22 minute read
Kim Ki-young
Rovdjur (1984).
Advertisement
Misogyn manshatare och subversiv klasskildrare
Sex, våld och förnedring förekommer flitigt i Kim Ki-youngs gränslösa kamper mellan klass och kön. Med en lika mag- som färgstark filmografi dröjde det länge innan Kim blev kvitt kultstämpeln och fick det erkännande han i dag förknippas med – som en av den koreanska filmens mest inflytelserika mästare.
”När man obducerar människans natur kommer svart blod att rinna ut. Det är vad vi kallar begär.” Så dramatiskt formulerar Kim Ki-young, hemmavid kallad ”herr Monster”, kärnan i sitt konstnärskap. För visst är begäret den blodröda tråd som pumpar allra häftigast genom hans chockerande filmiska korpus. Med stiliserade studier i mänskligt mörker etablerade han en normbrytande tradition som blivit närmast representativ för koreansk film.
Utan Kim hade vi kanske inte haft Park Chan-wook, Kim Jee-woon, Im Sang-soo, Na Hong-jin eller Kim Ki-duk. Framförallt inte Bong Joon-ho, om man ska tro den Oscar- och Guldpalmsbelönade regissören själv. Som gästredaktör för den brittiska filmtidskriften Sight & Sound i mars 2020 valde han att lyfta fram just Kim – och framför allt Hushållerskan från 1960 – som en stor inspirationskälla till Parasit (2019). ”Vad han gav oss koreanska filmskapare var originaliteten i sin visuella stil och sin unikt råa attityd – ett behov av att ärligt skildra mänskliga begär.”
Med nämnda landsmän delar Kim även en fallenhet för det gränsöverskridande. Ena sekunden underhåller han med galghumor och romantik, för att i nästa piska tittaren i ansiktet med ond bråd död. Om Bong gjort minerad mark till sin hemmaplan, medvetet och mer raffinerat för varje film, framstår Kims balansgång mer som en improviserad dödsdans. Hans humörsvängningar är mer primitiva och impulsdrivna, vilket ger filmerna en spontan och lätt surrealistisk karaktär. Även om senare b-filmers snask och groteskerier stärkte Kims position som en obskyr kultfigur bland inhemska cinefiler på 1980-talet, skulle det hinna närma sig sekelskiftet innan han började betraktas med mer respekt. Mycket tack vare den stora retrospektiv som anordnades vid Busans filmfestival 1997. Här försökte man störta idén om Kim som ”bara” kultregissör och erkänna honom som mästare. ”Jag skulle hellre vilja att de kallade mig independentfilmens fader än en kultfilmsregissör”, sade Kim själv. Efter Busan följde Berlins filmfestival, cinemateket i Paris, inhemska storsatsningar och hyllningar från alla möjliga håll. Med skräckblandad förtjusning öppnade filmvärlden sina ögon för Kims klaustrofobiska klasskamper, psykosexuella komplotter och skoningslösa porträtt av impotenta män i konflikt med lömska kvinnor – ofta från olika ändar av klasssamhället. Hela 1960- och större delen av 1970-talet – den fas som oftast lyfts fram som Kims främsta – övergavs realismen för djupdykningar i mänsklig perversion, i form av ”berättelser om eskalerande hysteri”.
