skissernas Museum], 1982. 84 God konst i hem och samlingslokaler: Nationalmuseum 19 oktober–2 december 1945, Nationalmusei utställningskatalog, nr 115, Stockholm: Nationalmuseum, 1945. 85 Osign., Mäster Palm och psykoanalys prisbelönade i monumentalverk, Dagens Nyheter, b-uppl., 19 oktober 1945. 86 Söderhäll, Bengt, Samhällsutveckling slår upp dörrarna, i Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010, s 214. 87 Konstfrämjandet, http://konstframjandet. se. Även Londos, Eva, Uppåt väggarna i svenska hem: en etnologisk studie av bildbruk, diss. Lund: Lunds universitet, 1993, Stockholm: Carlsson i samarbete med Jönköpings läns museum, 1993. 88 God konst i hem och samlingslokaler, Stockholm, 1945, s. 43. 89 Dan Lennervald, redaktör till Torsten Billman, bildmakaren, har under sitt arbete med boken funnit att en del av skissmaterialet på Skissernas Museum tyder på att Billman först varit inne på att försöka göra en scen ur Selma Lagerlöfs roman Jerusalem – då för en biblioteksläsesal med den avgörande scenen från romanens andra del när huvudpersonerna anländer till

Noter

sina drömmars mål. En skiss om 2 x 2 m hittades på ateljévinden hos Billman 2010. På baksidan står ”Jerusalemfararna (Försök 1)”. Se även Osign., Billman inspirerades av Lagerlöf, Nya Wermlands-Tidningen, 12 juni 2012. 90 Billman, Torsten brev till Eva Edestad, 25 april 1975, Skissernas Museums brevarkiv. 91 Werner, Jeff, Den egensinnige målaren från Kullavik, i Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, s. 330–361, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010. 92 Söderhäll, Bengt, Samhällsutveckling slår upp dörrarna, i Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, s. 212–229, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010, not 5, s. 454. 93 Näsström, Gustaf. Torsten Billmans syn på samhället. Ny fresk avtäckt i Gävle Folkets Hus, Stockholms-Tidningen, 13 oktober 1947. 94 Söderhäll, Bengt, i Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, 2010, s. 212–213. 95 Werner, Jeff, i Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, 2010, s. 342. 96 Näsström, Gustaf, a.a. 97 86 skisser inköptes av konstnären i april 1975, varav 24 berör Samhällsutveckling. Breven från Skissernas Museum är dock huvudsakligen från 1945. Inga kartonger eller materialprover finns på Skissernas Museum till projektet i Gävle (även om sådana erbjöds av konstnären), men väl till andra projekt av Billman. 98 Billman, Torsten, brev till Ragnar Josephson, u.å, Skissernas Museums brevarkiv. 99 Juggas, Bodil, Glömd konstskatt – i ett skräpigt hörn i Folkets hus, Arbetarbladet, 16 maj 2011. 100 ”Vi samtalade om detta och Billman var glad åt att det fanns folk som brydde sig om hans fresk och kartonger. Inget blev mig veterligt skrivet om ägandet, annat än det kort som Kickan (Westerman) fick av Torsten. Texten löd ungefär: – Jag skickar det hela till er … Jag litar på er och det är inte Folkets Hus utan ni som är mottagare av kartongerna.” Söderhäll, Bengt, mail till Karin Hermerén, 24 april 2012, Statens konstråds arkiv. 101 Torgny Segerstedt-partierna blev utklippta på tidigt stadium och förvärvades av Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt. Att ett bortklippt parti fanns i privat ägo nämns i ett odaterat brev från Torsten Billman till Ragnar Josephsson, Skissernas Museums brevarkiv. De två resterande kartongerna, de två längst till höger, ägs nu av Hallands Konstmuseum, Halmstad. 102 Carlsson, Maria, Folkets hus i Gävle

Noter

på fallrepet, Gefle Dagblad, 5 maj 2011, och Holmqvist, Nils, Slutet för Folkets Hus?, Arbetarbladet, 30 april 2011. 103 Carlsson, Maria, ABF tar över i Folkets hus, Gefle Dagblad, 22 oktober 2011. 104 Exempelvis, för att nämna några, genom Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, 2010; Söderhäll, Bengt, Samhällsutveckling: Torsten Billmans fresk i Folkets hus, Gävle, i Från Gästrikland, Gävle: Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelanden, 1982; Edbom, Ture, Samhällsutveckling. En fresk i Gävle Folkets hus målad av Torsten Billman, kandidatuppsats i konstvetenskap, Uppsala universitet: Konstvetenskapliga institutionen, 1979. 105 Kindstrand, Gunilla, En trött konstnär räddar sin fresk, Gefle Dagblad, 21 juli 1983, och Jönsson, Ulf, Fresken borde få synas, Arbetarbladet, 18 maj 1983. 106 Wahlund, Anders, Namninsamling för att rädda Billmans fresk, Gefle Dagblad, 3 maj 1989. 107 Osign., Dölj inte samhällsutvecklingen! Gefle Dagblad, 6 februari 1991. 108 Osign., Rädda fresken! Arbetarbladet, 9 maj 1989. 109 Stensman, Mailis, och Tranaeus, Björn (red.), ”Konsten är på väg att bliva allas-”: Statens konstråd 1937–1987, Stockholm: Statens konstråd, 1987, s. 27–29. 110 Funcke, Fredrik, Folkets Hus Fastighet i Gävle AB, mail till Karin Hermerén, 11 december 2012. 111 Kommunens bristande engagemang i konstverket kommenteras f.ö. ironiskt i Arbetarbladet (2011): ”Fotnot. Torstens Billmans fresk i Gävle Folkets hus nämns inte i Gävle pocket (kulturoch fritidsguide), inte i Gävlebroschyr 2011, inte på Gävle Turistbyrås hemsida. Däremot på Wikipedia – som magnifik och en av Gävles få sevärdheter.”, citerat från de sista raderna i artikel av Juggas, Bodil, 16 maj 2011. 112 Konstcentrum anordnade två visningar den 13 februari 2013 med Bengt Söderhäll som guide. Dessa uppmärksammades av TV4 och SVT och inslaget visades bl.a. i Kulturnyheterna. Interpellationen skrevs av Lena Ödeen under rubriken ”Torsten Billmans fresk Samhälls-utveckling i fd Folkets Hus i Gävle”, dnr 13KS143. Interpellationen inleds: ”När Statens Konstråd år 2010 [sic] valde ut 23 konstverk av ca 1 500 av särskilt allmän intresse i offentlig miljö i Sverige blev Torsten Billmans fresk ’Samhällsutveckling’ ett av dessa.”, interpellation, 25 mars 2013, 66b§. Interpellationen besvarades den 17 juni samma år av Lars-Göran Ståhl, genom att Konstcentrum ådrogs utredningsuppdraget beskrivet i texten. 113 Stensman och Tranaeus (red.), ”Konsten är på

375

väg att bliva allas-”, 1997, s. 14. 114 Loock, Johan, Kraftverket i landskapet: vattenkraft i Jämtlands län under 100 år, 2. uppl. [3. utg. 2010], Östersund: Länsstyrelsen Jämtlands län, 2002. Exempel på konstnärliga gestaltningar kommer från Mörsils kraftverk med en serie glaskonstverk utförda av Bo Notini (1949), Krokströmmens kraftverk med väggmålningar i tempera av Frans Timén (1953) tillsammans med Erik Kinell och Karl Kihlgren, Linnvasselvs kraftverk (invigt 1963) med bl.a. en muralmålning i maskinhallen Gunnar von Gegerfeldt och Sällsjö kraftverk (i drift 1967) med en relief av Lars Andersson. I undersökningen 2012 kartlades kraftverk av Linda Petersson och Ola Hanneryd, Länsstyrelsen Jämtlands län. 115 Loock, Kraftverket i landskapet, 2002, s. 23. 116 Energimyndigheten, http://www.energikunskap.se. 117 Om elens historia, se Umeå Energi, http://www.umeaenergi.se. 118 I texten förekommer olika benämningar på industrier som genererar energi. Ett kraftverk är en anläggning för produktion av elektricitet. Ett värmeverk är en anläggning som endast producerar värme, som anläggningen på Ålidhem. Värmeverk har också varit en vanlig benämning på det företag som äger och driver ett fjärrvärmesystem, i första hand fjärrvärmeverksamheter i kommunal förvaltning. Ett kraftvärmeverk är en anläggning som producerar både elektricitet och värme, som Dåva utanför Umeå. Ytterligare en beteckning finns: värmekraftverk, som är ett samlande begrepp för de kraftverk som använder värme för att producera elektrisk energi. 119 Sandström, Sven, Stensman, Mailis, och Sydhoff, Beate, Konstverkens liv i offentlig miljö, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören., 1982, s. 45–51. 120 Wikander, G, AB Umeå Värmeverk, brev till Mailis Stensman, Arkiv för dekorativ konst, Lund, 7 okt 1971, Skissernas Museums brevarkiv. 121 Höste fortsätter i brevet: ”Byggnaden skulle från början inte ha något ljusinsläpp. Det tillkom som en följd av skärmens form och ’hål’. Jag har själv inte sett skärmen eller väggen färdig.”, Skissernas Museums brevarkiv. I museets samlingar finns även en trämodell av konstverket, köpt av Einar Höste 1973. 122 Enligt SCB motsvarar 80 000 kronor år 1967 (årsmedeltal) 678 370,37 kronor 2011 (september), http://www.scb.se. 123 Wikander, G, AB Umeå Värmeverk, brev till Mailis Stensman, Arkiv för dekorativ konst, Lund, 7 okt 1971, Skissernas Museums brevarkiv. 124 Om företagets historia, se Umeå Energi, http://www.umeaenergi.se.

376

125 Informant: Simon Lysell, anläggningsingenjör, Umeå Energi, 4 oktober 2011. 126 Sandström, Stensman och Sydhoff, Konstverkens liv i offentlig miljö, 1982, s. 45–50. 127 Joray, Marcel, Le Béton Dans L’art Contemporain, Neuchâtel: Editions du Griffon, [1977–] 1987. 128 Wikander, G, AB Umeå Värmeverk, brev till Mailis Stensman, Arkiv för dekorativ konst, Lund, 7 okt 1971, Skissernas Museums brevarkiv. 129 Forsgren, Olle, Byggnadsordning för Sofiehem och Ålidhem – ett förhållningssätt till stadsdelarnas karaktärsdrag (2006), Umeå kommun, Samhällsbyggnadskontoret, dnr Pla 05-40, 2013, http://www.umea.se, s. 33. 130 Englund, Martin, och Nathanson, Calle, Anläggningar för kultur, idrott och fritid 2010, Stockholm: Sveriges kommuner och landsting, 2011. 131 Skövde Kulturhus, http://www.skovde.se/kulturhus. 132 Silfverstolpe, Göran M, Vera Nilsson, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören., 1986, s. 107, 109–110. 133 Framtidsplan Skövde 2015, Skövde kommun, http://www.skovde.se. 134 Med affärsdrivande verk menas ett statligt företag med inkomster och egen verksamhet. 135 Information om Post- och telestyrelsen: http://www.pts.se (historik) och http://sv.wikipedia.org (Post- och telestyrelsen samt Televerket). 136 Information om Posten AB: http://www. posten.se och http://sv.wikipedia.org. 137 Information om Teracom AB: http://www.teracom.se; http://sv.wikipedia. org; Ekholm, Sven-Olof, och Winqvist, Lars Åke, Från Televerket Radio till TERACOM, Radions och Televisionens Pensionärsklubb, SVT-tekniken 1979–1995, (u.å.), http://www.rtpk.org/svt-tekniken/teracom.htm. 138 Sammanträdesprotokoll, PM angående konstnärlig utsmyckning, 29 augusti 1944, bilaga 30, s. 10, Statens konstråds arkiv. 139 Wiberg, Åke, skrivelse från Statens konstråd till Kungl. Byggnadsstyrelsen, 13 juni 1945, arkiverad som bilaga 27 till Statens konstråds sammanträdesprotokoll den 4 juni [sic] 1945. 140 Beloppet motsvarade 10 % av det belopp, 150 000 kronor, som Konstrådet förfogade över budgetåret 1947. Sammanträdesprotokoll, 3 juni 1947, § 2, och Sammanträdesprotokoll, 22 december 1947, § 18, Statens konstråds arkiv. 141 1 000 kronor vardera åt konstnärerna, 250 kronor arvode + 250 kronor resekostnader vardera till herrar Hörlin och Nilsson. Sammanträdesprotokoll, 22 december 1947, § 18 c, Statens konstråds arkiv.

Noter

142 Sammanträdesprotokoll, 22 december 1947, § 18 c, Statens konstråds arkiv. 143 Sammanträdesprotokoll, 2 februari 1948, § 3 b, Statens konstråds arkiv. 144 Statens konstråd, program för tävlan om konstnärlig utsmyckning av posthuset i Östersund, 2 februari 1948. 145 Femtiotal: det måste vara något nytt: 1 juni– 17 augusti 2003, Östersund: Jämtlands läns museum, 2003. Två bilder av Rodhes verk i posthuset, från 1950 respektive 2003, prydde omslaget till utställningskatalogen. Utställningskommissarie: Sten Gauffin. På s. 9 finns även beskrivet vandringsutställningen Vad ska vi ha på våra väggar i Östersund på länsmuseet 1949, med citat s. 10. 146 A.a., s. 12, 15. 147 Oredsson, Lars-Göran, Rumsbildning: en kritisk-beskrivande dokumentation av Lennart Rodhes arbete med Paket i långa banor i Östersunds posthus, 1948–1952, Lund: Univ., 1990, resp. Oredsson, Lars-Göran, Rumsbildning: om Lennart Rodhes arbete med Paket i långa banor i Östersunds posthus, Åhus: Kalejdoskop, 1991. 148 Ur Lennart Rodhes tal vid invigningen av Paket i långa banor, citerat i Oredsson, Rumsbildning, 1991, s. 125, och Stensman och Tranaeus (red.), a.a., s. 34. 149 Ur Rodhe, Lennart, tävlingsförslag, daterat med blyerts, 30 september 1948, Skissernas Museums brevarkiv. Se även Millroth, Thomas, Lennart Rodhe, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören. 1989, s. 66–67. 150 Sammanträdesprotokoll, 12 oktober 1948, Statens konstråds arkiv. 151 Sammanträdesprotokoll, 21 december 1948, bilaga 4, Statens konstråds arkiv. 152 Åkerlund, Greta, brev till Lennart Rodhe, 29 november 1949, och svar från Lennart Rodhe, 13 december 1949 (Paris). Ytterligare svarsbrev från Lennart Rodhe, 24 mars 1953 (Östersund), Skissernas Museums brevarkiv. 153 Statens konstråd, program för tävlan om konstnärlig utsmyckning av posthuset i Östersund, 2 februari 1948. 154 Rodhe, Lennart, tävlingsförslag, 30 september 1948, Skissernas Museums brevarkiv. 155 Ibid. 156 Oredsson, Rumsbildning, 1991, s. 49. 157 A.a., s. 111. 158 Stensman och Tranaeus (red.), a.a., s. 32. 159 Oredsson, a.a., 1991, s. 127. 160 A.a., s. 131–134. 161 Brev från Torsten Höglund till postmästaren Östersund 1, daterat 15 januari 1970, Postverkets regionarkiv Östersund, citerat i Oredsson, Lars-Göran, Rumsbildning, 1991, s. 130.

