18 minute read
Solveig Nordlund
Resan till Orion (1986).
Dina e Django (1981).
Advertisement
Mellan rum, i tid
Solveig Nordlund var en av de portugisiska filmskapare som under 1960-talet tillhörde vågen Cinema Novo Português. Under de turbulenta revolutionsåren var hon aktiv inom filmkollektivet Grupo Zero. Därefter har hon på egen hand gjort en rad filmer – korta och långa, dokumentära och fiktiva – som rymmer allt från etnografi till science fiction, men som alla ger uttryck för en vilja att med filmen som verktyg försöka förstå människan och det samhälle hon lever i.
Low Flying Aircraft (2002).
Hemmet (1982).
I sin självbiografiska dokumentärfilm Mitt andra land (2014) beskriver Solveig Nordlund, född i Stockholm, de omständigheter som förde henne till Portugal. Hon berättar att hon som konststudent i Paris stiftade bekantskap med ett par portugisiska filmstudenter, däribland Alberto Seixas Santos, som hon senare gifte sig med. Hon följde honom till London, där han studerade film, och sedan till Portugal.
Landets filmscen präglades då starkt av en yngre generation filmskapare vars verk brukar beskrivas med begreppet Cinema Novo Português, den nya portugisiska filmen, men det var samtidigt en scen som var starkt präglad av den fascistiska regim som styrde landet. Nordlund inledde sin yrkesbana som filmklippare och assistent, och har arbetat med flera av landets mest inflytelserika filmskapare, som João César Monteiro och Manoel de Oliveira.
Nordlund var en av flera kvinnliga filmskapare som under 1970-talet tog plats på den mansdominerade filmscenen i Portugal. Noémia Delgado var en annan, och både Delgado och Nordlund studerade under den etnografiska filmskaparen Jean Rouch i början av 1970-talet. Studier vars spår syns i Nordlunds egna filmer. Liksom Delgado, och även Manuela Serra – en annan framstående kvinnlig filmskapare – gjorde Nordlund sina första filmer inom ramen för ett filmkollektiv. I hennes fall Grupo Zero, som hon var med och grundade. Kollektivet gjorde flera filmer om den politiska situationen i Alentejo efter Nejlikerevolutionen 1974, där en jordbruksreform genomfördes och resulterade i att lantarbetarkooperativ ockuperade lantbruken. De filmer som Grupo Zero producerade präglas alla av en vilja att låta filmen användas som ett analytiskt verktyg i en politisk kamp. 1978 gjorde Nordlund med den korta Nem Pássaro, Nem Peixe sin första egna film. Tre år senare följde hennes första långfilm Dina e Django (1981), en Bonnie och Clyde-liknande berättelse som utspelar sig mitt under revolutionen i Lissabon. Efter den första långfilmen har Nordlund arbetat i både Portugal och Sverige.
Nordlunds filmproduktion från 1980talet fram till nu präglas av en bredd av berättargrepp och estetiska tillvägagångssätt. Bland hennes spelfilmer finns bland annat två filmatiseringar av science fiction-författaren J.G.Ballard, en författare som även är en av de personer Nordlund gjort filmporträtt av.1 De båda Ballard-filmatiseringarna, Resan till Orion (1986) och Low Flying Aircraft (2002), ger uttryck för ett sinnrikt användande av miljöer och scenerier. I den förra får en Finlandsfärja representera ett rymdskepps interiörer, i den andra utgör ruinerna från ett aldrig färdigställt turistortshotell spelplatsen för en dystopisk framtidsskildring. Filmerna pekar också mot ett mer övergripande intresse för platsen och rummet.
Detta intresse är även uppenbart i flera av Nordlunds dokumentära verk, som Hemmet (1982) och Minnen från byn Torrom (1984). I båda dessa kortfilmer, filmade i Sverige, har inspelningsplatserna avgörande roller i berättelserna. Hemmet är en dokumentär om ett övergivet gårdshus. Med fotografier, upplästa brev och dagboksanteckningar, men framför allt tagningar från husets interiörer, skildras spår av de liv som levts inom husets väggar. I Minnen från byn Torrom använder sig Nordlund av liknande grepp, men väver därtill in fiktiva sekvenser för att skildra en avfolkningsorts samtid och historia.
