den andra sidan av medaljen, frånsidan

Text: Sven-Åke Bergkvist Bild: Roberto Delzanno

En brand som resulterar i en medalj. Det är vad som blev resultatet när barnhuset brann 1783. Dock blev inte de latinska orden på medaljens baksida riktigt så som det var tänkt.

Frimurare Barnhuset startade sin verksamhet 1753 i Stockholm som en hyllning till den nyfödda prinsessan Sophia Albertina. Hon var yngre syster till Gustav III och hertig Carl, sedermera Carl XIII. Efter fyra års barnhusverksamhet ”på landet”, det vill säga det som idag är nedre Östermalm, flyttade verksamheten till en fastighet på Malmtorgsgatan, strax norr om dagens Gustav Adolfs torg/ Operan. På julafton 1783 brann det i barnhuset och flera barn blev tillfälligt utan härbärge. Samma år hade Sophia Albertina köpt det Torstensonska palatset som skulle byggas om till det som idag benämns Arvfurstens Palats / UD:s nuvarande lokaler. I detta hus fick de tillfälligt hemlösa barnen bo en period.

Präglades på nytt

Som ett tack för denna välvilja slogs en medalj till Sophia Albertinas ära. Framsidan, det heter åtsida om man är numismatiker, pryddes med ett porträtt av prinsessan. Baksidan/ frånsidan skapade dock problem. Inskriptionen blev: Vasorum Sorori med vilket den ansvarige avsåg att skriva, ”Åt Vasarnas syster”. Det var nämligen vid denna tid mycket förnämligt att kunna titulera sig som tillhörande Vasarnas ätt även om det för Gustav III och hans syskon endast var på mödernet. Upphovsman till denna medalj var Johan Simmingsköld (se bland annat Nordisk Familjebok Uggleupplagan band 25 s 573). Johan Simmingsköld var emellertid en man som gjorde en hel del misstag i livet och översättningen av den latinska texten tolkades som ”Åt krukornas, eller kärlens, Syster”. Medaljen hånades och drogs in. Särskilda bestämmelser infördes på grund av detta misstag hos Kungliga Myntverket om inspektion av medaljer som skulle präglas där. I Svenska Frimurare Ordens museum finns två exemplar av medaljen och Carl Bergö som skrivit om Barnhusets tidiga historia uppger att medaljen dock präglades på nytt.

Medalj slagen till ära åt Sophia Albertina.

Medalj slagen till ära åt Sophia Albertina.

Ekonomiska problem

Frimuraren och lagmannen Johan Simmingsköld och hans misslyckanden är värda en viss uppmärksamhet. Han beskrivs av Lars von Engeström på följande sätt. ”Simmingsköld var en av de groteskaste figurer jag sett: stor och lång, ej senfull utan fet, hade ett osmakligt otänkande ansigte, en stor mage och en kroppsställning den Gustav von Wuertemberg liknade vid ett S. Hans oskicklighet var blifven, såsom det gamla ordspråket leder, en visa öfver hela staden och isynnerhet omtalades under namn av Simmingskölds fem olyckor ett besök han gjort, i hvilket han inom några minuter hade trampat ett fyra års barn på foten så att det jämmerligen skrek, vält öfverända en papegoja med dess bur och ett bord fullt med kaffekoppar. Flat öfver vad som händt, ville han skynda bort, men fastnade med värjan mellan dörrens gångjern och när han ändtligen kom lös, lopp han så obetänksamt sina färde, att han ej blev varse kammarjungfrun som kom med kaffekannan, utan sprang henne öfverända. Det tillades att hon fått missfall, men ingen misstänkte Simming att hafva varit första orsaken till en dylik olycka. Hans smak var känd: il aimait les revers des medailles. (övers: Han älskade andra sidan av medaljen)”.

Simmingsköld hade i vart fall strax efter medaljpräglingen stora ekonomiska problem och flydde ur landet hösten 1784. Han hade bla förfalskat borgensåtaganden och namnteckningar på skuldebrev och häktades i Leipzig i september 1785. Ett halvår tidigare hade han låtit meddela att om han inte fick en årlig pension skulle han publicera avslöjanden om högadeln och hovet. Gustav III kontaktade diskret Fredrik August av Sachsen och Simminsköld spärrades in på Königsteins fästning till sin död. 1786 dömdes han till livstids fästning och förlustig adelskapet.

Johan Simmingsköld uppvaktar sin beskyddare greve Carl Fredric Scheffer på Tyresö. Teckning av J.T. Sergel. Nationalmuseum.

Fiktiva kungliga möten

De tio föregående åren hade Simmingsköld försökt fjäska sig in i noblessen i Stockholm genom att skriva mediokra devota hyllningsverser till ledande personer. För att öka sin status lät han betala kungens så kallade löpare som bland annat hämtade personer till möten hos kungen. Dessa hämtade, mot betalning, Simmingsköld till fiktiva kungliga möten, allt för att imponera på umgänget. Det ryktades också att kungen hade närgångna sängkammarrelationer med Simmingsköld. Hotet om avslöjanden från Simmingskölds sida påminner om Kurt Haijbys utpressning mot hovet 150 år senare.

Det finns en nyare elegant beskrivning av Simmingsköld i Svenskt Biografiskt lexi kon, band 32, sidan 251, författad av Anders Burius, KB-mannen, som likt Simmingsköld valde vägen till framgång på fel sida fängelsemuren.

Hur skulle då Simmingsköld ha författat inskriptionen på medaljen? De latinskt sakkunniga jag konsulterat, mina egna två akademiska poäng förslår inte långt, säger att Wasorum Sorori hade undanröjt varje tvivel. X

Källor:

Carl Bergö, Frimurarebarnhuset i Stockholm- ett 150-års-minne, Stockholm 1903.

250 år i barmhärtighetens tjänst. Frimurarnas Barnhusverksamhet 1753-2003, Västervik 2003.

Minnen och anteckningar af Lars von Engeström, utgifna af Elof Tegnér, Stockholm 1876.

Johan Simmingsköld, urn:sbl:5950, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Burius).