Noter

162 Postverket, köpeavtal med fastighetsbolaget Tullarken KB, juni 1989, punkt 9. 163 Tullarken i Östersund AB, 556367-3028, Östersund, resp. Tullarken i Östersund KB, 916590-0243, Östersund, Verksamhetsberättelse 2005 samt Verksamhetsberättelse 2006, Östersund: Riksbyggen 2005. 164 Stensman och Tranaeus (red.), a.a., s. 33. 165 von Schantz, Philip, och Lindegren, Karin, Kungl. Akademien för de fria konsterna, brev till Länsstyrelsen i Jämtlands län, styrelsen för Postverket, Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd, 13 april 1987, diariefört vid Statens historiska museer, 23 april 1987, dnr 2164. 166 Jonsson, Leif, Jämtlands läns museum, brev till Riksantikvarieämbetet, 8 maj 1987, yttrande angående Lennart Rodhes keramikvägg i Posthuset, Östersund, Jämtlands läns museum, dnr 133/87. 167 Nisbeth, Åke, och Allard, Elisabeth, byggnadssektionen vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, brev till styrelsen för Postverket, 9 juni 1987, angående keramikvägg Paket i långa banor av konstnären Lennart Rodhe i posthuset i Östersund, Jämtland, Postverket, beteckning 2164/87. 168 Rodhe, Lennart, ”Postfastigheter, rodhe.918”, åtta punkter nerskrivna på papper, 1 maj 1989 angående Lennart Rodhes väggmålning i Kv. Arken, Östersund. Punkt 1–5, noteringar efter samtal med Lennart Rodhe, 29 april 1989; punkt 6, notering efter samtal med Ulf Linde, 29 maj 1989; punkt 7, citat, i Efter hand, Stockholm: Bonniers, 1985; punkt 8, benämns reflektion och arbetsuppgift. Om posthusens förändrade funktioner kan också läsas i Karlsmo, Emilie, Gamla posthus med ny funktion – ”post-Post”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 63 2012, s. 39–56. 169 Postverket, köpeavtal med fastighetsbolaget Tullarken KB, juni 1989, punkt 7. 170 Jonsson, Leif, och Hemmendorff, Ove, Jämtlands läns museum, brev till Plankontoret vid Östersunds kommun, ”Angående detaljplan för kv Arken 5 och 6, Östersund”, 8 februari 1990, Jämtlands läns museum, dnr 16/90 D 17.11. 171 Nylander, Sten-Åke, Rodhes postvägg i ny miljö, Konst i norr, nr 4 1994, s. 64. 172 Nolervik, Stefan, Fortfarande fräscht, Östersundsposten, 31 maj 2003, och Jarlås, Christer B, Och över alltihopa lyser ”Paket i långa banor”…, Länstidningen Östersund, 3 juni 2003. 173 Nylander, Sten-Åke, Rodhes postvägg i ny miljö, Konst i norr, nr 4 1994, s. 64. 174 Stensman, Mailis, och Rodhe, Lennart, Rodhe: Rodhe som textilare, Stockholm: Norstedt, 1995, s. 12. 175 Hård af Segerstad, Ulf, Dialog i Kaknäs-

377

tornet, Arkitektur, nr 1 1968, s. 8. 176 Förfarandet beskrivs i ett sammanträdesprotokoll vid Statens konstråd, 16 september 1964, § 15 och bilaga 11, som omfattar ett protokollfört sammanträde den 4 september 1964 med de kommitterade för utsmyckningen av Teletornet vid Kaknäs (”Herrar Hedqvist, Isacsson, Nordahl samt arkitekterna Sterner, representerande Stockholms stad, och Lindroos”). Enligt protokollet vägrade arkitekterna att acceptera allmän tävling. Kommittén enades om att föreslå Jörgen Fogelqvist [sic], Albert Johansson, Lennart Lindqvist, Erland Melanton, P O Ultvedt och Walter Bengtsson samt som reserv K G Bejemark, något som dock inte protokollfördes. Albert Johansson bad att få bli befriad från tävlingsuppdraget den 16 oktober samma år, då han ansåg att anslaget belopp inte skulle kunna täcka kostnaderna. Sammanträdesprotokoll, 16 september 1964, § 15 och bilaga 11, Statens konstråds arkiv. 177 Hård av Segerstad, a.a., 1968, s. 12. 178 Processen att tillverka konstverket är beskriven av Walter Bengtsson själv i en intervju, utgiven av Stockholms Turisttrafikförbund: Spelrum futurum, väggreliefer i Kaknästornet, Stockholm, u.å., s. 2. 179 A.a., s. 3. 180 A.a., s. 3–4. 181 A.a., s. 4. 182 Christensson, Annmarie, Konserveringsrapport 20090318, Walter Bengtsson, Kaknästornet, Acta KonserveringsCentrum AB, 2009. 183 Helgeson, Susanne, Höjden av kärlek, Elle interiör, 2000/2001. 184 Förordning (2007:1188) med instruktion för Statens konstråd, 2 §, andra stycket, Stockholm: Kulturdepartementet. 185 Wahlström, Klara (red.), Beställd konst: fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst, Stockholm: Statens konstråd, 2008. 186 Dnr 64/2006:336, mötesprotokoll, 6 november 2008, Statens konstråds arkiv. 187 2012 kom 310 000 besökare till Kaknästornet, som då var på 17:e plats bland besöksmålen i Stockholms län. Se Stockholms stad, Stockholm Visitors Board, Facts about Stockholm’s tourism industry, Statistics for 2012, http://www.mynewsdesk.com/se/stockholmvisitorsboard. 188 Hård av Segerstad, a.a., 1968, s. 13. 189 Rapp, Birgitta, Konst på sjukhus – till glädje för alla, Stockholm: Raster, 1993, s. 85. 190 Till denna text har material hämtats från följande källor: Stensman, Mailis och Tranaeus, Björn (red.), a.a., 1987; Magnusson, Ann (red.), Samtidighet: om rum för ritualer, Stockholm: Statens konstråd, 2002; Karlsmo, a.a., 2005;

378

Statens konstråd årskatalog 28 2008, Stockholm: Statens konstråd, 2008. 191 En orientering samt redogörelse för rådets tre första verksamhetsår 1 juli 1937–1930 juni 1940, Statens konstråd, Stockholm: Nord. bokh., 1941, s. 16–17. 192 Stensman och Tranaeus, (red.), a.a. 193 Länsstyrelsen i Stockholms län, handläggare Henric Falkman, delgivningskvitto 11.392-26-87, till Majlis Stensman, 28 december 1988, Statens konstråds arkiv. 194 Topelius, Ann-Sofi, Statens konstmuseer, brev till kanslichef Ulf Lagerström, Hälso- och sjukvårdsnämnden, Stockholms läns landsting, 25 januari 1982. 195 Borggren, Anna, och Franzén, Mari-Louise, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Minnesanteckningar nr 320/93 till Kyrkorådet i Solna församling, 1 december 1993. 196 Orrje, Henrik, Från samtida konst till levande kulturarv, Statens konstråd årskatalog 38 2008, Stockholm: Statens konstråd, 2008, s. 185–189. 197 Konstbildning i Sverige: förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk fostran, avgivet av 1948 års konstutredning, Stockholm, 1956. 198 Källor: Lindgren-Fridell, Marita, Föreningen Konst i skolan: pionjärinsats i skolans konstbildning 1947–1976, [Stockholm]: [Fören. Konst i skolan]: Riksutställningar (distr.)], 1984; Skolornas konst: en utställning om konsten i Stockholms skolor: december 1990–april 1991, Stockholms stadsmuseum [utställningskatalog], Stockholm: Stockholms stadsmuseum i samarbete med Skolförvaltningen, 1990; Hedström, Per, Skönhet och skötsamhet: konstnärliga utsmyckningar i svenska skolor 1870–1940, diss. Stockholm: Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2004 samt en odaterad artikel av samme författare, Konsten i skolorna kring förra sekelskiftet, se Lärarnas Historia, http://www. lararnashistoria.se/article/konsten_i_skolorna. 199 Tegnér, Esaias, Svea: samt, Karl XII; Sång för skånska landtvärnet; Sång för Jämtlands fältjägare; Skytten; Det eviga; och, Fridsröster: skaldestycken, Minneapolis: C. Rasmussens bokh. 1890. 200 Joson, Våldets örnar över ”Det rätta” i stentolkning av Tegnérs dikt, Dagens Nyheter, 27 januari 2011. 201 Ibid. 202 Lindbom, Jenni, och Hermerén, Karin, Riktlinjer för förvaltning av offentlig konst, Stockholm: Riksantikvarieämbetet [under publicering som print-on-demand]. 203 Statens konstråds arkiv, sammanträdesprotokoll, 23 september, med hänvisning till Kungl. Majt:ts beslut 6 augusti 1948.

Noter

204 Sammanträdesprotokoll, 7 juni 1950, Statens konstråds arkiv. 205 Sammanträdesprotokoll, 13 december 1950, Statens konstråds arkiv. 206 Sammanträdesprotokoll, 5 juni 1951, Statens konstråds arkiv. 207 Sammanträdesprotokoll, 21 september 1951, med Martin Emonds brev bilagt, Statens konstråds arkiv. 208 Sammanträdesprotokoll, 13 november 1951, Statens konstråds arkiv. 209 Fagerström, Linda, Randi Fisher – svensk modernist, diss. Lund: Lunds universitet, 2005, Lund: Ellerström, 2005. 210 De tre skisserna har troligen köpts in 1954, av konstnären direkt, för 300 kronor. 211 Texten under denna rubrik bygger på artiklarna Sinnenas ledstång i Ett hus för alla sinnen = A house for all senses, Solna: Tomtebodaskolans resurscenter (TRC) 1997, s. 70–71, och LindgrenFridell, Marita, Sinnenas ledstång. Frisen i Blindinstitutet å Tomteboda, Konstrevy, nr 1 1965, s. 4–10. Allmänt om synskada, pedagogisk metodik och taktila bilder finns exempelvis hos Eriksson, Yvonne, Att känna bilder, Solna: SIH-läromedel, 1997, och Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text, Stockholm: Norstedts akademiska förlag 2009. 212 42 000 kronor år 1964 (årsmedeltal) motsvarar 412 742,98 kronor år 2011 (årsmedeltal), enligt Statistiska centralbyrån, http://www.scb. se (information hämtad 2012-02-08). 213 Projekt Runeberg, ”Institutet för blinda”, i Nordisk familjebok. Uggleupplagan (1910), 12. Hyperemi – Johan, 2:a upplagan, s. 741–742, http://runeberg.org/nfbl/0407.html. 214 Sahlin, Yngve, Byggnadsstyrelsen, brev till Statens konstråd, 19 november 1991, dnr 32-222/91. Kostnaden om 30,5 miljoner kronor januari 1991 motsvarar knappt 43,5 miljoner kronor 2011 (årsmedeltal). 215 Akademiska Hus, pressmeddelande, 5 maj 2005, http://www.akademiskahus.se. 216 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Lennart Styhr, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående kvarlämnad konst av Specialpedagogiska institutet, Tomtebodaskolan i Solna, 27 april 2005, dnr 47-103. 217 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Katarina Eriksson, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående väggmålningar av Gösta Gierow på Tomtebodaskolan i Stockholm, 21 april 2006, dnr 64/2006:163, och Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Mårten Tiselius, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående flytt av byggnadsanknutna konstverk från Tomtebodaskolan i Solna till Resurscenter syn (Ekeskolan) i Örebro, 8 februari 2007, dnr saknas.

Noter

218 Hård af Segerstad, Ulf, Experimentet och skönheten, Svenska Dagbladet, 1 maj 1966. 219 Sandström, Stensman och Sydhoff, a.a., s. 50–52. 220 Skissernas Museum köpte skisser av konstnären, 21 st. år 1977 för 700 kronor och 9 st. år 1981 för 3 200 kronor. 221 Sandström, Stensman och Sydhoff, a.a., s. 58. 222 SOU 2011:31, Staten som fastighetsägare och hyresgäst: betänkande av Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning, Stockholm: Socialdepartementet, s. 14. 223 Se Förordning (2007:758) med instruktion för Fortifikationsverket, Stockholm: Socialdepartementet, och S2012/9065/SAM, Regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Fortifikationsverket, Stockholm: Socialdepartementet. För förslag att omstrukturera Fortifikationsverket och dess fastighetsbestånd, se Prop. 2011/12:1, Budgetpropositionen för 2012, Stockholm: Finansdepartementet; SOU 2011:31, Staten som fastighetsägare och hyresgäst: betänkande av Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning, Stockholm: Socialdepartementet; SOU 2013:61, Försvarsfastigheter i framtiden: betänkande av Försvarsfastighetsutredningen, Stockholm: Socialdepartementet. 224 Källor till texten om Garnisonen: Juvander, Katarina, Adolphson, Per B, och Franzén, Madeleine, Arkitektur och liv i kvarteret Garnisonen, Stockholm: Raster, 2000; Castenfors, Birgitta, Konsten i kvarteret Garnisonen, Stockholm: Vasakronan, 2002; Ferring, Mari, Den levande väggen: färg och arkitektur i svenskt 1970-tal, diss. Stockholm: Kungliga Tekniska högskolan, 2011, Möklinta: Gidlund, 2011. 225 Ett andra konstprogram genomfördes 1997–2000 med Cilla Jahn som ansvarig projektledare. Se Castenfors, Birgitta, a.a, 2002. 226 Konstprogram, A4 arkitektkontor AB, 18 april 1969, och signerat ”GW+TH/BMS”. På programmet är summan 170 000 000 kronor tillskriven konstnären. 227 Sammanträdesprotokoll, 12 december 1969, § 15, Statens konstråds arkiv. 228 Sammanträdesprotokoll, 18 december 1970, § 9, Statens konstråds arkiv. 229 Sammanträdesprotokoll, 29 januari 1971, § 12, Statens konstråds arkiv. 230 Sammanträdesprotokoll, 14 maj 1971, § 8 och bilaga 1B, Statens konstråds arkiv. 231 Sammanträdesprotokoll, 27 september 1974, § 7, Statens konstråds arkiv. 232 Sammanträdesprotokoll, 30 november 1973, § 31 och bilaga 14, Statens konstråds arkiv. 233 Informant: Karlewski, Hanns, konstnär, Vasakronan, samtal 3 maj 2011.