Båda filmerna ger även uttryck för ett etnografiskt intresse, som går att spåra tillbaka till Nordlunds filmstudier i Paris, och som delvis även präglar de filmer hon gjorde inom Grupo Zero – men även en senare film som En odödlig historia (1990), som 1991 belönades med Mario Ruspoli-priset på dokumentärfilmsfestivalen Cinéma du Réel i Paris.
Nordlunds filmografi består av en heterogen samling verk som inte enkelt låter sig inringas. Men hennes filmer, från de politiskt engagerade kollektivfilmerna via de etnografiska dokumentärerna till Ballard-filmatiseringarna, ger uttryck för en vilja att utifrån en viss plats, en viss miljö, öppna rummet och låta det belysas av ett större sammanhang – oavsett om det är historiskt eller politiskt. Nordlunds filmer sträcker ut sig mellan Portugal och Sverige, mellan stad och landsbygd. Kanske kan man säga att hennes filmer utspelar sig just mellan rummen, men alltid i tiden.
Läs mer: Ana Catarina Pereira, ”Fiction as a Place of Power: The Presence of Female Directors throughout the History of Portuguese Cinema”, i Elena Cordero-Hoyo, Begoña Soto-Vázquez (red.), Women in Iberian Filmic Culture: A Feminist Approach to the Cinemas of Portugal and Spain (2020).
Retrospektiven genomförs i samarbete med Portugals ambassad i Stockholm och Camões – Centro de Língua Portuguesa em Estocolmo.
Kuraterat av Stefan Ramstedt.
1) En annan är Marguerite Duras, i filmen Marguerite Duras (1993), som visas som en del av höstens Duras-retrospektiv.
Mitt andra land / Minnen från byn Torrom
Mitt andra land / Minnen från byn Torrom Tisdag 19 oktober 18.00 Bio Mauritz
Platser har varit viktiga utgångspunkter i flera av Solveig Nordlunds filmer. I detta program visas två av dessa: hennes senaste längre verk, den självbiografiska Mitt andra land, och den melankoliska landsbygdsskildringen Minnen från byn Torrom.
Mitt andra land inleds och avslutas med första maj-demonstrationer 2014 – på dagen 40 år efter att portugiserna för första gången firat högtidsdagen efter att en militärkupp någon vecka dessförinnan upphävt den fascistiska regim som styrt landet under stora delar av 1900-talet. Filmen kretsar kring tiden före, under och efter militärkuppen, men den gör det utifrån Nordlunds egen berättelse. Det är en berättelse som inleds i Paris, där Nordlund studerade konst och stiftade bekantskap med ett gäng portugiser – ett möte som sedermera fick henne att flytta till Portugal. Detta var i slutet av 1960talet, och liksom i andra länder vid den tiden grodde en ny film där. ”Det var ute med Hollywood. Nu var det handkamera och synkront ljud som gällde. Verklighet och sanna historier. Här och nu”, som Nordlund beskriver det i filmen. Men det var ett ”här och nu” som starkt präglades av den så kallade Estado Novo-regimen.
Med arkivmaterial och sekvenser ur dokumentär- och spelfilmer skildrar Nordlund perioden från slutet av 1960talet till slutet av 1970-talet, och den politiska turbulensen i övergången från diktatur till demokrati. Mitt andra land visar upp en filmhistoria som är intimt sammanlänkad med den då rådande politiken. Med ett uppfinningsrikt återanvändande av sekvenser ur både hennes egna och andras filmer – av Alberto Seixas Santos, Robert Kramer, António-Pedro Vasconcelos och António da Cunha Telles – skildras hur en yngre generation filmskapare motarbetades av censuren under diktaturens sista år. Efter revolutionen åkte de ut på landsbygden för att med filmen som verktyg stödja den politiska kampen kollektivt – för att senare mötas av den politiska verklighet som följde när den revolutionära euforin hade lagt sig.
