MARKNADSOBSERVATION

-Det solidariska sveket?

Västvärldens allianser föddes till stor del under andra världskriget. Den gemensamma nämnaren var ett solidariskt stöd där ett angrepp på en allierad var ett angrepp på samtliga länder. Tillsammans byggde västvärldens ekonomier den framgångssaga av hög levnadsstandard som vi ofta tar för givet idag. Förutom ett starkt militärt samarbete, integrerades ekonomierna på ett helt nytt sätt, handelsbarriärer togs bort och gränsöverskridande transaktioner och investeringar ökade dramatiskt i volym. Resultatet var en ökning i levnadsstandard som tidigare aldrig ägt rum. Detta står i stark kontrast till det vi ser idag. Inom EUs ”union” beslagtas medicinsk utrustning som den allierade grannen behöver för att rädda liv, katastrofen hos dom svagaste blev fullständigt ignorerad när sjukvården kollapsade. På andra sidan av Atlanten slåss staterna om bristfälliga resurser och handsprit säljs för 100 dollar litern.

Hur hamnade vi här?

Någonstans på resan valde vi en annan värdegrund, efter kalla kriget blev vår gemensamma fiende en teoretisk varelse. Extrem individualism tog gradvis över den solidariska framåtandan som byggde vårt välstånd. I den grad vi överhuvudtaget spelar, så spelar vi inte längre för att vinna, men för att inte förlora den rikedom vi ärvde. Framåtandan har bytts ut mot en kollektiv hopplöshet, majoriteten av Europas befolkning förväntar ett sämre liv om fem år (PEW), i Frankrike förväntar 89 av hundra en sämre tillvaro om fem år. Istället för en tydlig strategi för den afrikanska kontinenten, där vi ser befolkningen som en framtida resurs, betalar vi Turkiet för att stänga gränserna. Det tog tre veckor för Tyskland att agera och under tiden hann Kina flyga utrustning och medicinsk expertis till drygt åttio länder. Ur vårt perspektiv utnyttjade Kina situationen för att få billiga politiska poäng och utrustningen som räddade våra ”allierades” liv var säkert av låg kvalitet.

Hur allvarlig är situationen?

Normalt får störningar som påverkar ekonomisk utveckling stor uppmärksamhet av institutioner som bedriver ekonomisk forskning. Internationella aktörer som IMF, Världsbanken, OECD, ECB, EU kommissionen och Bank of International Settlements, samt alla nationella centralbanker ägnar mycket tid åt att försöka kvantifiera realekonomiska effekter. De flesta institutioner publicerar fortlöpande rapporter där man redovisar antaganden och modellerar utfall. Denna gång är det helt tyst. Med undantag av några få privata aktörers initiativ är frånvaron av kvalificerade analyser total.

Varför?

Till en början hade västvärlden en marginaliserad attityd till händelsen, allvaret överraskade de flesta och få var förberedda på det som kom. Detta kan förklara en del, numera handlar tystnaden om att upprätthålla allmänhetens förtroende för det finansiella systemet. Våra folkvalda myndigheter skickar ständigt fram Bagdad Bob med lugnande kommentarer om att kurvan snart går åt rätt håll.

Kan allianserna överleva det solidariska sviket?

Europas samarbetsprojekt hade sprickor redan 2008 och många undrar om ”unionen” överlever våra senaste svek. En misslyckad hantering av förra krisen gav stor kraft till populistiska strömningar, legitimiteten till det etablerade var borta. Denna kraft kommer med hög sannolikhet tillta i styrka. Det blir nog svårt att motivera sydeuropeiska länder att agera i unionens bästa intresse när dammet lägger sig, skadorna är för stora.

Förutsättningar för att parera en depression

Den amerikanska ekonomin är i mycket dåligt skick, extrema budgetunderskott har gett en skenande statlig skuldsättning. Till detta kommer hushållens och företagens skulder som tillsammans skapar en dyster bild. I närtid kommer de flesta ekonomier att krympa dramatisk men några har bättre förutsättningar att klara sig än andra. Sydeuropeiska länder är kris-vana, hushåll och företag har amorterat kraftigt på skulder och har ett högt likvit banksparande. Det samma syns på lokal myndighetsnivå där flera kommuner redan nu annonserar investeringar i infrastruktur som ska sjösättas omedelbart när karantänen lyfts.

