Biblis 64

Biblis 64

Biblis 64 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2013/14 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBSk5cQ FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-306-6

Biblis

nummer 64 vinter n 2013/14 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Francesco Petrarca – tidig boksamlare Anders Bergman

9 Kerstin Anckers och skrivkonsten Magdalena Gram

25 Att bygga ett varumärke. Maos lilla röda som ideologisk symbol under kulturrevolutionen i Kina Lilian Fernández Hall

33 Sångpoeten från Ebeneser. Tomas Andersson Wijs sångtexter

Jan Olofsson

39 Textmaterialitet i en e-bok Alva Dahl

47 Möte med boksamlare – Sven Hagströmer Ingrid Svensson

51 Möte med boksamlare – Carl-Johan Malmberg Ingrid Svensson

53 Per Hierta som västgötasamlare Mats Rehnström

65 Från Montaillou till Kanslern. Ett kapitel ur en förläggares oskrivna memoarer Kjell Peterson

69 Ingemar Willgert – brevkonstnären Peter Ejewall

73 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Minuskelskrift av Kerstin Anckers, i From International Calligraphy Today (1981) Baksida Kerstin Anckers, i Kalligrafi: 17 svenska kalligrafer (2001) Bakgrund Paul Shaw, skisser till typsnittet Stockholm, 1997 (Paul Shaws arkiv)

Petrarca i sin skrivkammare, den fÜrsta avbildningen i sitt slag i västerlandet. Padua, Sala dei giganti.

anders bergman

Francesco Petrarca – tidig boksamlare

F

rancesco Petrarca (1304–1374) är mest känd för sina kärleksdikter. Men han är också en av alla tiders största litteraturkännare och litteraturälskare. Som humanismens fader har han kommit att påverka vår syn på kultur, historia, intellektuell och akademisk verksamhet.

Med Petrarca föds kärleken till böcker, hävdar historikern Guido Cappelli, en ny Böckernas kultur snarare än Bokens, det vill säga Bibelns, kultur av medeltida snitt. Därför kan det vara av intresse för den bokhistoriskt intresserade att ägna ett ögonblick åt Petrarca och hans boksamling.

Det kan förvåna dagens boksamlare att Petrarca, en av historiens största manuskriptspårhundar och boksamlare, inte ägde fler än tvåhundra bokvolymer. Man måste då minnas att böcker var sällsynta föremål före boktryckarkonsten och att det kunde vara näst intill omöjligt att få tag i just den text som man var ute efter. Hur sällsynta böcker var på den tiden påminns vi om i ett medryckande brev där Petrarca berättar om sin granne i det lantliga Vaucluse, en illitterat bonde som brukar vakta huset när Petrarca är borta, och hur denne reagerar på mötet med böckerna: Han blev uppfylld av glädje var gång jag kom att sätta en bok i hans händer, han brukade då trycka den till bröstet och sucka, ibland viskade han ett par ord till dess författare. Det var sällsamt att se hur han, genom att bara vidröra eller betrakta volymerna, trodde sig bli visare och lyckligare.

Som vi förstår var det något fullständigt annorlunda att äga och samla på böcker då jämfört med idag. Tvåhundra volymer var då ett

gigantiskt bibliotek (en volym kunde dessutom innehålla flera verk), troligen den största privatsamlingen på många sekler, och Petrarca kallar själv sin samling för ”mitt berg av böcker”. Hans samling var särskilt stark i den poetiska genren, vilket är något av en paradox eftersom han själv kom att se med en alltmer skeptisk blick på denna genre som i hans ungdom hade gjort honom berömd. De antika författarna, vilka Petrarca framhöll som stilistiska och moraliska ideal, var bättre representerade än de författare som stod honom närmare i tid – det är ytterst få samtida som han hade någon högre tanke om, och de högmedeltida systembyggarna omnämns knappast i hans skrifter. ”Jag älskar så många av historiens män, män som gick bort för över tusen år sedan, och ingen möda vore mig för stor om möjlighet gavs att träffa dem… Jag har ägnat mycket tid åt att studera antiken, bland annat för att min egen tidsålder aldrig har tilltalat mig” förklarar han. Av de antika författarna är de romerska överlägset bättre representerade än de grekiska. Anledningarna är tvenne: dels var den grekiska litteraturen ännu inte så välkänd i Europa vid denna tid. Dess segertåg i väst skulle dröja till efter Konstantinopels fall 1453, en händelse som förde med sig en mängd bysantinska lärde på flykt. Petrarca lyckas visserligen förvärva några grekiska manuskript och han får rentav fatt i en lärare, men hans förhoppningar att lära sig österns kulturspråk går i stå då läraren hastigt avlider. Han stoltserar därtill upprepade gånger med att äga sexton dialoger av Platon och meddelar föraktfullt att de flesta han känner tror

3

att ”filosofernas furste”, som han döps till av Petrarca, enbart har skrivit två verk.

Den andra anledningen till den blygsamma delen av grekiska författare i Petrarcas boksamling har att göra med hans syn på läsningens syfte och mål. För Petrarca ska man läsa ”för att bli en bättre människa… Läsning väcker hos den goda människan en kärlek till dygden” och han anser att romarna är mycket bättre i att inspirera till ett gott leverne än vad de grekiska kollegerna är.

Han förklarar skillnaden genom en jämförelse av Aristoteles och Cicero: Aristoteles lär oss mer men Cicero rör oss mer. Aristoteles böcker om etik är mer tankeväckande men Ciceros är mer praktiska. Den ene lär ut dygderna bättre, den andre manar oss bättre att efterleva dem.

Juridik, astrologi, logik, medicin – flera av medeltidens paradgrenar – saknas därför till stor del.

De kan i hans ögon inte göra en till en bättre människa. Istället intar historia och retorik den främsta platsen i hans nya bildningsprogram.

Vad gäller det skönlitterära står Vergilius och Homeros högst, men dramatik undviker han helst: De så kallade dramatiska poeterna intar den lägsta platsen bland poeter… När valde väl någonsin en berömd poet att ägna sig åt sceniska uppföranden?

Bland grekerna, gjorde Homeros det? Eller bland romarna, Vergilius? Aldrig någonsin.

Många av manuskripten i hans boksamling var rariteter. Genom hans samlande har många antika böcker kunnat bevaras och föras vidare till våra dagar: Propertius dikter, delar av Livius historia, möjligen också Catullus. Men det är framför allt genom hans försorg som Ciceros brev till Atticus har bevarats, sannolikt en av de viktigaste filologiska upptäckterna som de italienska humanisterna gjorde. Petrarcakännaren Giuseppe Billanovich har kunnat visa att de flesta klassiska verk som kopierades eller trycktes senare under renässansen går tillbaka på editioner ur Petrarcas bibliotek – den store filologens textversioner vägde tungt! Andra forskare har dock kunnat visa att humanisterna var långt ifrån först med denna kopieringsiver; redan under de mindre ”renässanser” som uppstod under Karl den store och på 1100-talet gjordes stora insatser för bevarandet av allsköns texter. Petrarcas bidrag kan möjligen vara att han gör samlandet till en medveten och

4

strategisk kulturgärning, som senare kommer att inspirera många renässansandar: Att låta själen vandra bland alla tider och platser, låta den stanna till än här, än där, samtala med alla de berömda männen och på så vis glömma alla de illvilliga som finns omkring oss, kanske rentav glömma oss själva för ett ögonblick… att läsa det som de gamle skrev och skriva det som våra efterkommande ska läsa… att visa vår tacksamhet till de gamle genom att sprida kännedom om deras namn, om de är okända, och att väcka nytt liv i dem, om de har fallit i glömska, dra fram dem ur tidens bråte, föra deras namn vidare så att våra barnbarnsbarn kan vörda dem, bevara dem i våra hjärtan, känna deras sötma på våra läppar – kort sagt, att på alla sätt älska dem, minnas dem, vörda dem och ge dem, i den ringa mån det är oss möjligt, det erkännande som de är värda.

Ett historiskt sätt att betrakta litteraturen håller på att födas med Petrarca.

I brev efter brev ber han sina vänner att leta efter sällsynta skrifter som han har hört talas om, att finkamma gamla kloster eller begära tillträde till kungliga samlingar. Han har kontakter i Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Portugal, Italien och Grekland. Väntan på svar och vetskapen att ett visst manuskript har spårats upp kan fylla honom med lycka: Om än detta sökande efter böcker ofta är gagnlöst vet jag inte hur jag ska kunna sluta. Det är så ljuvt att få längta efter något man vill ha och visst ska vi få tag på alla böcker som det är möjligt få tag på, för någon oanständig slöhet får inte hindra vårt ädla sökande. Vi ska tålmodigt fortsätta att önska, alltmedan vi ska vara tacksamma för de som vi redan har fått tag på.

Ofta blir han besviken: för dyra pengar får han texter som han redan äger eller texter som är felaktigt avskrivna, eller ofullständiga texter, eller texter med samma titel som den eftersökta fast skriven av en annan författare. Ibland nås han aldrig av leveransen. Ibland nödgas han konstatera att viktiga verk tycks ha gått förlorade för alltid på grund av hans samtids okunskap och ointresse: Det där verket av Plinius, som Suetonius säger behandlade krigen mot romarna, försvann mitt framför näsan på oss, utan att lämna ett spår efter sig.

Att jag brukar beklaga mig över detta beror inte på att jag vill avråda kommande generationer från att fortsätta med aktiviteten [att leta efter antika böcker] utan på att jag måste ventilera min bedrövelse och beklaga latheten och stillasittandet i denna samtid som bara tycks intressera sig för ovidkommande ting. Och ädlingarna engagerar sig över huvud taget inte. I de antika böckerna har jag inte mött något liknande, säkert därför att sådana vrak inte fanns då.

Om det fortsätter som jag fruktar att det kommer att göra blir ingenting kvar åt våra efterkommande.

Jakten på sällsynta böcker var naturligtvis en inte oviktig anledning till hans många resor, för på så sätt kunde han själv leta: Närhelst min önskan att resa tog mig till avlägsna platser (och på den tiden var det ofta) och jag då råkade se ett kloster vid horisonten, avvek jag alltid och sade till mig själv ”vem vet, det kanske finns något där som jag önskar?”. En gång när jag var omkring tjugofem år gammal och skyndade genom Belgien och Schweiz, gjorde jag halt vid Liège eftersom jag hade hört att där fanns gott om böcker. Mitt ressällskap fick vänta medan jag lät en vän kopiera ett av Ciceros tal och jag själv kopierade ett annat för egen hand, vilka jag sedan skickade runt i Italien.

En av Petrarcas italienska kärleksdikter, skriven av Petrarcas kopist Giovanni Malpaghini, efter mästarens stilideal och godkänd av denne. Vatikanbiblioteket.

Eftersom han aldrig under sin levnad fick ett fast hem hände det att böcker kom bort eller förstördes. Det var inte ovanligt att han råkade ut för överfall under en resa och han skyddade då sina manuskript med sitt liv: ”Om du visste hur mödosamt det var att få tag på dem skulle du förstå hur smärtsamt det var att förlora dem.”

Det är främst i Vaucluse som han bygger upp sitt bibliotek. Men det är inte vilka texter som helst som värdigas en plats i samlingen: många böcker som han kommer i kontakt med anser han inte fina nog att införlivas. Vissa skickar han vidare till sina boplatser i Italien, andra ger han bort till vänner, andra bränner han. Samlingen blir vad han med en underdrift kallar ”inte den minsta delen av min förmögenhet”, vilket har en lika sann bokstavlig som bildlig innebörd, och den utgör tillika hans enda sällskap i den isolerade dalen: Här samlar jag alla vänner som jag nu har eller tidigare hade, inte bara dem vars vänskap jag har vunnit genom flitig kontakt och som har levt med mig, utan också de som dog för flera sekler sedan och som jag känner endast genom deras skrifter, i vilka jag kan förundras över deras bragder, deras själar, deras seder och liv, deras vältalighet och originalitet.

Jag samlar dem från varje land och varje ålder här i denna trånga dal och jag umgås med dem ännu hellre än med de som tror sig vara vid liv bara för att man kan se spår av deras andedräkt när de andas ut i den kalla luften.

Inte bara husvaktaren utan även Petrarca själv känner vördnad inför böckerna. Han talar ofta om dem som om de vore personer: ”Platon kom hem till mig” skriver han till exempel när en grekisk utgåva av ”filosofernas furste” anländer och han häpnar inför dess mystiska alfabet. När han får höra att en bekant har fått ett antal sällsynta verk av Cicero ber han honom att ”dela med dig av en så framstående gäst på det sätt som passar dig bäst”.

En utgåva av Davids psalmer, med kommentarer av Augustinus, gör honom och alla hans vänner stumma av beundran: ”Ingen kunde se boken utan att hänföras och alla erkände att aldrig förr hade en så enorm bok skådats, något som jag själv, knappast en amatör på detta område, måste instämma i… Jag känner inte till något verk av den storleken av någon romersk

5

författare…”. Om samma bok, kanske dock inte just samma utgåva, skriver han: ”Jag önskar att alltid ha hans psaltare till hands och inom synhåll när jag vaknar och under min kudde när jag sover”. En Vergiliusutgåva, skonad från elden av fadern när Petrarca var helt ung, är han till ytterlighet förälskad i och han antecknar på dess försättsblad viktigare tilldragelser i sitt liv, till exempel sin musa Lauras död i pesten. Ett slags pocketutgåva av Augustinus Confessiones säger han sig alltid bära med sig, och i det berömda brevet om bestigningen av Mont Ventoux berättar han hur han på toppen slår upp boken på måfå. Men det är bara ett i raden av äventyr som han delar med denna bok: Jag tyckte om den för dess ämne och dess författare, och den var lätt att bära med sig tack vare dess blygsamma storlek. Den har varit med mig genom hela Italien, liksom i Frankrike och Tyskland; det känns som om mina händer och denna bok har vuxit ihop till ett, så oskiljaktiga har de blivit. För att inte bli långrandig med alla berättelser om äventyr som vi har genomgått till havs och på land, ska jag enbart nämna följande makalösa händelse för dig: En gång nära Nice, på Var, följde den med mig under vattenytan ut mot havet. Utan tvekan hade det inne­burit slutet, om inte Kristus hade räddat oss båda från faran. Som du ser har den åldrats med mig och följt mig i mina öden, och nu när jag har blivit gammal är det endast med stor svårighet som jag kan läsa i den…

Det finns många vittnesmål och tecken på att han är generös med sina böcker, lånar ut dem till var och en som han litar på och tycks också ge bort många av dem. Han är inte girig när det gäller lärdom, utan ser inget hellre än att den sprids.

Han citerar gärna ur nyupptäckta böcker i sina brev. Han hjälper till, kort sagt, att sprida en ny sorts kunskap, han när en ambition att sprida bildning. Giuseppe Mazzotta har påpekat att kultur är för Petrarca en kör av röster, en diskussion, ett sökande efter sanning. Det är därför inte märkligt att han till boksamlandets frukter räknar ”vänskap, kärlek och beundran”. Även om han kan tjusas av vackra böcker och även om många i hans samling är mycket dyrbara är dock böcker för honom till för att användas. Han fnyser: ”Det finns sådana som samlar på böcker som vore de prydnadsföremål, utan

6

någon som helst avsikt att använda dem. De vill bara njuta av att äga dem, inte så mycket stimulera deras tankar som pryda deras rum.” Forskare som har gått igenom bevarade Petrarcamanuskript vittnar om hur han har fyllt dem med marginalanteckningar, hänvisningar till andra verk, kommentarer om textvarianter, asterisker, korrekturändringar, illustrationer och andra märkliga symboler. Hans Quintilianus lär vara fullständigt nedklottrad med kritik av dialektiker och skolastiker och hans volym av Abélards och Héloïses brev har kryptiska datum i marginalen, som troligen hänvisar till liknande händelser i Petrarcas eget liv. Historikern Michael D. Reeve har kunnat visa att vissa av hans marginalanteckningar har på grund av sömniga skrivares slarv tagits för en del av texten och därmed följt med ända in i våra dagars utgåvor av klassikerna!

Ibland tar han sig tid att göra avskrifter med egen inledning och med textkritiska kommentarer, vilka hans vänner ivrigt efterfrågar – den store litteraturvetarens röst väger som sagt tungt i sådana sammanhang: Jag har inte glömt att du har bett mig sammanställa Ciceros skrifter och att du ofta har uppmanat mig att göra dem lättare att förstå genom att infoga tecken i form av små stjärnor… Allt hänger på följande: hur stor tur jag har med att finna de rätta manuskripten…

Han skriver sitt namn i början av varje volym (”liber francisci petrarche”), ibland också när och var han köpte den och för hur mycket. Han kan ibland också förse sina böcker med motton som sammanfattar boken eller hans åsikter om författaren, vilket följande avsnitt ur ett brev avslöjar: Men oavsett hur denna bok har kommit i dina händer får du, om du anser det lämpligt, att före texten infoga mitt distikon, ett sådant där som jag av vittert nit brukar sätta som förord till mina böcker. Det går ungefär såhär: ”Den som behöver tårar för att renas från begångna synder bör snarast hasta från den torra öknen till denna brunn.”

Beträffande böckers utseende tycker Petrarca att dess värde ökas ”inte bara genom verkets stora dimensioner… utan också genom dess elegans, dess majestätiska, ålderdomliga kalligrafi och dess sparsmakade utsmyckning”. Att en bok per automatik blir vackrare ju mer utsmyckad den är

anser han inte, utan ”ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter”. Vackrast tycker han att en bok är om den är klädd i silke och försedd med silverlås. Alla böcker som har tillhört Petrarca och som har bevarats till våra dagar är skrivna på pergament, och Pierre de Nolhac (den moderna Petrarcaforskningens fader) kan meddela att det är tydligt att velängen i dem är utvald av sanna konässörer. Den högt värderade Vergiliusboken, som redan nämnts, låter han konstnären Simone Martini förse med ett omslag som illustrerar bokens innehåll och ägare – kanske en innovation för tiden?

Vad gäller bokstävernas utseende anser han att den stil som senare kom att kallas antikvan är stiligast och enklast att läsa; ”jag hatar alla de moderna bokstäverna”. Med de moderna bokstäverna avses den italienska gotiska skriften eller rotundan, medan den stil som Petrarca håller för klassisk och föredömlig i själva verket är den minuskelskrift som utvecklades under Karl den stores renässans.

Petrarcas historiska kunskaper hade sålunda sina begränsningar: den handstil, kanske rentav de manuskript, som han upptäckte i klostergömmorna trodde han var antika men härrörde i själva verket från 800-talet. Hans åsikt kom likafullt att bilda mönster för senare humanister.

Han ser föraktfullt ned på sådana som skriver med en alltför utsmyckad handstil som ”på visst avstånd behagar ögat men på nära håll förvirrar och tröttar ut det – som om bokstäverna vore skapta för något annat än för att läsas”. Han ogillar framför allt de yngre som ”är förtjusta i liten, komprimerad handstil som förbryllar ögat. Genom att ta bort alla mellanrum och packa allting

tätt samman ser det ut som om bokstäverna rider på varandra”. Detta var vanligt bland kopierande munkar men Petrarca kräver breda marginaler och generöst radavstånd för att kunna göra sina redaktionella ingripanden. Han förespråkar med andra ord bokstäver med en värdig tydlighet och läsarvänlighet. Innehållet är viktigare än det yttre. Han sammanfattar sitt smakideal i några raders beröm till en brevvän: … din handstil, som varken var slarvig eller utsvävande utan behärskad, perfekt kontrollerad och sober snarare än överdriven, betraktar jag inte så mycket som din talangs frukt utan snarare som dess blommor och som ett löfte om stora kunskaper.

Omkring år 1400 hade efterföljare som Bracciolini och Niccoli fulländat detta ideal och format vad som skulle komma att bli antikvan, vilken i sin tur blev normen för den tryckta boken som ett halvt sekel senare skulle spridas i Italien. Det är således inte fel att säga att Petrarca är en viktig del i utvecklingen av den moderna bokens utseende.

Trött på att kuska runt Europa med sitt ”berg av böcker” föreslår Petrarca till sist staden Venedig att låta honom få bosätta sig där på stadens bekostnad och som tack lovar han att testamentera den sin boksamling. Hans tanke är att samlingen ska bli grunden till ett bibliotek i stil med de som han har lärt känna hos de antika historieberättarna. En överenskommelse träffas men det hela rinner ut i sanden. Petrarca varken stannar i staden eller tillser att hans samling kommer dit.

Därmed fick Europa vänta ytterligare ett drygt århundrade på de sekulära biblioteken.

LI TTERATUR Bergman, Anders. Petrarca och litteraturen. Stockholm: Italienska kulturinstitutet, 2012.

Billanovich, Giuseppe. Petrarca e il primo umanesimo. Padua: Antenore, 1996.

Cappelli, Guido. L’umanesimo italiano da Petrarca a Valla. Rom: Carocci, 2010.

De Nolhac, Pierre. Petrarch and the Ancient World. Boston: Merrymount Press, 1907.

Dotti, Ugo. Petrarca civile: Alle origini dell’intellettuale moderno.

Rom: Donzelli, 2001.

Kirkham, Victoria och Armando Maggi, red. Petrarch: A Critical Guide to the Complete Works. Chicago: University of Chicago

Press, 2009.

Kraye, Jill, red. The Cambridge Companion to Renaissance Humanism. Cambridge: Cambridge University Press, 1996.

Mazzotta, Giuseppe. The Worlds of Petrarch. Durham: Duke University Press, 1993.

Petrarca, Francesco. Prose. Översättning till italienskan. G. Martellotti m.fl. Milano: Ricciardi, 1955.

Quaderni petrarcheschi IX–X (1992–1993). Florens: Le Lettere.

Robinson, James Harvey. Petrarch: The First Modern Scholar and Man of Letters. New York och London: Putnam, 1898.

Ullman, Berthold Louis. Studies in the Italian Renaissance. Andra upplagan. Rom: Edizioni Di Storia E Letteratura, 1973.

7

8

magdalena gram

Kerstin Anckers och skrivkonsten

K

ungliga bibliotekets handskriftssamlingar omfattar en närmast oslagbar provkarta på handskrifttraditionen i vårt land.

Därtill äger nationalbiblioteket de sällsynta originalupplagorna av skriftmästaren Ludovico Vicentinos La Operina (Venedig 1522) och Il modo de temperare le penne (Venedig 1523), den förstnämnda känd som den första förskriftsboken för icke professionella skrivare. La Operina är också den mest kända tillämpningen av det påvliga kansliets kursivskrift cancellaresca corsiva, i Sverige även benämnd humanistkursiv.

Nationalbiblioteket har vid ett par tillfällen särskilt uppmärksammat handskriften som sådan. 1958 utgavs ett faksimil av Vicentinos två handböcker tillsammans med en översättning till svenska av den gammalitalienska texten. Utgåvan omfattade ett förord av riksbibliotekarien Uno Willers och kommenterande bidrag av flera fackmän, bland annat Sten G. Lindberg, chef för Kungliga bibliotekets dåvarande bokvårdsavdelning.1 1971 visade nationalbiblioteket utställningen ”Konsten att skriva för hand” med material från Society for Italic Handwriting, sammanställt av den engelske skriftkonstnären Alfred Fairbank, och Kungliga biblioteket. Bakgrunden till utställningen var den återupplivade kursiva handskriften, som med start i England fått ett genomslag i flera andra länder.2

Kerstin Anckers vid skrivbordet på Bonniers konstnärliga avdelning 1960. Foto Herbert Lindgren. Stockholms stadsmuseum.

Exempel på Kerstin Anckers kalligrafi, i Kalligrafi: 17 svenska kalligrafer (2001).

Handskriftsmaterial kan vara av flera slag och indelningsgrunderna varierar. Denna artikel syftar inte till någon teoretisk djupdykning inom området utan till att placera Kerstin Anckers (1931–2012) och hennes skriftkonst i en större kontext.3 Det kan i det sammanhanget vara lämpligt att skilja mellan fyra olika slags skrift: · textning eller obunden skrift · skrivstil eller skrift efter given förebild (”välskrivning”) · handstil eller personlig skrift · kalligrafi eller skönskrift Karriären När den adertonåriga Kerstin Anckers 1949 inledde studier på Teckningslärarinstitutet vid Konstfack, hade hon tecknat kroki för Otte Sköld och gått kurser i akvarellmåleri. I slutet av sitt första studieår blev hon erbjuden anställning som skrivare på utrikesdepartementets ceremonibyrå, en uppgift som bland annat innebar att skriva diplomatpass.4 Ett första uppdrag för hovet fick Anckers i samband med Gustav V:s död 1950, då hon textade budskapet om kungens frånfälle på pergament, dokument som sedan skickades till flera europeiska monarker.

Tecken på en vilja till förnyelse av undervisningen i textning, skrivstil och kalligrafi började märkas vid denna tid. 1939–41 hade den landsflyktige tjeckiske bokkonstnären Hugo Steiner-Prag lagt grunden till en utbildning vid den nystartade Skolan för bok- och reklamkonst. Han efterträddes av bok- och bokstavskonstnären Akke

9

Kumlien, som hann skola en yngre generation innan han avled 1949. En annan aktör i sammanhanget var Bror Zachrisson, son till den välkände boktryckaren Waldemar Zachrisson i Göteborg och vid inledningen till 1940-talet disponent vid ett stockholmstryckeri. Kumlien och Zachrisson författade gemensamt Alfabetet i textning och trycktyp (1941), som hade en både historisk och praktisk inriktning.5 Samma år som denna handledning utkom publicerades två artiklar av Zachrisson i tidskriften Teckning på temat ”skriftreform”, syftande till införandet av en gemensam ”normalskrift” i svenska skolor.6 1942 tillsatte regeringen en välskrivningskommitté och året därpå utkom Zachrissons översikt Skriftens ABC (1943), avsedd att ge lärarna fördjupade insikter inom skriftområdet och därmed ett vidare perspektiv på undervisningen i välskrivning.7 Vid inledningen till 1950-talet var Karl-Erik Forsberg, Kumliens efterträdare vid Norstedts förlag, och Kumlien-eleven Erik Lindegren på väg att etablera sig som ledande svenska skriftkonstnärer. Forsberg hade 1946–47 genomgått en

10

grafisk utbildning vid Gewerbeschule i Basel där han undervisats av bland annat Jan Tschichold.8 I rollen som Anckers lärare under en period kom Forsberg sannolikt att påverka hennes beslut att 21 år gammal lämna Stockholm för att utbilda sig utomlands. Anckers inledde sina studier vid Graphische Lehr- und Versuchsanstalt i Wien men kom bara något år senare in på Gewerbeschule, centrum för den då ryktbara schweiziska typografin.9 Växlingen från världsstaden Wien till gränsstaden Basel blev chockartad, men undervisningen av auktoriteter som Armin Hoffmann, Theo Ballner och Emil Ruder gav Anckers en stabil grund för en framtida yrkesutövning.

