ENOMBRO GENOMBR OTTET KYRKMAGASIN @limhamnskyrka
Vatten
Bara vanligt vatten. AV PIA MARIA ENGVALL REDAKTÖR
“VATTEN, VATTEN, bara vanligt vatten”, sjöng Agneta
Fältskog i Vattenvisan i slutet av 80-talet. Men vatten är långt ifrån “bara vanligt”. Det är själva anledningen att vi överhuvudtaget kan överleva, ja faktiskt så är allt levande beroende av vatten. Inom vetenskapen råder en förhärskande teori om att allt liv en gång de facto uppstod i vattnet och så småningom kravlade sig upp på land och fortsatte utvecklas till det vi känner idag i både människo- och djurriket. En hisnande tanke! Och idag är människan på jakt efter andra planeter som kan tänkas härbärgera vatten som skulle kunna möjliggöra att vi, vid behov, kan överleva på andra ställen i rymden än bara på jorden.
DAGS ATT SLUTA MUTTRA ALLTFÖR UPPRÖRT EN ANNAN hisnande tanke är att vattnet som idag
flödar ur våra kranar, är samma vatten som dinosaurierna en gång drack och som, om vi går längst bak i tiden, är det vatten vari de ursprungliga encelliga organismerna bildades som senare lade grunden till allt nu levande. Att vattnet ingår i ett evigt kretslopp har vi alla nångång fått lära oss i skolan men det är sällan man verkligen tänker på vad detta innebär. De gånger vi ens reflekterar över vatten är väl mest då vi ska gå
ut till bussen en morgon i november och regnet vräker ner från sidan och gör oss genomblöta på mindre än fem minuter. Och just då, när vi genomblöta står där och väntar på bussen, är det inte med särskilt mycket vördnad vi tänker på vattnet och dess kretslopp.
UNDER DEN relativt korta tid människan har huserat på
jorden har vattnet spelat en stor roll för var vi bosatt oss och hur vi utvecklat våra samhällen. När vi lärde oss bygga bevattningssystem betydde det att vi gick från att vara nomader till fast bosatta och därmed från samlare/jägare till jordbrukare. I förlängningen kan man säga att vatten haft en stor betydelse för utvecklingen av vårt moderna, demokratiska samhälle då de största civilisationerna uppstod kring floder och större vattendrag. Vatten, eller mer specifikt vatten i form av ånga, har även varit avgörande för industrialiseringen och utvecklingen av modern infrastruktur genom utvecklingen av både ånglok och ångfartyg.
DET ÄR med andra ord kanske dags att sluta muttra
alltför upprört nästa gång det regnar, och istället ägna en liten stund åt att tänka på att det i det närmaste är helt och hållet vattnets förtjänst att människan och samhället är där vi är idag.
VÄLKOMNA TILL ett blött decembernummer!
”Ett djupt lågtryck vid Brittiska öarna närmar sig Sverige och främst Götaland med regn och blåst. Så juli börjar med lågtryck och ostadigt väder.”
Och så över till vädret: AV MATS ANDERSSON METEOROLOG
Det är inte sällan vi hör en sådan väderprognos och en besvikelsens suck hörs från gemene man. Och visst blir man besviken, speciellt med tanke på att många av oss då jobbat ett helt år och hoppas på 4-5 veckor med strålande sommarväder. Men nu är det så att ute på Atlanten, väster om oss,
ligger stadigt Polarfronten (linjen som skiljer varm luft söderifrån från kall luft norrifrån). Vid minsta störning i atmosfären, så bildas L-tryck på denna linje och lågtrycken följer sedan de västliga vindarna på cirka 5000 meters höjd (millibarernas Drottning) in mot Skandinavien. Rena E4:an! Även om det är tråkigt just under sommaren, så måste vi nog börja uppskatta denna process mera, då torka börjat uppträda under längre perioder.