Ett slags post-expressionistisk stil växte fram, där färger och ljussättning framhäver psykologiska effekter. Krossade ölflaskor används som filter, bakgrundsmiljöer målas om för att spegla
sinnesstämningar. Vackra skådespelare skitas ner för att rikta uppmärksamheten från det yttre till det inre. Generösa inslag av sex, våld och förnedring gör Kims filmer till öppna måltavlor för kritik, men att tolka könskampen som gubbsjuk exploitation av modell ”män är från Mars, kvinnor är från Venus” är att göra det för lätt för sig. Kritikern Kelley Dong menar i en analys i filmtidskriften Cinema Scope att Kim, med sina rättframma studier av ”kvinnors gränsöverskridande överlevnadsmekanismer i ett moderniserande, kapitalistiskt patriarkat”, snarare riktar udden mot de som upprätthåller hierarkierna. Vissa av Kims förföriska hondjävular påminner om 1950-talets femme fatales, men männen är långt ifrån coola antihjältar som någon lär vilja identifiera sig med. Tvärtom är de för det mesta veka, vidriga och väl förtjänta av sina ofta hemska öden. Att Kims blick är manlig, enligt Laura Mulveys definition, råder ingen tvekan om. Däremot är den så självdestruktivt präglad att perspektivet gränsar till det subversiva. Tragiskt nog hann inte Kim Ki-young fullt ut uppleva sin höjda status. Bara året »Även om senare efter retrospektiven i Busan omkom han i en brand, tillsammans med sin fru (vars b-filmers snask och framgångsrika tandläkarmottagning, i groteskerier stärkte Kims vått och torrt, var central för att finansiera filmskapandet). Men som Bong Joon-ho så position som en obskyr Korean Film Archive Visual Identity Guideline fräckt uttryckt det, så smaklöst som man kultfigur bland inhemska bara vågar om en vågad förebild: kanske kan det betraktas som passande att ”även cinefiler på 1980-talet, hans död var så dramatisk och filmisk”. skulle det hinna närma 시그니처는 심볼마크와 로고타입을 최적의 비례로 조합한 것으로 적용 매체의 특성에 따라 예시된 조합을 선택·사용한다. 시그니처의 크기, 비례 색상 등을 임의로 변경하여서는 안되며, 시그니처의 활용시에는 매뉴얼 CD-ROM에 수록된 데이터를 활용하는 것을 원칙으로 한다. sig sekelskiftet innan han började betraktas med 좌우조합 시그니처 2 mer respekt.«
Läs mer: Kim Hong-joon (red.), Kim Ki-young (2006).
Kuraterat av Sebastian Lindvall, i samarbete med Korean Film Archive.
Kvinnornas ö (1977).
De älskande från Yangsan
Yangsan do Torsdag 4 november 18.00 Bio Victor
Kim Ki-youngs personliga favorit ur filmografin är en brutal melodram, baserad på en folksaga regissören fick höra som barn, där en regeringstjänstemans sadistiska son försöker ta död på ett fattigt pars livslånga kärlek.
Döden hänger som ett svart moln över melodramen De älskande från Yangsan. Här saknas den visuella extravagans Kim Ki-young är känd för, men många andra inslag känns igen från senare verk.
I centrum står Su-dong och Ok-ran. Fattiga, förälskade och trolovade sedan innan de föddes, men Ok-rans mor tycker inte att Su-dong är fin nog. I stället hoppas hon kunna klättra i klasshierarkin genom att i smyg gifta bort sin dotter till en regeringstjänstemans sadistiska son, vilket sätter konflikter i rullning.
Olycklig kärlek och klass var tematiska raringar som Kim höll kära under hela sin karriär. Liksom i senare filmer målar han med bred pensel, överdrivna känsloyttringar och dramatiska vändningar. Snarare än att vara en filmografisk anomali belyser De älskande från Yangsan fröna i ett filmskapande som – om än längre fram i mer våldsam och erotisk form – trivs bäst i melodramens hyperboliska famn.
Efter att ha gjort några antikommunistiska journalfilmer under Koreakriget ville Kim kliva över till långfilmsformatet. Första spelfilmen Jueomeui sangja (som antogs förlorad tills en ljudlös kopia 2011 hittades på Washington National Records Center i Maryland) från 1955 följdes av ett erbjudande från en producent: ”Om du kan få ihop ett bra manus på tre dagar kan vi jobba tillsammans.”
Premissen hämtade Kim från en folksaga hans mor brukade berätta, om ett otursförföljt par vars kärlek inte kunnat fulländas förrän i himlen. Slutklämmen ville Kim gestalta bokstavligt – helt i linje med de excesser man förknippar honom med. Han föreställde sig hur den döende modern, i ett slags hallucinerade tillstånd, bevittnar hur hennes döda son har sex i graven med den lika döda svärdottern. Efter fullbordat samlag kan de sväva mot himlen. ”Utan slutscenen kan tittare inte föreställa sig vad jag ville säga med De älskande från Yangsan. Slutscenen var förträfflig”, har Kim sagt i en intervju om den klimax som dock aldrig fick möta publiken. Om den ens filmades – inga spår finns kvar annat än regissörens egen lyriska beskrivning.
Inspelningen ska ha varit tuff. Från starten och ända in på slutspurten arbetade Kim utanför det traditionella studiosystemet, så självständigt att han beskrev sig som amatör när han 1997 förärades sin första stora retrospektiv. Kim och hans sparsmakade team fick göra det mesta själva. ”När vi filmade De älskande från Yangsan var vi tvungna att göra hål i taket och reflektera solljuset i rummet med en spegel”, har han berättat.
