Biblis 59

Biblis 59

Biblis 59

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2012 sek 125

isbn 978-91-7000-298-4

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBQeq5j 02 0044

9 789170 002984

Biblis nummer 59 hösten 2012 r edak törer ingrid svensson ( tjl ) och ulf jacobsen

4

Litografen Sven August Peterson och hans son. Några anteckningar kring en oljemålning och ett stentryckt Linnéporträtt Gunnel Hedberg

27

Att sprida stoffet för alla vindar. Astrid Lindgren, filmen och mediernas mångfald Mats Rohdin

42

Christer Jonson

62

Rösten ur landsflykten

66

En resa som var färdens mål. Om Idun och den borgerliga offentligheten Anders Björnsson

71

Nyheter & Noterat

80

Föreningen Biblis

Lars Krumlinde

Framsida R. B. Kitaj, Unpacking my Library,1990–1991 / © R. B. Kitaj Estate Baksida Idun 150 år: En jubileumsantologi (2012)

Biblis59 Content.indd 1

2012-10-30 16.36

3

gunnel hedberg

Litografen Sven August Peterson och hans son Några anteckningar kring en oljemålning och ett stentryckt Linnéporträtt

H

ugo Birgers Vernissagefrukost hos Ledoyen1 målad i konstens huvudstad Paris år 1885/1886 har sagts vara ”den klassiska skildringen av de skandinaviska konstnärernas glada pariserliv”.2 Det är en 182 × 260 cm stor olje­ målning, som nu finns i Göteborgs konst­museum.

Det är en framställning av en alldeles bestämd händelse: konstnärernas sammanstrålande på den ytterst fashionabla restaurang, som krögaren Pierre Doyen en gång startat på Carré ChampsElysées. Restaurangen finns alltjämt kvar. Den är idag Paris äldsta restaurang, startad under Fran­ ska revolutionen 1792, ombyggd under julirevolu­ tionen 1848 och när de skandinaviska konstnärer­ na gästar år 1886 är glasverandan hyper­modernt inredd med Thonet-stolar. Restaurangen listas idag bland världsberömda restauranger.

Det var förstås inte något av våra konstnärers vanliga ställen, som tidigare varit främst ”Hör­ nan” (Restaurant des Lilas vid hörnet Boulevard de Clichy och Rue des Martyrs i Montmartre) in­ nan den revs 1885. Restauratören där, Jules Sebaud, tillämpade ett i tiden utsträckt kreditsystem, som räddade överlevnaden för fattiga konstnärer.3 Dessutom påminde huset om rucklet Hammerska ladan i Stockholm.4 Nu fick det istället bli som oftast Erimitaget (Café l’Erimitage), nära Place Pi­ galle, som blev samlingsplatsen efter middagen.5 Föregående uppslag: Hugo Birger, Frukosten hos Ledoyen, 1886. Olja på duk. 182 × 260 cm. Fürstenbergska galleriet, Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou, Göteborgs konstmuseum.

4

Samlingen på målningen är tänkt att skildra det tillfälle då deras konstverk hade fått sin sista finish, fernissningen, dagen före den första egent­ liga utställningsdagen på årets stora konsthän­ delse i det närliggande jättepalatset Salongen (Grand Palais des Beaux-Arts). Detta konstpalats hade uppförts på samma tomt som industri­ palatset till världsutställningen i Paris 1867 och dit hade de årliga konstutställningarna flyttats från Louvren. (Till fernissningsdagen såldes särskilda biljetter, så den blev den faktiska öpp­ ningsdagen med besök av bland andra presiden­ ten; dessa biljetter avskaffades 1888.6) Men nu var det den 1 maj 1886.7 Man gjorde som sina franska kollegor, som skymtar i bakgrunden; man firade vernissagedagen hos Ledoyen.

Det är en stund fylld av glädje för avslutat konstverk och samtidigt fylld av förhoppningar om försäljning och kanske utmärkelse. Man kunde få första, andra eller tredje klassens medalj eller omnämnande. Eller bli utan! Många gånger hade svenska konstnärer hoppats för­gäves. Alfred Wahlbergs medalj på Salongen 1870 för Landskap i månsken innebar för honom avstampet för en mycket framgångsrik konstnärsbana på fransk botten.8 Den förste svensken, som fick medalj av första klassen, var Nils Forsberg 1888 för En hjältes död,9 men också Forsberg hade fått uppleva att bli refuserad (1877).10 Utfallet av utställningsjuryns och publikens reaktioner skulle kanske få livsav­ görande betydelse för flera av dem, som ställde ut. Konkurrensen om en plats på Salongen var stor. 1876 lämnades bortåt 8 000 arbeten in, var­ av cirka 5 000 inte kom med. (Tavlorna hängdes

tätt över varandra och täckte nästan hela väggen; inte som vanligen sker nu i en lång rad.) En del av dessa bortvalda verk kunde få en andra chans på De refuserades salong.11 Paris var konstens huvudstad i världen. Otroligt mycket hade hänt under det gångna halvseklet inom alla områden – litteratur, konst, teknik och vetenskap. Levnadsförhållanden ändrades för miljontals människor i Europa med den an­ stormande industrialiseringen. Bara tre år före Salongen 1886, bars en av de stora banbrytarna inom den moderna konsten – Edouard Manet – till graven, 51 år gammal, av bland andra Claude Monet, Emile Zola och Henri Fantin Latour.

Högt värderat i Paris på 1880-talet var ett be­ rättande måleri i ljusa färger, den s.k. franska salongsstilen. Göteborgs konstmuseum har i An­ ders Zorns utomordentligt fina skildring av det Fürstenbergska hemmet i Göteborg, ett utskott på samma träd.

Hugo Birger var den svenske konstnär som mest framgångsrikt sög upp den eleganta, franska sa­ longsstilen i sitt måleri. Denna enastående doku­ mentärmålning var Birgers sista kraftansträngning innan tuberkulosen i förtid ändade hans liv.12

Hugo Birger kom till Paris 1877 med hjälp av privata medel, året före den stora världsutställ­ ningen. Han hade då lämnat Konstakademien med kunglig medalj,13 men det var i Frankrike, som han, inspirerad av Ernst Josephson, började utvecklas som kolorist.14 Han debuterade på Sa­ longen i Paris redan 1879 med en gårdsbild från Barbizon utanför Paris.15 Han tog starkt intryck av den franske landskapsmålaren Ernest Duez.16 Året därpå, 1880, kom han med sitt egentliga debutarbete: ett genremåleri, Toaletten, där en ung parisiska får sitt hår tillrättalagt hos frisö­ ren.17 Här hade Birger lärt sig den franska stilen.

När målningen 1881 ställdes ut i Stockholm, mot­ togs den emellertid med viss olust;18 i Göteborg däremot med stor förtjusning. Den inköptes av grosshandlaren James Dickson.19 Detta blandade mottagande beror på att den konst som presen­ terades var så ny för publiken. Det var i Paris på 1880-talet som ”den första fasen rullades upp i vår genombrottskonst”.20 Publiken i Sverige måste hinna vänja sig. Nytt var inte minst den s. k. pleinair­ismen – friluftsmåleriet, att man lämna­

de ateljén för att måla av landskapet direkt i det fria, även om målningen i allmänhet avslutades i studion.

Birger återkom sedan på flera Salongen-utställ­ ningar.

Birger påbörjade målningen Frukosten hos Ledoyen i Paris strax före jul samma år (1885) som en konstrevolution ägde rum i Sverige; unga konst­ närer i Paris (däribland Birger) och i London skrev en begäran till sin gamla skola, Konstaka­ demien, om att stadgarna borde revideras. Den­ na begäran slog ner som en bomb på akademiens styrelsebord i mars 1885. Det var en begäran som i ideologisk hetta liknar ungdomsrevolterna i spå­ ren efter 1968: lärarna skulle väljas av eleverna, och verka på en begränsad tid (3 år), direktören, de omoderna titlarna och uniformerna skulle bort, undervisningen skulle förändras. (Antik­ skolan skulle bort på samma sätt som den 1878 avskaffade Principskolan.)

Konstakademien i Sverige hade fortplantat en viss doktrin hur konstutbildning skulle bedrivas: formstudiet prioriterades, man tecknade efter antika skulpturer eller efter levande (manlig) modell, men man försummade att vårda den tek­ niska handledningen. Lektioner i målning fanns inte på schemat. Den framväxande generationen tyckte att det var just denna handledning, de allra bäst behövde. Inte minst var det en erfaren­ het de gjorde i kontakten med franska kollegor.

Säkerligen var konstnärernas krav ytterligare in­ spirerade av vad man förnummit från Paris. Där hade oberoende avantgarde-artister som Odilon Redon, Paul Signac och Georges Seurat 1884 star­ tat en utställningsförening, Independisterna, som fått en enorm framgång med sina utställningar.

När kraven, som skickades till akademien, avvisades var den bittra striden ett faktum. De unga konstnärerna stiftade i protest Konstnärsförbundet. I grunden handlade det om utställnings­ möjligheterna och därmed möjligheten att leva på sin konst också för de konstnärer som hade en annan konstuppfattning än den traditionel­ la. ”Det är ett allvarligt arbete, om man vill bli konstnär, ock icke nöja sig med krämarekonst, svårare för varje dag”, skrev en av centralfigurer­ na i kamratkretsen och då den ledande opponen­ ten, Ernst Josephson, 1884. Konstakademien hade på tolv år bara ordnat en enda konstutställning.21

5

Konstlivet hade gått i stå i Sverige. Det pyrande missnöjet bland konstnärerna, exploderade nu.

Konstnärsförbundarna hyrde Th. Blanchs salong i Stockholm våren 1885 och gjorde en samlings­ utställning under titeln Från Seinens strand. Den illustrerade katalogen, tryckt hos Centraltrycke­ riets fotokemigrafiska anstalt var ”första gången i Sverige de moderna reproduktionssätten [foto­ typi och autotypi] fått praktiskt tillämpning”.22 (Tryckmetoderna valdes p.g.a. den stora bråd­ skan.) När konstnärsförbundarna återkom med en utställning året därpå, så var ”måleri modet för dagen”.23 Detta nymornade intresse för må­ leri ledde också till att konstföreningarna Konstföreningen och Föreningen för nordisk konst slogs ihop 1886.24 Hugo Birger tackade nej till att göra en inte­ riörbild från det Fürstenbergska hemmet för sin meccenat Pontus Fürstenberg, för att kunna måla sin vernissagebild. Uppdraget att för 400 kr måla interiören gick istället Carl Larsson.25 (Han fick 800 kr när akvarellen var färdig.)26 Fürsten­ berg stödde generöst med ett månatligt bidrag, så att Birger skulle få arbetsro. Pontus Fürstenberg hade själv med hustru deltagit i 1884 års firande hos Ledoyen.27 Birger hyrde en fin våning, – valet avgjordes av att trapporna upp till femte våningen var belagda med tjocka mattor, som skulle göra det lättare för fadern, med sina dåliga ben, att kunna krypa upp och hasa sig ner. Hugo Birger hyrde en ateljé på Rue Martin nr 5, i närheten av både bostadsvå­ ningen och Ledoyen, Efter fyra månaders arbete avslutades Frukosten hos Ledoyen 1886 och ställdes ut på Salongen. De första skisserna hade gjorts på plats i restaurangen, sedan lånades en mängd rekvisita därifrån till ateljén, dit modellerna fick komma en efter en. Birger ställde till med en stor fest i ateljén, för att glas och bestick på borden skulle få den rätta placeringen och foton togs, som hjälpte honom arrangera figurerna i trovär­ digt samband.28 Ateljén liknade i mycket restau­ rangens glasverenda. Birger arbetade intensivt in i det sista, innan målningen kunde hängas upp på Salongen. Han var då dödssjuk i galopperande lungsot och dog året därpå, veckan före midsom­ mar 1887, bara 33 år gammal.

Kanske säger denna hyllning till kamratlivet i Paris också något om Birger själv; han sägs ha haft ett ljust och lätt sinnelag, snarast bohemisk, ”det

6

glada överdådets man”, säger hans biograf Sixten Strömbom. Birger var en mycket omtyckt person i vänkretsen. Han lade gärna ett gott ord för sina kamrater.29 Carl Larsson mindes med tacksam­ het Hugo, som den bland akademiens trettiotal elever, som gav honom det stöd och den styrsel han behövde under åren på Konstakademien.30 Larsson, Birger, Carl Skånberg, Rudolf Widing och Ferdinand Stoopendahl var det kamratgäng som hängde ihop under akademiåren.31 Kanske har det uppväxten med faderns handikapp, som gjorde att Birger hade förmåga till medkänsla med sämre lottade.

Larsson skrev om Hugo de åren: Men för att återgå till talet om min autodidaktbild­ ning, så blev umgänget med de mera bildade kam­ raterna i Akademien, som jämnade luckorna i detta avseende mellan oss, och då tänker jag närmast på Hugo Birger, denne härlige gosse, god som gull, ehuru en typisk slarver, begåvad och munter, en hjältenatur och storvulen i hela sitt tänkande – om inte precis görandet. Här fanns överklass och under­ klass om varann, och det gick utmärkt: vi behövde varandra. Han hjälpte mig till förmågan att ordna begreppen och att uttrycka mig med reda och klar­ het, och jag sög i mig, så mycket jag förmådde och räknades snart som jämbördig bland dessa präktiga kamrater, hederspojkar.32

Dessa vernissagefrukostar hos Ledoyen upphör­ de för svenskarnas del, när kamratkretsen i Paris skingrades omkring 1889.33 Några var då döda eller drabbade av obotlig sjukdom, andra hade återvänt till Sverige.

På Salongen skulle Birgers målning inte få den uppmärksamhet, som han själv och kamraterna hade hoppats på. Kanske berodde detta delvis på den fick en dålig hängning, högt upp över en dörr.34 Av de franska konkurrenternas verk, som presenteras i en bildsammanställning av 40 verk från utställningen, så förefaller en stor del av dessa höra hemma i det dekadenta 80-talsmåle­ riet, påverkade av tidens ledande litterära ström­ ning, symbolismen, där sofistikerad suggestion och affekterat raffinemang tycktes vara ledstjär­ norna. Spännvidden i konstlivet i Paris under 1800-talets andra hälft var mycket stor: historie­ måleri och salongskonst; utmanande naturalism/ realism) avlöst av skir impressionism.

Konstnären Hugo Birger som landsknekt målad av Ernst Josephson i Paris 1879. Olja på träpannå. 92 × 72 cm. Nationalmuseum. Stockholm. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum.

7

Bättre gick det när Frukosten hos Ledoyen visa­ des i Göteborg på utställningen vid Valands öppnande i augusti 1886 respektive Konstnärs­ förbundets första utställning, som ägde rum på Blanchs konstsalong i Stockholm35 oktober–no­ vember samma år, – även om hårda ord fälldes, ”fotografiskt vulgär och ur artistisk synpunkt ointressant”, sade Nya Dagligt Allehandas kritiker om ”Frukosten”.36 Men Birgers måleri uppskatta­ des av en stor publik.37 Utställningen på Valand i Göteborg blev samtidigt ”den moderna konstens genombrott i Sverige”.38 I resten av Sverige spreds kännedom om tavlan bland annat genom att den tecknats av både i Ny Illustrerad Tidning och Svenska Illustrerade Familj-Journalen.39 Nationalmuseum köpte inte målningen, som man hoppats. Målningen som beskrivits som ”epokens mest livfulla och spirituella skildring i denna art av en svensk målare”.40 Kan det ha varit priset? Birger begärde 8 000 kr41 för målningen.42 Eller vågade man inte för kritiken? Istället för­ värvades den av Pontus Fürstenberg och kom att ingå i hans stora donation till Göteborgs muse­ um, dit den kom efter Birgers död.

Målningen är ingen återgivning av en verklig händelse. Det är en tänkt vernissagefrukost. Så det är inte säkert att alla personerna på målning­ en verkligen var med på frukosten 1886. Ernst Josepson till exempel var inte med hos Ledoyen, eftersom han blev refuserad på Salongen det året.

(Han gick istället med tyska målarinnan och li­ tografen Helene Breslau till Gyllene lejonet (Lion d’or) vid Place Blanche).43 Men på Birgers mål­ ning finns han med. Omvänt kan personer ha varit närvarande 1886, men inte kommit med på målningen. Kapten Boye, adjutant hos generalgu­ venören i Finland, exempelvis brukade troget fin­ nas med bland konstnärernas alla samkväm, och hans porträtt målades provisoriskt först in mellan Josepson och Carl Larsson. På Salongen fanns han med i målningen, men när målningen skulle ställas ut hos Konstnärsförbundet i Stockholm ersattes hans porträtt i sista stund – i själva utställ­ ningslokalen – av Georg Paulis.44 På tidiga avbild­ ningar av Frukosten i Ledoyen syns Boyes bild.45 På vernissagefrukosten brukade den eller de som fått framgång på Salongen hyllas. Birger har i sin målning utsett finske skulptören Ville Vallgren att äras. Levet utropas av journalisten ”Spada”, uppflugen på en stol.46

8

Två centralfigurer i målningen Centralfiguren i förgrunden av målningen är dock inte någon av dessa pariskonstnärer; det är sin egen far, som Hugo Birger gett den mest framträdande platsen i Frukosten hos Ledoyen. Fa­ dern är en man i ståtligt, välvårdat vitt tveskägg – ursprungligen rödblont – och stora mustascher.

Han har rest sig från sin stol för att servera cham­ pange åt sin bordsdam, Allan Österlinds fransk­ födda fru Eugénie,47 född Carré, medan Öster­ lind själv i getskägg och sin favoritpose, cigarett i handen, ser på.48 Fadern har rest sig med viss möda kan man tänka, eftersom han har svårt att gå – kryckan, som vilar mot hans vänstra arm, skvallrar om detta. Han ser kanske äldre ut än han verkligen är: 59 år gammal.

Den andra centralfiguren är Hugo Birgers spanskfödda hustru, Mathilda Birger, född Ga­ dea, som sitter med armen tryggt vilande över stolsryggen och tittar rakt på åskådaren. Paret Birger hade gift sig 1882 i Gibraltar.49 Birger hade redan gjort hustrun till huvudmotiv i flera träd­ gårds- och blommotiv.50 Också i målningen Damer och kavaljerer på stranden (Malaga 1883) fick hon vila med armen över stolsryggen på samma sätt, medan hennes kavaljer, Hugo Birger själv ut­ klädd till spanjor, tittar ut över havet.51 I Frukost under ferian i Granada, 1883, har hon samma ställ­ ning, när hon matar en påfågel, sittande bredvid sin man. Och nog är det hustrun som sitter mo­ dell på Birgers litterära målning De landsflyktiga, 1884, också här med armen över stolsryggen.

Troligen är det Birger som finns vänd från hen­ ne. ”Figurerna äro ur den finaste och elegantaste världen, […]” skrev Birger till Fürstenberg.52 Ge­ org Nordensvan tror att figurerna i förgrunden på Frukosten har hamnat där, därför att Birger hade lättare tillgång till dem som modeller: Förgrunden upptages av en del herrar och damer, som hade mera gott om tid att stå modell, än vad som kunde begäras av kamraterna.

Det kanske var så, men de finns där också därför att två av dem i förgrunden är de viktigaste perso­ nerna i Birgers liv: fadern och hustrun.

På den orienteringsskiss (”outline”) över vilka som finns på målningen, som Birger lämnat, skri­ ver han att damen med armen över stolen är ”en franska”. Hans hustru (en spanjorska) satt alltså

modell, men skulle föreställa en dam i allmän­ het. (Birger hade pikats för att han alltför ofta lät hustrun förekomma som modell på sina mål­ ningar.)53 Istället har Birger på orienteringsskis­ sen54 pekat ut damen som sitter framför honom i en rak linje mellan honom själv och fadern – som hustrun. Mathilde Birger finns alltså på mål­ ningen i dubbel upplaga. Härav förvirringen att två olika damer på målningen har utpekats som hustrun.

Konstnären till Frukosten hos Ledoyen, Hugo Birger Peterson (1854–1887), som han hette från början, var son till litografen Sven August Peter­ son. Som artistnamn antog sonen, på inrådan av en Barck, som stöttat honom,55 namnet Hugo Birger.56 Konstnären finns själv med i målning­ en, mannen stående i bakgrunden till vänster, som sträcker upp handen med lyftat glas; armen skymmer delvis Alfred Wahlbergs cylinderhatt.

Det är den begåvade svensk-finske målaren Al­ bert Edelfelt (1854–1905) – jämngammal med Bir­ ger – som har målat Hugo Birger.

SV E N AUG UST PETERSON Fadern, Sven August Peterson föddes, enligt egen uppgift och mantalslängdernas, den 4 mars 1827 i Östra Herrestads församling i Kristianstad län i Skåne.57 Han gick på läroverket i Ystad – Ystads lärdomsskola – åren 1836–1845, vilket vittnar om att han kommit från en borgerlig, relativt välbär­ gad familj. Han var då, enligt betygsjournalen bosatt i Ystad. Faderns yrke anges i betygskatalo­ gen vara skrivarens.58 Skolgången avslutades den 30 augusti 1845 för att han skulle ägna sig åt han­ del59 och resa till Stockholm. Betygen i läroverket är under alla år oftast medelmåttiga, med några år och ämnen som sticker ut med goda betyg.

I betygsjournalen kallas han till en början för Sven Petersson (1836–1840), sedan S. A. Pet­ tersson vårterminen 1841 och August Pettersson höstterminen 1841–vårterminen 1843, S. Petters­ son höstterminen 1843, och slutligen S. A. Pet­ tersson, 1844–vårterminen 1845. Det går därför inte med säkerhet säga vilket, som egentligen var hans tilltalsnamn. Kanske var det båda. I privata brev skrivna 1887–1889 undertecknar han ”S. A. Peterson”.60 1844 var S. A. Peterson sjukfrånvarande från

lärdomsskolan i 10 veckor på vårterminen och 3 veckor på höstterminen. Bortovaron har troligen berott på den ”höftsjuka” han fått (troligen höft­ ledstuberkulos, som vanligen drabbade redan i barnaåren). Livet igenom tvingade sjukdomen honom att använda käpp och krycka. Han tycks också ha burit sina ständiga smärtor med visst jämnmod, trots en viss lynnighet.61 Att han hade svårigheter att gå, vittnar de öknamn han fick i barndomen, Hoppetossan, Trähoppan eller Gräshoppan.62 Han valde ett stillastittande arbete.63 Troligen började han i ett stentryckeri ganska om­ gående efter att ha kommit till Stockholm.64 Up­ penbarligen fanns det en uppfattning i tiden att litografens yrke var lämpligt för vissa handikapp.

(Johan Lindholm hade 1845 en stentryckareelev, som beskrivs som ofärdig.65 Tidningen Kalmar publicerade 1893 en novell, där en puckelryggig litograf förekommer.)66 Lämpligt nog fanns äm­ net ”Kalligrafi” på lärdomsskolans schema.

Han [Sven August Peterson], sägs det, litogra­ ferade aktiebrev,67 mönsterbilder och blanketter!

Men det var inte det enda han litograferade. På målningen har Hugo Birger illustrerat faderns yrke genom att på bordet framför honom placera en uppslagen bok med litograferade färgillustra­ tioner. Förmodligen har Sven August Peterson själv litograferat dessa bilder. Eftersom han just har visat sina bordsgrannar dem, kan vi antaga att han också var stolt över resultatet. Så inne­ håller Birgers målning också en hyllning till en reproduktionskonst, som just vid den här tiden hade gjort stora landvinningar inom färgåtergiv­ ningen: litografien. (På stora bordet bakom ligger den tidskrift som kom ut i samband med Salong­ en, tidskriften Le Salon.)

Enligt Sixten Strömbom, som skrivet något om Sven August Peterson i samband med mo­ nografin över sonen, så beredde arbetet inte den trygga utkomst, som Peterson trott, varför han 1851 för några år istället tog tjänst som kontors­ skrivare i Stockholms kammarkontor (stadens ekonomiförvaltning).68 Hushållet bestod, för­ utom av far och son, av hustrun Charlotta Maria Eugenia Rundqvist, skräddaredotter från Hel­ singborg, född 1832. Ännu 1855, står Sven August Peterson antecknad som e.o. kontorsskrivare.69 Sonen Hugo Birger föddes i januari 1854 i hem­ met på Kungsholmsbrogatan 28. En av faddrarna vid dopet den 4 februari 1854 var artisten Svante

9

Hallbeck (1826–1897), en av initiativtagarna till Ny Illustrerad Tidning.70 Hustrun dog 1856 efter drygt två års äkten­ skap. Som sammanhållande kraft i hemmet ryckte svärmodern in (Brita Charlotta Elisabeth Rundqvist, född Hallgren, den 3 mars 1807). Då hade Sven August Peterson återgått till sitt gamla yrke.71 Han kallar sig först stentryckeriarbetare, sedan (1859) litograf.72 Möjligen var han anställd hos Salmsons stentryckeri. I hustruns bouppteck­ ning av den 18 april 1857 står upptaget en skuld till Salmson om 200 riksdaler, motsvarande cirka 15 000 kr i 2009 års penningvärde, räknat efter riksdaler banco.73 Förskrifter I bibliotek och arkiv finns inte mycket bevarat, signerat S. A. Peterson. 1855 kan noteras att Peter­ son har litograferat 1½ ark mönster för Salmson på bokhandlare P.A. Huldbergs uppdrag Julklapp för Damer, innehållande möster och alphabeter för näsduksbroderier.74 För förlagsbokhandlaren P. A. Huldberg framställde Peterson flera s.k. förskrif­ ter, det vill säga mönster, förlagor eller modeller att öva skrivning efter; en 24-bladig förskrift i tvär oktav, Skönskrifvaren 1858,75 Nyaste förskrifter för svenska ungdomen,76Nyaste förskrifter för svenska ungdomen med tillägg af tysk stil.77 Bokhandlaren Gumpert i Göteborg beställde 1858 en förskrift utförd i stengravyr: Stilar för textning: Ny förskrift för gravörer, textare, skönskrivare och målare.78 1859 stengraverade S. A. Peterson Förskrifter för Sveriges skolungdom med särskilt afseende på folkskolan, en förskrift av gravören C. S. Vennersten, 12 blad i tvär oktav, som trycktes hos A. J. Salm­ son. 1861 graverade han Vennerstens 44 blad i tvär oktav Förskrifter i större, medelstor och mindre engelsk skönstil. (Börjar: ”Aflägg onda vanor”), som Vennersten tillägnat prinsessan Lovisa Josephina Eugenia.

