Tre bröder, tre åldrar, tre röster

text: Hans Björkborg – Bild: Mats Gärdfors

Livet som frimurare. På ett eller annat sätt påverkar det oss som människor. Vi tog chansen att tala med tre bröder i tre olika åldrar och med olika lång tid i Orden. Hur hittade de hit? Hur känns det nu? Och på vilket sätt har ordenslivet påverkat dem?

För den som frimureriet får fäste hos blir logen, ritualerna och gemenskapen med bröderna många gånger en självklar del av livet. Det är inte ovanligt att ett medlemskap börjar i relativt unga år och därefter sträcker sig över många decennier, genom livets olika skiften.

Var och en av livets åldrar, ung, medelålders eller äldre, har sin roll att spela i kedjan av bröder. Den unge broderns nyfikenhet och entusiasm ger energi och glädje åt den äldre brodern, som i sin tur kan dela med sig av erfarenhet och visdom.

Många vittnar om att ordenslivet påverkar oss, kanske ofta i det lilla, det som inte syns på ytan, men som märks desto mer på djupet. vi tog tillfället i akt att intervjua Rickard, Per och Jan-Erik, tre bröder i tre olika skeden i livet om just den frågan – hur är det att vara frimurare just nu? och, för de två som varit med lite längre, hur har det varit under åren? vad betyder frimureriet för tre bröder i tre olika åldrar och hur har det hittills påverkat dem?

Berätta lite om er själva och vilka ni är.

Rickard Edvardsson (ny medlem), RE

– Jag är född och uppvuxen i Gislaved, är 36 år gammal och arbetar som teknisk säljare och konsult. Jag har rest runt i världen i jobbet, men även backpackat. idag jobbar jag med mätteknik mot industrin. Jag blev frimurare i oktober 2023.

Per H Elofsson (erfaren), PHE

– Jag är 62 år och lever ett vanligt och fint liv, medlem i orden sedan 2006. Jag har andra intressen utöver det frimureriska, till exempel matlagning. min yrkesbakgrund är i projektledande befattningar och nu arbetar jag med digitalisering av omsorgsverksamhet.

Jan-Erik Nilsson (mycket erfaren), JEN

– Jag föddes 1939 i Göteborg, har bott i Backa. Jag gick i skolan och tog sedan realen på läroverket. Jag har jobbat som kamrer hos olika bilfirmor. sedan mitten av åttiotalet drev jag eget företag med revision och redovisning. Jag har ett stort musikintresse och går ofta på konsert.

Varför ville ni bli frimurare?

RE: Jag hörde talas om frimureri första gången i tonåren och blev lite nyfiken. vad är det egentligen? i vuxen ålder träffade jag en vän som är frimurare. vännen berättade en del för mig, dock återhållsamt. så följde jag med på en informationskväll för presumtiva bröder, där jag själv kunde ställa frågor. en sak som fastnade hos mig var möjligheten till paus i vardagen. eftersom jag har ett driv för att utveckla mig själv och utforska saker, bestämde jag mig efter den träffen.

PHE: Jag läste ett reportage i Dagens industri där det fanns bilder från stamhuset, men också en beskrivning av ordens hjälpverksamhet, och då blev jag nyfiken. Jag visste också att min svärfar var frimurare och efter en dialog med honom blev han även min förstefadder. Jag har alltid varit intresserad av historia och såg här ett sammanhang; att tillhöra en gammal orden. Det kändes helt rätt. en ny miljö, som håller livet ut, en fast punkt i tillvaron.

JEN: Jag träffade en person i början av 90-talet som var ceremonimästare i en loge inom orden. Han frågade om jag ville blir frimurare och jag tackade ja – till en del beroende på att min far var med i odd Fellows.

Hur kändes det när ni kom in i Orden (recipierade) för första gången? Vilka var era känslor och intryck?

RE: Det var en upplevelse som helt klart var positiv. Det hände mycket i huvudet eftersom jag inte hade några förväntningar och var öppen. en häftig händelse helt enkelt.

PHE: Jag minns det mycket väl. Att gå uppför trappan och stöta på en gammal kollega som var frimurare – helt överraskande. Jag hade inga särskilda förväntningar, men blev lite förvånad över språket och ljudmiljön – jag kände liksom inte igen mig. en liten lustighet var att jag hörde skrammel av porslin. receptionen var en omskakande men positiv upplevelse.

JEN: För mig var det en positiv känsla. Det var två recipienter på den tiden och det satt 70–80 personer på brödramåltiden, vilket sällan händer idag. Jag uppskattade ämbetsmännen, särskilt ordförande mästaren Ulf söderpalm, och har själv varit flitig som frimurare hela vägen.

Hur har ni utvecklats som människor under er tid som frimurare?

RE: Jag har varit på sex, sju logebesök hittills och försöker få ett bättre grepp om helheten. Jag tror att frimureriet kan utveckla mig som människa och att det kan påverka hur jag agerar i den allmänna världen.