Den koreanska kritikerkåren var inte nådig, men när Kim ombads lista sina favoriter ur den egna filmografin kom De älskande från Yangsan i topp.
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Kim Sam-hwa, Cho Yong-soo, Kim Seung-ho, 1955, Sydkorea, 1 tim 29 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.33:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
Hushållerskan
Hanyo Fredag 29 oktober 18.00 Bio Victor
Kim Ki-youngs mästerverk inspirerade Bong Joon-ho till Parasit och brukar vinna omröstningar om tidernas bästa koreanska film. En gotisk relationsrysare i klärobskyr där en ynklig musiklärare inleder en förödande affär med familjens hushållerska.
Kim Ki-young fick sitt stora genombrott med Hushållerskan. I sällskap av regissörer som Yu Hyun-mok och Shin Sang-ok blev Kim, blott fem år efter spelfilmsdebuten, ett affischnamn för den efterkrigstida koreanska filmens guldålder. Under många år gick det inte att se Hushållerskan i komplett skick, då två av filmens akter hade gått förlorade. Inte förrän i början av 1990-talet hittades en distributionskopia, framtagen för festivalvisningar, hos den koreanska filmkommissionen. Engelska texter hade bränts in för hand, småslarvigt och i olika storlekar. Uppstädningen krävde en enorm arbetsinsats.
Bortsett från tv-repriser av den inkompletta versionen i fel bildformat var Hushållerskan så gott som bortglömd. Sedan den restaurerades och fick nytt liv på Kim-retrospektiver har den återtagit sin rättmätiga plats på topplistor över tidernas bästa koreanska filmer.
Bong Joon-ho har tydligt framhävt Hushållerskan som en viktig influens på sin Oscar- och Guldpalmsvinnare Parasit (2019). Båda är makabra samtidsskildringar, där klassamhället synas sönder och samman ur stilsäkra genreperspektiv. Båda skildrar en arbetarklass i andnöd som gör uppror inifrån sin arbetsgivares rymliga sfär.
I ett slags kammarspel berättas det om en musiklärare som lever ihop med fru och barn i ett tvåvåningshus i västerländsk stil, typiskt för den moderna medelklass som började växa fram i Sydkorea efter andra världskriget. Makens blick söker sig bort från frun, iförd traditionella kläder, och vidare mot den rökande lantlolla som efter en rad intriger får jobb som familjens hushållerska.
Dramatiska skuggor, klärobskyr, Grand Guignol-lika element – enligt Kim blott försök att spegla tidens anda. En tid präglad av inbördeskrig, japansk ockupation och extrem fattigdom, då många unga kvinnor flyttade från landsbygden till Seouls innerstad. Vissa av dem prostituerade sig, andra tog lågbetalda jobb.
Manuset bygger på en skandalhistoria från tidningarna, om en hushållerska som av svartsjuka dödat familjens femåriga son. Så samtidsspeglande tyckte Kim att berättelsen var att han helt sonika dammade av premissen ungefär vart tionde år: 1971 gjorde han nyinspelningen Hwanyeo, följt av 1982 års lämpligt betitlade Hwanyeo ’82. Som den provokatör Kim var njöt han säkert så mycket av reaktionerna att han inte kunde låta bli skandalstoffet. ”De gifta kvinnorna som såg [original]filmen blev rasande på hushållerskan. De reste sig från sina stolar och skrek: ’Döda den där slinkan!’”
Efter visningen samtalar Sebastian Lindvall, curator på Cinemateket, med Mariah Larsson, professor i filmvetenskap.
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Kim Jin-kyu, Ju Jeung-nyeo, Lee Eun-sim, 1960, Sydkorea, 1 tim 51 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 1.55:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cineteca di Bologna, restaurerad 2008 av Korean Film Archive och World Cinema Foundation på HFR-Digital Film Laboratory, med stöd av Armani, Cartier, Qatar Airways och Qatar Museum Authority.
Goryeojang
Goryeojang Torsdag 11 november 18.00 Bio Victor
Rörande och upprörande tragedi där en utsatt ung man i en by präglad av vidskeplighet förbereder sig för att enligt traditionen bära upp sin åldrade mor och lämna henne att dö på toppen av ett skelettbäddat berg.