Sigfrid Flodin beställde för sitt förlag grave­ ring hos Salmsons av P. L. Hoffmans engelska och tyska förskrifter, vilka graverades av S. A. Peterson.

Flodin gav ut ett par ytterligare förskrifter, som det är möjligt att Peterson också var upphovsman till.79 Under pseudonymen G. Sallinger litografera­ de S. A. Peterson 12 blad i tvär oktav för Förskrifter för skolan och hemmet, vilken kom ut i tre upp­

10

Hugo Birgers porträtt 1886, målat av Albert Edelfelt. Detalj ur Hugo Birgers målning Frukosten hos Ledoyen, 1886. Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou, Göteborgs konstmuseum.

lagor åren 1857–1861, tryckta hos Salmsons sten­ tryckeri på uppdrag av F. Svanström.80 Pseudonymen L. Raab använde S. A Peterson för en förskrift, som samtidigt var en ordspråks­ samling, kompilerad av P. G. Berg: Förskrifter för skolungdom. (Börjar med ”Arbete gifver bröd”].

Berg tryckte omslaget och de 12 litograferade bla­ den i tvär oktav trycktes också de på Salmsons stentryckeri. Försäljnngen skedde via Bokför­ lagsbyrån.81 Att dessa skrifter gavs ut under olika pseudonymer har säkerligen samband med att man ville öka avsättningen inom den populära förskriftsgenren. Överallt i näringsliv och för­ valtning behövdes folk som kunde skriva vackert.

I november 1860 undertecknar Peterson tillsam­ mans med en annan litograf ett intyg för Herman Seedorff och dennes tillkommande maka, Caro­ lina Fredrika Salmson, en försäkran om hinders­ löshet för äktenskap. Bruden var dotter till Axel Jacob Salmson, som drev stentryckeriet.82 De färglitografier, som Hugo Birger ger antydan om i målningen Frukosten hos Ledoyen, har sannolikt Peterson lärt sig litografera hos Salmsons. Salm­

sons stentryckeri var då det tryckeri i Sverige, som hunnit längst i denna teknik.83 Salmsons övertogs vid konkursen 1862 av först av J. H. Seedorffs sten­ tryckeri, det vill säga den tidigare nämnde brud­ gummen Herman Seedorff, under firmanamnet f.d. Salmsonska tryckeriet, registrerat 24 maj 1862,84 sedan, från den1 januari 1863, av porträtt­ litografen, stentryckaren och musikförläggaren Abraham Lundquist (1817–1892) i kompanjon­ skap med antikvariatsbokhandlaren O. Henrik Klemming (1825–1887) under firmanamnet Abr. Lundquist & C:o, och slutligen återigen av See­ dorff, från den 1 juli 1871, i förening med Wilhelm Schlachter (1832–1908), Schlachter & Seedorff. 1866 återfinns Herman Seedorff således som anställd hos Abraham Lundquist & Companie, f. d. Salm­ sonska stentryckeriet (not- och stentryckeri) på samma adress, Malmskillnadsgatan 25.

behov efterfrågades. Här hade stentryckerierna ett försprång framför typtryckerierna, i det att de kunde fritt utforma sina alster. Typtryckerierna tog på 1870- och 80-talen, även inpå 1890-talet, efter litograferade trycksaker och producerade alster i vad som kallats ”monumental ornamen­ tik”,90 överlastade trycksaker som ett ”klunke­ hjem”. Annonsökningen medförde ökade pre­ stationskrav i tryckerierna. Den första rotations­ pressen kom till Sverige 1881 (en König & Bauer, som ersatte den gamla dubbla cylinderpressen från Eickhoffs hos annonstidningen Stockholms Dagblad). På 1890-talets mitt avlöstes den monu­ mentala ornamentiken av en ny smakriktning: allt skulle nu ha böjda linjer – något som var svårt att åstadkomma i hast i typtryckerierna.91 Sten­ tryckerierna möttes av stilgjuterierna, som kom med en rad nya latinska skrivstilar. Stilgjuteri­ erna stod också till tjänst med ett större utbud av färdiggjutna diverse ”prydnader”.

S . A . P ET E R S O N S LI TO GRAFI SKA A N S TALT

Alla dessa stilar hade till uppgift att för boktrycka­ ren underlätta konkurrensen med litografien.92

Peterson upprättade, troligen 1866 eller 1867, en egen firma med upp till tre anställda, S. A. Petersons litografiska anstalt på Fredsgatan 17 (kvarteret Rosenbad).85 Själv bodde han då på Regeringsga­ tan 78.86 Hjälp i stentryckeriet var en nödvändighet. De litografiska stenarna är tunga och svåra att han­ tera. Åren 1867–70 var Rudolf Widing (1852–1910) – son till en fattig skomakare i Gillberga i Värm­ land – anställd som litograf hos S. A. Peterson.

Widing skulle komma att räknas till en av de förnämsta litografiska tryckarna i Stockholm.87 Han hade som ung studerande på Konstakade­ mien bott hos Petersons och han var en av Hugo Birgers nära vänner. I Museiverket, Helsingfors finns två porträtt, utförda av Rudolf Widing. Det ena, föreställande Oscar II, är tryckt hos S. A. Pe­ tersons på 1870-talet.

Ytterligare ett namn från stentryckeriet är känt: som lärling i stentryckeriet gick Johan Au­ gust Lindberg,88 enligt mantalsuppgiften som Lindberg lämnade in i november 1874. Stentryck­ eriet fanns då på Österlånggatan 43.89 Sven August Peterson startade sitt stentryckeri just i ett skede när landet står på tröskeln till en dramatisk omvandling: industrialiseringen och urbaniseringen. En mängd tryck för affärslivets

S. A. Petersons stentryckeri gick bra.93 Stentryck­ eriet fanns kvar 1876, då ett aktiebrev för Stock­ holms tvättinrättning trycktes,94 och 1880 då en litografi över Vegaexpeditionen bjöds ut, möj­ ligen fram till 1883, då S. A. Peterson lämnade Sverige.95 Stentryckeriet har dock inte kunnat återfinnas som registrerad firma, varken hos ma­ gistraten96 eller hos Överståthållareämbetet. Från Magistraten skulle meddelande gå vidare för in­ förande i förteckningen över tryckerier i riket.

I Snoilskysamlingen på Kungliga biblioteket finns den ovannämnda litografien Minne från Nordostpassagen, litograferad, tryckt och utgiven av Sven August Peterson efter Arvid Cronstrands (1831–1899) förlaga.97 Det var upptäcksresanden Adolf Erik Nordenskiölds triumfartade åter­ komst till Stockholm den 24 april 1880 från sin tvååriga, trapatsfyllda polarexpedition, som för­ anlett utgivningen. Gotlands Tidning skrev: Nu då hela werlden naturligtvis will hafwa något minne af ”Wega”-expeditionen, kunna wi rekom­ mendera en tafla, tecknad af A. Cronstrand och li­ tograferad hos S. A. Peterson, föreställande ”Wega” några dagar före dess infrysning i isen. Den vackra planchen kostar endast 1 krona.98

Vegaexpeditionen var det stora samtalsämnet för

11

dagen. Tecknaren Arvid Cronstrand var kamre­ rare på Riksbanken och hade olika båttyper som favoritmotiv. Litografien låg färdig när Vega stä­ vade in i Stockholms hamn samma dag som Gotlands Tidning publicerade notisen om litografien.

I Göteborgs konstmuseums samlingar finns 13 st nyårskort, tecknade av Carl Larsson och tryck­ ta hos S. A. Petersons, okänt vilket år.

Värdepapperstryck krävde mycket stor skick­ lighet av sin litograf och stentryckare och Sven August Peterson omtalas som en sådan.99 För värdepapper som aktiebrev och trycksaker som förväntades få stor åtgång (som brevhuvuden, fakturor, priskuranter och liknande) användes stengravyr som tryckmetod. Det var en dyrbarare och mer arbetsintensiv metod än vanlig litogra­ fering. Det innebar att en gravernål av metall eller en gravstickel användes när bilden ristades eller etsades in i stenen. Det är alltså fråga om djuptryck, där stenen användes ungefär som en kopparplåt, inte plantryck. Här kunde bara de hårdaste gråa eller blåa litografiska stenarna av bästa kvalitet användas. De var de tätaste, tyngsta och dyraste stenarna. Stenen skulle vara allde­ les blankpolerad. Kornad sten (skrovlig som ett sandpapper) som ofta användes vid vanligt sten­ tryck (kritlitografering), gick inte att använda.

Stenen ”etsades”, det vill säga förbehandlades med en blandning av fosforsyra och gummi ara­ bicum innan den fick en grundering i vilken nå­ len sedan kunde gräva sig ner till råstenen. Sedan hälldes salpetersyra på. Litografen kunde också med ett något annorlunda förarbete, använda stickel och sedan hälla olja i de graverade spåren, för att tryckfärgen lättare skulle tagas upp.

Den färdiga stenen sparades i allmänhet som arkivsten. Istället överfördes bilden genom över­ tryck till en annan sten, som litograferades på vanligt sätt. Aktiebrevet har således litograferats och tryckts två gånger i initialskedet. Skulle ak­ tiebrevet dessutom ha en tonad bakgrund behöv­ des ytterligare en sten. För färger krävdes en sten för var färg.

För att försvåra efterapningar användes på aktiebreven fint papper med genomsiktliga s.k. vattenmärken, som skapats redan i papperets till­ verkningsprocess. Det enda aktiebrev från S. A. Petersons litografiska anstalt, som finns i Kung­ liga bibliotekets samlingar saknar vattenmärken, men har ett vattenmärksliknande tryck.

12

För förvaring av arkivstenarna krävdes förva­ ringsutrymme, liksom för de oanvända i stenför­ rådet. Det var inte förrän 1888 som möjligheten att spara för arkivering på ett särskilt slags över­ föringspapper uppfanns.100 Hur stora lokaler S. A. Petersons hade på de olika adresserna är inte känt.

Carl Larsson berättar i sin självbiografi att Ric­ hard Gustafsson, redaktör för skämttidningen Kasper, vid ett tillfälle i Stockholm haft ärende upp till litografen Peterson, ”min bästa vän Hu­ gos pappa”. Larsson nämner inte ärendet. Kanske var det bara att söka råd i den situation redak­ tören hamnat i när historiemålaren Carl Gustaf Hellqvist hastigt lämnat sitt illustrationsjobb på Kasper? Tidningen illustrerades med xylografier, inte litografier. I vart fall fick Gustafsson hjälp i sitt beråd. Han fick hos Peterson syn på Carl Larssons illustrationer i en kamrattidning, vilket ledde till att Larsson fick uppdraget. Det var för Carl Larsson en stor hjälp. Han försörjde under hela studietiden sig och sin familj på att rita på buxbomsstockar. Han kallades därför illustra­ tör.101 Det var i någon sorts revanschlusta, att befria sig från illustratörstiteln och slippa ”hela ’hafsgörat’”, som han, i Paris 1877, under svåra umbäranden, kom att ge sig i kast med en jätte­ tavla, vilken emellertid inte kom att avslutas.102 Men Carl Larsson kom att utföra fler illustra­ tionsuppdrag senare; bland annat i det arbete i fyra färger som räknas som kromotypografiens (färgtryckets) introduktion i vårt land: Elias Sehlstedts sånger och visor, i urval av Carl Snoilsky på Bonniers förlag och officin 1893 (första häftet kom dock redan 1892).103 1867 började den 13-årige Hugo Birger på Konstakademiens principskola, ledd av bland andra litografen Oscar Cardon (1812–1899). Oscar Cardon undervisade i kopiering efter plansch.

Vid sidan av studierna ägnade Hugo Birger sig åt att hjälpa till med retuschering av fotoporträtt och andra rutinuppgifter i faderns stentryck­ eri.104 Det är oklart vad retuscheringen av foton egentligen var för arbetsmoment i stentryckeriets verksamhet. Kanske var det en sidouppgift för att hjälpa fotografer?105 Kanske hade S. A. Peter­ son en fot inne i arbetet med fotolitografering?

Arbetet utökades för Hugo Birger från 1873 med åtminstone åtta välbetalda illustrationer för Ny Illustrerad Tidning.106 När en teckning av Göte­ borgs mekaniska verkstad skulle göras för sam­

Aktiebrev uti Stockholms tvättinrättnings aktiebolag. Stengravyr: S. A. Petersons litografiska anstalt, Stockholm, 1876. Kungl. biblioteket. Foto: Jens Östman, Kungl. biblioteket.

13

Minne från Nordostpassagen. Nordenskiölds fartyg Vega infruset i isen. (Förtecknas i Snoilskysamlingen i Kungl. biblioteket, Stockholm, under namnet Vega.) Teckning: Arvid Cronstrand, litografering och tryck: S. A. Petersons litografiska anstalt, Stockholm, 1880. Bladmått 39,5 × 47,7 cm respektive bildmått 25,4 × 35,3 cm.

Kungl. biblioteket. Foto: Jens Östman, Kungl. biblioteket.

lingsverket som Gustaf Pabst (1832–okänt dödsår) arbetade med, Sveriges industriella etablissementer, lät en ”Barck” Birger resa ner till Göteborg och teckna av verkstaden. Det gjorde han så bra att denne Barck beslöt sig för att hjälpa Birger vidare till Paris.107 Åren 1871–1877 gick Hugo Birger på Konst­aka­ demien, som låg inte många steg från faderns stentryckeri, när det låg på Fredsgatan.

Far och son kom att stå varandra mycket nära.

Det framgår av brev från ”Pappas Hugo”.108 Det berättas också att litografen Peterson så snart so­ nen var konfirmerad – och därmed ansågs vuxen – tog med sin son på krogen, där litografen gärna

14

sökte sitt umgänge. Inte för inte berättas det om den gamle Peterson att han var ett känt original i Stockholm. 109 Vid Senefelderfesten som avhölls 1871 ingick S. A. Peterson i den kommitté, som anordnade festen.110 Litografen Peterson odlade kontakten med konstnärer och han var medlem i Konstföreningen. Ett brev från Strindberg 1892 un­ dertecknas ”Din ’gamle’ vän August Strindberg”.

De kände varandra sedan hösten 1886, då de bod­ de på samma hotell i Grèz.111 Peterson var uppen­ barligen behjälplig med praktiska arrangemang kring Strindbergs måleriutställning. Peterson hjälpte också till med renskrivningsarbete, som behövdes för Strindbergs processer och en del an­

Ett av nyårskorten i en bunt, som alla tecknats av Carl Larsson, samt buntomslag. Litografering och tryck: S. A. Petersons litografiska anstalt, Stockholm. Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou, Göteborgs konstmuseum.

dra göromål.112 Det är samma år som Strindberg skriver till honom att enaktaren, tragedin Bandet är färdig. Strindberg har en gång använt S. A. Pe­ terson som modell i en av sina böcker: I En dåres försvarstal skriver han in en trädgårdsscen med ”en äldre herre från Skandinavien, just anländ från hemlandet”.113 Strindberg säger sig då vara ”fast” hos en konstnärskoloni i Grez.

Far och son Peterson hade som gemensamt drag att de av allt att döma hade lätt för att kom­ ma i kontakt med människor och sedan behålla dem som vänner.

Sven August Peterson lärde sonen att litogra­ fera. Det är omvittnat att Hugo Birger, när han

som elev i holländaren Leopold Lowenstams ets­ ningskola i Stockholm 1875, ”var särskilt kunnig i att taga aftryck, möjligen beroende derpå, att han som barn hos fadern, som var stentryckare, sysslat med dylika saker”.114

HUGO BIRGERS L INNÉPORTRÄTT Det finns bevarat till eftervärlden ett utomor­ dentligt gott exempel på Hugo Birgers arbete vid den litografiska stenen. Det är en återgivning i kritlitografi – gjord 1872 – av Roslins porträtt av Carl von Linnés bröstbild (liksom originalet

15

HU G O BI RG E R S LI N N ÉPORTRÄTT

Alexander Roslin, Carl von Linné.

Oljemålning 1775. Bildmått inom ramen 54 × 45 cm. Centrum för Vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien, Stockholm. Foto: Centrum för Vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien, Stockholm.

Hugo Birger, Carl von Linné. Första hälften av 1870-talet. Litografi efter målning av Alexander Roslin. Tryck: S. A. Petersons litografiska anstalt, Stockholm. S. A. Petersons förlag, Stockholm.

Bladets storlek 65,7 × 45, 8 cm. (Litografin är för fotograferingen tagen ur den samtida ramen med handblåst glas. Måtten inom ramen är 64 × 44 cm, alltså något större än Roslins målning).

Privat ägo. Foto: Lunds universitetsbibliotek.

16

17

ställd till höger) med linnean i knapphålet. Det är ett stort blad, större än Roslins porträttmål­ ning, tryckt på ”S. A. Petersons förlag, Sthlm”.

Litografien är signerad ”Roslin pinx”, ”H. B. Pe­ terson lith.” och längst ner till vänster ”S. A. Pe­ tersons förlag”. Som förlaga har Birger använt Kungl. Vetenskapsakdemiens målning från 1775, utförd av Alexander Roslin – det kanske mest kända Linnéporträttet över huvud taget.115 Det är ett av de första Linnéporträtten, som Roslin utförde – kanske det första – och det mest utar­ betade. Hugo Birger har dock tillåtet sig några små ändringar, vilket Tullberg noterar i sitt för­ nämliga ikonografiska arbete över Linné, vilket gjordes till Linnéjubileet 1907.116 Som Wåhlin påpekar i en anmälan av Tullbergs arbete, så har ingen icke-kunglig [svensk] person, avbildats så ofta, som Linné.117 Reproduceringar direkt eller indirekt efter Roslin Vetenskapsakademiens Roslinporträtt har varit förlaga för en rad reproduktioner. Roslin må­ lade porträttet gratis, så akademien kunde kosta på sig att beställa en reproduktion. Den ”store” kopparstickaren Clemens Bervic i Paris utförde 1779 på Vetenskapsakademiens uppdrag ett kop­ parstick efter Versaillesupplagan av Roslins Lin­ néporträtt. Bervic ville emellertid inte arbeta spegelvänt på plåten, så resultatet blev en Linné ställd till vänster. Men för att knappar och orden på bröstet skulle sitta rätt, fick Bervic göra lite jus­ teringar.118 Detta kopparstick är betydligt mindre än Roslins bild, 18 × 24 cm.

Kopparstickaren och litografen Johan Car­ don119 (1802–1878), Oscars äldre bror, gjorde flera Linnébilder, bland annat efter Roslin,120 vilka i sin tur fick tjäna som förlagor för J. S. Salmson121 och Per August Dimberg (1814–1840).122 Varje svensk av idag kommer i kontakt med en spegel­ vänd version av Roslinporträttet i kurrenta hund­ ralappar.

Teckningsläraren och litografen Lauritz Balt­ zer (1845–1917) använde Hugo Birgers Linnébild som förlaga 1885 för en historiebok, som den flitige historikern Ernst Carlsson skrev.123 Med Hugo Birgers Linnébild som förlaga, utförde Ru­ dolf Widing flera år senare en litografi i ungefär halv storlek på Centraltryckeriets litografiska av­

18

delning, där han var anställd på 1880-talet. Wi­ ding har dock gjort armen och orden något syn­ ligare.124 Också Widings litografi är en bröstbild ställd till höger.

Våren 1872 hade Hugo Birger avslutat sina ana­ tomistudier vid Konstakademien och fortsatte med den viktiga Modellskolan.125 Det är såsom ett led i sina modellstudier, som han har kopie­ rat Roslins Linnéporträtt och fadern har sett en möjlighet att sprida sonens bild till flera. Hur stor upplagan var av detta litografiska blad är inte känt. Eftersom bladet är ovanligt stort, är det är inte troligt att någon större upplaga trycktes för lagerhållning. Det skulle vara både dyrt och besvärligt att hantera. Strömbom kände uppen­ barligen inte till detta blad, eftersom det inte har nämnts i hans monografi. Bladet förekommer yt­ terst sällan i handeln. Det finns varken i Kungliga bibliotekets, Uppsala universitetsbiblioteks eller Kungl. Vetenskapsakademiens samlingar.

Hugo Birger har också litograferat ett porträtt av en annan svensk storman i vetenskapens värld: Jöns Jacob Berzelius. Litografin är gjord 1872 med Olof Johan Södermarks porträtt som förlaga, och finns förtecknad i auktionskatalogen efter Chris­ topher Eichhorn.126 Finns nu i Kungliga bibliote­ ket, Sv. P. 37. Arkmått 66,5 × 54 cm, bildmått 54 × 43 cm.

S. A. Petersons förlag Utöver de exempel som här har nämnts från S. A. Petersons förlagsverksamhet (nyårskort, Minne från Nordostpassagen (Vega-expeditionen), Hugo Birgers Linnébild (och kanske den av Berzelius) samt Widings porträtt på Oscar II, så är inte mycket känt om denna. S. A. Petersons litogra­ fiska anstalt var inriktad på kommersiellt tryck, varför förlagsverksamheten sannolikt har varit av mycket liten omfattning, närmast av hobbyka­ raktär för ägaren.

Stentryckeriet avvecklas Yrket sägs 1883 ha berett litograf Peterson allt större svårigheter, p.g.a hans benbesvär.127 Sonen bestämde sig för att taga ner fadern till sig i Al­ hambra i Spanien, en resa som gjordes med ång­ båt 1884.128 Familjen uppehöll sig under året dels i Tanger, dels i Alhambra. På juldagens morgon

Charles Clément Bervic (eg. Balway, 1756–1822): Carl von Linné, kopparstick i omvänd kopia efter Roslins porträtt, med justeringar för knappar, knapphål, orden och linnéa. 194 × 163 mm. Tullberg nr 153. (Linnéan blir då omvänd.) Uppsala universitetsbiblioteks bildsamling. (Sticket finns också i Nordiska muséets samlingar.) Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

19

fick de uppleva jordbävningen, varför de snart lämnade Spanien för Frankrike.

Troligen har Peterson avvecklat sitt stentryck­ eri innan han reste från Sverige,129 liksom han av­ vecklade sitt hem. Däremot är det inte känt om han redan tidigare lämnat stentryckeriet och i såfall när. Johan August Lindberg (1853–1917), som Peterson lärt upp, tog över stentryckeriet, först som F. d. S. A. Petersons litografiska tryckeri, sedan under eget namn. Tryckeriet August Lindbergs li­ tografiska tryckeri låg på Kornhamstorg 47.130 Hur många som sysselsattes hos August Lindbergs är inte utrett, men visst är att åtminstone 1906 fanns litografen Gustaf Björklund där som anställd.131 Efter Lindbergs död drevs stentryckeriet vidare under firmanamnet F. d. August Lindbergs litografiska tryckeri,132 senare under namnet Kopia.

Sven August Peterson överlevde sin son, som dog i Helsingborg 1887.133 S. A. Peterson sörjde sonen djupt, och sökte så ofta han kunde tröst i glaset. Han beskrivs i ett brev från april 1880, som ”en fattig litograf”.134 Enligt Strömbom dog han bortglömd och ensam. Han finns inte förteck­ nad i 1900 års adresskalender. S. A. Peterson dog 18 maj 1901, drygt 74 år gammal (magcancer).135 Som brukligt vid boutredningar i bon av ringa värde, upprättades inte någon bouppteckning.136 Enligt Sixten Strömbom var Peterson intagen på den privata inrättningen Timmermansordens hospital, dit han kommit på Axel Munthes re­ kommendation.137 Om detta är riktigt, så måtte han sedan ha överflyttats till Allmänna försörj­ ningsinrättningen, där han vistades när han dog.

S. A. Peterson i bild Förutom den magnifika bilden på fadern i Hugo Birgers Frukosten hos Ledoyen, avbildades Sven August Peterson flera gånger. Han finns i ett par skisser till Frukosten hos Ledoyen. Dels synes det vara fadern som sitter med ryggen åt betrakta­ ren i en skiss,138 dels en annan i en fåtölj. Ernst Josephson, som var nära vän till Hugo Birger,

20

tecknade den gamle litografen med krycka i Onkel P [dvs. Onkel Peterson] berättar sina minnen från jordbävningen i Granada. Återgiven hos Strömbom.139 Hugo Birger tecknade en bild för omslaget till katalogen vid utställningen Från Seinens strand, 1885. Bilden framställer hustrun som hustru tittar över axeln när fadern bläddrar i en konstnärsmapp och Spada sitter vid ett enkelt bord och skriver i bakgrunden. Bilden återfinns i Strömboms monografi över Hugo Birger.140 Handskrifter rörande Frukosten hos Ledoyen Fürstenbergska samlingarna testamenterades 1902 till Göteborgs stad och flyttades från Für­ stenbergska hemmet till Göteborgs museum våren året efter. Inför invigningen 1922 av det nybyggda museet vid Götaplatsen, flyttades sam­ lingen till en egen avdelning dit.141 1960 komplet­ terades gåvan av ingenjören Erik Magnus,142 som då till Göteborgs universitetsbibliotek skänkte ett antal handlingar, som rörde konstsamlingen.

X Tack!

Tack till Birgit Westmar, Torbjörn Altrén och Jens Östman, Kungliga biblioteket i Stockholm; Gunilla Eklund och Håkan Hallberg Uppsala universitetsbibliotek; Eva Nygårds, Kalle An­ dersson, Barbro Ahlfort och Hossein Sehatlou, Göteborgs konstmuseum; Taissa Goriounova vid Handskriftsavdelningen, Göteborgs universi­ tetsbibliotek; arkivarie Anne Miche de Malleray vid Centrum för vetenskapshistoria hos Kungl.

