Vem var Santiago Ramón y Cajal

I många spanska städer och byar, inte minst i Andalusien, finns en Avenida, Calle eller Plaza som är uppkallad efter nobelpristagaren Santiago Ramón y Cajal.

Under medeltiden byggde den europeiska läkarvetenskapen på den antika teorin att sjukdomar uppstod på grund av obalans mellan de fyra kroppsvätskorna – blod, slem samt svart och gul galla. Åderlåtning var en av de vanligaste behandlingsmetoderna för att återställa balansen. Vid 1700-talets slut började man förkasta antikens teorier och skaffa sig kunskap genom egen erfarenhet. På 1800-talet ledde detta nya tankesätt till en revolution inom vetenskapen. Som ett exempel på stora genombrott var det ingen som visste att bakterier kunde orsaka sjukdomar före 1870-talet, då den tyske läkaren Robert Koch upptäckte mjältbrandsbakterien, senare även tuberkelbakterien och kolerabacillen. Koch fick Nobelpriset i medicin 1905.

Nobelpristagaren 1906, Santiago Ramón y Cajal, ”den moderna neurovetenskapens fader” föddes den 1 maj 1852 i Petilla de Aragón, Navarra (sydost om Pamplona). Som ung blev han först frisörlärling och sedan skomakarlärling. Själv ville han vara konstnär – hans anlag för teckning har gjort att hans illustrationer av nervsystemets uppbyggnad finns på museer världen över. Men hans far, som var läkare och lärare i anatomi vid universitetet i Zaragoza, övertalade honom att studera medicin.

Efter medicinstudierna i Zaragoza deltog han som militärläkare i en expedition till Kuba 1874–75, där han drabbades av malaria och tuberkulos. Han disputerade 1877 och blev professor i anatomi i Valencia 1883. 1879 gifte han sig med Doña Silvería Fañanás García. De hade fyra döttrar och tre söner.

Ramón y Cajal publicerade från 1880 en stor mängd vetenskapliga arbeten, till största delen berörande nervsystemets histologi (läran om biologisk vävnad), av vilka många fick grundläggande betydelse för nerv- och hjärnforskningens historia.

Han hade svårt att bli upptäckt internationellt därför att det mest använda språket inom vetenskapen vid den tiden var tyska. Ingen förstod Ramón y Cajals storhet innan han blev upptäckt av anatomi-professorn Albert von Kölliker vid en kongress i Berlin 1889. Först 1950 med elektronmikroskopets hjälp, kunde Ramón y Cajals teori (”Neural-doktrinen”) verifieras.

Den allmänna uppfattningen när Ramón y Cajal själv studerade medicin var att hjärnan var en amorf massa (ungefär som en ost). Han kunde genom färgning av celler visa att nervsystemet består av miljontals celler av olika fason som interagerar. Till slut lyckades han tack vare professor Kölliker övertyga världen: först om att teckningarna var riktiga avbildningar och inte bara fantasier; därefter om att nervcellerna faktiskt existerar i samspel. Det hjälpte också till att han var en lysande stilist och gav ut ännu idag litterära klassiker såsom självbiografin och en samling aforismer från många års sittning på favoritkaféet. Dessutom var han pionjär inom färgfotografering redan i början av 1900-talet. Hans berömda teckningar kallas ibland ”själens fjärilar”.

Idag har Ramón y Cajal fått ny aktualitet för smärtforskningen då hans teorier om kommunikation mellan nervceller har bidragit till att förklara kroniska smärtor, som drabbar 20% av befolkningen globalt, och lett till att man idag kan åtgärda kroniska smärtor (och även andra s.k. funktionella sjukdomar) genom att stänga en felaktig kontakt som sedan 1942 kallas efaps.

Ramón y Cajal blev från 1894 hedersdoktor vid en mängd universitet, fick vetenskapliga pris och medaljer och delade med en italiensk kollega Camillo Golgi Nobelpriset i medicin 1906. Han invaldes samma år som ledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg och 1916 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han avled 1934 i Madrid. I många spanska städer och byar, inte minst i Andalusien, finns en Avenida, Calle eller Plaza som är uppkallad efter nobelpristagaren Santiago Ramón y Cajal. Vem var Santiago Ramón y Cajal?

Av DR Tomas Ekström internationella smärtkliniken Tel +46 70 234 92 67 www.isksweden.se