Mitt andra land är en film som skildrar ett land i turbulent förändring, vilket även gäller Minnen från byn Torrom – en av de första filmer hon gjorde efter att hon flyttat tillbaka till Sverige. Filmen berättas med spelfilmssekvenser där en ung pojke står i centrum och där samtliga roller spelas av amatörskådespelare från området, men även med arkivmaterial i form av fotografier och filmbilder. Med poetisk kraft väver Nordlund in historia och samtid genom att inlemma faktiskt historiskt material – upplästa dokument, brev och dagboksanteckningar – och genom att låta fler ”tidsligheter” existera i en och samma bild. Minnen från byn Torrom är ett rikt porträtt av ett visst samhälle – ”ett land av timmer och teknik”, som det heter i filmen – som håller på att avfolkas. En film där samtiden är omöjlig att separera från historien.
Efter visningen samtalar Stefan Ramstedt, curator på Cinemateket, med Solveig Nordlund.
Mitt andra land. Regi: Solveig Nordlund, medverkande: Otelo Saraiva de Carvalho, 2014, Sverige, Portugal, 57 min, svenska/portugisiska, svensk text, DCP, bildformat: 1.85:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.
Minnen från byn Torrom. Regi: Solveig Nordlund, medverkande: Adam Schaub, 1984, Sverige, 33 min, svenska, 16 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.
Bild från Mitt andra land.
A Luta do Povo – Alfabetização em Santa Catarina / A Lei da Terra Måndag 25 oktober 18.00 Bio Mauritz
Solveig Nordlund var en av grundarna av Grupo Zero, ett av flera filmkollektiv som uppstod i Portugal kort efter Nejlikerevolutionen. Kollektivet gjorde flera filmer om den politiska utvecklingen på landsbygden. A Luta do Povo – Alfabetização em Santa Catarina handlar om alfabetisering, medan ALei da Terra handlar om den så kallade jordbruksreformen.
Filmkollektivet Grupo Zero grundades efter Nejlikerevolutionen. Innan kollektivet omvandlades till ett produktionsbolag producerades filmer som skildrade den postrevolutionära situationen i om rådet Alentejo i Portugal, där både analfabetismen och fattigdomen var utbredd, men där revolutionen fått ett stort genomslag. En av kollektivets filmer var A Luta do Povo – Alfabetização em Santa Catarina, inspelad i byn Santa Catarina under april och juli 1976, som berättar om det alfabetiseringsarbete som inleddes efter revolutionen. Filmen fokuserar på en lantarbetare vid namn Alfredo José Martins, men innefattar även redogörelser om situationen i byn från flera av dess invånare. Vittnesmålen är drabbande i sin enkelhet, men filmen inför därtill en grad av självreflexivitet, då dess andra del inleds med en sekvens filmad efter att byns invånare har fått sett den första delen, och får ge sina kommentarer om hur de skildras. Det är en sekvens i vilken man kan ana inflytande från Nordlunds före detta lärare, dokumentärfilmaren Jean Rouch, och en sekvens som sätter filmen i relation till de dokumentärfilmer som hämtade influenser från den sovjetiska 1920-talsfilmen.
A Lei da Terra är en av de centrala dokumentärfilmerna om den politiska situationen i Portugal efter revolutionen. Filmen skildrar den turbulenta situation som rådde i området, efter jordbruksreformen och lantbrukarnas ockupation av den mark som tidigare ägts av godsherrar. I filmen blandas vittnesmål från lantbrukarna, sånger och två berättarröster (en manlig och en kvinnlig), genom vilka situationen och dess historia skisseras. Nordlund har beskrivit filmen som ”ett slags politisk essä”, och filmen går också mycket riktigt bortom en beskrivning av en situation och är snarare att betrakta som en historieskrivning av den. Alberto Seixas Santos beskriver den med följande ord:
Vi gjorde absolut inte en film för att elda på massan, eftersom vi betraktade situationen med viss kyla, och för att filmen har essäns struktur. Det finns, mot slutet, en ”revolutionär” tagning, på en grupp kvinnor med knytnävarna i luften och en röd flagga (som man återfinner i affischen som João Botelho gjorde för filmen), men bortsett från den tagningen försöker de andra att analysera maktstrukturerna i Alentejo och historien om böndernas kamp mot denna makt.1
1) Alberto Seixas Santos, ”Entretien”, i Jacques Lemière (red.), 4èmes Journées de cinéma portugais (1994). A Luta do Povo – Alfabetização em Santa Catarina och A Lei da Terra belyser två av de mest brännande frågorna som uppstod i och med revolutionen. De skildrar en brännande politisk verklighet på olika sätt, men båda filmerna utgör exempel på en engagerad dokumentärfilm som är både solidarisk och analytisk.