Vetenskapsakademien, samt Lisa Lind på Stock­ holms stadsarkiv; Eva Karlsson och Hans Thor­ wid, Fototeket, Nationalmuseum, medarbetare vid Faktarummet, Stockholms stadsmuseum, fotograf vid UBMedia, Lunds universitetsbiblio­ tek, samt Anita Johansson m.fl. deltagare på av­ delningen för efterlysningar på www.scangen.se och Elisabeth Thorsell på Anbytarforum (http:// aforum.genealogi.se/).

Bilaga Sven August Petersons liv i årtal 1827 4

mars föddes han i Östra Herrestad, Skåne.143

1836 – 1845

1857 litograf

och stentryckare. Tryckeriet beläget på Regeringsgatan 18.148

går han som elev i Ystads lärdomsskola.

1845 flyttar

från Ystad (S:t Petri församling) till Stockholm.144 Troligen börjar han det året att gå i lära i ett stentryckeri.

1848 litograf

enligt mantalsuppgiften ”Staden inre”,

757. enligt mantalsuppgiften ”Staden inre”, 791. Bor på Stora Köpmangatan 15.145

1849 litograf

enligt mantalsuppgiften Staden västra 728. Tager tjänst under året som extra ordina­ rie kontorsskrivare vid stadens ekonomiför­ valtning.

1850 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 1228. Bor på Beridarebansgatan 23 A.150

1859 litograf

1852 e.o.

kontorsskrivare enligt mantalsuppgiften Staden västra 1852:714.

1853

1854

e.o. kontorskrivare, enligt mantalsuppgiften Staden västra 736. Inflyttar 9 mars 1853 till Klara församling. Gifter sig 15 maj 1853 i Klara församling. den 12 januari föddes sonen Hugo Birger på Kungsholmsbrogatan 28.

Familjen, bestående av hustrun Charlotta Maria Eugenia Rundqvist, och sonen Hugo Birger, svärmor.146 Kontorsskrivare enligt mantalsuppgiften Klara nedre 1854:2793/2710

1855 e.o.

kontorskrivare enligt mantalsuppgiften Klara nedre nr 2793.

1856

e.o. kontorsskrivare enligt mantalsuppgiften Klara nedre 1856: 2808. (Uppgiften lämnades i november året innan). Enligt Strömbom sten­ tryckeriarbetare detta år.147 Den 27 december 1856 dog hustrun. S. A. Peterson hade då redan gått tillbaka till litografyrket. Svärmor rycker – fram till år 1869 – in som husmor.

enligt mantalsuppgiften Klara övre 465.

I november 1860 försäkrar Peterson i ett intyg om hinderslöshet för äktenskap, utfärdat för litografen Herman Seedorff och dennes till­ kommande maka, Carolina Fredrika Salmson, Det är troligt att Peterson då arbetade hos Salmsons.151 Peterson bor då på Beridarebans­ gatan 23 A med sin son.

1860 litograf

1851 Enligt

Strömbom beredde det litografiska arbetet inte den trygga utkomst Peterson hop­ pats på, varför han 1851 för några år istället tog tjänst som extra ordinarie kontorsskrivare i Stockholms kammarkontor.

Enligt mantalsuppgiften Staden västra 1851:757 skrivs han som Contoirsskrifvare. Mantalsupp­ giften lämnas in i november året innan, varför han måste ha tagit tjänst redan under året 1850.

enligt mantalsuppgiften Klara övre 1174. S. A. Peterson finns inte med i adresska­ lendern för år 1858.

För bokhandlaren och förläggaren P. A. Huld­ berg framställde Peterson en 24-sidig förskrift, Skönskrifvaren 1858.149

1858 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 527.

Beridarebansgatan 23.152

1861 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 549.

Beridarebansgatan 23.153

1862 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 529.

Beridarebansgatan 23154 ; Johannes 836.

1863 litograf

1864 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 523.

1865 stentryckeriarbetare

enligt mantalsuppgiften Klara övre 509. Flyttar till Johannes församling 23 okt 1865.

enligt mantalsuppgiften Johannes 836; bor på Regeringsgatan 78. Anställd hos Abr. Lundquists nottryckeri.155

1866 litograf

enligt mantalsuppgiften Klara övre 1860. Flyttar från Klara till Jakob församling 23 nov 1867.

1867 litograf

Startar han S. A. Petersons litografiska anstalt, Fredsgatan 17 i Stockholm.

1866/1867

1868 litograf

enligt mantalsuppgiften Jakob 2:2 1850.

enligt mantalsuppgiften Jakob 3096 (Sven A). flyttar från Jakob 20 okt 1869. Åter­ inflyttad till Klara 26 oktober 1869. Änkefru Rundqvist flyttar in i Borgerskapets änkehus våren 1869.

1869 litograf

21

enligt mantalsuppgiften Klara nedre 196. Drottninggatan 5B.

1870 litograf

1871 litograf

Upplever med son och svärdotter en jordbäv­ ning på julafton kväll. (Står som litograf och stentryckare i 1884 och 1885 års adresskalender i Stockholm, boende på Stortorget 24A).

enligt mantalsuppgiften Klara nedre

206. enligt mantalsuppgiften Klara nedre 215 (”S. August” enligt registret).

1872 litograf

1873 litograf

finns S. A. Peterson endast med i yrkes­ registret. 1889 har han fallit ur även detta. Av brev från Hugo Birger framgår att hemmet avvecklades inför S. A. Petersons resa till sonen.159

1886–1888

och stentryckare.

enligt mantalsuppgiften Klara nedre 216. Stentryckeriet fanns i november 1874 på Österlånggatan 43.156

1886 Målas

enligt mantalsuppgiften Nikolai inre och östra 3207.

1887 Sonen

enligt mantalsuppgiften Nikolai inre och östra 3120.

1888 kommer

1874 litograf

av i Hugo Birgers magnum opus Vernissagefrukost hos Ledoyen.

1875 litograf

1876 litograf

enligt mantalsuppgiften Nikolai inre och östra 3156. Flyttar från Klara 20 november 1877, inflyttad i Nikolai 26 november 1877. En tid bodde han i Gamla stan i en våning vid Stortorget 24A,157 en tid vid Österlånggatan 43.

S. A. Peterson tillbaka till Sverige. Bor i Passagehuset, hörnet Smålandsgatan – Birger Jarlsgatan. Antecknar sig som f.d. litograf ”på besök och genomresa”.

1877 litograf

enligt mantalsuppgiften Nikolai inre och östra 3343.

1878 litograf

1879 litograf

1889 Malmskillnadsgatan

17 (Kvarteret Putten).

Nämns inte i ”Nyfikenhetsregistret” i 1889– 1891 års adresskalendrar.

1890 bor

han i kvarteret Putten i Klara.160 Flyttar 1890 till rote 9, Hedvig Eleonora. Han beskrivs som änkling f.d. litograf.

enligt SSA rote 1; 3801.

1880 litograf

enligt SSA rote 1; 466.

1881 litograf

enligt SSA rote 1; 494.

1891 Bor

på Brahegatan 4. Saknas i adresskalen­ dern.

enligt SSA rote 1; 437. Skomakaregatan 24.158 Enligt 1882 års adresskalender finns S. A. Peterson, litograf och stentryckare på Stortor­ get 24 A.

1882 litograf

saknas i adresskalendern, både i personoch yrkesregisten.

1893–1901

1901 den

18 maj Sven August Peterson dör, drygt 74 år gammal.161 Han var då intagen på den kom­ munala inrättningen ”Grubbens”, Allmänna försörjningsinrättningen på Eriksbergatan 5–7.162

enligt SSA rote 1; 467. (Stortorget 24A); Klara nedre 221.

1883 litograf

1884 Lämnar

Hugo Birger dör och begravs i Helsing­

borg.

Stockholm för att leva utomlands.

N OTE R 1. Konstverket har fått varierande titlar: Frukosten hos Ledoyen; En dejeuner hos Ledoyen, Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris, fernissdagen; Konstnärernas frukost hos Ledoyen, är några på svenska. De franska: Déjeuner de vernissage chez Ledoyen; Les artistes suédois fêtant chez ”Ledoyen” leur entrée au Salon de 1886. Engelska: Scandinavian artists breakfasting at the Café Ledoyen; Scandinavian artists luncheon in the Café Ledoyen; Scandinavian Artist’s Luncheon at Cafe Ledoyen on Varnishing Day, 1886.

Tyska: Das Frühstück skandinavischer Künstler im Café Ledoyen in Paris. Spanska: El almuerzo en el restaurante Ledoyen.

2. Stella Fare, 100 år: Svenska Konstnärernas Förening (Stockholm: Höjerings, 1990), s. 15.

3. Sixten Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1 (Stockholm: Bonnier, 1945), s. 116–17.

4. Georg Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2 (Stockholm: Bonnier, 1928), s. 209. Elektro-

22

niskt tillgänglig.

5. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 104.

6. Helsing fors Dagblad den 15 juni 1888, s. 2.

7. Le Petit Parisien den 1 maj 1886 (nr 3472) meddelar att: Idag är det vernissagedagen. Presidenten besökte igår utställningen.

8. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 35.

9. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2, s. 262.

10. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 108.

11. Strömbom, Ibid., s. 98.

12. Fare, 100 år: Svenska konstnärers förening, s. 15 (bildtext).

13. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 116. – Hans medaljtavla var Syndafallet 1877.

14. Strömbom, Ibid., s. 98.

15. Ibid. s. 126f.

16. Ibid. s. 109.

17. Målningen ”La Toilette” såldes på Sotheby’s auktionshus i London 1983 till en utländsk köpare för 29 700 pund (cirka 330 000 kr, motsvarande 747 000 kr i 2009 års penningvärde). – Målningen finns återgiven hos Sixten Strömbom, Hugo Birger: En levnadsteckning (Stocholm: Wahlström & Widstrand, 1947), plansch 1 vid s.

96.

18. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 150.

19. Ibid. s. 152. 1915 tillhörde målningen direktör D. M. Lyckholm i Göteborg enligt Ord & Bild 1915, plansch vid s. 224. – Två skisser till målningen finns i Nationalmuseum .

20. Carl David Moselius, ”Svensk genombrottskonst”, Ord & Bild 1915, s. 256.

21. Georg Pauli, ”Konstnärsförbundet. En historik”, Ord & Bild 1905, s. 160.

22. C[arl] F[riedrich] Lippman, ”Fotokemigrafiens framsteg i Sverige”, Tidning för Boktryckarkonst 1885:4, s. 34.

23 [Signaturen] Dixi, ”Bref från Stockholm”, Finland 2 november 1886, s. 1–2.

24. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 25.

25. Strömbom, Hugo Birger, s. 294, not 159. – Ulwa Neergaard, Carl Larsson, signerat med penna och pensel (Stockholm: Norstedt, 1999), bild 244.

26. 400 kr år 1885 motsvarar cirka 24.000 kr i 2009 års penningvärde.

27. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 179. – Strömbom, Hugo Birger, s. 294, not 165.

28. Strömbom, Hugo Birger, s. 237.

29. Ibid. not 175.

30. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 64.

31. Ibid., s. 65.

32. Ibid.

33. Erik Sjöstedt, ”Svenskarna i Paris”. [Supplement till:] Henrik Cavling, Paris (Stockholm: Silén, 1900), s. 446.

34. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 235.

35. Hugo Birger var själv närvarande i Stockholm. – Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2, s. 274.

36. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 242f.

37. Ibid. s. 246.

38. Ibid. s. 239.

39. Ny Illustrerad Tidning 1886 nr 43 och Svenska Illustrerade Familj-Journalen 1887, annons i Kalmar 29 december 1886, s. 4 resp. annons i Tidning för Wenersborgs stad och län 27 december 1886, s.

3.

40. Ewert Wrangel (red.), Svenska folket genom tiderna: Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder (Malmö: Allhem, 1938), s. 292f.

41. 8.000 kr år 1887 motsvarar cirka 524.000 kr i 2009 års penningvärde.

42. Strömbom, Hugo Birger, s. 297, not 186.

43. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 234.

44. Strömbom, Hugo Birger, s. 338, nr 222.

45. Ny Illustrerad Tidning 1886, nr 43.

46. Journalisten och utrikeskorrespondenten Johan Janzon (1853–1910) skrev under signaturen ”Spada” i Stockholms Dagblad, 47. Jfr Ernst Josephsons porträtt av henne, återgivet i Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, bild 106. – Kvinnan på Birgers målning brukar benämnas ”okänd fransyska” eller liknande. Strömbom benämner henne ”en skön dam (yrkesmodell)”.

(Strömbom, Hugo Birger, s. 338, nr 222). Hugo Birger skrev själv ”En franska” på sin orienteringsskiss.

48. Jean D’Ornano, Sur les traces d’Allan Österlind 1855–1939 (Boulogne-Billancourt, 1998), s. 14. Elektroniskt tillgänglig.– Först hade Birger tänkt sig att Edelfelt skulle se på när fadern fyller ”en ung skönhets framsträckta champangeglas och säger något illistigt till den lilla damen, ty hon småmyser så gott åt gubben.”

(Strömbom, Hugo Birger, s. 236.)

49. Sixten Strömbom, ”Album de la Alhambra”, Episodio de amor y arte en la Alhamhra, del pintor Hugo Birger. Utdrag ur Strömbom, Hugo Birger. Stockholm 1947. Övers. av Brita Nordencreutz.

Juma de A’dalucia, Consejeria de Cultura. u.å. Tillgängligt elektroniskt.

50. Bukowskis auktionshus sålde i november 1998, ”Mathilda som vattnar krukväxterna” för 42 000 kr (vilket motsvar cirka 50 000 kr i 2009 års penningvärde). Jfr Sidney Grahn, ”Hugo Birger: Vilken härlig tavla!” [Frukosten hos Ledoyen]. Antik & Auktion 2001 nr 7/8, s. 50–56.

51. Damer och Kavaljerer på stranden såldes i maj 2000 på Stockholms Auktionsverk för 550 000 kr (motsvarar cirka 633 000 kr i 2009 års penningvärde).

52. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 178.

53. Strömbom, Hugo Birger, s. 295 not 170 (efter Pauli).

54. Denna orienteringssiss finns på Göteborgs konstmuseum torde ha följt med målningen när den kom dit. Den finns inte intagen i Fürstenbergska samlingen på Göteborgs universitetsbibliotek. Det har på museet ställts fråga om denna skiss verkligen är upprättad av Birger själv. Att den är tecknad av en driven konstnär är ställt utom varje tvivel och texten är av samma hand som tecknat signaturen på målningen Frukosten hos Ledoyen. Det måste med andra ord vara Birger själv, som har gjort den.

55. Göteborgs universitetsbibliotek: H. 51.64. Pontus Fürstenbergs samling: Wilhelm Bergs papper.

56. Ännu 1876/77 signerade han Hugo Peterson. Se Uppsala auktionskammares auktionskatalog ”Klassiskt” 30 november – 2 december 2010, lott nr 75. (Oljemålningen ”Vid badbaljan”.

På Konstakademiens utställning 1877 återfinns Hugo Petersons ”Två barn”. (Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 111. – Strömbom stavar konsekvent med två t och två s. – I monografin är namnet stavat med ett t respektive ett s.) – I Sixten Strömboms förteckning av Hugo Birgers verk signeras Hugo Peterson t.o.m.

1877. (Strömbom, Hugo Birger, s. 310f.) Det var i samband med flytten till Paris, som han antog namnet Hugo Birger. Han fick aldrig officiellt tillstånd att antaga efternamnet Birger. Kanske var det därför han skriver ”Birger” med markerat större bokstäver än ”Hugo” på målningen? På gravstenen i Helsingborg står namnet Hugo Birger.

57. Födelseuppgiften har inte kunnat verifieras i kyrkoarkiv i Lunds landsarkiv.

58. Lunds landsarkiv D I b: 1 Ystads läroverk 1703–1899.

59. Ibid.

60. Göteborgs universitetsbibliotek H.51.64: Pontus Fürstenbergs samling: Wilhelm Bergs papper.

61. Strömbom, Hugo Birger, s. 15.

62. Ibid. s. 11.

63. Ibid.

64. Strömbom anger att han är inflyttad i Klara församling den 9 mars 1853. Sixten Strömbom, Hugo Birge, s. 281, not 3.

65. Stockholms stadsarkiv Mantalsuppgift Staden inre 1845: 1241.

66. Kalmar den 24 februari 1893. s. 2–3.

67. Strömbom, Hugo Birger, s. 13.

68. Ibid. s. 11.

69. Stockholms stadsarkiv Mantalsuppgift Staden västra nr 1853: 736; Klara nedre 1855: 2733.

70. Svante Hallbeck 1826–1897. Stockholmstecknare, 3 (Stockholm: Stockholms stadsmuseum, 1982).

71. Strömbom, Hugo Birger, s. 12.

72. Ibid. s. 12.

73. Ibid. s. 281, not 3.

74. Hjalmar Linnström, Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865, 2 [Faksimilutgåva] (Uppsala: Bokgillet, 1961), s. 209. Elektroniskt tillgänglig.

75. S. A. Peterson, Skönskrifvaren, innehållande ett rikt urval

23

alfabeter och andra vid textning förekommande prydnader. Lithographierade. Förskriftformat (Stockholm 1858.) – Förteckning öfver Svenska Bokhandelns under år 1858 utkomne Böcker, Lithografiska Arbeten, Kartor m.m. i Lundequistska Bokhandeln i Upsala (Stockholm 1859), s. 20.

76. Stengravyr, som börjar med ”Allt godt är af Gud”). Tryckt senast 1863, då den återfinns i P. A. Huldbergs förlagskatalog.

77. Tryckt senast 1863, då den återfinns i P. A. Huldbergs förlagskatalog.

78. Titel på omslaget: Stilar för textning, ny förskrift av valda alfabet i skrif- och textstil för skönskrifvare, målare, gravörer m.fl. – Titelbladet stavar ”S. A. Pettersson”.

79. Hoffman var en polsk författare. Linnström, Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865, 1, s. 659. Rättelse av Petersons namn a.a., s. 218. Elektroniskt tillgänglig.

80. Linnström, Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865, 2, s. 376.

81. Linnström, Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865, 1, s. 711.

82. Stockholms stadsarkiv, EI: 10, Klara församling, s. 43.

83. Gunnel Hedberg, ”’Hafva för gäld rymt’. Kromolitografiens uppkomst och Salmsons epilog i Sverige”, i Bokhistorier: Studier tillägnade Per S. Ridderstad (Stockholm: Signum, 2007).

84. RA Förteckning över boktryckerier i riket 24 maj 1862.

85. Strömbom, Hugo Birger, s. 12f. – Stentryckeriet saknas i Tryckfrihetsexpeditionens register. Stentryckeriet finns heller inte med i G. E. Klemming och J. G. Nordin, Svensk Boktryckerihistoria 1483–1883 (Stockholm: Norstedt, 1883). (Klemming-Nordin har dock endast tagit med ett fåtal stentryckerier).

86. Stockholms adresskalender 1866.

87. Bland annat utförde Widing för Iduns tryckeri AB den stora panoramabilden i färg över Industriutställningen i Stockholm 1897.

88. Johan August Lindberg (1853–1917).

89. Stockholms stadsarkiv, Mantalsuppgift för August Lindberg, Maria Magdalena 1875: 1244. – I 1880 års mantalsskrivning skriver sig Lindberg som stentryckeriarbetare, men uppger inte hos vem.

90. Hugo Lagerström, ”Typografisk revy”, Nordisk boktryckare­ konst 1902, s. 247ff.

91. Ibid.

92. Tidning för boktryckarekonst 7 (1889) nr 7, s. 76.

93. Strömbom, Hugo Birger, s. 12f.

94. Detta aktiebrev är det enda som påträffats med S. A. Petersons firmering. Det finns i Kungliga bibliotekets samlingar för vardagstryck och det är också det enda som Indebetou nämner som exempel från denna firma. – Govert Indebetou, Svenska aktiebrev före år 1880 (Stockholm, 1925), s. 36. Möjligen är det just Kungliga bibliotekets exemplar han referar till.

95. Från 1889 förde Överståthållareämbetets första kansliavdelning, till följd av en lagändring den 13 juli 1888 (Lagen om handelsregister och firmors register), register över enskilda näringsidkare.

Registret finns hos Stockholms stadsarkiv. För tid dessförinnan hänvisas till Magistratens och Rådhusrättens arkiv: Firmaregister. Även det i Stockholms stadsarkiv.

96. Stockholms stadsarkiv D6:2 Stockholms magistrat och rådhusrätts arkiv (1858—1887).; D6:2 Firmaböcker (1858-1887). Uppgift från Stockholms stadsarkiv till förf. 3 mars 2008.

97. Förtecknas i Snoilskysamlingen i Kungliga biblioteket, Stockholm, under namnet Vega. Bladmått 39,5 × 47,7 cm respektive bildmått 25,4 × 35,3 cm.

98. Gotlands Tidning den 24 april 1880, s. 2. – 1 krona 1880 motsvarar cirka 54 kronor i 2009 års penningvärde.

99. Från Skandinavien. Dödsfall. Den aflidne målaren Hugo Birger. Ny Pressen, Helsingfors den 21 juni 1887, s. 1.

100. Nytt förfarande inom litografien. Tidning för boktryckarekonst 6, 1888: 5A, s. 52.

101. Carl Larsson, Carl Larsson skildrad av honom själv i text

24

och bilder. En krönika sammanställd av Harriet och Sven Alfons (Stockholm: Bonnier, 1952), s. 22.

102. Strömbom, Konstnärsförbundets historia, 1, s. 117f. – Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2, s. 228.

103. Sign, E. O-g. [Erik Oldenburg, VD för Centraltryckeriet i Stockholm], Tidning för Boktryckarkonst 10, 1892: 11A, s. 121f.

104. Strömbom, Hugo Birger, s. 20.

105. Hoffotografen Jaeger fanns 1889 enligt adresskalendern på Fredsgatan 13.

106. Strömbom, Hugo Birger, s. 33. Även dessförinnan, exempelvis Ny Illustrerad Tidning 23 mars 1867, nr 12.

107. Göteborgs universitetsbibliotek: H. 51: 64 Wilhem Bergs papper.

108. Göteborgs universitetsbibliotek: H. 179: 56. Sixten Strömboms samling: Brev från Hugo Birger till S. A. Peterson 28 augusti 1884.

109 Kanske var S. A. Peterson inte alltid så lätt att ha göra med. Åtminstone tycks han ha irriterat konstnären Karl Nordström ordentligt. Peterson hade lämnats kvar i Paris när Hugo Birger och hustru for på en kortare tur till Spanien. Nordström skriver 1885: ”Gubben Peterson har flyttat över till andra hotellet (på min vind.

Det är en fähund, som bara gjorde oss livet surt, så länge han var där.” (Strömbom, Hugo Birger, s. 293, not 147). Livet som ensam i Paris var säkerligen inte lätt. Sven August Peterson sägs – skolfranskan till trots – inte ha talat franska och han hade svårt att taga sig fram p.g.a. sitt handikapp.

110. Nordisk Boktryckeri-Tidning 1871: 12, s. 49f.

111. August Strindbergs brev, 9, 1892–januari 1894. utgivna av Torsten Eklund (Stockholm: Bonnier, 1965), s. 50.

112. Ibid. nr 2373, 2389, 2391, 2392 och 2396.

113. August Strindberg, En dåres försvarstal, i Samlade verk, 25 (Stockholm: Norstedt, 1999. ), s. 230f. Jfr förklaringar s. 637f. Elektroniskt tillgänglig.

114. Harald Schiller, A. T. Gellerstedt: Diktare och konstnär, Sveriges Allmänna Konstförenings publikation, 40 (Stockholm: Norstedt, 1931), s. 138. (Schiller återger där ett uttalande av Lamm).

– Leopold Lowenstam hade kallats till Sverige av Tidskrift för bildande konst och konstindustri, dels för att hjälpa till med illustreringen av tidskriften och dels för att utbilda svenska konstnärer i konsten att etsa. Carl Larsson, Carl Larsson skildrad av honom själv i text och bilder, s. 29.

115. Tycho Tullberg, Linnéporträtt: Vid Uppsala universitets minnesfest på tvåhundraårsdagen af Carl von Linnés födelse (Stockholm: Ljus, 1907), nr 188.

116. Ibid., nr 248.

117. Wåhlin, Karl, Linnés porträtt. Ord & Bild 16, 1907, s. 346.

118. Tullberg, Linnéporträtt, nr 153.

119. Ibid., nr 227–229.

120. Ibid., nr 227–228.

121. Ibid., nr 233–234. Axel Jakob Salmson hette före kristnandet Isak Seb Salmson.

122. Tullberg, Linnéporträtt, nr 235.

123. Ernst Carlson och Lauritz Baltzer, Taflor ur allmänna historien, nr 1–25 (Stockholm, 1885). – Tullberg, Linnéporträtt, nr 217.

124. Tullberg, Linnéporträtt, nr 251. Utfört någon gång i slutet av 1870-talet eller början av 1880-talet. Höjd 23.5 cm.

125. Strömbom, Hugo Birger, s. 24.

126. [Eichhorn, Christoffer], Förteckning öfver […] Christofer Eichhorns efterlämnade dyrbara och valda samlingar, 3 Afd, Gravyrer, Stockholm, Bukowski, 1890, s. 66 (nr 2250).

127. Ibid., s. 165.

128. Ibid. s. 204.

129. Namnet ”Peterson” finns bland ”Litografer” i 1882 års adresskalender, men inte i personregistret. I annonsdelen finns inte S. A. Petersons stentryckeri med.

130. Möjligen kan August Lindbergs tryckeri ha en föregångare i grosshandlaren och speditören Waldemar Lindbergs accidenstryckeri på Kornhamstorg 53, som anmäldes 17 april 1894. – Riksarkivet Boktryckerierna i riket; resp. Stockholms adresskalender 1882 och 1895. (Ett annat stentryckeri är Alfred Lindberg & Co (bland annat år 1896) i Börshuset, senare J. A. Lindberg, Bollhusgränd 1 C (1904). Det är här inte utrett eventuellt samband. – I 1885 års adresskalender finns stentryckaren J. A. Lindberg bosatt på Skomakaregatan 24.

