Frimuraren Lionel Hampton – Kungen av jazzvibrafonister

Text: Bo Pettersson Bild: Wikimedia Commons

Få musiker i världen, om ens någon, har blivit så synonym med sitt instrument som Lionel Hampton. När det talas om jazz och vibrafon på en och samma gång, då är det för de allra flesta Hamptons intensiva ansikte som dyker upp på näthinnan. Mindre känt är däremot att ”Hamp” även var en intresserad broder i det 33-gradiga afroamerikanska Prince Hall-frimureriet – plus att han skrev en av den äldre rockens enklaste och envisaste dängor, Hey! Ba-Ba-Re-Bop, i Sverige ”översatt” till Hey Baberiba.

När Lionel Hampton gick ur tiden för 20 år sedan, den 31 augusti 2002, vid 94 års ålder, hade han en meritlista som ingen annan jazzvibrafonist. dessutom omfattade den så gott som alla jazzens genrer. Lionel Hampton spelade med den tidiga new Orleans-jazzens stilbildare Louis Armstrong (även han frimurare), med swingkungen Benny Goodman, med bebopens fixstjärnor Charlie Parker och dizzy Gillespie, liksom med den moderna jazzens genier, Quincy Jones med flera.

Också med den svenske vibrafonisten Lars erstrand, som sannerligen inte stod långt efter i konsten att ”swinga” med klubborna, hade Lionel Hampton ett samarbete. Bland annat spelade Hampton och erstrand in en skiva tillsammans, ”Two Generations”, 1991.

Lionel föddes i Louisville, Kentucky, men kom som barn att flytta runt en hel del. Hans mamma, som var ensamstående, tog först med sig sin son till hennes hemstad Birmingham i Alabama. därifrån gick flyttlasset vidare till Kenosha i Wisconsin, där han tillbringade några uppväxtår. när Lionel var åtta fyllda landade den lilla familjen i illinois och mångmiljonstaden Chicago.

Upplärd av en nunna

Väl i Chicago fick Hamp, uppfostrad i den katolska läran, kontakt med en nunna som lärde honom grunderna i hur man spelar trummor. Av en professionell jazztrummis, Jimmy Bertrand, fick han även pröva xylofon, en enklare variant av vibrafon.

Lionel visade tidigt färdigheter och blev som skolgrabb erbjuden att spela i ett tonårsband, men redan vid 15-års ålder lämnade han hemmet i Chicago för att pröva lyckan i Los Angeles. Ganska snart kom han där att spela (mest trummor) i ett antal mindre jazzorkestrar. Som trummis blev han något av en publikfavorit när han snurrade och jonglerade med trumpinnarna utan att tappa takten.

Upptäckt av Armstrong

Med tiden tog han även till sig vibrafonen som instrument och övade duktigt. när han 1930 satt vid trummorna under en grammofoninspelning med Louis Armstrong roade han sig i en paus med att slå lite på en vibrafon i studion. det råkade Armstrong höra, med följd att han lät Lionel hoppa in vid vibrafonen på en av skivans låtar.

Den Armstrong-plattan nådde sedan Benny Goodmans öron. Goodman fattade instinktivt att vibrafonens ljusa klang skulle passa perfekt till hans klarinettspel. det ledde i sin tur till att Hampton snabbt fick spela in en hel skiva med honom, och på det viset bildades den berömda kvartetten kring Benny Goodman, vilken förutom Hamp också bestod av Teddy Wilson på piano och Gene Krupa på trummor.

30-talet hos Goodman

Åren med Benny Goodman, i stort sett hela 1930-talet, kantades av succéer och gjorde att även Lionel Hamptons namn flög ut över världen. Hans musikaliska varumärke växte i värde och möjliggjorde för honom att spela in skivor under eget namn, eller med olika konstellationer som benämndes The Lionel Hampton Orchestra. Följden av det blev att Lionel 1940 lämnade Goodmans kvartett under vänskapliga former. det sistnämnda är faktiskt värt att notera, med tanke på att Benny Goodman, sin glada jazz till trots, hade rykte om sig att vara sur och grinig utanför estraderna. i Lionel Hamptons eget band, som med tiden blev ett stort sådant räknat i antal musiker, kom vibrafonen att ställas i frontlinjen och Lionel kunde utveckla sina showtalanger med både klubbor, sång, mimik och rörelser. Precis som pianisten erroll Garner utstötte han också gärna olika brummande ljud medan han spelade.

På en platta från 1942 kom hans allra största hit, Flying Home, som han fick spela tusentals gånger under sin långa karriär.

Låt med kultstatus

vad sedan beträffar den betydligt mer lättviktiga Hey! Ba-Ba-re-Bop, så fungerade den som en slags uppvärmningslåt för att få igång publiken. ungefär i samma syfte fick den kultstatus när rockfolket med bland andra ”Burken” Björklund, rockragge och Bertil Bertilson reste Sverige runt på 1970-talet och populariserade den gamla 50-talsrocken.

Hamp och hans band turnerade flitigt i uSA, men också i europa och andra delar av världen, under flera decennier. Från 1960-talet fick han dock, som många andra jazzmusiker, känna av den hårdnande konkurrensen från popen och rocken. Likafullt fortsatte han att roa sin trogna publik.

På turné i Paris 1991 drabbades han av en stroke som tillfälligt satte stopp för hans musicerande. Han började då också bli allt mer besvärad av ledgångsreumatism. men han hämtade sig och gjorde enstaka framträdanden ända fram till 2001.

Lionel Hamptons plakett på Walk of Fame i Burghausen (Tyskland).7

Gladys hans stöd

Lionel Hampton gifte sig 1936 med Gladys riddle, som var ett ovärderligt stöd för honom så länge hon levde. det var Gladys som skötte affärerna och gjorde det möjligt för Hamp att koncentrera sig på musiken. För detta blev Gladys så uppskattad av sin man att hon överöstes med minkpälsar i en sådan mängd att det, enligt vad som sades, hade kunnat räcka till en hel polarexpedition. dessvärre gick Gladys bort redan 1971, vid 58 års ålder, efter en tids sjukdom.

Både Lionel och Gladys Hampton ägnade sig, vid sidan av musiken, åt att bygga allmännyttiga bostäder som mindre bemedlade människor kunde bo i till en rimlig hyra, bland annat i delstaterna new York och new Jersey.

Hedersbetygelserna blev också många genom åren. Bland annat förärades Lionel flera Hall of fame-utmärkelser, hela tio (!) hedersdoktorat och en medalj av påven i Rom.

Lionel Hampton höll fast vid sin katolska tro under större delen av sitt liv, men under 1950-talet växte också hans intresse för judendomen och han kom att ge stöd i olika former till den unga staten israel.

Frimurare och republikan

Som frimurare tillhörde han Prince Hall, den största och äldsta av de frimurarordnar som vänder sig till afroamerikaner.

Länge var han också trogen det republikanska partiet, inte bara som väljare utan också som flerfaldig delegat vid olika partikonvent och som vice ordförande i republikanernas delstatskommitté i new York. Genom åren donerade han över 300 000 dollar till partiet.

Men till presidentvalet 1996 fick han nog. då stödde han i stället demokraten Bill Clinton och deklarerade att det parti som han fram till dess hade jobbat för, ”Abraham Lincolns parti”, inte längre representerade måttfulla mittenväljare som han. X

Har tidigare publicerats i Brödrakontakt.