Strax innan Kerstin Anckers 1954 återvände till Sverige, där Karl-Erik Forsbergs typsnitt Berling antikva (1951) börjat få ett genomslag, lämnade hon in ett bidrag till en schweizisk affischtävling.

Emil Ruder förstorade hennes skiss och satte texten ”så perfekt som bara han kunde”.10 När Anckers kommit tillbaka till Stockholm blev det klart, att hon vunnit tävlingen. Uppdragen kom nu med en gång till den unga kalligrafen. Tiden

var gynnsam, Sverige gick mot en fruktbar period inom kalligrafi, typografi och grafisk form. Som en upptakt till högkonjunkturen kan man tolka utställningen ”Typografiskt 50-tal” (1955) på Nordiska museet, arrangerad av Stockholms Typografiska Gille. Utställningen lyfte fram en funktionell typografi där läsbarhet prioriterades framför effektsökande originalitet och materialet exponerades på bord från företaget String Design.11 I början av sin karriär var Kerstin Anckers en period anställd på Bonniers förlag, där hon bland annat utformade texten på illustrerade skyddsomslag till böcker från Bonniers bokklubb Svalan – ett fotografi taget 1960 av förlagskollegan Herbert Lindgren visar henne vid arbetsbordet på förlagets konstnärliga avdelning.12 Tydligare prov på Anckers skapande förmåga än denna textning ger hennes färgstarka omslag till Bengt Anderbergs Sagospel (1960) och ett sparsmakat omslag i rött, blått och vitt till Knut Larssons diktsamling Det röda och det blå (1961). Anckers stod i båda fallen bakom såväl den abstrakta bakgrunden som i det ena fallet textningen, i det an-

dra typografin.13 Från samma tid är hennes textade omslag till tidskriften Psykisk hälsa (1960–).14 Exemplen vittnar samtidigt om att Anckers begåvning knappast låg inom den fria konstens område. När hon någon gång illustrerat, bland annat lexikonet Jazzboken (1955) och läroboken Att segla småbåt (1961), har det rört sig om instruktiva, sakliga teckningar av närmast skriftkaraktär.

Genom åren höll Kerstin Anckers en viss kontakt med förlagsvärlden och fick även uppdrag från detta håll.15 En artikel från början av 1970-talet som hon bidragit till tyder också på ett fortsatt intresse för bokmediet. Texten griper tillbaka på den nordiska bokveckan 1970 med teman som ”grafisk kommunikation” och ”boken i samarbete med andra medier”. I artikeln refereras bland annat till ett föredrag med titeln ”Boken är död – leve TV”.16 Som kalligraf hade Kerstin Anckers uppdrag för flera företag och institutioner, förutom de redan nämnda bland annat Nobelstiftelsen, Vetenskapsakademiens nobelkommitté, Svenska Akademien, Statsrådsberedningen, Riksdagen, Nordiska rådet och olika kulturinstitutioner, främst museer. För en bredare krets blev Anckers känd för sitt bidrag till normalskriften eller den så kallade ”SÖ-stilen” som infördes av dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) i grundskolorna på 1970-talet, och för textningen av nobelpristagarnas diplom 1962–88. Prov på hennes skriftkonst har visats på flera utställningar, i Sverige och utomlands, och den här även reproducerats i flera tryckta verk.17 När svensk kalligrafisk tradition i slutet av 1960-talet föreföll på väg att dö ut, såg Kerstin Anckers det som sin uppgift att utbilda efterföljare.18 Den alltmera utbredda datoriseringen bidrog snart till att vända utvecklingen och efterhand märktes ett ökat intresse för skönskrift, särskilt hos unga människor. Anckers undervisade på Konstfack, Beckmans och Ordfront och tog själv initiativ till Skrivskolan (1988–95), som hon drev tillsammans med kolleger. Vid Skrivskolan hölls kurser i kalligrafi, handstilsvård, bokstavsteckning och förgyllning. Verksamheten omvandlades 1996 till Kalligrafiska kretsen, numera en ideell intresseförening som är verksam via Facebook. Anckers förmedlade även sina kunskaper i skriftlig form. En liten tablå över alfabetets historia (1986) följdes av den handskrivna Från A till Ö

11

(1992) om textning, handstil och kalligrafi och 8 skrifter (2001) om det latinska alfabetets historia.

Textning och skönskrift har haft en viss kvinnlig tradition, men i sin egen generation blev Kerstin Anckers på många sätt en pionjär, som vann respekt även i traditionellt manliga kretsar. Den status som hennes utländska skolning gett henne förstärktes också, när hon genom anställningen vid Bonniers blev Sveriges första kvinnliga förlagsanställda bokformgivare. I början av 1970-talet invaldes hon som en av de första kvinnliga medlemmarna i Stockholms Typografiska Gille och fick under några år rollen som gillets ordförande. För sina insatser hedrades hon efterhand med flera utmärkelser och 2000 mottog hon som första kvinna det av Karl-Erik Forsberg instiftade Berlingpriset (1989) för att ha presterat ”det yppersta av svensk skrivkonst”.

Vägen fram till normalskriften Skrivundervisningen i svenska skolor var länge koncentrerad till rättskrivning och välskrivning med krav på korrekt skrivställning och pennfattning.19 T. A. von Mentzers Kalligrafiska skrifmetoden (1846) blev utgångspunkt för beslutet att fastställa skönskriften som skolskrift i Sverige.

Medan Mentzers metod var imitativ och byggde på en trogen avbildning av förlagan, lanserade Otto Påhlman den konstruktiva skrivmetoden Mentor enligt vilken alfabetet byggs upp på fyra grundformer.20 Filip Holmqvist, överlärare i välskrivningsmetodik vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) lanserade i slutet av 1880-talet en framgångsrik rörelsemetod där skriften genom träning skulle utvecklas till en personlig handstil. Omkring sekelskiftet 1900 fanns en rad konkurrerande skrivmetoder och flera litograferade skrivkurser. Förlagorna avlöste varandra och flera lokala regler förekom.

Den skrivstil som barnen i den svenska folkskolan fick lära sig ännu under 1950-talet präntades med stålspetsförsedda pennor, anpassade för att reagera på trycket från den skrivandes hand.

Metoden hade sitt ursprung i kopparstickarnas sticklar och konsten att rista i plåt och skriften skulle i det ideala fallet hållas samman i en lång och vacker slinga. Ett ännu oprövat alternativ till den svårhanterliga spetspennan var bredpennan, den tvärt avskurna fjäderpennan med vilken man

12

kan åstadkomma en organiskt varierande linje utan tröttande tryck och risk för skrivkramp. Återupptäckten av renässanskursiven och bredpennan påverkade 1900-talets skrivreformer i flera länder. Föregångare var den engelske kalligrafen och typsnittstecknaren Edward Johnston, som i Writing & Illuminating, & Lettering (1906) lagt upp riktlinjer för en funktionsduglig vardagsskrift och hänvisat till bredpennan som skrivverktyg. Johnstons idéer fördes vidare av flera meningsfränder, bland dem typografihistorikern Stanley Morison, som 1926 utgav ett första faksimil av Ludovico Vicentinos skriftböcker, och Alfred Fairbank som i A Handwriting Manual (1932) lyfte fram kursivskriften för vardagsbruk.

Stor betydelse för dessa idéers genomslag fick även Society for Italic Handwriting, grundat 1952 med stöd av Fairbank.

När Bror Zachrisson i början av 1940-talet inledde sin kamp för normalskriften saknades en välskrivningsmetod i Statens läroboksnämnds förteckning över godkända skolmaterial. Hans synpunkter hade samtidigt börjat vinna gehör på politisk nivå. I förordet till Alfabetet i textning och trycktyp (1941) beklagade författarna, Akke Kumlien och Bror Zachrisson, att den ”synnerligen reformbehövande” dagliga skriften inte kunnat behandlas, eftersom den krävde en helt annan pedagogik än de formella skriftarterna. I sina artiklar i Teckning från samma tid framhöll Zachrisson jämte Edward Johnston dennes svenska kollega Akke Kumlien, som omsatt Johnstons idéer i praktiken.21 Zachrissons egen förebild bland bokstavsformerna var den italienska antikvakursiven och målet för hans skriftreform en tydlig och lättskriven handstil, som samtidigt skulle vara estetiskt tilltalande. I sin avslutande artikel lade Zachrisson fram ett förslag till undervisningsplan i välskrivning.22 Efter tillsättningen av 1942 års välskrivningskommitté började Skolöverstyrelsen förorda normalskriften och medan den testades ute i landet utkom Skriftens ABC (1943).23 Zachrisson argumenterade där för normalskriften som en skriven form av tryckbokstävernas rundelement och framhöll, att lärarna genom att anknyta till den redan i småskolan kunde upprätta ett organiskt samband mellan undervisningen i läsning och den i skrivning.24 Skriftens ABC innehöll också en första version av en ny skrift för svenska skolor.25

SÖ-stilen 1957 tillsattes en skolberedning och samma år bildades en ny välskrivningskommitté. Skolöverstyrelsen valde sedan en något modifierad normalskrift som utvärderades 1963–65. När en ny läroplan för grundskolan infördes 1969 – en av de största skolreformerna sedan folkskolans införande 1842 – var tiden inne för genomförandet av den länge diskuterade skriftreformen. Jämte nyheter som mängdlära och ”fritt valt arbete” introducerades nu en ny skrivstil eller ”förskrift”, som skulle ansluta till utländska förebilder och vara gemensam för hela landet. I syfte att stärka sambandet mellan läs- och skrivträning skulle den nya skrivstilen vara fri från utsmyckningar och likna tryckta bokstäver.

Kerstin Anckers stod redan på 1960-talet i kontakt med Bror Zachrisson och den krets, som arbetade för införandet av normalskriften. När hon i början av 1970-talet fick Skolöverstyrelsens uppdrag att utforma underlag till en för landets alla skolor gemensam skrivstil, kom hon i själva verket att lägga sista hand vid den skriftreform, som Zachrisson initierat.26 Uppdraget för Handskriftskommittén 1971–72 blev Anckers enskilt största och det gav henne möjlighet att definiera basformerna liksom deras sammanbindning i skrivstil. Som utgångspunkt valde hon cancellaresca corsiva och försökte anpassa den till moderna krav på tydlighet och lätthet att skriva.

Kungliga bibliotekets utställning ”Konsten att skriva för hand” (1971) anknöt till den svenska skriftreformen och i ett brev till riksbibliotekarien påminde Bror Zachrisson om sitt tidiga initiativ. Idén om normalskriften hade, menade han, äntligen fått ett genomslag, låt vara att det hade kunnat vara mera kraftfullt.27 I ett odaterat brev, sannolikt från samma tid, svarar Anckers på ett gemensamt brev från Zachrisson och den engelske skriftkonstnären Tom Gourdie. Den sistnämnde hade via en remissupplaga av förskriften fått uppfattningen att hans metodik antagits i Sverige.28 Anckers kommenterar denna föreställning i sitt svarsbrev: Nu blev det ju i slutskedet inte den Gourdiska (Ekströmska) förskriften som antogs som normgivande.

Gourdies skrivmetodik utgår ju i första hand från bokstavsformen (lutad textbokstav har samma

form som skrivstilens form), alla bindningsansatser i början av ord är t ex borttagna; alltså först fasta typer, som senare binds samman. Personligen tror jag att man i den snabba handskriften på ett högre stadium, när den fasta formen sitter i ryggmärgen, spontant närmar sig Gourdies rörelsemönster.29

Medan Gourdie framhärdade i sin uppfattning, hävdade Zachrisson att normalskriften i den version som antagits var hans och Anckers gemensamma verk.30 Citatet här ovan antyder samtidigt, att Anckers var mera beredd än Zachrisson att tillerkänna Gourdies metod förtjänster och att hon var mera intresserad av fysiologiska aspekter än av Zachrissons teoretiska koppling mellan läs- och skrivundervisning. Den ”Ekströmska” handskrift som Anckers refererar till i sitt brev syftar på den ”experimentskrift” som figurerat i en opublicerad licentiatavhandling av Monica Ekström i Uppsala, omfattande en undersökning av läsbarheten hos två förskrifter med olika detaljutformning. Ekström hade skickat sin avhandling till Bror Zachrisson, som i ett svarsbrev förklarat att experimentskriften ”utomordentligt väl” anslöt sig till normalskriften. Av brevet framgår även, att Zachrisson var besviken över att Ekström inte nämnt hans pionjärarbete i avhandlingen.31 Att Zachrissons besvikelse även gick i en annan riktning framgår av ett brev, där han svarar på en fråga som Ekström ställt och samtidigt säger sig ha misslyckats med sina försök att få Skolöverstyrelsen att intressera sig för ”renare och klarare skrift” och inte bara för skrivteknik.32 1972 offentliggjordes resultatet av Kerstin Anckers arbete och hennes förskrift kom att gälla som obligatorium. Skolöverstyrelsen kommenterade målsättningen: ”Eleven skall genom undervisning i handskrivning utveckla en lättläst och någorlunda snabb handstil.”33 Reformen spreds via 24 länspiloter som utbildade lärarna samt genom lärarhandledningar och övningsböcker, bland annat Skrivträning (1–3, 1972–1974) och Handskrivning (A–B, 1973). Anckers bidrog till flera av dessa läromedel och samarbetade även då med Zachrisson.34 Fastän vägen till normalskriften varit lång, blev övergången från en handstil präglad av gravörens konst och äldre tiders snirklighet till den italienska kursiven och idén om rytmisk enkel-

13

het problematisk för dem, som skulle omsätta programmet i praktiken. Cancellarescan som förebild är heller inte oproblematisk, den är inte lätt att skriva. Normalskriften stötte också snart på hårt motstånd. Särskilt infekterad blev frågan om bindning mellan bokstäverna och försöket att ersätta öglorna med raka streck – SÖ-stilen bands inte alltid samman i löpande skrift, exempelvis fästes inte gemena ”g”, ”j” och ”y” till nästa bokstav. Från lärarhåll uppfattades reformen som ett toppstyrt elitprojekt, som gav Skolöverstyrelsen och ”kalligraferna” ett orimligt tolkningsföreträde. 1985 ledde protesterna till att skrivstilsobligatoriet togs bort, ett beslut som sannolikt också var en följd av ett regeringsbeslut 1981 om minskad detaljstyrning av myndigheternas arbete.35 En lärare som trotsat Skolöverstyrelsen genom att lära ut en bunden skrift uttalade sig: ”Normalskriften är död! Må den vila i frid, efter att ha gjort hundratusentals barn till textare!”36 Även Kerstin Anckers hade fått göra en frustrerande erfarenhet. 1983 hade Bror Zachrisson avlidit och i en självbiografisk text, sannolikt från 1990-talets början, tog Anckers indirekt avstånd från resultatet av ”SÖ-stilen” genom en kommentar i en bildtext: ”Den gamla kursiven som SÖ ville ha den i ’Den Nya skrivstilen’ 1975”. Yttrandet följdes av illustrerande exempel på kursiven som hon själv ville ha den.37 2009 formulerade Anckers en personlig bekännelse: ”Arbetet blev minst sagt både slitsamt och tråkigt förutom att det var dåligt betalt i förhållande till min kompetens och jag förlorade mycket av min experimentella lust och förmåga. Min tidigare så pålitliga arbetsglädje byttes mot en saklig, uttorkad pliktkänsla som nästan fick mig att avsky de älskade bokstäverna.” Anckers föreslog: 1. Återinför en enhetlig handstilsundervisning men motivera lärarna först 2. Separera läs- och skrivundervisningen 3. Återinför träning i handskrift på lärarhögskolorna 4. Avsätt separat tid till skrivövningar under hela lågstadiet 5. Blanda inte ihop skrivstil med kalligrafi!38 Idag existerar inte någon ”normalskrift”, i stället praktiseras en rad olika handstilar och skolan ägnar mycket litet tid åt träning av handskriften.

14

Datorn har blivit det främsta skrivredskapet och i styrdokumenten för dagens svenska skola betonas framför allt förmågan att kunna uttrycka sig med stöd av det skrivna ordet.39 Diplomen Vetenskapsakademien och Svenska Akademien var Kerstin Anckers uppdragsgivare, när hon utformade nobelpristagarnas diplom och av den massmediala uppmärksamhet som riktades mot prisutdelningen fick även hon sin beskärda del.

Berta Svensson-Piehl hade under fyra decennier från början av 1920-talet utformat nobeldiplomen i litteratur och medicin och lagt grunden till en komposition uppbyggd av dekorativt stiliserade illustrationer, som anknöt till pristagarens verk, betydelse och miljö. Arbetet utfördes på pergament, levererat av hovbokbindare Gustaf Hedberg.40 Efter Svensson-Piehls period skildes kalligrafens arbete från bildkonstnärens och efterhand utvecklades en grundform baserad på dels ett bildmotiv, dels en text med mottagarens namn samt oftast ett citat ur prismotiveringen.

Formen anpassades individuellt till respektive pristagare. Till kemi-, fysik- och ekonomidiplomen användes handgjort papper, till litteraturdiplomen pergament. Kemidiplomen bands i rött, fysikdiplomen i blått och ekonomidiplomen i naturfärgat skinn. Färgen på litteraturpristagarnas band varierade.

Decennierna efter Berta Svensson-Piehls period blev Karl-Erik Forsberg och Kerstin Anckers de mest anlitade kalligraferna bakom nobeldiplomen och bland bildkonstnärerna intog Gunnar Brusewitz efterhand en särställning. Sedan Forsberg avsagt sig uppdraget som kalligraf, gick frågan till Anckers, som inledde sitt arbete 1962. Året därpå startade hennes samarbete med Brusewitz, som i sina memoarer refererar till Anckers som ”den unga begåvade kalligrafen”.41 Samarbetet fortsatte fram till 1988 och enligt Brusewitz höll parterna alltid ”långa och stimulerande rådslag om detaljer kring diplomet”.42 Några exempel belyser samarbetets karaktär. 1966 mottog Nelly Sachs Nobelpriset med hänvisning till sin ”framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Anckers textade i fasta romerska majuskler i blått, lila och guld och Brusewitz varierade den

Nelly Sachs nobeldiplom – uppslag med Anckers kalligrafi och Brusewitz bild.

Kungliga biblioteket, Nelly Sachs samling, L90:6:14:1.

blå färgen i en bildsyntes, som anknöt till Sachs diktsamlingar och deras förankring i judisk och kristen symboltradition. Bilddelen till Aleksander Solsjenitsyns diplom 1970 lade Brusewitz upp som en ikoninspirerad komposition med scener och gestalter ur En dag i Ivan Denisovitjs liv (sv. övers. 1963) och Anckers anknöt i sin kalligrafi till kyrillisk skrift. Till Elias Canettis diplom 1981 textade kalligrafen med humanistantikva på mattslipat kalvpergament. Texten gick i ockra, namnet ”Alfred Nobel” i duvblått och nobelpristagarens namn i rubinrött. Brusewitz collage gick i dämpade färgtoner.

En viktig detalj vid utformningen av diplomen var valet av färg på banden i get- eller kalvskinn.

Bandet till Nelly Sachs diplom i blått skinn med dekor i guld var tillverkat vid Gustaf Hedbergs bokbinderi och signerat av konstbokbindaren Wolfgang Bremer.43 Inför bindningen av Isaac Bashevis Singers diplom 1978 förhörde sig Anckers och Brusewitz hos överrabbinen i Stockholm om den rätta judiska festfärgen och svaret ”vitt” avgjorde deras val av skinn.44

När Kerstin Anckers och Gunnar Brusewitz samarbete upphörde, avslutade Anckers även sitt fortsatta bidrag till nobeldiplomen. Hon hade då textat ett hundratal under 30 år, en insats som hon senare kommenterade som ett ”vansinnesarbete på kalvpergament”.45 Yttrandet är begripligt mot bakgrund av arbetsvillkoren – från det att pristagarna utsetts till själva prisutdelningen hade kalligrafen drygt en månad på sig att utforma diplomen. Allt skulle skrivas på finaste, matt­slipat kalvpergament och förutsättningen för ett gott resultat var total koncentration på uppgiften. Tidspressen och upplevelsen av långtråkighet avgjorde Anckers beslut att låsa in sina pennor för att i stället ägna sig åt ”färgterapi”. Lyckligast var hon, enligt egen utsago, när hon ”bortom alla prestationskrav och förväntningar” fick sitta vid sitt arbetsbord och leka fram en skrift, som svarade mot en texts djupare innebörd.46 I Anckers efterlämnade produktion finns också flera prov på kalli­grafiskt utformade tänkespråk, litterärt till synes besläktade med Piet Heins aforistiska ”gruk”, som grafiskt ger intryck av framlekt handskrift.

15

Kalligrafi och typografi Sambandet mellan den skrivna bokstaven och trycktypen är ett historiskt faktum. Johann Gutenbergs typer av trä låg handskriften nära och blev en viktig utgångspunkt för germansk typografisk tradition. Aldus Manutius framgång berodde bland annat på Francesco Griffos ekonomiska typsnitt, som utgick från cancellaresca corsiva. Ludovico Vicentinos La Operina hade ursprungligen varje sida utskuren i träblock men också sidor med samma kursiv tryckt med lösa typer. Bara ett par år efter La Operina började Vicentino trycka böcker med ett kursivt typsnitt, som var direkt baserat på hans egen handskrift.

Ett exempel från modern tid är Edward Johnstons kursivtypsnitt, som även det gick tillbaka på de italienska 1500-talsmästarnas skriftformer.

Förbindelsen mellan skönskrift och typografi försvagades efterhand och i anglosaxisk tradition kom typografin snarare att ta sin utgångspunkt i själva typsnittet och begrepp som ”läsbarhet”, ett område som även attraherade forskaren Bror Zachrisson.47 Denna inriktning förstärktes efter andra världskriget, samtidigt som Tysklands ledande roll som typsnittsexportör klingade av.

Fortfarande kan dock kalligrafi betraktas både som en grund för utbildningen i grafisk formgivning och som en konstform i sig, utmärkt av en strävan att förena ord med form till ett uttryck för personligheten.

Kerstin Anckers internationella skriftorientering framgår bland annat av bevarad korrespondens i hennes arkiv på Kungliga biblioteket och av registret i Från A till Ö med sina många hänvis-

16

ningar till utländska kalligrafer. Hon var också medveten om att svensk handskriftstradition är jämförelsevis svag. De flesta medeltida handskrifter som finns bevarade i vårt land skrevs på latin av utländska skrivare. Under 1500-talet utvecklades bruket att använda gotisk-tysk bokstavsform för svensk text – både typografi och handskrift – och humanistkursiv för latinsk eller utländsk.

Under samma århundrade infördes cancellarescan vid det svenska hovet. Av de cirka 800 läroböcker i handskrift som utkom 1500–1800 är nästan alla av utländsk härkomst. I kopparstickaren Per Flodings Anvisning til skrifkonsten (1753) och lantmäteridirektören Carl Beckmans Grunderne till skrif-konsten (1794) står skrivstilen i centrum för intresset. Beckman kritiserade den gotiska skriftens dominans och talade för den engelska, sirliga skrivstilen. Det blev också den, som genom T. A. von Mentzers insats kom att dominera svensk skriftkultur fram till 1970-talets skrivreform.

Jämfört med Sverige har kalligrafin högre status i länder som Tyskland, Schweiz, Storbritannien och USA – för att nu inte nämna icke västerländsk skrifttradition. Akke Kumliens och Bror Zachrissons skrifter från 1940-talet bidrog till en ökad medvetenhet och på 1980-talet började kalligrafin även hävda sig som fri konstart. En förklaring var antagligen att Karl-Erik Forsberg börjat ställa ut sina dekorativa initialer och att det utkom flera nya böcker inom ämnet, bland annat en översättning av Donald Jacksons Skrivkonstens historia (1981) med ett kapitel om skriften som konstform och Karl-Erik och Geith Forsbergs handledning Skrift (1986).

I diskussionen om förhållandet mellan handskrift och typografi betonade Kerstin Anckers såväl skrifttraditionens betydelse för typografins utveckling som typografins relativa oberoende av handskriften. Typografin stod för det allmänna och anonyma, kalligrafin för det subjektiva.48 Mot bakgrund av den typografiska vildvuxenhet, som följt på den datorstyrda framställningen av såväl nya typsnitt som privat ”desktop publishing”, uttalade hon sig vid ett tillfälle: ”Handskriften är alla trycktypers ursprungskälla och inte sällan är de nya typsnitten stöldgods från både äldre och modern kalligrafi.” 49 Kerstin Anckers intresserade sig knappast för den utveckling inom modern bokformgivning,

som lett fram till ett ökat behov av att organisera text- och bildmaterial i en layout. Genom Emil Ruders undervisning hade hon ändå utvecklat respekt för det typografiska kunnandet. Hon uttalade sig vid ett tillfälle om den grafiske formgivaren Leif Thollander, som inlett sina studier vid Gewerbeschule bara något halvår efter hennes egen vistelse där, att hans typografi vittnade om utgångspunkten i ”goda bokstavsformer och känslighet för textens innehåll”. Till skillnad från grafiska formgivare, som ofta sammanfogade text och illustrationer, var Thollander ”typografisk formgivare”.50 I sitt kalligrafiska arbete anknöt Kerstin Anckers till det kontinentala formspråket, inte till det anglosaxiska som hon ansåg alltför konservativt och där lekfullheten föreföll bestämd på förhand.51 ”Copperplate” eller, med en svensk benämning, ”engelsk skrivstil” som utvecklats efter uppfinningen av boktryckar­ konsten och

som utövades av kopparstickare blev enligt Anckers ”alltmer förfinad och dekorerad med ekvilibristiska slingor” och därmed fjärmad från den vardagliga ”bruksskriften”.52 Bland de historiska bokstavsformerna föredrog hon cancellarescan, både som löpande handstil och som lekfullt dekorerad kalligrafi.53 Hon frågade vid ett tillfälle Donald Jackson, som i sin bok om skrivkonstens historia bidragit med ett kapitel om ”Pennan och personligheten”, om han reflekterat över det faktum att alla kalligrafer tycktes ha sina favoritstilar och att det kanske berodde på att de skrivit dem förr, i ett tidigare liv. Jacksons svar bekräftade hennes antagande: ”But of course.”54 Flera prov på Kerstin Anckers skönskrift finns bevarade i original eller reproduktion, de senare bland annat i Erik Lindegrens An ABC-book (1976) och Paul Frigyes Svensk skönskrift (1993). På utställningen ”International Calligraphy Today” (1981), arrangerad av International Type Face Cor-

Per Floding, Anvisning till skrifkonsten (1753).