379

234 Informant: Lindblom, Sivert, konstnär, Vasakronan, samtal 3 maj 2011. 235 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Svante Torell, Vasakronan, 12 maj 2010, dnr 64/2010:109. 236 Vasakronan, skriftlig information i samband med återinvigningen av takträdgården, 13 december 2012, Stockholm: Vasakronan, 2012. 237 Statens konstråd årskatalog 11 1985, Stockholm: Statens konstråd, 1985, temanummer om konsten i Karlstad. 238 Osign., Hemfosa miljardköper från Rumäniens rikaste, Fastighetsvärlden idag, 10 maj 2011: ”Beståndet blev rumänskt för två år sedan när Dan Costache Patricius tog över den börsnoterade fonden Rutley European som 2007 hade förvärvat fastigheterna i Karlstad från Sveafastigheter. CBRE var rådgivare till säljaren i den aktuella transaktionen.” 239 Broms, Birgit, förslag till KA1 Vaxholm, militärrestaurang, 2 juni 1986, Statens konstråds arkiv, dnr 33-31/86. Se även Statens konstråd katalog 19 1986, Stockholm: Statens konstråd 1988, s. 14. 240 Franzén, Lars, brev till Statens konstråd, 18 augusti 1986, angående utsmyckning av militärrestaurang vid SK/KA 1. K 0068.236, dnr 33-31/86. 241 Broms, Birgit, kontrakt med Statens konstråd, 12 februari 1987, samt von Platen, Birgit, Avsyningsrapport 6 maj 1988, båda Statens konstråds arkiv, dnr 33-31/86. 242 För fakta och citat från detta stycke och resterande text i avsnittet om ägande och förvaltning, se Vasallen, http://www.vasallen.se. 243 Vasallen Vaxholm AB, Om Rindö Hamn, http://www.rindohamn.se/rindo-hamn/vision. 244 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Johan Jigström, Försvarsmakten AO Amf1, 16 december 2005, angående inventering 30 nov 2005, Statens konstråds arkiv, dnr 47-405/05. 245 Vasallen, http://www.vasallen.se. 246 Björkquist, Bertil, Statens konstråd, och Åke Svensson, Fortifikationsförvaltningen, kvittens angående överlämnande av konstverk, 8 juni 1988, Statens konstråds arkiv, dnr 33-31/86. 247 Orrje, Henrik, Statens konstråd, mail till Marielle Forstadius, Vasallen Vaxholm AB, 6 mars 2007, Statens konstråds arkiv. 248 Vasallen AB, osign., Vasallen och Quality Resort inleder hotellsamarbete, pressmeddelande 17 juni 2011, 2013, http://www.vasallen.se. 249 Brehmer, Fredrik, Vasallen Vaxholm AB, mail till Karin Hermerén, Statens konstråd, 8 april 2013. Ansökan om rivningslov skickades in senare samma år, 14 november 2013. Fredrik Bremer skriver i mail till Karin Hermerén samma dag: ”Vi planerar att inom kort påbörja

380

rivningen, men vi vill ju mycket gärna att konstverket kan räddas. Vi vill göra ett försök att hitta ngn som är beredd att ta emot det om vi skänker det som gåva (om mottagaren kan tänka sig att stå för huvuddelen av flyttkostnaden).” 250 Sund, Paula, planarkitekt, Vaxholms stad, samtal 19 april 2013. Sund påpekar att kunskap om verket borde finnas i bygglovsarkivet, där handläggare lägger in uppgifter, eller i kulturförvaltningens förteckning – båda används vid inventeringar. Kopior på de beslut som fattas skickas till kommunen för kännedom och registreras på rätt fastighet. Nu saknades sådana handlingar och även korrespondensen mellan Statens konstråd och Vasallen. 251 Statens konstråd årskatalog 5/6 1983, Stockholm: Statens konstråd, 1983, s 30–31. 252 Ibid. 253 Statens konstråd årskatalog 20 1988–89, Stockholm: Statens konstråd, 1988–89, s. 28–29. 254 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Pär Jeppsson, Baieverte AB, yttrande angående konstnärliga gestaltningar i SFV Klara Kulvertsystem, 27 maj 2009, Statens konstråds arkiv, dnr 64/2009:239. Gestaltningen som helhet är dokumenterad i Statens konstråd årskatalog 20 1988–89, s. 6 och 28–31 samt i Tidningen från KC [Konstnärscentrums tidning], nr 3 1983. 255 Peterson, Hans, och Larsson, Torgny, idéförslag för rumsgestaltning av kulvertsystem i Södra Klara, inkommet 7 april 1986, dnr 32-140/85-86. 256 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Pär Jeppsson, Baieverte AB, 27 maj 2009, Statens konstråds arkiv, dnr 64/2009:239. 257 Se artiklar om renoveringarna på Statens fastighetsverk, http://www.sfv.se, exempelvis pressmeddelande 5 feb 2013, eller Kulturvärden [magasin från Statens fastighetsverk], nr 1 2013, s. 4. 258 Statens konstråd, mottagningskvittens till Byggnadsförvaltningen i Stockholm, 15 december 1989, Statens konstråds arkiv, dnr 32-140/85-86. 259 Nemes, Endre, Att lyfta upp tiden och vika den åt sidan, Stockholm: Carlsson, 2002, s. 284. Här har marmorintarsian getts titeln Marmorintarsia, som därför också används i denna publikation. Se även Göteborgs stad, http://goteborg.se, om offentlig konst och Charles Felix Lindbergs donationsfond. 260 Nemes, Endre, a.a., 2002, s. 286. 261 Bergmark, Torsten, Gavel av Endre Nemes, Dagens Nyheter, 29 april 1955. 262 Pettersson, Carin, Konserveringsrapport, Marmorintarsia av Endre Nemes, Studio Västsvensk Konservering, Västarvet, 30 juni 2009, dnr 00132-2009.

Noter

263 Mer om Charles Felix Lindbergs donationsfond: Göteborgs stad, Kulturförvaltningen, C F Lindbergs donationsfond, 2013, http://www.goteborg.se. 264 På Skissernas Museum finns ett tjugotal skisser av Endre Nemes, varav fyra av marmorintarsian. 265 Riksantikvarieämbetet, Begäran om underlag för Riksantikvarieämbetets delegering till länsstyrelserna gällande kulturmiljövårdsanslaget under budgetåret 2011, till samtliga länsstyrelser, 26 oktober 2010, s. 3, dnr 342-03195-2010. 266 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Anna Rosling Wendt, Akademiska Hus i Stockholm AB, 15 mars 2012, Statens konstråds arkiv. 267 Länsstyrelsen Skåne, http://www.lansstyrelsen.se/skane. 268 Länsstyrelsen Skåne, Beslut gällande bidragsansökan, från Länsstyrelsen Skåne till Akademiska hus syd AB, 22 augusti 2013, dnr 436-23797-12. 269 På pappersarkets nederkant står ”Alexander Calder’s skiss och anbud 1968, förmedlat av Philip Sandblom till Yngve Lundquist”. Yngve Lundquist skänkte sedan skissen till Skissernas Museum i samband med museets återinvigning, 19 mars 2005. Stavningen ”L’un des notres” är Calders egen. 270 Hall, Claes, – Flytta skulpturen över vägen, Arbetet, 5 sep 1990. 271 Bosson, Amelie, Skulpturen flyttas inte, Arbetet, 28 september 1990. 272 Charpentier, C-J, Calder på fäladsmark, Nya Läns-Tidningen/Nya Lidköpings-Tidning, 23 oktober 1995. 273 Bosson, Amelie, Skulpturen flyttas inte, Arbetet, 28 september 1990. 274 Zetterström, Jelena, Offentlig konst i Lund, Lund: Lunds kulturnämnd i samarbete med Sydsvenska dagbladet, 1994, s. 24. 275 Priset 125 000 kronor 1968 motsvaras av 1 043 330 miljoner kronor i mars 2012 och värderingen om 8 miljoner kronor ca 8 669 200 kronor samma tid, mars 2012. 276 Zetterström, a.a., s. 3. 277 Molander, Eva, Högen vid Haga, Kulturvärden [magasin från Statens fastighetsverk], nr 2 2003, s. 12–15. 278 Nurmi, Matti, och Cullberg, Staffan, Statens konstråd, brev till Allan Lek, Vägverket, 11 nov 1991, Statens konstråds arkiv, dnr 32-56/89. 279 Lindblom, Sivert, brev kring beställningar, offerter, frågor m.m. angående gestaltning av gångbro/minnesmärke över Johan Tobias Sergel i samband med verkets tillblivelse, Statens konstråds arkiv, dnr 32-56/89.

Noter

280 Information om trafikplats Haga Norra: Exempelbanken, Vägarkitektur – Trafikplats Haga Norra, 2013, http://www.exempelbanken.se/examples/3022; Länsstyrelsen i Stockholms län, Nationalstadspark, 2013, http://www.nationalstadsparken.se; Statens konstråd katalog 26 1996, Stockholm: Statens konstråd, 1996; White arkitekter, Haga Norra Trafikplats, Vägverket – Solna kommun, förslag till utformning av gång- och cykelbro, 6 november 1991, Stockholm: White arkitekter, 1991. 281 White arkitekter, Haga Norra Trafikplats, 1991. 282 Wiklund, Per, Vägverket, brev till Statens konstråd, 11 maj 1992, Statens konstråds arkiv, dnr 32-56/89. 283 Statens fastighetsverk, Mystisk sockel vid Linvävartorpet i Hagaparken, 2011, http://www.sfv.se. 284 Laine, Christian, PM om vården av den konstnärliga utsmyckningen i Hagaparken, 2011-08-01. 285 MTR Stockholm, Kul att veta – statistik, http://www.mtrstockholm.se. 286 Betänkande och förslag angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, Stockholm: Nord. bokh. i distr., 1936. 287 Citatet hämtat från Grünfeldt, Juhan, Söderström, Göran, och Stensman, Mailis (red.), En värld under jord: färg och form i tunnelbanan, 1. uppl., Stockholm: LiberFörlag, 1985, s. 78. Se även Grünfeldt, Juhan (red.), Bilder och rum under jord: tre decenniers konst i Stockholms tunnelbana, Lund: Arkiv för dekorativ konst, 1981, och Sandström, Stensman och Sydhoff, a.a. 288 Rapport Befolkningspanelen, september/ oktober 2010, marknadsanalys, Storstockholms lokaltrafik, 21 november 2010. Antal utskick: 2 250 med en svarsfrekvens på 45 %. 2012 löd frågan om det var ”ganska bra eller mycket bra att det finns konst i SL:s trafikmiljöer”. Berglund, Ylva, affärsförvaltare konst, AB Storstockholms Lokaltrafik, mail 5 november 2013. 289 Tunnelbana MTR Stockholm, i Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/tunnelbana/2009; MTR Stockholm, http://www.mtrstockholm.se. 290 Storstockholms lokaltrafik, Fakta om SL och länet 2010 (2011), och Fakta om SL och länet 2011 (2012), http://www.sl.se. Se även Sandström, Stensman och Sydhoff, a.a., s. 141–148. 291 Siri Derkerts intresse för betongen som konstnärligt material har hon även visat andra arbeten, som Kvinnopelare (1958) på T-Centralen i Stockholm. Året efter, 1959, började hon experimentera med färgad betongmassa – en helt unik teknik – i samband med att hon

381

vunnit första pris i en tävling om utsmyckning av en skola i Ångermanland. Arbetet pågick i tio år, men Senapsträdet och himlens fåglar (1959–69) kom aldrig att placeras på skolan utan istället i biblioteket i Skövde Kulturhus. Derkert, Carlo, a.a. 292 Siri Derkert, Offentliga verk, http://siri.derkert.com/offentliga_verk.asp. 293 Konstprojekten i samband med Citytunneln i Malmö har haft liknande förutsättningar, stationerna Malmö Central, Triangeln och Hyllie. 294 Citatet hämtat från Grünfeldt, Juhan, Söderström, Göran, och Stensman, Mailis (red.), a.a. 1985, s. 100. 295 Bodén, Brita, Nya entrén för T-station Kungsträdgården öppnas, pressmeddelande, Storstockholms lokaltrafik, 19 december 1986. 296 Storstockholms lokaltrafik, Fakta om SL och länet 2010 (2011), och Fakta om SL och länet 2011 (2012), http://www.sl.se. 297 Kungsträdgården, broschyr, Stockholm: Trafikens Konstnämnd, Stockholms läns landsting, u.å. 298 Alfredsson, Björn, Berndt, Roland, och Harlén, Hans, Stockholm under: 100 stationer: [tunnelbanekonsten och sträckan Slussen– Hötorget 50 år]. [2., uppdaterade uppl.], Stockholm: Bromberg, 2007. 299 Epstein, Lars, Underjordens kickar och crescendo, Dagens Nyheter På stan, 6 april 1991. 300 Oskarsson, Signe, Det växer i Kungsträdgårdens bergvägg, Dagens Nyheter, 11 juli 2012. 301 Samuelson, Ulrik, text, 7 september 2011, i konstnärens ägo. 302 Lind, Ingela, Galleriet, Kritikernas val, Dagens Nyheter, 20 nov 1987. 303 Statistisk bearbetning av Consuelo Méndez Pérez, controller vid Statens konstråd. 304 Frågan gällde byggnadsanknuten konst, men genom svaren om antalet konstverk beställda mellan 1900–1999 upptäcktes att de flesta svarade om inventering av byggnadsanknuten och lös konst. 305 Medföljande definition av byggnadsanknuten konst: Konstverk som är byggnadsanknutna är skapade av konstnären för en bestämd miljö, och definieras i enlighet med jordabalken, 2 kap., 2 §, som tillbehör till fastighet: ”Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna”. Oftast är konstverket materiellt integrerat i byggnaden men det kan också vara fysiskt demonterbart. Till byggnadsanknuten konst kan därför även textila konstverk räknas, t.ex. en ridå i en föreläsningssal eller en skulptur i en park. Motsatsen till byggnadsanknutna