131. Kungliga biblioteket, Emil Hultmarks arkiv.

132. Stockholms adresskalender 1923.

133. Hugo Birger beskrivs i dödboken i Helsingborg som kommen från S:t Klara församling i Stockholm.

134. Göteborgs universitetsbibliotek, H. 51: 64 Pontus Fürstenbergs samling: Vilhelm Bergs papper.

135. Stockholms stadsarkiv, Hälsovårdsnämndens dödsbevis 1878–1926: Sven August Pettersson [sic].

136. Uppgift från Stockholms stadsarkiv till förf. 3 mars 2008.

137. Strömbom, Hugo Birger, s. 299.

138. Ibid. s. 245.

139. Ibid. s. 205.

140. Ibid. s. 211.

141. Hvar 8 Dag 4, 1903: 24, s. 379f.

142. Pontus Fürstenbergs hustru Göthilda var född Magnus.

143. Sven August Peterson, stavade själv sitt efternamn med ett ”t” och ett ”s”. Det är således felstavat hos Boo von Malmborg, Svensk porträttkonst under fem århundraden (Malmö: Allhem, 1978), s. 323.

144. Enligt Hultmark finns Peterson i Stockholm 1845. Emil Hultmarks arkiv Kungl. biblioteket, Stockholm.

145. Stockholms adresskalender 1849, s. 166.

146. Stockholms stadsarkiv, Mantalsregistret för Stockholm 1800–

1875 förtecknar e.o kontorsskrivaren Sven August Pettersson [sic], född den 4 mars 1827, boende i Klara nedre, ihop med hustrun Charlotta Maria Eugenia Rundqvist, född den 22 januari 1832, sonen Hugo Birger, född den 12 januari 1854, och svärmor Brita Charlotta Elisabeth Rundqvist (f. Hallgren), född den 3 mars 1807.

147. Strömbom, Hugo Birger, s. 12.

148. Stockholms adresskalender 1857.

149. S. A. Peterson, Skönskrifvaren, innehållande ett rikt urval alfabeter och andra vid textning förekommande prydnader. Lithographierade. Förskriftformat. Stockholm 1858. Förteckning öfver Svenska Bokhandelns under år 1858 utkomne Böcker, Lithografiska Arbeten, Kartor m.m. i Lundequistska Bokhandeln i Upsala (Stockholm 1859), s. 20.

150. Stockholms adresskalender 1859.

151. Stockholms stadsarkiv, EI: 10, Klara församling, s. 43.

152. Stockholms adresskalender 1861.

153. Stockholms adresskalender 1862.

154. Stockholms adresskalender 1863.

155. Strömbom, Hugo Birger, s. 12.

156. Stockholms stadsarkiv, Mantalsuppgift för August Lindberg, Maria Magdalena 1875: 1244.

157. Tituleras i Stockholms adresskalender 1882: Litograf och stentryckare.

158. Stockholms adresskalender 1882. Supplement.

159. Göteborgs universitetsbibliotek: H. 179: 56. Sixten Strömboms arkiv: Brev från Hugo Birger till S. A. Peterson 28 augusti 1884.

160. Stockholms stadsarkiv, Rotemansdatabasen.

161. Stockholms stadsarkiv, Död- och begravningsbok för Hedvig Eleonoras församling 1901.

162. Ibid.

Exlibris i stengravyr av Sven August Peterson 1881, efter en idé av Christoffer Eichhorn. Exlibriset är utfört för den färgstarke och legendariske bokhandlaren och bok- och myntauktionskommissarien vid Stockholms Bokauktionskammare Claes Gustaf Gartz (1834–1899). Ordspråket: Tamen aliqvid haeret (Likväl fastnar något). De liggande, till hälften uppresta böckerna symbolerar förstås handeln med böcker och auktionsklubban att handeln försiggick på Bokauktionskammaren, under Gartz’ ledning. Han skötte klubban på Bokauktionskammaren åren 1868–95, många gånger var det hans egna böcker, som såldes under fingerade samlares namn. (Se Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och exlibris IV, Stockholm 1904, s. 206–212); Gartz förekommer också i en skrift av Theodor Ekelund, En stund på Bokauktionskammaren. Hvad-du-vill, i 1 akt, med in- och utfall, ut- och inrop, gurgel, brumningar, knuffningar m.m. Sammanrafsadt af Putte Snabbfot (se Svensk numismatisk tidskrift 2005, nr 4, s.

96). Exlibirisets tryckta ram mäter 51 × 44 mm. Boken som Gartz placerat sitt bokägarmärke i är Geijer-Afzelius, Swenska folkwisor (Stockholm 1814). Foto: Martine Castoriano, Malmö.

25

26

mats rohdin

Att sprida stoffet för alla vindar Astrid Lindgren, filmen och mediernas mångfald

F

ilmtidskriften Chaplin innehöll 1974 en läng­ re intervju med Astrid Lindgren, där hon bland annat berättade om sina ”enorma filmupplevelser” i barn- och ungdomen på bio­ graferna Star och National i hemstaden Vim­ merby.1 När hon flyttade till Stockholm 1926 gick hon enligt egen utsago på bio så mycket som hon ”hade råd med”. Mot den bakgrunden är det där­ för föga förvånande när hon plötsligt i intervjun utbrister att ”filmintresserad har jag alltid varit”.2 När Lindgren själv framhåller sitt intresse för film sker det inte sällan i allmänna ordalag, till exempel att hon är förtjust i farser och gangster­ film. Intervjun i Chaplin är en av få gånger som Lindgren namnger specifika filmer, till exempel stumfilmsklassiker som Terje Vigen (Victor Sjö­ ström, 1917), De tre musketörerna (The Three Musketeers, Fred Niblo, 1920) och Gösta Berlings saga (Mauritz Stiller, 1924). Men även samtida filmer förs på tal vid detta tillfälle, bland annat anser hon att Nattportieren (Il portiere di notte, Liliana Cavani, 1974) var ”avskyvärd” medan Clockwork Orange (A Clockwork Orange, Stanley Kubrick, 1971) avfärdas som ”hemsk”. På frågan om hon sett någon bra film på sista tiden, kommer sva­ ret direkt: ”Ja, Fellinis Amarcord [Federico Fellini, 1973] om hans barndom. Den var bra.”3 Lindgrens upplysning att hon alltid har varit filmintresserad borde ju rimligtvis ha fått forsk­ ningen att titta närmare på filmens betydelse för Affisch Pippi Långstrump (1949). Foto: Svenska Filminstitutet. – Se även variantaffischen s. 36.

hennes författarskap, men så har inte varit fallet.

Inte ens det faktum att två så framstående Lind­ grenforskare som Ulla Lindquist och Vivi Ed­ ström har påtalat denna outforskade sida av Lind­ grens konstnärskap har stimulerat till forskning på detta tema. Lundquist skriver till exempel i sin doktorsavhandling om Pippi Långstrump från 1979 att alla tre Pippi-böckerna innehåller ”komik som för tankarna till gamla filmfarser” och att ”[s]ådana inslag finns det i mängd”. I en åtföljande not slår hon dessutom fast att det ”fil­ miska draget i många av Astrid Lindgrens böcker är inte slumpartat: alltifrån ungdomen ha förfat­ tarinnan odlat ett starkt intresse för film, inte minst filmfars”.4 Vivi Edström å sin sida har konstaterat att en hänvisning som ofta förekommer i Lindgrens böcker är att ”det är precis som på bio”.5 Angå­ ende Vi på Saltkråkan skriver hon att boken ”med sin pajkomik och sina roliga scener där vuxna gör bort sig, refererar emellanåt till film, något som inte är ovanligt hos denna författare”.6 Beträf­ fande Pippi-böckerna anser Edström att det som gör dem roliga är ”Pippis sätt att vrida scenerna i filmfarsens eller den absurda teaterns riktning”.7 Dessutom hävdar hon i en not att det är ”påtag­ ligt” att Lindgren i sina böcker ”arbetar med fil­ miska medel”. Bland annat nämns hur komiken i en film som Anderssonskans Kalle (Sigurd Wallén, 1934) pekar fram mot Pippi Långstrump.8 I ett annat sammanhang poängterar Edström film­ influenserna än mer: ”Filmen har betytt mer för hennes skrivande än som ännu är utrett. Pippi Långstrump- och Emil-böckerna bygger en hel

27

del på slapstick, pajkastning och annat roligt som påminner om scener i komiska filmer, men fil­ miska kvalitéer har också en bok som Bröderna Lejonhjärta.”9 Allt för ofta tycks emellertid forskarna och an­ dra Lindgrenintresserade författare låsta vid pre­ missen att bara för att Astrid Lindgren är förfat­ tare och sysslar med språket, med orden, måste influenserna i hennes författarskap vara textuella till sin natur.10 När till exempel filmiska influen­ ser nämns sker det inte sällan en passant, till ex­ empel i notform. Ett av få undantag utgör Martin Kristensons artikel ”Astrid, Pippi och hela värl­ dens lilla fästmö” (2007), som bland annat inne­ håller fakta om biorepertoaren i Vimmerby på 1910- och 1920-talet. Likaså uppmärksammas hur skådespelaren Mary Pickfords rollgestalter, inte sällan i huvudroller som föräldralöst barn, kan ha influerat Lindgrens texter. Exempel som förs fram är Hertiginnan som tvätterska (Suds, Jack Dil­ lon, 1920) och Bakvägen till Lyckan (Through the Back Door, Alfred E. Green, Jack Pickford, 1921), vilka båda innehåller säregna inslag som även återfinns i böckerna om Pippi Långstrump.11 Intresset från akademiskt och annat håll har även varit svalt vad gäller filmatiseringar och TV-serier som bygger på Astrid Lindgrens konst­ närskap. Enstaka undantag återfinns i Margareta Rönnbergs En lek för öga: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren (1987) och Malena Janssons avhand­ ling om svensk barnfilm, Bio för barnens bästa?

Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år (2007), vari ett kapitel ägnas Bullerby-serien.12 En mer populärt hållen bok som ej bör förglöm­ mas i detta sammanhang är Petter Karlssons och Johan Erséus lustfyllda och anekdotrika skild­ ringar i Från snickerboa till Villa Villekulla: Astrid Lindgrens filmvärld (2004).13 Ointresset för Astrid Lindgrens konstnärskap bland filmvetare och medieforskare är märkligt med tanke på att Lindgren förmodligen är den mest filmade svenska författaren överhuvudta­ get. Det var dessutom framgångsrika filmatise­ ringar av Lindgrens verk som starkt bidrog till att rädda Svensk Filmindustri (SF) under krisåren på 1960-talet. Likaså kom Lindgren-filmatiseringar att ekonomiskt utgöra ett av grundfundamen­ ten i den svenska filmreformen från 1963. Detta var ett stödsystem som Svenska Filminstitutet (SFI) ansvarade för och vars inkomster utgjordes

28

av en viss procentsats på varje försåld biobiljett, pengar som sedan distribuerades tillbaka till den svenska filmindustrins aktörer. Och försålda biobiljetter var verkligen något som känneteck­ nade Lindgren-filmatiseringarna under dessa år.

Till exempel sågs de tre filmerna om Saltkråkan (Tjorven, Båtsman och Moses, 1964; Tjorven och Skrållan, 1965; Tjorven och Mysak, 1966) i mitten på 1960-talet av cirka fyra miljoner biobesökare, medan Pippi Långstrump på de sju haven (1970) och Emil i Lönneberga (1971) under de första åren inpå 1970-talet sågs av uppemot tre miljoner be­ sökare sammanlagt.14 Denna artikel kommer främst att uppmärk­ samma Astrid Lindgrens förhållande till film och filmbranschen från början av 1940-talet fram till och med 1956, det vill säga perioden innan Lindgrens samarbete med Olle Hellbom tog sin början med Mästerdetektiven lever farligt (1957).

Källmaterialet utgörs till stor del av pressklipp men också av tidigare opublicerade manuskript och brev i Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket.15 Inledningsvis behandlas Lindgrens första trevande steg som manusförfattare in spe med filmsynopsen ”När man är kär” från 1943, som dock kom att refuseras av SF. Därefter följer en kortfattad redogörelse för de fem första filmer som bygger på Lindgrens förlagor, producerade mellan 1946 och 1956. Framför allt behandlas Per Gunvalls filmatisering Pippi Långstrump från 1949 mer utförligt, dels för att historieskrivning­ en kring filmen behöver revideras, dels för att filmen uppenbarligen fick avgörande betydelse för Lindgrens framtida förhållningssätt till film­ branschen och till adaptioner och överföringar medier emellan överhuvudtaget. Avslutningsvis uppmärksammas även hur spridningen av Astrid Lindgrens verk inom olika medier och konst­ arter i hög grad har bidragit till hennes beröm­ melse och till den genomslagskraft som hennes konstnärskap har åtnjutit hos publiken under decenniernas gång. Därmed ifrågasätts även den ibland alltför ensidiga bilden av Astrid Lindgren som enbart författare av böcker och i stället lyfts bredden fram i det konstnärskap som ryms un­ der namnet Astrid Lindgren.

”När man är kär” – Lindgrens tidiga försök i filmmanusbranschen Under andra världskriget arbetade Astrid Lind­ gren på underrättelsetjänstens avdelning för brev­ censur, bland annat tillsammans med Per-Martin Hamberg.16 År 1943 beslutade sig Lindgren och Hamberg för att skicka in ett gemensamt förfat­ tat filmsynopsis till Sveriges ledande filmprodu­ cent Svensk Filmindustri (SF) med titeln ”När man är kär”.17 Handlingen kretsar kring Stig, en bortskämd tandläkare med egen praktik. Stig le­ ver i sus och dus tack vare sin tant Madeleine som kontinuerligt skänker honom pengar. Plötsligt ställer den rika tanten kravet att Stig måste gifta sig innan han fyller 30 år om utbetalningarna ska fortsätta. Bruden måste dock vara ”en hygg­ lig och bra flicka som kan ta vara på honom”.

Som Stigs blivande hustru har manusförfattarna tänkt sig Sickan Carlsson, och de anser dessutom att hon bör jobba som expedit i en mjölkaffär.

Stig är inte kär i Sickan till en början. Sickan dä­ remot är kär i Stig. Sickan får snabbt Stig att inse nöjeslivets flyktighet och tomhet. Paret gifter sig. Kort därpå tillkännager dock tant Madeleine att hon själv ämnar gifta sig samt att hon tänker skänka bort alla sina pengar till ett sjukhem. Stig tycks således ha ingått bröllopet förgäves. Sickan får strax därpå reda på omständigheterna bakom giftermålet och lämnar Stig och hemmet, men efter diverse förvecklingar slutar allt lyckligt och de unga tu får varandra.18 I Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm finns ett brev från Lindgren och Hamberg till löjtnant Nils-Gustaf Holmquist på SF:s manusavdelning daterat 1 mars 1943, vari kommentarer görs till ett omarbetat synopsisför­ slag.19 Formuleringarna präglas av Astrid Lind­ grens sedvanliga humor och ironier, och i texten funderar brevskrivaren om det inte vore intres­ sant att även få den alltid så korrekta och levnads­ glada Sickan att också tappa koncepterna: Nu har vi resonerat som så: När Sickan får upp ögo­ nen för bedrägeriet, måste i varje fall hennes reak­ tion bli mycket stark. Skulle det då inte vara en gan­ ska lustig vändning, att hon, det lilla kloka och vet­ tiga fruntimret, för ett slag tappar kontrollen över sig själv och kastar sig ut i det nöjesliv, som hon nyss lyckats få Stig att inse tomheten i. Alltså när Stig väl

blivit ordentlig och hygglig och börjat förstå arbe­ tets välsignelse, blir i stället Sickan i sin förtvivlan över att ha blivit sviken i sin kärlek, vild och tokig.20

I brevet återfinns även allusioner på den tidiga stumfilmens farser och dess handgripligheter och fysiska våld, när Lindgren spekulerar över vad publiken tycker om att se: Vidare har vi låtit Marianne [en av de flörtiga kvin­ nor som uppvaktar Stig] slå en liten knalltung bronsstatyett i huvet på Stig, och det tror jag också är rätt bra, för då händer det ju en verklig dramatisk sak ända in i det sista. Och folk tycker så mycket om att se, hur andra mänskor får hårda saker i huvet.21

Brevet avslutas med att manusförfattarna fram­ härdar i sin vilja att ha kvar Sickan som expedit i mjölkbutiken, detta sagt mot bakgrund av att manustvättaren Holmqvist istället velat placera henne som tandsköterska på en tandläkarmot­ tagning. I brevets avslutning framgår att manus­ författarnas tanke har varit att ”ge svenska folket Sickan i koncentrat med just de egenskaper, som gör hennes charm, en roll, där hon kunde få vara riktigt sund och rejäl och glad och naturlig, efter måttet av sin förmåga en svensk Paula Wessely” [min kursiv.].22 Den österrikiska skådespelaren var vid denna tid oerhört populär och rönte, en­ ligt sentida filmlexikon, ”publikens uppskattning genom en rättfram, chosefri spelstil”.23 Förutom Sickan Carlsson och Paula Wessely nämns även Hilding Gavle i manuskriptet i rollen som Stigs tandläkarkollega. Smålänningen Gavles lott inom svensk film var inte sällan att, som Svensk film­ databas uttrycker det, ”skapa originella krume­ lurer” alternativt ”att tillfredställa behovet av nå­ got vrickade högreståndsfigurer”.24 Lindgren och Hamberg tycks dock inte ha fått något svar från manustvättaren Holmquist på SF. Tålamodet tycks nu tryta alltmer hos de två manusförfattarna och några veckor senare den 30 mars 1943 skriver därför Lindgren till regissören Gunnar Skoglund på SF och försöker än en gång puffa för ”När man är kär”. Lindgren är nu än mer raljant och frispråkig visavi vissa skådespe­ lare och företeelser inom svensk spelfilm: Sickan Carlssons omåttliga popularitet, (som väl inte står riktigt i proportion till hennes skådespe­ lartalang) har förefallit oss hittills illa utnyttjad i

29

svensk film. […] Hon liknar ju ingen annan svensk filmstjärna, och när hon nu är svenska folkets spe­ ciella älskling, borde hon väl lanseras i filmer, som fullkomligt monomant inriktar sig på att få fram just de egenskaper, som hennes popularitet bygger på… Tycker inte regissör Skoglund, att vårt synopsis är tillräckligt monomant i det hänseendet?25

Ett halvår senare har manusförfattarna ännu inte fått besked från SF, och i ett brev till Hamberg förefaller Lindgrens tålamod tryta när hon ber honom att försöka få SF att läsa igenom deras manus. Detta borde helst ske, skriver Lindgren med resignerad ironi, ”innan Sickan Carlsson drar in på Höstsol”. Här kan det vara på sin plats med en upplysning till nutida läsare: Höstsol var ett ålderdomshem för pensionerade skådespelare och var beläget i Täby norr om Stockholm.

Lindgrens och Hambergs försök att träda in i filmbranschen med ”När man är kär” förefaller inte ha utmynnat i någonting mer konkret. En anledning till att deras manus inte godkändes för filmproduktion kan ha varit den kursänd­ ring inom SF som blev följden av att Carl Anders Dymling ersatte den mer ”kommersorienterade” Olof Andersson som VD 1942. Dymling ville ge SF en mer intellektuell inriktning och rensa ut de alltför publikfriande komedierna som i hans ögon var alltför vulgära och spekulativa.26 Ett led i denna omändring var att Dymling och manus­ chefen Stina Bergman anställde en ung teaterre­ gissör vid namn Ingmar Bergman. Är man lagd åt kontrafaktisk historieskrivning kan man fråga sig vilken väg historien hade tagit om Lindgrens och Hambergs synopsis hamnat i händerna på manustvättaren Ingmar Bergman? Eller vad hade hänt om SF hade insett Astrid Lindgrens talanger för rapp dialog och manusskrivande i allmänhet och anställt henne 1943? Hade vi då fått vara med om den sedermera världsberömda författaren Astrid Lindgrens genombrott? Hade vi då fått uppleva Pippi, Emil, Ronja och alla de andra klas­ siska gestalterna i hennes fiktionsuniversum?

De första filmatiseringarna I Sverige har 1940-talet inte sällan framhållits som tiden för den svenska barn- och ungdomsfilmens genombrott. Man prövar nya genrer och spelar in filmer som bygger på nyskrivet material och

30

som inte enbart utgår från litterära förlagor.27 Ti­ digare hade man inom filmbranschen ansett det vara alltför vanskligt att satsa på barnfilm. Ge­ nombrottet sker med Barnen från Frostmofjället från 1945. Den byggde på Laura Fitinghoffs bok med samma namn från 1907. Regissör var Rolf Husberg och för fotografin svarade Olle Norde­ mar. Husberg skulle snart svara för regin i tre av de fem första Lindgrenfilmatiseringarna, medan Nordemar från 1953 och till och med slutet på 1970-talet kom att producera samtliga filmer som byggde på Astrid Lindgrens förlagor (först för Artfilm och därefter för SF).

Den första Lindgrenfilmatiseringen var Mästerdetektiven Blomkvist (1946) som producerades av S. Bauman. Ungdomsromanen med samma namn hade vunnit första pris i Rabén & Sjögrens tävling om bästa ungdomsdeckare 1945. Regissör för filmen var Rolf Husberg och för foto­grafin stod Rune Ericson, medan den i filmmusiksam­ manhang så välkände Jules Sylvain (pseudonym för Stig Hansson) svarade för musiken. Lindgren har apropå influenser till boken sagt att hon ”följde mönstret från en massa filmer jag hade sett”, bland annat 1930-talets amerikanska gang­ sterfilm.28 Alfred Hitchcocks Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, 1943) har också nämnts som möjlig förebild. En avlägsen släkting dyker plöts­ ligt upp hos familjen i den fridfulla staden, men en av de yngre familjemedlemmarna misstänker att allt inte står rätt till.29 Husberg skriver i sin självbiografi att han fick fria händer att göra ma­ nus på Lindgrens bok. Vid genomläsningen im­ ponerades han av hennes sätt att utforma dialog och miljöbeskrivning på ett sätt som verkligen passade filmmediets realistiska framställnings­ sätt: ”Det var nog ett av de lättaste jobb jag haft.

Inte nog med att replikerna var som direkt avlyss­ nade på en lekplats, även miljöbeskrivningarna var sådana att jag kunde filma stora delar direkt från boken.”30 Filmen Pippi Långstrump (1949) blev den andra i raden av Lindgrenfilmatiseringar. Mer om den nedan.

De tre återstående filmer som gjordes innan Astrid Lindgren inledde sitt samarbete med re­ Affisch Mästerdetektiven Blomkvist (1946). Foto: Svenska Filminstitutet.

31

gissören Olle Hellbom 1957 kretsar alla kring rollgestalten Rasmus, som spelades av den vid denna tid omåttligt populäre Eskil Dalenius, som hade slagit igenom i radio. Förutom roll­ namnet Rasmus och Eskil Dalenius i titelrollen hade filmerna emellertid ingenting gemensamt.

Mästerdetektiven och Rasmus (1953) producera­ des av Artfilm och för regin stod återigen Rolf Husberg. Fotografin svarade Bengt Westfelt för, medan Ulf Linde, sedermera känd konstkritiker, ansvarade för musiken. Bland medverkande skå­ despelare återfinns, förutom Eskil Dalenius, även Sigge Fürst och Elof Ahrle.

Luffaren och Rasmus (1955) var den tredje Lind­ grenfilmatiseringen som Rolf Husberg regis­ serade och återigen svarade Artfilm för produk­ tionen. Stig Hallgren stod för fotografin, medan Lille Bror Söderlundh svarade för musiken. Eskil Dalenius spelade Rasmus (jfr ovan), och i rollen som luffaren sågs Åke Grönberg. Husberg skriver i sin självbiografi att filmuppslaget från Lindgrens sida kan ha varit en ”idéassociation” till Chaplins pojke (The Kid, Charles Chaplin, 1921) med Jackie Coogan i huvudrollen som pojken, en film som kom att bli oerhört populär världen över.31 Rasmus, Pontus och Toker (1956), regisserades av Stig Olin och producerades av Artfilm. Stig Hallgren svarade för fotografin och för musiken svarade Bengt Hallberg. Bland skådespelarna återfinns förutom Eskil Dalenius även Stig Järrel och Hjördis Pettersson. De fem första filmatise­ ringarna fick genomgående god kritik. Värt att notera är också spännvidden i ämnesvalet och det sätt på vilket Lindgrens förlagor medverkar till att bredda genrerna inom svensk barnfilm.

Här ryms såväl detektivfilmer som filmer med absurdistiska förtecken och filmer innehållande social kritik.