17

poration (ITC), var Anckers representerad med ett alfabet, en romersk minuskel som tillämpades på Höga Visan 7:12: ”Bittida må vi gå till vingårdarna […].”.55 Till en utställning anordnad 1983 med anledning av den första i Sverige tryckta boken, Dialogus creaturorum moralizatus (1483), textade Anckers första versen i Johannesevan­ geliets inledande kapitel: ”I begynnelsen var Ordet […].56 Skriften i majuskler på handgjort papper var humanistantikva, redskapet kalkonfjäder och tekniken akvarell. Tänkespråket ”Livet går sin ojämna lunk” textade Anckers med bredpenna och med en medvetet ojämn ordbild som resultat.57 Till sin dotter, ”som lekte med orden”, förmedlade hon tänkespråket: ”Varje människa borde ha ett kryput med insikt”. Skriftkaraktären var capitalis quadrata (kvadratisk kapitalskrift), papperet handgjort, redskapet kalkonfjäder och tekniken gouache. En kvadratisk accent i bladguld fullbordade kompositionen. Budskapet ”Gläd dig åt litet så kan du glädja dig åt mycket!”

(1990) skrevs med gåsfjäder och skriftkaraktären var humanistkursiv.58 Kerstin Anckers insikter i skrifttraditionens hantverk och sambandet mellan kalligrafi och typografi tydliggörs i hennes bidrag till den publikation som utgavs i samband med utställningen ”Helgerånet” 1993 på Medeltidsmuseet. I en av uppsatserna tolkade hon tillsammans med konsthistorikern Jan Svanberg nio miniatyrer i Hamburgbibeln, som illustrerade en boks tillkomst.59 I ”Skrivandet som konst” jämförde hon sina egna yrkesvillkor med dem, som gällt för medeltida skrivare. Kopisternas – skrivarnas, kalligrafernas – uppgift var enligt Anckers att föra fram texternas budskap så lättläst som möjligt. Liksom sina föregångare tillhörde hon själv den ”tysta yrkeskara, som genom årtusenden varit trons och kunskapens, sorgens och kärlekens budbärare”. Trots tryckpressar och datorer behövdes skrivarna för att föra skrifttraditionen vidare och anpassa den till tidens krav. Alla som arbetade med datorer hade något att lära av skrivarna, när det gällde ”formkonsekvens och läsbarhet”.60 I ett annat bidrag genomförde Anckers närstudier av skriftfragment från olika århundraden och kommenterade parallellt kvalitén i skrivarnas arbete.

Hon uttalade sig avslutningsvis om ett rituale från 1400- eller 1500-talet, där bokstavsformen utgjorde en hybrid mellan den centraleuropeiska

18

Kerstin Anckers, ”Svenska föreningen för Psykisk Hälsovård och tidskriften Psykisk Hälsa”, kalligrafi ur Erik Lindegren, ABC of Lettering and Printing Types (1964–65), s. 97.

texturan och rotundan. Skriften utmärktes av god rytm, formad av fast och säker hand, men stördes av vissa kalligrafiska utsvävningar: ”[…] nog ser skrivarens lekfulla krumelurer mellan textraderna ut som ogräs i ett för övrigt välskött trädgårdsland?”.61 Swedish Modern Att överföra handskrift till typsnitt var länge ett tidskrävande och mödosamt arbete och för små länder inom ett begränsat språkområde en ekonomiskt närmast ogenomförbar uppgift. Under 1900-talets senare del skapade ändå både Akke

Paul Shaw, första skiss till Stockholm (december 1997), anteckningar av Paul Shaw och Kerstin Anckers (januari 1998).

Kumlien och Karl-Erik Forsberg nya typsnitt.

Kumlien medieval (1943) utvecklades under en lång rad av år i nära dialog med den tyske stilgjutaren Karl Klingspor och kom i hög grad att anknyta till en kalligrafiskt präglad germansk tradition.62 Medan Kumliens typsnitt av flera skäl aldrig fick något riktigt genombrott, kom där­emot Forsbergs Berling antikva att få en viss internationell spridning.

Med datorns inträde kunde typsnittsframställningen rationaliseras radikalt och typsnitt blev i högre grad än tidigare en modevara. Gamla typsnitt togs upp på nytt och nya skapades utifrån ett befintligt formförråd. Vid slutet av 1990-talet kom även Kerstin Anckers bokstavsformer att utnyttjas vid framställningen av ett nytt typsnitt. Drivande aktör i sammanhanget var den amerikanske kalligrafen Paul Shaw, som i unga år studerat Erik Lindegrens trilogi ABC of Lettering and Printing Types (1964–65), formgiven och tryckt av författaren i hans egen verkstad i Askim för Museum Books i New York, och med prov på bland annat Kerstin Anckers, Erik Lindegrens

och Karl-Erik Forsbergs bokstavskonst. Shaw fördjupade sitt intresse för nordisk skrifttradition och när han 1997 tillfrågades av Agfa/Creative Alliance om idéer till nya fonter, hänvisade han till egenskaper i modern nordisk skrifttradition som skilde den från andra länders. Den ”skandinaviska stilen” var enligt Shaw ”cool, crisp and, somehow, both classical and modern”.63 En uppsättning fonter baserad på denna tradition skulle således kunna vara intressant.

På uppdrag av Agfa/Creative Alliance började Shaw att ta kontakter i Sverige och 1998 skrev han till Kerstin Anckers – den enda då levande av de tre kalligrafer han valt ut – i syfte att dra upp riktlinjerna för ett projekt där hennes, Erik Lindegrens och Karl-Erik Forsbergs bokstavskonst skulle utgöra grunden för en uppsättning typsnitt med den samlande benämningen ”Swedish Modern”. Inom denna uppsättning skulle ”Stockholm”, ”Göteborg” och ”Uppsala” utgöra samhöriga men distinkt egna typsnitt.

Med sin kunskap om kollegornas bokstavskonst var Kerstin Anckers en lämplig kontakt för

19

Fr책n arbetet med typsnittet Stockholm. Kerstin Anckers kommentarer sammanfattade av Paul Shaw (Juni 1998).

20

Shaw, men hans projektidé skulle snart visa sig vansklig. Redan begreppet ”Swedish Modern” var något illavarslande. Myntat på 1930-talet som benämning på en mjukare version av det modernistiska formspråket har det gärna använts i samband med svenska formgivares internationella framgångar. Ny forskning visar dock att det ofta applicerats på produkter som tillverkats i USA och ritats av amerikanska formgivare.64 En liknande krock mellan idealbild och verklighet hotade Shaws planer.

En viktig förutsättning för genomförandet var det faktum att typsnitt, förutom i Tyskland, saknar upphovsrättsligt skydd. Det är heller inte lagvidrigt att skapa typsnitt utifrån kända kalligrafers bokstavsformer. Kerstin Anckers var på sin vakt beträffande de ekonomiska och rättsliga aspekterna av samarbetet med Shaw men försökte samtidigt bidra till ett resultat, som skulle kunna tillfredsställa henne själv. Intressekonflikter uppstod snart och Shaw fick då rollen som medlare mellan å ena sidan de svenska kalligraferna och deras företrädare, å den andra sidan uppdragsgivaren Agfa/Creative Alliance och tyspnittstecknaren Garrett Boge.

När det gällde ”Stockholm”, Kerstin Anckers bidrag till typsnittsfamiljen ”Swedish Modern”, hade Shaw ursprungligen fastnat för den i hans tycke litet fyrkantiga och friska karaktär, som utmärkte bokstavsformerna på Anckers nobeldiplom, framför allt de på Samuel Becketts och Eugenio Montales. Den kopia av det gemena alfabet i Från A till Ö som Anckers 1998 skickat till Shaw skiljde sig dock något från nobeldiplomens kalligrafi och motsvarade snarare hennes eget önskemål om en något rundare och mjukare bokstavsform som utgångspunkt. Under utarbetandet av skisserna försökte Shaw anpassa sig till detta och kom snarare att utgå från den romerska minuskel som visats på ITC-utställningen 1981 och från Anckers tidiga omslag till Psykisk hälsa. Anckers i sin tur lade ner betydande möda på att följa upp Shaws arbete och accepterade enligt denne slutligen de flesta skisserna. Resultatet, menade Shaw, förbättrades också tack vare Anckers insats och blev mjukare utan att för den skull framstå som ”mushy”, grötigt.65 Svårigheten att ena olika viljor kunde aldrig bemästras fullt ut. Utkasten till Karl-Erik Forsbergs och Erik Lindegrens typsnitt utsattes för

kritik från olika håll och Kerstin Anckers var knappast nöjd med ”Stockholm”. Shaws svenska äventyr slutade med en återhållsam marknadsföring av fonterna från Agfa/Creative Alliance.

Han kommenterade senare sina kontakter med Anckers: ”In the end, the only possible way to have satisfied her would have been to have begun the project with a new alphabet drawn by her […] rather than with existing conflicting examples of her calligraphy.” 66 ”Stockholm” ingår idag i Monotypes sortiment av fonter och Garrett Boge och Paul Shaw presenteras som typsnittets upphovsman.

I skrivarverkstaden Kerstin Anckers fick uppleva att gnuggisar konkurrerade ut de tidigare handskrivna och handtextade bokstäverna, att blysättning övergick till fotosättning och att datorn fick ett genombrott.

Hon förhöll sig till denna utveckling och lovordade den grundliga skolning hon fått genom Gewerbeschule: ”Allt vad god grafik presenterar fanns där: innehåll, spiritualitet, spänning, balans, kontrast.” 67 Under en följd av år delade Kerstin Anckers ateljé med kollegor på Brännkyrkagatan.68 Det arkitektritade hus på Bullandö där hon senare slog sig ner hade som utgångspunkt och bas den absoluta kvadraten och i stället för takstolar bars byggnaden upp av en paraplykonstruktion. Höga fönster med blå karmar släppte in ljuset och landskapet och en växelverkan skapades mellan ute och inne. I den rymliga skrivarverkstaden fanns arbetsmaterial av olika slag: gåspennor från England, Soeneckenstift, reservoarpennor, knivar, pergament, handgjort papper från Indien, bladguld, pulvriserad färg, akvarellfärger, gouache, japanskt tusch, rött tusch, tuschstänger med doft av cederträ, blodsten och agat för polering av bladguld. Pergament var knappast vardagsvara och allra mest uppskattade Anckers att få experimentera på icke-traditionella underlag som glas, trä, marmor, tyg, plåt, plast och gips.

Kerstin Anckers reflektioner över kalligrafens ensamma arbete påminner ibland om Akke Kumliens i Bokstav och ande (1948), bok- och bokstavskonstnärens testamente. Hon formulerade sig vid ett tillfälle om kalligrafin: ”Det är en meditativ konstform där man, i bästa fall, utan

21

anspänning är totalt närvarande i det man gör.” 69 Vid utformningen av cancellaresca corsiva satt hon ledigt på stolen med papperet lätt vinklat åt vänster. För att få stöd för skrivrytmen lyssnade hon gärna på musik i bakgrunden, helst jazz eller shamanmusik. Arbetade hon med den versala romerska inskriptionsskriften capitalis quadrata, var sittställningen rakare och mer disciplinerad.70 Kalligrafi handlade för Kerstin Anckers i hög grad om återhållen styrka och mjukhet, tyglad kraft. Hon uttalade sig en gång: ”Jag är inte insmickrande. Flirtar aldrig med min skrift. Är inte gullig.” Hennes skrift präglades av en viss ”lätthet” och ”renhet” liksom ”balans mellan manligt och kvinnligt”. Anckers avslutade: ”Jag har initiativ, kraft, men är på samma gång närvarande, som i djupmeditation.”71

Orden vittnar om stolthet över en fast duktus, herravälde över pennan, med en jämn och tyglad skrift som resultat. I den nyss citerade intervjun, publicerad med anledning av utgivningen av Från A till Ö, uttalade sig Kerstin Anckers även om rytmens och sinnesstämningens betydelse för kalligrafin och demonstrerade samtidigt sin mormors vingliga gångart liksom olika sätt att hacka lök. Det moderna samhället, menade Anckers, var dessvärre uppbyggt efter konstanter och tog knappast hänsyn till kroppens ständigt föränderliga rytm. En kalligraf måste ha fri tillgång till den, bokstaven började inte i handen utan i tårna. Höjdpunkten i skapandet uppnåddes när skrivaren och skriften fallit in i samma rytm och bokstaven blivit som ”ett skönt fingeravtryck”.72

NOT ER 1. Ludovico Vicentino, La Operina de Ludovico Vicentini da imparare di scrivere littera cancellarescha och Il modo de temperare le penne con le varie sorti de littere ordinato per Ludovico Vicentino [faksimil], sv. övers. John Rohnström, med bidrag av Uno Willers, Sten G. Lindberg, Valter Falk, Stig-Åke Möller och Gustaf Nordlander (Stockholm: Tiden, 1958).

2. Frank Allan Thomson klargör detta i en kort introduktion till utställningen. Se Kungl. biblioteket, Ämbetsarkivet, Utställningar 1970 (forts.–1971), F1A:360.

3. Kerstin Anckers arkiv har nyligen överlämnats till Kungliga biblioteket.

4. Kerstin Anckers, ”Ett par Baselever”, http://www.kalligrafiskakretsen.se/pdf/Artiklar/kanckers-tholander.pdf 5. Initiativet kom uppenbarligen från Kumlien, som i ett brev till Zachrisson bifogar ”råmaterial till en liten handbok i textning, som praktiskt taget alltid varit min dröm att få skriva”. Brev från Akke Kumlien till Bror Zachrisson 1937-09-13, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:1.

6. Bror Zachrisson, ”På väg mot en skriftreform”, [1], Teckning, nr 3, 1941, s. 3–16, [2], Teckning, nr 5, 1941, s. 31–39.

7. Bror Zachrisson, Skriftens ABC: Kort översikt av skriftens utveckling, medicinska och psykologiska synpunkter angående dess utformning, samt handledning i användandet av normalskriften, med bidrag av Ragnar Bringel och Josef Peterson, Stockholm 1943.

8. Ett brev från Karl-Erik Forsberg i Basel till Bror Zachrisson visar att parterna stod i kontakt med varandra. Brev från KarlErik Forsberg till Bror Zachrisson 1946-11-46, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:1.

9. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kerstin_Anckers. Enligt Geith Forsbergs uppgift i ett telefonsamtal den 21 april 2013 kan undervisningen ha ägt rum under de år Karl-Erik Forsberg hade sin ateljé på Drottninggatan. Ett brev från Karl-Erik Forsberg till Kerstin Anckers från den 17 juli 1987 undertecknas av ”Din gamle lärare och Kollega Karl Erik”. Kerstin Anckers arkiv, Kungl. biblioteket.

10. Kerstin Anckers, ”Ett par Baselever”,http://www.kalligrafiskakretsen.se/pdf/Artiklar/kanckers-tholander.pdf 11. Typografiskt 50-tal: utställning Nordiska museet november, december 1955 (Stockholm: Stockholms typografiska gille, 1955).

12. I Stockholms stadsmuseums arkiv. http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=11723

22

13. På baksidan av diktsamlingens omslag anges tydligt att Kerstin Anckers var omslagets upphovsman.

14. Omslaget tycks inte ha kommit till användning i tryckt form.

15. På 1980-talet textade Anckers bland annat omslag till Natur och Kulturs förlagsserie Österländska ur­kunder.

16. Kerstin Anckers arkiv, Kungl. biblioteket. Artikeln är författad tillsammans med Louise Lindström.

17. Bland svenska utställningar Anckers deltagit i kan nämnas Röhsska museets ”Kråkfötter och krusiduller” (1990), Medeltidsmuseets ”Helgerånet” (1993) och en utställning av diplomkonst på Nya Galerie Origo (1994).

18. Paul Frigyes, Svensk skönskrift (Stockholm: Fischer, 1993), s. 85.

19. Se bland annat Undervisningsplan för rikets folkskolor den 31 oktober 1919 (Stockholm: Norstedt, 1920), s. 31.

20. Otto Påhlman och John M. Påhlman, Påhlmanska skrifmetoden (Stockholm: Förf:ne, 1882).

21. Bror Zachrisson, ”På väg mot en skriftreform”, [1], Teckning, nr 3, 1941, s. 11.

22. Bror Zachrisson, ”På väg mot en skriftreform”, [2], Teckning, nr 5, 1941, s. 31–39.

23. Bror Zachrissson blev 1943 rektor för det nyöppnade Grafiska Institutet, som jämte undervisningen tog upp en dialog med utlandet i frågor rörande typografi och grafisk form. Han blev därtill 1953 rektor för Institutet för högre reklamutbildning (1953–64) och 1959 för Journalistinstitutet. Som forskare har Zachrisson främst uppmärksammat frågor kopplade till begreppet ”läsbarhet”.

24. Bror Zachrisson, Skriftens ABC: Kort översikt av skriftens utveckling, medicinska och psykologiska synpunkter angående dess utformning, samt handledning i användandet av normalskriften, med bidrag av Ragnar Bringel och Josef Peterson (Stockholm: Teckningsförlaget, 1943), s. 104.

25. Ibid., s. 122.

26. I ett brev 1967-03-07 till Bror Zachrisson redogör Stina Åkesson för arbetet med Min skrivbok, som hon anser fått ”ett mer estetiskt utseende” genom Kerstin Anckers ”finputsning av det hela”.

Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L156:1.

27. Brev från Bror Zachrisson till riksbibliotekarien 1971-01-27, Kungl. biblioteket, Ämbetsarkivet, Utställningar 1970 (forts. – 1971), F1A:360.

28. Gourdie var en auktoritet och författare till bland annat Italic Handwriting (1955) och Learn about Handwriting (1971).

29. Brev från Kerstin Anckers-Lundahl till Bror Zachrisson, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:1.

30. Brev från Bror Zachrisson 1972-10-13, 1972-11-23, 1972-12-21, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:2.

31. Brev från Bror Zachrisson till Monica Ekström 1971-01-18, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:2.

32. Korrespondenskort från Monica Ekström till Bror Zachrisson 1970-05-28, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:1. Brev från Bror Zachrisson till Monica Ekström 1970-06-08, Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:2.

33. Manus till Skolöverstyrelsens handledning. Kerstin Anckers arkiv, Kungl. biblioteket.

34. I ett brev från Utbildningsförlaget 1972-10-11 till Bror Zachrisson refereras till Kerstin Anckers, som bett förlaget ta fram vissa original till ”lärarhandledningen för den nya föreskriftsstilen”.

Bror Zachrissons samling, Kungl. biblioteket, L 156:1.

35. Upphävande av föreskrifter, allmänna råd m m utfärdade av SÖ, SÖ-FS 1985:185.

36. Gunilla Ekström, ”Skrivstil – vilken och till vad nytta?”, Svenska i skolan, 1987:32, s. 59.

37. http://www.kalligrafiskakretsen.se/pdf/Artiklar/kanckerstholander.pdf 38. Mats Karlsson, Skrivstilen som havererade”, Språktidningen 2009:2, http://spraktidningen.se/artiklar/2009/04/skrivstilen-somhavererade 39. Jenny Björk och Caroline Meijer, Handskrivningens roll – igår, idag, imorgon, s. 12f. Examensarbete, Högskolan i Kristianstad, VT 2011.

40. Gunnar Brusewitz, Den otåliga pennan: Bildligt talat (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1996), s. 255.

41. Ibid., s. 260 42. Ibid., s. 268.

43. Nelly Sachs diplom förvaras i Nelly Sachs-rummet på Kungliga biblioteket, L90:6:14:1. – Gustav Hedbergs rörelse avvecklades 1968–69. Senare anlitades bland annat Åke Hässlers bokbinderi för nobeldiplomens band.

44. Gunnar Brusewitz, Den otåliga pennan: Bildligt talat, s. 268.

45. Göran Lager, ”Kerstin är skönskriftens drottning”, ICAkuriren, nr 51, 1992, 49.

46. Ibid.

47. Bror Zachrisson, Studies in the Legibility of Printed Text, Stockholm Studies in Educational Psychology; 11. Diss. Stockholm (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1965).

48. Paul Frigyes, Svensk skönskrift, s. 90.

49. Kerstin Anckers, ”Skrivandet som arbete och konst”, i Helgerånet: Från mässböcker till munkepärmar, red. Kerstin Abukhanfusa, Jan Brunius och Solbritt Benneth (Stockholm: Carlsson, 1993), s. 53–55.

50. Kerstin Anckers, ”Ett par Baselever. Leif Thollander”, http:// www.kalligrafiskakretsen.se/pdf/Artiklar/kanckers-tholander. pdf 51. Paul Frigyes, Svensk skönskrift, s. 90f.

52. Kerstin Anckers, 8 skrifter: Det latinska alfabetet genom historien (Malmö: Reklam & designhistoriska föreningen, 2001).

– Enligt Lars Laurentii ogillades engelsk ”script” på grund av ”snirkligheten”, den kallades ”parfymstil” och ansågs ”feminin och fjompig”. Se ”Intervju med Lars Laurentii”, http://halloffemmes.blogspot.se/2011/04/intervju-med-lars-laurentii.html 53. Paul Frigyes, Svensk skönskrift, s. 90.

54. Ann Lagerström, ”Hon formar sina bokstäver i valstakt”, Svenska Dagbladet 1992-07-20. – I förordet till Från A till Ö tackar Anckers Donald Jackson, som låtit henne utnyttja en del av sitt pedagogiska material.

55. International Calligraphy Today, förord av Hermann Zapf; introduktion av Philip Grushkin och Jeanyee Wong (New York: Watson-Guptill, 1982), s. 107.

56. Utställningen ”Leve boken 1483–1983” arrangerades av Stockholms typografiska gille i Skansens rulltrappshall.

57. Tänkespråket återges i Diana Hardy Wilson, Handbok i kalli­ grafi (Västerås: Ica, 1993), s. 157.

58. Flera skriftprover kan studeras på Kalligrafiska kretsens hemsida. Se http://kalligrafiskakretsen.se 59. Kerstin Anckers och Jan Svanberg, ”Nio bilder ur Hamburgbibeln”, i Helgerånet, s. 53–55. Bibeln, som finns i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, skrevs av Carolus för domkyrkan i Hamburg och är daterad till år 1255.

60. Kerstin Anckers, ”Skrivandet som arbete och konst”, i ibid., s. 56.

61. Kerstin Anckers, ”Kalligrafens syn på några fragment”, i ibid., s. 74.

62. Beträffande den komplicerade framställningsprocessen, se Magdalena Grams avhandling Bokkonstnären Akke Kumlien: Tradition och modernitet; Konstnärsidentitet och konstnärsroll (Stockholm: Norstedt, 1994). – Enligt typsnittskännaren Valter Falk var ursprungsversionen av Kumlien medievalens kursiv en mjukare kursiv, som påminde om den italienska handskriften. Den accepterades dock inte av stilgjuteriet. Se Valter Falk, ”Handskrift och trycktyp”, i Ludovico Vicentino, La Operina de Ludovico Vicentini da imparare di scrivere littera cancellarescha och Il modo de temperare le penne con le varie sorti de littere ordinato per Ludovico Vicentino [faksimil 1958], s. 42.

63. Paul Shaw, ”The Story behind The Swedish Modern Set: Stockholm, Göteborg and Uppsala”, http://www.paulshawletter­design.com/2012/11/the-story-behind-the-swedish-modern-set-stockholm-goteborg-and-uppsala/, s. 2.

64. Se bland annat Jeff Werner, Medelvägens estetik: Sverigebilder i USA (Hedemora: Gidlund, 2008).

65. Paul Shaw, ”The Story behind The Swedish Modern Set”, s. 26.

66. Ibid., s. 28.

67. Kerstin Anckers, ”Örjan Nordling”, http://www.kalligrafiskakretsen.se/pdf/Artiklar/o-nordling. pdf 68. Kollegorna var under en tid Bo Lindberg och Göran Thermænius.

69. Citat efter Paul Frigyes, Svensk skönskrift, s. 92.

70. Ibid., s. 90.

71. Ann Lagerström, ”Hon formar bokstäver i valstakt”, Svenska Dagbladet 1992-07-20.

72. Ibid.

23

24

lilian fernández hall

Att bygga ett varumärke Maos lilla röda som ideologisk symbol under kulturrevolutionen i Kina

B

okens dubbla natur − både form och innehåll − är förmodligen en bidragande faktor till den särställning som den har i vår kultur. Även om många läsare skulle hävda att det är innehållet som definierar vad en bok är, kan man inte bortse ifrån att boken som fysiskt föremål spelar en stor roll för hur vi uppfattar böcker och hur vi närmar oss dem. Böcker har använts som symbol, som prydnad, som talisman, som statusmarkör, som relik, för att skydda sig mot kylan, för att elda, och till och med som mat. Rowan Watson går i sin artikel ”Some Non-Textual Uses of Books”1 igenom olika icke-textuella användningsområden för boken under historien, och i samband med det formulerar han två mycket intressanta frågor: ”Vad säger dessa berättelser oss om bokens aura vid en given tidpunkt? Vilka budskap förmedlar boken när den framträder i en given periods visuella ikonografi?”2 Med utgångspunkt i dessa frågor och med fokus på användningen av boken som ideologisk symbol kan man reflektera över Maos lilla rödas funktion som symbol eller rekvisita under kulturrevolutionen i Kina.3 Boken blev en del av ett stort maskineri som försökte skapa en regisserad bild av det ”perfekta” kommunistiska samhället. I samband med det kan man också spekulera om hur de totalitära staterna (med fokus på Kina) använde sig av grepp som idag skulle platsa inom marknadsföring och varumärkesbyggande.