382

konstverket är s.k. lösa konstverk, inköpta för att cirkuleras i olika offentliga verksamheter utan att konstnärens intention har styrt valet av plats. Se även kapitlet ”Termer och begrepp”. 306 Kihl, Ann-Christine, Dags för en makeover?, Vestmanlands läns tidning, 12 december 2006. 307 Se Statens fastighetsverk, Att vårda ett kulturarv, http://www.sfv.se/sv/om-oss/ uppdrag/kulturarv/. 308 Widenheim, Cecilia, Bilaga 1. KB – Annexet, konsthistorisk värdering. Kungliga Humlegården 1, Stockholm, Kungl. Biblioteket – Annexet, Kulturhistorisk värdebeskrivning, Nyréns Arkitektkontor, 30 september 2008, s. 9–11. 309 Lindbom, Jenni, och Hermerén, Karin, Riktlinjer för förvaltning av offentlig konst, Stockholm: Riksantikvarieämbetet [under publicering som print-on-demand]. 310 Ehrenborg, Thérèse, kultursekreterare, Laholm, diskussionsseminarium 15 oktober 2012. 311 De tre konferenserna var: 1) Offentlig konst, vård & förvaltning, 24 okt 2006, Helsingborgs museer i samverkan med Region Skåne, 2) Offentlig konst, 20 sep 2007, Nätverket konservering & magasinering, Helsingborgs museer i samarbete med Skissernas Museum och 3) Offentlig konst, 26 nov 2008, Nätverket konservering & magasinering, Helsingborgs museer. 312 Västra Götalandsregionen, Rummet, seminarium, 26 april 2007, http://www.vgregion.se; Västra Götalandsregionen, Konstnären, seminarium, 11 oktober 2007, http://www.vgregion.se; Kultur i Väst, Objektet, seminarium, 24–25 mars 2009, http://www.konstkonsulenterna.se/vgregion. 313 Rydberg, Linda (red.), Kartläggning av den offentliga konsten i Västmanlands kommuner, Västmanlands läns museum, 2011. 314 Om kultur och kulturarv, se Svenska kyrkan, http://www.svenskakyrkan.se. 315 Hermerén, Karin, Kunskapsuppbyggnad kring kyrkomiljöerna som kulturarv efter relationsförändringen kyrka/stat år 2000 [Elektronisk resurs], Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2009. 316 Dahlberg, Markus, och Franzén, Kristina (red.), Sockenkyrkorna: kulturarv och bebyggelsehistoria. 1. [uppl.], Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2008. 317 Hermerén, a.a., 2009. 318 Roos, Britta, och Gelotte, Hanna (red.), Hej bostad: om bostadsbyggande i Storstockholm 1961–1975, Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län, [2004]; Ridderstedt, Lars, Adversus populum: Peter Celsings och Sigurd Lewerentz sakralarkitektur 1945–1975, diss. Uppsala: Uppsala

Noter

universitet, 1998, Uppsala: Hallgren & Fallgren, 1998; Ridderstedt, Lars (red.), Kyrkan bygger vidare – en krönika i ord och bild, Stockholm: Verbum, 1974. 319 Magnusson, Ann (red.), Samtidighet: om rum för ritualer, Stockholm: Statens konstråd, 2002. 320 Trönö nya kyrka har belönats med Ljuspriset 2001–2002 och arkitekten fick motta Församlingsförbundets kulturpris 2004. 321 Konferenser om det kyrkliga kulturarvet hölls exempelvis år 2011 i Kiruna, Luleå stift, 2012 i Västerås, Västerås stift och 2013 i Arvika, Karlstads stift. 322 Förordning (2007:1177) med instruktion för Moderna Museet, Stockholm: Kulturdepartementet, utfärdad 22 nov 2007. 323 Förordning (2007:1175) med instruktion för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm: Kulturdepartementet. Museets uppdrag beskrivs på hemsidan: att bevara kulturarvet, att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen genom att bevara, tillgängliggöra och stå för kunskapsbyggnad, http:www.nationalmuseum.se. 324 Riksarkivet, Arkiv Nationalmusei avdelningar (1866–), Referenskod SE/AB144/NM1-1. 325 Granath, Olle, och Ellboj, Stellan, skrivelse till Kulturdepartementet, Fasta konstverk som bör särbehandlas då statliga fastigheter övergår från statlig till bolagsförvaltning, Statens konstmuseer, 7 oktober 1993, SKM dnr 06-289/93, Dep. dnr 62-106/92. 326 A.a., s. 2. 327 Lunds universitet, Beslut vid rektorssammanträde 2008-10-23, Föreskrifter för Skissernas Museum, dnr RÄ 2008/51. 328 Förordning (2007:1184) med instruktion för Riksantikvarieämbetet, Stockholm: Kulturdepartementet, utfärdad 22 november 2007. Förordning (2007:1188) med instruktion för Statens konstråd, Stockholm: Kulturdepartementet, utfärdad 22 november 2007. 329 Wahlström, Klara (red.), Beställd konst: fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst, Stockholm: Statens konstråd, 2008. 330 Förordning (2007:1188) med instruktion för Statens konstråd. Denna ersatte den tidigare instruktionen, Förordning (1996:1597) med instruktion för Statens konstråd, där tillsynsfrågorna inte fanns med enär detta uppdrag då sorterade under Nationalmuseum. 331 Se Riksantikvarieämbetet, http://www.raa.se, och Förordning (2007:1184) med instruktion för Riksantikvarieämbetet. 332 Riksantikvarieämbetet, Om oss, http://www. raa.se: ”Som central förvaltningsmyndighet har RAÄ ett övergripande ansvar för att målen för

Noter

kulturarvsarbetet förverkligas. Myndighetens verksamhet innefattar olika typer av insatser till skydd för kulturarvet, med kunskapsbyggnad och kunskapsförmedling, vård och konservering, myndighetsarbete och arkeologisk uppdragsverksamhet som viktiga beståndsdelar.” Se även Förordning (2007:1184) med instruktion för Riksantikvarieämbetet. 333 Ku2011/1960/RFS, Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Riksantikvarieämbetet, 15 december 2011, Stockholm: Kulturdepartementet. 334 Enligt Kulturminnesförordningens allmänna bestämmelser om samråd m.m. ska länsstyrelsen vid sin tillsyn över kulturminnesvården i länet samverka med kulturminnesvårdande organ inom länet, särskilt länsmuseerna och motsvarande museer. Inget hinder finns gällande samråd med andra organ och enskilda. 335 Exempel på projekt: Albyparken i Stockholm och Kroksbäcksparken i Malmö. Plats för trygghet – Inspiration för stadsutveckling, Boverket, 2010. För projekt som fått stöd, se Boverket, http://www.boverket.se. 336 Olsson, Henry, Copyright: [svensk och internationell upphovsrätt]. 4., omarb. uppl., Stockholm: Allmänna förl., 1990. Texten i detta kapitel sluter sig tätt till vad samma författare skrivit i Upphovsrätten till offentlig konst, opublicerat material, u.å. 337 ICOMOS, International Council on Monuments and Sites, The Burra Charter 1999, 2013, http://australia.icomos.org. 338 Riksantikvarieämbetet, http://www.raa.se, om Europarådet resp. Farokonventionen. Strandell, Monica, Wik, Tina, Dahlstrand, Melker, och Turander, Ralf, Ofta talas det om hur ett kulturarv ska bevaras. Men lika viktigt är vems kulturarv som ska bevaras och varför, Kulturvärden nr 1 2012, s. 30–31: ill. 339 Riksantikvarieämbetet, http://www.raa.se, om världsarv i Sverige. 340 Se UNESCO, http://www.unesco.se, om deklarationer och konventioner. 341 Nya etiska riktlinjer togs för några år sedan fram vid Konstfack då frågan aktualiserats i samband med två elevarbeten, Territorial Territorial pissing (2008) av Magnus Gustafsson och Okänd, kvinna 2009-349701 (2009) av Anna Odell. 342 ICOMs etiska regler, 2. uppl. [ICOMs ethical rules, övers. Katarina Årre], Stockholm: Svenska ICOM, 2011. 343 Förordning (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, Stockholm: Kulturdepartementet. 344 Riksantikvarieämbetet, Anslaget 7:2: bidrag till kulturmiljövård: en handbok för länsstyrelsens

383

handläggning [Elektronisk resurs], vers. 1.8, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2012. 345 Riksantikvarieämbetet, Begäran om underlag för Riksantikvarieämbetets delegering till länsstyrelserna gällande kulturmiljövårdsanslaget under budgetåret 2011, till samtliga länsstyrelser, 26 oktober 2010, s. 3, dnr 342-03195-2010, s. 3. 346 Riksantikvarieämbetet, Rapport om 28:26-anslagets användning åren 2000–2004. Återrapportering enligt 2005 års regleringsbrev, rapport från Riksantikvarieämbetet 2005:2, http://www.raa.se, s. 8-9. Se även Riksantikvarieämbetet, Tillämpning av 2–4 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Statistik gällande 2008, rapport från Riksantikvarieämbetet, 2010, http://www.raa.se. 347 Den statliga ersättningen ska enligt uppgörelsen betalas med 50 miljoner kronor för 2002, 100 miljoner kronor för 2003, 150 miljoner kronor för 2004, 200 miljoner kronor för 2005, 235 miljoner kronor för 2006, 305 miljoner kronor för 2007, 395 miljoner kronor för 2008 samt med 465 miljoner kronor för 2009. Vart femte år ska en uppföljning av uppnådda resultat ske vid en så kallad kontrollstation. Nästa kontrollstation infaller 2014. Den kyrkoantikvariska ersättningen till Svenska kyrkan är t.o.m. 2014 fastställd till 460 miljoner kronor per år. 348 Kyrkoantikvariska frågor, regeringens skrivelse 2008/09:220. 349 Statens insatser för att bevara de kyrkliga kulturminnena, RiR 2008:2, Stockholm: Riksrevisionen, 2008. 350 Svenska kyrkans redovisning för år 2010 angående de kyrkliga kulturvärdena och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen, rapport till Kulturdepartementet, 24 mars 2011, Svenska kyrkan, 2010, dnr KAE 2011/0002. 351 Lindblad, Henrik, Slutsatser och rekommendationer – Slutrapport till projektet Utvärdering och utveckling av karaktäriseringar och prioriteringar, Uppsala: Kyrkokansliet, Svenska kyrkan, 2010. 352 Ingen regel utan undantag, a.a. 353 Kulturministeriet, Danmark, http://www.kum.dk. Se även Kulturministeriet, Danmark, Et kulturpolitisk arbejdsprogram, 2008. 354 De termer och begrepp som används i boken finns definierade i olika källor, som Nationalencyclopedin, facklitteratur, utredningar eller myndigheters hemsidor: Nationalencyclopedin, 1994, Sandström, Stensman och Sydhoff, a.a., 1982; Riksantikvarieämbetet, Statens konstråd och SOU 1995:18, Konst i offentlig miljö: betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö, Stockholm: Kulturdepartementet. 355 Ur Nationalencyclopedin, 1994: ”med

384

monumentalkonst menas ett konstverk i stort format, oftast placerad i offentlig miljö. Begreppet omfattar såväl fristående skulpturelement, som bildgestaltning bunden till byggnader, såväl måleri som skulptur. Med dekorativ konst menas måleri och skulptur som i första hand har en prydande funktion. Det kan röra sig om mönster eller ornament, men den är vanligen knuten till arkitekturen. Den estetiska dimensionen betonas. I Sverige har termen haft en vidare innebörd och omfattat all offentlig konst. Ett exempel på detta är Skissernas Museum, vars samling av skisser som var grund till dagens museum ursprungligen kallades Arkiv för dekorativ konst. Med konstnärlig utsmyckning menas den utsmyckning som finns på byggnader eller av offentliga platser, ofta med fast anbringad konst som väggmålningar, skulpturer, fasadreliefer, etc. Oftast finns konstnärlig utsmyckning i eller på offentliga byggnader liksom i den offentliga miljön. Man talar även om konstnärlig miljögestaltning i vidare bemärkelse i samband med större uppgifter såsom t.ex. platsbildningar och vägar”. 356 Tillsyn: förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn: slutbetänkande av Tillsynsutredningen, SOU 2004:100, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2004, s. 50.

Noter

Referenslitteratur och källor

Otryckta källor Skissernas Museum Billman, Torsten, brev till Eva Edestad, 25 april 1975 Billman, Torsten, brev till Ragnar Josephson, u.å. Erixson, Sven, brev till Marie Richter, 24 april 1961 Höste, Einar, brev till Mailis Stensman, Arkiv för dekorativ konst, Lund, 13 november 1972 Nilsson, Sten Åke, brev till Sven Erixson, 21 februari 1964 Palmsköld, Hugo, brev till styrelsen för Skissernas Museum, 17 november 1993 Rodhe, Lennart, tävlingsförslag, 30 september 1948 Dardel-Hamilton, Thora, och von Dardel, Ingrid, brev från Arkiv för dekorativ konst, 5 december 1949 Wikander, G, AB Umeå Värmeverk, brev till Mailis Stensman, Arkiv för dekorativ konst, Lund, 7 oktober 1971 Åkerlund, Greta, brev till Lennart Rodhe, 29 november 1949, och svar från Lennart Rodhe, 13 december 1949 (Paris). Ytterligare svarsbrev från Lennart Rodhe, 24 mars 1953 (Östersund)

Statens konstråd Brehmer, Fredrik, Vasallen Vaxholm AB, mail till Karin Hermerén, Statens konstråd, 8 april 2013 Brehmer, Fredrik, Vasallen Vaxholm AB, mail till Karin Hermerén, Statens konstråd, 14 november 2013 Broms, Birgit, förslag till KA1 Vaxholm, militärrestaurang, 2 juni 1986, dnr 33-31/86 Broms, Birgit, kontrakt med Statens konstråd, 12 februari 1987, dnr 33-31/86 Björkquist, Bertil, Statens konstråd, och Åke Svensson, Fortifikationsförvaltningen, kvittens angående överlämnande av konstverk, 8 juni 1988, dnr 33-31/86 Dnr 64/2006:336, mötesprotokoll, 6 november 2008 Franzén, Lars, brev till Statens konstråd, 18 augusti 1986, angående utsmyckning av militärrestaurang vid SK/KA 1. K 0068.236, dnr 33-31/86 Funcke, Fredrik, Folkets Hus Fastighet i Gävle AB, mail till Karin Hermerén, 11 december 2012 Jugård, Claes, mail till Henrik Orrje, Statens konstråd, med utlåtande: Värdering av byggnadsanknuten konst, 1 november 2011 Laine, Christian, PM till Statens konstråd om vården av den konstnärliga utsmyckningen i Hagaparken, 1 augusti 2011 Lindblom, Sivert, brev kring beställningar, offerter, frågor m.m. angående gestaltning av gångbro/ minnesmärke över Johan Tobias Sergel i samband med verkets tillblivelse, dnr 32-56/89 Länsstyrelsen i Stockholms län, handläggare Henric Falkman, delgivningskvitto 11.392-26-87, till Majlis Stensman, 28 december 1988 Nurmi, Matti, och Cullberg, Staffan, Statens konstråd, brev till Allan Lek, Vägverket, 11 nov 1991, dnr 32-56/89 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Lennart Styhr, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående kvarlämnad konst av Specialpedagogiska institutet, Tomtebodaskolan i Solna, 27 april 2005, dnr 47-103/05 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Johan Jigström, Försvarsmakten AO Amf1, 16 december 2005, angående inventering 30 nov 2005, dnr 47-405/05