Vem minns inte 2018? Då föll det i princip inget regn
mellan maj och oktober. Konsekvenserna av denna torra sommar blev enorma, då växtligheten av allehanda slag for mycket illa, både för människor och djur. Det var denna sommar som man byggde fabriker för att kunna avsalta Östersjöns vatten, då främst på Gotland och Öland. Det var denna sommar som min driver (golfklubban) fungerade som allra bäst, det vill säga bollen flög som allra längst tack vare att fairways var hårda som cement och bollen bara rullade och rullade. Alltså blev vi denna sommar varse hur beroende vi är av vattnet från våra lågtryck och det framtida klimatet pekar just på mindre regnmängder i sydöstra Götaland. Å andra sidan var 2023 ett år då vi fick för mycket vatten, främst i västra Götaland. Under sommaren slogs nya regnrekord på många håll, skördar förstördes och lantbruksmaskiner kunde inte användas på grund
av vattensjuka åkrar. Tendensen är tydlig, det blir mer och mer extremväder, vilket är precis vad scenarierna för framtiden visar.
På våren 2023 kunde man läsa och höra i medierna att
sommaren 2023 kanske (man var försiktig i framtoningen) skulle bli varm, solig och torr. Man hänvisade till El Niño-fenomenet, en process på Stilla havet som ger en uppvärmning av havet och därmed en påverkan på det globala vädret i form av en uppvärmning; men denna sommar icke det svenska vädret. Däremot blev sommaren vid Medelhavet torr, varm och solig och flera nya värmerekord slogs. Detta resulterade också i fruktansvärda bränder under hela sommaren och troligen hade El Niño ett finger med i spelet här.
2018 var ett torrt år i Sydafrika med extrem vattenbrist och man var mycket nära ett totalt vattenstopp i Kapstaden. Man funderade på att transportera ett stort isblock från Antarktis till Sydafrikanska kusten, vilket visar på desperationen efter vatten. Men så småningom kom regnet och livet återgick till det normala. Men vattenbrist kan alltså uppstå på många håll på jorden.
Här i Malmö blev vi också påminda om naturens nyck-
fullhet, närmare bestämt den 31 augusti 2014. Ett skyfallsliknande regn gav cirka 140 mm på 6 timmar med vattenfyllda garage som följd, viadukter vattenfylldes och Ribersborgsstranden skadades. Detta fenomen med översvämningar får vi räkna med i framtiden och de blir troligen bara värre i framtiden. Så för mig har detta betytt att jag har lärt mig uppskatta L:en lika högt som H:na på väderkartan, men så är jag ju också ledig praktiskt taget hela året!
DROPPAR AV AV EMMA LJUNGBERG PRÄST
LIV!
Min kyrkohandbok, som jag använder vid dop, vigslar och begravningar, börjar bli ganska sliten. Tyget på omslaget har börjat tråda sig. Men jag vill inte byta ut boken riktigt än. Den stora anledningen är att det märks att den är använd. Att utsidan är trådig är väl inte så eftersträvansvärt, men det är ett uppslag i boken som gör att jag låter det dröja lite längre innan jag skaffar en ny bok. Uppslaget är det som innehåller själva dophandlingen. Där finns bland annat följande text: ”NN, jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Det uppslaget är ordentligt skrynkligt eftersom det har skvätt vatten på det om och om igen. Inte minst när det är barn som är tillräckligt stora för att uppskatta skvättande vatten, blir det blött mest överallt kring dopkandidaten. I min bok syns det att människor har blivit döpta, det har lämnat spår.
Det är något levande i vatten när det stänker och
skvätter. Även vid mycket lugna dop skvätter vattnet lite eftersom det tas upp ur dopfunten och hälls över någons huvud. Och ibland blir det särskilt påtagligt. Som när hela min bok behöver torkas av lite innan jag kan fortsätta leda dopgudstjänsten. Eller när vi behöver hälla extra mycket vatten i dopfunten eftersom det är många som ska döpas, vilket skedde på den dopfest för konfirmander vi hade i oktober.
Vattnets betydelse tycker jag har blivit som allra tydligast de gånger jag har haft dop i någon sjö under sommarkonfirmandläger. Inte minst om det är lite kyligt och småblåsigt, eftersom vattnet då inte bara är helt omslutande utan också väldigt kallt. Senast jag hade ett sådant dop regnade det dessutom, det var vatten mest överallt. Det mesta av dopgudstjänsten sker vid strandkanten. När det så är dags för dophandlingen
vandrar präst och dopkandidater ut i vattnet, ofta ganska långt eftersom det tyvärr har varit tämligen grunt. Ibland häller jag vatten över huvudet på personen och, om konfirmanden vill, doppar jag personen helt. Vattnets symbolik av att både vara livgivande och dödsfarligt blir då väldigt tydlig. Att tillsammans med Kristus dö bort från ondskans och dödens makt för att uppstå till godhetens och kärlekens seger. Livets seger. I vattnet som är en förutsättning för liv.