När det gäller Maos lilla röda låg fokus inte bara på innehållet, utan även bokens materiella utförande var talande: en bok i fickformat med bibelliknande pärmar i rött som varje kines skulle

bära med sig. Talande är också att boken slutade tryckas efter Maos död och några år senare blev den totalt förbjuden. Under kulturrevolutionen förekom också bokbål av religiösa texter, vilket bekräftar hur medveten regimen var om vikten av boken som ideologisk symbol.

Att bygga ett varumärke Inom affärsvärlden är idag marknadsföring en mycket viktig del av byggande och utvecklande av ett företag. Att skapa ett varumärke och att fördjupa sig i begrepp som segmentering, målgrupper och positionering är vanligt.4 Även inom politiken kan dessa begrepp användas, och de flesta politiska partier arbetar mycket medvetet med att sälja ett budskap och skapa ett varumärke som ska förvandla partiet/partiledaren till en känd och förtroendeingivande produkt. Att mäta framgången i dessa områden är relativt enkelt: antal köp eller antal röster.

I ett demokratiskt samhälle med en fungerande marknadsekonomi är dessa arbetssätt inte så kontroversiella. Visserligen kan kampanjer bli ganska aggressiva och i extrema fall kan man vilseleda konsumenterna eller väljarna. Men det finns alltid ett utrymme för människorna att söka kompletterande information eller helt enkelt strunta i kampanjerna. Upplysta konsumenter kan stärka sin ställning och göra medvetna val; och upplysta medborgare kan lägga sin röst på det parti som har övertygat dem mest.

Det finns också exempel på totalitära stater som har använt och använder sig av vissa grepp

25

som i modern mening kan jämföras med marknadsföring och varumärkesbyggande, och som i sammanhanget kallas propagandaarbete. Dessa regimer använder dock tvång och våld för att föra ut sin ideologi och många invänder då att metoderna inte kan jämföras. Steven Heller, som har studerat ämnet i boken Iron Fists: Branding the 20th-Century Totalitarian State5 anser ändå att jämförelsen är befogad: ”metoderna för design och marknadsföring som används för ideologisk indoktrinering respektive för att stimulera konsumtion är i grunden likartade.”6 Heller visar hur fyra av de mest destruktiva totalitära staterna (Nazityskland, Italiens fascistiska regim, Sovjetregimen och det kommunistiska Kina) var extremt kreativa i sin användning av ”nya varumärkesstrategier” för att sälja ett politiskt budskap. Enligt Heller använde sig dessa regimer av ett fullskaligt propagandamaskineri inte bara för att stärka sin makt över folket, utan även för att sprida sitt budskap, nå flera människor i olika delar av världen och, inte minst, för att påverka kommande generationer.

Propagandaapparaten byggdes omsorgsfullt

26

och hade en tydlig målsättning: att skapa ett starkt varumärke (partiledaren som sinnebilden av själva revolutionen) och utveckla strategier för att förstärka den och uppnå uppslutning och lydnad bland befolkningen. I skapandet av den här starka symboliken ingick en uppsättning rekvisita eller olika − främst visuella − medier som förstärkte budskapet. Regisserade parader, banderoller, plakat, uniformer, pins, armbindlar och, inte minst, böcker.

Boken som rekvisita Bokens särställning som kulturbärare och förmedlare av insikter och värderingar kan nog inte överskattas. När Rasmus Fleischer skriver ”bildningsbegreppet får inte missuppfattas som en moralisk värdering. Ingenting säger att pappersboken fungerar som en garant för det sanna, det sköna eller det goda”7 har han givetvis rätt. Ändå kvarstår faktum: boken framstår oftast som symbol för kultur, bildning, civilisation och yttrandefrihet. Som symbol, höjer sig boken över sitt faktiska innehåll.

Att boken kan användas som rekvisita i ett större sammanhang och att regimer kan utnyttja dess starkt laddade symboliska värde visades tydligt under Mao Zedongs8 tid vid makten i Kina.

Mao hade under sin politiska karriär skrivit flera ideologiska texter, dikter och tal. Det var dock först 1964, efter en lång process där olika sätt att sprida Maos tankar testades, som den första upplagan av Citat ur ordförande Mao Tse-tungs verk trycktes. Boken bestod av 427 olika citat indelade i 33 tematiska kapitel samt sju olika småskrifter, tal och dikter. Den första upplagan var dock begränsad och ämnad för ”intern” läsning inom militären. Boken blev oerhört populär och snart blev den känd i hela Kina och så småningom i hela världen, som Maos lilla röda.9 Det påstås ofta i litteraturen att det var den dåvarande justitieminister Lin Biao10 som kom på idén att sammanställa ett antal citat från Mao i en liten bok, men det avvisas av forskaren Daniel Leese i hans bok Mao Cult: Rhetoric and Ritual in China’s Cultural Revolution. Leese menar att visserligen var Lin Biao inblandad i processen som resulterade i Maos lilla röda, men att det inte var

han som avgjorde hur boken slutligen gestaltades,11 utan ett antal funktionärer som under en lång period arbetade med att bygga upp ord­ förande Maos upphöjda ställning som politisk och andlig ledare för det kommunistiska Kina.

Både form och innehåll förändrades och flera utformningar testades innan Maos lilla röda förblev i det format som vi känner till idag. Boken trycktes i olika storlekar, från riktigt stor till miniatyrliknande.12 Daniel Leese har studerat förstadierna till själva boken och nämner bland annat att en del av de fragment från Maos utvalda verk, som först publicerades i dagspressen, tidigt trycktes i form av kort. Dessa kort samlades i en särskild box som blev mycket populär. Många läsare/användare tyckte att det var praktiskt att ha citaten i kortformat, eftersom man lätt kunde plocka fram det kortet (citat) som passade bäst för tillfället. Citaten var tematiskt ordnade, och förblev så när Partiet bestämde sig för att trycka boken. Den vanligaste och mest spridda storleken av Maos lilla röda var dock den som vi kal�lar pocket eller fickformat. Den pryddes av röda pärmar i vinyl, med titeln och ofta med en bild

27

av författaren på omslaget. Det var meningen av varje kines skulle bära den med sig och läsa några citat varje dag. Det skulle stärka folkets lojalitet och tro på Mao och Maos lära. Valet av fickformat var en mycket medveten strategi för att underlätta och säkerställa bokens spridning och för att den skulle kunna bäras och viftas med under demonstrationer och massmöten. Maos lilla röda var en del av den ”uniform” som unga rödgardister bar: gröna militärliknande kläder med röda armbindlar på vänster arm, ett läderbälte med mässingsspänne och ordförande Maos lilla citatbok i fickan eller i handen. Boken var en oundviklig rekvisita under marscher eller demonstrationer, inte minst under de möten där dissidenter fick göra avbön under förnedrande omständigheter, med plakat hängande från halsen. Vid dessa tillfällen viftades med boken och den användes även som tillhygge för att slå de oliktänkande.

Man vet inte hur många exemplar av boken som trycktes mellan 1966 och 1975, men det översteg med all säkerhet en miljard. Bara under 1967 trycktes 350 miljoner exemplar av Maos lilla röda, plus ungefär lika många av olika samlingar med hans politiska skrifter och dikter.13 Snart blev det obligatoriskt att bära med sig ett exemplar av boken, och ofta viftades det med den under

28

folksamlingar eller demonstrationer. Unga rödgardister bar den med sig genom att hänga den i ett snöre kring halsen eller ha den i en liten läderpung hängande från axeln. Även om Maos lilla röda lästes varje dag och dess innehåll i högsta grad var relevant, så var det inte bara på grund av innehållet som den började bli en symbol för lojaliteten till ordförande Mao. Boken blev ytterligare ett föremål i en välregisserad strategi som syftade till att bygga upp personkulten kring Mao. I denna strategi användes otaliga verktyg som i dagens marknadsföringsspråk skulle kallas ”underordnade markörer (ancillary symbols)”,14 som möjliggör omedelbar igenkänning. Mängder av föremål skapades och spriddes för att reproducera Maos bild och förvandla honom till en allestädes närvarande ledare. Personkulten fick en sorts religiös prägel, där Mao ofta avbildades med ljusstrålar kring sin person, liksom en lysande kraft eller som själva solen.15 Boken var en självklar del av propagandamaskineriet, liksom plakat, banderoller, affischer, flaggor, fanor, armbindlar, porträtt, vykort, marscher, parader, sånger, statyer, monument, väggmålningar, husfasader, och även de särpräglade porslinsfigurerna typiska för perioden. Det handlade om små figurer som förevigade och multip-

licerade ledarens egen person och de stereotypa föreställningar av de samhällsgrupper som ansågs bära revolutionens fana: soldater, bönder, unga rödgardister, idrottare, osv. Ledaren var nu överallt: hans porträtt hängde på väggen i varje hem, varje skola, varje arbetsplats. Den som inte hängde upp ledarens porträtt i sitt hem kunde förvänta sig hårda repressalier. Även Maos uniform resulterade i en egen klädstil som snart spred sig ut i världen (i väst kallad för Mao Jacket).

Maos lilla röda eller kulturrevolutionens heliga skrift Maos lilla röda hade en viktig roll i skapandet av Maos personkult, som i hög grad liknade en religiös dyrkan.16 I det som man kan kalla för en indoktrineringsprocess var alla kineser tvungna att läsa flera av de korta citaten minst en gång per dag, eller vid varje tillfälle som ett möte ägde rum. Mao själv drog paralleller mellan sina och Konfucius texter, som också fanns i form av samlade citat, och även med Bibeln.17 Många människor har vittnat om vad boken betydde för dem.

Wang Lili, som var barn under kulturrevolutionen och numera är bosatt i Sverige, berättar: ”Vi hyste lika starka känslor för Mao och partiet som för våra föräldrar, om inte starkare … Innan vi åt tog vi t.ex. fram Maos lilla röda och tackade honom.”18 När Rowan Watson beskriver den rituella funktionen av heliga böcker – främst Bibeln – säger han: ”Bilden av codex användes för att representera Guds ord, källan till frälsning för individen och för samhället som helhet, för vilken kyrkan hade ett unikt ansvar.”19 Om vi byter ut ordet ”Gud” mot ”ordförande Mao” och ”kyrkan” mot ”partiet” så kan vi konstatera att Maos ord, och därmed hans bok, var att betrakta som helig.

Den grafiska framställningen av Maos porträtt som en lysande gestalt för tankarna till de antika kulturerna som dyrkade solen. Det finns många exempel på affischer och andra bilder där Mao ses som en sol och det kinesiska folket som solrosor som lever upp (öppnar sig) när de får en stråle ljus från ledaren.

Bilden av Mao som en ledargestalt upphöjd till solgud bekräftas av den svenska författaren Jan Myrdal, som i sitt efterord till den svenska utgåvan av Maos lilla röda skriver: ”[N]är dessa

ungdomar sedan får syn på ordföranden när han kommer fram i säckig uniform högt däruppe på Den himmelska fridens port och vinkar till dem med en arm prydd med rödgardistarmbindeln då hoppar de högt och ropar upp mot honom att de är som solrosor vilka vänder sitt ansikte mot solen, mot ordförande Mao.”20 Jan Myrdal använder rubriken ”En den stora frihetens lilla katekes” till sitt efterord till boken, och jämför Mao med Olaus Petri. Han vänder sig mot alla ”borgare moskovitiska ädelkommunister och allmänna liberaler”21 som kallar Maos citatbok för katekes som om detta vore ett skällsord. Han menar att Maos lilla röda är just en katekes, och att katekeser i alla tider var grogrunden för det revolutionära tänkandet.

Boken var också ett sätt att marknadsföra Mao och Maos ideologi utomlands. Maos lilla röda översattes till många språk och exporterades i enorma mängder, främst till olika nationer i tredje världen. Den kom ut också i Europa, och Sverige fick så pass tidigt som 1967 sin första ”auktoriserade”22 översättning – via engelska – gjord av Nils G. och Marika Holmberg. Fram till 1979 utkom boken i sammanlagt tio upplagor för att sedan göra ett uppehåll. 1994 utgavs en något reviderad upplaga på nytt förlag (Bokförlaget Tranan) med efterord av Jan Myrdal.

Under kulturrevolutionen förekom även bokbål. Man brände stora mängder böcker som ansågs antirevolutionära. Religiösa böcker var särskilt utsatta, liksom tempel, som blev regelbundet plundrade och förstörda. Intellektuella blev förföljda och många misshandlades och förödmjukades offentligt. Att böcker, och även andra kulturföremål som målningar, förstördes bevisar hur medveten regimen var om bokens symbolik.

Li Weidong blev sexton år gammal engagerad i rödgardisterna 1966. Han berättar när han och hans vänner gav sig i väg för att förstöra en kyrka i närheten: ”Två stora rum var fyllda av böcker från golv till tak. Vi bar ut alla böcker på gården och använde två tunnor bensin för att få fart på elden. Det var tusentals böcker och de hårda pärmarna gjorde att det var svårt att få dem att brinna. Vi slet av pärmarna och fortsatte elda till långt fram på morgonen. Vi var tjugo personer som deltog i bokbålet och när allt var nedbrun�net var vi svarta av smuts och aska.”23

29

En boks uppgång och fall Att Maos lilla röda blev en symbol så sammanflätad med författaren själv och hans ideologiska skapande av kulturrevolutionen framgår tydligt när man betraktar bokens öde efter ledarens död och revideringen av hans politiska lära. Maos död inträffade 1976 och efter det stoppades utgivningen av hans bok. Maskineriet som hade byggts upp för att skapa Maos kult började sakta men säkert att plockas ner. Flera starkt laddade symboler försvann ganska omgående: banderoller, plakat, porslinsfigurerna, och många av de allestädes närvarande statyerna. Maos utstyrsel lämnades åt sidan och den gamla militära uniformen började användas igen. Även Maos lilla röda hade spelat ut sin roll. Det var dock inte så enkelt att demontera den stora kulissen som det hade tagit så många år att bygga upp. När det gäller boken så blev först ett väldigt stort antal kopior av Maos böcker magasinerade i stora depåer runt om i hela landet (både Maos lilla röda och andra av hans verk). Enligt Geremie R. Barmé fanns stora lagerlokaler där enorma mängder böcker magasinerades i en tempererad miljö med luftkonditionering och vaktande soldater.24 Det ryktades också att det fanns ett antal anställda som

30

hade som uppgift att plocka fram böckerna med jämna mellanrum och bläddra i dem för att undvika mögel och förfall. Men att bevara så stora mängder böcker kostade alldeles för mycket och utrymme behövdes för andra titlar, framför allt skolböcker, som började tryckas i accelererande takt efter kulturrevolutionen. Bokhandlarnas tryck kring den här frågan resulterade i att flera viktiga beslut skulle tas angående Maos texter.

Ganska snart efter partiordförandens död hade partistyrelsen uppmanat alla kineser att lämna sina exemplar av Maos lilla röda till pappersinsamlingen. Några år efteråt, den 12 februari 1979, skickade Kommunistpartiets centrala propagandadepartement ett direktiv till alla bokhandlar. Direktivet förbjöd fortsatt försäljning av boken, både på kinesiska och på andra språk.25 Eventuella restupplagor skulle förstöras. Även alla ambassader och alla delegationer utomlands förbjöds att dela ut något exemplar av Maos lilla röda. På 1980-talet, när en återuppståndelse av Maokulten ägde rum, började många av de gamla kultmarkörerna att cirkulera igen, dock inte Maos lilla röda. Det var först under firandet av hundraårsjubileet av Maos födelse (1993) som hans verk gavs ut på nytt, i form av en serie i fem volymer med essäer, tal, artiklar, direktiv, dikter,

osv. Dessa nyutgåvor fick däremot aldrig samma spridning eller inflytande som Maos lilla röda. Övrig ”rekvisita” från Maos kult fortsatte att vara i omlopp men hade en mer kommersiell än ideologisk betydelse. Sedan dess har Maos lilla röda aldrig mer tryckts i Kina. På 90-talet började billiga piratkopior, ofta tvåspråkiga (kinesiska/engelska) dyka upp lite här och där i landet, främst på små loppmarknader där turister än idag kan hitta ett exemplar av den beryktade boken.

Sammanfattningsvis kan man säga att boken

Maos lilla röda förblev en mycket starkt laddad symbol för Mao Zedongs ideologiska skapelse under perioden känd som kulturrevolutionen i Kina. Att den användes i en sorts marknadsföringskampanj för att stärka bilden av ledaren och som ett sätt att sprida budskapet, både inom landet och utomlands. Detta belyser hur boken som föremål kan användas i olika syften, och att den materiella aspekten av boken var relevant för att den skulle få spridningen och uppnå resultat: att förstärka personkulten kring Mao Zedong.

N OTER 1. Rowan Watson, ”Some Non-Textual Uses of Books”, i A Companion to the History of the Book, red. Simon Eliot och Jonathan Rose (Oxford: Wiley-Blackwell, 2007), s. 480–92.

2. Ibid., s. 480.

3. Mao Zedong, Maos lilla röda: Citat ur ordförande Mao Zedongs verk, auktoriserad översättning av Nils G. Holmberg och Marika Holmberg, efterord av Jan Myrdal (Stockholm: Bokförlaget Tranan, 1994).

4. Se ”Segmentering, målgrupper och positionering”, i Lena Mossberg och Malin Sundström, Marknadsföringsboken (Lund: Studentlitteratur, 2011).

5. Steven Heller, Iron Fists: Branding the 20th-Century Totalitarian State (London: Phaidon, 2008).

6. Ibid., s. 8.

7. Rasmus Fleischer, Boken & biblioteket (Stockholm: Ink Bokförlag, 2011). Boken, s. 21.

8. Tidigare stavning Mao Tse-tung. Mao Zedong är den modernare pinyintranskriptionen.

9. För en uttömmande redogörelse för utgivningshistorien bakom Maos lilla röda, se Daniel Leese, Mao Cult: Rhetoric and Ritual in China’s Cultural Revolution (Cambridge: Cambridge University Press,2011), kap. 5, s. 108–27.

10. Lin Biao skrev förordet till den andra kinesiska upplagan av Maos lilla röda 1966. Några år efteråt föll dock Lin Biao i onåd och efter hans mystiska död i en flygolycka togs förordet bort från följande upplagor. Hans förord revs ut ur de exemplar av boken som fanns i handeln, och även privata ägare uppmanades riva bort det ur sina exemplar för att, som det hette, ”eliminera skurken Lins gift”.

11. Se Leese, Mao Cult, s. 111–12. Han säger bland annat: ”Det finns inga tecken på att Lin Biao själv beordrade utgivningen, vilket man allmänt utgått från” (s. 112).

12. För närmare uppgifter angående olika format och tryckhistoria för Maos lilla röda, se Oliver Lei Han, ”Sources and Early Printing History of Chairman Mao’s Quotations” (2004), http://

www.bibsocamer.org/bibsite/han/littleredbook.pdf 13. Lucian W. Pye, Mao Tse-tung: The Man in the Leader (New York: Basic Books, 1976), s. 248–49.

14. Heller, Iron Fists, s. 198.

15. I Maos mest kända officiella porträtt, målad av Zhang Zhenshui 1950, ses Maos ansikte stråla ljus. Ledarens gåtfulla leende har gjort till att målningen kallats och blivit känd som ”Kinas Mona Lisa”.

16. Daniel Leese har studerat ingående Maos personlighetskult i sin bok. Angående Maos lilla röda säger han: ”Maos lilla röda spelade en avgörande roll för kulturrevolutionen och uppkomsten av dess specifika retorik” (Mao Cult, s. 108).

17. Dessa jämförelser framträder i brevväxlingen med den australiske maoisten Edward Hill, enligt Jung Chang och Jon Halliday, Mao: Den sanna historien (Stockholm: Prisma, 2006), s. 514.

18. Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer (Stockholm: Forum för levande historia, 2008), s. 60.

19. Watson, ”Some Non-Textual Uses of Books”, i A Companion to the History of the Book, s. 481.

20. Jan Myrdal, ”Efterord”, i Maos lilla röda, s. 205.

21. Ibid., s. 210.

22. Man kan fråga sig av vem var översättningen auktoriserad?

Av Maos efterlevare? Av Kinas Centrala Propagandadepartement?

Det framgår inte i boken.

23. Ten Years of Madness, red. Feng Jicai (London: China Books, 1996), citerad i Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, s. 5. Hela Li Weidongs berättelse kan även läsas på: www. levandehistoria.se/livsoden.

24. Geremie R. Barmé, Shades of Mao: The Posthumous Cult of the Great Leader (Armonk, NY: Sharpe, 1996), s. 5f.

25. Dokumentet finns översatt till engelska, ”Central Department of Propaganda Circular Concerning the Withdrawal from Circulation of ’Quotations from Chairman Mao’ (12 February 1979)”, ibid., s. 130.

År 2011 hittades av en slump i ett förrådsutrymme på Michiganuniversitetets centrum för kinesiska studier en komplett samling om femton propagandaaffischer från den kinesiska kulturrevolutionens tid, troligen från 1970–71, och utförda i traditionell pappersklippteknik. De hade donerats av professor Michel Oksenberg 1991. Vi visar här ett urval av dessa. Hela samlingen finns digitaliserad och tillgänglig via Michiganuniversitetets bibliotek, Chinese Papercuts, http://quod.lib.umich.edu/c/ccs1ic

31

Singelskivan Blues från Sverige (2003).

Det är Tomas själv på bilden.

Singelskivan Landet vi föddes i (2000). Fotot av radhusgatan i Linköping är taget av Lars Tunbjörk.

jan olofsson

Sångpoeten från Ebeneser Tomas Andersson Wijs sångtexter

Från blå berg till grå betong Många av Tomas Andersson Wijs sånger börjar i det lilla – ofta en vardagshändelse – och ekar gradvis ut i något större. Ibland stora berättelser, som flyter ut i rummet och gripande och ömsint samtalar med lyssnaren om händelser som ger intryck av självupplevt. Lyssnaren sveps med av insiktsfulla betraktelser: ”Alkisarnas schäfrar ser sorgsna ut där de vaktar centrum” (”En hel värld inom mig”, 2005) och ödesdigra iakttagelser: ”Fram till nu / har det känts som min bästa tid / är framför mig / och att vägen ska ta mig dit / Fram till nu / har allt varit löften / ingen lovat att hålla” (”Hornsgatans dag (28 september 1980)”).

Han namnger platser eller får dem att verka bekanta genom närvarokänslan: sockervaddsmolnen glider fram över fönstrens vågor och över taken bort mot Zinkensdamm Ledstångsjärnet bränner till nerför Blecktornsgränd där de höga dörrarna står öppna jag hör rösterna jag hör musiken (”Hornsgatans dag (28 september 1980)”, 2008)

Texterna ger personliga ögonblicksbilder och upplevelser från det jag förmodar är hans egen barndom. Han rör sig mellan Hälsinglands släktbygd och Stockholms södra förorter – miljön han växte upp i. Landsbygden står för den lyckliga och drömlika barndomen i motsats till livet i förorten som skildras som dominerad av ensamhet och utanförskap.

Andersson Wij kan minnas en viss episod, till exempel minnet av ett sjödopp vilket får honom att börja associera. Även hos läsaren väcker texterna minnen: ”Rekvisitan från Fruängen […] är så exakt återgiven att alla kan använda den till att återskapa sin egen uppväxt”, skriver Jan Gradvall träffande om Andersson Wijs texter i häftet till samlingsskivan En introduktion till TAW (2007).

Just detaljrikedomen tror jag är central, den triggar igång igenkänningen hos lyssnaren. Vi som växte upp på 1970-talet känner tydligast igen oss, för det är främst det decenniet han skildrar.

Bekant nickar vi till beskrivningar som: skolbespisningsdoft, blonda barn med pingisrack och stänkfärgskorridor.

Texter föds inte ur intet, utan ur en blandning av sociala och personliga omständigheter som vi, om vi har tur kan få en skymt av. Landsbygden i Hälsingland står för ”bekymmersfri” och glimmig barndom, medan förorten (främst uppväxtens Fruängen) är mindre idyllisk och målas i samma färgskala som miljonprogrammets enformiga bostadskomplex. I en intervju säger Andersson Wij: ”Staden är mer en metafor, som passande geografi för de teman jag ville skriva om: ensamhet, rastlöshet, oförmåga att stanna kvar i relationer.”1 Hälsingland är motsatsen till staden och står för tillhörighet och längtan: Hälsingland morsans land världen är nån annanstans Jag har vart därute men alltid vänt tillbaka

33

Till markens doft av evighet […] och spåren genom skogen till mitt hjärta Hälsingland mitt eget land […] du är inte ensam om att bära denna längtan (”Hälsingland”, 2007)

Texterna rör sig med lätthet mellan landsbygdens och förortens världar, men även mellan dåtid och nutid. Plötsligt dyker det upp ett gammalt minne: ”Jag minns ljudet från gruset / när vi kröp med våran kombi / genom lönnallén mot gården / och hur pappa tutade”. Men tiden går, han blir äldre och gården är inte längre samma idyll: ”Det är grindar för allén nu / och hundar innanför” (”So long”, 2008).

En av skillnaderna mellan att vara barn och vuxen, är att den vuxne har mer referenser. Vi inser att våra minnen är förgreningar och trådar som löper in och ut ur varandra och att det är dessa som är våra liv. Är hans sånger nostalgiska? Nej, snarare verkar de klargöra saker för personen i texterna. Han ser tillbaka på minnena med den vuxnes ögon; barndomsupplevelserna hamnar i ett nytt klargörande ljus. Jan Gradvall menar: ”Det handlar om ett förhållningssätt till livet” och ”att bara den som har en dörr på glänt mot sitt förflutna kan förstå sig själv och sin tid.”

34

Just vikten av kontakten med sitt förflutna handlar sången ”Blåa berg” om. Där talar Andersson Wij om den ”svala glömskans sjö” en plats där berättaren känner sig hemma. Som barn simmade han i sjön och han längtar dit när han vill vara sig själv, platsen är utom räckhåll för omvärlden. Sjön ger honom en ny tillgång till verkligheten. När han kliver upp på stranden är han renad och i ett tillstånd där han står över tid, tyngd och smärta. Sjön är urkällan där allt en gång var möjligt.

Sångernas vandring mellan land och stad är ett återberättande om vem han blivit, och ett sökande efter sanningen om sig själv.