Referenslitteratur och källor

385

Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Katarina Eriksson, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående väggmålningar av Gösta Gierow på Tomtebodaskolan i Stockholm, 21 april 2006, dnr 64/2006:163 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Mårten Tiselius, Akademiska Hus i Stockholm AB, angående flytt av byggnadsanknutna konstverk från Tomtebodaskolan i Solna till Resurscenter Syn (Ekeskolan) i Örebro, 8 februari 2007, dnr saknas Orrje, Henrik, Statens konstråd, mail till Marielle Forstadius, Vasallen Vaxholm AB, 6 mars 2007 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Pär Jeppsson, Baieverte AB, yttrande angående konstnärliga gestaltningar i SFV Klara Kulvertsystem, 27 maj 2009, dnr 64/2009:239 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Svante Torell, Vasakronan, 12 maj 2010, dnr 64/2010:109 Orrje, Henrik, Statens konstråd, brev till Anna Rosling Wendt, Akademiska Hus i Stockholm AB, 15 mars 2012 Peterson, Hans, och Larsson, Torgny, idéförslag för rumsgestaltning av kulvertsystem i Södra Klara, inkommet 7 april 1986, dnr 32-140/85-86 von Platen, Birgit, Avsyningsrapport 6 maj 1988, dnr 33-31/86 Sahlin, Yngve, Byggnadsstyrelsen, brev till Statens konstråd, 19 november 1991, dnr 32-222/91 Söderhäll, Bengt, mail till Karin Hermerén, Statens konstråd, 24 april 2012 Statens konstråd, mottagningskvittens till Byggnadsförvaltningen i Stockholm, 15 december 1989, dnr 32-140/85-86 Sammanträdesprotokoll, PM angående konstnärlig utsmyckning, 29 augusti 1944, bilaga 30, s. 10 Sammanträdesprotokoll, 3 juni 1947, § 2 Sammanträdesprotokoll, 22 december 1947, § 18 Sammanträdesprotokoll, 22 december 1947, § 18 c Sammanträdesprotokoll, 2 februari 1948, § 3 b Sammanträdesprotokoll, 23 september 1948 Sammanträdesprotokoll, 12 oktober 1948 Sammanträdesprotokoll, 21 december 1948, bilaga 4 Sammanträdesprotokoll, 7 juni 1950 Sammanträdesprotokoll, 13 december 1950 Sammanträdesprotokoll, 5 juni 1951 Sammanträdesprotokoll, 21 september 1951 Sammanträdesprotokoll, 13 november 1951 Sammanträdesprotokoll, 16 september 1964, § 15 och bilaga 11, som även omfattar ett protokollfört sammanträde 4 september Sammanträdesprotokoll, 12 december 1969, § 15 Sammanträdesprotokoll, 18 december 1970, § 9 Sammanträdesprotokoll, 29 januari 1971, § 12 Sammanträdesprotokoll, 14 maj 1971, § 8 och bilaga 1B Sammanträdesprotokoll, 30 november 1973, § 31 och bilaga 14 Sammanträdesprotokoll, 27 september 1974, § 7 Statens konstråd, program för tävlan om konstnärlig utsmyckning av posthuset i Östersund, 2 februari 1948 Wiberg, Åke, skrivelse från Statens konstråd till Kungl. Byggnadsstyrelsen, 13 juni 1945, arkiverad som bilaga 27 till Statens konstråds sammanträdesprotokoll den 4 juni [sic] 1945 Wiklund, Per, Vägverket, brev till Statens konstråd, 11 maj 1992, dnr 32-56/89

Övriga otryckta källor Bevarandeplan (1984), i Fastställelse av förslag till ändring av stadsplan för Östermalm – Adolf Hedinsvägen m.m., Kiruna kommun, beslut 1988-04-15, Kiruna, 1988, dnr 2102-7302-87, R311 Bodén, Brita, Nya entrén för T-station Kungsträdgården öppnas, pressmeddelande, Storstockholms lokaltrafik, 19 december 1986 Borggren, Anna, och Franzén, Mari-Louise, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Minnesanteckningar nr 320/93 till Kyrkorådet i Solna församling, 1 december 1993 Christensson, Annmarie, Konserveringsrapport 20090318, Walter Bengtsson, Kaknästornet, Acta KonserveringsCentrum AB, 2009

386

Referenslitteratur och källor

Granath, Olle, och Ellboj, Stellan, skrivelse till Kulturdepartementet, Fasta konstverk som bör särbehandlas då statliga fastigheter övergår från statlig till bolagsförvaltning, Statens konstmuseer, 7 oktober 1993, SKM dnr 06-289/93, Dep. dnr 62-106/92 Jonsson, Leif, Jämtlands läns museum, brev till Riksantikvarieämbetet, 8 maj 1987, yttrande angående Lennart Rodhes keramikvägg i Posthuset, Östersund, Jämtlands läns museum, dnr 133/87 Jonsson, Leif, och Hemmendorff, Ove, Jämtlands läns museum, brev till Plankontoret vid Östersunds kommun, ”Angående detaljplan för kv Arken 5 och 6, Östersund”, 8 februari 1990, Jämtlands läns museum, dnr 16/90 D 17.11 Konstprogram, A4 arkitektkontor AB, 18 april 1969 Kyrkoantikvariska frågor, regeringens skrivelse 2008/09:220 Lindblad, Henrik, Slutsatser och rekommendationer – Slutrapport till projektet Utvärdering och utveckling av karaktäriseringar och prioriteringar, Uppsala: Kyrkokansliet, Svenska kyrkan, 2010 Länsstyrelsen Skåne, Beslut gällande bidragsansökan, från Länsstyrelsen Skåne till Akademiska Hus syd AB, 22 augusti 2013, dnr 436-23797-12 Nisbeth, Åke, och Allard, Elisabeth, byggnadssektionen vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, brev till styrelsen för Postverket, 9 juni 1987, angående keramikvägg Paket i långa banor av konstnären Lennart Rodhe i posthuset i Östersund, Jämtland, Postverket, beteckning 2164/87 Olsson, Börje, Förvaltningsplan Skogskyrkogården, Stockholm: Kyrkogårdsförvaltningen, 2004 Olsson, Henry, Upphovsrätten till offentlig konst, opublicerat material, u.å. Pettersson, Carin, Konserveringsrapport, Marmorintarsia av Endre Nemes, Studio Västsvensk Konservering, Västarvet, 30 juni 2009, dnr 00132-2009 Postverket, köpeavtal med fastighetsbolaget Tullarken KB, juni 1989 Rapport Befolkningspanelen, september/oktober 2010, marknadsanalys, Storstockholms lokaltrafik, 21 november 2010 Riksantikvarieämbetet, Begäran om underlag för Riksantikvarieämbetets delegering till länsstyrelserna gällande kulturmiljövårdsanslaget under budgetåret 2011, till samtliga länsstyrelser, 26 oktober 2010, s. 3, dnr 342-03195-2010 Riksantikvarieämbetet, Beslut om överlåtelse till Länsstyrelserna att pröva frågor gällande anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård för budgetåret 2011, ap.1 Riksarkivet, Arkiv Nationalmusei avdelningar (1866–), Referenskod SE/AB144/NM1-1 Riksbyggen, Verksamhetsberättelse 2005, Östersund: Riksbyggen 2005 Riksbyggen, Verksamhetsberättelse 2006, Östersund: Riksbyggen 2006 Rodhe, Lennart, ”Postfastigheter, rodhe.918”, åtta punkter nerskrivna på papper, 1 maj 1989 angående Lennart Rodhes väggmålning i Kv. Arken, Östersund Samuelson, Ulrik, text, 7 september 2011, i konstnärens ägo von Schantz, Philip, och Lindegren, Karin, Kungl. Akademien för de fria konsterna, brev till Länsstyrelsen i Jämtlands län, styrelsen för Postverket, Riksantikvarieämbetet och Statens konstråd, 13 april 1987, diariefört vid Statens historiska museer, 23 april 1987, dnr 2164 Schönbäck, Hedvig, Skogskyrkogården, Stockholm. Skyddsföreskrifter [byggnadshistorisk inventering], Stockholms stadsmuseum, 1995, pärm 1 Schönbäck, Hedvig, Skogskyrkogården, Stockholm. Trons kapell (Skogskrematoriet) [byggnadshistorisk inventering], Stockholms stadsmuseum, 1995, pärm 5 Spelrum futurum, väggreliefer i Kaknästornet, Stockholms Turisttrafikförbund, u.å. Statens kulturråd, KRFS 2012:2, Riksantikvarieämbetets föreskrifter om kyrkliga kulturminnen, Stockholm, 2012 Strömbäck, Jesper, Det progressiva biblioteket. Vänstervågen i biblioteksdebatten 1965–75, kandidatuppsats, Borås: Högskolan i Borås, Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, 2011:9 Svenska kyrkans redovisning för år 2010 angående de kyrkliga kulturvärdena och användningen av den kyrkoantikvariska ersättningen, rapport till Kulturdepartementet, 24 mars 2011, Svenska kyrkan, 2010, dnr KAE 2011/0002 Topelius, Ann-Sofi, Statens konstmuseer, brev till kanslichef Ulf Lagerström, Hälso- och sjukvårdsnämnden, Stockholms läns landsting, 25 januari 1982 Törnvall, Gunilla, Offentlig konst i förvandling – om Signal för Don Q av Jörgen Fogelquist, magisteruppsats, Lund: Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet, 2002, s. 1–66 Vasakronan, skriftlig information i samband med återinvigningen av Takträdgård, 13 december 2012

Referenslitteratur och källor

387

Widenheim, Cecilia, Bilaga 1. KB – Annexet, konsthistorisk värdering. Kungliga Humlegården 1, Stockholm, Kungl. Biblioteket – Annexet, Kulturhistorisk värdebeskrivning, Nyréns Arkitektkontor, 30 september 2008, s. 9–11 White arkitekter, Haga Norra Trafikplats, Vägverket – Solna kommun, förslag till utformning av gång- och cykelbro, 6 november 1991 Ödeen, Lena, Torsten Billmans fresk ”Samhällsutveckling” i f.d. Folkets Hus i Gävle, interpellation, Gävle kommunfullmäktige, 25 mars 2013, dnr 13KS143

Elektroniska källor Akademiska Hus, pressmeddelandeID=48, 5 maj 2005 (2013), http://www.akademiskahus.se (Hämtad 2013-02-01) Allabolag (2013), http://www.allabolag.se (Hämtad 2012-12-12) Arts Management Network, Creative City Network of Canada releases public art toolkit (2010), http://www.artsmanagement.net (Hämtad 2013-09-09) Australia ICOMOS, International Council on Monuments and Sites, Publications, Charters, The Burra Charter 1999 (2013), http://australia.icomos.org (Hämtad 2013-09-30) Biblioteksmuseet i Borås (2013), http://www.biblioteksmuseet.se (Hämtad 2011-08-09) Boreda (2013), http://www.boreda.se (Hämtad 2012-12-12) Derkert, Carlo, Siri Derkert, Senapsträdet och himlens fåglar 1959–69, Skövde kommun, Skövde Kulturhus (2013), http://www.skovde.se (Hämtad 2011-08-30) Ekholm, Sven-Olof, och Winqvist, Lars Åke, Från Televerket Radio till TERACOM, Radions och Televisionens Pensionärsklubb, SVT-tekniken 1979–1995, u.å. (2013), http://www.rtpk.org/svt-tekniken/teracom.htm (Hämtad 2013-04-01) Energimyndigheten, Energikunskap (2013), http://www.energikunskap.se (Hämtad 2012-11-12) English Heritage, Conservation Principles, Policies and Guidance Sustainable Management of the Historic Environment (2013), http://www.english-heritage.org.uk (Hämtad 2011-05-18) Eriksson, Johan, Kjula: folkbibliotekens vagga, Eskilstuna kommun, sökord ”folkbibliotekens vagga” (2013), http://www.eskilstuna.se (Hämtad 2013-09-30) Exempelbanken, Vägarkitektur – Trafikplats Haga Norra (2013), http://www.exempelbanken.se/examples/3022 (Hämtad 2012-10-20) Folkets Hus och Parker (2013), http://www.fhp.nu (Hämtad 2012-01-20) Forecast Public Art, Public Art Toolkit (2013), http://www.forecastpublicart.org/toolkit/ (Hämtad 2011-05-18) Forsgren, Olle, Byggnadsordning för Sofiehem och Ålidhem – ett förhållningssätt till stadsdelarnas karaktärsdrag, 2006, Umeå kommun, Samhällsbyggnadskontoret, dnr Pla 05-40 (2013), http://www.umea.se (Hämtad 2012-11-20) Fortifikationsverket (2013), http://www.fortv.se (Hämtad 2013-02-11) The Getty Conservation Institute, Cultural Heritage Policy Documents (2013), http://www.getty.edu (Hämtad 2013-05-18) Göteborgs stad (2013), http://www.goteborg.se (Hämtad 2012-09-09) Göteborgs stad, Kulturförvaltningen, C F Lindbergs donationsfond (2013), http://www.goteborg.se (Hämtad 2012-12-05) Heritage Lottery Fund, Conservation Management Plans, 2005 (2013), http://www.icomos.org (Hämtad 2011-03-22) Historic Scotland, Conservation plans – A Guide to the Preparation of Conservation Plans, 2000 (2013), http://www.historic-scotland.gov.uk/conservation-plans.pdf (Hämtad 2011-02-22) ICOMOS Sverige, ICOMOS Mexicodokument år 1999. Internationell överenskommelse om kulturturism (2013), http://www.icomos.se (Hämtad 2011-06-17) International Federation of Arts Councils and Culture Agencies, Publications/Public Art Toolkit (2013), http://www.ifacca.org (Hämtad 2011-06-17) Kiruna kommun, Bevarandeplan (2013), http://www.kiruna.se/Kommun/Bygga-bo-miljo/Bevarandeplan (Hämtad 2012-07-06) Konstfrämjandet (2013), http://konstframjandet.se (Hämtad 2011-05-30) Kultur i Väst, Fokus: offentlig konst (2013), http://www.konstkonsulenterna.se/vgregion (Hämtad 2011-08-09)