A Luta do Povo – Alfabetização em Santa Catarina. Regi: Grupo Zero, 1976, Frankrike, 29 min, portugisiska, engelsk text, 16 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cinemateca Portuguesa.
A Lei da Terra. Regi: Grupo Zero, 1977, Portugal, 1 tim 7 min, portugisiska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cinemateca Portuguesa.
Bild från A Lei da Terra.
Dina e Django / Hemmet
Dina e Django / Hemmet Lördag 30 oktober 18.00 Bio Victor
I Solveig Nordlunds första långa spelfilm förälskar sig tonåriga Dina i Django, en asocial ung man, och lämnar sitt visserligen trygga men till synes otillfredsställande hem för hans skull. Dina e Django visas här med Nordlunds första svenska produktion, kortfilmen Hemmet.
Den verklighetsbaserade Dina e Django berättar om en 17-årig tjej som lever tillsammans med sin mor- eller farmor, som arbetar som hushållerska för en familj i Lissabon. På en bar stiftar hon bekantskap med den något äldre Django, som lever sitt liv bortom samhällets lagar och konventioner. De slår sig samman, men hans småbrott leder dem snart ner i en ond spiral.
Historien utspelar sig i Lissabon under 1970-talets mitt. Samtiden och dess historia gör sig ständigt påminda under filmens gång. Det är troligtvis ingen slump att den skollektion som Dina ägnar föga intresse åt kretsar kring ett för vårt samhälle fundamentalt begrepp som penningen. Men detta samhälle och de fundament det vilar på har redan från början avfärdats av filmens två protagonister. Inte ens när Nejlikerevolutionen bryter ut, och samhället utsätts för en kraftfull omdaning, tycks det ha någon inverkan på dem.
Dina e Django hade sin första festivalvisning 1981 och distribuerades i Portugal först 1983. Då såg den politiska situationen i Portugal annorlunda ut än under och strax efter revolutionen. En högerregering hade vunnit valet 1979, och den konstitution som togs fram 1976 hade på nytt skrivits om. Filmforskaren Érica Faleiro Rodrigues beskriver situationen:
Landet och dess medborgare slets mellan två starka, antagonistiska strömmar: revolutionen och dess antikapitalistiska arv, i synnerhet en rädsla för att kapitalismen skulle upplösa kollektiva strukturer och riva upp individuella liv, och den motsatta önskan att se landet omfamna internationalisering och alla de nya varor som den fria marknaden skulle kunna föra med sig.1
Nordlunds film reflekterar just denna politiska verklighet. Filmen tycks ställa frågan om vart samhället är på väg genom att återge en berättelse från revolutionsåren som verkar vara totalt frikopplad från de samhälleliga förändringarna, och som just därför måste betraktas som en essentiell del av dem.
Solveig Nordlund följde upp Dina e Django med Hemmet, den första filmen hon gjorde i Sverige. Filmen producerades inom ramen för ”Sverige 80”, ett kortfilmsprojekt som hade initierats av Filminstitutet och dess dåvarande vd Jörn Donner och syftade till att ”dokumentera verkligheten i Sverige”. Med hjälp av dagboksanteckningar, brev, vykort, fotografier och interiörer från en övergiven gård skildrar Nordlund just en verklighet, men en verklighet som sträcker sig bortom nuet och – trots filmens små och enkla medel – även inbegriper dess historia.
Visningen inleds på engelska av Maria João Madeira, programredaktör på Cinemateca Portuguesa.
Dina e Django. Regi: Solveig Nordlund, medverkande: María Santiago, Luís Lucas, 1981, Portugal, 1 tim 16 min, portugisiska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cinemateca Portuguesa.
Hemmet. Regi: Solveig Nordlund, 1982, Sverige, 7 min, svenska, 35 mm, bildformat: 1.66:1, barntillåten. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.