Sverige, en ”förfallskultur” Lyssnar man på sångerna ”Blues från Sverige”, ”Mellanstora mellansvenska städer” och ”Hälsingland” är inramningen och atmosfären stadshotell i landsorten, pizzerior, frisörer som sopar golv och regn över tomma gator. En dyster bild av ett land, där avståndet mellan människorna ibland är stort.

Mina tankar går till de Sverigeresor författaren Göran Palm gjorde i böckerna Sverige, en vintersaga (1–4, 1984–2005). Han har en frändskap med Andersson Wijs texter genom sitt direkta tilltal om ett enkelt vardagssverige. Båda undrar: vad

Båda letar på en road-movie-liknande resa via välfärdslandets bakgårdar efter frukterna till den sociala mönsterstatens nedmontering.

Tomas växte upp under 1970-talet och den gradvisa upplösningen såg han med egna ögon:

Omslag och CD-fodral till Vi är värda så mycket mer (2002). Foto från 50-talet.

hände med det generösa landet och vart tog människors drömmar vägen?

Förbi gatukök och älvar genom 50 mil av snötung skog Bogserar vi drömmen om ett paradis på denna jord Vi har prövat alla vägar ut det fanns inget utanför Bara rymden och tomheten sången som ingen hör (Andersson Wij, ”Ett slag för dig”, 2000)

Det var länge sen tanken föddes att alla ska ha samma chans Och vi stiftade nya lagar tills fattigdomen inte fanns Ändå sitter vi runt bordet (…)

Och några tar vad de vill ha medan andra inte förmår att lyfta armen (”Tommy och hans mamma”, 2004)

Han säger själv att samhället under hans uppväxt upplevde en ”kulturell peak”, medan hans son växer upp i ett samhälle förvandlat till en ”förfallskultur”.2 Andersson Wij ser också att avståndet mellan land och stad vidgas. Han använder sig själv som vittne i texterna vilket gör dem väldigt direkta.

Men vare sig människor bor på landet eller i staden märker alla samma kyla – minskad samhörighet – vilken gör dem ensamma och själviska.

Vad vill vi med våra liv när drömmarna uppfyllts men inte gjort oss lyckligare?

Nu drar snålvinden in genom den osynliga sprickan

Texthäftet til albumet Ebeneser (1998).

35

I ett inglasat centrum irrar människan hon har glömt adressen Vi har fyllt alla rum till brädden men de ekar tomt ändå (”Blues från Sverige”, 2004)

Finns det något sätt att fylla de ekande rummen?

Andersson Wij menar att det kanske gör det, och använder sig själv i texten vilket skapar en väldig direkthet Du hade lämnat din hemstad du hade gett bort allt du ägt [– – –] Jag mötte dig längs vägen och ville veta vem du var Du sa jag är den som också du kan va jag är stjärnan som slocknade i dig (”Trummorna och musiken”, 2004)

Den stjärna han talar om är den kristna tron.

”En hel värld inom mig” Tomas Andersson Wijs sånger och texter väcker känslor och innehåller en hel del motsägelser; land krockar med stad, barndomsdrömmar med vuxen resignation. Han säger själv att popmusiken ofta prisar det konkreta och begripliga, inte det som står mellan raderna.3 Popvärlden är dålig på att hantera det motsägelsefulla. ”Rocken förväntas alltid vilja framåt på ett oreflekterat sätt. Det hänger kvar en femtiotalssyn på rocken som en tonårsdröm om att få ha skinnpaj och vara ute sent.”

Precis som popvärlden är dålig på att hantera det motsägelsefulla, gäller något liknande om det kristna inslaget i Andersson Wijs texter, som är en betydande ingrediens i hans musik. Varför tro sällan nämns när man talar om honom beror kanske på att religion är lite värdeladdat.

Själv gissar han att det beror på att Sverige länge varit ett sekulariserat land och att det inte är helt rumsrent att blanda in tro i sångerna som man till exempel gör i USA.4 Hans rötter finns i den andliga musiken och influenserna därifrån är inget han smusslar med.

När han var liten for hans familj varje söndag i

36

sin gula Fiat till baptistkyrkan Ebeneser på Södermalm i Stockholm. I CD-häftet till albumet Live på Rival (2005) skriver han: ”Jag minns inga predikningar från den tiden, minns inga ord. Det är sångerna jag minns […] och det fanns sinnlighet och hängivelse i sången och en känsla av att vi faktiskt var på väg nånstans, tillsammans, och att livet hade en väldigt konkret mening. Och jag vet att det var där som musiken blåstes in i mig.” Han säger själv att den trygghet vi byggt upp med yttre ting är skör och att hans bild av Gud är sprickan som släpper in ljuset, inte den som tätar hålet.5 Men han talar inte med någon kyrkas röst utan med sin egen. Tron är absolut ingen självklarhet för honom och i texterna märks det att han brottas med den. I sången …och en som vandrar (2004) kallar han sig själv: en ”tvivlare är jag och en som vandrar”. Trots att han känner sig hemma i den kristna traditionen – synen på svaghet som styrka, solidaritetstanken - så har han ändå svårt att kalla sig kristen. Han tycker sig ibland ha mer gemensamt med en ateist: ”Men till skillnad från ateisten kan jag inte se att tillvaron bara är atomer och molekyler, och det vi kan väga och mäta.”6 Andersson Wijs texter är sökande och trevande, och jag tror också att sångerna i sig är ett sökande.

Jag har svårt för att be men mitt liv är en bön om att en dag få känna vågen av självklarhet (”Segla med”, 2000)

Jag tror han uttrycker någon sorts allmänt tvivel.

Tvivel på Sverige, Gud och på sig själv. Albumet Vi är värda så mycket mer handlar om problemen med organiserad religion. ”För varje gud som korsfästs / finns en människa som tar vid / och gör folket till kuggarna / i sitt stormaskineri” (”Jumbotronen”, 2005). Andersson Wij kände sig instängd i kyrkan och behövde hitta en väg ut.

Kanske är det här hans tvivel kommer in? Hur behåller man balansen när världsbilden man är van vid rämnar? Vad finns istället?

Men han vänder inte helt bort ryggen från sin gamla världsbild i texterna, han rymmer inte över stock och sten utan försonas så småningom

med sin bakgrund. Han behåller tron och berättar om det i sångerna.

Vad du än säger nu vad du än tänker ut inga kloka ord kan rucka mig nu [– – –] Varje dag vaknar jag upp och väljer dig (”Väljer dig”, 1998) Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut i hans nåd faller jag där får jag andas ut (”Där får jag andas ut [avsked till en svensk predikant]”, 2000)

Andersson Wijs texter innehåller också längtan efter sammanhang, och det utmynnar i ett slags socialt anslag. Men han försöker inte bredbent övertyga oss om sin syn på Sverige, utan snarare om ett sökande längs mindre upptrampade stigar, för att förstå ett land som ser radikalt annorlunda ut nu än under 1970-talet. Välbekanta plats- och tidsmarkörer får oss att associera till egna minnen vilka förlöser känslorna, och de

känslorna gör att vi känner delaktighet i sångerna. För Andersson Wij är inte minnena bara en mängd händelser i det förflutna, utan främst en återerinring av vem han själv egentligen är, och detsamma gäller oss läsare.

Men sanningen är lika viktig för honom, både vad gäller tron och uppriktigheten om landet han lever i. Hans farfar brukade citera bibelordet: ”Glöm inte att det är vi som ska vara saltet.”

Precis så tror jag också han vill att texterna ska fungera; som ett poetiskt salt som ska vittna om landet vi lever i. Hans texter är saltet som får oss att vakna till och upptäcka att landet och världen utanför vår egen inte enbart består av vackra barndomssomrar, utan ett samhälle med både skavanker och förtjänster.

NOTER 1. Oscar Ekman, ”En baptistunge växer upp”, Månadsjournalen, nr 3, 2002.

2. Jörgen Kjellgren, ”Intervju med Tomas Andersson Wij”, Obladoo, http://www.Obladoo.se, 2011-12-04.

3. David Berjlund, ”Tomas Andersson Wij – Stör och berör”, Trots allt, nr 3, 2009.

4. Mattias Dahlström, ”Ta det till kyrkan”, Sonic, nr 23, 2005.

5. Ibid.

6. Obladoo, http://www.Obladoo.se, 2011-12-04.

37

38

alva dahl

Textmaterialitet i en e-bok

U

nder de senaste åren har förlag, bibliotek och bokhandlare satsat stort på e-böcker, och en stor del av den nyutkomna skönoch facklitteraturen utkommer i dag både som tryckt bok och som e-bok. På biblioteken sjunker utlåningsstatistiken för tryckta böcker medan eboksutlåningen stiger. Men vad läser vi när vi läser en e-bok? Vad händer med en roman när den utges som digital fil? För den som vet vilket hantverk och vilken uttryckspotential som bokens form kan rymma, kan frågor som dessa tyckas märkligt frånvarande.

E-bokens intåg på bokmarknaden har naturligtvis inte skett helt obemärkt. Litteraturvetaren Alexandra Borg hör till dem som lovordar den digitala läsningens nya förutsättningar. I en artikel i Upsala Nya Tidning 2012, som följdes av en serie debattinlägg, framhåller hon exempelvis positiva aspekter som att nya läsgemenskaper frodas på internet. Borg hävdar att läsning ”[i] den västerländska kulturen har […] betraktats som en av de mest enskilda av praktiker, något man gör i avskildhet”. Med den nya tekniken har detta förändrats: ”Att socialisera kring boken och läsandet har blivit det nya svarta i bokbranschen.”

Andrew Piper, verksam vid McGill University i Montreal, antar ett mer kritiskt förhållningssätt i boken Book Was There: Reading in Electronic Times (2012; se även Pipers blogg med samma namn).

Piper påpekar att läsning som social aktivitet och delande av böcker är långt ifrån något nytt fenomen. Han reflekterar över en mängd faktorer som påverkar läsningen – den fysiska kontakten med mediet, platsen där man läser, sättet att dela

och ge bort litteratur – och hur det historiska bruket av tryckta böcker skiljer sig från digitala filers potential i dessa avseenden. Rasmus Fleischer (2011) har kritiserat svenska biblioteks hantering av digitala medier och bland annat efterlyst ett mer aktivt förhållningssätt där bibliotekens verksamhet och tjänster inte kontrolleras av kommersiella aktörer utan av bibliotekens egna visioner.

Något som saknats i diskussionen om e-böcker är kvalitativa fallstudier av vad som kan ske med ett litterärt verk när det publiceras som både tryckt bok och e-bok. I denna artikel träder jag därför in i e-boksläsarens roll, samtidigt som jag relaterar det jag ser till den tryckta utgåvan av samma verk och min läsning av denna, samt till det vi sedan tidigare vet om bokformgivning och texters materialitet. Det är här fråga om en bok som inte har producerats för att läsas i digital miljö från början, utan som först publicerats i tryckt form: Fredrik Ekelunds tolfte roman Fadevår, tack för ljuset! från 2010. Boken utnyttjar bland annat typografins och interpunktionens uttrycksförmåga på flera sätt (se Dahl 2013), vilket gör den till ett intressant studieobjekt. Vad kan ha hänt i förvandlingen till e-bok av en bok där det materiella och paratextuella har så stor betydelse?

Skillnaderna återfinns både på det tekniska handhavandeplanet, där de gäller generellt för läsning av e-böcker, och i själva den aktuella romanens visuella form. I de diskussioner om eböcker som refererats ovan är det framför allt de tekniska och generella aspekterna som tas upp.

Här ska också först nämnas observationer på

39

detta plan, innan jag går närmare in på skillnader som gäller just denna roman och dess paratexter samt sättning, typografi och interpunktion.

Lästekniska aspekter Den e-bok jag studerar har jag lånat från ett kommunalt bibliotek och läst på en läsplatta (Ipad).

För att kunna ladda ner filen krävs även ett användarkonto hos mjukvaruföretaget Adobe. Efter en månad blir filen krypterad, vilket är bibliotekets sätt att lösa uppgiften att ”låna ut” en digital fil. När jag laddat ned e-boken syns den som ikon i programmets ”bibliotek”. Den tryckta boken kan jag placera i vilken miljö jag vill, medan e-boksfilen är direkt kopplad till programvarans och maskinvarans miljö och utseende. Programvaran är engelskspråkig varför all kringtext i filen är på engelska. Boken kallas i programmet för item.

Den fysiska upplevelsen av att möta boken i digital form skiljer sig mycket från hur det är att läsa den tryckta boken (jfr Hillesund 2010, Piper 2012). Läsplattan styrs genom fingerrörelser, varför jag kommer betydligt närmare texten fysiskt än när jag läser den på en datorskärm. Ändå är skillnaden mot boken påtaglig. Jag har ingen fysisk förnimmelse av den del av boken som jag inte just nu läser, utan kan bara se den aktuella sidan och, om jag vill, en innehållsförteckning.

Jag påverkar inte heller e-boken med min kropp. Å andra sidan kan jag ändra många inställningar i filen: textstorlek, marginalbredd, ljusstyrka, vilken effekt programmet ska använda när jag byter sida (Flip, Slide, Fade eller Cut) och om jag vill visa pagineringen eller ej – jag kan till och med byta typsnitt, radavstånd samt färg på text och bakgrund. Bokens ”omslag”, som är filens första sida och ikonen i programmets ”bibliotek”, där de e-böcker jag har laddat ned visas, är den enda sida jag inte kan ändra utseendet på. Jag kan alltså påverka e-boken på andra sätt än boken, samtidigt som ingen av de förändringar jag gör där kommer att lämna avtryck; i stället utplånas de när lånetiden löpt ut. (Köper jag boken förmodar jag att ändringarna kvarstår så länge filformatet är i bruk.) I den tryckta boken lämnar mina kommentarer och handrörelser däremot spår, och hade jag lånat den på biblioteket hade jag sett spår av tidigare läsare. E-bokens text omges i stäl-

40

let av programmets funktioner i ett svart fönster.

I e-boken kan läsaren göra anteckningar genom att trycka på en knapp och sedan skriva på plattans tangentbord. I detta skrivläge kan jag dock inte samtidigt läsa texten, och anteckningarna, bookmarks, kopplas bara till en bestämd sida, inte till en särskild plats på den. När jag sedan går tillbaka till sidan syns inte anteckningarna där; de återfinns i stället genom att jag öppnar listan med de bookmarks jag gjort. En annan stor skillnad är att jag i e-boken kan söka efter ett ord eller en fras. Funktionen är praktisk om jag vill citera, forska eller leta inkonsekvenser. E-boksfilen erbjuder mig alltså, i betydligt högre grad än den tryckta boken, att betrakta och hantera den litterära texten som data.

Andrew Piper (2012) diskuterar vad som händer med den gemensamma läsupplevelsen och erfarenheten när verk inte längre är stabila utan blir öppna för vem som helst att duplikera och göra till sin egen version. Frågans relevans blir tydlig när vi jämför Fadevår, tack för ljuset! som tryckt bok och som e-bok, men också om vi jämför två olika digitala kopior av samma verk. När så mycket kan anpassas och förändras av den enskilda läsaren blir läsupplevelsen mer av en privat angelägenhet, och mindre av en gemensam erfarenhet. Samtidigt vill jag betona att det inte är tekniken i sig som gör läsningen privat eller gemensam, utan hur vi använder den. Det går naturligtvis att tänka sig digitala läsvanor med större utrymme för gemensamma erfarenheter än vad dagens e-boksformat erbjuder.

I den nedanstående analysen har jag jämfört den tryckta boken med e-bokens förhandsinställda utseende.

Paratexter Paratexter är de element som finns mellan text och omvärld, som ramar in, omger och presenterar texten (Genette 1997). I programmet syns en innehållsförteckning där texten är indelad i paratextuella kategorier, benämnda: omslag, dedikation, citat, förord, Fadevår, tack för ljuset!, Av Fredrik Ekelund har tidigare utgivits samt Copyright.

I den tryckta boken finns inga sådana explicita rubriker för paratexterna. E-bokens rubriceringar följer i varierande grad vedertagna begrepp för paratexter i romaner. Varifrån de nya rubri-

ceringarna kommer är oklart och de är knappast mer genomskinliga än de vedertagna, ”citat” kan exempelvis betyda många olika saker men anger här sidan med två inledande motton. ”Förord” ger en mer specifik bestämning till en sida vars förhållande till huvudtexten är mer diffust i den tryckta boken (se vidare nedan). Uppslaget med bokens åtta fotnoter (egentligen slutnoter) finns inte med i innehållsförteckningen och är alltså troligen svårt att hitta till för den som vill läsa dem. Själva notsiffrorna i huvudtexten har helt fallit bort i e-boken; i stället för upphöjda siffror står små upphöjda punkter, vilka läsaren antagligen inte lägger märke till om hon inte jämför med den tryckta boken och vet var hon ska leta.

Man har alltså inte använt möjligheten till hyperlänkar, vilket hade gjort fotnoterna lätt tillgängliga i e-boken. I stället har fotnoterna, när läsaren väl hittar dem längst bak, blivit obegripliga.

Fotnoterna är i Fadevår, tack för ljuset! ett av flera grepp som alluderar till en akademisk diskurs, en referens som alltså blir betydligt svagare i eboken.

Skyddsomslaget på den tryckta boken, med ett fotografi av en pojke på framsidan och en baksidestext på baksidan, samt pressklipp och författarpresentation på innerflikarna, saknar motsvarighet i e-boken. Insidan av pärmarna och första och sista sidorna i den tryckta boken är mycket speciella: på ett tjockare papper har tabeller med fotbollsresultat tryckts med vit och grå text mot ljusblå bakgrund. Den ljusblå bakgrunden överensstämmer med skyddsomslagets himmelsblå.

Omslagsbilden, den ljusblå färgen och fotbollstabellerna ger boken, vars huvudpersonen är just en fotbollsintresserad pojke, ett pojkaktigt intryck. Inga av dessa paratextuella fenomen finns med i e-boken. Att tabellerna är mer än dekoration, att de faktiskt medvetet från författarens sida ingår i romanens meningsskapande, blir uppenbart genom att de hänvisas till explicit i den första av bokens fotnoter: ”Fadevår, ge mig siffror, siffror, siffror! (Se för- och eftersättsbladen.)”.

Denna hänvisning till ”för- och eftersättsbladen” blir alltså obegriplig för e-boksläsaren.

Det första som möter e-boksläsaren är i stället en titelsida, i innehållsförteckningen kallad ”omslag”. Denna syns som ikon för boken i programmet, och som förstasida när boken öppnas, och fungerar alltså som motsvarande både omslag

och titelsida. På sidan syns vita bokstäver mot en gällt turkosblå färgplatta. Bakgrundsfärgen skiftar i högerkanten på ett sätt som svagt efterliknar en boks tredimensionalitet, vilket signalerar just att detta är motsvarigheten till bokomslaget.

Den turkosblå färgen tyder på att formgivaren av e-boken i någon mån utgått från den tryckta boken. Färgen här ger dock andra associationer; den är mer gräll än pojkaktig och sidan överlag ser framför allt amatörmässig ut. Typsnittet är svårläst eftersom bokstäverna är pixliga och ojämna.

Texten är placerad annorlunda på sidan än i boken, men innehåller liksom bokens titelsida och framsida titel, författare och förlag. I den tryckta boken är alla bokstäver på omslaget gemena, i e-boken används versalgemener vid författarens och förlagets namn och titelns första ord. På denna punkt har alltså typografin normaliserats.

På de tre följande sidorna, med ”dedikation”, ”citat” och ”förord”, står texten högst upp i vänster hörn, medan pagineringen visas högst upp till höger. I den tryckta boken är texten på dessa sidor däremot högerställd och placerad strax ovan mitten på sidan, enligt gyllene snittets proportioner. Texten på den sida som i e-boken blivit bestämd med titeln ”förord” är i den tryckta boken svårklassificerad och obestämd. De fyra högerställda raderna, inledda med en datering, kan

41

läsas som en kort dikt eller som en lös anteckning, och framstår som en sorts inledning eller anslag till boken, på gränsen mellan ett paratextuellt förord, som berättar vilken intention författaren har med boken (jfr Genette 1997, s. 221) och ett första kapitel i huvudtexten. Raderna är högerställda och har ojämn vänstermarginal, varför de kan läsas som en kort dikt eller som en lös anteckning.

I huvudtexten förekommer två bilder. Den ena föreställer en karta och den andra en samlarbild med fotbollsspelaren Bosse Larsson. I den tryckta boken är bilderna infällda i texten; i e-boken står de i stället centrerade mellan två stycken. Bildernas relation till den omgivande texten blir alltså annorlunda, och läsare tar inte del av dem vid samma punkt i texten. Båda bilderna står i e-boken dessutom före en replik, som de därigenom får en koppling till som inte finns i den tryckta boken, och som mest framstår som förvirrande.

När kartan står efter det kolon som anför den

42

kommande repliken kan läsaren lätt få intrycket att det i själva verket är kartan som anförs.

Sättning, typografi och interpunktion Även om läsaren kan förändra en stor del av typografin, är det intressant att jämföra e-bokens typografiska förhandsinställningar med den tryckta bokens sättning, eftersom skillnaderna är många och förhandstypografin har gjorts särskilt för denna bok och därmed har viss auktoritet. I den tryckta boken börjar nytt kapitel en bit ned på sidan, medan all text i e-boken börjar högst upp i vänsterkanten. I e-boken är texten vänsterställd, medan texten i den tryckta boken är utsluten (marginaljusterad). En principiell skillnad mellan formaten är att radfallet i e-boken varierar med storleken på programmets fönster – vilken förstås kan variera både beroende på läsarens preferenser och på maskinvaran. Den angivna ”pagineringen” är densamma oavsett hur stort

fönstret är; den är alltså bunden till innehållet. Ändå följer den här inte den tryckta bokens paginering, som räknar redan från smutstitelsidan, varför huvudtextens första sida, den första med utsatt sidnummer, får nummer 11. I e-boken är titelsidan den första sidan, och varje sida har utsatt paginering. Huvudtextens första sida får därför i e-boken nummer 5. Differensen får konsekvensen att sidhänvisningar blir formatberoende.

Marginalerna i e-boken är mycket smala på sidorna och bara en aning bredare i över- och nederkant. I boken är marginalerna väl tilltagna enligt normen för bokproduktion och läsbarhet.

Typsnittet i e-boken är ett seriftypsnitt som påminner starkt om det som används i den tryckta boken, men står tätare; bokstäverna går in i varandra på ett sätt som inte brukar förekomma i professionell bokproduktion. Radavståndet är också betydligt kortare, med undantag för vid nytt stycke; före varje indrag är radavståndet längre, vilket inte förekommer i modern bok-

produktion, men är standardinställningen i nyare versioner av ordbehandlingsprogrammet Word. Därmed ger dessa varierande radavstånd ett oprofessionellt intryck. Sammantaget är textmassan i e-boken betydligt kompaktare än i den tryckta boken. I en digital bok finns det knappast några ekonomiska incitament för att tränga ihop texten; i stället kan ju digitala texter vara generösa med utrymmet och hjälpa läsaren genom att använda sidans spatialitet på ett sätt som inte är ekonomiskt försvarbart i tryckta böcker (jfr t.ex.

Luna 2011). Kompaktheten i detta fall framstår därmed som ogenomtänkt. Läsaren kan öka radavståndet, men när jag provar att göra det förändras bara avståndet i vissa partier. Att läsaren ändå är tänkt att kunna ändra radavstånd och marginaler kan dock tolkas som en förklaring till att e-boksformgivaren inte tycks ha ansträngt sig för att optimera dessa.

På interpunktionens nivå kan läsaren inte påverka de förändringar som skett, eller ens upp-

43

täcka dem, om hon inte jämför med den tryckta boken. Och förändringarna är flera. I den tryckta boken står texten i vissa parenteser i mindre grad.

Denna typografiska markering, ett av flera intressanta stildrag på interpunktionsnivå som signalerar perspektivskiften i texten (se Dahl 2013), förekommer inte i e-boken, där all text har samma gradstorlek. Upprepade gånger har också den tryckta bokens avstavningar fått märkliga konsekvenser för interpunktionen i e-boken, som saknar avstavningar. Ord som varit avstavade i den tryckta texten har i e-boken vissa gånger obegripliga mellanrum, andra gånger står divisen kvar. På s. 129 i e-boken står exempelvis två namn med divis efter varandra på samma rad i en uppräkning: ”Karl-Enock, Casti-lian”. Den som läser e-boken kan inte veta att den andra divisen på s. 155 i den tryckta boken är en avstavningsdivis, och inte hör till namnet. Distinktionen mellan avstavningsdiviser och meningsbärande diviser är utplånad. Liknande godtyckliga fel är att vissa ord plötsligt är fetstilta i e-boken, och att det i förteckningen med författarens tidigare utgivning står att en bok getts ut ”2.003”. Slarvfel som dessa – som förekommer också i den tryckta boken, men där är betydligt mer sällsynta – och den uppenbara bristen på korrekturläsning av e-boken antyder att interpunktionen är oviktig. Flera av de andra titlarna av Fredrik Ekelund innehåller skiljetecken – men i e-boken vågar jag knappast lita på att det blivit rätt i förteckningen. De många felaktigheterna gör alltså att interpunktionen förlorar mycket av den uttryckspotential den har i den tryckta boken.

Avslutningsvis används i e-boken tumtecken och primtecken som citatmarkörer i stället för dubbla och enkla apostrofer, ett fel som enligt Christer Hellmark (2006, s. 67) är ”en av de vanligaste ’amatörmarkörerna’ i typografisk text”.

Avslutning E-boksutgåvan av Fadevår, tack för ljuset! avviker kraftigt från den tryckta boken och är i flera avseenden obegriplig utan den tryckta boken som jämförelsematerial. Den bryter mot grundläggande typografiska konventioner och ger ett oprofessionellt intryck. Typografiska erfarenheter och kunskaper om bokformgivning tycks inte ha värderats högt i produktionen av

44

e-boken – men inte heller har man tagit den digitala textens särskilda möjligheter i bruk, eller anpassat formen till de speciella förutsättningar det innebär att läsa på en skärm. Den enda princip som följts verkar trots allt vara likhet med den tryckta boken – vilket man ändå misslyckats med på flera uppenbara punkter. Denna e-bok ger alltså ett ogenomtänkt intryck, den är svårläst och den missar viktiga betydelsedimensioner som finns i den tryckta boken. Den intressanta interpunktionella variation som i den tryckta boken bidrar till gestaltningen av huvudpersonen och hans värld, är i e-boken utslätad och ersatt med en mängd slarvfel som gör det svårt att läsa någon variation som betydelsebärande; Genettes analysfråga ”what is it good for?” (1997, s. 263) är omöjlig att besvara i många fall. Det komplexa perspektivet är därmed utslätat till ett mer enahanda perspektiv.