Exemplet Pippi Långstrump (Per Gunvall, 1949) Astrid Lindgrens mest välkända rollfigur är utan tvekan Pippi Långstrump. Den första filmen om henne producerades av Sandrews och hade pre­ miär den 9 december 1949. För regi och manus stod Per Gunvall. Filmen byggde på de tre första Pippi-böckerna, det vill säga Pippi Långstrump (1945), Pippi Långstrump går ombord (1946) samt Pippi Långstrump i Söderhavet (1948). Fotograf var Curt Jonsson och för musiken, som redan

32

förekommit i en teateruppsättning av Pippi Långstrump på Oscarsteatern i Stockholm 1948, svara­ de Lindgrens vän Per-Martin Hamberg. Huvud­ rollen som Pippi spelades av Viveca Serlachius, som hade gjort stor succé i nyssnämnda teater­ uppsättning. Bland övriga skådespelare märktes Svend Asmussen, Benkt-Åke Benktsson, Stig Järrel, Julia Cæsar, Sigge Fürst och Carl-Gustaf Lindstedt.32 Gunvall hade tidigare gjort flera kortfilmer samt två spelfilmer, dels komedin Kärlek, solsken och sång (1948), dels Sjösalavår (1949), en film om Evert Taube. Båda filmerna fick, att döma av Svensk filmografi, relativt god kritik och Gunvall hälsades vid debuten till och med som ”en ytterst lovande regissör”.33 Det skrevs att han, på samma sätt som i kortfilmerna, ”leker på ett personligt och medryckande sätt med celluloiden och är uppiggande respektlös”.34 Om Taube-filmen an­ såg en kritiker att ”mycket av det där lätta, lek­ fulla, charmigt irrationella, om man så vill smått surrealistiska från Gunvalls debutfilm sätter ock­ så långa stycken sin prägel på Sjösalavår”.35 Hos Svenska filminstitutet (SFI) återfinns in­ spelningsmanuskript till Pippi Långstrump arkive­ rat, vari följande motto från regissör Gunvall står att läsa: ”I varje barn bor det en revolutionär.”36 I manuskriptet återfinns även flera explicita fil­ mallusioner, bland annat på Chico i Bröderna Marx när Pippi provspelar pianon i musikaffären i filmens inledning: ”Kring Pippi, som spelar à la Chico Marx (skojiga fingerknep i närbild), slutar med ganska stor bild kring henne.”37 En liknande hänvisning återfinns även när Pippi spelar piano i salongen på Villa Villekulla: ”Och så klämmer hon i med någon rask och munter melodi. Det bör bli en ny Chico-Marx-uppvisning.”38 En annan filmhistorisk referens i Gunvalls manus återfinns i scenen med brandsprutan då Pippi får vatten i ansiktet: ”Det filmhistoriskt vordna knepet med en man som trampar på vat­ tenslangen bör av pietetsskäl ej bortglömmas!”39 Detta är således en hommage till den franska stumfilmsklassikern Trädgårdsmästarens hämnd (L’Arroseur arrosé, Louis Lumière, 1895). Filmhis­ toriska anspelningar kan även noteras i scenen med kafferepet och gräddtårtan hemma hos Annikas och Tommys föräldrar: ”Och när hon [Pippi] dyker upp igen [efter att ha försökt fånga den röda konfektbiten som pryder tårtan], ja då

har hon förstås hela ansiktet fullt med Mack Sen­ nett-paj.”40 Mack Sennett var upphovsmannen till hundratals filmfarser som bildade skola under stumfilmseran, bland annat de berömda Keysto­ ne-filmerna under 1910-talet, vilka utmärktes av sin grova slapstickstil.

Relationen mellan Astrid Lindgren å ena si­ dan och regissören Per Gunvall och filmbolaget Sandrews å den andra tycks ha varit ansträngd redan från början. Detta framgår av ett brev från Lindgren till filmbolagsdirektören Anders San­ drew den 9 maj 1949.41 I botten låg bland annat en konflikt om hur stort arvode Lindgren skulle erhålla. Att döma av hennes egen redogörelse i brevet förefaller Sandrew ha ansett att hon skulle nöja sig med ett lågt arvode eftersom filmatise­ ringen enligt dem var ”en så osäker spekulation”.

Lindgren svarar emellertid att detta i så fall skulle betyda att hon erhöll mindre arvode än manus­ kriptförfattarna, som ju enligt henne ”tar dialog och långa brottsstycken ur boken och pjäsen och bara omvandlar till filmbilder”. Att döma av brevet tycks Andres Sandrew och filmbolaget ha ansett att det var Oscarsteaterns uppsättning av Pippi Långstrump med Viveca Serlachius i hu­ vudrollen som utgjorde det stora dragplåstret till filmen snarare än Lindgrens tre Pippi-böcker, ett påstående som författaren bemöter på följande sätt: Jag tror, att Ni något överskattar den roll, som Oscars­teaterns föreställningar har haft för att göra Pippi känd. Även om Ni själv aldrig hört talas om Pippi, innan hon kom upp på Oscars, så kan jag för­ säkra, att nästan vart barn i Sverige gjort det långt ti­ digare. De känner henne från böckerna, som gått ut i större upplagor än någon annan svensk barnbok, från radion, från Allers Familj-Journal, från skolor­ na, där Pippi-pjäsen har spelats i flera år, innan den kom upp på Oscars. Stockholmsungarna har också spelat pjäsen i skolorna, de har sett den på Konsert­ huset och på Medborgarhusets barnteater under flera år, kort sagt – ungarna har varit genomsyrade med Pippi långt innan Direktör Sandrew kände till hennes existens. Var Pippi har dykt upp, både i Sve­ rige och utomlands, har hon omfattats med samma brinnande hänförelse. Att ett antal stockholmsbarn haft tillfälle att se henne på Oscarsteatern har därför i det stora hela jämförelsevis ringa betydelse [under­ strykning i original]. 42

Lindgrens svar visar med eftertryck det enorma intresse som fanns kring Pippi-figuren under andra hälften av 1940-talet, men det indikerar också hur berättelsen om Pippi spreds med hjälp av en mängd olika medier och konstarter vid denna tid. Att Anders Sandrew och filmbolaget gärna ville att filmen skulle förknippas med den framgångsrika teateruppsättningen på Oscars framgår av valet av Viveca Serlachius i huvud­ rollen som Pippi. Påpekas i sammanhanget bör att Sandrews sedan 1947 var nya ägare till den anrika Oscarsteatern på Kungsgatan. Detta för­ klarar även anspelningen på teateruppsättning­ en i filmens inledning när Pippi vandrar in på en strålkastarupplyst teaterscen och vinkar mot den tilltänkta publiken i salongen, alltmedan förtexterna rullar mot det stora teaterdraperiet i bakgrunden.

De två filmaffischer som framställdes för Gun­ valls Pippi Långstrump visar hur filmbolaget för­ sökte attrahera såväl läsarna av Lindgrens Pippiböcker som teaterbesökarna från uppsättningen på Oscars. Den ena filmaffischen visar en teck­ ning föreställande Pippi och Herr Nilsson som knyter an till Ingrid Vang Nymans bilder i ori­ ginalböckerna, medan den andra affischen visar en porträttlik teckning av Viveca Serlachius som för tankarna till hennes gestaltning av Pippi på Oscarsteatern.

Att Astrid Lindgren var missnöjd med Per Gunvalls Pippi Långstrump poängteras inte sällan när filmen förs på tal. Det är dock relativt svårt att hitta explicita belägg för detta. Den tidigare nämnda intervjun i Chaplin 1974 utgör ett av un­ dantagen när Lindgren fäller följande omdöme om filmen: Den filmen var nog inget vidare. Manuskriptet vim­ lade av nytillägg och konstigheter som inte hade det minsta med Pippi att göra. Ändå hindrade jag det mesta redan på synopsisstadiet. Vad jag inte lycka­ des bli av med, det var ett extra inlagt kärlekspar, som man helt optimistiskt trodde skulle locka ton­ årspubliken. 43

När Pippi Långstrump hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 9 december 1949 tycks resultatet ha blivit en smärre chock för Astrid Lindgren. Detta framgår av ett brev i Lindgrenarkivet till barnboks- och barnfilmskritikern Eva von Zweigbergk (signaturen Colomba) på Dagens

33

Nyheter.44 Brevet var avsänt dagen efter premiä­ ren och Lindgren hade då läst von Zweigbergks överlag kritiska filmrecension i tidningen. I bre­ vet skriver Lindgren att hon måste få utlopp för sitt obehag inför Pippifilmen, men att hon inte kan säga detta offentligt: Om jag igår hade kunnat få betala tillbaka de peng­ ar jag erhållit för filmrätten, och filmen i och med detta hade varit ogjord, så skulle jag inte ha tvekat ett ögonblick. Jag satt i min bänk och våndades, och strax före slutet löpte jag därifrån, dörädd att någon skulle komma och fråga mig vad jag tyckte.45

Av brevet framgår att Lindgren uttryckligen be­ gärt att få ta del av det första filmmanuskriptet, vilket emellertid kostade henne en ”sömnlös natt”. Hon fortsätter: Jag sade då absolut ifrån att jag vägrade sälja filmrät­ ten, om inte manuset gjordes om väsentligt. Hade jag inte gjort detta förbehåll, hade vi bl.a. fått se en Pippi som ställde sig upp i en domstol som en liten otäck miniatyr-edvardperson och höll ett tal fullt av falska djupsinnigheter om de vuxnas skilsmässor och atombomber.46

Vidare skriver Lindgren i brevet att ett annat in­ slag som irriterade henne i manuset var det unga kärleksparet och dess förvecklingar (åtskilliga av dessa scener hade filmbolaget, visade det sig vid premiären, valt att behålla i den färdiga filmen):

Dagsvers i Ny Tid, 20 december 1949, sign. PRIPPS.

Jag sa till filmgubbarna, att det var en felspekula­ tion att försöka smeta dit lite jox, som skulle kunna väntas tilltala en äldre publik, och det mesta lycka­ des jag få bort, bl.a. att det där äckliga kärleksparet vandrade ut i markerna, där han läste en lång kär­ leksdikt för henne. Vad ska barnen göra, medan han läser Karlfeldt, frågade jag.47

Lindgren återger även hur hon innan filmin­ spelningens början skrev ett brev till producen­ ten Rune Waldecrantz och hotade att han och Sandrews skulle få barnfilmsrecensenterna efter sig om de tog med scenen i grammofonaffären och den ”fasansfulla schlagersången”, inslag som dock behölls i den färdiga filmen.48 Av brevinne­ hållet att döma tycks Lindgren även ha varit be­ sviken på filmkritikerkåren för att den inte kri­ tiserat filmen mer, och hon vädjar till och med till von Zweigbergk att använda sitt inflytande som medlem i barnfilmsjuryn för att få till stånd

34

klippningar i filmen, något som von Zweigbergk själv hade föreslagit i sin recension.49 Vad gäller filmens omdebatterade kärlekspar bör dock poängteras att sådana inslag var när­ mast obligatoriska i de svenska barnfilmerna under 1940-talet. Det hindrade inte att de blev föremål för kritik.50 Frågan kvarstår dock hur det kom sig att Gunvall och Sandrews envisades med sitt kärlekspar och andra tilldiktade inslag i filmen trots det envetna motståndet från Astrid Lindgren, som vid denna tid börjat bli alltmer känd och respekterad. Ett av svaren antyds enligt min mening i en tecknad dagsvers i göteborgstid­ ningen Ny Tid den 20 december 1949. Huvudrub­ riken lyder ”Tragik vid bio”, varpå undertexten meddelar: ”Det vållade bitter besvikelse och stor sorg hos unga biobesökare när de kom under­ fund med att man skulle betala ordinarie priser för att få se Pippi Långstrump.”51 Uppenbarligen hade filmbolaget Sandrew krävt att filmen skulle visas till ordinarie kvälls­ biljettpriser för alla åskådarkategorier, oavsett om barn löste entrébiljett eller om det var ma­ tinéföreställning, något som tidigare av hävd medfört nedsatta biljettpriser. Denna prispolitik kritiserades i flera filmrecensioner och det före­ kom även insändare i olika tidningar landet runt som upprört påtalade detta ovanliga tilltag. En insändare i Örebro Kuriren kallade det hela ”upp­ skörtningstaktik” och i Sundsvalls Tidning tveka­ de inte en annan insändare att ”kalla geschäftet osmakligt” samt fortsätter: ”Och vi skulle gärna vilja se ett par av filmbolagsherrarna mitt ibland de snyftande och nästan hjärtekrossade barnen, som trängs undan av de andra med bättre välsitu­ erade föräldrar.” Enligt insändaren lär det till och med ha förekommit att biokassörskor hade lagt ut pengar ur egen ficka för att bistå nödställda barn samt att det hela var desto mer beklagligt eftersom filmen ”körs i arbetarorganisationernas egen högborg”.52 I en kritisk artikel i Mora Tidning försvarade sig filmbolaget med att kostna­ derna för filmen hade ”varit mycket stora”, ett argument som dock tillbakavisades av artikelför­ fattaren som snarare ansåg att det handlade om att ”filmproducenten försöker slå extra mynt av den undantagsställning i fråga om popularitet, som Astrid Lindgren lyckats förvärva åt sin Pippi Långstrump”.53 Denna negativa kritik kring Pip­ pi-filmen nådde även Astrid Lindgren att döma

av existerande klipp i Lindgren-arkivet, ty alltse­ dan 1945 hade hon prenumererat på pressklipp från svensk dags- och veckopress från företaget Pressurklipp.54 Filmbolaget Sandrews ansåg det uppenbarli­ gen nödvändigt att även inkludera inslag som appellerade till en vuxen publik för att därige­ nom kunna kräva ordinarie biljettpriser för alla biobesökare under alla föreställningar. Resulta­ tet blev att Per Gunvalls filmatisering av Pippi Långstrump blev ett slags genrehybrid mellan barnfilm och vuxenfilm. De stora förlorarna blev barnen som dels fick betala mer än normalt för sin biobiljett, dels fick en film som förvisso rönte stor uppskattning bland flertalet av dem, men som också innehöll inslag som måste ha tett sig helt obegripliga för dem. Filmens kär­ lekspar och andra tilldiktade rollgestalter, cra­ zyhumorn, ordvitsarna, konstallusionerna och schlagersångerna bidrog säkerligen i hög grad till Astrid Lindgrens alltmer strikta hållning i adaptionsfrågor framöver.55 Lindgrens inställ­ ning i dessa frågor har efter hennes död förts vidare av de nutida ägarna och förvaltarna av författarrättigheterna, Saltkråkan AB, vilket följande meningar om teateradaptioner av bok­ förlagor antyder: ”En viktig sak som känneteck­ nar Astrid Lindgrens sätt att tänka om barntea­ ter är att barnen ska förstå det som händer. Det handlar om respekt för barnet och att det blir oförskämt mot barnet att lägga till lustigheter som bara är till för de vuxna. Astrid Lindgren var också noga med att det inte skulle tillkom­ ma nya personer eller händelser i hennes berät­ telser. Man behöver förstås inte ha med allt som står i en bok, det får inte plats i en pjäs. Men man får inte ändra historien eller hitta på nya personer eller händelser som inte finns med i författarens historia.”56 Receptionen av Pippi Långstrump (1949) Historieskrivningen kring Gunvalls Pippi Långstrump kan sammanfattas med följande citat ur en bok om Astrid Lindgren och filmatiseringar­ na av hennes verk: ”Kritiken mot filmen var inte nådig, den enda som fick godkänt var musikern Svend Asmussen. Astrid Lindgren var förtvivlad över hur hennes bok hade förvanskats och fil­ men smögs barmhärtigt bort ur biograftablån.”57

35

36

Filmhistorieskrivningen ger sålunda intryck av att ha kodifierat tre omdömen om filmen: · Filmen fick dålig kritik i dags- och kvälls­ pressen och kan därmed anses som ett konst­ närligt misslyckande. · Filmen drog liten publik och kan därmed anses som ett ekonomiskt misslyckande. · Astrid Lindgren var missnöjd med filmen och tog avstånd från den.

Lindgren-arkivets omfattande pressklippssam­ ling gör det möjligt att i detalj rekonstruera hur pressen mottog Pippi Långstrump. Här finns samlat recensioner alltifrån de stora tidningsdra­ karna i storstäderna till små, närmast okända tidningar ute i landsorten. Granskningen visar att den vedertagna uppfattningen om Per Gun­ valls Pippi Långstrump som en konstnärligt och ekonomiskt misslyckad film som gjordes ned av kritikerna och som inte slog an hos biopubliken visar föga överensstämmelse med verkligheten.

Sant däremot (i den hittillsvarande historieskriv­ ningen) är att Astrid Lindgren var missnöjd med filmen.

De cirka 100 recensioner av filmen som gran­ skats, flertalet av dem skrivna under signatur, visar att Gunvalls Pippi Långstrump mottogs positivt överlag och att den också tycks ha gått hem hos publiken.58 Cirka 87 procent av recen­ senterna gav filmen godkänt eller väl godkänt, medan övriga cirka 13 procent underkände fil­ men.59 Framför allt huvudrollsinnehavaren Vi­ veca Serlachius i rollen som Pippi som får be­ röm, men även Svend Asmussen som den musi­ cerande brevbäraren (fritt tilldiktad rollgestalt av Gunvall) och Benkt-Åke Benktsson som Pip­ pis far får goda vitsord överlag. Bedömningen av regissör Gunvalls insatser går däremot isär och inkluderar såväl ris som ros, även om det förstnämnda överväger. Att filmen Pippi Långstrump har karakteriserats som ett misslyckande får nog tillskrivas det faktum att Astrid Lind­ gren själv ogillade filmen samt att flera av de kritiker som var negativa till Gunvalls skapelse var välkända namn, knutna till stora tidningar.

Bland de kritiker som var negativa återfinns till exempel Eva von Zweigbergk (Colomba) på Affisch Pippi Långstrump (1949). Foto: Svenska Filminstitutet.

Dagens Nyheter, Sven Jan Hansson (Filmson) på Aftonbladet och Bengt Idestam-Almquist (Robin Hood) på Stockholms-Tidningen. 60 Åtskilliga recensenters texter innehåller ord som ”fars” och ”slapstick”, vilka för tankarna till den tidiga filmen.61 Vimmerby Tidning förutspår att Gunvalls film inte kommer att möta samma entusiastiska mottagande som Lindgrens origi­ nalversion, vilket förvånar recensenten eftersom ”uppslaget rymmer så mycket filmstoff”.62 Gotlands Allehanda menar att ”[v]issa inslag synes direkt hämtade ur amerikanska farser och grädd­ tårtorna var förstås en ganska självskriven ingre­ diens i skådespelet, men de förfelar ju aldrig sin verkan som skrattpiller”.63 Lika förtjust är Lunds Dagblad som roat noterar att ”[h]ederliga farsmo­ ment som tårtkastning, vilda jakter med poli­ ser och kofotstjuvar spelas ut med god effekt”.64 Landskrona Posten konstaterar att ”Mack Sennettkomiken med gräddtårtekastning och vatten­ sprutning” hade nyhetens behag för barnen,65 men även enstaka kritiker ur en äldre generation tycks, att döma av Enköpingsposten, ha drömt sig tillbaka till ungdomens dagar: ”[V]ilken triumf för en gammal älskare av paj- och tårtkastning: dessa avsnitt blev höjdpunkterna!”66 Alla var dock inte lika förtjusta i anspelning­ arna på den tidiga filmens värld, vilket Arbetets recensent ger uttryck för: ”Per Gunvall har åstad­ kommit något som bra mycket liknar dålig fars från den tid filmen var tämligen ung. Tårtkletan­ det i bästa Fattystil hade ungarna visserligen ro­ ligt åt – men det var också nästan det enda.”67 En rutinerad filmkritiker som Filmson i Aftonbladet poängterar dock det klichéartade i dylika scener och konstaterar att ”tårtkastningen och tjuv­ jakten är rätt utslitna filmnöjen för oss äldre”.68 Filmsons anmärkning visar att det som av många uppfattades som nytt, originellt och roligt i ett medium, boken, kom efter överföring till ett an­ nat medium, filmen, att framstå som osjälvstän­ digt, nött och klichéartat.

Vad som är iögonenfallande i filmkritikernas recensioner av Pippi Långstrump är hur kopp­ lingen till den tidiga filmens farser och komedier tycks ha varit uppenbar och poängterats av åt­ skilliga kritiker när språkets material i form av ord hade överförts till filmmediets audiovisu­ ella komponenter. Härigenom skiljer sig film­ kritikernas recensioner från bokrecensenternas

37

anmälningar. Det är som om filmmediet i detta fall inkarnerar det som döljs i språkets materia­ litet, nämligen i hur hög grad Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump bär på influenser av den tidiga filmhistorien, men också hur Astrid Lindgren har stöpt om dessa filminfluenser till något nytt och unikt. ”Ju mer stoffet är spritt för alla vindar, desto mer glädje” De berättelser som under 1940- och 1950-talet gör Astrid Lindgren känd för den stora allmän­ heten sprids i en rad olika kontexter utanför det som främst förknippas med boken och det lit­ terära fältet. Anledningen till detta kan bland annat sökas i viljan att nå ut till en större publik, men också i förhoppningen att få ökad ekono­ misk avkastning under den tid som den aktuella berättelsen står i rampljuset. Ett vältaligt exem­ pel på alla de kontexter som kunde vara aktuella i dessa sammanhang framgår av den tidigare nämnda kontroversen med filmbolagschefen Anders Sandrew i samband med filmatiseringen av Pippi Långstrump, då Lindgren radar upp åt­ skilliga exempel på medier och konstarter som Pippi-figuren figurerat i.

Astrid Lindgren var medveten om fördelarna med denna spridningsstrategi. Det vittnar flera brev och pressartiklar i Lindgren-arkivet om, även om det också förekommer att hon tackar nej till olika förslag. Det hände även att Lindgren vände sig till veckotidningar och erbjöd dem sina berättelser som följetong innan dessa publicerats i bokform.69 I ett brev till veckotidningen Allers 1952 propagerar hon för följetongen som förete­ else samtidigt som hon delger adressaten sina lä­ rospån vad gäller spridningens positiva effekter: ”Min erfarenhet är i varje fall att ju mer känd en bok är och ju mer stoffet är spritt för alla vindar, desto mer glädje har man av följetongen.”70 Många svenskar fick under dessa årtionden sin första kontakt med litteraturen i form av novel­ ler och följetonger i veckotidningar som Allers, Idun, Damernas Värld m.fl. Dessa tidskrifter gick ut i enorma upplagor varje vecka.71 Astrid Lind­ gren återfinns här bland medverkande författare, jämsides med namn som Moa Martinson, Vil­ helm Moberg, Elin Wägner och Harry Martin­ son. Således fanns det inom den expanderande

38

veckopressen en stor efterfrågan på dylikt ma­ terial för att hålla hjulen rullande varje vecka.

Symtomatisk för Lindgrens intresse för olika va­ rianter i detta mediala kretslopp är ett uttalande till pressen efter en resa i USA 1948. Berömmande återger Lindgren ett nytt sätt att sprida berättel­ ser på som hon stött på i det stora landet i väster, nämligen att dramatisera ett kapitel ”ur någon rolig barnbok samtidigt som man så mycket som möjligt försöker hålla sig till texten”, varefter en ”framstående skådespelare” anlitas för att spela in det på grammofon: ”Barnen får sedan höra skivorna i skolan eller på radio, och så får de i allmänhet lust att läsa hela boken.”72 Men Lindgrens verk spreds också med hjälp av radiomediet. Det skedde vid en tid då Radio­ tjänst i sitt programutbud började gå från barn­ uppfostran till underhållning. Radioföljetong­ erna kring Mästerdetektiven Blomkvist och Pippi Långstrump lockade enorma åhörarskaror till ra­ dioapparaterna, vilket klippen i Lindgren-arkivet vältaligt bär vittne om. Inte sällan gav berättel­ serna också upphov till debatter och kontroverser i pressen, vilket lockade än fler lyssnare att följa de omtalade rollgestalternas öden och äventyr.

Att Lindgrens berättelser passar för radiomediet kan delvis ha sin orsak i att radion och det talade ordet utgör en återgång till ett äldre muntligt berättande.73 Astrid Lindgren hade själv under årens lopp flera gånger läst högt ur sina böcker i radio, men också medverkat i uppläsningar ute i landet. Det knyter såväl författaren själv som de aktuella texterna än mer till en åldrig, muntlig berättartradition. Detta kan vara värt att ha i åtanke för dem som främst propagerar för Astrid Lindgrens berättelser i form av skriven text, som man bör tillägna sig i en enskild läsakt.74 Inom den tidiga narratologin (läran om berät­ tandet) förekom uppfattningen att narrativ, det vill säga berättelser, kunde överföras mellan olika medier och konstarter utan att detta resulterade i några större förändringar. Efterhand kom den uppfattningen att ersättas av synsättet att varje överföring till ett annat medium eller annan konstart oundvikligen fråntar verket någonting samtidigt som någonting nytt tillförs.75 De två första filmatiseringarna, Mästerdetektiven Blomkvist och Pippi Långstrump, byggde ursprungligen på litterära förlagor, varefter de spreds till andra medier och konstarter (film, radio, press,76 teater,

skiva, osv.). De tre följande filmatiseringarna dä­ remot, Mästerdetektiven och Rasmus, Luffaren och Rasmus samt Rasmus, Pontus och Toker, förekom först i radio och på film, varefter berättelserna fördes över i bokform och till andra medier och konstarter (press, teater, TV, osv.)77 När Astrid Lindgren fick H. C. Andersen-priset 1958, som då var det finaste barnbokspriset en författare kun­ de få, fick hon det för Rasmus på luffen, som alltså först skrevs för film och radio.78 Att en och samma Lindgren-berättelse, oav­ sett vilken det handlar om, har spridits i ett otal olika medier och konstarter under decenniernas gång visar med eftertryck att det hela tiden har funnits en kommersiell marknad för en dylik strategi. Astrid Lindgren sökte sin publik, på samma sätt som August Strindberg tidigare gjorde, genom att ta hjälp av teknologiska land­ vinningar och nya medier som film, radio, TV, veckopress, m.fl. Följetongerna, filmatisering­ arna, radioinspelningarna, teateradaptionerna, skivinspelningarna, osv. utgör ett utmärkt ex­ empel på medieindustrins strategi av idag, det

vill säga att knyta upp och bibehålla konsumen­ ternas intresse kring ett specifikt innehåll ut­ ifrån olika mediala plattformar.

Vad jag vill ha sagt med detta är att forskningen mer förutsättningslöst bör granska Astrid Lind­ grens exempellösa framgångar utifrån ett bredare medieperspektiv. Historieskrivningen ten­ derar många gånger att i alltför hög grad tala, tänka och skriva om Astrid Lindgren som om hon en­ dast ägnade sig åt litteratur och skrev böcker, och att det är detta som bär upp hennes konst­ närskap, genomslagskraft och berömmelse.79 Jag skulle vilja propagera för ett bredare synsätt där dagspress, veckotidningar, film, radio, TV, mu­ sik, Internet, m.m. ingår i förklaringsmodellen.

Detta vore inte att förminska Astrid Lindgrens betydelse som författare och konstnär utan skulle snarare få oss att bättre förstå den samhälleliga mediekontexten och bredden i hennes verksam­ het. Inte minst skulle det medföra att även andra personer uppmärksammades, vars insatser har bidragit till det framgångsrika konstnärskap som ryms under namnet Astrid Lindgren.

