5 minute read
Kåseri med Berit
Ensam eller själv
-Det är frågan
Advertisement
Så här i Coronatider har vi ju litet till mans fått vårt vanliga liv förändrat. Många har plötsligt rest till Sverige tidigare eller senare än planerat. Flygen går inte som vi tänkt oss. Plötsligt är ordinarie flygavgångar inställda. Nya avgångar med kort varsel eller resor med annat flygbolag har blivit viktiga nyheter. En del av oss kan inte resa alls, vi får stanna här i vår karantän tills utrese- och inreseförbuden normaliseras.
Tredje veckan av karantänen, vad gör du om dagarna? Det undrar släktingar och vänner i Sverige, som hör av sig per mejl eller telefon. I början pendlade jag mellan apati och rastlöshet. Nu kan jag bara svara - jag mår förträffligt.
Dagens promenad är till exempel att gå till soptunnan. Det är inte förbjudet. Skönt att röra sig några meter utomhus. Var tredje dag ungefär går jag till närmaste affär och handlar grapefrukt och avokado, bröd, en bit lax kanske och en förpackning jordgubbar, som jag blandar med valnötter och vispgrädde. Och så litet sherry till eftermiddagens TV-nyheter.
Radio P4 Sverige har ständig nyhetsrapportering uppblandat med dansmusik och annan musik på datorn. Det är kul att lyssna på radion till disk, städning och strykning. Man blir glad och tar några danssteg. Min tredje promenad är att gå nerför trapporna från nionde våningen. Ofta tar jag hissen upp, i synnerhet om jag varit ute och handlat litet tyngre grejer. Min väninna Kristina har hittat på ett motionsprogram med situps. Det har jag inte börjat med än. I stället sitter jag och läser alla böcker, som jag lånat från olika bokhyllor på AHN och La Chispa. Men jag börjar faktiskt bli litet trött på mord och elände. Lite feel-good står överst på min önskelista just nu.
Det som slår en är att inga människor syns till. Tre personer med munskydd, halsdukar eller snygga scarves draperade kring näsa och mun var ute samtidigt som jag häromdagen. På behörigt avstånd kollade vi in varandra, så vi inte kom för nära. Alla var på sin vakt. Men vi kunde ju hojta ”buenos dias”, i alla fall. Klockan åtta på kvällen börjar lamporna blinka från en del takterrasser och så applåderar vi över hela staden.
Nu har jag tid
Hur ofta säger vi ”jag har inte tid” eller ”om jag bara hade tid”. Nu har vi tid att tänka och reflektera på allt möjligt. Och jag kommer på mig själv att fundera över alla roliga saker eller egendomliga situationer, som man hamnat i under årens lopp. För att inte tala om vilka udda personer vi är allihop. Hur lätt det kan vara att hoppa i galen tunna. Och jag skrattar för mig själv och tänker, det här måste jag komma ihåg att berätta för barnbarnen. Detta skulle de inte drömma om, att mormor varit med om. I alla fall, tänker jag så.
Nu fick jag höra om en mycket aktiv person, som började laga mat från en kokbok med nya recept. Då tänkte jag genast, finns det recept för bara en person. Det vore kanske något för mig? När jag berättade det för min dotter i Sverige, så svarade hon genast, inget för dig mamma. Beställ mat från den svenska restaurangen, det blir mycket bättre. Vad menar hon, tror hon inte att jag kan laga mat! (Det är nog hon som inte tycker om att laga mat.)
Nya vänner på grund av karantänen
Förra veckan knackade det på min dörr. Det är mycket ovanligt. Försiktigt öppnade jag dörren. Där stod en för mig okänd balkonggranne, en trevlig danska, som förklarade att flygtiderna ändrats och redan om ett par timmar måste hon och hennes man resa. Skulle jag kunna ta över en del från deras kylskåp med mera. Jag tackade förstås ja, på behörigt avstånd. De hade bunkrat upp för två veckor. Så nu har jag ett barskåp fyllt med gin, pink tonic, vanlig tonic, Irish whisky, Rom, Coca colaburkar, ett stort antal ölburkar av olika märken Så det kan bli ett rejält party efter påsk Till kylskåpet fanns också mjölk och juice.
På min andra balkongsida klappar jag i händerna klockan åtta med en trevlig engelska. Vi skall ha teparty efter karantänen. Det skall bli kul. Så riktigt ensam är man ju inte.
Från min balkong på nionde våningen ser jag ut över Fuengirola mot havet och ända till borgen. Nästan alla takterrasser har jag fullständig koll på. Vädret har ju varit litet trist, men faktiskt ser man nu bara ensamma vandrare, som motionerar fram och tillbaka. Tidigare var det festliga kvällar med glada röster. Familjedrama, när man dukade upp för kvällens begivenheter och spännande romantiska små situationer lyser numera helt med sin frånvaro.
Rutiner
Gamla rutiner som ändras, nya rutiner eller inga rutiner. Ja, det är bara att välja. Ingen bridge på La Chispa eller AHN eller de andra klubbarna. Ingen golf, inga måndagspromenader med efterföljande lunch på något mysigt ställe, ingen boule, ingen vanlig diskussionsklubb med spännande frågor, mycket av ingenting egentligen.
Men man har chansen att sova middag, utan att någon kommenterar det. Ingen bryr sig, om man sitter och tittar på gamla serier och repriser på TV hela nätterna och sover tills fåglarna börjar kvittra på förmiddagen. Man kan till och med sola naken, om man vill. Det är faktiskt än så länge ganska skönt. Man blir litet stundomsinnad, som min svärmor sa.
Man börjar lägga märke till detaljer. Utanför vårt höga hus i Las Rampas verkar det som om fåglarna fått ungar. Ganska små är de och flaxar med vingarna som svalor. Finns det svalor här eller kan det vara små gröna papegojor som är på utflykt.
Modet följer också med. Snart kommer vi att få se nya snygga ansiktsmasker, som passar dressen man har på sig. Det tror i alla fall Kristina, som menar att nästa giv efter halsdukar kring näsa och mun blir nysydda färgglada ansiktsskydd med broderier och paljetter. Vi väntar med spänning på vad som kan hända. Och frisyrerna, de har ändrats, nu när frisörerna har stängt. Nu börjar många bli randiga på huvudet. Mörkt hår och blont hår och grått hår finns numera i samma kalufs utblandat med lustiga slingor, när det har gått några veckor.
Kramar
Det man saknar så här i ensamheten är nog kramar och fysisk kontakt. Det vore väldigt mysigt att ha någon att krama om då och då. Det kom jag att tänka på när Sven-Ingvars låt spelades häromdagen, den som heter ”Rör vid mej igen”. Så här skickar jag nu i andanom en kram till var och en, som längtar efter en smula vanlig hudkontakt. Och jag tänker på filmen ”Hur många kramar finns det i världen”.
