Mötet Sara Meidell

SARA MEIDELL

Ålder 42 Familj Tre barn, 15, 18 och 19 år. Pojkvän. Arbete Kulturredaktör Västerbottens-Kuriren Fritid Löpning, skogen och kultur

Hur många kalorier är det i en oblat?

Kulturredaktör Sara Meidell blev sjuk i anorexi som barn och har brottats med ätstörningar sedan dess. Nu berättar hon sin historia i boken ”Ut ur min kropp”.

Text Malina Abrahamsson Foto Elin Berge och Per Landfors

”KRISTI KROPP FÖR DIG utgiven.” 14-åriga Sara Meidell tar emot oblaten och sväljer snabbt. Hon har våndats inför den här stunden, varit osäker på hur nattvarden ska bedömas ur kalorisynpunkt. Det pappersliknande brödet borde inte innehålla mer än fem kalorier, och knappt räknas som matintag, resonerar hon.

Hon är på konfirmationsläger i den ångermanländska skogen, får vara där under förutsättning att hon kan gå upp 500 gram i veckan. Åren innan lägret har Sara till stor del tillbringat i behandling på Örnsköldsviks barnklinik. Hon var åtta år när hon första gången tänkte på att hon ville försvinna ur sin kropp. Världen framstod som skrämmande och det verkade komplicerat att vara kvinna. Genom att sluta äta försökte Sara hejda tidens gång, och slippa bli vuxen. När hon var elva hade hon svält sig till 27 kilo, blev inlagd och sondmatad. – Egentligen behövde jag omvårdnad som ett spädbarn, men samtidigt hade jag en stark längtan ut i världen. Jag såg konfirmationslägret som en chans att träffa nytt folk, men självklart blev jag en kuf även där. Jag var ju fortfarande skelettliknande.

I DAG ÄR SARA Meidell kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren. I oktober kom hennes bok Ut ur min kropp där hon berättar ocensurerat om hur anorexin dominerat hennes liv. Första gången hon berättade om sina ätstörningar var i februari 2021. Det var något med februariljuset som med oväntad kraft slungade henne tillbaka till tiden då hon som 11-åring lades in på barnavdelningen. – Minnet var så starkt att jag satte mig ner vid älven, skrev och postade på Instagram. Fem minuter senare hade inlägget redan fått ett enormt gensvar. Jag blev lite skärrad.

Hade du berättat för någon innan?

– Nej, men många visste nog. Som barn var jag väldigt underviktig i perioder, och sådant sprider sig ju i en liten stad. Även under mitt vuxna liv har nog människor förstått, men det är ingenting jag har pratat om.

Ingen har frågat heller, men Sara säger att hon haft en stark drivkraft att hemlighålla sjukdomen för att skydda sina beteenden. Att hon till sist valde att berätta berodde mycket på den kärleksrelation som hon var i. Så länge hon hade den tryggheten och kärleken, kunde ingenting skada henne. – Men ytterst handlar det om att slippa ensamheten det innebär att svälta sig, slippa alla vanföreställningar som man skapar. För man beter sig väldigt märkligt i den här sjukdomen, säger Sara och ger ett exempel: – Vid olika arrangemang har jag alltid varit den första att sticka. Så fort maten

Senast jag…

... besökte en kyrka: Vid begravningsceremonin för min morfar Gustaf i Arnäs kyrka i Örnsköldsvik. En varm och vacker stund i en kyrka med många minnen.

... inte kunde lägga ifrån mig en bok: Vid läsningen av Vigdis Hjorths ”Om bara”, som nyss utkom på svenska. Gastkramande och väldigt välskrivet om en destruktiv relations spiral ner i katastrof. ... njöt av livet: Det gör jag väldigt ofta – jag kan övermannas av livsglädje och total närvaro av ganska vardagliga saker, som att gå och handla eller i stunder på jobbet när allt flyter. ... hade en låt på hjärnan: Sara Parkmans nya skiva är alldeles enastående, titellåten ”Eros, agape, philia” har jag haft med mig en tid nu, bara njutbart.

HÄR FINNS STÖD

Vårdguiden Sök på ätstörningar 1177.se Frisk & Fri Riksföreningen mot ätstörningar. SHEDO ideell förening som sprider kunskap om ätstörningar och självskadebeteende. plockats fram är jag borta och ingen fattar varför. Och i perioder har jag varit otillgänglig och sluten. Jag har inte gått att lita på.