N OTER 1. Torsten Jungstedt, ”Världens bästa Lindgren”, Chaplin nr 8 (1974), s. 301.

Tack till Saltkråkan AB för tillstånd att ta del av spärrade delar i Astrid Lindgrens arkiv samt för rätt att citera ur brevkorrespondensen.

2. Ibid., s. 300f. Vivi Edström har hävdat att en släkting till Astrid Lindgren ägde en biograf i Stockholm. Vivi Edström, ”Astrid Lindgren – diktaren”, i Röster om Astrid Lindgren: Från ABF Stockholms seminarium 7 oktober 1995 (Stockholm: ABF Stockholm, 1996), s. 6.

3. Jungstedt, s. 301, 306 (citaten).

4. Ulla Lundqvist, Århundradets barn: Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar [diss.], Stockholm: Raben & Sjögren, 1979), s. 160, 172 (not). De tre böcker som avses är Pippi Långstrump (1945), Pippi Långstrump går ombord (1946) och Pippi Långstrump i Söderhavet (1948). Lundqvist nämner som exempel bland annat hela kapitlet när Pippi får besök av tjuvar, men också scenerna med kafferepet och gräddtårtan, pannkaksbaket, pepparkaksbaket, kapplöpningen med poliserna, cirkusföreställningen, m.fl.

5. Vivi Edström, Astrid Lindgren: Vildtoring och lägereld (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), s. 54.

6. Ibid., s. 75.

7. Ibid., s. 95.

8. Ibid., s. 284. De exempel som Edström nämner är hur ”Kalle lurar polisen, vinner i armkrok över en stöddig gubbe och ordnar så att fina herrar på besök åker på ändan ut för trappan”. Edström avslutar med att hävda att filmen Anderssonskans Kalle också har ”något av den absurda ordglädje som utmärker Pippi-böckerna”.

Ibid. (Påpekas kan att det tidigare även hade producerats två stumfilmer kring buspojken Kalle, dels Anderssonskans Kalle (Sigurd

Wallén, 1922), dels Anderssonskans Kalle på nya upptåg (Sigurd Wallén, 1923).) Edström nämner i ett annat sammanhang i en not att även Ronja Rövardotter har filmiska kvaliteter: ”forsräddningens spänning för tanken till tidiga filmer med kärleksräddningar i vild natur”, till exempel Buster Keatons Krut, kulor och kärlek (Our Hospitality, 1923). Ibid., s. 300.

9. Edström, ”Astrid Lindgren – diktaren”, s. 6.

10. Ett av de senare exemplen utgör Eva Wahlströms Fria flickor före Pippi: Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis; Astrid Lindgrens föregångare [diss.] (Göteborg: Makadam, 2011).

11. Martin Kristenson, ”Astrid, Pippi och hela världens lilla fästmö”, Kapten Stofil, nr 27–28 (2007). http://tidskrift.nu/artikel. php?Id=4669. Kristenson uppmärksammar framför allt två möjliga influenser till Pippi Långstrump. I Bakvägen till Lyckan förekommer en scen där Pickfords rollgestalt skurar golvet genom att använda skurborstarna som skridskor, medan Hertiginnan som tvätterska handlar om en liten flicka som bor ensam i sin lilla lägenhet tillsammans med sin häst.

12. Margareta Rönnberg, En lek för ögat: 28 filmberättelser av Astrid Lindgren (Uppsala: Filmförlaget, 1987); Malena Janson, Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år [diss.] (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2007).

Se även Leif Furhammars artikel ”Astrid Lindgren – fyrtio filmers författare”, i Röster om Astrid Lindgren: Från ABF Stockholms seminarium 7 oktober 1995 (Stockholm: ABF Stockholm, 1996).

13. Petter Karlsson och Johan Erséus, Från snickerboa till Villa Villekulla: Astrid Lindgrens filmvärld (Stockholm: Forum, 2004).

14. Leif Furhammar, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991), s. 313.

15. Astrid Lindgrens arkiv blev 2005, tillsammans med Emanuel Swedenborgs efterlämnade manuskript i Kungl. Veten-

39

skapsakademin, den första svenska samlingen att upptas på UNESCO:s Memory of the World Register. Arkivförteckningen finns tillgänglig på nätet (www.ediffah.org). Lena Törnqvist, ”140 hyllmeter, 75 000 brev och 100 000 klipp: Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket”, Biblis, nr 58 (2012), s. 59, 71. För en presentation av arkivet, se Törnqvist ovan samt även Lena Törnqvist, ”Från vindslåda till världsminne”, Biblis, nr 33 (2006).

16. Hamberg blev sedermera känd radio- och TV-producent på AB Radiotjänst. Bland annat introducerade han flera populära radioprogram såsom ”Frukostklubben”, ”Karusellen” och ”Tjugo frågor”. Det sistnämnda programmet ledde han själv som programledare och där kom Astrid Lindgren att medverka kontinuerligt i den fasta panelen.

17. Astrid Lindgren och Per-Martin Hamberg, ”När man är kär” (1943), Astrid Lindgrens arkiv, Kungliga biblioteket, HS L 230: 4: 4: 1: 10. Lena Törnqvist har skrivit om detta filmsynopsis i Astrid Lindgren-sällskapets medlemsblad, nr 22 (augusti, 2008). I Lindgrens och Hambergs första filmsynopsis heter tandläkaren Åke, men jag har genomgående valt att använda namnet Stig, som är rollgestaltens namn i senare bearbetade filmsynopsis. Den kvinnliga huvudrollsgestalten omnämns hela tiden som Sickan Carlsson.

18. Lindgren och Hamberg, ”När man är kär”.

19. Brev från Astrid Lindgren och Per-Martin Hamberg till Nils-Gustaf Holmquist, Svensk Filmindustri, 30/3 1943, HS L 230: 2: 8.

20. Ibid.

21. Ibid.

22. Ibid.

23. Bra Böckers film och Tv-lexikon, del II (Höganäs: Bra Böcker, 1985), s. 460.

24. Svensk filmdatabas, uppslagsordet ”Hilding Gavle” (författare P. O. Qvist, 2004). (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/It em/?type=PERSON&itemid=59289&iv=BIOGRAPHY). Ett annat kännetecken var att Gavle, som har ”beskrivits som ganska blyg och lite rädd”, till skillnad från andra skådespelare i sin samtid aldrig försökte ”slipa bort sin dialekt utan behöll den mjuka och karaktäristiska Kalmarrösten”. Ibid.

25. Brev från Astrid Lindgren till Gunnar Skoglund, Svensk Filmindustri, den 30/3 1943, Astrid Lindgrens arkiv, HS L 230: 2: 8.

26. Furhammar, Filmen i Sverige, s. 177. Dymling utsåg Victor Sjöström till bolagets konstnärlige ledare ”och markerade därmed en demonstrativ kursförändring bort från […] trettiotalserans frivoliteter”. Ibid.

27. Margareta Norlin, ”Kollektiv i huvudrollen: Om fyrtiotalets svenska barn- och ungdomsfilm”, i Svensk filmografi, 4, 1940–1949, red. Lars Åhlander (Stockholm: Svenska filminstitutet, 1980), s.

425ff.

28. Jungstedt, s. 300f.

29. Se till exempel Karlsson och Erséus, s. 13.

30. Rolf Husberg, Mellan tagningarna: Ett stycke svensk filmhistoria (Stockholm: Arena, 1993), s. 128f.

31. Ibid., s. 152.

32. Povel Ramel bidrog dessutom med text och musik till schlagern ”Diddeli-Diddela-Diddelej”, som framfördes av tvillingsystrarna Siv och Maj Larsson.

33. Berton [sign.] (Bert Onne), Aftontidningen, 29/2 1948. Citerat ur Svensk filmografi, 4, 1940–1949, s. 655.

34. Lill [sign.] (Ellen Liliedahl), Svenska Dagbladet 29/2 1948.

Citerat ur Svensk filmografi, 4, 1940–1949, s. 655. Om samma film skrev Filmson [sign.] (Sven Jan Hansson) i Aftonbladet följande: ”På skafferirester från Mack Sennett till René Clair har Per Gunvall gjort en filmisk Pyttipanna med färska grönsaker som i sina bästa stunder både roar och överraskar. […] En ojämn film, stundtals lika banal som originell, men ett bevis på att det kan vara värt att hoppas något av Gunvall. Om han får ett riktigt manus.”

Citerat ur Svensk filmografi, 4, 1940–1949, s. 655.

40

35. Casper [sign.] (Lennart Ehrenborg), Svenska Dagbladet 6/9 1949. Citerat ur Svensk filmografi, 4, 1940–1949, s. 734.

36. Inspelningsmanus nr 1953 (Emy Hagman). Svenska filminstitutet, biblioteket, mapp över ”Pippi Långstrump” (1949) innehållande manuskript (scenarier), recensioner m.m.

37. Ibid.

38. Ibid. Birger Hedén har också kopplat ihop Pippi-figuren med bröderna Marx, men till skillnad från Gunvalls referenser till Chico och hans pianospelande är det i Hedéns analys av Pippiböckerna snarare brödernas verbala krumsprång och ”crazyrier” som utgör beröringspunkter. Birger Hedén, ”Pippi é crazy!”, i Bild och text i Astrid Lindgrens värld, red. Helene Ehriander och Birgér Hedén (Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, 1997).

39. Inspelningsmanus nr 1953.

40. Ibid.

41. Brev från Astrid Lindgren till Anders Sandrew 9 maj 1949.

HS L 230: 2: 8.

42. Ibid.

43. Jungstedt, s. 300.

44. Brev från Astrid Lindgren till Eva von Zweigbergk 10/12 1949. HS L 230: 2: 10.

45. Ibid.

46. Ibid.

47. Ibid.

48. Ibid. Stig Järrel spelar rollen som den förälskade flickans far, tillika grammofonaffärsinnehavare. I den omtalade sekvensen sker allusioner till Järrels roll som Caligula i Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans Hets (1944), likaså förekommer ett dröminslag med brevbäraren (Svend Asmussen) samt ett mer eller mindre surrealistiskt sångframförande av Povel Ramels schlager ”Diddeli-Diddela-Diddelej”. Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) kommenterade sekvensen på följande sätt i en artikel: ”Gunvall försöker också i ’Pippi’ få armbågsrum för sin lilla lyrik. En scen i grammofonaffären låter han – helt omotiverat – växa ut till en liten dröm där den violinspelande Svend Asmussen svävar upp i luften som en fjäril i brevbärar­uniform. Hela brevbäraren som dyker upp då och då spelande olika instrument under sin tjänsteutövning är en lyrisk arabesk tilltalande för lekfulla vuxna, obegriplig för barn och absolut oförenlig med Astrid Lindgrens groteska humor. / Det är äkta Per Gunvall, men det har ingenting i en barnfilm om Pippi Långstrump att göra.” Robin Hood ”Filmskott”, Stockholms-Tidningen 11/12 1949.

49. Brev från Lindgren till von Zweigbergk.

50. Norlin, s. 427.

51. Pripps [sign.], ”Tragik på bio”, Ny Tid, 20/12 1949. Versen lyder: ”Vi uppfann maskiner / med ånga och eldrift. / Ack vår tid den fin är / med trådlöst och fjärrskrift. // Och rörliga bilder / vi bjuder de unga. / Ack vår tid den mild är / dess lov vill man sjunga. // Dock står man där rådlöst. / Den tanken kom före. / Vad hjälper väl trådlöst / när det fattas ett öre.”

52.

Osse [sign.], ”Pippi Långstrump och biljettpriserna”, Örebro-Kuriren, 19/4 1950; 5:85 för tre ungar [sign.], ”Alltför höga Långstrumpspriser”, Sundsvalls Tidning 4/3 1950.

53. Arpe [sign.], ”Oblyga biopriser”, Mora Tidning, 27/9 1950.

Enligt artikelförfattaren ”har filmproducenten bestämt att inga barnbiljetter till reducerat pris får säljas på platser, där filmen visas första gången”, trots att ”filmen är gjord för småttingar och att publiken till överväldigande del kan väntas bestå av sådana”.

Ibid. Vimmerby Tidning skriver att ”filmen ges till ordinarie priser. Man får helt enkelt inte använda sig av matinépriser, upplyser direktionen”. Carro [sign.], Vimmerby Tidning 18/2 1950. Se även Arne [sign.] Västgöta Demokraten 27/12 1949; En mamma [sign.], ”Barnfilmen Pippi Långstrump”, Norrköpings Tidningar 7/2 1950.

54. Törnqvist, ”140 hyllmeter, 75 000 brev och 100 000 klipp: Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket”, s. 62.

55. När berättelser förs över medier och konstarter emellan, som här från litteratur till film, förändras givetvis berättelsen.

Inte sällan utelämnas vissa partier medan helt nya tillförs, såsom fallet var med Per Gunvalls manusbearbetning. Detsamma inträffade vid ungefär samma tid när Pippi Långstrump skulle sättas upp i radio. Se vidare Torsten Rönnerstrand, ”Pippi Långstrump i radioteatern – en pilotstudie”, i Radion i kulturbygget: Texter från ett radiosymposium 28–29 september 1989 (Umeå: Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet, 1990). Radiopjäsen bearbetades av Barbro Svinhufvud, regisserades av Per-Martin Hamberg samt i huvudrollen som Pippi återfanns Viveca Serlachius. Ibid., s. 141.

56. Riktlinjer från Saltkråkan AB; se vidare http://www.saltkrakan.se/verksamhet/teater/.

57. Karlsson och Erséus, s. 69. Beträffande Lindgrens missnöje, se även Jungstedt, s. 300; Janson, s. 60; Kristenson (opag.).

Svensk Filmdatabas konstaterar att ”Astrid Lindgren var mycket missnöjd”. Svensk Filmdatabas, uppslagsordet ”Per Gunvall” (författare Gunder Andersson, 2012). (http://www.sfi.se/sv/svenskfilmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=62724&iv=BIOGRA PHY).

58. Dock bör poängteras att jag inte har haft tillgång till några ekonomiska redovisningar från Sandrews sida, men det faktum att recensionerna indikerar välfyllda salonger och att filmen visades landet runt under nära ett års tid styrker påståendet att filmen åtminstone ur ekonomisk synvinkel förmodligen inte var det misslyckande som ibland hävdats.

59. Denna tregradiga skala är min egenhändiga konstruktion och används som hjälp att uttolka recensionerna och kategorisera dem. Sammantaget hittades 101 recensioner och den procentuella fördelningen blev följande: 66 procent VG, 21 procent G samt 13 procent U. 60. Samtliga dessa tre recensioner var införda i respektive tidning den 10/12 1949.

61. Se till exempel (Es.An.) [sign.] Göteborgsposten 18/12 1950; Tin. [sign.] Borås Tidning 28/12 1949; -g. [sign.] Örebro Kuriren 17/1 1950.

62. Carro [sign.], Vimmerby Tidning 18/2 1950.

63. H-z [sign.], Gotlands Allehanda 21/3 1950.

64. A-l [sign.], Lunds Dagblad 21/2 1950.

65. -ja. [sign.], Landskrona Posten 31/5 1950.

66. Cam. [sign.], Enköpings Posten 16/2 1950.

67. -t. [sign.], Arbetet 21/2 1950. ”Fattystilen” anspelar på skådespelaren Fatty Arbuckle, som medverkade i många av Mack Sennetts komedier.

68. Filmson [sign.] (Sven Jan Hansson), Aftonbladet 10/12 1949.

69. Se till exempel brev från Astrid Lindgren till chefredaktör Runar Karlströmer 24/3 1948, vari Lindgren erbjuder Allers att publicera den tredje Pippi-boken som följetong innan den kommer ut i bokform. HS L 230:2:1

70. Brev från Astrid Lindgren till Allers Familie-Journal, Oslo 24/6 1952. HS L 230:2:1. Se även brev från Astrid Lindgren till Allers Familj-Journal (redaktör Runar Karlströmer) 25/11 1946 då Lindgren tackar nej till en förfrågan att göra Pippi Långstrump som tecknad serie, men samtidigt meddelar att hon inte har någonting emot att publicera de två första Pippi-böckerna som följetong ”så fort som möjligt för att utnyttja den fruktansvärda Pippi-haussen, som faktiskt råder bland ungar just nu.” HS L 230: 2: 1.

71. För vidare läsning, se till exempel Lisbeth Larsson, En annan historia: Om kvinnors läsning och svensk veckopress (Stockholm: Symposion, 1989).

72. Osign., ”Grammofonskiva väcker läslust hos USA:s barn”, Svenska Dagbladet 14/5 1948.

73. Detta har bland annat poängterats av Margareta Rönnberg vad gäller film och TV. Rönnberg, s. 226.

74. Tilläggas kan att Astrid Lindgren själv är en av dem som framhåller den skrivna textens företräden i dessa sammanhang: ”Det finns inget medel som kan ersätta boken som grogrund för fantasin. Nutidens barn ser film, hör på radio, ser television, läser serier – allt det där kan nog vara roligt, men det har inte så mycket med fantasi att göra.” Astrid Lindgren, Det gränslösaste äventyret: Om böcker, läsning och att skriva för barn, red. Lena Thörnqvist (Stockholm: Eriksson & Lindgren (2007), s. 57. Se vidare Rönnberg för en kritik av dylika generaliseringar som Lindgren för fram.

75. Till exempel visar flera filmrecensioner av Gunvalls Pippi Långstrump att kritiker fann det intressant att jämföra en och samma berättelse framförd i olika medier och konstarter. I synnerhet verkar detta ha skett bland recensenterna i Göteborg när filmen ställdes mot den tidigare teaterföreställningen på Liseberg. Se vidare Es. An. [sign.] Göteborgsposten 18/12 1949; Christian [sign.] Ny Tid 18/12 1949; Letham [sign.] Göteborgs Morgonpost 19/12 1949.

76. Här inbegrips såväl rena texter som illustrerade texter, fotonoveller, tecknade serier, osv.

77. Filmen Mästerdetektiven och Rasmus (1953) sändes först i radio under titeln Mästerdetektiven Blomkvist (1951) och publicerades i bokform under titeln Kalle Blomkvist och Rasmus. Filmen Luffaren och Rasmus (1955) publicerades som bok under titeln Rasmus på luffen (1956).

78. Lindgren. Det gränslösaste äventyret, s. 54.

79. Karlsson och Erséus tangerar liknande tankegångar när de poängterar filmernas och tv-seriernas betydelse för Lindgrens genomslagskraft: ”Astrid Lindgren hade givetvis fungerat även utan sina filmer, men det var när Pippi, Tjorven, Emil och de andra förgrömmade, välsignade ongarna brakade in i folkhemmet genom tv-rutan och biomörkret som saker verkligen började hända.”

Karlsson och Erséus, s. 7.

41

Christer Jonson

42

christer jonson

Visning

43

Bokformgivaren Christer Jonson (född 1937) ser sig som förvaltare av en femhundraårig hantverkstradition, bokhantverket i läsarens tjänst.

Att låta varje del av boken, inlagan, bandet, omslaget, i samklang få komma till sin rätt är Christer Jonsons signum som formgivare.

Vad kommer ske med allt detta i läsplattornas tidsålder?

Föregående uppslag. ”Omslagsförslag till en bok av den irländske författaren Flann O’Brien. Hans romaner kännetecknas av en modernistisk bisarr humor, som har gett honom en plats i irländsk litteraturhistoria. Boken blev aldrig utgiven.” [CJ]

44

”Under tre år arbetade jag som bildterapeut, vilket gav mig insikten om det undermedvetna som en energi att använda när jag gjorde bilder till de skönlitterära böckerna.

Efter att ha läst boken och låtit den falla ner i det undermedvetna började jag efter en tid att förutsättningslöst arbeta vid ritbordet. Det växte fram bilder som oftast bar bokens tankar och känsla.

Jag blev ett medium för författarens text.

Jag fick många bekräftelser från författarna: ’Du har förstått boken.’ Det hade jag inte gjort med mitt intellekt utan med min intuition.

Många konstnärer har bekräftat denna insikt: när en bild blivit bra har de inte gjort det medvetet, utan ofta

har slumpen varit den avgörande händelsen. Överjaget och viljan står ofta i vägen för ett förutsättningslöst skapande.

Problemet är att även med denna insikt inte uppfatta det som en rationell kunskap – lyssnandet och det meditativa är en förutsättning för att processen skall sätta i gång.” [CJ]

Utdrag ur brev från Bernard Malamud till Kjell Pettersson 1979: ”I love the Fidelman jacket … I am trying to persuade my new paperback publishers to do something like it.

– I like Atlantis: you have good taste.”

45

Margareta Cramér, Den verkliga kakelugnen: Fabriks­ tillverkade kakelugnar i Stockholm 1846–1926 (Stockholmia, 1991).

Följande uppslag. Don DeLillo, Ratners stjärna (Atlantis, 2009).

46

47

48

49

50

Jan Kjærstad, Rand (Atlantis, 1991).

Jan Kjærstad, Förföraren (Atlantis, 1997).

Peter Englund, Tystnadens historia och andra essäer (Atlantis, 2003), varav en tecknar gemets historia.

Giovanni Boccaccios Decamerone, 2 band (Atlantis, 2007), även följande uppslag, får representera den väldiga fatabur som serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” utgör.

51

52

53

”Gerard Reves självbiografiska debutroman är ett mästerverk i svartsynthet och väckte starka reaktioner när den utkom i Holland 1947 – idag betraktad som en modern klassiker. Färgen bär mycket information som ger ett splitrat intryck, den svarta bilden skapar en mer förtätad och sammanhållen bild. Bildcollaget är bilder från en månad 2007 på Svenska Institutet i Paris.” [CJ] – Gerard Reve, Kvällarna: En vinterberättelse (Ersatz, 2008).

54

Följande uppslag visar Carl von Linné, Om Smålands natural­historia, ill. Sven Ljungberg (bilderna är tryckta direkt från stockarna) resp. Stig Åsberg: En svensk grafi­ ker av Göran Martling.

55

56

57

58

59

Föregående uppslag. Bibel 2000, Gudstjänstutgåvan.

Format 220 × 290 mm, illustrerad med träsnitt av Kristina Anselm.

60

Peter Dahl, Porträtt av Christer Jonson (1959).

Christer Jonsons bokgärning under fyra decennier har nu fått en lödig presentation i Bilden.

Bokstaven. Boken: Att förvalta en tradition (Atlantis, 2012).

61

lars krumlinde

Rösten ur landsflykten

E

tt brev från den förrymde gäldenären C. J. L. Almqvist, vilket av diktarens hustru inlämnats till myndigheterna, publicerades i Stockholms Dagblad våren 1853. Enligt ledande Almqvistforskare, med professor Olle Holmberg i spetsen, utgjorde detta brev Almqvists enda nya bidrag till den svenska journalistiken under de många åren i landsflykt. Är detta en rimlig teori – om man betänker Almqvists oerhörda produktivitet, hans pen­ ningbehov, hans stora förmåga att beskriva för Sveriges tidningsläsare högintressanta amerikan­ ska miljöer, och hans ingalunda fåtaliga sympati­ sörer på de svenska redaktionerna?

Naturligtvis inte.

Den landsflyktige Almqvist hade haft åtskilliga vänner och beundrare inom den svenska journa­ list- och författarvärlden. Trots de allvarliga ankla­ gelserna mot honom fanns sympatierna kvar hos många av dessa anhängare. En del försökte tro på Almqvists oskuld. Andra menade, som skalden Elias Sehlstedt, att ett mordattentat mot en hård­ hjärtad penningutlånare ibland kunde vara berät­ tigat. (Sehlstedt hade i sin ungdom varit anställd hos ryttmästaren Johan Jacob von Scheven.)

Var han gick fram, där följde blod och tårar.

Förtrycket var en vällust för hans själ.

Och mången panna, som bekymret fårar, Om svek och våld kan vittna ävenväl.

En man som han, vars liv blott känslan sårar, Av världen avskydd, borde slås ihjäl.

Och synden, ack! Vad kunde det väl vara, Att rensa jorden från en pestböld bara!

62

De flesta ansåg väl, liksom den trogne ungdoms­ vännen J. A. Hazelius, att Almqvist – oavsett om han var skyldig eller ej – var ett stort snille, som berikat den svenska kulturen. Hans läsare borde erkänna detta genom att söka hjälpa den olyck­ lige landsflyktingen och hans beklagansvärda familj.

Crusenstolpe, som var en gammal räv med utmärkt väderkorn, hävdade att man efter flyk­ ten kunde hitta almqvistska texter på flera håll i svensk dagspress. Det vore egendomligt om så inte varit fallet. Almqvist och hans familj behöv­ de pengar, redaktörerna behövde amerikanska korrespondenter, artiklarna publicerades ano­ nymt, och det fanns en väl fungerande postgång mellan Sverige och USA. Läsekretsen var oerhört intresserad av underrättelser från Nordamerikas förenta stater – det spännande målet för många som tänkte emigrera eller hade anhöriga som gjort det. Och nu befann sig alltså en av Sveriges främsta skribenter på plats därute.

Almqvists nära väninna Charlotte Södermark var verksam som tidningsombud i Vänersborgs­ området. Efter att under 1850-talet ha publicerat en serie kuriösa, uppenbart fablade resebrev införde Tidning för Vänersborgs Stad och Län den 3 juni 1861 betraktelsen ”Fattigdom är icke fruktansvärd”, en nästan ordagrann avskrift av ett kapitel ur Alm­ qvists gamla studie ”Arbetets ära”. (Man får ett in­ tryck av att nedtecknaren kunnat texten utantill men stakat sig på någon enstaka punkt.)

Den 20 juli 1866 publicerade tidningen en ny artikel, ”Arbetets ära”, vars författare talade med sakkunskap om Amerika men sade sig själv inte

litografi av a. j. salmson, nordstjernan 1843

längre bo där. (Vid denna tid kände inte många i Sverige till att Almqvist året innan lämnat USA och nu åter vistades i Europa.)

Den 21 juni 1860 fick vänersborgsläsarna ta del av uppsatsen ”Grunddragen i den svenska Folkkaraktären”, där en magnifik mening röjde mäs­ taren.

