När manualen inte stämmer

Hösten färgar löven gula och rummet fylls av det där underligt klara ljuset som händer när de redan fallna löven ger plats åt den ljusgrå himmelen.

Jag har bett Ulrica Davidsson komma. Ulrica bor i Värnamo och jag har mött henne i lite olika sammanhang och i dag vill jag att hon berättar något om sitt stora engagemang kring den ibland känsliga frågan om HBTQ-personers situation både i samhället men särskilt i kyrkan. Hennes engagemang har lett henne till att sitta med i EKHO:s styrelse och i november skall de ha sitt årsmöte i Värnamo.

- Jag är uppväxt i en konservativ frikyrklig miljö. Det är på ett sätt en trygg miljö för det finns en manual för det mesta. Man vet vad som är rätt och vad som är fel. De flesta jag umgicks med under min uppväxt hade ungefär samma syn på tillvaron och livet var på det sättet enkelt. Så levde och tänkte jag fram till dess att jag skulle börja på universitet och bo på studentkorridor. Eftersom jag var kristen så berättade jag det och möttes plötsligt av helt andra frågeställningar än jag var beredd på. Naturligtvis handlade det om alkohol och sex, men snart kom man in på frågor om homosexualitet.  Jag skulle förstås gå i svaromål och försvara min tro med alla de argument jag lärt mig – men det var inte så lätt. Manualen fungerade inte. Än värre blev det när jag började läsa medicin och en mer komplex bild av vetenskapen växte fram. Jag fick lära mig hur man skulle kritisk granska forskningen och det som skulle vara sanningen. När jag gjorde detsamma med tron fick jag kritik av mina kristna vänner eftersom tron enligt dem var motsatsen till naturvetenskap. Tron skulle vara blind – tro var bara att acceptera det som församlingen och Bibeln sa var sant. Manualens bild av Gud började krackelera – den höll inte för verkligheten.

Med tiden träffade jag flera människor som identifierade sig som HBTQ-personer. Den fördomsfulla bild jag burit av dem stämde inte alls – de var vanliga människor som kämpade med livet precis som jag. Varför skulle inte deras längtan efter livspartner vara lika viktig och värdefull som min?

Jag ställde den frågan många gånger i den församling jag senare satt i styrelsen för, men det var som om man inte vågade ta det samtalet av rädsla för övriga församlingens reaktion. Det enda jag möttes av var tystnad. Tystnaden

"Varför skulle inte deras längtan efter livspartner vara lika viktig och värdefull som min? "

är hemsk och kränkande. Ändå vet vi att ca 4–7% av befolkningen identifierar sig som hbtq-personer. Det betyder om inte annat att i princip alla har någon HBTQ-person i sin närhet, barn, barnbarn, vänner. Tystnadskulturen gör att man inte vågar tala om dessa människor. Det är fruktansvärt kränkande för alla.

Värst tycker jag det är för alla ungdomar som finns i den kyrkliga miljön, ungdomar som kämpar med sin sexuella identitet och med allt vad det innebär. När de av församlingens ledare får veta att de förvisso är älskade av Gud, men att deras sexualitet är en trasighet som de måste avstå från, även om ingen egentligen kan ge en förklaring till varför, leder det bara till ett avståndstagande från kyrkan eller att vi tvingar dem in i att leva i en lögn om vem de är. Bibeln säger ju inte särskilt mycket om HBTQ-personer och samkönad kärlek.

Självmordsstatistiken är högre inom HBTQ-gruppen, jämfört med andra grupper, eftersom de ännu inte är fullt ut accepterade i samhället och den är ännu högre för de som växt upp i en konservativ kyrklig miljö.

Varför känner sig så många kristna hotade av våra trossyskon i denna minoritet? De vill ju bara leva sina liv. Varför klarar vi inte av bredden som onekligen finns i hela Guds skapelse? Vi har ju inte fått manualen av Gud- den har vi ju själva hittat på! Guds skapelse, det som vi kallar det naturliga, är inte enfaldigt – det är mångfaldigt och mångfacetterat! Varför skulle Guds församling inte kunna vara naturlig? 

I Värnamo har vi bildat en frö-grupp. En frö-grupp är en gemenskap som är kopplad till Riksförbundet EKHO med dess fyra lokalföreningar, men som inte har någon styrelse. EKHO finns till för de HBTQ-personer som vill ha en trygg gemenskap där vi alla kan vara oss själva. Gruppen är till både för kristna HBTQ-personer, anhöriga och vänner som vill stötta. 

Jag brinner för den här gruppen eftersom jag tänker att Gud har öppnat mina ögon för deras situation. Jag känner någon sorts kall att strida för deras rättigheter att få plats i Guds församling och känna sig omslutna av Guds kärlek. Jag vet att minoriteter alltid kan vara hotande i en miljö där man har en fast manual för livet. Men vi behöver alla inse att manualen inte stämmer. Det är dags att lära oss mer och öppna ögonen för Guds fantastiska skapelses mångfald – där vi alla får plats!