I en sjö finns det så mycket mer än vi som är med om
ett dop. I en vik står några hästar och dricker vatten. Snart kommer trollsländorna att hoppa längs ytan och så vidare. Det ger perspektiv på att vi hör ihop med varandra och med hela skapelsen. Inte minst hör vi ihop med Gud. Och just när vattnets symbolik blir så tydlig kan vi jämföra med fostervattnet vi en gång i tiden växte till i. Vatten som skyddade och gav liv. I dopet får vi återkomma till vattnet, kanske kan vi likna det vid livets fostervatten som finns i Gud och i vilket vi lever och växer. Vi får leva i dopet. Av Guds nåd får vi vad vi behöver i våra liv: styrka, kärlek, omsorg…
Jesus säger: Jag är med er alla dagar till tiden slut. Och
faktiskt så är Jesus är med oss in genom tidens slut. In i evigheten då vi får födas ut ur det fostervatten vi lever i nu, och se Gud ansikte mot ansikte. Då när vi verkligen får uppleva livets fullständiga seger. Så jag väntar ett tag till med att byta ut min kyrkohandbok. För det där uppslaget ger mig sådan glädje när jag ser det. Glädjen över de människor som döpts in i Guds stora gemenskap och som tillsammans med oss alla är med och sprider Guds kärlek i vår värld. Droppe för droppe av liv och kärlek och varje droppe lämnar spår.
vatten... AV MARIA KÜCHEN FÖRFATTARE OCH KULTURJOURNALIST
Allt förändras ständigt. Vattnet är en bra bild för det – rörligt, flytande, omöjligt att hålla fast. Det rinner vatten under broarna, säger man, men också broar kommer och försvinner.
För bara lite drygt tjugo år sedan fanns exempelvis
inte Öresundsbron. En av Danmarksförbindelserna från Skåne på den tiden gick från Dragörkajen, som då var en äkta hamn – inte som nu en sjönära gräddhylla med hippa restauranger, omgiven av hastigt framväxande bostadsområden. Mellan Limhamn och Dragör turade man, minns ni? Fram och tillbaka över sundet for man med färjan, åt och drack medan det mörknade över vattnet. Det var underbart, men mina barn förstår inte vad jag pratar om. För dem har bron alltid funnits. Och inte kan den någonsin försvinna?
Broar, färjor – liksom vattnet självt är de laddade
med symbolik. Riktigt tydligt blev det för mig i våras, när jag for till några av Europas yttersta öar för att skriva en fastebok. Länge innan visste jag inte att det var det jag skulle göra. Jag hade avsatt en månad för att åka till ögruppen Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust och skriva om vatten – men vad om vatten, mer exakt?
Det var oklart. Jag famlade. Så när ärkebiskopen otip-
pat ringde blev jag både förvånad och lättad. Att ärkebiskopen ringer mig händer egentligen inte. Jag, jag sitter i mitt hörn och skriver och känner inga högdjur. Men frågan var: ville jag skriva ärkebiskopens fastebok för 2024? Jag hörde mig själv svara prompt att det ville jag verkligen, och temat skulle vara vatten, ”livets vatten” mer exakt, och jag skulle skriva boken på Yttre Hebriderna inom kort.
På 600-talet kom missionerande keltiska kloster-
bröder till Yttre Hebriderna söderifrån – från Irland och den heliga ön Iona där S:t Columba nyligen hade grundlagt ett kloster. Kristendomen var något helt nytt. Alla såg den inte med blida ögon. Munkarna mötte dödligt motstånd, till exempel på ön Eigg där den helige Donnán mördades år 618 av piktiska krigare tillsammans med alla sina munkar. Innan dess ska han ha besökt ön där jag skrev min fastebok, South Uist. Där ligger en kyrkoruin från vikingatiden i en fårhage nära byn Kildonan – Donnáns kyrka. Vikingarna, som kom till Yttre Hebriderna norrifrån några århundraden efter Donnán, var både erövrare och på flykt. De ville inte underkasta sig kund Harald Hårfager i Norge, så de gav sig av på plundrings- och bosättningsräder till de brittiska öarna.