Granen – våra fjällars prydnad – är en trogen bild av den svenska folkkaraktären; hos henne finnas utbildade fasthet, djärvhet, beständighet, allvar och lugn, vilka egenskaper skönt uttryckas genom hen­ nes mot höjden strävande stam, hennes pyramidlika växt, fasta hållning, hennes mörka, allvarsamma, oföränderliga grönska.

En epistel i Vänersborgs-tidningens serie resebrev

innehöll en så rosenrasande skepparhistoria att tidningen avstod från att publicera den. Brevet trycktes i stället (2/5 1857) i en av dess pressgran­ nar, tidningen Dalpilen, som utgavs i Falun.

Några månader tidigare (10/1–4/2 1857) hade Dalpilen haft Almqvists folklivsberättelse ”Kapel­ let” som följetong. Texten hade där erhållit vissa ändringar, alltför pregnanta för att utgöra tryck­ fel men ändå såpass obetydliga att det varit helt meningslöst att införa dem om de inte härrört från författaren själv.

I januari 1863 återgav Dalpilen Almqvists no­ vell ”Herr Laurits Björnram och lilla Karin”.

Enligt Olle Holmberg som 1923 utgav den hade denna berättelse aldrig omtryckts sedan original­ publiceringen 1846, men den uppgiften var alltså

63

felaktig: historien gick som följetong i Dalpilen 3/1–31/1 1863.

Några månader senare (4/7 1863) behandlade tidningens lilla litterära avdelning en högst speci­ ell och för faluborna långsökt yrkesgrupp: medi­ cinare från Philadelphia. Den i USA bosatte för­ fattaren uttryckte sig som om ämnet vore mycket välbekant för honom: Den största kvacksalvarefabrik i Förenta staterna finnes i Philadelphia och detta är bevis nog, att där som i Memphis etc. medicinen ej är någon veten­ skap, utan ett hantverk, vid vilket patienten är rå­ ämnet, läkemedlet verktyget och döden produkten.

Läkaren är entreprenören, som för ett visst pris mot­ tager råämnets bearbetning.

Författaren kallar sig ”-l -m -n.” vilket antagligen betyder Carl Roman, en pseudonym som Alm­ qvist enligt Ahnfelts biografi använde i privatli­ vet. Året därpå (31/12 1864) återkom Philadelphiamedicinarna i Dalpilens litteraturspalt. I novellen ”Ett infriat hedersord” var en av huvudpersoner­ na en medicine studerande från Philadelphia.

När dessa historier publicerades kände knap­ past någon i Sverige till att Almqvist och hans amerikanska hustru i Philadelphia försörjde sig genom att hyra ut rum åt medicinare – ”Elegant rooms for Medical Gentlemen”, som det hette i en annons paret lät införa i tidningen Public Ledger.

Den 29 april 1865 offentliggjorde Dalpilen be­ traktelsen ”Till utvandrare” – kanske för att ge den bildade delen av läsekretsen ett otvetydigt besked om den märklige medarbetarens identitet: Till eder, vilka välva tankar på att för alltid lämna det gamla Sverge, för att på andra sidan oceanen söka ett nytt fosterland, det är till eder jag önskar uttala några varnande ord. I bören sätta tro till dem, emedan jag under 15 års vistelse i Amerika noga lärt känna dess förhållanden, och därföre att jag tillhör samma klass som ni, det egentliga folket, detta folk, vilket av sina högt uppsatta betungas, föraktas och trakasseras, och åt vilket dessa senare, för att döva samvetets varnande röst, eller för att tillfredsställa sitt eget högmods begär, en och annan gång kasta en allmosa, men sällan om någonsin förläna fullstän­ dig och jämlik rättvisa – – –

Artikeln var undertecknad med initialerna ”C. J. A”.

64

Under sin Sverigetid hade debattören Alm­ qvist dragit skiljelinjer mellan biskoparna och ”det egentliga prästerskapet”. Här löpte han linan ut och ville på samma sätt skilja mellan den poli­ tiska överheten och ”det egentliga folket”.

I samband med flykten skickade Almqvist en­ ligt egen utsago ett brev till Charlotte Södermarks bror, överste J. A. Hazelius. Några månader senare blev Hazelius ledare för ett nystartat dagblad, Svenska tidningen, med redaktion i Stockholm.

Han hade bett en gemensam vän meddela honom vad han kunde göra för Almqvist och hans familj. ”Jag skall aldrig glömma vad jag lärt av honom, aldrig att han är vårt lands stora snille, aldrig vad han gjort för vår litteratur.”

Hur hjälper man lämpligen en högt skattad men skandaliserad och landsflyktig ungdoms­ vän, om vännen är skribent och man själv är chefredaktör för en stor dagstidning, där flertalet bidrag införs anonymt? Naturligtvis genom att bereda plats för denne i tidningens spalter.

23/9–24/9 1852 presenterade Svenska tidningen essän ”De förlorande”, undertecknad av ”En, som har intet att mista”. Vid sidan av en del ame­ rikanskt material fanns där en berättelse om en viss ”herr S.”, som genom ekonomisk oskicklig­ het (trots att han haft en flitig och duktig fru) för­ vandlat sin fäderneärvda egendom nästan till en ”ödemark” – precis den beskyllning som brukade riktas mot Almqvists originelle fordringsägare, ryttmästaren von Scheven.

Den 6 maj 1853 innehåller tidningen det utom­ ordentligt laddade stycket ”Penningens hemlig­ het”. Dess inledande budskap är detsamma som i Almqvists studie ”Vad är penningen?”: alla vill ha pengar, men alla yttrar sig ändå nedsättande och bagatelliserande om dem. Från denna studie är också en rad karakteristiska uttryck hämtade: ”vad är penningen?”, ”penningens hemlighet”, penning­ en är ”en representant”, penningen är ”ett lappri”, penningen är en förargelse för ”moralisten”.

När det gäller att konkretisera en besinnings­ lös hunger använder författaren inte det vanliga symboldjuret, vargen, utan tigern. Även detta är typiskt för Almqvist, som i ”Smaragdbruden” ta­ lar om ”en tigers aptit”.

Avslutningsvis heter det att ”ord äro ting”. Det uttrycket återfinner man i en urklippt tidnings­ artikel bland Almqvists amerikanska papper, där det presen­teras som ett citat av Mirabeau.

I stycket beskrevs också en onaturligt hård fader, som varit så snål att han inte lättat på pen­ ningpungen ens när ett av hans egna barn legat döende. Även denna mycket speciella anklagelse hade riktats mot den egendomlige ryttmästa­ ren. En sådan man var en ”mördare”, menade författaren. Dessutom en ”dåre” (ett annat av de tillmälen vissa motståndare riktat mot J. J. von Scheven).

Gubben von Scheven, som anklagat Almqvist för förskingring och mordförsök, fick alltså i dessa tokiga men inspirerade texter ett fruktans­ värt svar på tal. I sin ekonomiska oskicklighet var gubben själv en ödeläggare, och i sin hjärtlösa snålhet var han själv en mördare – om man fick tro artikelförfattaren.

I artikeln ”Gift-ätarne” (Svenska tidningen 22/2 1853) nådde den galna försvarsadvokatyren sin höjdpunkt.

Där hävdas att om någon har för vana att äta arsenik som stimulantia och plötsligt upphör därmed, måste man omedelbart mata honom med nya doser av giftet – annars dör han av sina abstinensplågor. Författaren antyder att en mor­ danklagelse i Österrike nyligen bemötts med en sådan förklaring, vilket resulterat i att den ankla­ gade blivit frikänd.

Slutsats: om man häller arsenik i en sådan miss­

brukares soppa, är syftet ingalunda att skada ho­ nom, utan tvärtom – att rädda honom till livet!

Man erinrar sig sonen Ludvig Almqvists ord om faderns nästan sjukligt utvecklade fantasi.

Men det fanns en logisk metod i galenskapen.

Lagens då gällande missgärningsbalk innehöll två paragrafer som påbjöd dödsstraff vid fall av avsiktlig förgiftning. Båda förutsatte dock ut­ tryckligen att förgiftningen genomförts med ont uppsåt. Enligt tidningsartikelns budskap kunde de alltså inte tillämpas i det von Schevenska fal­ let, om man lyckades uppfylla ett visst villkor.

Man behövde bara övertyga domstolen om att en giftblandare försökt rädda ryttmästaren Johan Jacob von Scheven från död och pina – genom att placera rejäla doser av arsenik i gubbens mat och dryck.

Skulle alla dessa mina attribueringar vara oriktiga?

Det är en absurd tanke.

Fynden klargör något som ej beaktats av tidi­ gare Almqvistforskare: att diktaren under sina år i exil sände artiklar till svenska tidningar och fick dem pub­licerade där. Detta är en av de vikti­ gaste upptäckterna i modern Almqvistforskning.

Journalistiken utgör en betydande del av dikta­ rens produktion, och nu kan man hitta bidrag av honom i tidningslägg från ytterligare femton år.

65

anders björnsson

En resa som var färdens mål Om Idun och den borgerliga offentligheten

D

en 1 juni 1872 tog ett antal glada, och efter hand allt gladare, herrar ur huvudstadens bildade borgerskap ångbåt från Riddar­ holmen ut till Björkö i Mälaren. De var ett täm­ ligen sammansvetsat gäng. De sjöng och skråla­ de. De skålade och njöt av livet. De hälsade på allt och alla. De utbringade leven, de höll tacktal vid aldrig sinande bålar och allesammans var de med om en första och minnesvärd rundvisning av de just företagna utgrävningarna av svartjorden på Birka. Truppen leddes av en då helt nyligen dis­ puterad doktor i arkeologi, Hjalmar Stolpe. Äm­ net var hans och dagen var hans.

Ett reportage i Aftonbladet ett par dagar sena­ re fångar den stämning som rådde. Man har en stark känsla av att det är redaktören själv, doktor August Sohlman, som har hållit i pennan; i vart fall var han med på utflykten. Artikeln är inte av notisformat utan närmar sig längden på en nuti­ da understreckare. Den har en starkt didaktisk – eller vad vi idag skulle säga: populärvetenskaplig – karaktär. Flera av deltagarna var mycket riktigt framstående akademiker. Där fanns patologipro­ fessorn Axel Key, sedermera rektor för Karolin­ ska institutet, där fanns mineralogiprofessorn Adolf Erik Nordenskiöld, sedermera Nordostpas­ sagens betvingare, där fanns den mediokre myt­ forskaren, skalden och sedermera ledamoten av Svenska Akademien Fredrik Sander, Oskar II:s studiekamrat. Där fanns också operasångaren och sedermera chefen för Kungliga teatern An­ ders Willman. De flesta herrarna var i sina bästa år. Framtiden låg framför dem. Och de hurrade och docerade.

66

Landstigning skedde på nordvästsidan av Björkö. Resenärerna kom först till en grund vik mellan Adelsö och Björkö, kallad Kugghamn, ”hvarest efter nordliga och nordvestliga stormar bernstensstycken stundom plägar finnas uppkas­ tade”. Någon bärnsten var emellertid inte att se, däremot diverse strandvrak. ”Man styrde derifrån kosan till ett i närheten beläget graffält innehål­ lande en oöfverskådlig mängd grafhögar och sten­ sättningar, som upptaga till stor del hela den nord­ vestligaste delen af ön.” Antalet gravhögar hade beräknats till mer än två tusen. Därefter nåddes den svarta jorden, ett tolv tunnland vidsträckt fält som ”i följd af den stora rikedomen på inblandadt fint sönderdeladt kol har en mycket mörk färg”: Man började vandringen öfver detta fält, der jorden onekligen var något våt och klibbig; men alla följde utan betänkligheter dr Hjalmar Stolpe, som dagen förut hemtat sin lagerkrans vid promotionen i Upp­ sala, men nu, iklädd hvit studentmössa, som af nå­ gon liknades vid Henrik IV:s hvita hjelmbuske, gick i spetsen och ledde vandringen. Ingen kunde heller bättre än han egna sig till att vara ciceron vid denna färd. Det var nemligen han som i början af Oktober förlidet år företog en resa till Björkö, föranledd af behofvet att komplettera en under arbete varande öfversigt af bernstenens geologiska historia, och som dervid påträffade en så stor mängd intressanta företeelser, att undersökningarne till väsentlig del kommo att dragas från resans egentliga syftemål och vända sig åt det rent arkeologiska. De gräf­ ningar han då gjorde i ”den svarta jorden”, hvilka öfverflödande ådagalade dess egenskap af ”kulturla­

ger”, och de ben samt andra föremål, som han då samlade, föranledde en ny resa till Björkön i slutet af Oktober tillsammans med flere vetenskapsmän. För resultatet af båda besöken har dr Stolpe i korthet redogjort i sin afhandling ”Naturhistoriska och ar­ chaeologiska undersökningar på Björkö i Mälaren”, införd i ”Öfversigt af K. Vetenskapsakademiens för­ handlingar” n:r 1 för i år.

Resenärerna gick omkring bland gropar och ut­ grävningar, plockade upp sönderrostade järnfö­ remål, ben av boskapsdjur, fåglar och fiskar. Det övre jordlagret var kolstybbssvart; närmast under fanns ett ljusare lager huvudsakligen bestående av aska, därefter kom ett lager av grus och sand och sist märgel. Herrarna spatserade omkring i de bästa helgdagskläder, att döma av en gravyr i Ny Illustrerad Tidning. På denna ser man också hur de närmar sig borgen med ”Ansgariusmono­ mentet”, ett stort granitkors upprest 1834, och då bör det ha varit klockan åtta om aftonen: ”Man hade härifrån den herrligaste utsigt öfver Björ­ kön samt omgifvande fjärdar, öar och holmar”, står det i Aftonbladets fylliga berättelse. Det är nu supén intas och när borden blivit avröjda kom bålarna. Första skålen utbringades av doktor Harald Wieselgren, ”för fädrens minne, hedradt genom efterkommandes idrotter”, därefter upp­ läste Sander några i hast nedskrivna diktrader – hela sex åttaradiga strofer – och så sjöngs det. Key höll ett tal som slog an på publiken om Ansgars civilisatoriska gärning och Willman solosjöng ”Jag bor i bergets dalar”. Wieselgren skålade igen, denna gång för närvarande främlingar (en dansk, två norrmän), doktor Stolpes fader, borgmästa­ ren i Norrköping Carl Johan Stolpe utbringade en skål för Nordenskiöld som stod i färd med ett anträda en ny polarresa och även Nordenskiöld tog till orda med glaset i hand. Halv tio lade man ut från ångbåtsbryggan. Hemfärden försenades av tjocka. Halv ett på natten anlades Riddarhol­ men och då hade flera av herrarna sjungit sig hesa på däck.

Det vi bevittnat var en årlig utfärd i Sällskapet Idun som sex månader senare kunde fira sitt tio­ årsjubileum. Det hade grundats hösten 1862 av ett inre triumvirat bestående av Key, Nordenskiöld och Wieselgren. Tjugo år senare, vid tjugoårsju­ bileet, skulle dessa tre bildningsborgare avpor­ trätteras av Anders Zorn i hans berömda olja ”En

skål i Idun”. Där står Wieselgren, ”den liv­givande kraften”, i magnifikt centrum, skäggprydd som nästan alla, med cigarr, grogglas, väst och klock­ kedja över en ganska bastant mage. Nu är man inomhus, i Hotell Fenix’ stugvärme, hörnet Barnhusgatan–Drottninggatan. På tavlan skym­ tar även riksarkivarien Hans Hildebrand, en an­ nan ledande kraft i detta mer eller mindre vittra samfund, samt en riktig storpamp, presidenten i kammarkollegiet Carl Fredrik Waern, riksdags­ man som i omgångar även Nordenskiöld, finans­ minister 1870–1874 samt dessförinnan den förste ordföranden i Göteborgs stadsfullmäktige. En viktig grundarmedlem, målaren Janne Höckert, hade ryckts bort i unga år och kunde därför inte närvara. I Sällskapet Iduns första nämnduppsätt­ ning ingick en annan storpratare, August Blan­ che, som emellertid fick sitt sista ord sagt den 30 november 1868 sedan täckelset hade fallit över Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Blanche hade varit redaktör för Illustrerad Tidning, ett slags före­gångare till Wieselgrens Ny Illustrerad Tidning, och liksom Sohlman tillskyndare av landets skarpskytterörelse.

De flesta av dessa personer hörde till det libera­ la lägret i svensk politik och offentlighet, en radi­ kal eller åtminstone måttligt radikal vänster, som inte hade några problem med att umgås med samhällets toppar eller ens i det kungliga slot­ tet. Blanche var nationalliberal (stödde polacken mot ryssen), Waern moderatliberal och Norden­ skiöld, i självvald exil från tsarens finska stor­ furstendöme, stod väl någonstans mitt emellan.

Idun skulle också under en kortare tid inrymma ett brushuvud som August Strindberg, invald på Nordenskiölds rekommendation, innan även denne gick i exil, i samband med Giftas-bråket.

De flesta av dem ville hålla fracken ren, lät förstå att de inte skulle godta en ordensförläning och när Oskar II kuppade fram storkorset av Nord­ stjärnan till Nordenskiöld vid Vega-expeditio­ nens återkomst, blev den senare bara förbannad.

Den akademiska äran och folkets hurrarop var för dem nog. Påfallande många framträdande iduneser genom åren har haft, liksom Key och Nordenskiöld, sina rötter i medicinsk eller natur­ vetenskaplig fakultet. Det var där radikalismen fanns, i vart fall fram till andra världskriget när de började bli överösta med pengar och politisk välvilja. Humanister, jurister, teologer – de ut­

67

Sällskapet Iduns utfärd till Björkö i Mälaren den 1 juni 1872. I ”Birkaborgen”, nedanför Ansgarii monument.

Tecknadt af R. Haglund. Ny Illustrerad Tidning 15/6 1872.

gjorde konservatismens bastioner. Och präster har desslikes varit en yrkeskår som bara sällan, och kanske ogärna, uppsökt idunesiska taberna­ kel, detta alldeles oaktat att Harald Wieselgrens egen fader, nykterhetsaposteln Peter Wieselgren, slutade sin bana som domprost i Göteborg – för övrigt den som vigde Janne Höckert till den sista vilan.

Harald Wieselgren är den mytiske, sägenom­ susade. Orator av Guds eller någon annans nåde.

Han var ung pojke, magister från Uppsala, när han fick sin av många som genial ansedda idé, i samvaro med de andra kamraterna, att grunda ett sällskap vars huvudprincip skulle vara att be­ rika de ingående ledamöterna intellektuellt, men också konstnärligt, musikaliskt, ja vetenskapligt.

Idun skapades som ett slags motkulturell halv­ offentlighet; många var bekymrade eller hånfullt

68

bestörta över stelheterna i det svenska politiska och kulturella livet. Landet tyngdes alltjämt av en ständerrepresentation (Blanche och Norden­ skiöld var visserligen representanter i var sitt riks­ dagsstånd); något jämförbart hade i den närmaste geografiska samtiden endast Finland (men där skulle den sammankallas först året 1862, efter ett uppehåll på mer än ett halvsekel). Landet var eko­ nomiskt efterblivet, vanligt folk tänkte hela tiden på att utvandra, industrialiseringen tövade, gods­ ägarklassen hade ett ursinnigt stort inflytande över saker och ting. Bildningsborgerskapet fick hanka sig fram och alltför avvikande mening i sak (som hos Almqvist) kunde stå sig riktigt dyrt.

I huvudstaden saknades ett högsta lärosäte och alla försök att flytta Uppsala-akademin dit stran­ dade på diverse upptänkliga argument (som att den gustavianska donationen skulle gå upp i rök).

När initiativet togs till en fristående – privat – högskola i Stockholm, till en början examenslös och med naturvetenskaperna som bärande dis­ ciplinområde, utgick detta från kretsarna i och kring Idun. Det var radikalt, en upprorshandling av samma slag som de unga målarnas vägran att svära professorer vid Konstakademien tro och lydnad. ”Ljus över landet, det är vad vi vilja!” skulle den unga arbetarrörelsen strax trumpeta. Idun var även det, på sitt sätt, en upplysningsrörelse, kanske en tredje generationens, och det är inte alls otypiskt att Harald Wieselgrens närmaste ef­ terträdare som sekreterare i Idun – han satt från grundandet i hela 42 år, fram till död – blev en professor vid Karolinska institutet, Knut Kjell­ berg, som till allt annat var föreståndare för Stockholms Arbetareinstitut, en kulturhärd som bar den vänsterliberale läkaren doktor An­ ton Nyströms märke. När Kjellberg avled följdes hans begravningsprocession av en mäktig åskå­ darskara, den största sedan Strindbergs. Claes Wirsén och Lars Erik Böttiger är senare medicin­ män i samma syssla. Och det är fullt i överens­ stämmelse med samma logik som den nuvarande tämligen ständige sekreteraren i Sällskapet Iduns nämnd, Jan-Sture Karlsson, länge kunde ståta med titeln generalsekreterare i det nationella Folk­universitetet och numera ingår i styrelsen för Stockholms Arbetareinstituts­ förening där han har hand om finanserna.

Wieselgren var och förblev dock humanisten, den boksynte, biblioteksmannen, som till sin be­ svikelse aldrig fick kalla sig riksbibliotekarie där­ för att bördsaristokraten greve Snoilsky behövde försörjning och eftersom han, Wieselgren, enligt legenden klunkat väl mycket under ett kung­ ligt kalas. (Strindberg gillade honom inte hel­ ler; han var inte så begiven på ädla drycker som folk tycks tro och Wieselgren hade till allt annat uttryckt sig nedsättande om den före detta KBtjänstemannens kvaliteter som författare.) Hans renommé var hursomhelst fabulöst; alla tycks ha vetat vem han var, en riktig kändis. Jag snavade på honom i ett oväntat sammanhang, av närmast presshistoriskt slag. En olycklig drop-out från Lunds universitet, tillfällespoet och dryckesbro­ der, Christopher Fritz (Phais) Jacobsson, bekant från Hyrkuskens berättelser, hade ställt till skan­ dal med en nidskrift 1833, Den näsvise getingen,

riktad mot bland andra Aftonbladets dåvarande ägare Lars Johan Hierta, och med en särskilt ur­ sinnig attack mot greve Karl de Geer af Luefsta, rikets förmögnaste, och hans hustru Ulla, född Sprengtporten. Av sina släktingar, från en judisk köpmannafamilj i Göteborg, hade han tvungits till emigration och hamnat i Brasilien där han framlevde sina fortsatta dagar under ytterst påv­ ra förhållanden, som byskollärare. Talangen att skriva övergav honom ej, och efter exakt femtio års bortovaro hörde han av sig med en korre­ spondens om kaffeodling till August Sohlman och med en särskild hälsning till ”kapitalisten Lars Hierta”. Korrespondensen infördes i Aftonbladet samma sommar som Birkabesöket ägde rum, men ett samtidigt brev till Harald Wiesel­ gren att få medverka i dennes blaska blev av allt att döma resultatlöst. Att Wieselgren (som den olycklige poeten inte kan ha påträffat i levande livet) var ett namn att räkna med på den brasili­ anska landsbygden, har säkert tilltalat hans sinne för humor under alla omständigheter.

Han och hans likar bör utan vidare kunna in­ ordnas i Jürgen Habermas välkända schema för en borgerlig offentlighet. Den var offentlig i me­ ningen genomskinlig: de ovan nämnda tidnings­ publiceringarna visar ju att det inte var fråga om något frimureri (om också höga frimurare, som titulus Böttiger, har ingått i kretsen). Men den gav inte tillträde åt alla och på det sättet var den ex­ klusiv, elitistisk om man så vill. Idun tillämpade, och tillämpar, liksom akademier och andra lärda samfund en invalsprincip (mycket sträng sådan: en svart kula vid ballotering i den artonhövdade nämnden räcker för att bli avvisad). Och den har inte frångått ursprungspraxis att enbart ge män tillträde (detta till skillnad från det något yngre systersällskapet Gnistan i Göteborg, med Viktor Rydberg och S. A. Hedlund bland grundarfäder­ na). Sällskapet var mindre slutet än en salong, som det inte fanns särskilt gott om i Stockholm under 1800-talets mitt, sagda Ulla de Geer var en av fåtalet salongsvärdinnor, och hon höll troligen den största, i vart fall den mest frekventa, efter­ som den stod öppen varje dag mellan femton och tjugoett och trettio, för mellan tio och fyrtio personer, med mattraktering, under den tid då hon uppehöll sig i sitt stora stadspalats (rivet 1928, där Ivar Tengboms och Ivar Kreugers tändsticks­ palats sedan reste sig). Det var mindre förnämt,

69

och framför allt mera pratigt, än klubben. Och det var inte socialt blandat såsom kaféet. Kanske kan man säga att det som offentligt rum var en hybrid. I likhet med herrklubben skulle där inte gärna pratas politik och affärer där. I likhet med salongen skulle där konverseras spirituellt. I lik­ het med kaféet var starka drycker inte förbjudna där utan tvärtom gouterade. Smörgåsbord och mahognygroggar var vad som gällde. I Strind­ bergs bok I Bernadotters land, skriven i Paris, finns en satanisk satir av en afton i Idun.

En sociologisk anmärkning kanske inte är ur vägen. Kungahuset, möjligen något överraskan­ de, har periodvis varit välrepresenterat i Idun, särskilt gäller detta dess mera kulturellt lagda medlemmar. Målarprinsen Eugen, författarprin­ sen Wilhelm, kronprins Gustaf Adolf var alla aktiva ledamöter, den senare också som kung.