388

Referenslitteratur och källor

Kultur i Väst, Objektet, seminarium, 24–25 mars 2009 (2013), http://www.konstkonsulenterna.se/vgregion (Hämtad 2012-10-02) Kulturministeriet, Danmark (2013), http://www.kum.dk (Hämtad 2013-06-06) Kulturministeriet, Danmark, Et kulturpolitisk arbejdsprogram, 2008 (2013), http://kum.dk/servicemenu/publikationer/2008/et-kulturpolitisk-arbejdsprogram (Hämtad 2013-06-06) Kungliga biblioteket (2013), http://www.kb.se (Hämtad 2012-11-20) Länsstyrelsen i Stockholms län, Nationalstadspark (2013), http://www.nationalstadsparken.se (Hämtad 2012-10-20) Länsstyrelsen i Västmanland & Västmanlands läns museum, Modernismen i Västmanland (2013), http://www.modernismen.se/ (Hämtad 2011-11-02) Länsstyrelsen Skåne (2013), http://www.lansstyrelsen.se/skane (Hämtad 2012-12-05) Lärarnas Historia, Per Hedström, Konsten i skolorna kring förra sekelskiftet, u.å. (2013), http://www.lararnashistoria.se/article/konsten_i_skolorna (Hämtad 2011-02-17) MTR Stockholm (2013), http://www.mtrstockholm.se (Hämtad 2011-09-18) MTR Stockholm, Om oss, Kul att veta – statistik (2013), http://www.mtrstockholm.se (Hämtad 2011-09-18) Museum Security Network, Value of public art in vandalism cases an unclear issue, 12 juni 2010 (2013), http://www.museum-security.org (Hämtad 2011-02-22) Myndigheten för kulturanalys, Samhällets kulturutgifter för kultur 2010–2011, Kulturfakta 2012:1 (2013), http://www.kulturanalys.se (Hämtad 2011-07-05) Nationalencyklopedin (2013), http://www.ne.se (Hämtad 2011-09-18) Nationalmuseum (2013), http: www.nationalmuseum.se (Hämtad 2013-04-04) Posten AB (2013), http://www.posten.se (Hämtad 2012-12-12) Post- och telestyrelsen (2013), http://www.pts.se (Hämtad 2012-12-12) Projekt Runeberg, ”Institutet för blinda”, i Nordisk familjebok. Uggleupplagan (1910), 12. Hyperemi – Johan, 2:a upplagan, s. 741–742 (2013), http://runeberg.org/nfbl/0407.html (Hämtad 2012-02-09) Public Art Online (2013), http://www.publicartonline.org.uk (Hämtad 2011-03-01) Regeringskansliet, Lagrådsremiss, Ny bibliotekslag, 7 mars 2013 (2013), http://www.regeringen.se (Hämtad 2013-04-01) Riksantikvarieämbetet (2013), http://www.raa.se (Hämtad 2013-04-04) Riksantikvarieämbetet, Bebyggelseregistret (2012), http://www.bebyggelseregistret.raa.se (Hämtad 2013-04-04) Riksantikvarieämbetet, Rapport om 28:26-anslagets användning åren 2000–2004. Återrapportering enligt 2005 års regleringsbrev, rapport från Riksantikvarieämbetet 2005:2 (2013), http://www.raa.se/publicerat/9172093986.pdf (Hämtad 2013-04-04) Riksantikvarieämbetet, Tillämpning av 2–4 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Statistik gällande 2008, rapport från Riksantikvarieämbetet 2010 (2013), http://www.raa.se (Hämtad 2012-07-06) Siri Derkert, Offentliga verk (2002), http://siri.derkert.com/offentliga_verk.asp (Hämtad 2011-08-30) Skövde kommun, Framtidsplan Skövde 2015 (2013), http://www.skovde.se (Hämtad 2011-12-30) Skövde kommun, Skövde Kulturhus (2013), http://www.skovde.se/kulturhus (Hämtad 2011-08-30) Statens fastighetsverk (2013), http://www.sfv.se/sv (Hämtad 2013-05-12) Statens fastighetsverk, Mystisk sockel vid Linvävartorpet i Hagaparken (2013), http://www.sfv.se (Hämtad 2012-12-03) Statistiska centralbyrån (2013), http://www.scb.se (Hämtad 2011-11-08, 2012-02-08) Stockholms stad, Stockholm Visitors Board, Facts about Stockholm’s tourism industry, Statistics for 2012 (2013), http://www.mynewsdesk.com/se/stockholmvisitorsboard (Hämtad 2012-11-24) Stockholms stad, Världsarvet Skogskyrkogården (2013), http://www.skogskyrkogarden.se (Hämtad 2012-11-24) Stockholms stad, Översiktsplan för Stockholm, 1999 (2013), http://www.sbk.stockholm.se/OPtext/op0110.htm (Hämtad 2012-11-24) Stockholms stad, Översiktsplan för Stockholm, 2010 (2013), dnr 2007-39113-30, http://www.stockholm.se/oversiktsplan (Hämtad 2012-06-09) Storstockholms lokaltrafik, Fakta om SL och länet 2010 (2011) (2013), http://www.sl.se (Hämtad 2012-11-18) Storstockholms lokaltrafik, Fakta om SL och länet 2011 (2012) (2013), http://www.sl.se (Hämtad 2012-11-18)

Referenslitteratur och källor

389

Sörensen, Peter, Hårt kritiserad ombyggnad av Stockholms Stadsbibliotek stoppas, 12 oktober 2009, Svenska byggnadsvårdsföreningen: Byggnadsvårdsnytt (2013), http://byggnadsvardsnytt.wordpress.com (Hämtad 2013-03-07) Svenska kyrkan (2013), http://www.svenskakyrkan.se (Hämtad 2012-11-22) Svenska Simförbundet (2013), http://www.simarena.se (Hämtad 2011-11-02) Teracom AB (2013), http://www.teracom.se (Hämtad 2012-11-18) Umeå Energi, Historia (2013), http://www.umeaenergi.se (Hämtad 2012-11-20) UNESCO (2013), http://www.unesco.se (Hämtad 2011-07-14) UNESCO, Database of National Cultural Heritage Laws (2013), http://www.unesco.org (Hämtad 2011-07-14) UNESCO, World Heritage List 1994, Skogskyrkogården, nr 558, s. 114–117 (2013), http://whc.unesco.org (Hämtad 2011-07-14) Vasallen AB (2013), http://www.vasallen.se (Hämtad 2013-04-07) Vasallen Vaxholm AB, Om Rindö Hamn (2013), http://www.rindohamn.se (Hämtad 2013-04-07) Vasallen AB, osign., Vasallen och Quality Resort inleder hotellsamarbete, pressmeddelande 17 juni 2011 (2013), http://www.vasallen.se (Hämtad 2013-04-07) Västerås konstmuseum, Konst i Västerås (2013), http//:www.konstivasteras.se (Hämtad 2011-11-02) Västerås stad, Västerås stads kulturfond (2013), http://www.vasteras.se (Hämtad 2011-11-02) Västra Götalandsregionen, Rummet, seminarium, 26 april 2007 (2013), http://www.vgregion.se (Hämtad 2012-10-02) Västra Götalandsregionen, Konstnären, seminarium, 11 oktober 2007 (2013), http://www.vgregion.se (Hämtad 2012-10-02) Wikipedia (2013), http://www.wikipedia.org (Hämtad 2012-12-12) Wright, Patrick, Public Art and the British Vandal, 1995, publicerad som In Your Face, Guardian, 25 augusti 1995 (2013), http://www.patrickwright.net (Hämtad 2011-03-02)

Offentligt tryck Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m., Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (1996:1597) med instruktion för Statens konstråd, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt Miljöbalken m.m., Stockholm: Miljödepartementet Förordning (2007:758) med instruktion för Fortifikationsverket, Stockholm: Socialdepartementet Förordning (2007:1175) med instruktion för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (2007:1177) med instruktion för Moderna Museet, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (2007:1184) med instruktion för Riksantikvarieämbetet, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (2007:1188) med instruktion för Statens konstråd, Stockholm: Kulturdepartementet Förordning (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, Stockholm: Kulturdepartementet Jordabalk (1970:994) Ku2011/1960/RFS, Regleringsbrev för budgetåret 2012 avseende Riksantikvarieämbetet, 15 december 2011, Stockholm: Kulturdepartementet Kulturmiljölag (1988:950) Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. Lag om kulturminnen m.m.: ändringar införda t.o.m. SFS 1996:529; Förordning (1988:1188) om kulturminnen m.m.: ändringar införda t.o.m. SFS 1995:448, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 1997 Miljöbalk (1998:808) Plan- och bygglag (2010:900) Prop. 2011/12:1, Budgetpropositionen för 2012, Stockholm: Finansdepartementet S2012/9065/SAM, Regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Fortifikationsverket, Stockholm: Socialdepartementet SOU 1936:50, Betänkande och förslag angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, Stockholm: Ecklesiastikdepartementet, Stockholm: Nord. bokh. i distr., 1936

390

Referenslitteratur och källor

SOU 1956:13, Konstbildning i Sverige: förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk fostran/avgivet av 1948 års konstutredning, Stockholm, 1956 SOU 1995:18, Konst i offentlig miljö: betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö, Stockholm: Kulturdepartementet SOU 2004:100, Tillsyn: förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn: slutbetänkande av Tillsynsutredningen, Stockholm: Finansdepartementet SOU 2011:31, Staten som fastighetsägare och hyresgäst: betänkande av Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning, Stockholm: Socialdepartementet SOU 2013:61, Försvarsfastigheter i framtiden: betänkande av Försvarsfastighetsutredningen, Stockholm: Socialdepartementet

Tryckta källor Ahlstrand, Jan Torsten, Konstnärer i miljögestaltningen: rapport från en konferens anordnad av Statens kulturråd, Stockholm: Statens kulturråd, 1977 Alfredsson, Björn, Berndt, Roland, och Harlén, Hans, Stockholm under: 100 stationer: [tunnelbanekonsten och sträckan Slussen–Hötorget 50 år]. [2., uppdaterade uppl.], Stockholm: Bromberg, 2007 Alfredsson, Linda, Jakt på gömda skatter, Norrbottens-Kuriren, 7 november 2005 Att förvalta offentlig konst och arkitektur: estetisk vandalism [dokumentation av seminarium 21 mars 1996, Konstakademien, Stockholm], Stockholm: Svenska arkitekters riksförb. (SAR) [1996] Bergmark, Torsten, Gavel av Endre Nemes, Dagens Nyheter, 29 april 1955 Bergström, Anders, Det moderna monumentet, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 62 2011, s. 8–24 Björk, Barbro, Stensman, Mailis, och Werkmäster, Barbro, Atti Johansson, Sundsvall: Sundsvalls museum, 2007 Björkman, Anna, och Sjöholm, Jennie, Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten: LKAB:s sovringsverk, Kiruna, Luleå: Norrbottens museum, 2002, dnr 2003/0432 Blackburn, Simon, Kort om etik [Ethics, övers. Elin Isberg], Lidingö: Fri tanke, 2010 Blom, Lasse, Nu lyser snart konstverket igen, Västerås tidning, 18 november 2011 Bogren, Marika, Tyra Lundgren, målare, tecknare, keramiker, skulptör, glaskonstnär, textilformgivare, grafiker, konstkritiker, författare, Stockholm: Carlsson, 2011 Borin, Malin, Att förvalta offentlig konst: konserveringsaspekter, Göteborg: Institutionen för miljövetenskap och kulturvård, Göteborgs universitet, 2004 Bosson, Amelie, Skulpturen flyttas inte, Arbetet, 28 september 1990 Carlsson, Maria, Folkets hus i Gävle på fallrepet, Gefle Dagblad, 5 maj 2011 Carlsson, Maria, ABF tar över i Folkets hus, Gefle Dagblad, 22 oktober 2011 Carlsund, Otto G, Byggnadens konstnärliga utsmyckning: ett diskussionsinlägg, Byggmästaren, 1947:10, s. 140–159 Castenfors, Birgitta, Konsten i kvarteret Garnisonen, Stockholm: Vasakronan, 2002 Cavalli, Birgitta, Baddaren lyser igen, Vestmanlands läns tidning, 4 december 2006 Charpentier, C-J, Calder på fäladsmark, Nya Läns-Tidningen/Nya Lidköpings-Tidning, 23 oktober 1995 Clark, Catharine M, Conservation Plans in Action: proceedings of the Oxford conference, London: English Heritage, 1999 Dahlberg, Markus, och Franzén, Kristina (red.), Sockenkyrkorna: kulturarv och bebyggelsehistoria. 1. [uppl.], Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2008 Dardel, Nils von, Nils Dardel: 1888–1943: Moderna Museet, Stockholm [30 januari–3 april 1988], Stockholm: Moderna Museet, 1988 Edbom, Ture, Samhällsutveckling. En fresk i Gävle Folkets hus målad av Torsten Billman, kandidatuppsats i konstvetenskap, Uppsala: Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 1979 En orientering samt redogörelse för rådets tre första verksamhetsår 1 juli 1937–1930 juni 1940, Statens konstråd, Stockholm: Nord. bokh., 1941 Englund, Martin, och Nathanson, Calle, Anläggningar för kultur, idrott och fritid 2010, Stockholm: Sveriges kommuner och landsting, 2011 Epstein, Lars, Underjordens kickar och crescendo, Dagens Nyheter På stan, 6 april 1991 Eriksson, Yvonne, Att känna bilder, Solna: SIH-läromedel, 1997