På Yttre Hebriderna slog sig många av dem ner för
gott – så många att fastlandskelterna började kalla ögruppen na h-Innse Gall, främlingarnas öar. De hårdföra nordmännen beundrade den helige Donnáns hjältemod, sägs det. De lät sig så småningom kristnas och byggde en kyrka till hans ära.
Förstås skrev jag i fasteboken om missionärerna, den
helige Donnán och hans kyrkoruin, medan vinden ven kring knutarna. Yttre Hebriderna erbjuder bra arbetsväder åt författare. Man sitter där man sitter vid sitt skrivbord. Man öppnar ytterdörren och blåser bums tillbaka in i huset. Överallt vatten – regn som vräker ner, sextiotusen grunda sjöar, Atlantens obrutna vidder ända bort till Nova Scotia, Nya Skottland. Dit deporterandes tusentals fattiga småbrukare mot sin vilja från Yttre Hebriderna under 1800-talet. Adeln på fastlandet som ägde jorden ville tjäna pengar i ullindustrin genom att omvandla den till fårbetesmark. Parlamentet satte stopp för fördrivningarna 1866, genom lagen The Crofters´ Holding Act. Den slog fast att människor som arrenderade jord på öarna hade rätt att bo kvar och bruka den.
När vädret tillät mig att ströva genom Yttre
Hebridernas undersköna landskap, såg jag ruiner av de fördrivnas hus. Ända in på 1970-talet bodde en del människor i traditionella blackhouses som liknade vikingatidens långhus – tjocka stenmurar mot vinden, knappt några fönster, halmtak som hölls ner med stentyngder för att inte blåsa bort. På dessa trädlösa öar fanns inte virke till takstolar. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Traditionella hus köps och renoveras av fastlänningar som tillbringar en kort tid av året på öarna och driver upp fastighetspriserna. Men fortfarande odlar traktens småbrukare, crofters, på traditionellt sätt. Här och där i de strandnära ängsmarkerna ligger deras korn- och potatisåkrar, gödslade med tång från havet. Havet ger, havet tar. Livets vatten är havets. Ur det vattnet kom vi, alla vi landlevande varelser. Men livets vatten stiger också upp i öarnas heliga källor. Idag är
många av dem glömda, otillgängliga, halvt övervuxna i landskapet. Men vid den heliga källan i fårhagen utanför Kildonnán, har jag stått upp till vaderna i träskets fukt och begrundat tackan som en gång drunknade där.
Att drunkna i en helig källa – det kan låta ironiskt, men kanske är det sinnebilden av andlighet som går överstyr. Tankarna går till extrema församlingar och sekter, där extasen svallar högt och i värsta fall manipuleras och bränner sönder människor inifrån. En mera ”lagom” andlighet kan vara bäst. Och det är ingen slump att flera av våra kyrkor är byggda kring källor – Dalby kyrka och katedralen i Lund är urgamla exempel. Båda har kryptor där friskt vatten väller upp sedan tusentals år. I Lund gick det så långt att kryptan ständigt översvämmades, så på 1400-talet byggdes en brunn.
Usige heter vatten på gaeliska, Yttre Hebridernas språk. Det uttalas ”whisky”. Tankarna återvänder till turandet över Öresund innan bron fanns, till smörrebröd och dansk akvavit – aqua vitae, ”livets vatten” på latin. Men det riktiga livsvattnet är det som stiger ur källor, rent och klart, och håller oss vid liv utan att berusa. Utan det vattnet skulle vi inte finnas. Vatten må verka flyktigt, men det är alltings grund. Inget nytt vatten uppstår någonsin. Allt vatten som existerar på vår planet har funnits här sedan livets början. Det kan vara salt eller sött, det har ständigt hittat nya vägar och flöden, landmassor har stigit upp ur vattnet och försvunnit, men se på havet. Havet är evigt. Det täcker större delen av vår jord. Jag begrundar det vid brofästet mellan Limhamn och Bunkeflo en stilla kväll. Mellan Limhamn och Yttre Hebriderna finns obrutet hav, vatten som kan bära en sökare till helt nya platser, nu som på vikingatiden. Båtar och broar däremot får vi bygga själva.
