kultur & nöje
söndag 10 juli 2011 HUFVUDSTADSBLADET
HUFVUDSTADSBLADET söndag 10 juli 2011
Recension Musik
MITTEN 23
Recension Musik
Viitasaari har gått vidare SAMTIDSMUSIK Musik i tiden Ensemble Machetes, Apartment House. Viitasaari 8.7.
Låtlistan • Satellite 15 ... The Final Frontier • El Dorado • 2 Minutes to Midnight • The Talisman • Coming Home • Dance of Death • The Trooper • The Wicker Man • Blood Brothers • When the Wild Wind Blows • The Evil That Men Do • Fear of the Dark • Iron Maiden
Man vet vad man får
Extranummer • The Number of the Beast • Hallowed Be Thy Name • Running Free
Publik: 35 000
Rock Iron Maiden Olympiastadion, Helsingfors 8.7.2011
■■Rymden. Hit men inte längre. Kanske var det så Iron Maiden tänkte när de skissade upp scenen för den pågående turnén. Man kan ana en Sigourney Weaver smyga omkring bland högtalarna till höger och en Alienfamilj lura bakom förstärkarna till vänster. Logiskt, egentligen. För det som började med storstadens smutsiga bakgator (Killers), fortsatte med psykvård (Piece of Mind) och sedan urartade i pyramider och världskrig (Powerslave och de flesta skivor som kommit efter det) måste sluta någonstans. Men till skillnad från Nasa, som nu meddelat att det inte blir några fler tur-returbiljetter till månen, är Bruce Dickinson san-
nolikt ute på ny världsturné 2013. Final Frontier är inte den allra sista utposten för Iron Maiden. Att resan varit lång – den startade 1975 – syns till exempel på T-tröjorna som finns till salu. De är lite trötta. Motivet med maskoten Eddie kan finnas bara i en viss mängd uppsättningar och nu har vi sett allt. Den vita med skalans samtliga färger orsakar slaganfall. Men också de går åt, tillsammans med flaggor, affischer, kaffemuggar och yllemössor. Och bra är det för det är inte längre musiken som hämtar bröd och smör till musikerns matbord utan krimskramset och spelningarna. Faktum är att inget annat rockband syns så stort i Helsingfors gatubild som Iron Maiden, och det är samma sak varje gång. Flera dagar innan konserten dyker de första långhåriga trol-
Hårda fans. Det här gänget tältade hela veckan utanför Olympiastadion. Lehtikuva
len med den gamla skolans svarta bandskjorta upp. ”Iron Maiden” står det på bröstet. Finländarna älskar Iron Maiden, har alltid gjort det. Det ömsesidiga kärleksförhållandet är dokumenterat i flera liveinspelningar, och bandet tar alltid en sväng via Finland. För tre somrar sedan bestod låtlistan av klassikerna. Nu dominerar nollnolltalet. Ur allsångsperspektiv är det sak samma. Kören är lika
■■Musik i tiden har utvecklats. Om festivalen ännu för två år sedan var något av en blandning av förra konstnärliga ledaren Tapio Tuomelas och nuvarande ledaren Perttu Haapanens visioner, har Haapanen i år kunnat förverkliga sina egna idéer i högre grad än tidigare. Bland annat har man fått besök av Kymi sinfonietta, tyska nymusikensemblen Mosaik och blockflöjtskvartetten Bravade, men framför allt har musikteatern fått en synligare plats. Tysken Hans Werner Henze (född 1926) strävar i sin estetik efter en kommunikativ, ”icke-pur” form av musik där känslorna, idéerna, historien, människorna och politiken har sin givna plats. Detta är sällsynt uppenbart i hans El Cimarrón (1970) som baserar sig på Miguel Barnets biografi om Esteban Montejos liv. Montejo växte upp som slav på sockerplantagen på 1800-talet, rymde, gömde sig i bergen, krigade mot spanjorerna och hann ännu se Fidel Castro komma till makten under sitt 104-åriga liv. Texten är skriven som ett antal episoder ur en roman och handlar om olika aspekter av livet på Kuba. Rommen och cigarrerna lyser med sin
Från 1970. Barytonen Jussi Lehtipuu är en stark scenisk uppenbarelse i Hans Werner Henzes ljudberättelse El Cimarrón. Ville Mattila
frånvaro, men kvinnorna, prästerna, det politiska förtrycket och hatet mot spanjorerna tangeras. Här finns starka politiska förtecken och ett socialistiskt budskap som inte går att ta miste på. Musikaliskt rör sig denna recital för fyra musiker någonstans i gränslandet mellan recitation och buller. Noise och skrapljud hörde kanske inte till 60- och 70-talets vokabulär, men i övrigt används alla möjliga spelsätt. Flöjten och gitarren är de enda instrumenten utanför den massiva
mäktig i Blood Bothers och Coming Home som i Fear Of The Dark och The Trooper. Det är lätt att tro basisten Steve Harris när han i en tidningsintervju säger att Iron Maiden lägger av innan bandet blir ett nytt Rolling Stones. Koreografin har fortfarande ett hisnande tempo. Vi ger det max tio år till, säger Harris, 55 år. På gitarristen Janick Gers kan man kanske ana hur det blir om tidsfristen inte
”... Inget annat rockband syns så stort i Helsingfors gatubild som Iron Maiden, och det är samma sak varje gång.”