Referenslitteratur och källor

391

Eriksson, Yvonne, Bildens tysta budskap: interaktion mellan bild och text, Stockholm: Norstedts akademiska förlag 2009 Etik: en introduktion, 3., omarb. uppl., Stockholm: Statens medicinsk-etiska råd: Fritze [distributör], 2008 Ett hus för alla sinnen = A house for all senses, Solna: Tomtebodaskolans resurscenter (TRC), 1997 Fagerström, Linda, Randi Fisher – svensk modernist, diss. Lund: Lunds universitet, 2005, Lund: Ellerström, 2005 Fagerström, Linda, och Haglund, Elisabet (red.), Plats, poetik och politik: samtida konst i det offentliga rummet, Malmö: Arena, 2010 Femtiotal: det måste vara något nytt: 1 juni–17 augusti 2003, Östersund: Jämtlands läns museum, 2003 Ferring, Mari, Den levande väggen: färg och arkitektur i svenskt 1970-tal, diss. Stockholm: Kungliga Tekniska högskolan, 2011, Möklinta: Gidlund, 2011 Gabrielsson, Catharina (red.), Den stora skalan, Stockholm: Statens konstråd, 2000 God konst i hem och samlingslokaler: Nationalmuseum 19 oktober–2 december 1945, Nationalmusei utställningskatalog, nr 115, Stockholm: Nationalmuseum, 1945 Grünfeldt, Juhan (red.), Bilder och rum under jord: tre decenniers konst i Stockholms tunnelbana, Lund: Arkiv för dekorativ konst [nuvarande Skissernas Museum], 1981 Grünfeldt, Juhan, Söderström, Göran, och Stensman, Mailis (red.), En värld under jord: färg och form i tunnelbanan, 1. uppl., Stockholm: LiberFörlag, 1985 Hall, Claes, – Flytta skulpturen över vägen, Arbetet, 5 september 1990 Hammarlund, Sven, Västerås kommuns personaltidning, 1982, utan datum Hedström, Per, Skönhet och skötsamhet: konstnärliga utsmyckningar i svenska skolor 1870–1940, diss. Stockholm: Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2004 Helgeson, Susanne, Höjden av kärlek, Elle interiör, 2000/2001 Hermerén, Göran, Kunskapens pris: forskningsetiska problem och principer i humaniora och samhällsvetenskap, 2., rev. uppl., Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), 1996 Hermerén, Karin, Conservation of Art in Public Places, paper till ICOM-CC 15th Triennal Conference, Diversity in Heritage Conservation: Tradition, Innovation and Participation, New Delhi, Indien, 22–26 september 2008, vol. I, ICOM-CC 2008, s. 366–371 Hermerén, Karin, Kunskapsuppbyggnad kring kyrkomiljöerna som kulturarv efter relationsförändringen kyrka/stat år 2000 [Elektronisk resurs], Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2009 Hermerén, Karin, Use and conservation of contemporary art, i Varoli-Piazza, Rosalia (red.), Sharing Conservation Decisions: lessons learnt from an ICCROM course, ICCROM 2007, s. 88–91 Hoffmann, Paula, och Törnblom, Carina (red.), Kiruna–Helsingborg: konstnärlig gestaltning i Folkets hus och parker 2000–2005, Stockholm: Folkets Hus och Parker, 2005 Holmqvist, Nils, Slutet för Folkets Hus?, Arbetarbladet, 30 april 2011 Hoppe, Ragnar, Liv, död, liv. Fresken i Heliga korsets kapell, Konstrevy 1940, specialnummer om Skogskyrkogårdens nya krematorium, årgång 16, s. 13–20 Hård af Segerstad, Ulf, Experimentet och skönheten, Svenska Dagbladet, 1 maj 1966 Hård af Segerstad, Ulf, Dialog i Kaknästornet, Arkitektur, nr 1 1968, s. 1–23 ICOMs etiska regler, 2. uppl. [ICOMs Ethical Rules, övers. Katarina Årre], Stockholm: Svenska ICOM, 2011 Ingen regel utan undantag. Enprocentregeln för konstnärlig gestaltning av offentlig miljö, Stockholm: Konstnärsnämnden, 2013. Jarlås, Christer B, Och över alltihopa lyser ”Paket i långa banor”…, Länstidningen Östersund, 3 juni 2003 Joray, Marcel, Le Béton Dans L’art Contemporain, Neuchâtel: Editions du Griffon, [1977–] 1987 Joson, Våldets örnar över ”Det rätta” i stentolkning av Tegnérs dikt, Dagens Nyheter, 27 januari 2011 Juggas, Bodil, Glömd konstskatt – i ett skräpigt hörn i Folkets hus, Arbetarbladet, 16 maj 2011 Juvander, Katarina, Adolphson, Per B, och Franzén, Madeleine, Arkitektur och liv i kvarteret Garnisonen, Stockholm: Raster, 2000 Jönsson, Ulf, Fresken borde få synas, Arbetarbladet, 18 maj 1983 Karlsmo, Emilie, Rum för avsked: begravningskapellets arkitektur och konstnärliga utsmyckning i 1900talets Sverige, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2005, Göteborg: Makadam, 2005 Karlsmo, Emilie, Gamla posthus med ny funktion – ”post-Post”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 63 2012, s. 39–56 Karlsson, Lina, och Sjöholm, Jennie, Vilka hus! Vilka hus? Modern arkitektur i Norrbotten, Norrbottens museum, 2007

392

Referenslitteratur och källor

Kihl, Ann-Christine, Dags för en makeover?, Vestmanlands läns tidning, 12 december 2006 Kindstrand, Gunilla, En trött konstnär räddar sin fresk, Gefle Dagblad, 21 juli 1983 Konstens väg, småtryck, Kiruna kommun, Kiruna, 2007 Konst i bostadsområden, Bostadsstyrelsen, s. 62, Stockholm: Bostadsstyrelsen, 1965 Konst i folkparkerna, Stockholm: Folkparkernas centralorganisation, 1976 Konst i folkparkerna, Stockholm: Folkparkernas centralorganisation, 1985 Konst i folkparkerna 5 juni–15 augusti 1982, Lund: Arkiv för dekorativ konst [nuvarande Skissernas Museum], 1982 Kulturvärden [magasin från Statens fastighetsverk], nr 1 2013 Kungsträdgården, broschyr, Stockholm: Trafikens Konstnämnd, Stockholms läns landsting, u.å. Lennervald, Dan, Torsten Billman, bildmakaren, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010 Lif, Johan, Neon – utan ljus, Vestmanlands läns tidning 2004, utan datum Lind, Ingela, Galleriet, Kritikernas val, Dagens Nyheter, 20 nov 1987 Lind, Sven-Ivar, Arkitektur – bildkonst, Konstrevy, nr 3 1950, temanummer om offentlig konst Lindbom, Jenni, Konservering av offentlig konst i Helsingborg, Realia, årg. 24, nr 1 2003, s. 28–29 Lindbom, Jenni, och Hermerén, Karin, Riktlinjer för förvaltning av offentlig konst, Stockholm: Riksantikvarieämbetet [under publicering som print-on-demand] Lindgren-Fridell, Marita, Föreningen Konst i skolan: pionjärinsats i skolans konstbildning 1947–1976, [Stockholm]: [Fören. Konst i skolan]: Riksutställningar (distr.)], 1984 Lindgren-Fridell, Marita, Sinnenas ledstång. Frisen i Blindinstitutet å Tomteboda, Konstrevy, nr 1 1965, s. 4–10 LKAB Framtid – En tidning för Malmfälten från LKAB, 2011:05, s. 11 Londos, Eva, Uppåt väggarna i svenska hem: en etnologisk studie av bildbruk, diss. Lund: Lunds universitet, 1993, Stockholm: Carlsson i samarbete med Jönköpings läns museum, 1993 Loock, Johan, Kraftverket i landskapet: vattenkraft i Jämtlands län under 100 år, 2. uppl. [3. utg. 2010], Östersund: Länsstyrelsen Jämtlands län, 2002 Magnusson, Ann (red.), Samtidighet: om rum för ritualer, Stockholm: Statens konstråd, 2002 Millroth, Thomas, Lennart Rodhe, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören., 1989 Millroth, Thomas, Olofsson, Pierre, och Stackman, Per-Olle, Pierre Olofsson, Höganäs: Wiken, 1992 Molander, Eva, Högen vid Haga, Kulturvärden [magasin från Statens fastighetsverk], nr 2 2003, s. 12–15 Nemes, Endre, Att lyfta upp tiden och vika den åt sidan, Stockholm: Carlsson, 2002 Nilsson, Sven, Kulturens nya vägar: kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, Malmö: Polyvalent, 2003 Nolervik, Stefan, Fortfarande fräscht, Östersundsposten, 31 maj 2003 Nordbeck, Bo, Krematoriet i Eslöv öppnar för flodvågskatastrofens offer, Sydsvenskan, 9 maj 2005 Norendahl, Jerry, Byggnader i centrala Kiruna, Fritids- och kulturförvaltningen, småtryck, Kiruna kommun, 2008 Nylander, Sten-Åke, Rodhes postvägg i ny miljö, Konst i norr, nr 4 1994 Näsström, Gustaf, Torsten Billmans syn på samhället, Ny fresk avtäckt i Gävle Folkets hus, Stockholms-Tidningen, 13 oktober 1947 Olander, Britt, Vården av konstverk i publik miljö, i Flensburg, B, Konstnärliga element i publik miljö. Meddelanden och inlägg [Statens råd för byggnadsforskning BFR, anslagsrapport 740402], Lund: Institutionen för konstvetenskap, Lunds universitet, 1977 Olsson, Henry, Copyright: [svensk och internationell upphovsrätt]. 4., omarb. uppl., Stockholm: Allmänna förl., 1990 Oredsson, Lars-Göran, Rumsbildning: en kritisk-beskrivande dokumentation av Lennart Rodhes arbete med Paket i långa banor i Östersunds posthus, 1948–1952, Lund: Univ., 1990 Oredsson, Lars-Göran, Rumsbildning: om Lennart Rodhes arbete med Paket i långa banor i Östersunds posthus, Åhus: Kalejdoskop, 1991 Orrje, Henrik, Från samtida konst till levande kulturarv, Statens konstråd årskatalog 38 2008, Stockholm: Statens kulturråd, 2008, s. 185–189 Osign., Mäster Palm och psykoanalys prisbelönade i monumentalverk, Dagens Nyheter, b-uppl., 19 oktober 1945 Osign., Eslövs krematorium, Arbetet, 7 juni 1975 Osign., Krematoriet står klart. Utökad begravningsplats, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 7 juni 1975 Osign., Rädda fresken! Arbetarbladet, 9 maj 1989 Osign., Dölj inte samhällsutvecklingen! Gefle Dagblad, 6 februari 1991

Referenslitteratur och källor

393

Osign., Konstpromenad i Kiruna, Annonsbladet, juli–augusti 2007 Osign., Hemfosa miljardköper från Rumäniens rikaste, Fastighetsvärlden idag, 10 maj 2011 Osign., Billman inspirerades av Lagerlöf, Nya Wermlands-Tidningen, 12 juni 2012 Oskarsson, Signe, Det växer i Kungsträdgårdens bergvägg, Dagens Nyheter, 11 juli 2012 Post, Jennifer, Konst nära hem: en guide till konsten i Stockholmshems bostadsbestånd, Stockholm: Stockholmshem, 1999 Presentation av konst i doprum/andaktsrum och nybyggnad för obduktion med rum för avsked på Karolinska sjukhuset, Stockholm: Konstnämnden, Stockholms läns landsting, 2002 Rapp, Birgitta, Konst på sjukhus – till glädje för alla, Stockholm: Raster, 1993 Redogörelse för Konstrådets verksamhet 1 juli 1937–30 juni 1955, Statens konstråd, [Stockholm] 1955 Ridderstedt, Lars, Adversus populum: Peter Celsings och Sigurd Lewerentz sakralarkitektur 1945–1975, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 1998, Uppsala: Hallgren & Fallgren, 1998 Ridderstedt, Lars (red.), Kyrkan bygger vidare – en krönika i ord och bild, Stockholm: Verbum, 1974 Riksantikvarieämbetet, Anslaget 7:2: Bidraget till kulturmiljövård: en handbok för länsstyrelsens handläggning [Elektronisk resurs], vers. 1.8, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2012 Roos, Britta, och Gelotte, Hanna (red.), Hej bostad: om bostadsbyggande i Storstockholm 1961–1975, Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län, [2004] Rydberg, Linda (red.), Kartläggning av den offentliga konsten i Västmanlands kommuner, Västmanlands läns museum, 2011 Sandström, Sven, Stensman, Mailis, och Sydhoff, Beate, Konstverkens liv i offentlig miljö, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören., 1982 Silfverstolpe, Göran M, Vera Nilsson, Stockholm: Sveriges allmänna konstfören., 1986 Siri Derkert, red. Annika Öhrner med Matilda Olof-Ors, utställningskatalog, Stockholm: Atlantis och Moderna Museet, 2011 Sjöholm Skrubbe, Jessica, Skulptur i folkhemmet: den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2007, Göteborg: Makadam, 2007 Skolornas konst: en utställning om konsten i Stockholms skolor: december 1990–april 1991, Stockholms stadsmuseum [utställningskatalog], Stockholm: Stockholms stadsmuseum i samarbete med Skolförvaltningen, 1990 Statens insatser för att bevara de kyrkliga kulturminnena, RiR 2008:2, Stockholm: Riksrevisionen, 2008 Statens konstråd årskatalog 5/6 1983, Stockholm: Statens konstråd, 1983 Statens konstråd årskatalog 11 1985, Stockholm: Statens konstråd, 1985 Statens konstråd årskatalog 19 1988, Stockholm: Statens konstråd, 1988 Statens konstråd årskatalog 20 1988–89, Stockholm: Statens konstråd, 1988–89 Statens konstråd årskatalog 26 1996, Stockholm: Statens konstråd, 1996 Statens konstråd årskatalog 32 2002, Stockholm: Statens konstråd, 2002 Statens konstråd årskatalog 38 2008, Stockholm: Statens konstråd, 2008 Statens konstråd årskatalog 41 2011, Stockholm: Statens konstråd, 2011 Stensman, Mailis, Konst i industrimiljö, Saltsjöbaden: Apel, 1989 Stensman, Mailis, Konsten i Regeringskansliet, Stockholm: Statens konstråd, 1998 Stensman, Mailis, och Rodhe, Lennart, Rodhe: Rodhe som textilare, Stockholm: Norstedt, 1995 Stensman, Mailis, och Tranaeus, Björn (red.), ”Konsten är på väg att bliva allas-”: Statens konstråd 1937–1987, Stockholm: Statens konstråd, 1987 Stenström, Nils, Förutsättningar för konsten, i Ekström, Greger (red.), Bostadskonst, s. 7–12, Stockholm: Svenska Bostäder, 1998 Stickprovsrapport om konst i bostadsmiljö: med förteckning över statligt belånad eller av byggföretagen, kommuner eller landsting finansierade miljökonstverk och konstnärlig utsmyckning tillkommen efter 1950 i Skåne och Blekinge, Lund: Institutionen för konstvetenskap, Lunds universitet; Statens råd för byggnadsforskningsprojekt, 1973 Strandell, Monica, Wik, Tina, Dahlstrand, Melker, och Turander, Ralf, Ofta talas det om hur ett kulturarv ska bevaras. Men lika viktigt är vems kulturarv som ska bevaras och varför, Kulturvärden nr 1 2012, s. 30–31: ill. Söderhäll, Bengt, Samhällsutveckling: Torsten Billmans fresk i Folkets hus, Gävle, i Från Gästrikland, Gävle: Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelanden, 1982, s. 27–34 Söderhäll, Bengt, Samhällsutveckling slår upp dörrarna, i Lennervald, Dan, Torsten Billman: Bildmakaren, s. 212–229, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010