Den forna traditionen goryeojang, som ska ha varit statligt påbjuden i Kungariket Koryo (918–1392), var ett slags motsvarighet till nordiska forntidens ättestupa. När de äldre uppnått viss ålder var det de yngres uppgift att bära upp dem till närmsta berg eller högslätt och lämna dem där för att dö.
Liknande traditioner ska ha praktiserats även i andra delar av Ostasien. Vänner av japansk film känner igen ritualen från Keisuke Kinoshitas Balladen om Narayama från 1958 och Shohei Imamuras Guldpalmsbelönade nyinspelning från 1983. Däremellan gjorde även Kim Ki-young sin variant av berättelsen, men en betydligt brutalare sådan. Förutom mor- och son-relationen skildras ett samhälle präglat av otäckt flockbeteende och vidskeplighet.
När maken dött i krig blir en kvinna ensamstående förälder till sin son Gu-ryong. Det är en tid av misär, enorm fattigdom och rovdjursmentalitet. Av ren nöd gifter änkan om sig med en änkling, som samlat på sig tio söner från tidigare äktenskap. Brödraskaran rymmer olika nyanser av ondska. När de från byns trollpacka får höra en olycksbådande profetia om att Gu-ryong en dag kommer att orsaka deras död, ser illbattingarna till att lura ner styvbrodern i en ormgrop.
Som kompensation erbjuds änkan mark, dit hon och hennes nu delvis förlamade son flyttar. Men konflikterna fortsätter i vuxen ålder. När Gu-ryong gifts bort till en stum kvinna – den enda han kan få med sin fysiska åkomma – sätts en förödande spiral igång. Samtidigt håller hans enda trygga punkt i livet på att närma sig åldern då hon ska bäras upp till bergstoppen.
Filmkritikern Lee Yeon-ho har visat hur Goryeojang, i likhet med De älskande från Yangsan men i motsats till samtidsoroade Hushållerskan, är ett exempel på den ”förmoderna erans omständigheters oundvikliga tragedi”. Själv har Kim sagt att han mest gjorde filmen för pengarnas skull – vilket inte alls märks. Tvärtom är det en av hans främsta filmer, en både fin och vidrig tragedi om kärleken mellan mor och son, vidskeplighetens fatala konsekvenser och modet att våga trotsa högaffelspöbeln och följa sitt hjärta. ”Det är hemskt att tänka att inget finns kvar av det arbete som man ägnat hela sitt liv åt”, har Kim sagt apropå att flera av hans filmer är förlorade. Av två av akterna i Goryeojang finns endast ljudet kvar. Vid den digitala restaureringen togs därför två versioner fram: dels en med samtliga scener, där musik och dialog ligger över en svart ruta under dessa två akter; dels en kortare (men fullt begriplig) version med både ljud och bild. Den senare är den enda som engelsktextats och som därför blivit standard för internationella festival- och cinemateksvisningar, och det är också den vi visar.
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Kim Jin-kyu, Joo Jeung-nyeo, Kim Bo-ae, 1963, Sydkorea, 1 tim 29 min, koreanska, engelsk text, DCP (digitaliserad), bildformat: 2.35:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
Överträdelsen
Pagye Torsdag 18 november 18.00 Bio Victor
Zenbuddhistiska koncept i filmisk form när Kim Ki-young adapterar den hyllade poeten Ko Un. När det ska letas en efterträdare till ett tempels döende abbot ställs en ung munk inför frestelser, förälskelse och mentala och fysiska prövningar.
När den koreanska poeten, litteraturprofessorn, tidigare munken och ständiga Nobelpriskandidaten Ko Uns samlade verk gavs ut 2003 omfattade det närmare 120 000 sidor. Bland dessa fanns Pagye, en berättelse om en konflikt mellan buddhistiska präster i ett avlägset tempel.1 Det kan tyckas vara en oväntad premiss för en regissör som Kim Ki-young, särskilt sett till tidpunkten i hans filmografi – inklämd mellan de erotiskt laddade Chungyo (1972, internationellt känd som Insect Woman) och Köttets löfte (1975).2
Överträdelsen följer Chim-hae, som kommer till templet som krigsbarn och tillsammans med sin bästa vän försöker anpassa sig till det nya livet. Spralliga och odisciplinerade verkar de båda först inte mottagliga för zenbuddhism, men med tiden börjar Chim-hae formulera svar på frågor som inledningsvis mer liknar kryptiska gåtor. Han blir rentav aktuell för de prövningar som inleds när det ska letas efterträdare till templets döende abbot (i buddhistisk kontext ett slags administratör).
