Jesus som historisk person

”Jesus am See Genezereth” av Carl Wilhelm Friedrich Oesterley dÄ.

Har Jesus funnits? För flertalet människor kan frågan te sig besynnerlig. För visst är Jesus en historisk person? Kristendomen bygger på hans existens. Skulle två millenniers tradition vara byggd på en bluff? Nej.

Likväl har röster höjts för att Jesus är en sagofigur som saknar verklighetsbakgrund. Jesuskritikerna dyker upp med oregelbundna mellanrum i tidningar och tidskrifter. Argumenten ger sken av att vara källkritiska: källorna om Jesus är så vaga, så motstridiga och så sent tillkomna att de inte kan tas på allvar. Jesus skapades, menar kritikerna, av folk i den första kyrkan, och som behövde en historisk gestalt att utgå från.

Källor

Hur rätt har kritikerna? Vilka belägg finns för att Jesus har levt?

Först och främst måste vi slå fast hur gamla de först nedtecknade källorna om Jesus är. De äldsta icke-kristna hänvisningarna till Jesus och de kristna, skrivna av bland andra Tacitus och Plinius den yngre, tillhör de sista decennierna av första århundradet. De första kända evangelietexterna skrevs på 60-talet eller 70-talet, tre eller fyra decennier efter Jesu död. Allra äldst är Paulus brev, varav några kan dateras till 50-talet. Vi talar alltså om ett tidsavstånd på några decennier, inte några sekler. Om vi förutsätter att Jesus är en bluff måste bluffen ha konstruerats fort och vunnit allmän acceptans inom loppet av en generation. Paulus reste i hela Främre Orienten, och ingenting i hans skrifter ger vid handen att folk tvivlade på Jesu historicitet. Paulus utläggningar handlar om andra saker, medan personen Jesus tas för given.

Existerat

Redan detta är ett starkt argument för att Jesus har existerat. För övrigt är det anmärkningsvärt att romerska författare noterade och berättade om de kristna redan i detta tidiga skede. Det tillhörde inte vanligheterna att romerska skribenter redogjorde för religiösa grupper i provinserna

Jesus Kristus. Texten i boken i hans hand lyder ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

(såvida de inte var länkade till uppror och krig), vilket talar för att de kristna redan omkring år 100 hade blivit så många och så synliga att de gjorde sig förtjänta av uppmärksamhet. Trots att de kristna vid denna tid uppfattades som besvärliga av både judar och romare var det ingen som hävdade att deras religionsgrundare skulle ha varit fiktiv.

Förgrundsgestalt

Ett annat argument för Jesu existens kan hämtas från den vetenskapliga argumentationsprincip som brukar kallas Ockhams rakkniv, efter franciskanen William av Ockham, som utarbetade den på 1300-talet. Principen går ut på att styrkan i en hypotes växer, ju färre antaganden man behöver göra för att driva hypotesen framåt. Ju mer man måste förklara bort, desto sämre hypotes. För att hävda att Jesus inte har funnits behöver man göra många antaganden. Framför allt måste man förutsätta en intention hos de första kristna grupperna att ljuga ihop en förgrundsgestalt.

Alltså: först växte rörelsen fram, sedan fick man behov av en grundare, varför man hittade på en sådan och retroaktivt döpte honom till Jesus. Så kan det naturligtvis ha gått till, men resonemanget är krystat, och det går inte att belägga. Spekulationen saknar stöd i källorna. Den som vill argumentera för fejk-Jesus måste hävda att samtliga evangelier och tidigkristna traditioner är lögnaktiga och istället stödja sig på en obevisbar intention och ett obevisbart beslut. Det motsatta resonemanget – att Jesus verkligen funnits – kräver färre antaganden, färre bortförklaringar.

Evangelierna

Jesuskritikerna brukar också anföra ett så kallat e silentio-argument, det vill säga argument ”ur tystnad”: eftersom författare som var verksamma på Jesu egen tid, till exempel den judiske filosofen Filon av Alexandria, aldrig nämner honom har han troligen inte funnits. Men argumentationen förbiser hur antikens skriftliga kultur fungerade. Skribenter som Filon var opinionsbildare som bara lyfte fram väsentligheter. Således innehöll de texter som Filon skrev om Pontius Pilatus bara sådant som han retade sig på. Övrigt utelämnades.

Enligt evangelierna, som gör allt för att framhäva Jesu betydelse, var hans verksamhet huvudsakligen förlagd till delar av den perifera regionen Galileen, bortsett från gripandet och avrättningen i Jerusalem, en historia som ägde rum inom ramen av ett dygn. Om inte ens de kristna själva menade att Jesus varit mer prominent än så är det högst osannolikt att romare och judar uppfattade honom som något större problem på 30-talet. Alltså skrev man inget om honom.

”Jesus före sin korsfästelse” av Henry Thomas Bosdet.

Utsagor

Till detta kommer alla motstridiga och problematiska utsagor i evangelierna. Här är några exempel ur högen:

Tidsangivelsen för Jesu födelse är luddig. Det går inte att hitta en tidpunkt då de namngivna regimerna (kejsare, ståthållare och kung) och deras skattskrivning sammanföll tidsmässigt.

Jesus påstås komma från Nasaret, trots att Messias enligt profetiorna skulle förknippas med Betlehem, något som har resulterat i en utvikning om Josefs och Marias resa söderut, så att Jesus skulle kunna födas på rätt ställe.

Jesu huvudsakliga verksamhet är förlagd till Galileen, i utkanten av det judiska området, och inte till det centrala Jerusalem.

Jesus lider en skamlig död på korset, tvärt emot det förväntade för en Messiasgestalt.

Förrädaren Judas dör på två olika sätt (hos Matteus och i Apostlagärningarna).

Sanning

Om vi förutsätter att de kristna hittade på Jesus, varför gjorde de inte ett bättre jobb? Varför krångla till det med Nasaret, korsfästelse och en förrädisk Judas som tecknas i allt mörkare färger ju senare evangeliet nedtecknades, enligt mönstret för hur syndabockar brukar skildras? Det i särklass lättaste sättet att förklara motstridigheterna är att evangelisterna var så illa tvungna att relatera sig till en för de kristna välkänd sanning, som inte gick att skyla över. Istället sökte de förklara bort obekväma omständigheter och finna teologiska tolkningar i de många generande inslagen i Jesu liv och död.

Dokumentation

Den som så önskar kan lätt finna fler invändningar mot Jesuskritikerna. Vi har ett stort komparativt material som visar hur myter uppstår och utvecklas, till exempel om andliga gestalter, folkhjältar och sociala banditer. I ytterst få av de fall som rimligen kan kontrolleras, det vill säga i historiska samhällen med utförlig dokumentation, har personerna hittats på. Deras livshistoria har ofta ändrats, men inte det faktum att de levt.

Allt sammantaget talar det mesta för att Jesus har funnits. Detta argument kräver betydligt färre antaganden och bortförklaringar än övriga, och det ligger i linje med vad vi vet om det historiska sammanhanget. Det är högst sannolikt att Jesus kom från Nasaret, var verksam i Galileen, råkade i bråk med myndigheterna och avrättades. Ingenting i detta är besynnerligt. Det verkligt märkliga är hur sekten kring Jesu person på kort tid utvecklades till en växande religion som i ett senare skede utbredde sig över hela världen. X

Text: Dic k Harris on Bild: Wikimedia