En ny ekonomisk världskarta?

Sen förra krisen har västvärlden varit mycket självcentrerad och så långt missat det som händer i öst. I Öst finns tre ekonomiska giganter, Kina, Indien och ASEAN (Association of Southeast Asian Nations). Befolkningen i denna region är nästan 3,5 miljarder människor. I ASEANs tio medlemsstater är drygt hälften av en befolkning på 650 miljoner under 30 år. det solidariska sveket?

I en miljö av global finanskris, hård politisk motvind och en ständig ström av svarta svanar har dessa ekonomier exploderat senaste tio åren. I Kina har BNP vuxit från 4 600 miljarder dollar i 2008 till 14 500 vid utgången av 2019, en ökning på drygt 215 %. Indien och ASEAN har båda haft en mycket aggressiv tillväxt, och detta är bara den ringa början av det som komma skall. Listan över imponerande resultat är jättelång. Köpkraft justerar ekonomierna och jämför man volymen är Kina betydligt större än USA som numera är nummer två, på tredje plats finns Indien och på fjärdeplats hittar vi Japan.

Asiatiska länder har på detaljnivå studerat och identifierad den drivande kraften som en gång gav västvärldens höga levnadsstandard. Konceptet kopieras, anpassas med kirurgisk precision utifrån egna förutsättningar och implementeras. Trots olika politiska regimer finns det en stark kollektiv framåtanda i befolkningen. Unga kineser säger att detta är vårt århundrade. I ASEAN drömmer unga entreprenörer med ögonen öppna och en ambition att leda den fjärde industriella revolution ”vi ska göra det omöjliga”.

Medan västliga demokratier brottas med senaste årens misslyckande, planerar, investerar och arbetar Asien för nästa generation. I samband med förra krisen planerade Kina för 35 000 kilometer med höghastighets tågbanor som skulle vara färdigställt senast 2025. Detta motsvarar avståndet Estepona - Nordkapp drygt nio gånger. År 2017 hade Kina redan färdigställt drygt 80 % av projektet. 2013 initierade Kina ”The Belt & Road Initiativ”. En del av projektet omfattade utbyggnad av linjer för tågfrakt mellan Kina och sex destinationer i Europa, senaste linjen till Helsinki blev färdigställd i november förra året med en frakttid på ca 17 dygn. Liknande projekt växer fram i hela den asiatiska regionen. Ekonomisk och kulturell integration går i rasande fart, det gemensamma målet är att lyfta levnadsstandarden för dom svagaste. Sedan 1980 har nästan 1,3 miljarder människor lyfts ut ur fattigdom i regionen. Enligt Charlie Munger (Warren Buffetts vapendragare) har västvärlden, förblindat av egen förträfflighet och arrogans, missat händelsen.

Europas östorientering

Den europeiska unionen har så långt misslyckats med att etablera en gemensam (amerikansk) attityd till Kinas och Asiens initiativ. Flera av Europas medlemsstater har redan ingått bilaterala avtal om investeringar och handel. Denna process fick ytterligare fart när Trump införde tullar på import av europeiska varor. När Trump annonserade importtullar på spanska jordbruksvaror svarade Spanien med att det spansk/amerikanska samarbetet var ett helhetspaket. Om USA fortsätter det fientliga agerande mot spanska bönder får dom demontera sina militärbaser i landet. Europas intresse för BRI projektet växer, den senaste konferensen (Belt & Road Initiativ) samlade fler statsledare än World Economic Forum i Davos.

Ett protektionistiskt USA och en union som (o)solidariskt beslagtar medicinsk utrustning avsedd för att rädda allierade liv, kommer med hög sannolikhet att splittra Europa och öka hastigheten i medlemsstaternas öst orientering. Intresset för världens största konsumtionsmarknad kommer att öka markant under åren som kommer.

KRÖNIKÖR Ruben Larsen ruben@hagakapital.se +34 616 854 498

Financial Services www.hagakapital.com