Frågan om hur representativ den undersökta eboken är återstår att besvara. Undersökningen visar dock att man som e-boksläsare i dag inte kan lita på att man på sin skärm ser ett genomarbetat hantverk vars form och innehåll överensstämmer med den tryckta bokens. Nina Nørgaard (2009, s.

158–59) diskuterar författares ofta bristande möjligheter att kontrollera typografiska val i sina böcker. Ekelunds bok är intressant, eftersom den i sin tryckta form tycks vara ett exempel på motsatsen; här har författaren fått relativt stor frihet och till exempel kunnat laborera med varierande gradstorlekar och använda insidan av omslaget som meningsskapande utrymme där tabeller med sportresultat placerats. Men när den tryckta boken blivit e-bok tycks författaren fått lämna över sin makt till e-boksformgivare (som inte självklart besitter typografisk kompetens), hårdoch mjukvara samt läsare. Denna förskjutning av makt är, liksom flera övriga skillnader, inte synliggjord i marknadsföringen av e-böcker. När jag bläddrar mig runt bland de variationsmöjligheter programmet erbjuder mig upptäcker jag att jag till och med kan byta titel, författare och förlag på boken. Experimenterar jag med denna funktion och accepterar plattans ordförslag, som ibland visar sig när jag skriver in första bokstäverna i ett ord, kommer boken att heta Fastän vår, tack för ljuset!, vara skriven av Fredrik Ekelöfs och utgiven på Album Bonnier Förlag. Snarlikt, och samtidigt inte alls samma sak.

LI TTERATUR Borg, Alexandra. 2012. ”Tillsammans är vi läsare”. Upsala Nya Tidning 2012-12-15.

Dahl, Alva. 2013. ”Interpunktionens funktioner i det moderna skriftspråket: förslag till en ny analysmodell”. I Svenskans beskrivning, 32. Förhandlingar vid trettioandra sammankomsten för svenskans beskrivning. Karlstad den 13–14 oktober 2011, red. B. Bihl, P. Andersson och L. Lötmarker, s. 94–103.

Karlstad: Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet.

Ekelund, Fredrik, 2010. Fadevår, tack för ljuset! Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Ekelund, Fredrik, 2010. Fadevår, tack för ljuset! E-bok. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Fleischer, Rasmus. 2011. Boken & biblioteket. Stockholm: Ink bokförlag.

Genette, Gérard. (1987) 1997. Paratexts: Thresholds of Interpreta-

tion. Övers. av Seuils (Paris: Seuil, 1987). Cambridge: Cambridge University Press.

Hellmark, Christer. 2006. Typografisk handbok. 4. uppl. Stockholm: Ordfront Hillesund, Terje. 2010. ”Digital Reading Spaces: How Expert Readers Handle Books, the Web and Electronic Paper”. First Monday 15 (nr 4). http://firstmonday.org/ojs/index.php/fm/ article/view/2762/2504 Luna, Paul. 2011. ”Marks, Spaces and Boundaries: Punctuation (and Other Effects) in the Typography of Dictionaries. Visible Language 45 (nr 1–2), s. 139–60.

Nørgaard, Nina. 2009. ”The Semiotics of Typography in Literary Texts: A Multimodal Approach”. Orbis Litterarum 64 (nr 2), s. 141–60.

Piper, Andrew. 2012. Book Was There: Reading in Electronic Times.

Chicago: University of Chicago Press.

45

46

ingrid svensson

Möte med boksamlare – Sven Hagströmer

”

Gud skapade, Linné ordnade” skrattar Sven Hagströmer. Och det är verkligen i överensstämmelse med sitt samlande som han citerar Linné. Hagströmers Linnésamling torde vara den i privat ägo största i sitt slag. Hans intresse för Linné har tagit sig olika uttryck. Under Linnéåret 2007 ordnade han så att Svenska Läkaresällskapet, som äger Linnés eget exemplar av Systema Naturæ, kunde arrangera en världsturné för detta betydelsefulla verk. ”Vi började i Japan och visade det för kejsaren, sedan till Harvard, New York Public Library, Botanical Garden i New York och avslutningsvis visades det på Vetenskapsakademien i Amsterdam”.

Samma år tog han initiativ till en utställning i Kungliga biblioteket, Linnés nätverk, där även verk ur hans samling visades. Linnéutställningen är typisk för affärsmannen och entreprenören Hagströmer som samlare. Han vill att hans böcker skall användas, att de skall komma forskningen till del. Samlaren synliggör kulturarvet! Han är en del av samma tradition som Johan Henric Lidén och Carl Gustaf Warmholtz. Lidén samlade dissertationer och eftersom han sammanställde kataloger över dem har vi idag ett oumbärligt hjälpmedel vad gäller dissar. Warmholtz strävade efter att samla allt som publicerats om svensk historia och upprättade bibliografin Bibliotheca historica sueo-gothica, som idag är ett mycket viktigt referensverk. Båda var verksamma under senare delen av 1700-talet. Hagströmer vill inte tala om framtiden för sin samling. Han är fullt sysselsatt med att samla! Men – katalogisering av böckerna pågår. Olof Kåhrström, specialist på äldre tryck

och känd för Biblis läsare, har fått uppdraget att katalogisera boksamlingen.

Efter ett inledande något ofokuserat samlande på 1970-talet – det var för övrigt hans chef på Investor, Jan Westin, som inspirerade sin unge medarbetare att börja samla – koncentrerar sig Hagströmer nu på 1600- och 1700-talslitteratur, såväl tryckta verk som manuskript och brev. Den vetenskapliga revolutionen, upplysningen och människor som påverkat världens utveckling står i centrum för hans intresse och det rör sig främst om naturvetenskapliga verk samt brev från personer som satt djupa avtryck i vår historia. ”Voltaire är min stora idol och som samlare är Carl Gustaf Tessin min förebild” säger Hagströmer, som berättar livfullt och entusiastiskt om olika objekt i samlingen och om möten som kommit till stånd tack vare hans samlariver, exempelvis mötet med Voltaire i det ryska nationalbiblioteket. Hagströmers samling rymmer brev från Voltaire – bland annat brev till Fredrik den store av Preussen där Voltaire fräckt skriver ”Till Caesar från Caesar” men för säkerhets skull avslutar med ”från den imbecille Voltaire” – men Hagströmer vill även bekanta sig med Voltairebrev i andras ägo. Vid Sovjets fall tog han via Eniro reda på telefonnumret hem till riksbibliotekarien i det forna Sovjet och ringde upp och frågade om han kunde få besöka biblioteket och läsa Voltaires brev som Katarina den stora inköpte av Voltaires dödsbo genom Diderots förmedling. Det fick han! ”Om jag absolut måste välja en favorit i min samling så får det bli Jean-Jacques Rousseaus kärleks-

47

brev till Madame d’Houdetot. Rousseau möter d’Houdetot och blir blixtkär, oturligt nog dagen innan hon skall gifta sig – med en annan”. Breven skrevs 1757–1758, de är 17 till antalet och såldes via Sotheby’s så sent som i maj 2013. Det var kärleken till Madame d’Houdetot som inspirerade Rousseau till brevromanen Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761), Julie eller Den nya Héloïse. ”Genom breven får jag direktkontakt med tiden och med en person som påverkat världen”, säger Hagströmer.

Och det är detta som är det väsentliga för honom som boksamlare.

Ett annat fantasieggande dokument i hans samling är Axel von Fersens räkning för den vagn han beställde åt Marie Antoinette och Ludvig XVI för att de skulle kunna fly huvudstaden; flykten fick som bekant ett tragiskt slut i Varennes.

Hagströmer känner sig hemma i 1700-talet. ”Jag känner igen mig och jag får kontakt med det förflutna.” Att samla 1700-talslitteratur är ju också i samklang med den tidens ideal, som var samlande och klassificerande.

Genom samlandet fångas och bevaras vår historia, vårt kulturarv. ”Jag började med att samla solitärer men nu bildar de en kedja, en helhet.

De speglar utvecklingen och kan tillföra nya perspektiv” menar Hagströmer och exemplifierar med att inom den naturvetenskapliga kanonen har kvinnors insatser ofta negligerats men med hjälp av brev och andra handlingar träder en alternativ vetenskapshistoria fram, en historia där kvinnornas bidrag synliggörs. ”Från senare tid har vi exempelvis Lise Meitner, som kom på hur man kunde klyva en atomkärna. Hennes betydelse har Hedvig Hedqvist förtjänstfullt dokumenterat i sin bok Kärlek och kärnfysik: Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen”.

Samlandet kan ibland innebära obehagliga överraskningar. Via ombud förvärvade Hagströmer från Sotheby’s år 1996 Isaac Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica (1687). När boken väl kommit till Stockholm visade han den för Sten G. Lindberg, legendarisk förste bibliotekarie vid KB, bokhistoriker och bokbandsexpert.

Sten G. noterade att astronomen Jöns Svanbergs namn stod i boken och han hade ett minne av att dennes böcker skänkts till Visby läroverksbibliotek. Hagströmer skriver brev till Länsbiblioteket i Visby och berättar att han förvärvat boken och

48

frågar om det är skolans exemplar. De tittar efter i sitt kassaskåp – som är tomt. Nu rullas historien upp. En välkänd Visbybo hade stulit boken och därefter anlitat Sotheby’s för försäljningen.

Efter försäljningen i London anmälde han boken stulen i förhoppningen att få betalt för den två gånger. Historien slutar med att Hagströmer behöll boken och Visbyskolan fick pengarna.

Vad har då Internet betytt för samlaren Hagströmer? Ingenting för förvärven. Han arbetar med upparbetade kontakter, framför andra antikvariatbokhandlaren Mats Rehnström. Även framlidne Björn Löwendahl står bakom ett flertal förvärv, liksom Ove Hagelin. Men för bokkunskapen är Internet oumbärligt för Hagströmer.

Proveniensdatabaser, bibliotekens digitaliseringar, kataloger, expertråd vad gäller bokvård etc.; nätet vimlar av hjälpmedel som kan användas för att bygga en större kunskap om bokens betydelse i ett historiskt perspektiv och om boken som objekt.

Gripande brev från Jean-Jacques Rousseau till den älskade Madame d’Houdetot. Här framträder en ensam man med stark integritet. De 17 breven skrevs mellan 1 oktober 1757 och 23 april 1758 och omfattar tillsammans 68 sidor. De inköptes den 29 maj 2013 hos Sotheby’s i Paris.

49

50

ingrid svensson

Möte med boksamlare – Carl-Johan Malmberg

F

örfattaren och kritikern Carl-Johan Malmberg lever med och av böcker, ”kanske”, säger han, ”lever jag till och med för böcker”.

Det får mig förstås att tänka på hans essäsamling med titeln Sällskap som kom ut 2001 och som handlar om böcker och annan konst, som håller oss sällskap. Böcker öppnar nya världar, berikar oss och tröstar oss. Men varför samla dem? Böcker är ju lika betydelsefulla osamlade. Men Malmberg både älskar dem och samlar dem. Redan tidigt förstod han att böcker är viktiga. Främst för att det står saker i dem. Man kan läsa dem och återvända till dem; de är en ständig resurs att återkomma till. Men det är inte bara innehållet som attraherar, utan även bokens yttre, dess fysiska form, skönhet och taktilitet. Vi talar om hans senaste verk Stjärnan i foten, boken om William Blake (2013) och han berättar att han är mycket nöjd med formgivningen av Annika Lyth och att Livonia Print i Lettland (som även är Biblis tryckeri!) har lyckats synnerligen väl med bildtrycket. ”Det blev en bok jag själv skulle kunna samla.

Man skall göra böcker som man själv vill äga!”

Carl-Johan Malmberg menar att det finns en samlarpsykologi i honom. ”Jag tycker om att jaga böcker, erövra böcker. Innan man har erövrat dem är de särskilt lockande, sedan finns de där bara.” Det där resonemanget kunde man applicera på många områden. När bytet är nedlagt är saken klar! Och det pekar även på att man inte så lättvindigt kan betrakta samlare och jägare som två olika grupper. En samlare är ofta ett slags jägare, menar Malmberg.

Han har olika syften med sitt samlande och

han exemplifierar det med tre böcker. Den första ser han som själva embryot till sitt bibliotek: The Golden Treasury of the Best Songs and Lyrical Poems in the English Language utgiven av Oxford University Press. Hans mor köpte den lilla blå volymen år 1933 då hon just börjat studera engelska vid Stockholms högskola. 32 år senare gav hon den till sin son. ”Mamma inspirerade mig att läsa, inte minst främmande språk. Det var hon som förmedlade insikten att böcker är något magiskt, något att vara rädd om”, säger han. Gåvan ledde också till att Malmberg började intressera sig för böcker tryckta av Oxford University Press. Han började samla serien Oxford Standard Authors, som han ordnade efter färg – den regnbågsfärgade hyllan finns fortfarande på hans vägg. Så har en samling som idag omfattar det mesta av betydande engelsk poesi från 1500-talet och framåt växt fram.

Malmbergs andra exempel är en psalmbok och en evangeliebok i duodesformat tryckta av Johan Pehr Lindh i Stockholm år 1798. Men här är det inte innehållet utan de vackra banden som har lockat samlaren. De är bundna av Hans Christopher Richter som kom till Stockholm från Åbo och Sankt Petersburg och kunde etablera sig som bokbindare här tack vare Gustav III:s stöd.

Banden visar Richters typiska stämplar, de är en provkarta på vad han kunde. Den hemlighetsfulla obelisken på pärmen återfinns på flera Richterband, ett säkert tecken på att man håller ett band av just honom i sin hand. Banden inköptes nyligen på Rönnells antikvariat i Stockholm och exemplifierar samlandet av estetiska och historiska

51

objekt, inte i första hand böcker att läsa utan att njuta av som konsthantverk. När det gäller kunskapen om boken som hantverk, menar Malmberg, är det ett stort tomrum efter Georg Svensson. Som förläggare, författare, forskare och samlare framhöll han alltid bokens värde som konstföremål. Idag är boken undervärderad som estetiskt objekt, det finns en okunskap om, ja ett tråkigt förakt för bokbandets utseende.

Den tredje boken får tjäna som exempel på samlingen som arbetsbibliotek. William Butler Yeats The Celtic Twilight i sin andra upplaga från 1902 är formgiven av den irländska poeten och konstnären Althea Gyles. Yeats såg henne som symbolist, hennes emblematiska bokbandskonst påverkade honom, hennes formgivning var kongenial med hans verk. Bokryggen har Gyles prytt med keltiserande ornament, här som ofta hos henne fungerar utformningen som en kommentar till innehållet.

Malmberg citerar litteraturforskaren Jerome McGann som myntat uttrycket the bibliographic code för att peka på att en bok aldrig bara är en text utan även en artefakt som förändras fysiskt för varje upplaga. Han intresserar sig för produktionens alla led, val av typsnitt, pappersval, formgivning, redaktörens och förläggarens arbete. Forskaren George Bornstein kopplar i sin tur ihop the bibliographic code med Walter Benjamins begrepp aura. För Benjamin betecknar ”aura” närvaron hos ett unikt konstverk, konstverkets ”här och nu”, men Bornstein kopplar, lite paradoxalt, menar Malmberg, samman det med boken som artefakt: boken kan också den äga en aura, som utgör en förbindelse med ett då som förvandlas till ett nu. Auran upplever man när man håller i boken, slår upp den och exempelvis

52

ser tidigare ägarsignaturer. Den här specifika volymen rymmer ett fantasieggande Ex Libris, för Mary Warner: ett bokrum med öppet fönster ut mot stormande hav. Vi förflyttas i tid och rum.

Titelsidan i rött och svart, och med väl avvägda proportioner mellan tryck och vita ytor förhöjer ytterligare skönheten hos The Celtic Twilight.

Auraperspektivet lämpar sig särskilt väl för studier i Yeats författarskap, menar Malmberg. Yeats hade själv en bildkonstnärlig utbildning, hans syster Elizabeth Corbet Yeats var boktryckare och tryckte oftast en första bibliofilupplaga av broderns verk på sin handpress The Dun Emer Press senare The Cuala Press i Dublin, fadern John Butler Yeats var konstnär; han hade umgåtts med William Morris i London; det föll sig naturligt att han intresserade sig för boken som föremål.

Redan som tonåring började Carl-Johan Malmberg bygga sin Yeatssamling, dock inte med tanke på att skriva en bok om Yeats. Den tanken kom senare och väcktes av Olof Lagercrantz som efter att ha läst en text för 25 år sedan av Malmberg om Yeats i tidskriften Kris sa: ”Du borde skriva en bok om honom.” Och det är vad han håller på med nu!

Tack vare Internet är det nu möjligt att rätt snabbt hitta verk som The Celtic Twilight från 1902. ”Min forskning hade inte varit möjlig utan nätet”, säger Malmberg, ”det gäller för boken om Yeats liksom för boken om Blake. Men hade jag inte fått min första kunskap om hur vackra Yeats böcker var vid mina olika utländska antikvariatsbesök hade jag kanske inte börjat söka efter dem på nätet – kanske inte skrivit om honom överhuvudtaget! Hans dikter och böckerna de står i är för mig så intimt förbundna med varandra.”

mats rehnström

Per Hierta som västgötasamlare

F

riherren och godsägaren Per Hierta (1864– 1924) var sin tids kanske främsta svenska boksamlare. Han föddes på Främmestad i Västergötland, övertog skötseln av godset efter sin farbror 1889, blev dess ägare 1912 och drev det till sin död. Hierta tog studenten i Stockholm och läste sedan vid Uppsala universitet respektive Ultuna lantbruksinstitut. Under studietiden påbörjade han sitt samlande och de följande 40 åren köpte han såväl i Sverige som utomlands på bokauktioner och ur antikvariatskataloger. Han byggde upp ett omfattande kontaktnät bland samlare, handlare och bokhistoriker och skrev själv en rad bokhistoriska uppsatser, oftast med utgångspunkt i den egna samlingen. Bland de nära vännerna fanns Isak Collijn, bröderna Johannes och Gustaf Rudbeck och Hierta var gift med de båda sistnämndas syster, Sigrid Rudbeck.

Under hela sin samlarbana ägnade Hierta sig åt äldre tryck från eller rörande Norden med särskilt intresse för den svenska bokhistorien fram till stormakts­tidens slut. Han byggde dessutom upp ett fint referensbibliotek och hade ett gott urval av faksimilupplagor. Två andra samlarområden avvecklade han i samband med förvärvet av Främmestad 1912. Först sålde han sin samling inkunabler, det vill säga böcker trycka före år 1501.

Det rörde sig om en omfattande exempelsamling kring boktryckarkonstens äldsta utveckling och den innehöll fina prov på tidig typografi. Samlingen köptes 1911 av Otto Smith, som donerade huvuddelen till Kungliga biblioteket, vars inkunabelsamling därmed växte med ca 300 nummer.

Det motsvarade vid den tidpunkten en fjärdedel

av det totala beståndet på biblioteket. Några år senare avyttrade Hierta även sin bokbandssamling med många representativa band, vilka tillsammans gav en god överblick av bokbandskonstens utveckling från medeltid till 1800-tal. Den såldes till Hjalmar Wijk som i sin tur skänkte samlingen till Röhsska museet i Göteborg.

Det som utmärkte Hierta som samlare var hans förmåga till överblick samtidigt som han hade en långtgående detaljkännedom om sina samlarområden. Han skapade koncentrerade samlingar med representativa urval inom respektive fack, där både det mest banbrytande och mest typiska för sin tid och sina upphovsmän hade givna platser. Dessutom byggde han upp undersamlingar i de olika specialsamlingarna.

Hans intresse för de med kopparstick illustrerade gamla svenska böckerna är välkänt, men många andra samlarstråk går att upptäcka. När Hiertas samlargärning bedöms är det viktigt att ha i minnet att många av de referensverk vi idag ser som självklara hjälpmedel i studiet av den äldre svenska litteraturen och bibliografin ännu inte fanns under den tid som han var aktiv, vilket ytterligare visar på djupet i hans kunskaper. Att han inspirerades av Kungliga bibliotekets legendariska chef Gustaf Edvard Klemmings bibliografiska och bokhistoriska skrifter speglas både i urvalet av böcker och i Hiertas kommentarer rörande dem, ofta i dialog med sin inspiratör.

Efter Hiertas död 1924 förvärvade Kungliga biblioteket ett antal objekt ur samlingen, bland annat hans pergamentexemplar av Birgittas uppenbarelser från 1492. Resten av biblioteket blev

53

stående till 1932 då det köptes in i sin helhet av det stora Stockholmsantikvariatet Björck och Börjesson. Det var ekonomiskt osäkra tider och firmans ägare Karl Börjesson tog ett ovanligt steg då han valde att sälja samlingen via auktion med en mycket välgjord och fint utformad katalog, Per Hiertas boksamling (Stockholm, 1932). Denna sammanställdes av firmans specialist på gamla böcker Gustaf-Otto Adelborg och trots den korta produktionstid som stod till förfogande innehåller den mer information om böckerna än vad som då var brukligt. På många håll i katalogen återfinns citat av de kärnfulla och intressanta anteckningar som Hierta gjorde i sina böcker. Han funderade mycket kring raritetsbegreppen och sökte i sina anteckningar ofta rangordna böckerna och även beskriva deras sällsynthet i satser som ”Aldrig hört talas om den förr”, ”Det enda ex. jag sett till salu” eller ”En bland svenska litteraturens raraste böcker”. Även om uppfattningen om vad som är sällsynt och eftertraktat har förändrats en del genom åren så har nog få svenska bokauktionskataloger haft en högre densitet av riktigt rara böcker än Hiertas.

X Med denna uppsats är tanken att följa ett särskilt samlarstråk i Per Hiertas bibliotek, nämligen de böcker som på olika sätt berör Västergötland.

Hierta var djupt engagerad i sin hembygds historia, men också i högsta grad verksam i dess utveckling i hans samtid, till exempel i järnvägsprojekt och hushållningssällskap. Det är således inte förvånande att västgötska aspekter fick en särskild plats i biblioteket. Presentationen nedan av dessa böcker följer i huvudsak auktionskatalogens uppställning och inom parantes hänvisas till numren i densamma.

X Den andra posten på referensboksavdelningen i katalogen var Abersténs Bibliographia Gothoburgensis 1922 (nr 4). Här fanns självfallet Luths tjocka katalog över Skara stifts- och gymnasiebibliotek 1830 (nr 205), men även bokauktionskataloger efter framstående samlare i Västergötland som Knös 1805 (nr 209), Tham 1821 (nr 389–90) och Gyllenhaal 1843 (nr 147). I dessa tre storsamlares kataloger finns mycket att sukta efter och Knös samling kallas ”magnifik” medan Gyllen-

54

haals får berömmet ”inte illa! Förtjenar ett namn bland vestgötasamlare”. En kuriositet var Jakob Biörklunds minnesteckning över N. A. Silfverschiöld (nr 40) som sonen Nils Silfverschiöld 1886 lät trycka i Lausanne i några få exemplar och som Hierta menar ”hör till samlingens raraste böcker”. Nils Silfverschiölds korta men remarkabla boksamlarbana avspeglar sig i Hiertas bibliotek genom en duplettförsäljningskatalog ur Kobergs bibliotek 1895 (nr 157) i ett samlingsband och två böcker som kanske utmönstrades vid denna auktion (nr 528, 1454). Biblioteket står annars fortfarande kvar på Kobergs slott, som ligger några mil från Främmestad. En annan serie duplettauktionskataloger av intresse var de inalles 30 genom vilka nuvarande Göteborgs universitetsbibliotek gallrade ur sitt bestånd 1903–16 (nr 149) efter en mycket aktiv expansionsfas. Säkerligen gjorde Hierta goda köp på dessa auktioner, bland annat av material ur Tranemålabiblioteket. På auktionen efter Hierta kom Göteborgs universitetsbibliotek i sin tur att tillhöra de flitigaste köparna. Ett minne som sannolikt väckte blandade känslor var den maskinskrivna stencilerade förteckningen över de inkunabler ur Hiertas bibliotek som hamnade på Kungliga biblioteket 1911 (nr 171). Under 20 olika nummer återfinns slutligen de olika bokhistoriska texter som Hierta själv skrev (nr 170 med hänvisningar).

X På nästa avdelning fanns en odaterad faksimil av två av Skogekär Bergbos arbeten (nr 485a). Hierta skrev, antagligen en aning sorgset: ”Intet af originalen har gått i min tid”. I striden om vem som döljer sig bakom pseudonymen valde Hierta att hålla på ”Ericus Haquini Bobergius Vestrog.”, möjligen av hembygdskärlek för han konstaterade samtidigt att Johan Nordströms undersökningar gjort Schering Rosenhanes namn ”ganska sannolikt”. Några nummer senare återfanns Klemmings faksimilutgåva av Vita beati Brynolphi 1870 (nr 489) bundet i det pastischiserande originalskinnbandet. Boken trycktes ursprungligen i Lübeck av Gothan ca 1492 och bara ett komplett exemplar är bevarat och tillhör Kungliga biblioteket. Denna biografi över Skarabiskopen Brynolf Algotsson (ca 1248–1317) utkom på svenska genom Föreningen för Västgötalitteratur 1998.

Av äldre Västgötalagen hade Hierta både den för-

sta faksimilen från 1889 (nr 491) och Beckmans utgåva från 1924 (nr 492). 1600-talsupplagorna av lagen har jag anledning att återkomma till.

X Ett 1500-talstryck med anknytning till Västergötland var Erik Falcks Een kort underwijsning om några aff the förnemligaste articlar i then christeligha läron 1558 (nr 602). Boken, som var ett betydelsefullt bidrag till reformationens utveckling i Sverige, bygger på ett tyskt original av Johann Spangenberg och utgavs på nytt av Skara stiftshistoriska sällskap 2010. Erik Falck (1510-talet–1570) blev magister i Wittenberg, var hovpredikant hos Gustav Vasa och biskop i Skara 1547– 58. Hiertas exemplar av den rara boken var inte helt komplett, men hade titelbladet i behåll. Det köptes in av auktionens kanske största enskilda köpare, Thore Virgin. Vidare innehåller bröderna Johannes och Olaus Magnus arbeten, som var välrepresenterade i Hiertas bibliotek, självfallet en mängd uppgifter om Västergötland, bland annat i beskrivningen av Carta marina från 1539 (nr 537–554).