PHE: Det har påverkat mig och jag funderar mer på olika förhållningssätt. Jag tänker på de fyra dygderna i synnerhet. vi får steg för steg flera verktyg och hjälp till egen förändring, något som hjälpt mig framåt. men andra får väl avgöra om det blivit bättre.

JEN: Jag är oerhört tacksam för alla fina människor jag har träffat och skulle kunna nämna flera personer som jag blivit god vän med. en fin sak är att åldersskillnaden inte spelar någon roll. Jag har alltid trivts bra i frimureriet och har varit skattmästare i många år, men inte haft några andra ämbeten.

Vilken betydelse har den andliga aspekten för er?

RE: Den kristna tron innebär ett fint och rätt sätt att leva. kristendomen innebär goda levnadsregler. Jag var en del i kyrkan som ung, men det har minskat efter hand. Frimureriet är ett fint sätt att behålla kontakten med andligheten.

PHE: min förväntan var att det skulle finnas andlighet här. orden vilar ju på kristen grund. Andligheten hade stått tillbaka tidigare i livet, men fick efterhand större betydelse när jag blev frimurare. Jag är nuförtiden en mer flitig kyrkobesökare.

JEN: kyrkobesöken har blivit fler under tiden som frimurare och särskilt uppskattar jag när det är en frimurare som är präst.

Vad mer har frimureriet betytt i era liv, så här långt?

RE: Det har inte betytt så mycket ännu, men de personliga mötena har varit mycket givande och jag får samtala med människor som jag aldrig skulle träffat annars. Jag tillhör de yngre i orden och att lyssna på de som varit med länge är mycket intressant. Att man skiljer på det frimureriska livet och det allmänna ger perspektiv. Det är väldigt fint med pausen från den allmänna världen.

PHE: Jag har fått många fler nära vänner. man kommer ju närmare människor och kan prata om djupare saker, både positiva och negativa. Jag har fått en annan syn på människan som sådan – varför finns vi till och vad gör vi här? Det funderar jag kring. Jag är en del av ett större sammanhang och har även fått en känsla för vad vi gör här på jorden. instruktionslogerna ger pusselbitar som faller på plats.

JEN: en svår fråga att svara på. För mig har tillämpandet av dygderna och den konungsliga konsten varit ett naturligt sätt att leva, det har liksom kommit av sig själv. Frimureriet betyder mycket och har blivit en självklar del av livet.

Brukar ni öppet visa eller prata om ert medlemskap i Orden?

RE: Jag har nämnt medlemskapet för min närmsta familj, men i övrigt inte skyltat med mitt medlemskap. Jag vill vara medlem lite längre innan jag blir mer öppen mot andra människor.

PHE: Jag visar mitt medlemskap ganska frikostigt. De flesta av mina vänner i den allmänna världen vet att jag är frimurare. kvinnliga vänner undrar varför de inte får vara med, annars är det mer nyfikna frågor som ”vad gör ni egentligen?”.

JEN: Jag höll inte frimureriet hemligt och blev även fadder för några bröder med blandad framgång. några är kvar, andra har försvunnit. men jag har aldrig hållit det hemligt att jag är frimurare.

Vad tycker era familjer eller närstående om att ni är frimurare?

RE: De tycker att det är spännande. Jag pratade med min sambo innan ansökan och hon ställde frågor om motiven till att bli medlem. Hon har även varit intresserad av hur jag upplever frimureriet och upplever mig som lite mer lättsam efter besök på loge.

PHE: Jag har vuxna barn, som har en förståelse för mitt medlemskap. min fru har inga problem med att jag är frimurare. Prat om frimureri står vanligtvis inte högst på agendan utan är mer händelsestyrt.

JEN: Det har hänt att min fru har haft synpunkter på att jag går på loge, särskilt när det blir sena kvällar. Jag skulle vilja ha fler logesammankomster på dagtid av den anledningen. Familjen har inga principiella invändningar mot engagemanget i orden, möjligen kan jag få en gliring av min son, men mest på skoj.

Ni har säkert en eller flera levnadsregler som ni försöker hålla er till. Har det ändrats på något sätt sedan ni blev frimurare och i så fall hur?

RE: Jag tänker på det som händer i första graden. Att lära sig av det. Jag har nog blivit lite mer förlåtande gentemot människor som har en klart avvikande uppfattning eller argumenterar på ett sätt som kan uppfattas som felaktigt.

PHE: Levnadsreglerna, som jag har haft länge, har snarare förstärkts än att det tillkommit nya. Jag lever mer aktivt med min kristna tro nu än tidigare. Barmhärtighet kan visa sig på väldigt många olika sätt och handlar många gånger om annat än monetära saker, sånt som inte kostar pengar.

JEN: Jag har blivit mindre forcerad och mer välkomnande, ödmjuk och försynt som människa. Det har blivit naturligt att tänka till innan man säger något. X