KRÖNIKA - ELIN MORITZ

I alla tider har människor hälsat på varandra, en sed som syftar till att visa att man har något gemensamt. Innan coronapandemin reflekterade jag inte så ofta över hur vi hälsar, men det senaste året har ju det mesta satts på prov så varför inte vår vanliga hälsning?

ag själv är en människa som gärna kramar de jag känner och har någon relation till. Jag är också en sådan som drar till mig alla möjliga baciller vilket innebär att jag blir ofta förkyld. Från att ha minst en förkylning i månaden har det gått flera månader, under det senaste 1,5 året, utan att jag har varit förkyld. Det beror nog dels på att om jag har varit förkyld har jag tagit hand om mig bättre och vilat och sett till att bli ordentligt frisk innan jag går till jobbet eller träffar andra än min familj. På så sätt har jag inte gått omkring med småförkylningar hela tiden. Men jag tror att det har lika mycket att göra med att jag inte kramas nu. Utan närkontakt utsätts jag inte lika mycket för baciller och virus.

Det kanske är dags att förändra mitt beteende och bara krama mina nära och kära, helt enkelt för att hålla mig friskare. Det slog mig bara för ett tag sedan. När jag är på nätverksträffar, visningsresor och mässor kramar jag gärna de jag har haft kontakt med tidigare. Jag har tyckt att det känns bra och bygger vår relation. Och det känns ju inte lika bra att inte kunna hälsa ordentligt på folk just nu. Framför allt när vi ska säga hejdå. Då känns det så torftigt att bara vinka till varandra.

Många från andra länder säger att vi svenskar är så kalla och inte visar våra känslor. Men när jag tänker på det så kramas det hej vilt ändå i Sverige (inte under pandemin såklart). Ok, vi kindpussas inte lika mycket som de gör i många andra länder och det är okej med mig. Jag känner mig alltid bortkommen när det gäller kindpussar. Det känns så konstlat och jag vet aldrig vad som är rätt - är det en puss på varje kind eller hur gör man? Kanske för att jag inte är van, helt enkelt?

Undrar hur vi kommer att göra när pandemin lättar. Kommer vi att gå tillbaka till att göra som vi alltid gjort, för att vi är vanemänniskor? Eller tar vi chansen att ändra på något beteende när den chansen finns? Blir det vanligare med armbågshälsning eller uppfinner vi någon ny hälsning som känns bra men där ändå inte ansiktena kommer så nära varandra? Jag har ingen aning. Hur tänker du? När det blir tillåtet att komma närmare varandra igen så kommer jag att vara mer restriktiv med kramarna. Så träffar du mig och inte får någon kram så beror det inte på dig, det är bara jag som vill hålla mig frisk…

Elin Moritz har över 20 års erfarenhet från mötesbranschen och driver mötesnätverket och bokningsförmedlingen Skånska Möten.