394

Referenslitteratur och källor

Tegnér, Esaias, Svea: samt, Karl XII; Sång för skånska landtvärnet; Sång för Jämtlands fältjägare; Skytten; Det eviga; och, Fridsröster: skaldestycken, Minneapolis: C. Rasmussens bokh. 1890 Thörnkvist, Emma, Biblioteksdöden snart här, Sydsvenskan, 30 december 2011 Tidningen från KC [Konstnärscentrums tidning], nr 3 1983 Tornéus, Ivar, Huset som minne och oändlig rymd, i Västerbotten, s. 23–27: ill., Umeå: Västerbottens läns hembygdsförening, 2001 Utdrag ur Konstbildning i Sverige, SOU 1956:13, Lund: Studentlitt., 1970 Utlåtanden och memorial å föredragningslistan för stadsfullmäktiges sammanträde den 16 september 1929, Stadskollegiets utlåtanden och memorial, bihang nr 30, Stockholm, 1929 Wahlström, Klara (red.), Beställd konst: fastighetsägarnas vård och underhåll av byggnadsanknuten konst, Stockholm: Statens konstråd, 2008 Wahlund, Anders, Namninsamling för att rädda Billmans fresk, Gefle Dagblad, 3 maj 1989 Werner, Jeff, Den egensinnige målaren från Kullavik, i Lennervald, Dan, Torsten Billman: Bildmakaren, s. 330–361, Kungsbacka: ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum, 2010 Westerlund, Anna, Beslutsprocessen kring offentlig konst. En undersökning av Borås kommun, examensarbete, Borås: Högskolan i Borås, Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, 2002 Yngvason, Hafthor (red.), Conservation and maintenance of contemporary public art, London: Archetype, 2003 Zetterström, Jelena, Offentlig konst i Lund, Lund: Lunds kulturnämnd i samarbete med Sydsvenska dagbladet, 1994

Referenslitteratur och källor

395

Tack

Åtskilliga är de som har bidragit till att göra denna text möjlig och som har lämnat värdefulla synpunkter kring tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst i offentlig miljö. I samband med arbetet med fallstudierna har fastighetsägare, förvaltare, hyresgäster, konservatorer, konstnärer, privatpersoner och representanter för kulturmiljövård inom stat, region, landsting och kommun varit behjälpliga. Flera har hållit kontakten under de år projektet har pågått och de flesta har haft möjlighet att lämna synpunkter på texten om aktuell fallstudie innan den har gått till tryck. Ett sjuttiotal deltagare vid diskussionsseminarierna i Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala och Umeå har bidragit med djupgående diskussioner av enskilda fallstudier och tankar kring hur tillsyn och förvaltning fungerar – och skulle kunna fungera. Samtliga deltagarna har därefter haft möjlighet att lämna synpunkter på de minnesanteckningar som förts under seminarierna. Många andra har bidragit med erfarenheter, kunskap och reflektioner sedan projektet inleddes: åhörare vid de seminarier och konferenser där arbetet presenterats, enskilda som hört av sig med problem eller exempel, handläggare inom det offentliga som har diskuterat kulturmiljövårdens aspekter av tillsyn och förvaltning, naturligtvis alla som besvarat eller återsänt utskickad enkät men som har fått vara anonyma nedan och många, många fler – ett stort och varmt tack till er alla. I listan nedan har inte namn på enskilda förvaltningar, avdelningar eller enheter angetts, utan istället namn på respektive stad eller kommun. Museer och kommunala bolag är angivna under eget namn, även om de är en del av den kommunala förvaltningen. Uppgiftslämnande organisationer är sorterade i bokstavsordning, efterföljda av informantens eller informanternas namn. Fristående informanter presenteras avslutningsvis tillsammans med den fallstudie till vilken de har bidragit. AB Storstockholms lokaltrafik: Ylva Berglund, Eva-Britt Gullers, Stefan Hagdahl Acta KonserveringsCentrum AB, Stockholm: Annmarie Christensson Akademiska Hus AB: Stefan Andersson, Rolf Back, Jan-Olov Boholm, Magnus Huss, Lennart Styhr, Anna Rosling Wendt Bildmuseet, Umeå: Brita Täljedal Borås Konstmuseum: Pontus Hammarén Cybercom Sweden East AB, Östersund: Robert Åström Eslövs kyrkliga samfällighet: Peter Magnusson, Mats Nilsson FAB, Kiruna: Lars-Gunnar Uusitalo Folkets Hus, Gävle: Åke Bengtsson Folkets Hus Fastighet i Gävle AB, Gävle: Fredrik Funcke Folkets Hus och Parker: Paula Hoffmann Förvaltnings AB GöteborgsLokaler: Christer Lindstrand, Uno Petersson Göteborgs Stad: Cecilia Borgström-Fälth, Jan Dahlqvist Göteborgs Stadsmuseum: Ylva Blank Göteborgs universitet: Bosse Lagerqvist Helsingborgs stad: Christina Gräbe, Jenni Lindbom Höganäs stad: Henrik Ranby Högskolan i Halmstad: Helen Fuchs Jamtli, Östersund: Gunilla Österman Karlstads kommun: Ingela Wessmark Karolinen Fastigheter/Hemfosa Fastigheter AB, Karlstad: Caroline Gustafsson Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm: Hans-Peter Rasmussen Kiruna kommun: Lennart Lantto, Thomas Nylund Kristianstads konsthall: Claudia Schaper Kulturens hus, Luleå: Hans Sundvall

396

Tack

Laholms kommun: Thérèse Ehrenborg Landskrona stad: Anette Hjärpe, Birthe Wibrand Landstinget i Uppsala län: Yvonne Billman, Åke Forsgren Landstinget i Värmland: Elsa Hallbäck Landstinget Västernorrland: Kiki Hammarström, Nina Tenskog Locum AB, Stockholm: Gustav Hanstad Luleå tekniska universitet: Jennie Sjöholm Lunds konsthall: Elisabet Carlström Lunds universitet: Måns Holst-Ekström, Ludwig Qvarnström Länsstyrelsen Jämtlands län: Ola Hanneryd Länsstyrelsen Skåne: Jonas Haas, Thomas Romberg, Jonna Stewénius Länsstyrelsen Uppsala län: Louise Törnvall Länsstyrelsen Västmanlands län: Cecilia Lagerfalk-Rooth Länsstyrelsen Västra Götalands län: Lena Emanuelsson Länsstyrelsen Örebro län: Mia Geijer Malmö stad: Gunnar Ericson Moderna Museet, Stockholm: Ann-Sofi Noring Myndigheten för kulturanalys: Erik Peurell Mölndals stad: Bodil Magnusson Nationalmuseum: Stellan Ellboj Norrbottens läns landsting: Henrik Ygge Region Skåne: Helena Trenk Region Västerbotten: Ola Kellgren Riksantikvarieämbetet: Karin Arvastson, Margareta Bergstrand, Heléne Hyrefelt Dahlström, Christina Fredengren, Cissela Génetay, Gunilla Lagnesjö, Krister Olsson, Catharina Sojde Riksbyggen, Östersund: Peter Wall Skissernas Museum, Lund: Patrick Amsellem, Malin Enarsson, Elisabet Haglund, Annie Lindberg, KG Olsson Skövde kommun: Ingemar P Arnesson, Gunilla Ceder, Christina Törnqvist Solatum Hus&Hem AB: Arne Eriksson Sollefteå kommun: Örjan Abrahamsson, Carina Alm, Bo Bergqvist, Guniris Jonasson Sollefteå museum: Kjell Åström Stadsmuseet i Stockholm: Krister Eliasson, Mari Ferring, Britta Peterson, Anita Pettersson, Gunilla Rehnström-Olander, Monika Wallin Statens fastighetsverk: Kristina Malmquist, Peter Wallin, Anders Zander Statens konstråd: medarbetare vid Konstrådets kansli, i synnerhet Mikael Adsenius, Anna Lindholm, Consuelo Méndez Pérez och Klara Wahlström samt Emelie Waktel (praktikant) Stockholms Kyrkogårdsförvaltning: Mats Larsson, Börje Olsson Stockholms läns landsting: Inga-Lill Bäckström, Göran Rosander Stockholms stadsbibliotek: Lars Lindberg Stockholms stift: Leifh Stenholm Stockholms universitet: Catharina Nolin Studio Västsvensk Konservering, Västarvet: Carin Pettersson, Sara Roberts Sundsvalls museum: Linnea Berg Björk Svenska kyrkan: Henrik Lindblad Sveriges kommuner och landsting: Louise Andersson, Calle Nathanson Teracom AB, Stockholm: Rolf Nordgren Umeå Energi: Simon Lysell, Jan Ridfeldt Umeå universitet: Roland Spolander Uppsala konstmuseum: Elisabeth Fagerstedt Uppsala universitet: Hedvig Brander Jonsson, Henrik Widmark Vasakronan AB, Stockholm: Monica Hägg Svärdman, Svante Torell Vasallen Vaxholm AB: Fredrik Brehmer, Marielle Forstadius Vaxholms stad: Susanne Edén, Paula Sund Västerbottens läns landsting: Camilla Caster Västerbottens museum: Maria Löfgren, Susanne Steneberg Västerås konstmuseum: Lina Ahtola, Åsa Grönlund Västerås stad: Jan Melander

Tack

397

Västerås stift: John Rothlind Västmanlands läns museum: Carl-Magnus Gagge, Maria Mellgren, Linda Wallenberg (tidigare Rydberg) Västra Götalandsregionen: Richard Sangwill I samband med forskningsprojektet och fallstudierna har dessutom följande personer bidragit: Beate Sydhoff, konstvetare Folkets Hus, Gävle: Dan Lennervald, Bengt Söderhäll Garnisonen, Stockholm: Hanns Karlewski, Sivert Lindblom Haga Norra, Solna: Christian Laine Kaknästornet, Stockholm: receptionspersonal Karolinen, Karlstad: Ditte Reijers Posthuset, f.d., Östersund: Gunilla Nilsson Edler Seminarieskolan, Landskrona: Linda Fagerström, Christer Strandberg T-station Kungsträdgården, Stockholm: Ulrik Samuelson För den ekonomiska värderingen har svarat: Claes Jugård, av Sveriges Handelskamrar förordnad värderings- och besiktningsman av konst

398

Tack

Bildförteckning

De svartvita anslagsbilderna Sid. 16: Väggyta, Kaknästornet, Stockholm. Sid. 26: Lenke Rothman, Gränsbild mellan mörkt och ljust (1975), Ljusets kapell, Eslövs krematorium (detalj). Sid. 34: Alexander Calder, L’un des nôtres (1968), Fäladsgården, Lund (detalj). Sid. 264: Ulrik Samuelson, T-station Kungsträdgården (1977 och 1987), Stockholm (detalj). Sid. 280: Vera Nilsson, Penning contra liv (1938), Skövde Kulturhus (detalj). Sid. 288: Walter Bengtsson, Spelrum futurum (1967), Kaknästornet, Stockholm (detalj). Sid. 304: Hertha Hillfon, skulpturgrupp (1976), Karolinen, Karlstad (detalj). Sid. 322: Atti Johansson, Hyllning till Ivar Lo-Johansson (1969–71), Gudlav Bilderskolan, Sollefteå (detalj). Sid. 346: Pierre Olofssons färgsättning av bostadsområdet Övre Thule, Kiruna (1950-tal), detalj. Sid. 360: Hertha Hillfon, skulpturgrupp (1976), Karolinen, Karlstad (detalj). Arne Barthelson Sid. 129 Karin Hermerén Sid. 16, 26, 34, 44, 45, 52, 53 (undre), 56–57, 64, 65, 72 (övre), 80, 81, 88, 89, 97, 100, 101, 108, 109, 120 (färg), 121, 128, 129 (undre), 140, 141 (övre höger och undre), 148, 149, 156 (övre), 157, 161, 164, 165, 173, 188 (undre), 189, 196, 197, 204 (mitten), 213, 216, 231, 251, 258, 259, 262, 263, 264, 280, 288, 304, 322, 346, 360 Gustav Kaiser Sid. 181, 184–185 Pål-Nils Nilsson/Tio Sid. 160 Lars-Göran Oredsson Sid. 120 (övre svartvita) Skissernas Museum Sid. 53 (övre), 73 (höger), 156 (undre), 172, 230, 250 Gunnar Smoliansky Sid. 242 Mailis Stensman Sid. 96, 188 (övre), 224 Mailis Stensman och Sten Vilson Sid. 141 (övre vänster) Håkan Svensson Sid. 11 Ulla Viotti Sid. 33 Gouwei Yang Sid. 72 (undre), 73 (vänster), 180, 204 (undre), 205, 238–239, 243 Fotograf okänd Sid. 120 (undre svartvita), 204 (övre), 212 Faksimil Sid. 217 (Göteborgs-Posten, 1955)

Bildförteckning

399

Redaktion: Karin Hermerén och Henrik Orrje, huvudredaktörer (Statens konstråd) Charlotta Hanner Nordstrand (Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet) Emilie Karlsmo (Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet) Ann Landgren Danielson (Skissernas Museum, Lunds universitet) Förord: Olle Granath Art direction: Sandra Praun Grafisk form: Simon Renström och Sandra Praun Textredaktör: Astrid Trotzig Bildredaktör: Lamin Kivelä (Statens konstråd) Statistik: Consuelo Méndez Pérez (Statens konstråd) Omslagets framsida: Takträdgårdar (1973–74), detalj, av Hanns Karlewski, Sivert Lindblom, Heinrich Müllner och Hans Winberg, Garnisonen, Stockholm (Foto: Gustav Kaiser) Omslagets baksida: Utbrytande plan (1968), detalj, av Einar Höste, Ålidhem, Umeå (Foto: Karin Hermerén) Papper: Multidesign smooth natural, 150g Typsnitt: Super Grotesk, Calluna Konstverk i denna publikation är upphovsrättsskyddade. Konstverk av konstnärer som representeras av Bildkonst Upphovsrätt Sverige (BUS) är återgivna med tillstånd från BUS. © 2014 Statens konstråd och respektive författare, konstnär och fotograf Tryck och repro: Elanders Fälth & Hässler 2014 (andra omarbetade upplagan) Publikationen kan laddas ner som pdf: www.statenskonstrad.se ISBN: 978-91-980945-2-7 Denna publikation är resultatet av ett forsknings- och utvecklingsprojekt 2011–2013 finansierat av Riksantikvarieämbetet.

Offentlig konst – Ett kulturarv

Offentlig konst Ett kulturarv

Tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst Författare Karin Hermerén Medförfattare Henrik Orrje