Få vetenskapsjournalister på svenska redaktioner

Viveka Ljungström är chefredaktör på Forskning & Framsteg och tar gärna emot tips från forskare på intressanta ämnen som tidningen kan ta upp.

Hur hittar vetenskapsjournalister vilka forskningsnyheter som är på gång? Vad vill de rapportera om? Tidskriften Forskning & Framsteg tar gärna emot tips direkt från forskare.

TEXT ANNIKA HALLMAN FOTO JENS LASTHEIN

DEN POPULÄRVETENSKAPLIGA tidskriften Forskning & Framsteg har funnits sedan 1960-talet och kommer ut med elva nummer per år.

– Vi skriver om allt, inte bara om de senaste forskningsresultaten utan också om själva forskningen i sig, men forskningen ska vara väl underbyggd och minst på doktorsnivå, säger Viveka Ljungström, chefredaktör.

– Vi skriver om allt, inte bara om de senaste forskningsresultaten utan också om själva forskningen i sig.

Enligt tidningens stadgar ska fördelningen mellan ämnesområdena vara 60 procent naturvetenskap och 40 procent humaniora, samhällsvetenskap och ekonomi. Viveka Ljungström erkänner att redaktionen har lite svårare att belysa forskning inom humaniora. – Ämnet är inte lika tydligt när det gäller resultat och svårare att värdera vetenskapligt, men vi tar gärna emot tips. De egna redaktörernas specialkompetens spelar stor roll för hur tidningen hittar viktiga forskningsnyheter och spännande berättelser. – Vi har fem anställda redaktörer som är specialiserade inom olika sakområden. Flera av dem har jobbat i omkring 20 år och har egna kontaktnät med forskare och forskargrupper som de stämmer av med regelbundet, de får snabbt reda på om något stort är på gång.

Forskare hör också av sig direkt till redaktionen med förslag på ämnen att ta upp, något som Viveka Ljungström gärna ser mer av. – I ungefär vartannat nummer har vi en artikel där en forskare själv skriver om något, det är en lång tradition hos oss och uppskattat av läsarna.

Pressmeddelanden från lärosäten är en annan viktig källa till nyheter.

– Vi skummar igenom alla som dyker upp och skriver ofta något utifrån dem till webben, men vi utgår aldrig enbart från ett pressmeddelande utan tar alltid reda på mer själva. Vi går till källan, läser studien och låter en annan forskare som kan ämnet komma med synpunkter.

Redaktionen tar också hänsyn till i vilken tidskrift studien publiceras. Viveka Ljungström tillhör de som inte tycker att lärosäten behöver minska ner på antalet pressmeddelanden av rädsla för att översvämma redaktioner med material. – Jag tror att de är viktiga i det flöde av information som redaktioner befinner sig i, som ett sätt att påminna om vad som är på gång inom forskningen. Om vi får fem pressmeddelanden från lärosäten en dag så får vi kanske tio från företag.

Det senaste året har hon haft i uppdrag av Vetenskapsrådet att kartlägga hur landskapet ser ut när det gäller forskningskommunikation och vetenskapsjournalistik i Sverige. Rapporten kommer att presenteras i februari så hon kan i dagsläget inte redogöra för innehållet, men några iakttagelser kan hon dela med sig av:

– Det finns få renodlade vetenskapsjournalister på redaktioner i Sverige och antalet har minskat. Det handlar om ett 20-tal personer som är rena vetenskapsjournalister, alltså som har vetenskap som sitt specialområde.

I siffran ingår inte vetenskapsredaktionerna på SVT och SR och de frilansare som arbetar parallellt för tidningar, lärosäten, olika tidskrifter och organisationer.

Vad innebär det här för vetenskapsjournalistiken? – Det vet jag inte. Kanske finns det någon som forskar på det? Vi har märkt av en markant ökad trafik till vår webb, kanske beror det på att det saknas rapportering om forskning på andra ställen. Men det är ju bara en spekulation.