Saker och ting förvirras, i en för Kim passande riktning, när Chim-hae faller för en vacker prästinna. Överhuvudtaget visar Kim stort intresse för de frestelser männen utsätts för och löften som riskerar att brytas. Och när de äldre markerar revir görs det mestadels med sadistiska lekar och bestraffningar, vilket får Överträdelsen att ytterligare ledas in på mer Kim-typisk mark.
Den mest förföriska av dem alla är en kvinnlig munk spelad av Lee Hwa-si, som Kim arbetade med flitigt under 1970-talet och början av 1980-talet – så mycket att hon har kallats Kim Ki-youngs alter ego. Liksom i deras övrigas samarbeten – däribland Kvinnornas ö (1977) – bidrar hennes närvaro med en destabiliserande effekt, ”en verklighetsfrämmande kraft som anländer i en redan oordnad värld”, som Kelley Dong uttrycker det i en artikel om duon. ”Jag mår bra när jag ser män lida”, utropar Lees rollfigur i Överträdelsen, spritt språngande naken, för att retas med de manliga munkarna. ”Jag studerar och förstår alla slags religioner, men jag är inte förtjust i någon enskild”, har Kim sagt. ”Min fru är en hängiven kristen och kallar mig djävulen, men jag brukar svara att jag är ’en vän av Jesus’.”
Den blasfemiska attityden livar upp stämningen i den bitvis mollstämda Överträdelsen, men det är ingen film som skämtar bort sitt ämne. Drömlika inslag träder in och rent visuellt – med kontemplativa bilder på berg, gräs, grenar och andra naturelement – försöker filmen, likt huvudpersonen, förstå de buddhistiska abstraktionerna.
Läs mer: Kelley Dong, ”Transgressions in the Dark Age: The Films of Kim Ki-young and Lee Hwa-si”, i Cinema Scope nr. 75 (2018).
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Choi Bool-am, Park Byeong-ho, Jo Jae-seong, Lee Hwa-si, 1974, Sydkorea, 1 tim 50 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 2.35:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
1) Pagye publicerades ursprungligen som följetong i en tidskrift, och gavs i reviderad form ut som roman under titeln Sansani buseojin irm 1977. 2) Mer karriärmässigt logisk, och mer finstämd, är Chung Ji-youngs filmversion från 1991, Sansani buseojin ileumiyeo (internationellt känd som Beyond the Mountain).
Köttets löfte
Yukcheui yaksok Fredag 26 november 18.00 Bio Victor
Hetlevrat freudiansk mardrömsmelodram där två tågresenärer – en medelålders kvinnlig fånge, en ung kriminell man – inleder en romans med fatal slutdestination. Kim Ki-youngs kontroversiella film är en av hittills fyra nyinspelningar av Lee Man-hees numera förlorade filmklassiker.
Kim Ki-young var en flitig återanvändare av teman, med sina varianter av en handfull berättelser – exempelvis Hushållerskan-trilogin, inte så mycket en filmserie som ett original följt av två nyinspelningar. 1975 valde han för första och enda gången att uppdatera en annan regissörs verk: Lee Man-hees publik- och kritikerälskade Man chu (internationellt känd som Late Autumn) från 1966, en klassiker som i dag gått förlorad – en stillsam melodram där en kvinnlig mönsterfånge på permission, på väg med tåg för att besöka sin mors grav, förälskar sig i en ung kriminell man.
Av originalversionen finns bara vackra stillbilder och lyriska omdömen bevarade, men förutom Kims Köttets löfte finns även Saito Koichis japanska version från 1972, Kim Soo-yongs från 1982 och Kim Tae-yongs engelskspråkiga från 2010. Av dessa är, föga förvånande, Kim Ki-youngs variant den mest bisarra. I en text inför en filmfestivalvisning 2019 beskriver filmkritikern Darcy Paquet hur filmen ut spelas i det freudianska undermedvetnas rike och skildrar män som ”talar i nästan ofiltrerat uttryck för detet” och en hjältinna som blott ”försöker klamra sig fast vid psykisk överlevnad i en hotfull värld utan regler”. Filmvetaren Chris Berry har i sin tur beskrivit romansens utveckling som så hetsig att det angränsar till skrattretande, men där överdrifterna – särskilt kapningen och komprimeringen av den traditionella bröllopsceremonin – skildrar ”samhällsförändringars genomslag på traditionella värderingar”.