håller. Hans tåtrippande är som från en scen i filmen om mystiska ugglor och hustomtar med mycket att röka. Nej tack. Det är över när det är över. Fullt ös till dess. Progginslagen i det nyare låtmaterialet är ett problem live om man tror forskningen och erfarenheterna som visat att en ölstinn publik är taggad på tre, fyra minuters bekanta explosioner. Men det gör man inte, det gör bandet inte. Och bra är det. När spänningen släpper efter den första kvarten sjunker även de krångligaste ackorden och melodierna in hur enkelt som helst. Värre är det då med kontrasten mellan de mångordiga texterna i exempelvis Dance of Death och avslutande Running Free. Om man nu orkar lyssna och fundera, alltså. Men Iron Maiden är nu en gång för alla inte ett band som sjunger om brudar och bärs. Folkfesten på Olympiastadion är över i god tid innan klockan klämtar midnatt. I vimlet tjuvlyssnar jag på många spontana recensioner. Ingen är missnöjd men inte heller supernöjd. Men man vet vad man får med Iron Maiden. Hög lägsta nivå. Tommy Pohjola 029 080 1366, tommy.pohjola@hbl.fi
Ångar på. Den här gången lyckades Bruce Dickinson inte riktigt lyfta det imaginära taket på Olympiastadion. Bilden är dock från spelningen i Moskva – Lehtikuva fick inte tillstånd att fotografera i Helsingfors. Vladimir Astapkovich
slagverksarsenalen. Jussi Lehtipuu (född 1977, yngre bror till Topi Lehtipuu) är en sceniskt och vokalt stark uppenbarelse i berättarrollen, medan Ensemble Manchetes övriga medlemmar, Gregor Schulenburg, Mislav Reži och José Garcia, trakterar slagverken hängivet. Resultatet är teatralt, improvisatoriskt och illustrativt. Fredagens andra konsert var en mera traditionell nymusikkonsert, där engelska Apartment House-ensemblen serverade sex stycken av sex olika kompositörer i Kapellet. Allt var inte fantastiskt, men Amnon Wolman och Tim Parkinson tycks ha kommit underfund med något eget. I Wolmans Dead End cirkulerar bat-
teridrivna leksaksbilar på golvet och producerar ett statiskt oljud med två toner, samtidigt som Andrew Sparling spelar improvisatoriskt på klarinett. Parkinsons Trio with objects bygger på en liknande idé om att balansera musik med oväsen. Här är det en stråktrio (Gordon Mackay, Reiad Chibah, Anton Lukoszevieze) som spelar falska, udda skalor upp och ner samtidigt som Sparling och Mark Knoop leker med fläktar eller plockar sandkorn ur en burk in i en annan. Den utdragna showen pågår i tjugo minuter. Det är förfärligt statiskt och lite minimalistiskt vrickat, men ändå på något sätt originellt. Wilhelm Kvist 029 080 1294, wilhelm.kvist@hbl.fi
Recension Musik
Eurojazz på amerikanska Jazz Jussi Paavola Paris Quintet JazzEspa, Esplanadscenen 8.7
En standardspelning. Men det är fortfarande krut i Iron Maiden. Så lugn, de är snart tillbaka. Bättre och vackrare.