Nuvarande statschef har lagom till 150-årsjubileet accepterat att vara hedersledamot. Annars har det funnits rätt gott om riksmarskalkar, övercere­ monimästare, kabinettskammarherrar och neråt i hovrullan. Näringslivet har inte varit urstarkt företrätt, liksom inte heller generalstaben. Över­ representerade, om uttrycket tillåts, men Harald Wieselgren skulle säkert inte ha tillåtit det, är genomgående de lärda verken, liksom ett visst klientel av jurister (advokater, domare). Fria yr­ kesutövare var nog vanligare i ett tidigare skede än nuförtiden: skådespelare, författare, journalis­ ter, målare, musiker och tonsättare, också om de

70

senare två kategorierna (ibland förenade i en) har upplevt en sentida renässans. Det kan ha att göra med dessa professioners degradering i ett multi­ medialt informationssamhälle, inte mera inrik­ tat på kunskapsproduktion utan på hantering av data – vilket nog är något ironiskt, med tanke på att Iduns implicita målsättning från början var att lyfta upp dem på parnassen, ge dem status som likvärdiga andra krumelurer i det avkling­ ande ståndssamhället. Från Svenska Akademien har det gjorts rekryteringar, eller omvänt: Göran Malmqvist är således en tidigare nämndeman, det vill säga styrelsemedlem, och Sander, som 1853 erhållit Akademiens stora pris för vad som blev debutverket Den fallande stjernan: Sånger till Selma, invaldes bland de aderton 1889, ett om­ stritt beslut. Nordenskiöld satt där ju också. En notorisk festprisse lär ha varit historikern och akademiledamoten Nils Ahnlund som ofta bjöd på sexa fram emot gryningen.

Till sin symbol valde Wieselgren et consortes den fornnordiska gudinnan med sina äpplen. Äpp­ lena är ju som bekant kunskapens frukter, men de anses även i detta numera något gubbiga samman­ hang stå för den eviga ungdomens ideal. Sam­tidigt slår de en brygga från Erik Gustaf Geijer, som ett halvt sekel före sällskapets grundande åkallade poesin och sången, som ”ibland löven brinna” (i skaldestycket ”Idunas äpplen”), såsom speciella ungdomsbringare, till vår tids kanske något mera sunda och tillnyktrade spishållning.

nyheter & noterat

L I T T E R AT U RU TRED N I N G EN Den 27 september presenterade Litteraturutred­ ningen sitt slutbetänkande Läsandets kultur. En omfattande ”lunta” som tillsammans med del­ rapporten Läsarens marknad, marknadens läsare omfattar ca 1000 sidor. Förutom jag själv har litte­ raturkritikern Annina Rabe, kulturjournalisten Johanna Koljonen och professorn Martin Ingvar varit ledamöter i utredningen. Jag skall försöka sammanfatta våra resultat.

Vi har haft i uppgift att analysera ett stort an­ tal frågeställningar som kan sammanfattas i två huvudområden, dels läsandets och läsförmågans förutsättningar och utveckling, dels hur det lit­ terära systemet fungerar i dag; upphovsmännens villkor, kulturtidskrifternas situation, bokhan­ deln och bokmarknaden och det internationella utbytet på området. Vi gör en grundlig analys av utvecklingen, sannolikt den mest gedigna som företagits sedan början av 1970-talet och bygger den i stor utsträckning på aktuella forskningsre­ sultat. Vi har också haft ambitionen att ta ett hel­ hetsgrepp på området och vi ser i de resultat som presenteras en dramatisk och på vissa områden oroväckande utveckling.

Visserligen är läsvanorna för befolkningen som helhet ganska stabila men det finns stora skillnader mellan olika befolkningsgrupper – flickor läser mer än pojkar, kvinnor betydligt mer än män och högutbildade mer än lågutbil­ dade och vi kan konstatera en tydlig nedgång under de senaste åren, framför allt bland unga vuxna. Läsfärdigheten och läsförmågan har för

den gruppen minskat påtagligt, vilket betyder att en allt större del av dagens unga har svårt att förstå och tillgodogöra sig texter på ett tillfred­ ställande sätt. Mätningar av elevprestationer har under en lång följd av år visat att grundläg­ gande mått på läsförmåga avtagit. I den senaste PISA-undersökningen hade en fjärdedel av de 15-åriga pojkarna i Sverige bristande funktionell läsförmåga. En sämre och dessutom fallande läsförmåga påverkar det abstrakta tänkandet och därmed blir en rad skolämnen lidande. Det gäller även ämnen som matematik och naturve­ tenskap. Det innebär också att tiotusentals barn efter nio år i grundskola fortfarande saknar grundläggande färdighet för att fullt ut kunna delta i samhällets olika aktiviteter. Vi gör be­ dömningen att den nya skollagen, och den nya läroplanen, som ställer krav på elevens läsför­ måga, behovet av att läsa skönlitteratur och krav på skolbibliotek, samt de reformer av lärarut­ bildningen som just genomförts, kan vara steg i rätt riktning för att vända denna trend. Lärarnas viktiga roll för att ändra attityder och stimulera eleverna till läsning kan inte nog understrykas.

Men vi menar att dessa reformer måste följas upp och att de samtidigt inte räcker till. Det krävs ytterligare insatser för att stärka läsningen och litteraturen i skolan. Insatserna måste också sättas in där de bäst behövs och inom områden där problemen är särskilt tydliga.

Vi är av den uppfattningen att ett antal om­ fattande initiativ måste tas som innebär att samtliga viktiga aktörer på området, skolan, folkbiblioteken, folkbildningen och andra orga­

71

nisationer och föreningar, gemensamt engageras i arbetet på att vända utvecklingen. På nationell nivå föreslår vi att regeringen för riksdagen läg­ ger fram en plan med övergripande mål för ett så kallat Läslyft för Sverige, i vilket det fastställs att alla, oavsett bakgrund och förutsättningar, år 2018 skall ha läsfärdighet och läsförmåga för att kunna fungera som aktiva medborgare i sam­ hället. Motsvarande satsningar finns med lyckat resultat hos våra grannländer, exempelvis Norge och Storbritannien. Vi menar att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk beredning för att följa arbetet med läslyftet och bedöma om målen har nåtts. Beredningen skall inte bedriva egen utvär­ deringsverksamhet utan sammanställa och dra slutsatser av den kunskap som myndigheter och forskning presenterar.

För att nå målen föreslår vi en rad insatser på lokal och regional nivå. All forskning visar på att det är av stor vikt att barn tidigt får möta littera­ turen för att sedan få en god läsförmåga, samti­ digt vet vi att det pedagogiska innehållet i försko­ lan varierar, vi föreslår därför att Skolverket får i uppdrag att initiera en försöksverksamhet med läsombud i förskolorna där folkbiblioteken också ska utgöra en viktig resurs.

I den nya skollagen finns sedan 2010 krav på att samtliga elever inom grundskolan och gymnasie­ skolan ska ha tillgång till bibliotek. Tolkningen av vad ett skolbibliotek egentligen är varierar på ett olyckligt sätt och bör definieras. Internationell forskning visar att skolbibliotekarier som ansva­ rar för biblioteket är mycket effektiva inspiratö­ rer vad gäller att öka läsfärdigheten bland unga.

Skolbibliotek utan skolbibliotekarier har inte alls samma positiva effekter. Vi föreslår därför att skolbiblioteken successivt bemannas med peda­ gogisk och bibliotekarisk kompetens. Vi före­slår vidare att läsfrämjande och litteratur skall vara en del av kriterierna för bidrag inom ramen för kul­ tursamverkansmodellen och att särskilda medel skall utgå för detta ändamål. Vi föreslår vidare att Kulturrådet får ett uppdrag att ta fram en na­ tionell strategi för det läsfrämjande arbetet som bedrivs utanför skolan. Vi har erfarit att det har varit vissa problem att etablera ett konstruktivt samarbete mellan folkbildningen och folkbib­ lioteken vad gäller läsfrämjandeinitiativ. Vi anser att folkbildningens roll i det läsfrämjande arbetet måste stärkas och att folkbildningen återtar sin

72

traditionella roll som stark och pådrivande ak­ tör i dessa sammanhang. Vi föreslår därför att 30 miljoner kronor av studieförbundens anslag på 1,6 miljarder kronor avsätts för detta syfte. Med­ len skall fördelas av Folkbildningsrådet.

Bokmarknaden ser i dag inte ut som den har gjort under decennier, nya intressenter har kom­ mit till. Bokdistributionen sker i allt högre grad via nätet, bokhandelns förutsättningar har änd­ rats och e-boken, även om dess genomslag än så länge är blygsamt, har introducerats framför allt i biblioteksmiljö och väntas få ökad betydelse.

Bokhandeln är inne i en svår omställningspe­ riod. Samtidigt är det viktigt att ett brett urval av böcker är synligt i det offentliga rummet. Biblio­ teken är viktiga i det sammanhanget men också bokhandeln spelar stor roll. Vi föreslår därför stöd för att pröva nya initiativ inom branschen.

E-boken och framför allt bibliotekens förhållan­ de till den är en viktig fråga att komma till rätta med. Biblioteken måste självfallet ha möjlighet att i sin uppgift att sprida litteraturen till allmän­ heten, ha god tillgång till denna förhållandevis nya mediaform. Vi föreslår att biblioteken i sam­ arbete med SKL (Sveriges kommuner och lands­ ting) går samman och bildar en resursstark part i förhandlingarna med bland annat Förläggar­ föreningen, och att den ordning som nu gäller (kostnad per lån) överges. I omvärlden görs stora ansträngningar för att göra det litterära kultur­ arvet digitalt tillgängligt. I Sverige är situationen mer splittrad. Vi förslår här att Kungl. biblioteket får en samordnande roll och att resultaten, den digitala boken, finns tillgängliga i den nationella biblioteksdatabasen LIBRIS. Vi föreslår också ett särskilt stöd för digitalisering av äldre böcker, så­ väl svenska som översatta.

Vår analys av de litterära upphovsmännens eko­ nomiska villkor visar att biblio­teksersättningen för många spelar en helt avgörande roll. Det är viktigt att den bibehålls på nuvarande nivå och att kopplingen till bibliotekens utlåningsstatistik får mindre betydelse. Vi föreslår också vissa för­ enklingar och förbättringar i den administrativa hanteringen. Vår uppgift var också att analysera relevansen i det nuvarande systemet för litteraturoch tidskriftsstöd. Vi menar att det bör införas en maxgräns för stöd till kvalitetslitteratur i syfte att fördela stödet mera jämlikt. Mot bakgrund av att stödet för kulturtidskrifter minskat något,

portot har höjts, och vår uppfattning är att de medverkande författarna borde få ersättning för sina uppsatser, föreslår vi en uppräkning av stö­ det med ca 10 procent.

Förlagsledet på bokmarknaden utmärks av en polarisering mellan ett fåtal starka koncer­ ner och en stor mängd mindre förlag. Det har även utvecklats ett vertikalt ägande där de stora förlagskoncernerna numera har intressen i såväl bokhandeln, nätbokhandeln, e-boksdistributio­ nen som bokklubbarna. Denna utveckling reser en hel del frågor, bland annat hur den påverkar det utbud som konsumenterna möter. Vi har inte hunnit analysera dessa på ett tillfredställan­ de sätt. Vi menar att regeringen noga bör följa denna kulturpolitiskt synnerligen viktiga fråga och om behov föreligger överväga hur den ska hanteras.

Vi har också analyserat det internationella ut­ bytet på litteraturområdet. De bidrag som finns i dag för att stödja översättningen av svensk littera­ tur och litterära evenemang är viktiga för sprid­ ningen av svensk litteratur utomlands. Vi föreslår ett utökat produktionsstöd för särskilt kostnads­ krävande översättningar och bokprojekt. Vi före­ slår vidare att Konstnärsnämnden och Sveriges författarfond får i uppdrag att undersöka hur ett internationellt utbytesprogram inom litteratur­ området kan utformas. Vi har erfarit att svensk­ undervisningen på vissa håll och vid somliga uni­ versitet utomlands minskat eller helt upphört. En grundläggande förutsättning för att den svenska litteraturen ska kunna nå ut utomlands är att det finns kvalificerade litterära översättare från svenska. Vi föreslår att Svenska institutet, som är uppdragsgivare för svenskundervisningen ut­ omlands, får i uppdrag att kartlägga faktorerna bakom denna utveckling och anger motåtgärder.

Avslutningsvis konstaterar vi, att för att nå de övergripande målen inom den svenska bistånds­ politiken; demokrati; mänskliga rättigheter och jämställdhet, är det viktigt att litteraturen och författarnas roll i den demokratiska förändrings­ processen tydligare uppmärksammas och tas till­ vara, något som inte varit fallet under senare år.

Litteraturutredningen har arbetat knappt ett och ett halvt år och hunnit belysa många av de sam­ hällsförändringar som sker och har skett på läs­ ningens och litteraturens område. Utredningens

ramar har varit snäva, reformutrymmet begrän­ sat. Vi konstaterar att behovet av genomgripande åtgärder och reformer är helt nödvändiga för att ändra en särdeles ogynnsam utveckling som på sikt leder till ett delat samhälle: dem som deltar och dem som står utanför. tomas lidma n Läsandets kultur: Betänkande från Litteraturutredningen. SOU 2012:65. Stockholm: Offentliga förlaget, 2012.

Läsarens marknad, marknadens läsare: En forskningsantologi utarbetad för Litteraturutredningen. Red. Ulla Carlsson och Jenny Johannisson. SOU 2012:10. Stockholm: Offentliga förlaget, 2012.

(Båda fritt tillgängliga via www.regeringen.se)

Idun 150 år: En jubileumsantologi, redigerad av Anders Björnsson och Pär Frank (2012)

I jubileumsantologin medverkar Dag Sebastian Ahlander, Björn Barlach, Fredric Bedoire, Jan O. Billgren, Anders Björnsson, Hans-Olof Bo­ ström, Christian Bratt, Hans Henrik Brummer, Wilhelm Engström, Bengt Engvall, Fredrik von Feilitzen, Pär Frank, Hans De Geer, Jan-Sture Karlsson, Bengt Lagerkvist, Magnus Ljunggren, Tom Lundin, Kurt Mälarstedt, K. G. Nilsson, Sven Rydén, Folke Sandgren och Carl-Gunnar Åhlén.

73

Bilden ovan, från den rikt illustrerade Idun 150 år, visar Fritz von Dardels Strömsborg på 1880-talet. Från vänster ses, i båten, Alfred Wahlberg och stigande iland A. T. Gellerstedt, på stolen med ryggen mot sällskapet G. Saloman och sedan stående Ernst Jacobsson, J. W. Wallander och G. W. Palm, kallad Slängkappan.

Bakom dem sitter F. A. Ekmarck och Fritz von Dardel med bekymrad min i denna konstens brytningstid, kliande trofasthetens symbol, en hund. Bakom dem G. von Rosen och till höger om honom Fr. Kjellberg, L. Dietrichson, M. E. Winge, J. C. Boklund, G. Cederström, G. Wennerberg och J. Nordenfalk. Till bords i förgrunden sitter F. W. Scholander, J. Arsenius, B. J. G. Brandelius och A. Malmström.

74

T Y P O G R AFI N S VÄG O C H D E SS U TÖVARE Många är de resor där vägen är viktigare än må­ let. Typografens resa från novis till skicklig hant­ verkare är inget undantag. Ett tydligt sätt för mig att illustrera typografens roll och gärning är att likna den vid kampsportutövarens, en jämförelse som jag har en väldigt personlig relation till.

Jag har tränat Tai Chi Chuan i dryga tjugo år nu. Det är mer än hälften av min livslängd men trots alla dessa år skulle jag aldrig påstå mig vara fullärd eller ens i närheten av någon form av hög­ sta nivå. Det är inte med konstlad ödmjukhet el­ ler bristande självförtroende jag konstaterar det.

Det är helt utifrån den filosofi mina läromästare undervisat mig i om den ändlösa väg vi utövare av kampsport slagit oss in på. Respekten och vördnaden för sporten betyder att man aldrig blir fullärd men att man kommer längre och djupare i sin fysiska, mentala och spirituella utveckling ju mer tid och energi man lägger ner på sin träning.

Det är alltså ingen spikrak väg framåt mot målet för vare sig typografen eller kampsportaren men säkert är att varje litet steg är ett betydelsefullt steg i rätt riktning.

All erfarenhet är bra erfarenhet vågar jag påstå och för att utvecklas krävs det att teoretisk kun­ skap varvas med praktisk. Att eleverna introduce­ ras för starka och engagerade förebilder som man från kampsportens värld skulle kunna likna vid förhållandet lärling-mästare är också avgörande för att växa. Att testa filosofiernas och teoriernas hållbarhet i verkligheten är ett måste men tydli­ gen ingen självklarhet i typografins värld i Sve­ rige idag. Ser jag bara tillbaka på de fem senaste åren jag undervisat på reklam- och designskolor i Stockholm och ute i landet har jag mött en varie­ rande inställning till hur man bäst lär ut ämnet.

En taktik är som hämtad från kampsporten; att genom bestraffningar och elakheter få eleven att bli bättre. Det påminner mig om kampsportslä­ raren som slog mig blå och blodig tills att jag lär­ de mig att hålla upp garden. Jag lärde mig till slut att försvara mig och till och med att slå tillbaka men med tappad lust och en bitter eftersmak i munnen.

En helt annan strategi som också tillämpas är den där man lägger hela ansvaret på eleven och låter henne ”göra vad hon vill” och lära sig av sina

misstag. För mig är det samma sak som att en mästaren struntar i att lära ut de spelregler och tekniker som definierar sporten och nonchalant kastar in eleven i ringen och låter honom klara sig bäst han kan. Eller möjligtvis med lite hjälp på traven i form av tillrättavisanden som jag lite humoristiskt kan likna vid MMA (Mixed Mar­ tial Arts) som inte avgränsas av hur utövaren ska genomföra en viss teknik utan vad hon inte får göra.

Den enda gången som intuition fungerar i praktiken är efter åratal av träning. Då har man förhoppningsvis kommit till en sådan nivå att rö­ relserna blivit en del av muskelminnet och krop­ pen kan reagera spontant, reflexmässigt, utan inblandning av det medvetna jaget.

Som jag ser det bör lärarens roll, liksom kampsportsmästarens, först och främst vara att med fast och kärleksfull hand leda studenten till kunskap och erfarenhet. Det måste ske med en­ gagemang och helst av allt också entusiasm som vi ju vet smittar av sig. På så sätt har läraren en betydelsefull uppgift i att nära den eld som bör brinna i varje hängiven typografs inre.

Med det sagt vill jag återgå till hur det här kan ses ur ett typografiskt perspektiv och hur det kan användas i undervisningen av ämnet. Jag sam­ manfattar det viktigaste nedan i en lathund: 1) Steg 1 är grundkunskap och imitation. Det är viktigt att alla elever, med olika bakgrund och er­ farenhet, får samma plattform att utgå ifrån, de generella regler som definierar typografens spel­ plan. En viktig del i det är en grundlig genom­ gång av typografins historia, gärna i kronologisk ordning med början i de äldsta tryckta böckerna och den symmetriska (Axiala) typografin. En an­ nan att analysera och imitera de klassiska verken.

2) När studenten genom praktiska prov visat att de har förståelse för den symmetriska typo­ grafin följer den asymmetriska (moderna). Även här går man igenom den moderna typografin längs en tidsaxel och studerar ingående origi­ nalverken. Här kommer också Semiotik, det vill säga läran om tecken och teckensystem, in i un­ dervisningen.

3) Det slutgiltiga steget tas när studenten läm­ nar skolan för att arbeta och utvecklas på egen hand. Förhoppningsvis sker en utveckling precis likt den inom kampsorten då utövaren utifrån de former han lärt sig skapar sina egna rörelse­

75

mönster och kombinationer för varje specifik situation. På motsvarade sätt finner typografen sina egna uttrycksformer och manér och väljer instinktivt och av erfarenhet för varje givet till­ fälle den bästa lösningen. De blir då hans signum som sätter prägel på allt han gör.

Slutligen vill jag sammanfatta de viktigaste ele­ menten som jag anser bör finnas hos den som valt att slå sig in på typografins väg: Mod: våga stå upp för det du tror på idag och var öppen för att erkänna dina misstag imorgon.

Eftersom du ständigt blir bättre kommer du av naturliga skäl veta mer om tio år och troligtvis ha en annan uppfattning om saken då. Känner du dig rädd för att säga din åsikt nu kommer du säkerligen att vara det om tio år också.

Uthållighet: Ingenting uppkommer av sig självt. Vill du ha en förändring är det upp till dig och du måste vara beredd på att lägga ner mycket tid och energi. Som sagt, stegen på vägen kan vara mycket små men tillsammans bildar de ett stort kliv framåt.

”Jag tvingade min mamma att kväll efter kväll läsa Richard Scarrys stora bildordbok när jag var riktigt liten. Senare älskade jag att bläddra i tunga uppslagsböcker. Därefter följde bokslukarålderna och den tar aldrig slut.

Jag är född i Finland och flyttade till Sverige som 5-åring. Jag fick lära mig ett nytt språk på mycket kort tid, som barn gör som hamnar i ett nytt land. Jag inser att jag har jämfört ord och uttryck på svenska och finska så länge jag kan minnas, och blivit road av ord och språk.

ABC å allt om D är min första egna bok. Det är en samling om allt jag vill berätta om alfabetet och bokstäverna. För det är märkligt hur lite vi vet om våra minsta byggstenar – bokstäverna som bär hela vårt kollektiva minne och är så viktiga idag. Idén till boken fick jag när mina barn började fråga varför bokstäverna ser ut som de gör. Och jag, en bokstavskunnig, kunde inte svara på deras enkla frågor. Jag började samla på bokstavsfrågor, fakta och allt om alfabetet. Till slut blev samlingen en hel bok.”

– Nina Ulmaja i ABC å allt om D (2012)

76

Passion: Ta ansvar för din egen eld. Se till att hela tiden föda din passion. Känner du dig oin­ spirerad, sätt dig inte på soffan och klaga utan bryt mönstret genom att göra något annorlunda och oväntat.

Glädje: Se till att ha roligt. Typografi är på all­ var i den bemärkelsen att det är något äkta och av betydelse. Men det är inte så allvarligt att du inte kommer undan med en axelryckning och ett gott skratt någon gång ibland.

Styrka: Låt ingen trycka ner dig. Kom ihåg att din röst är hundraprocent unik.

Avslutningsvis leder det mig osökt in på den franske boktryckaren och humanisten Etienne Dolets sista ord innan han, dömd för kätteri, brändes på bål i Paris år 1546: ”Non dolet ipse Do­ let, sed pia turba dolet.”* Det är inte Dolet som sörjer utan en kärleksfull folksamling. marcus gärde * Charles Henry Timperley, A Dictionary of Printers and Printing, With the Progress of Literature, Ancient and Modern (London: H. Johnson, 1839), s. 294.

R. B. Kitaj 1932–2007

1

2

77

R. B. Kitaj

Född i Cleveland, Ohio 1932, kom R. B. Kitaj att verka som konstnär i England under fyrtio år och var en framträdande företrädare för London­ skolan (med Auerbach, Freud och Hockney som andra medlemmar). ”Målandet är inte mitt liv. Mitt liv är mitt liv”, orden inleder Kitajs First Diasporist Manifesto (1989). Men i detta konstnärsliv var böcker ständigt närvarande. Han skriver till Richard Morphet 1994: As everyone knows, pictures and books can change the inside of one’s head, so I collect them around me in expectation. They excite me like one’s other vices do. I come alive among my vices in heightened anticipation of pleasure which always seeps into the habit of painting. Every good painter I know is a talented reader.

Kitaj var mer än en talangfull läsare, som biblio­fil var han gränslös och i hans judiska diaspora­projekt samman­t vinnas böcker och konst till passionerade tolkningsförsök utan slutpunkter.

Ohämmat självbiografisk, besatt av att bära vittnesbörd om sin samtid, utvecklar Kitaj efter sin återkomst till USA 1997 de sista åren en märk­ lig sen stil med miniatyrer, ”Little Pictures”.

R. B. Kitajs arkiv finns nu i UCLA Library, Los Angeles/The Charles E. Young Research Library, Department of Special Collections.

3

4

1 Kitaj i sitt bibliotek, utan datum. Okänd fotograf, men troligen Jorge Lewinsky. UCLA Center for Jewish Studies, Los Angeles.

2 Two London Painters (Frank Auerbach and Sandra Fisher), 1979.

3 The Killer Critic Assassinated by his Widower, Even, 1997.

4 The Jewish Scream (Last Self-Portrait), 2007.

5 The Listener (Joe Singer in Hiding), 1980.

6 A Jew in Love (Philip Roth), 1988–1991.

7 Passion (1940–45) Writing, 1985.

8 Isaiah Berlin, 1991–1992.

9 Unpacking my Library, 1990–1991.

Samtliga bilder © R.B. Kitaj Estate.

78

5

6

9

Utställningen R. B. Kitaj (1932–2007) Obsessionen på Judiska museet i Berlin är den första stora Kitaj­ utställningen sedan hans död 2007, och den första retrospektiven på 14 år. Utställningen visas under tiden 21 september 2012–27 januari 2013.

Rättelse

7

Omslaget till Biblis 54 pryddes av Gröna Lunds pro­ gramblad för Jimi Hendrix-konserten den 24 maj 1967. Bildens upphovsman angavs vara Nils Sture Jansson, vilket nu kan ifrågasättas. Enligt uppgif­ ter från Janne Larsson som var projektledare och copywriter för Gröna Lund på Hera Annonsbyrå 1965 till 1970 är upphovsmannen Bengt Nyström.

Larsson och Nyström arbetade tätt ihop, och han minns speciellt Hendrixaffischen. Nils Sture Jans­ son blev ansvarig för Gröna Lund-affischerna först 1971 och framåt.

Medarbetare i Biblis 59

8

anders björnsson, historiker och publicist, är chefredaktör för Baltic Worlds. marcus gärde är grafisk formgivare, författare till Typografins väg samt flitig undervisare. gunnel hedberg, bib­ liotekarie, har publicerat uppsatser i rättshistoria, bokhistoria och lokalhistoria. lars krumlinde, skribent och översättare, har publicerat flera ar­ tiklar om Almqvist. tomas lidman är tidigare riksbibliotekarie respektive riksarkivarie. mats rohdin är forskare på Kungliga biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblisbloggen.blogspot.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 59 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2012 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Tryck: Livonia Print, Lettland 2012 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-298-4

80

Biblis 59

Biblis 59

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2012 sek 125

isbn 978-91-7000-298-4

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBQeq5j 02 0044

9 789170 002984