Bild från Dina e Django.
1) Érica Faleiro Rodrigues, ”Between Narcissism and Repression: The Castration of Female Desire in Portuguese Film”, i Cinema: Journal of Philosophy and the Moving Image nr. 5 (2014).
Gestos e Fragmentos
Gestos e Fragmentos Måndag 8 november 18.00 Bio Mauritz
Efter år av kollektivt filmskapande omformades Grupo Zero till ett produktionsbolag av grundarna Solveig Nordlund och Alberto Seixas Santos. Essäfilmen Gestos e Fragmentos regisserades av Seixas Santos, och utgör en mångbottnad analys av Nejlikerevolutionens skeenden.
Gestos e Fragmentos är den andra delen i en trilogi som inleddes med Brandos Costumes (1975), ett kammarspel som utspelar sig i ett borgerligt hem precis under Nejlikerevolutionen, klippt av Solveig Nordlund. Gestos e Fragmentos gjordes flera år efter revolutionen, och är en historieskrivning över tiden före, under och efter revolutionen. Filmens kärna består av fiktiva sekvenser där filmskaparen Robert Kramer spelar en amerikansk journalist som försöker reda ut vad som hände under den motkupp som ägde rum den 25 november 1975.1
Jämte segment där Kramers journalist visualiserar händelsernas kronologi och ställer frågor kring förloppet, löper längre intervjuer med en mängd olika personer som berättar om revolutionens aspekter. Bland annat ser vi filosofen och författaren Eduardo Lourenço och militären och politikern Otelo Saraiva de Carvalho, som hade en framträdande roll inom den underjordiska militära organisationen Movimento das Forças Armadas, och var en av de ledande gestalterna under både kuppen och de följande händelserna. Saraiva de Carvalho, som tidigare hade varit stationerad i både Angola och Portugisiska Guinea (nuvarande Guinea-Bissau) beskriver rakt och enkelt revolutionens händelseförlopp, medan Lourenço läser ur sin bok Os Militares e o Poder (1975) en politisk-teoretisk analys av militären, makten och revolutionen.
Med en mångfald av röster och perspektiv blir Gestos e Fragmentos en mångbottnad historieskrivning över en revolution. Men dess främsta ärende är inte att skriva den historien, utan att ställa frågor kring hur den historien kan skrivas. Något som den gör genom att lyfta fram de motsättningar som finns mellan olika utsagor. Seixas Santos beskrev sin metod som
en negationens strategi, en konfrontation mellan olika nivåer, olika uttryckssätt. Svårigheterna, steriliteten i en avbruten läsning, ett blockerande av det som är naturligt hos ett spontant ord [...]. Och därtill, det viktiga: att undergräva den enkla additionens lag, att skapa en film utifrån en uppsättning förstörelser.2
I en intervju i Magasinet Walden talar Solveig Nordlund om Seixas Santos metod, och liknar den vid det franska filmskaparparet Danièle Huillets och Jean-Marie Straubs:
Hans ambition var väldigt lik deras. De sammanför olika element som sedan ska generera ett slags helhetsbild. I och med Albertos död såg jag om Gestos e Fragmentos på cinemateket i Lissabon, och den framstår för mig som en viktig film.3
Gestos e Fragmentos är mycket riktigt en viktig film, inte minst för att förstå det politiska sammanhang som Nordlund och Grupo Zero verkade i – varför filmen är inkluderad i denna retrospektiv.
Regi: Alberto Seixas Santos, medverkande: Otelo Saraiva de Carvalho, Eduardo Lourenço, Robert Kramer, 1983, Portugal, 1 tim 30 min, engelska, utan text/portugisiska, engelsk text, 16 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cinemateca Portuguesa.
1) Även Robert Kramer regisserade en dokumentärfilm om Nejlikerevolutionen, Scenes from the Class Struggles in Portugal (1977). 2) Augusto M. Seabra, ”À Procura da Revolução Perdida”, i Manuel Neves (red.), Alberto Seixas Santos (2008). 3) Martin Grennberger, ”Samtal med Solveig Nordlund”, i Magasinet Walden nr. 5/6 2017.