Du skriver att du var tvungen att vara ensam för att orka svälta dig?

– Ja, det är ett självgödande system: när man svälter sig blir man oempatisk och orkar inte ta in andra människor. Det fungerar så rent biologiskt. Samtidigt skapar man en inre värld åt sig själv som man helt kan kontrollera och som man laddar med jättestor betydelse. Mitt sätt att ha mänskligt utbyte utan att behöva ha kontakt med andra har varit att uppleva kultur – litteratur, konst och teater, berättar Sara.

Efter instagraminlägget hörde en förläggare av sig och frågade om hon inte tänkt skriva en bok. Det hade hon inte, men när idén kom rann orden ur henne. Samtidigt genomlevde hon ett av sina värsta år, med en kris i relationen som skakade om hela livet. Skrivandet blev en sorts flykt; Sara skrev med en energi som hon kallar dödsföraktande, självcensuren var obefintlig. – I efterhand har jag tänkt: Kanske är det här det dummaste jag någonsin gör?

I SIN BOK DELAR Sara Meidell med sig av såväl journalanteckningar som reflektioner kring sexualitet och moderskap. Även om hon hade svårt med kvinnligheten, längtade hon efter att bli mamma och fick sitt första barn som 22-åring. Graviditeterna blev en sorts

Boken är utgiven på Norstedts förlag.

befrielse – kroppen blev ett kärl hon lånade ut till någon annan. Men så fort tredje barnet var ute och hon ammade bort sina graviditetskilon, drabbades hon av det där ruset som svälten skapar. Hon beskriver fallet som vackert, vilket har provocerat en del. – Jag vill inte glorifiera, men för att förstå sjukdomen måste man förstå att det finns goda skäl för en människa att svälta sig. För den människan upplevs det som vackert, och det är en stor förlust att lämna ifrån sig.

SARAS BARN HAR ALLTID vetat att deras mamma har problem med maten, även om hon aldrig sagt det rakt ut. I boken finns en scen när Sara och barnen är på semester på Sri Lanka. De är hembjudna till en familj och serveras mangojuice. När ingen ser sträcker sig äldsta dottern efter Saras juice och dricker upp den också. Sara skriver: “Min kraft är obefintlig nu, jag är ett inre utsmetat av skam och sorg över att barnen så intuitivt förstår hur de bör vara här”.

Att behöva uppträda konstigt inför barnen har varit den värsta smärtan, säger hon. När de var mindre och ville baka betydde det exempelvis att Sara var tvungen att lämna hemmet för att inte tvingas smaka. I stunden var det en befrielse att slippa äta den där muffinsen, men på kvällen var det outhärdligt. ”Vad håller jag på med?”

Efter Instagraminlägget sa Sara till barnen att hon skulle plocka bort det om de hade det minsta att invända. ”Du borde ha gjort det här mycket tidigare.” blev svaret.

I dagsläget har Sara normalvikt och ett okej ätande, säger hon, men medger att familjen fortfarande kan märka av skiftningar i hennes beteende. Efter en tung dag kan hon ha svårare att äta.

DET SOM HJÄLPT SARA är vännerna och en behandling som mera riktar in sig på ätstörningen som en beroendesjukdom. I terapin har hon förstått de kemiska aspekterna av beroende, insett att hon fick sin första ”fix” när hon började svälta sig. En av nycklarna till tillfrisknande är att inse att känslan som hon upplever i svälten också finns i det riktiga livet. Framför allt i relationen och tilliten till andra människor. – Om man behandlar känslorna som det egentligen handlar om – som perfektionism, övergivenhet och kontrollbehov – kommer symptomen också att klinga av. Jag har insett att det finns en annan frihet, än den jag hittills valt.

Sara Meidell fick ana det redan på konfirmationslägret. Även om det var utmanande att befinna sig i en grupp av tillresta ”Stockholmsungar och diplomatbarn” fann hon en fristad i andakterna i kyrkorummet. – Jag kände: Nu har jag en kontakt med något, det finns en nåd för mig också, jag behöver inte vara ensam, säger hon lite trevande. – Jag upplevde en stark frihet, det var ett nytt fält som gav vila och som påminde mig om att jag skulle kunna slippa det här lidandet en dag. En påminnelse om att jag var hållen.