Kim Ki-young har jämfört sin egen film med originalet och versionen från 1982:
Man kan säga att Kim [Soo-yong] är en bildernas regissör och jag en dramatikens. […] Jag strävar efter att skapa en densitet bortom bildernas begränsningar. Det finns en begränsning i att endast söka bilder. Hela grejen kan bli ett vykort. Nyckeln är människan, livet, rörelsen.1
Visuellt spänstig romantik finns även i Kims berättelse, men driven av en mer våldsam lust, som tar sig uttryck i ett slags djurisk parningslek. Det fysiska spelet är så överordnat den melodramatiska motivationen att blixtförälskelsen blir som en elchockbehandling med narrativa stötar – en rå och rättfram ton som Köttets löfte delar med andra verk av Kim. Snarare än i någon gråzon, där kåthet övergår i kärlek och tjatsex i samtycke, utspelas romantiken i ett passionernas rödtonade inferno vars logik är helt verklighetsfrämmande.
Värt att påpeka är att Kim inte visar någon som helst sympati med sitt mansmonster, en egentligen rätt patetisk buse som – understruket av parets åldersskillnad – tycks lida av oidipuskomplex. Att kvinnans fångvakt, som ivrigt uppmuntrar affären, också är kvinna tyder även på en vilja att om inte kasta om könsrollerna så åtminstone osäkra dem.
1) Kim i Ki Jun-young, ”Interviews”, i Kim Hong-joon (red.), Kim Ki-young (2006).
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Choi Bool-am, Park Byeong-ho, Jo Jae-seong, 1975, Sydkorea, 1 tim 45 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 2.35:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
Kvinnornas ö
I-eo-do Torsdag 2 december 18.00 Bio Mauritz
När en skamfilad reklamare försöker rentvå sitt namn hör han talas om en ö styrd av kvinnliga dykare. Klimatförändringar, manslukerskor, tradition och modernitet möts under övernaturliga former i Kim Ki-youngs schamanska skräckmelodram.
En reklamare lånar friskt från lokala myter för att marknadsföra ett turisthotell. När han under en blöt PR-resa hamnar i konflikt med en journalist, som växt upp i trakterna och är kritisk mot exploateringen, börjar han förstå att öarna bär på många hemligheter. När journalisten dessutom dör i en mystisk olycka måste reklamaren djupdyka i en gåta full av spöken och sägner, kärlek och nekromanti.
Kim Ki-youngs film tar sig friheter med Yi Chong-juns förlaga. Förutom originaltitelns mytomspunna ö I-eo, där man tror att döda fiskares andar lever, lägger Kim till sin egen matriarkala skapelse Parang – en ö där könsrollerna kastats om och familjer försörjs av kvinnliga dykare. Bortom persongalleriets nät av intriger och återblickar är själva kärnan av egentligen rätt klassiskt genrestoff. I centrum står en utredning, där en modern människa tvingas ut i det traditionsbundet mystiska. Konflikten minner om den rurala skräck som var populär inom brittisk 1960- och 1970-talsfilm – inte minst Robin Hardys The Wicker Man från 1973.
Den kapitalistiska stadskärnan i Kvinnornas ö kontrasteras mot en plats där det inte görs skillnad mellan liv och död, dröm och verklighet. En plats hemsökt av vidskepelser och diffus temporalitet – vilket förstärks av filmens lediga relation till tidshopp och ellipser. ”Havet liknade en stor mur”, har Kim berättat om filmens visuella skepnad. Många bilder av havet togs med ett teleobjektiv med extrema zoommöjligheter. ”Mänskliga rollfigurer såg ut som blott rekvisita i havets vilda vågor.” Fotografen Jung Il-sung har beskrivit filmens utseende som bleknat, ”liknande en monokromatisk målning”. Tanken var att reflektera 1970-talets politiska läge då Sydkorea under generalen och presidenten Park Chung-hee blivit en militärdiktatur. ”Vi gör något i riktiga färger när tiderna blir bättre”, ska Kim ha sagt till sin fotograf.