Resan till Orion / Low Flying Aircraft
Resan till Orion / Aparelho voador a baixa altitude Måndag 15 november 18.00 Bio Mauritz
Science fiction-författaren J. G. Ballard är ett återkommande namn i Solveig Nordlunds filmografi. Utöver ett filmporträtt av författaren gjorde hon två filmer utifrån hans berättelser, den korta rymdreseskildringen Resan till Orion och det dystopiska reproduktionsdramat Low Flying Aircraft.
Resan till Orion är löst baserad på J. G. Ballards novell Thirteen to Centaurus (1962) och skildrar en resa från jorden till Orion. Huvudperson är en rymdskeppskontrollant som på monitorerna i ett kontrollrum bevakar både rymdskeppets ekosystem och dess sociala kretslopp. I det senare uppstår en störning, när en av de yngre passagerarna får förklarat för sig att deras resa är så lång att det kommer att ta generationer innan skeppet anländer till sin destination. Resan till Orion tar väl tillvara på de filosofiska frågorna som ställs i Ballards novell, och att filmen är inspelad på en Finlandsfärja skänker en jordnära kvalitet till Nordlunds rymdreseskildring.
Även i den senare långfilmen Low Flying Aircraft låter Nordlund en specifik miljö representera en annan. Här rör det sig om ett turistområde på Tróiahalvön, som var under uppbyggnad precis då Nejlikerevolutionen ägde rum och som blivit till en ruin av en svunnen era. Filmen bygger på Ballards novell med samma namn från 1976, och den utspelar sig i en framtid där mänskligheten håller på att dö ut för att det föds för få barn. En majoritet av dem anses ofriska och är därför oönskade – varför få av dem tillåts leva vidare efter födseln. Berättelsen kretsar kring ett par, som trots ett otal misslyckade försök att skaffa barn bestämmer sig för att försöka på nytt – och för att undslippa den totalitära statens kontroll åker till ett hotell som är öde, bortsett från den handfull excentriska typer som bor där. Merparten av filmen utspelar sig i och runt detta hotellkomplex, och under parets havandeskap.
Filmen är fotograferad av Acácio de Almeida, som Nordlund har samarbetat med ända sedan sina första filmer, och genom hans lins förvandlas det halvfärdiga hotellkomplexet till en skrämmande dystopi. Men det är inte bara genom fotografiet och valet av inspelningsplats som filmens mörka framtidsbilder känns obehagligt icke-främmande. Ballards och Nordlunds tematisering av eugenik resonerar än starkare nu, med dagens utvecklade fosterdiagnostik i beaktande. Hilary Owen, professor i portugisiska och luso-afrikanska studier, har kopplat filmen till Portugals abortlagar (abort legaliserades först 2007). Vidare beskriver hon hur totalitära statens slogans – ”Vi tror på framtiden” och ”Detta är vi” – som återkommer i filmen, i form av affischer med bilder på småbarn, är besläktade med antiabortrörelsens propaganda. Till detta hör att den största skillnaden mellan Ballards novell och Nordlunds film är att Nordlund gjorde den kvinnliga rollfiguren till filmens huvudperson, vilket gör Low Flying Aircraft till en feministisk tolkning av Ballards text.
Läs mer: Hilary Owen, ”Monsters, Mutants and Maternity: The Politics of the Post-human in Teresa Villaverde, Raquel Freire and Solveig Nordlund”, i Mariana Liz, Hilary Owen, Women’s Cinema in Contemporary Portugal (2020).
Resan till Orion. Regi: Solveig Nordlund, medverkande: Björn Gedda, Adam Schaub, 1986, Sverige, 17 min, svenska, 16 mm, bildformat: 1.66:1, tillåten från 7 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.
Low Flying Aircraft. Regi: Solveig Nordlund, medverkande: Margarida Marinho, Miguel Guilherme, Rui Morrison, 2002, Portugal, Sverige, 1 tim 20 min, portugisiska, svensk text, 35 mm, bildformat: 1.85:1, tillåten från 11 år. Visningskopia från Svenska Filminstitutets filmarkiv.
Bild från Low Flying Aircraft.
Från inspelningen av Hemmet (1982).
Gestos e Fragmentos (1983).
