5 minute read
Här tog barmhärtighetsarbetet sin början för 270 år sedan
text: Lars Klingström
Den 19 december 1753 invigdes det barnhus som man i den nybildade logen S:t Jean Auxiliaire beslutat om bara några månader tidigare. Barnhuset var ett tidigt exempel på den barmhärtighet och omtanke om nästan som är en av frimureriets grundstenar.
Stockholm hade vid mitten av 1700-talet omkring 70 000 invånare. de sociala och sanitära förhållandena var usla. de flesta bodde trångt i fuktiga och nödtorftigt, eller obefintligt, uppvärmda hus. På bakgårdarna hystes ofta höns, får och grisar. i brist på avlopp slängde man sopor och tömde sina pottor på gatorna. den mat man förtärde var näringsfattig och ofta skämd. vattnet i de brunnar som fanns var långt ifrån rent. Sjukdomar av olika slag var ett ständigt gissel och dödligheten hög. till detta kom också det stora antalet föräldralösa barn i staden. det var hittebarn och barn vars föräldrar inte kunde, eller ville, ta hand om dem. redan på 1600-talet hade ett barnhus etablerats, bland annat för att befria gatorna från stora mängder tiggande barn. det var också ett sätt att minska antalet barnamord. det var inte ovanligt att ogifta kvinnor tog livet av sina nyfödda barn därför att de inte såg någon möjlighet att försörja dem.
Kristlig uppfostran
Så såg den bistra verkligheten ut när de välbeställda herrarna i frimurarlogen S:t Jean Auxiliaire i mitten av oktober 1753 diskuterade hur de skulle hedra födelsen av kung Adolf Fredriks och drottning Lovisa ulrikas fjärde barn, Sofia Albertina. de första tankarna om att arrangera en festmåltid på källaren Pelikan – då Stockholms förnämsta restaurang – förkastades. istället ville man fira tilldragelsen på ett värdigare och mer bestående sätt: ”Något för det allmänna nyttigt kärleksverk”. Beslutet blev att samla pengar, bilda en fond och driva ett ”Findlings- eller hittebarnshus”.
Man började omedelbart utreda möjligheterna att realisera beslutet. ett förslag lades snart fram. dess syfte var att
i möjligaste mån genom vederbörlig skötsel förekomma späda barns otidiga död och medels en god och kristlig uppfostran uti dem vinna en tillökning av gagneliga arbetare i ett folkfattigt land
Redan den 14 november antogs projektet av styresmännen i S:t Jean Auxiliaire. då hade man redan samlat in nästan 17 000 daler kopparmynt – ett betydande belopp på den tiden – och därtill utlovats ytterligare 4 500 daler i årliga bidrag. dock räckte inte medlen till att förvärva ett eget hus. istället hyrde man några rum på nedervåningen i bagaren Nymans hus på Storgatan. där invigdes det nya Ladugårdslands barnhus redan den 19 december. det hade plats för som mest 20 barn. de första som togs emot var alla, utom två, yngre än tre månader.
Ofta hade deras mödrar bara lämnat dem ifrån sig. de flesta var undernärda och i mycket dåligt skick. trots ”all vid deras skötsel använd möda” fanns inte mycket att göra. redan i januari 1754 hade merparten av dem avlidit och fyra var allvarligt sjuka.
Dålig kondition
Huset vid Storgatan hade många brister. Föreståndarna klagade på rummens osunda fuktighet och över att så många barn måste ligga i samma rum. det blev något bättre sedan man flyttat en trappa upp, men långt ifrån bra. i förhållande till den dåliga kondition som de flesta av barnen var i när de kom, räckte det inte med den omvårdnad och den mat de fick. i början av 1755, då barnhemmet varit igång ett år, levde bara 50 av de 102 barn man tagit in. en del av förklaringen var huset, det saknade uppvärmning och vintern 1753/54 var ovanligt kall. redan 1757 lämnade man det undermåliga huset på Storgatan och flyttade till den fastighet på malmtorgsgatan, nära nuvarande Gustav Adolfs torg, som förvärvats. Samtidigt ändrades namnet till Frimurare Barnhuset. Antalet barn ökades kraftigt. redan under det första året på den nya adressen tog man emot inte mindre än 260 barn: 110 pojkar och 150 flickor. Alla dessa barn rymdes inte i själva barnhuset, en stor andel av dem utackorderades i familjer både inom och utom Stockholm.
Skolundervisning och yrkesutbildning
Under de 110 år som frimurarnas barnhusverksamhet bedrevs i centrala Stockholm tog man hand om 10 200 barn. Av dessa var det högst en femtedel som bereddes plats inom själva barnhemmet, de övriga utackorderades i dess regi.
År 1867 flyttade Frimurare Barnhuset för tredje gången, denna gång till Kristinebergs malmgård, belägen på västra delen av Kungsholmen. i en artikel i Ny illustrerad tidning lyckönskas barnhusbarnen att få komma till
den fria naturen, långt från stadens buller och från de barnadödande ångorna inom dess trånga gator och gränder
I Kristineberg bedrevs både vanlig skolundervisning och yrkesutbildning. där fanns verkstäder där pojkarna fick lära sig hantera trä och metall eller arbeta i barnhemmets skomakeri och skrädderi. de fick också delta i arbetet i den stora trädgården och i det lilla lantbruk som hörde till anläggningen. Flickorna undervisades i handarbete och matlagning.
Försäljning av Kristineberg
År 1930 flyttade barnhuset för fjärde gången, nu på grund av den växande stadens planer. i Blackeberg i Bromma hade man förvärvat tobaksfabrikören Knut Ljunglöfs egendom. med medel från försäljningen av Kristineberg kunde man här uppföra en förnämlig anläggning, helt anpassad till barnhusets behov. men tiderna var på väg att förändras och behovet av barnhem av den här typen hade blivit allt mindre. i september 1940 lämnade de sista barnen barnhemmet i Blackeberg och en 187-årig epok i Svenska Frimurare ordens historia var över.
