Antje Jackelén

Kyrkan som hemvist

åt vår tids stora frågor

Antjé Jackelén är den 70:e ärkebiskopen och den första kvinnan som innehar titeln. Hon har gjort sig känd som en flitig samhällsdebattör och menar att religion och samhälle hänger intimt samman. I texten "Kyrkan som hemvist åt vår tids stora frågor" diskuterar hon relationen mellan religion och vetenskap.

Religion handlar i grund och botten om relationer. Det rör min relation till Gud, till andra människor, till mitt eget framväxande jag, till hela skapelsen, till traditionen, historien och framtiden. Därför är min övertygelse att alla livets stora frågor har en hemvist i kyrkan. Det betyder inte att teologen har svaren på allt, men däremot att det finns en teologisk aspekt, eller kanske teologisk följdfråga till vår tids alla stora frågor. I det följande vill jag reflektera över en sådan fråga; ett ämnesområde som ligger mig varmt om hjärtat och som betytt mycket för min egen andliga resa: mötet mellan naturvetenskap och kristen tro.

I den norske författaren Jostein Gaarders roman Maya konstaterar en av huvudpersonerna elegant (även om tidsangivelsen är felaktig): ”applåderna efter ’the Big Bang’ hördes först 15 miljarder år efter själva smällen”. Du och jag befinner oss fortfarande mitt i själva applåden. För att verkligen förstå vad vi applåderar åt behövs tvärvetenskapliga ansträngningar. Jag skulle vilja beskriva förhållandet mellan religion och naturvetenskap som ett slags gynnsamt triangeldrama. Vi har mötet mellan tro på kunskap (vetenskap) och trons kunskap (religion och teologi) och deras gemensamma ansvar för världen. I detta drama behövs en tolkande teologi.

KOMPLEX RELATION Under slutet av 1800-talet publicerades två böcker, A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom av Andrew Dickson White och History of the Conflict Between Religion and Science av John William Draper, som framgångsrikt inpräntade den felaktiga bilden att kyrkan och vetenskapen står och har alltid stått i konflikt med varandra.

Relationen mellan religion och vetenskap, de två storheter som påverkat så mycket av våra kulturer, är avsevärt mycket mer komplex än White och Draper gjorde gällande. I flera bemärkelser härrör vår naturvetenskapliga tradition från den kristna kyrkan. Vi kan nästan tala om ett föräldra-barnperspektiv: född och uppfostrad i kyrkan upplevde den framväxande naturvetenskapen en stormig tonårstid av revolt och avståndstagande.

Som alla emancipationsprocesser rymde den både konflikt och missförstånd. Reaktionen från många teologer var förståelig: rädda vad som räddas kan! Natur och objektivitet till vetenskapen; det inre livet och subjektiviteten till teologin. I syfte att undvika konflikt sökte man finna skilda ansvarsområden genom en olycklig tudelning av tillvaron där det ena separeras från det andra: anden från kroppen, naturen från kulturen, människan från övriga skapelsen, tiden från evigheten, det offentliga från det privata, och så vidare.

Det har nu gått ett halvt sekel sedan C. P. Snow myntade uttrycket om de två kulturerna som står emot varandra. I Sverige kom detta att handla om naturvetenskap kontra humaniora och då särskilt teologi. I dag är situationen delvis en annan och tvärvetenskaplighet har blivit en självklarhet i många sammanhang.

Samtidigt ligger föreställningen om två kulturer fortfarande kvar som ett raster på hur vi delar in ämnen i ”hårda” och ”mjuka”. Det finns en gäckande bild av oförenliga motsatser som måste utmanas och problematiseras. Under mina år som forskare i mötet mellan teologi och naturvetenskap, har det blivit allt tydligare att vi går miste om något väsentligt när dessa två delar av verkligheten inte kopplas samman.

"MÅSTE VÄLJA" Svenska kyrkan har inte haft problem med evolutionsläran på länge. Ändå har många intrycket att vi måste välja. Här har kyrkan en möjlighet och en skyldighet att föra ett intellektuellt samtal. Vi ska härbärgera dialogen och erbjuda rum för det kvalificerade samtalet mellan naturvetenskap och humaniora. Påve Johannes Paulus II påpekade att naturvetenskapen kan rena religionen från villfarelse och vidskepelse, och att religionen kan rena naturvetenskapen från avgudadyrkan och falska absolutifieringar. Jag tror att han har rätt i att de kan dra varandra in i en större värld, en värld där båda kan blomstra.

Till denna dialog bidrar alltså kristen tradition med en rik uppsättning verktyg. Den hermeneutiska kompetens som följer av teologiska traditioners kritiska och självkritiska texttolkande är inte bara av värde för populärvetenskapliga sammanfattningar av forskningsrön, men även för förståelsen av att ytterst få forskningsresultat är oskyldiga, ”rena” data. Kristen tradition har begåvats med en uppskattning av intellektets förmågor i kombination med en vördnad för mysteriet. Det uppmuntrar till tankeskärpa och precision, men också till ödmjukhet inför det preliminära hos både vetenskapliga paradigm och teologiska föreställningar.

Dialogen mellan religion och naturvetenskap har mycket kvar att uträtta och behöver fortsätta utvecklas inom akademin, men lika viktigt är att den når utanför seminarierummen och bidrar till vårt gemensamma samtal i hela samhället.