X Bland de isländska sagorna i samlingen gömde sig ett verk av västgötskt intresse: Göthreks och Rolfs wesgötha kongars historia på gammal götska fordom beskrefwen / och nu med en ny uttolkning utgången af Olao Verelio 1664 (nr 712–13). Här fanns både den här citerade och mycket ovanliga upplagan med svenskt titelblad och den mer allmänt förekommande latinska. Exemplaret av den senare innehöll dock den mycket sällsynta graverade planschen. Hiertas exemplar av den svenska titel­upplagan tillhör numera Islands nationalbibliotek.

X Naturligt nog ingick en rad allmänna verk rörande svensk topografi och därmed även Västergötland i Hiertas samling, såsom Abelins Inventarium (nr 733), Dahlbergs Suecia (nr 1477), Paulinus Historiæ arctoæ (nr 1288) och Wexionius Epitome (nr 1557). I Messenius Sveopentaprotopolis, vilken Hierta hade både i den latinska originalupplagan från 1611 (nr 1220) och i två svenska översättningar, 1613 respektive 1643 (nr 1218, 1216), finns ett avsnitt om Skara, som författaren benämner som

en av Sveriges fem gamla huvudstäder. I samlingen fanns även 1600-talsupplagor av bröderna Magnus arbeten, bland annat en som ingått i drottning Kristinas bibliotek (nr 1183).

En stor del av den äldre topografiska litteraturen publicerades i form av akademiska avhandlingar där studenter skrev om ämnen rörande sina hemtrakter. Hierta ägde Frondins och Digelius latinska avhandling om Husaby kyrka 1740 (nr 959) med den rara kartan som Digelius själv graverat och Hermanssons och Luths avhandling om Läckö slott 1734 (nr 1026) med en ganska naivt utformad plansch över slottet och flera dikter av Luth. Han blev senare kyrkoherde i Borås och är känd som Västergötlands mest produktiva tillfällighetsdiktare vid bröllop och begravningar under 1700-talet. En av de ovanligare avhandlingarna i biblioteket var Wallenius och Hwarfners De domicilio regis Aune in Vestro-gothia 1805 (nr 1538), vilken försvarades i Greifswald, som fortfarande var svenskt. Den behandlar sagokungen Aune, Aun eller Ane, som enligt sägnen ska ha haft ett residens i Annestad i Främmestads socken, där det fortfarande finns en sten rest som kallas kung Anes sten. Hierta hade köpt skriften 1890 och beklagar i sin anteckning att exemplaret var skralt.

Det förvärvades på auktionen av Göteborgs universitetsbibliotek – texten återfinns i svensk översättning i Västgötalitteratur 1990.

Både Kalms (nr 1069) och Linnés (nr 1155) västgötaresor fanns i biblioteket och i den avslutande variaavdelningen hade Lindskogs Försök till en korrt beskrifning om Skara stift placerats (nr 1610).

Detta standardverk utkom i fem delar 1812–16 och var här bundet i tre vackra samtida halvfranska band. De hade tillhört Charlotta Sophia Silfverhielm (1784–1832), som var född Adlermarck och gift med den beryktade magnetisören, diplomaten och författaren Jöran Ulrik Silfverhielm (1761–1819).

Hierta lade särskild vikt vid att skaffa sig äldre utländska arbeten om Norden och hade en mycket representativ samling på detta område.

Herbinius Dissertationes de admirandis mundi cataractis (nr 1022–23) har ett intresse för västgöta­ samlaren genom sin beskrivning av Trollhättefallen. I första upplagan som är tryckt i Köpenhamn 1670 och framlagd i form av en akademisk avhandling är beskrivningen bara på två sidor, men i den andra mycket utökade upplagan, tryckt

55

i Amsterdam 1678 har texten utvidgats och dessutom kompletterats med en graverad plansch över fallen. Hierta menade att detta var den äldsta avbildningen av Trollhättan och han hade köpt det dyrbart inbundna exemplaret på Ossbahrs auktion 1905. Det förvärvades 1932 av Axel Ax:son Johnson och står numera i dennes efterlämnade bibliotek på Engelsberg.

Ett av de ståtligast illustrerade verken från svenskt 1600-tal är Örnevinges Genealogia Brahæa 1647 (nr 1580). Vid sidan av en mängd porträtt finns där bland annat en plansch med ett kombinerat stamträd och en infälld karta över de stora egendomar som Brahefamiljen ägde på båda sidor av Vättern, enligt Hierta den ”första tryckta specialkarta över någon del av Västergötland”.

X Några utgåvor av Västgötalagen har redan nämnts ovan och Hierta hade naturligtvis även de äldsta tryckta upplagorna, dels Stiernhielms från 1663 (nr 1120), dels Rudbecks latinska version från 1695 (nr 1126) med kommentarer av Loccenius och Lundius. Stiernhielms edition återanvändes i samlingsverket Swerikes laghböker 1665–66 (nr 1121). En märklig juridisk process i Skövde avspeglas i den tryckta rätte­ gångshandlingen med titeln Magistratens, stads-fiscalens och stads-betjenternes i Sköfde underdåniga berättelse til kongl. maj:t, jämte underdånig bönfallan, om beskydd emot öfwerwåld af hustru Mariana Wetterman tryckt i Stockholm 1768 (nr 1555). Klemming, som behandlar arbetet i Ur en antecknares samlingar, kallar skriften ”oerhörd och makalös i alla afseenden” och Hierta betecknar den som ”En gruvligt märklig historia”. Föreningen för Västgötalitteratur och Sällskapet Bokvännerna återutgav den 1979 och gav därmed historien om den kraftfulla Mariana Wetterman ytterligare spridning.

X Bland de mer omfattande tryckkategorierna under svenskt 1600-tal återfinns likpredikningar.

Det rör sig i regel om teologiskt tunga tal över bibeltexter, vilka inte sällan alluderar på den avlidnas verksamhet. De avslutas med intressanta personalier med uppgifter om släktförhållanden, livshistoria och dödsorsak. Utgivningen bekostades ofta av de efterlevande, och likpredikningarna är idag av stort värde som personhistoriska

56

källor. Hierta hade en representativ samling av sådana och en del, som Emporagrius likpredikan över fältmarskalken Lennart Torstenson 1651 (nr 924) rör Västergötland. Torstenson var född på Forstena gård i Västra Tunhems socken och blev 1648 generalguvernör över bland annat Västergötland. Hierta hade den rara graverade antavlan i sitt exemplar som däremot saknade några textblad. Terserus Een christeligh ljik-predikan / hollen i Skara-domkyrkio / uthöfwer then fordom högwyrdige och höglerde herrens / sal: m: Johannis Christophori Nilosiensis, biskopens i Skara / lijk hölls 1673 och trycktes hos Per Brahes privatboktryckeri på Visingsö 1674 (nr 1514). Den rör Johannes Kempe som var född i Nylödöse 1596 och biskop i Skara 1655–73. Texten avslutas med en sång som ”then sahlige herren i sijn siukdom / medh egen darrande hand skrefwit”, vilken uppfördes i samband med begravningen av ”twenne dieknepoiker”.

En tidig och flitig författare av likpredikningar var Sylvester Johannis Phrygius (1572–1628). Han var rektor i Linköping 1603–10 och blev sistnämnda år utnämnd till pastor i Skövde. 1619 flyttade han till Göteborg som nyutnämnd kyrkoherde och strax därpå blev han superintendent över det som senare blev Göteborgs stift. Phrygius var en av samtiden respekterad latinpoet och kraftfull och ortodox predikant. Hans många tryckta skrifter ”lyste med långa och brokuta titlar” skriver Warmholtz, och Stiernman räknar upp 21 arbeten av hans hand. Hierta hade bland annat en likpredikan tryckt 1620 över Elisabeth av Braunschweig-Lüneburg, som varit gift med Erik Brahe (nr 1308). Hennes dotter och enda barn var gift Stenbock och den gamla hertiginnan begravdes i svärsonens familjegrav i Länghems kyrka.

Dessutom ägde Hierta ett samlingsband (nr 1246) med skrifter utgivna av Phrygius, vilket innehöll en likpredikan över Gustav Vasa av krönikeförfattaren Peder Andreæ Swart, en beskrivning författad av Jonas Petri över Johan III:s död med flera appendix av Phrygius och en likpredikan hållen av densamme över hertig Johan av Östergötland, som var son till Johan III. På slutet var medbunden den översättning av Colerus Grundelige betänkiande / om thet wederstyggelige och fördömlige fylleriit som utförts av Erik Ribbing och på uppdrag av dennes änka Emerentia Gyllenstierna redigerades och utgavs av Phrygius

1620. Det rör sig om en av de första svenska nykterhetsskrifterna och den avslutas med en vers om dryckenskap funnen ”uthi s. Erich Ribbings librij, skreffne medh egen hand”. Erik Ribbing (1558–1612) var född i Fästered i Finnekumla socken och var bland annat riksråd och ståthållare i Västergötland. Efter sin hustrus morbror Hogenskild Bielkes avrättning 1605 fick han en stor del av dennes konfiskerade gods, däribland Stora Dala i Västergötland. Ribbing stod Karl IX nära och bar spiran vid kungens kröning.

I Hiertas samling fanns också vad som är ett av de mer omfattande skönlitterära originalverken skrivna i Västergötland, nämligen Olof Kolmodins Biblisk qwinno-spegel. Den utkom i två delar 1732–50 (nr 1087). Hedbergs bokbinderi hade bundit exemplaret och porträttet av Kolmodin som ofta saknas var medbundet. På auktionen köptes det in av J. Viktor Johansson och dök upp igen i katalogen över dennes efterlämnade bibliotek 1968. Olof Kolmodin (1690–1753), som var brorson till Israel Kolmodin, var född i Uppland och utnämndes till kyrkoherde i Flo 1721, en tjänst han tillträdde 1723 och stannade på till sin död.

Han är enligt Skara stifts herdaminne ”en af våra utmärktaste andeliga skalder” och gav bland annat ut den många gånger omtryckta sångsamlingen Andelig dufwo-röst, som bygger på tyska förlagor. Biblisk qwinno-spegel var däremot som sagt ett originalarbete och skildrar på vers olika kvinnoöden i bibeln. I yngre år hade Kolmodin varit hovpredikant hos Ulrika Eleonora och möjligen gav hon inspiration till verket som totalt kom att omfatta ca 1300 sidor. En ”Biblisk mannaspegel” var också under arbete men avslutades aldrig.

domprost där 1694 och hade från 1696 ansvaret för de svenska församlingarna i f.d. Nya Sverige i Delaware på Nordamerikas östkust samt med tiden även för svenska församlingen i London.

Swedberg var en kraftfull och hårt arbetande karolinsk prästman som förstod att flitigt utnyttja tryckpressen.

I Hiertas samling fanns några exempel på Swedbergs tidiga skolboksutgivning i Uppsala (nr 907, 1486) och samtliga upplagor av den psalmbok han gav ut 1694 (nr 1325–33, 1341). Det sistnämnda var en samlarprestation av rang då dessa psalmboksupplagor blev indragna eftersom hans kollegor inom prästerskapet lyckades stoppa projektet, trots Karl XI:s initiala stöd för Swedbergs sak. I stället stadfästes det som blev 1695 års slitstarka psalmbok året därpå. Mer lycka hade Swedberg med revisionen av svenska kyrkans handbok, vars slutredigering och tryck han ombesörjde. Upplagorna trycktes av Burchardi i Stockholm, som även ansvarade för psalmboks­ trycken och uppenbarligen hade

X Bland biskopar i Skara stift vars verk fanns representerade i Hiertas samling kan nämnas Jonas Magni, Haquin Spegel och Petrus Schyllberg, men ingen av de skrifter Hierta ägde har vad jag kunnat se någon egentlig anknytning till deras värv i Västergötland. Det har däremot många av skrifterna av Skarabiskopen Jesper Swedberg (1653–1735), Emanuel Swedenborgs far. Swedberg, som utnämndes till biskop i Skara 1702, var född i Dalarna och studerade både i Uppsala och Lund samt gjorde en längre studieresa i Europa. Han blev professor i teologi i Uppsala 1692,

Nr 1087 i Per Hiertas katalog: Olof Kolmodins versifierade Biblisk qwinno-spegel som utkom 1732–50 i två delar. Exemplaret är bundet i ett Hedbergsband och ropades in av J. Viktor Johansson.

57

Porträttet av Olof Kolmodin graverades av Carl Bergquist 1750 och gick att kÜpa tillsammans med andra delen av Biblisk qwinno-spegel.

58

59

boktryckaren och hans uppdragsgivare Swedberg en god personkemi då deras samarbeten alltid resulterade i vackert utförda trycksaker. Hierta hade både kvartoupplagan (nr 1013) och oktavupplagan av handboken (nr 1012), den senare ”mycket rar” enligt Hierta, vilket bara är att instämma i.

På plats som biskop i Skara var Swedberg oupphörligt verksam med förbättringar av olika slag.

En viktig förändring var att han 1707 lät grunda ett boktryckeri i staden, åtminstone delvis bekostat av egna medel och inte minst under det första decenniet mycket flitigt brukat av honom själv. Hos dess förman Anders Kiellberg trycktes cirkulär, läroböcker för skolan och gymnasiet, katekesförklaringar och olika typer av trösteskrifter under de svåra krigs- och peståren omkring 1710. Hierta hade en rad av dessa olika tryck (nr 1005, 1481–85, 1487–88, 1491–92, 1494) med titlar som Gudelige döds tanckar, Gudz heliga ödnalag och Sweriges beklageliga tilstånd. Det är prydliga om än lite provinsiella tryck, ofta med titelblad tryckta i rött och svart och med fina barock­ vinjetter i texten.

Ett av Swedbergs främsta intresseområden var det svenska språket. Han utarbetade ett mera ljudenligt stavningssätt, som bland annat användes i kyrkohandboken och den egna psalmboken. Han arbetade under stora delar av sitt liv med att färdigställa en svensk ordbok, delvis som ett svar på, och i konkurrens med, Spegels ordbok från 1712. Swedberg presenterade först sina tankar om det svenska språket i Schibboleth 1716, vilket drog in honom i en debatt med Urban Hiärne. Vid Swedbergs död var ordboken fortfarande otryckt, men Swedberg hade inte givit upp projektet utan skrev i sitt testamente att ”ordaboken moste tryckias”. Först 2009 blev det verklighet. Hierta ägde Schibboleth (nr 1490), Hiärnes mycket sällsynta och aldrig i sin helhet utgivna kritik Orthographia svecana 1716 eller 1717 (nr 1034) och den del av Swedbergs Rettmätiga heders förswar 1719 (nr 1489) som fått tillstånd till tryckning. Swedberg gick så hårt åt sin gamla vän att en stor del av texten fastnade i censuren.

Den bibelrevision som Swedberg arbetade med under Uppsalatiden stoppades genom oenighet i prästerskapet och i utgivningen av 1703 års bibel hade han ingen del. Däremot slutade inte Swedberg att syssla med frågan och på sin ålders höst utgav han 1727–28 en egen bibelver-

60

sion i Skara (nr 802). Den var anpassad efter hans stavningsregler och är en tjock oktavvolym.

Bevarade exemplar är ofta både slitna och hårt skurna och Hierta hade ett aningen defekt exemplar i nytt band, vilket förvärvades av Göteborgs universitetsbibliotek.

Redan på 1690-talet hade Swedberg börjat engagera sig för den kvarvarande svenska församlingen i den f.d. svenska kolonin i Delaware i Nordamerika, liksom för mission bland indianerna. Han vann kungens och andras intresse för saken och var delaktig i utgivningen av Lutheri

Jesper Swedberg, gravyr av Hans Thelott år 1700.

Biskopens i Skara; d. Jesper Swedbergs Rettmätiga heders förswar, emot ... Vrban Hiernes obetenckta skrifft emot thesz Schibboleth, angående swenska språkets retta skrifart, vpsatt och framgifwit åhr 1719. then 13. maji. Senare dehl. Skara, tryckt af Herman A. Müller. Gymn. Boktr.

61

catechismus / öfwersatt på american-virginiske språket 1696, vilken bekostades av kungen och även innehåller ett ”Vocabularium barbaro-virgineorum”. Texterna hade sammanställts av Johannes Jonæ Campanius (1601–83) som verkat som präst i Nya Sverige 1642–48 och under den tiden lärt sig det lokala språket bland indianerna. Med denna bok i handen sändes nya svenska präster i väg till Delaware för församlingsarbete och mission.

Sammanlagt 500 exemplar av katekesen skeppades över i första omgången och dessutom ett större antal av de indragna psalmböckerna, som Swedberg därmed fick avsättning för. Hiertas exemplar av katekesen (nr 1037) var komplett med det graverade extra titelbladet och kartan över Nya Sverige.

Fler präster och bokleveranser följde över Atlanten under de årtionden som Swedberg ansvarade för de svenska församlingarna i Nordamerika. Av förordet i Swedbergs bibelutgåva framgår att en okänd gynnare – möjligen han själv – var ”sinnad, at til wåra swenska i America förähra ett ansenligit partie” och den fick antagligen mer spridning där än i Sverige. Sina kunskaper om Nya Sverige och dess församlingar samlade han i America illuminata 1732, som Hierta märkligt nog saknade.

Felplacerad under Swedberg fanns däremot i katalogen Brecklings Then sidste basun öfwer Tyskland 1724 (nr 1493) i ett vackert samtida skinnband som förvärvades av Uppsala universitetsbibliotek. Det rör sig om en tysk teologisk skrift översatt av Jesper Swedenborg (1694–1771), som var son till Jesper Swedberg och yngre bror till Emanuel. Det omfattande förordet till denna översättning är daterat på biskopsgården ”Brunsbo then 12 nov. 1724” och är delvis en självbiografi. Swedenborg skickades av fadern till Nordamerika där han bland annat verkade som skolmästare i församlingen 1714–23.

Han berättar vidare att genom: wår höga öfwerhets frikostighet, och min k. herr faders oförtrutna omsorg, at i lärdom, embetes gåfwor och lefwerne berömlige swenske prester med ymnoghet af biblar, psalmböker och andra gudeliga böker äro thit förskickade. Hwar igenom wårt swenska folck lefwer christeligen och dygdigt: at hedningarna them storligen elska. Och tror jag, at hedningarna, som ther i stort antahl finnas, hade longo sedan drifwit ut the christna, och tagit sitt land igen, hade the swenske ther ei warit.

62

X En annan gestalt som Hierta uppenbarligen hyste särskilt intresse för var Magnus Gabriel De la Gardie (1622–86). Att denne var en central figur i Sveriges politiska och kulturella liv under svensk stormaktstid var ett skäl, men att han och hans fru genom stora godsinnehav i Västergötland hade anknytning dit var sannolikt en kompletterande förklaring. Huvudsätet Läckö ligger ungefär sju mil från Främmestad och inte mycket längre är det till Varnhems klosterkyrka där de är begravda. Som boksamlare var De la Gardie också framstående och Hierta hade tre volymer ur hans bibliotek. Först i raden var en volym som han förvärvat redan 1888 och bytt bort samt sedan återköpt 1923 (nr 1276). Det rörde sig om ett romerskt historieverk som tillhört den lärda danska humanisten Stephanus Johannis Stephanius (1599–1650), vars bibliotek De la Gardie förvärvade i sin helhet. Bandet var försett med De la Gardies förgyllda vapenexlibris och hade renoverad rygg. Vidare ägde Hierta Rålambs Observationes juris practicæ 1674 (nr 1401). Den var bunden för De la Gardie i ett präktigt rött marokängband med vapenexlibris. Hierta påpekar i sin anteckning att det är mer än ovanligt med svenska böcker i De la Gardies samling. Det rörde sig om en verkligt internationell samlare, vars bibliotek kunde mäta sig med de flesta samtida europeiska boksamlares, både till innehåll och utseende. Det tredje bandet ur De la Gardies bibliotek har en särskild historia och är beskrivet av Hierta själv i en uppsats i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1917 strax efter att han hade förvärvat det.

Det rör sig om den latinska utgåva av de antika författarna Seneca och Boethius som De la Gardie själv gav ut 1676 i litet duodesformat (nr 1440).

Utgåvan är enkel i sitt typografiska utförande men bandet var däremot i rikt dekorerad röd marokäng med De la Gardies vapenexlibris. Hierta kunde i sin artikel visa att det fanns minst fem exemplar bundna med detta pärmexlibris, där dock hans eget var det mest påkostade. Han menade att ”den lilla volymen [kan] sägas vara ett af de nättaste svenska 1600-talsband som existerar” och ett ”värdefullt minne af en i alla händelser om Sveriges andliga odling synnerligen högt förtjänt man”. I boken ingår Senecas tre skrifter Om försynen, Om själslugn och Om den vises ståndak-

tighet samt Boethius skrift Om filosofins tröst och det är just som tröstebok Hierta menar att den utgivits. De la Gardie hade vid denna tid börjat se slutet på sina framgångar, där både maktbas och förmögenhet var i dalande. En motsvarande tröstebok, Der geistlich-hungerigen Seelen himmelisches Manna, utgavs 1681 av hans hustru Maria Euphrosyne, Karl X Gustavs syster. Även denna mycket sällsynta bok fanns i Hiertas bibliotek (nr 905) och hade Maria Euphrosynes pärmexlibris. Den hade tillhört Catharina Horn (1658–96), född Lilliehöök av Fårdala. Boken är en kompilation av texter ur Kegelius, Arndts, Förtschs och Johann Georgs andakts- och bönböcker. Båda ropades in av Thore Virgin.

I samlingen fanns även ett av de eleganta dedikationsband i pergament med De la Gardies namnchiffer på pärmarna. Med sådana band försågs en del av de böcker som han bekostade utgivningen av och de delades ut av honom som gåvor. I detta fall rör det sig om Stiernhielms utgåva av Codex argenteus (nr 1255). Hierta ägde även ett tal som De la Gardie höll på latin vid Uppsala universitet 1635 i samband med att han påbörjade sina studier där som tolvåring (nr 904).

Några hyllnings- och sorgeskrifter ingick också i samlingen (nr 836, 1426, 1577), bland annat den inte förrän 1716 tryckta likpredikan över Magnus Gabriel De la Gardie. I biblioteket fanns förmodligen dessutom alla verk som han bekostade utgivningen av och flera andra med tryckta dedikationer till honom. Förknippade med De la Gardie var även de båda volymer som tillhört hans bibliotekarie Georg Ludvig Firstenheuser eller Fürstenhäuser (1611–94) och har dennes pärmexlibris (nr 1020, 1564).

X Bland proveniensexemplaren, på vilka samlingen var rik, fanns även andra volymer med västgötaanknytning. Av dessa kan nämnas en volym ur de tidigare nämnda Erik Ribbings och hans hustru Emerentia Gyllenstiernas bibliotek (nr 669) och ett exemplar av Psaltaren 1619 med Hedvig Elisabeth Alströmers (1716–1806) namnteckning (nr 1340). Hon var född Paulin och gift med Jonas Alströmer och hade ett omfattande och i huvudsak svenskspråkigt bibliotek med stora avdelningar teologi, hushållning, medicin och naturvetenskap. Carlander citerar i Svenska bib-

liotek och ex-libris läkaren J. T. Fagræus skildring från 1767 av hennes bibliotek, där denne bland annat menar ”at detta bibliotek kan vara et bevis emot dem, som påstå det man intet mycket dugeligt har att läsa i vårt modersmål”. Biblioteket var även tillgängligt för ”lärgiriga grannar”.

X Slutligen ska redogöras för bibliotekets bestånd ur ett västgötskt boktryckerihistoriskt perspektiv. Västergötland fick tryckerier sent, först i Göteborg 1650 och sedan, som sagt, i Skara 1707.

Hierta hade ett väldokumenterat intresse för boktryckerihistoria och en nästan komplett exempelsamling vad gäller tryck från alla tryckorter och verksamma boktryckare i Sverige under stormaktstiden och för Skaras vidkommande även en bit in under frihetstiden. På sista sidan i översättningen av Josua Stegmanns Christelige nyåhrs-gåfwors apoteek från 1650 står det ”Then första book som är uthgången i Götheborg / är thenna / och nu förste gången tryckt” (nr 1464).

Boktryckaren Amund Grefwe kom närmast från Nyköping, vars första boktryckare han också var. I Göteborg verkade han till sin död 1677 och i samlingen fanns ett flertal av hans tryck från Göteborgstiden (nr 963, 1079, 1177, 1187, 1317, 1439b, 1525). Sonen Tideman Grefwe, som endast var verksam 1677–79, fanns inte representerad i Hiertas bibliotek, men däremot hans efterträdare Lars Lönbohm med två tryck (nr 1024, 1178).

Det senare av dessa nummer var Swen Bryngelsons Dalii Valet-skänck, pa sitt 77de wandringz-åhr, eller ett skönt gyldene frögde-speel och liufligh comoedia, om en stoor herre, Hecastus benämbd 1681. Det är en översättning via tyskan av Georg Macropedius latinska drama Hecastus som bygger på det allegoriska moraldramat ”Spelet om envar” med medeltida ursprung, där rollfigurerna karaktäriserar olika dygder och laster. Mest känt är dramat genom Hugo von Hofmannstahls bearbetning. Översättaren Sveno Dalius (1604–93) är idag mest uppmärksammad som en av våra första pekoralister, utnämnd till sådan redan av Olof von Dalin. Den mycket sällsynta skriften var ytterligare ett av Göteborgs universitetsbiblioteks fina förvärv ur Hiertas samling.

Av den följande Göteborgsboktryckaren, Jöns Rahm, som var verksam 1686– 97, fanns ett antal tryck (nr 847–48, 1073, 1549). Det andra av numren

63

var ett samlingsband med två ståtliga likpredikningar på tyska över fältmarskalken m.m. Rutger Ascheberg och hans hustru Magdalena Eleonora.

Ascheberg slutade sin långa karriär som generalguvernör i Skåne, Halland, Bohuslän och Göteborg och begravdes i tyska kyrkan i sistnämnda stad. Både ceremonier, gravmonument och tryck var påkostade och tillsammans var de båda trycken illustrerade med fyra graverade planscher av Johann Martin Winterstein från Hamburg. Samlingsbandet ropades in av Göteborgs universitetsbibliotek. Slutligen fanns det ett tryck från nästa boktryckare i ordningen, Zacharias Hagemann, nämligen Warnmarcks Then swänske Ulysses 1709 (nr 1550). Det är en kombinerad bönbok för resande och resehandbok över Sverige och var bunden i ett med Hiertas ord ”högst egendomligt band, passar till en resebok”.

