Dykarcertifikat

Dykcertifikat i Singapore

När jag var liten tyckte jag att de bästa stunderna var när vi var hela familjen på stranden tillsammans med kompisar. Vi stod på händer i vattnet, hoppade från bryggan på olika fantasifulla sätt, lekte ”koka kaffe” och tittade på varandra under vattnet. Jag kunde bada och leka i flera timmar. Det enda som kunde få mig att komma upp ur vattnet var när det dukades fram hemgjord saft och Mariekex från picknickkorgen. Men någonstans på vägen har jag blivit lite av en badkruka och till och med lite rädd för vatten.

TEXT & FOTO: JOSEFIN SURTEVALL

Jag badar på sommaren och tycker ett vinterbad kan vara oerhört uppfriskande, men att doppa huvudet och vara i vattnet någon längre stund var

det länge sedan jag uppskattade. När ”vi var på en semester i Thailand för några år sedan och åkte ut på en snorklingstur var det något som väcktes till liv i mig igen. Det varma vattnet och alla färgglada fiskar gjorde det till en upplevelse jag ville ha mer av. Att kunna dyka ner och stanna kvar i fiskarnas värld kändes lockande, men det passade sig aldrig riktigt att ta det där dykcertifikatet. Badkrukan i mig tyckte också att det kändes lite jobbigt och kallsupar var inget jag ville betala för.

När vi bestämde oss för att flytta till Singapore kände jag att jag inte hade något att skylla på längre. Jag hade gott om tid, vattnet är varmt och jag hade som nyårslöfte att ta dykcertifikat. Det var bara att sätta igång. Först googlade jag Det var bara att upp olika ställen som erbjöd kurser för dykcertifikat. Jag kontaktade några och sätta igång ” frågade om de alternativ som fanns och om kostnaderna. Marlin Divers var snabba på att ta kontakt med mig. De skickade information, ringde och var helt enkelt mest angelägna om att jag skulle välja just dem. Det var nog bra för mig som var lite velig och gärna hade skjutit lite på det hela. Efter ett samtal så var jag uppbokad för en kurs som kallas PADi Open water.

TAGIT MIG VATTEN ÖVER HUVUDET

Min man som är en erfaren dykare ville att jag skulle få en bra upplevelse och älska dykningen lika mycket som han gör. Vi gick därför och köpte dykglasögon och började öva i poolen. Han ville att jag skulle öva på ett moment som han visste att hans mamma, syster och bästa kompis hade tyckt varit jobbigt när de tog sina dykcertifikat, att ta av sig masken under vattnet. Jag fick höra berättelser om att dykledaren höll fast en under vattnet så att man inte kunde gå upp till ytan. Jag började få lite smått panik inför allting kring dykningen. Vi övade men det gick bara sämre och sämre. Varannan gång kunde jag ha huvudet under vattnet utan att få in vatten i näsan och varannan gång fick jag kallsupar. Min man blev frustrerad på att jag inte klarade det och jag var arg på honom för att det var han som introducerat mig till dykning och att jag nu kände att jag tagit mig vatten över huvudet, både bildligt och bokstavligt.

ORO ÖVER ATT TA AV MIG MASKEN

Några dagar senare började kursen, och jag hade redan betalat, så nu kunde jag inte ångra mig, det är jag för snål för. Jag fick börja genom att läsa teori online. Det kändes bra att få en förståelse för dykning och att jag klarade av testerna. När jag åkte till dykcentret intalade jag mig själv att det skulle gå bra och att jag faktiskt kunde ha huvudet under ytan utan att andas in genom näsan. På dykcentret fick jag träffa min ”dykkompis”, en ung kille från Malaysia som knappt vågade prata med mig i början. Vi fick instruktioner kring hur dykutrustningen fungerade, hur vi skulle sätta ihop och ta isär utrustningen inför dyk. Jag berättade direkt för min instruktör om min oro för att ta av mig masken och frågade om vi var tvungna att göra det idag. Det var vi såklart. Men jag hann inte tänka så mycket mer på det, för vi skulle sätta ihop och ta på oss utrustningen och hoppa i vattnet. Vi gjorde en rad olika moment och allt gick bra. Det var en häftig känsla att kunna andas under vattnet, men så kom momentet när vi skulle ta av oss masken. Först gick det bra, men sen gick det åt skogen, jag fick en kallsup och gick upp till ytan i panik. Dykledaren lugnade mig och förklarade att jag faktiskt hade klarat det ganska länge innan jag fick kallsupen. Han instruerade mig till att andas in genom munnen och ut genom näsan om det kändes jobbigt. Vi gjorde ett nytt försök och allt gick bra. Jag kände mig väldigt lättad. Veckan efter träffades vi återigen i poolen och fortsatte att gå igenom de kvarvarande momenten. Allt var roligt och kändes lätt förutom att ta av sig masken. Men det gick bra när jag fokuserade på att andas in genom munnen och ut genom näsan. Det kändes skönt att jag fått ett sätt att hantera det på.