...
Hur kan man LÄNGTA efter eller till och med NJUTA av något man är RÄDD för? Oavsett väder har jag olika upplevelser av havet. En promenad längs havet en dag med våldsam höststorm, svartmålat hav, stora skummande vågor, blytung grå himmel och iskall vind, kan jag längta efter. Sådana dagar har ända sedan jag var barn fascinerat och gett mig något viktigt i livet, Stunden vid vattnet och det stora havet ger mig ro, ja sinnesro djupt in i själen. Det ger mig en känsla av förnyelse och lugn. Hur kan det vara så, när jag egentligen är lite rädd för havet? En vacker, varm och solig sommardag känner jag ofta rädsla av att gå ner i vattnet. Badandet för mig är ofta förknippat med nervositet och oro. Vatten och hav, element som ger mig så olika upplevelser oberoende av vädret. Hur kan det vara så ? Jag har aldrig bemästrat förmågan att kunna flyta, även att lära mig simma och upprätthålla förmågan att kunna simma har varit svår för mig. Jag kan känna igen känslan av psykisk och fysisk reningsprocess vid ett dopp i havet. Men det räcker för mig att vara nära havet, att se det, känna lukten av det, att uppleva saltstänket i ansiktet och kanske känna vattnet skölja över mina fötter. Där och då vid havet känner jag mig så nära Gud, så liten och obetydlig men ändå så sedd och betydelsefull i Guds stora nåd och kärlek. Det är precis som i psalmen 814:
Här vid stranden nära vattnet finns en plats som ger mig ro. Här vid stranden nära vattnet fylls mitt inre utav tro. Här får jag vila och du finns här mitt i livets kamp och strid. Här får jag vila och du finns här med nåd för varje tid.
ALDRIG MER TÖRSTIG? AV MIKAEL GÖTH FÖRSAMLINGSHERDE
V
attnet är sedan urminnes tider kopplat till liv. Grundläggande är att om det inte finns vatten så finns det inget liv. Det första undret som möter oss i evangelierna är kopplat till vatten. När vi börjar läsa i Johannesevangeliet så bjuds vi in till en fest. Det är bröllopsfest och på denna fest är Jesus, hans familj och vänner inbjudna. Det full fart, vinet tar snabbt slut och man får en känsla av att de som hade ansvar för festen tycker det hela är obekvämt på gränsen till pinsamt. För att göra en ganska kort berättelse ännu kortare så utför Jesus ett under där vatten blir till vin. Jesus ber dem att fylla några krus till brädden med vatten och låta värden för bröllopsfesten smaka. Förundrad säger värden att det är märkligt att man sparat det bästa vinet till sist. EVANGELIERNAS SYFTE ÄR att förklara för oss vem Jesus är, hans anspråk och identitet. Och kanske är inte själva huvudpoängen med det första undret som vi får till oss i Johannesevangeliet; att Jesus fixar fram ytterligare sexhundra liter vin till bästa kvalitet så att festen kunde fortsätta fram till gryningen. För vad är det för hint som Jesus egentligen vill ge oss? Det står att han ber dem att fylla reningskrusen till brädden, de krus som användes vid olika reningsceremonier och kanske börjar vi ana vad Jesus är ute efter.
OM DETTA ÄR vad vi får oss berättat i början av evangeliet så bjuds vi i slutet av samma bok in till ett samtal mellan Jesus och hans lärjungar som pågår vid den sista måltiden de har tillsammans innan hela gruppen skingras och Jesus blir förrådd och övergiven. Jesus talar om att han är den sanna vinstocken och han uppmanar sina lärjungar att förbli i honom som grenarna till samma vinstock. I samband med dessa ord ger Jesus sina lärjungar både en uppmaning och en befallning. Uppmaningen att förbli i vinstocken och befallningen att älska varandra. Ord som uttalas vid den sista måltiden och en måltid som alltsedan dess har firats i kyrkans gemenskap över hela vår värld. OM VÅR VANDRING i kyrkans gemenskap börjar i och med dopet, där det rena vattnet har en central betydelse, tillsammans med de förklarande orden att ”genom dopet föder han oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom”, så får vi därefter i vår vandring genom livet ständigt återvända till bordsgemenskapen, nattvarden, och fylla på med den kraft som kommer från Gud själv och Jesus som säger att ”den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig”.