Kulturchef Philip Teir kultur@hbl.fi, 029 0801 383
dagbok
Redaktör Eva Wörlund dagbok@hbl.fi, 044 7835 774
22 MITTEN
■■Internationellt jazzsamarbete börjar bli vardagsmat – man både gör skivor och spelningar över gränser. Jussi Paavola Paris Quintet avslutade den första veckan av JazzEspa med finessrik hardbopbaserad mainstreamjazz. Sommarens längsta festival som ordnas av Finlands jazzförbund fortsätter med konsert varje julivardag klockan 16. Saxofonisten Paavola har verkat i Frankrike med lokala och karibiska musiker. Det egna bandet är europeiskt med fransmännen Tony Paeleman, piano och Nicholas Moreaux, kontrabas. Trumslagaren Andreas Neubauer kommer från Tyskland medan kvintettens trumpetare är Janne Toivonen, bekant bland annat från bandet Reactor-5. Musikerna representerade den goda nivå man är van vid på våra scener och musiken lät varken finsk eller fransk – kanske europeisk men mest amerikansk. Paavola spelar, särskilt på
Svängande boprytmer. Jussi Paavola spelar jazz som fungerar utmärkt utomhus en solig sommareftermiddag. Otso Tiainen
tenorsax, med stilig aningen gammaldags mjuk ton och dito vibratobruk. Även i tonvalen hörs traditionen tydligt. Trumpetaren Toivonen gjorde ett kompetent jobb utan att dela med sig för mycket av sin personlighet. Pianisten Paeleman trivdes mest vid rhodespianot och är tydligen mycket van vid instrumentet som kräver ett lite annat handtag vad gäller ackord men som skapar fint sväng genom egenheter i dynamik och sostenuto. Bandet spelade material från den nyutkomna skivan Do It And Finish, med delvis annat manskap. Paavola
segrade år 2009 i den franska saxofontävlingen Saxetera och förstapris var en dag studiotid, under vilken skivan spelades in. Även om musiken stilmässigt går längs innötta spår från 50- och 60-talet är Paavolas stycken intressanta med sina välfungerande rytm- och taktskiften. Melodierna är tillgängligt dur/mollbaserade utan för många kryddor i form av uddare intervaller. Paavola håller i lyssnaren genom tilltalande tonföljder i stället för intrikata skalor. Det blir jazz som med sina svängande boprytmer fungerar utmärkt utomhus en solig sommareftermiddag. Oftast är det positivt och utåtriktat som i No Answer eller Five And Three, men titeln till den femtiotalistiska balladen Loneliness And Me säger allt – introspektion i
moll men med eftertryck. Musiken kan växla mellan tretakt och femtakt eller går från vals till tangolik beat, som i det utmärkta stycket Traces From Different Places. Låten är ett välsytt lapptäcke av olika stilinfluenser som är sammanlänkade på ett naturligt och smidigt sätt. Fina, ovanligare klangfärger bjöds även från Espens scen. I Pionivalssi spelade rhodespianot unisona linjer med flöjt och elegant ensemblesound med flygelhorn som tredje komponent. Förutom eget material hördes även Tin Tin Deo och Wayne Shorters Yes Or No. Jussi Paavola Paris Quintet uppträder vid Pori Jazz den 11 och 12 juli. Jan-Erik Holmberg kultur@hbl.fi
Följ med oss på Kryssning till St. Petersburg 29.9– 3.10.2011 med St.Peter Lines m/s ”Princess Maria, 2 nätter på båten i Adubbelhytt, 2 nätter på hotell Sokos Vasilievsky. Pris 680 € inkl. hela paketet (mat, guidningar och inträden). Förf. och anmälan (senast 22.8.) till Marina Calander tfn 050 309 7373. Betalning till konto FI78 8000 1901 3967 55, ref. 12454. Senast 24.8.2011. Esbo arbis sv. kamratförening rf.