GÅ UPP SNABBT TILL YTAN KAN VARA LIVSFARLIGT

Sedan var det dags för det första riktiga dyket i havet. Vi fick en ny dykledare vilket kändes lite jobbigt. Jag förklarade min oro och bad om att få slippa ta av masken under dyket. Han försökte lugna mig och sa att det var obligatoriskt. Vi träffades utanför yachtklubben på West Coast och åkte med båt ut till en liten ö som heter Pulau Hantu. Det var bara cirka

tjugo minuter med båt men Pulau Hantu ligger mitt emot en stor Shell-skylt och oljecisterner. Utsikten kunde inte ha varit sämre. Vattnet var också så grumligt att jag inte såg någonting alls när vi dök ner i vattnet. Jag tittade på dykledarens dykarklocka ibland för att ha någon typ av uppfattning om hur djupt nere vi var. På elva meters djup skulle vi genomföra olika moment. Dykledaren låste fast oss för att vi inte skulle tappa bort varandra i det grumliga vattnet eller få för oss att gå upp till ytan. Allt gick bra tills jag skulle ta av mig masken. Jag tänkte bara på att om jag fick en kallsup så kunde jag inte göra någonting så långt från ytan. Jag satt fast i dykledaren, om jag skulle försöka gå upp till ytan i panik skulle han hålla mig kvar. Han hade snällt förklarat innan att det gick bra att spy i reglaget om jag fick en kallsup, för att gå upp snabbt till ytan kan vara livsfarligt. Jag kunde inte förmå mig till att ta av masken så jag fick hoppa över det.

FOKUSERA PÅ DET DU SKA GÖRA

Dykledaren uppmuntrade mig till att öva i poolen hemma inför det slutgiltiga uppdyket. Men det gick bara sämre och sämre ju mer jag övade. Jag började få panik över att vi skulle vara i saltvatten och hur ont kallsuparna skulle göra. Det var det enda jag kunde tänka på. Min man försökte uppmuntra mig och peppa mig men vi förstod inte varandra, jag tänkte att det här kommer att sluta i skilsmässa vilket inte minskade min ångest. En dag var jag ute och gick med en god och klok vän och beklagade mig över min oro. Hon sa då något som jag verkligen tog till mig ”Du kan inte fokusera på att du INTE ska andas in genom näsan, hjärnan förstår inte ordet ”inte”. Du måste fokusera på det du ska göra i stället för det du inte ska göra”.

FÖRSÖKTE HÅLLA MIG LUGN

Dagen för uppdyket närmade sig och det kändes som att mitt liv snart skulle vara över. Vi fick ytterligare en ny dykledare och jag var återigen tvungen att beskriva min ångest. Den här dykledaren var britt, talade med självsäker London-dialekt och sa att det här skulle gå bra. Han hade också fått en överlämning från tidigare dykledare om min oro. Jag och min ”dykkompis” pratade mycket, peppade varandra och det kändes skönt att han också var lite osäker på några av momenten.

Båtresan gick återigen till Pulau Hantu med oljecisternerna som bakgrund. Det började regna men sikten i vattnet var redan så dålig så det gjorde ingen skillnad. Jag kände mig deppig. Vi gick ner i det mörka grumliga men ljumma vattnet och min ”dykkompis” fick ta av sig masken och ta på sig den under vattnet. Jag försökte hålla mig lugn och hade min väns kloka ord i bakhuvudet. När det var min tur kom paniken. Dykledaren gjorde tecken och visade att jag kunde börja. Men det gick inte. Jag försökte lugna ner mig själv i vad som kändes som en evighet, dykledaren och min ”dykkompis” fick tålmodigt vänta och vänta. Efter en lång stund tog jag av mig masken, jag andades in genom munnen och ut genom näsan. Sen höll jag för näsan med ena handen, höll masken i den andra tills dykledaren gav klartecken att jag fick sätta på mig den igen. Då satte jag fast masken, andades in genom munnen och pressade ut allt vatten ur masken genom att blåsa ut genom näsan och luta mig bakåt. Till slut var allt vatten borta i masken och jag kände mig pånyttfödd. Dykledaren applåderade och gav mig en stor kram under vattnet. Uppe vid ytan berättade han att han trodde att jag skulle förbruka allt syre för att jag hade andats så intensivt. Jag kände mig så lättad och när han sa ”You´ve passed!” var känslan oslagbar. Min dykkompis hade fått bakläxa på ett av momenten, så jag ville inte visa alltför stor glädje för att göra honom ledsen, men inombords kändes det som om jag hade fått tillbaka livet. Jag uppskattade det varma sköna vattnet och jag tyckte mig kunna se att solen kom fram bakom de tunga regnmolnen.

TIDEN UNDER YTAN GICK FÖR FORT

Några veckor senare åkte vi till Bali och jag fick göra mitt första riktiga dyk. En solig dag dök vi vid ett vrak från andra världskriget, vattnet var klart med färgglada fiskar och koraller vart jag än tittade. Vi mötte till och med en sköldpadda. Den här upplevelsen var så långt ifrån den jag hade i Singapore. Det var så roligt att få dyka med min man och tillsammans upptäcka en ny värld under ytan. Den tidigare ångesten var helt borta och jag ville stanna kvar bland fiskarna. Tiden under ytan gick för fort, det var det här jag hade kämpat för och jag kände mig som ett barn igen som inte ville gå upp från vattnet. Det enda som hade kunnat göra upplevelsen bättre var hemmagjord saft och Mariekex uppe på land efter dykningen.

Info om...

namn Josefin Surtevall familj Jag bor här med min man Carl-Fredrik.

hur länge har du bott i singapore Ett år. bor i Tanjong Pagar yrkesbakgrund Jag är dietist i Stockholms stad men är just nu tjänstledig. fritidsintressen Träna, umgås med vänner och familj. saknar mest från sverige Förutom vänner och familj så saknar jag krispig skogsluft.