Nog sprakar det ändå om filmens könskamp. Aldrig har Kim synliggjort statusskillnader mellan män och kvinnor så tydligt som i Kvinnornas ö, ett slags häxbrygd av feminism och misogyni som driver med både kvinnlig kyskhet och de konfuciansk-partriarkala ideal som var typiska för sydkoreansk 1970-talsfilm. Kim So-young, professor i filmvetenskap, beskriver hur filmen i stället för att betrakta traditionalism genom moderniteten skildrar ”historisk transformation och kulturell hybridisering som en alternativ modernitet”.
Denna alternativa värld, olik det mesta man sett eller vågat föreställa sig, är vad som gör Kvinnornas ö till ett så unikt resmål.
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Lee Hwa-shi, Kim Jeong-cheol, Choi Yun-seok, Kwon Mi-hye, 1977, Sydkorea, 1 tim 51 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 2.35:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
Rovdjur
Yukshik dongmul Torsdag 9 december 18.00 Bio Victor
Rått, rörigt och rapsodiskt när Kim Ki-young gör sin andra film baserad på en sann historia om en ynklig gift man som, i samråd med sin kontrollerande fru, börjar schemalägga tiden med sin instabila älskarinna. Ett kritiker- och publikfiasko som med tiden blivit en kultfavorit.
Somliga betraktar Rovdjur som dödsstöten för Kim Ki-youngs karriär. Filmen är en nyinspelning av regissören egen Chungyo (mer känd som Insect Woman) från 1972. Första versionens impotenta familjefar, vars liv får krydda av en destruktiv kärleksaffär, blir här rena rama mansbebisen. Ja, i så gott som bokstavlig bemärkelse – utrustad med nappflaska och haklapp.
En rätt naturlig vidareutveckling av det intresse för psykologi som slog rot hos Kim på 1960-talet, då han enligt egen utsago blev besatt av Freuds texter och teorier. Psykoanalysens fader menade ju trots allt att barndomen var roten till människans utveckling.
Den manliga huvudpersonen i Rovdjur är en både inkompetent och impotent förläggare som lever ihop med en framgångsrik kvinnlig mäklare. Livet piffas upp med potenshöjande verkningar när han träffar en ung barvärdinna. En affär inleds och upptäcks, men får överraskande nog fortsätta – med vissa krav. Fruns kontrollbehov ger sig tillkänna när hon börjar schemalägga mannens tid med älskarinnan: mellan lunch och midnatt får de ses, mellan natt och morgon gäller ”vanligt” familjeliv. Snart inser samtliga inblandade att det varken går att förhandla med, eller schemalägga, mänskliga begär. Särskilt inte när barn kommer in i bilden.
Kim dammar av ett kärt tema som etablerades redan i Hushållerskan: den borgerliga mannen som dras ner i helvetet av en arbetarklasskvinna. Likt Chungyo är Rovdjur inspirerad av en sann historia, om en gift biografägare som flyttade ihop med en kvinnlig universitetsstudent. I stället för att bryta upp paret bestämde mannens fru hur makens tid skulle delas upp mellan kvinnorna. Till slut blev älskarinnan tokig av ensamhet och dödade mannen.
Kims 1980-tal präglades av ekonomiska skulder, krympande budgetar, pressade inspelningsscheman och allt kyligare mottaganden. Själv sade han att han gjorde dessa filmer ”i hast, med självgycklande humör, för att inte bli vansinnig”. Väl utgivna på video började ett kultfölje växa kring skamfläckarna. En av beundrarna var Parasit-regissören Bong Joon-ho, en annan Oldboy – hämnden-regissören Park Chan-wook.
Kim förstod sig inte alls på uppskattningen. ”Varför? De filmerna är patetiska, och jag skäms över dem så mycket att jag inte ens vill prata om dem.” I nästa andetag berättar han om en festivalvisning i Thailand, där en medlem ur kungafamiljen lovordat Rovdjur och berättat att han oroväckande nog såg stora likheter med sitt eget äktenskapskrig.
Att filmen gjordes i motvind och av tvivelaktiga motiv märks på resultatet. Även jämfört med de impulsiva 1970-talsfilmerna är Rovdjur ovanligt rörig och rapsodisk, men ur detta uppstår även en omedvetet kongenial råhet. Det är en film som gör skäl för sin titel.
Regi: Kim Ki-young, medverkande: Kim Sung-kyum, Jeong Jae-soon, No Gyeong-sin, 1984, Sydkorea, 1 tim 47 min, koreanska, engelsk text, 35 mm, bildformat: 2.35:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Korean Film Archive.
Rovdjur (1984).