Lilla
Genombrottet Hej alla kompisar! Visste ni att vatten finns på tre olika sätt? Jo det är sant, det har min lärare på förskolan berättat. Jag var lite undrande om det verkligen var sant, så jag har testat! Det kan du också göra, det är faktiskt riktigt roligt! Först då vatten som rinner i till exempel kranen kan man ju dricka eller tvätta händerna i. Det rinnande vattnet är som regnet som kommer från molnen och samlas i vattenpölar, och det kan man HOPPA i, jättekul! Se’n vatten i fast form som is, ja det har jag pysslat med! Jag tog en isbricka, sådan man gör isbitar i, fyllde de små facken med vatten, sen la jag ner olika saker i facken; ett blåbär, en sten, en bomullstuss, en liten kotte, en fin knapp, ett löv. Se’n satte jag in allt i frysen, och nästa dag tog jag ut isbrickan för att se vad som hade hänt. Det var så spännande att få titta på de olika isbitarna, en del saker hade frusit in i isbiten, låg där mitt i. Men en del, som stenen, hade sjunkit ner till botten. En del låg liksom ovanpå isbiten, som lövet. Testa ni också och se vad som händer!
Vatten som gas eller ånga, det testade jag när jag tog en varm dusch. Oj vad mycket ånga det blev, jag kunde ”rita” i vattenångan som fastnade som imma på duschdörren. I vinter ska jag testa vatten och diskmedel utomhus! Ja alltså jag ska testa att blåsa såpbubblor utomhus när det är kallt. Vad tror ni händer? Jag har fått höra att det blir superfina bubblor som glittrar lite extra och inte går sönder så lätt. Testa ni också! Ni kan väl rita eller skriva och berätta hur det gick. Jag blir jätteglad om ni vill lägga det i min alldeles egna brevlåda som sitter utanför kyrkporten. Kram Alex
Fredskonsert
Musikalkonsert
Petra Hessung — alt, Margareta Haksten — flöjt och Maria Wallin — orgel framför In Flanders fields av Staffan Storm, som bygger på dikten skriven av John McCrae under andra världskriget. Det blir också musik av Arvo Pärt, Herbert Howells och Erland von Koch.
Samuel och Maja studerar musikal på Högskolan för scen och musik i Göteborg. I februari kommer de till Limhamns kyrka och bjuder på visor och musikalsånger från bland annat Kristina från Duvemåla och Så som i himmelen.
Limhamns kyrka 28 januari kl 15
Limhamns kyrka 11 februari kl 15
— ro i skuggan av krig
med Samuel Rörström och Maja Björk
HÄR FINNS VI! LIMHAMNS FÖRSAMLING BESÖK Linnégatan 17, 216 12 Limhamn POST Box 346, 201 23 Malmö TELEFON 040 279480 E-POST namn.namn@svenskakyrkan.se församlingsherde och ansvarig utgivare MIKAEL GÖTH 040 279212
husmor HELENE NILSSON 040 279168 musiker MARGARETA HAKSTEN 040 279472 SAMUEL SASSERSSON 040 279366 MARIA WALLIN 040 279387 övriga präster MARIE DARTE 040 279116 MIA HJERTQUIST 040 279483 EMMA LJUNGBERG 040 279436 SYLVIA ROSKVIST 040 279331
vaktmästare ROY PENDLETON 040 279468 AXEL TRUMPFHELLER 040 279164
redaktör PIAMARIA ENGVALL
diakon ANGELICA SONDÉN 040 279494
redaktion PIAMARIA ENGVALL, MIKAEL GÖTH, BODIL ROLF OCH AXEL TRUMPFHELLER
assistent LI DINNETZ 040 279409
layout BODIL ROLF
assistent/kommunikatör BODIL ROLF 040 279480 församlingspedagoger ANDERS CHRISTENSSON 040 279490 SIGNE KÄLLSTRÖM 040 208962 LOTTA SUNEMARK 040 279495 pedagoger ANNA BLOM 040 279756 CHARLOTTE ENGSTRÖM 040 279493 fritidsledare ORION SVEINSSON 040 279206
Vi reserverar oss för eventuella ändringar
SOCIALA MEDIER #limhamnskyrka WEBB limhamnskyrka.se