Skaras äldsta boktryckerihistoria är redan behandlad ovan i samband med Jesper Swedbergs verksamhet, men Hierta hade även några tryck som inte var relaterade till denne. Först och främst kan nämnas den första almanackan ställd till Skara horisont 1723 (nr 745), sammanställd av Uppsalaprofessorn Erik Burman, som var en flitig almanacksutgivare vid denna tid. Exemplaret var bundet i ett grönt sidenband och hade guldtryck i dedikationen till Fredrik I på titelbladets baksida. Hierta menade att det rörde sig om själva presentationsexemplaret till kungen.

Efter dedikationen följer en tresidig vers av boktryckaren H. A. Möller, där bland annat tryckeriets eländiga belägenhet efter branden 1719 omnämns. Tysken Möller eller Moeller hade tagit över tryckeriet 1717 eller 1718 och drev det till sin död 1753. Han tryckte även den Skarapsalmbok

64

från 1737 (nr 1338), som Hierta ägde och denne påpekar i sina anteckningar att den saknades på Kungliga biblioteket. Det gör den fortfarande och Hiertas exemplar finns i stället på Göteborgs universitetsbibliotek. Det sista Skaratrycket i katalogen var Petrus Törnewalls versifierade Dygdz och odygdz spegel i hus-håld och algemena lefwernet 1730 (nr 1536). Den hade först utkommit 1694 och är här reviderad och utökad. Hiertas uppgift om att Skaraupplagan skulle vara sällsyntare än originalet stämmer inte längre överens med verkligheten. Det tycks nämligen ha dykt upp en restupplaga sedan dess och skriften syns då och då till i fint oskuret originalskick.

X På den avslutande variaavdelningen i Hiertas katalog fanns inte bara Lindskogs redan omnämnda beskrivning, utan också Beckmans Vägar och städer i medeltidens Västergötland i andra upplagan från 1923. Det var en av de modernaste titlarna i Hiertas bibliotek och därmed en av de sista han förvärvade. 40 års boksamlande och tryck från fem århundraden bildar grunden till det västgötska samlarstråket i hans samling med spår av bland annat flitiga boksamlare, hemlängtande studenter, nyfikna naturforskare på resa, kyrkans och statens män samt boktryckarpionjärer.

I Hiertas katalog finns ett intellektuellt vägnät som löper genom det historiska Västergötland.

Tidigare publicerad i Kyrka, kultur, historia: En festskrift till Johnny Hagberg, red. Markus Hagberg, Lena Maria Olsson, Sven-Erik Pernler (Skara: Skara stiftshistoriska sällskap, 2012).

kjell peterson

Från Montaillou till Kanslern Ett kapitel ur en förläggares oskrivna memoarer

I

slutet av 1970-talet vandrade en 500-sidig fransk bok runt på svenska förlag. Det var sju förlag som tackade nej till erbjudandet om utgivning – däribland även jag på Bokförlaget Atlantis. När bo­ken var inne på sitt andra varv köpte jag rättigheterna till utgivning på svenska.

Skälet var att jag hade hittat en mycket kompetent över­sättare.

Boken var skriven av en fransk historiker från den så kallade Annales-skolan (med kända namn som Lucien Febvre, Marc Bloch och Fernand Braudel): Emmanuel Le Roy Ladurie, och bokens titel var Montaillou: En fransk by 1294–1324.

Denna lilla by nära Pyrenéerna var utsatt för inkvisitionen, och genom de protokoll som fördes och som blivit tillgängliga för forsk­ningen kunde Le Roy Ladurie beskriva stort och smått om liv och le­verne för sjuhundra år sedan. Boken blev en stor framgång i Frank­rike och översattes till många språk. Översättaren som åtagit sig uppdraget var Jan Stolpe. Jag hade träffat honom tidigare i förlagssammanhang som BLM-redaktör, men vi hade inte samarbetat förut. När översättningen var klar kom han till förlaget med ett antal sidor med korrigeringar till författa­ rens text. Han hade gått till de latinska källorna och funnit en del att ändra. Dessa rättelser och tillägg bad han mig sända vidare till originalförlaget i Paris: Gallimard. Eftersom jag just var på väg till Paris så tog jag med mig materialet och lämnade in det på Gallimard. Ögonbrynen höjdes vid överlämnandet (vad kunde dessa hyper­boréer veta om fransk histo-

ria?) och man var uppenbarligen oroad för hur författaren skulle uppfatta det hela. Oron var obefogad. För­fattaren var utomordentligt nöjd med Stolpes insats – så nöjd att man i följande upplagor i Frankrike kunde läsa att ”tack vare M. Jan Stolpe, Stockholm, Suède, har denna upplaga rättats och för­bättrats”. En sådan eloge till en översättargärning är ovanlig. Översättarens roll är utomordentligt viktig och alltför sällan uppskattad efter förtjänst.

Utgivningen år 1980 av Montaillou blev en försäljningsframgång. Första upplagan på 8 000 exemplar (vilket för Sverige är en stor upplaga) såldes slut, boken trycktes om tre gånger och till slut var vi uppe i över 20 000 exemplar. Till detta kommer pocketupplagor.

Detta utgivningsbeslut skulle få oanade konsekvenser för förlaget.

Ett mångårigt samarbete med Jan Stolpe hade inletts som senare kulminerade i en komplett utgåva (för första gången) av Montaignes Essayer (tre volymer) och Platons Skrifter (sex volymer) och ett stort antal klassiker och nutida författare (Georges Duby, Jean Starobin­ski med flera).

Framgången med Montaillou blev en startsignal för historisk ut­givning inom en mängd olika genrer. Det var uppenbart att det fanns ett behov och att medel­tiden och en omfångsrik volym inte var nå­got avskräckande. Kunde man med framgång ge ut en 500-sidig bok från denna tid, så varför inte en 700-sidig volym från det stormi­ga 1300-talet? Det blev följande år Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel som kom upp i samma försäljningssiffror som Montaillou.

65

Den historiska snöbollen hade kommit i rullning.

Under det tidiga 80-talet kom fler titlar av Barbara W. Tuchman och Le Roy Ladurie. År 1988 var det dags för nästa stora överrask­ning – denna gång av en svensk författare. Bakgrunden är ett brev som kom till förlaget i oktober 1985 från Studentvägen i Uppsala. Det var ställt till ”Kära vederbörande” och bifogade några kapitel av en bok som handlade om ”det största svenska nederlaget i svensk historia”. Författaren var doktorand vid historiska institutionen i Uppsala och hette Peter Englund. Ganska omgående sände vi ett svar med vårt genuina intresse. (Vad vi inte visste då var att förfat­taren även hade sänt ett liknande brev till Bonniers. Efter en tid tackade dock det stora förlaget nej till erbjudandet om utgivning.)

Poltava kom ut 1988. Vi trodde verkligen på denna bok och tryck­te en första upplaga på 10 000 exemplar. Den fick snart tryckas om och blev en titel i vår levande backlist (= levande lagertitel).

Dess­utom kom boken ut på finska, norska, danska, engelska, franska, ryska och litauiska.

Att denna bok betytt mycket för författaren och förlaget är upp­enbart. Vad man dock skall hålla i minnet är att den även betytt oerhört mycket för historisk utgivning i Sverige. Tidigare var det inte comme il faut bland historiker att skriva populärt – trots att man alltid framhåller universitetens ansvar för den tredje uppgif­ten.

Här har Peter Englund gjort en banbrytande insats. Han förlös­te en hel historikergeneration.

(Tyvärr dök det även upp författa­re för vilka ordet akribi är okänt. Ibland försvaras sådan utgivning med argumentet att intresset för historia därmed ökats. Jag delar inte denna uppfattning.

För mig är ordet folkbildning ett honnörs­ord och respekten för korrekt information är inte förhandlingsbar. Dixi.)

Utgivningen av Poltava verkade även som en katalysator bland andra förlag. Det narrativa historieskrivandet tog en del mark från skönlitteraturen, som inte hade samma grepp om läsarna som tidi­gare. (Sedan kom kriminallitteraturen och tog det stora utrymmet.)

Efter Poltava gav vi ut Peter Englunds doktorsavhandling (Det ho­tade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormakts­tiden) och författaren torde vara en av de få som tjänat pengar på sin avhandling. Två stora volymer om Erik Dahl-

66

bergh (Ofredsår och Den oövervinnerlige) och essäsamlingar fullbordar listan. Överraskningarnas tid är ej förbi. En dag dök en översättning upp som vi inte beställt. En översättning vars omfång motsvarade 480 boksidor.

Det gällde ett klassiskt verk från 1918 som aldrig ut­kommit på svenska – Oswald Spenglers Der Untergang des Abend­ landes. Översättaren hette Martin Tegen. Vi blev självklart oroliga för att något annat förlag kunde ha kommit på denna utgivningsidé och skyndade oss att ge ut Västerlandets undergång: Konturer till en morfologi om världshistorien, första bandet (1996). Året därpå ut­kom andra bandet som var på 520 sidor. Det blev alltså 1 000 sidor – en otrolig översättarprestation. (Att kollisioner kan inträffa har jag ett exempel på. Vid ett tillfälle fick vi kontakt med två översättare som höll på med samma verk: Chamforts Maximer & tankar: Por­trätt & anekdoter. Vi ordnade så att de bägge översättarna fick kon­takt med varandra varvid en drog sig tillbaka eftersom den andre kommit så mycket längre.)

För att denna framställning inte skall bli en katalogaria så vill jag bara nämna ytterligare två författare som överraskat på den histo­riska scenen.

Stig Ramel – mångårig chef för Nobelstiftelsen – var verkligt road av att skriva och hade dessutom ett genuint intresse för historia. Hans biografi över Gustaf Mauritz Armfelt (1997) väckte stor upp­märksamhet i både Sverige och Finland och var ett viktigt bidrag i relationerna med vårt grannland. Det ledde även till att han tog sig an en annan person från vår gemensamma historia: Göran Magnus Sprengtporten (2003).

Så är vi framme vid slutpunkten: Kanslern.

Axel Oxenstierna i sin tid, del 1 och 2 (2002). Då har vi verkligen eskalerat från Montail­lous 500 sidor, över En fjärran spegels 700 sidor till nästan 1 100 sidor. Men omfånget skrämde inte. Har man ett välskrivet manu­skript och en intressant tid och person så får det bli stort. Med stort intresse läste jag detta manuskript – väldokumenterat, infallsrikt, med stor kunskap om tiden. Gunnar Wetterberg tillhör de författare som kan ta tag i ett ofantligt material och presentera det för läsaren i en tillgänglig form. Sedan kan man påpeka att han även tillhör den skara – som inte är alltför stor – som muntligen kan presentera sitt verk för sin omvärld. Detta skall inte underskattas. (Även Stig Ramel tillhörde denna grupp.)

Det är tydligt att det har funnits ett latent behov av god historisk läsning, gärna i narrativ form. Att förlagen har spelat en avgörande roll är uppenbart.

Det talas ofta om olika trender inom bokutgiv­ ning och här kan man se en tydlig sådan som visat sig livskraftig ge­nom flera decennier och där bokförlagen haft stor betydelse. En ny trend föds.

Ett annat tydligt fenomen är att det är de mindre förlagen som har stått för den banbrytande utgivningen: till exempel Ordfront (med Carlo Ginzburgs Osten och maskarna), Gidlunds (med olika verk av Fernand Braudel) och Atlantis (med Le Roy Ladurie och Tuchman). När sedan utgivningen tog fart hoppade de stora förlagen på tåget med varierat resultat. Att de mindre förlagen på den svenska bok­marknaden visat sig ta ett kulturellt ansvar är påtagligt under de senaste decennierna. Det gäller även inom en sådant område som översatt skönlitteratur.

För ett mindre förlag har det uppenbara fördelar att finna en livskraftig nisch. Utgivningsbesluten blir lättare att fatta och inflödet av utgivningsbara manuskript ökar eftersom förlaget visat sig dugligt att ta vara på presumtiva talanger.

Här kan det vara på sin plats att ta fram faktorn ”kulturellt ka­pital”. Att förlag måste ha ordnad ekonomi är en självklarhet – det ekonomiska kapitalet kan inte ifrågasättas. Däremot är medvetan­ det om det kulturella kapitalet inte lika självklart på alla håll. Det kulturella kapitalet bygger man upp genom en konsekvent utgiv­ning där bokens kvalitet (både inre och yttre) ägnas stor omsorg.

Det tar lång tid att bygga upp ett förlags profil men det är en god investering i tid och pengar.

De franska historikerna talar om la longue durée (de långa linjernas betydelse) och termen kan med för­del även användas inom förläggeriet.

När det kulturella kapitalet har växt till sig på förlagets immate­riella balansräkning så kommer sparvarna flygande. Vad var det som fick Gunnar Wetterberg att gå till Atlantis med Kanslern? Ja, inte var det för våra vackra ögons skull, utan för att förlaget tydli­gen gjort ett förtroendegivande intryck, så att hans bok fick en pro­fessionell hantering.

I Peter Englunds första brev till Atlantis hänvisas till Le Roy Ladu­ries författarskap, vilket säkerligen var en orsak till att han vände sig till oss.

En annan konsekvens av det ökade intresset för historia var ska­pandet av Bokklubben Clio. Fem

förlag gick 1987 ihop (LT, Ordfront, Tiden, Atlantis och Raben & Sjögren) och lyckades inom några få år etablera denna nischbokklubb på marknaden. (I dag ägs bokklub­ben av Norstedts och Atlantis.) Under sin 25-åriga verksamhetspe­ riod har Clio presenterat cirka 4 000 titlar. Det är lätt att förstå vad detta har betytt för spridandet av god historisk läsning, ej att för­glömma vad det betytt för författare och förlag.

Arbetet på ett förlag kan ibland kännas mycket ensamt. Man mö­ter inte den slutgiltige läsaren – även om tidningarnas recensioner är en läsarreaktion. Ett sätt att möta läsaren av historisk litteratur var skapandet av De Svenska Historiedagarna i början av 1990-ta­let. Tanken var att denna årliga konferens skulle vara ett forum där historiker, historielärare och historieintresserade läsare kunde mö­tas. Även här ställde förlagsvärlden upp med ett aktivt engagemang (även om den ursprungliga idén kläcktes av två historiker – Thors­ten Nybom och Anders Björnsson). Denna typ av nätverksskapande verksamhet är utomordentligt viktig. De årliga konferenserna har hållits från Lund i söder till Sundsvall i norr. De Svenska Historie­dagarna har inte bara haft sina möten i Sverige – de har även ägt rum i Finland (Åbo, Vasa, Åland), Estland (Tartu), Lettland (Riga) och Tyskland (Greifswald). Är det då dags att sätta punkt för den historiska utgivningen? Har vi kommit till vägs ände? Jag tror inte det. Den historiska utgiv­ningen är nu så väl etablerad och har fått fram så många gedigna författare att den har kommit för att stanna. Historieämnet rymmer ju inom sig så många genrer att det säkerligen finns mycket att göra i en framtid. Man kan internationellt se vissa specifika särdrag (så är till exempel utgivningen av memoarer mycket stark i Norge) och den historiska utgivningen kommer säkerligen att lång tid framöver vara ett svenskt särdrag.

Tidigare publicerad i På cykeltur genom livet: En vänbok till Gunnar Wetterberg, red. Sven E. O. Hjort (Stockholm: Atlantis, 2013).

Bokförlaget Atlantis arkiv (acc. 2012/45) har donerats till Kungliga biblioteket. Arkivet är en skattkammare, som erbjuder forskaren olika perspektiv på och aspekter av förlagets verksamhet. Här finns korrespondens, reserapporter, affischer och marknadsföringsmaterial samt pärmar över refuseringar etc. Bokutgivningen är ordnad i mappar med material rörande respektive produktion; inköpsorder, skisser, produktionsfakta, överenskommelser, recensioner, pressklipp, översättningar och korrespondens m.m.

67

Tidsm채ttat portr채tt av konstn채ren 1958.

68

peter ejewall

Ingemar Willgert – brevkonstnären

P

osten är sen idag. Nu har väl Ingemar Willgert skrivit brev! Så kunde det låta bland initierade i Uppsala under slutet av 1950-talet. Det är konsthistorikern Teddy Brunius som förmedlat anekdoten anspelande på Willgerts vana att smycka sina kuvert med vinjetter i tusch – som brevbärarna således var fullt upptagna med att beundra.

Ingemar Willgert, författare, tecknare, målare föddes i Gävle 1928. Efter några nervsammanbrott i puberteten förändrades hans bildteknik (självlärd i allt) vilket Willgert skriver om i den av vännen och författaren Lars Bäckström redigerade urvalsvolymen Ett liv (1993); från ”kraftig och rentav, ibland, risig” till en där ”pregnansen ökade, detaljskärpan växte, enskildheterna blev

Till författaren Sven Stolpe 1958. Notera hur frimärket infogats i kompositionen.

fler och fler, även min handstil ändrades och blev betydligt knappare, klarare men på samma gång mera blomsterrik”. Pikturen påminde sedan dess om Strindbergs, tuschteckningarna var helt hans egna.

Ingemar Willgert kom att ha sin hemvist i Uppsala; efter många avbrott och terminer tog han en fil mag 1964. I samma tid, på samma plats fanns författaren Lars Gustafsson som då skrev: ”På något sätt vet jag att Willgert har färgat min bild av Uppsala. Det är naturligt att det är här han bor.” Uppsalaborna kunde se hans verk utställda vid flera tillfällen under sent 50-tal och i mitten av 60-talet.

Han skapade ur en tydlig mental föreställning; det han såg inom sig var det som skulle ut

Till författaren Jan Fridegård 1959.

69

på papperet, bilderna födde ord och orden bilder.

Inåtvänd och självupptagen levde Willgert sitt liv i staden utan mer omväxling än att han bytte gatuadress då och då. På svart kaffe och cigaretter nätterna igenom utförde han med oändlig omsorg sina tuschteckningar och vidhängande texter. I Dag- och nattbok 8/9 1957, Fyrisgatan 3A, står det om ett illustrerat brev som just blivit färdigt adresserat till psykiatervännen Bernhard Jacobowsky. ”Det fick bland figurerna en ballongförsäljare. Hade jag tidigare fruktat, att mina ögon skulle ha förlorat en del av sin skärpa, behöver jag nu ej befara något. Jag kan vara alldeles lugn på den punkten. Ballongförsäljarens ansikte synades med lupp, och som vanligt hade jag arbetat så att säga i en annan dimension: den starka förstoringen visade, att till och med glimten i ballong-gubbens ögon fanns där, varje linje gick exakt ihop, det lilla ansiktets ögon blickade nästan skrämmande livfullt upp på mig ur luppens ruta.”

Till dr. Sven Stolpe 1960. ”Jag är kaffets förste älskare.”

70

Hundratalet brev från Ingemar Willgert – många dock utan kuvert – finns idag i Uppsala universitetsbibliotek. Drygt hälften är till författaren Sven Stolpe med vilken han delade tron på Gud; Willgert konverterade liksom Stolpe och blev katolik – men konverterade efter några år (originellt nog) tillbaka till lutherdomen. Enligt egen beräkning producerade Willgert årligen cirka femhundra brev. ”Jag vet en buske där det växer brev”, lyder en rad ur samlingen Ett naturbarns dikter (1959) utgiven på eget förlag. Och på ett annat ställe: ”Lägg mina brev i någon säker låda / låt vetenskapen få dem, om den vill. / Ty breven är blott smulor för oss båda: / det hela finns i våra hjärtan till.”

Brevkonsten ebbade ut, han korresponderade fortfarande men kuverten var inte längre konstverk. Efter 1963 övergav han successivt tuschbilderna för oljemåleri; först fantasiporträtt och landskap och från 1978 stadsbilder mest från Uppsala. Ingemar Willgert dog 1990.

Till doktor Sven Stolpe 1964. ”Dichtertraum.” ”Snart renad?”

Till författaren, filosofen, kritikern, människan Lars Gustafsson 1960.

Till docent Teddy Brunius. ”Ingemar Willgert 1957.” Notera formspelet mellan målarens duk och kuvertets fönster.

71

Till docent Teddy Brunius 1959. ”Våren är på väg.”

Till författaren Jan Fridegård 1959. Notera hur tusch och utsparat pappersvitt skapat ödlans silverton.

Till skalden, främjaren – och Gud vet ensam allt: Lars Bäckström 1964.

Notera hur postens maskinstämpel ingått en osökt förening med kompositionen i övrigt.

72

nyheter & noter at

SV E N SK I N KU N AB ELCEN SU S En inventering av 1400-talstryck i Sverige Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien beviljade Kungliga biblioteket vid två tillfällen medel i projektstöd till en inventering av 1400-talstryck i Sverige. Mellan 2003 och 2006 kunde författaren i två perioder arbeta med inventeringen och den bibliografiska analysen och bearbetningen av både ”gamla” och ”nya” inkunabler. Slutligen bekostade Vitterhetsakademien även på ett generöst sätt tryckningen av en svensk inkunabelkatalog. Här redovisas förutsättningar och resultat av detta inventeringsarbete.

Historisk bakgrund Katalogisering av inkunabler har en lång tradition i Sverige. Vid sidan av handskrivna katalo­ger, som inte ådragit sig större uppmärksamhet utanför enskilda bibliotek, har det under 1800-talet förekommit enstaka tryckta kataloger som på olika sätt inkluderat beskrivningar av inku­nabler. Pehr Fabian Aurivillius blandade inkunablerna i Uppsala universitetsbibliotek med alla andra tryck i Catalogus librorum impressorum Bibliothecae Regiae Academiae Upsalien­sis som trycktes 1814.

Samma princip användes av Henrik Aminson 1863 i Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis.

Wilhelm Olof Luth förtecknade däremot inkunablerna samt ett mindre antal tryck till och med år 1534 i avdelningen ”Paleotyper” i Catalog öfver Skara Kongl. Gymnasii bibliothek från 1830. Som

inkunabler betecknas idag endast tryckta verk till och med år 1500. Trots att denna definition hade vunnit allmänt erkännande utanför Sverige redan under tidigt 1800-tal, så använde man i Sverige ändå rätt länge en definition av begreppet ”Paleotyper” som även omfattade tryck till och med år 1525. Ändå hade man tidigt anammat de mo­ derna principerna för inkunabelkatalogisering så som de hade utvecklats av Hain, Proctor, Voulliéme, Haebler samt av kommissionen för Gesamtkatalog der Wiegendrucke.

Isak Collijn förkroppsligade den moderna inkunabelforskningen i Sverige. 1904 utkom hans Katalog öfver Västerås läroverksbiblioteks inkunabler i tryck. Katalogen var den första i en serie som från början gavs en titel på tyska, Kataloge der Inkunabeln der schwedischen öf­fentlichen Bibliotheken. Serien som senare även fick sin svenska titel, Kataloger över i svenska offentliga bibliotek befintliga inkunabler, var alltså tänkt att utvecklas till ett slags allomfattande svensk inkunabelkatalog. Tre år senare utkom katalogen över Uppsala universi­ tetsbiblioteks inkunabler, tätt följd av katalogen över Linköpings stifts- och läroverksbiblio­ teks inkunabler (1909). 1914 utkom slutligen katalogen över Kungliga bibliotekets inkunabler som han kompletterade med ett supplementband 1940. Av olika anledningar stannade hans engagemang för inkunabelsamlingar i svenska bibliotek av här. Collijn tog aldrig det egentli­gen naturliga steget att förena dessa kataloger i en gemensam publikation. Han visade inte heller något större intresse för inkunabler i andra offentliga biblioteks samlingar, såsom

73

Lunds och Göteborgs universitetsbibliotek eller andra stifts- eller läroverksbibliotek. Det exi­sterar en handskriven lappkatalog över inkunabler i Strängnäs domkyrkas bibliotek, men den publicerades aldrig i tryck. De sista tryckta inkunabelkatalogerna ansvarade Hans Sallander för 1953, respektive 1964 med sina två supplementband till Uppsala universitetsbiblioteks inkuna­belkatalog.

Därefter har inga fler försök till inkunabelkatalogisering i Sverige gjorts förrän i slutet av 1900-talet då inkunablerna i Lunds universitetsbibliotek och Skokloster slotts bibli­otek inventerades. Detta projekt var inte avslutat när undertecknad tog initiativet till den första nationella inkunabelinventeringen på hundra år.

Svensk inkunabelcensus Inför hundraårsjubileet av denna Collijns insats för främjandet av svenskt biblio­teksväsende lämnade Kungliga biblioteket i januari 2003 in en väl underbyggd och förberedd ansökan om projektstöd till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Ansökan godtogs och ett generöst stöd ställdes till förfogande för projektet ”Svensk inkunabelcensus”. Projektledare blev undertecknad, då chef för Kungliga bibliotekets enhet för bokhistoria, ma­gasin och nybindning.

Jag har sedan 1997 kontinuerligt forskat och skrivit om in­kunabler och det sena 1400-talets bokhistoria i Sverige och Norden. 1400-talets medierevolution kom inom några få årtionden att förändra Europa. Studierna av de äldsta tryckta böckerna (inkunablerna) är många och ger viktiga bidrag till Europas tidiga moderna, kulturella, religiösa och ekonomiska historia. Det finns dock luckor i kunskapen om dessa böcker och den period de representerar, eftersom det än idag saknas en samlad förteck­ning över inkunabler i svenska samlingar. Projektets syfte har varit dels att komplettera de äldre tryckta inkunabelkatalogerna, dels att förteckna kända men hittills ej katalogiserade eller till och med okända inkunabler i svenska samlingar. Bibliografisk information skulle införlivas i Libris, den svenska nationella katalogdatabasen. Även bokhistorisk information skulle doku­menteras inom ramen för projektet, men inte läggas in i Libris. Projektet skulle genomföras med hjälp av såväl enkäter som katalogisering av samlingar på plats.

74

Det övergripande målet har varit att skapa en nationell svensk inkunabelkatalog. Projektets delmål har varit att · färdigställa Isak Collijns numera snart hundra år gamla inkunabelkatalogprojekt; · inventera inkunabler i svenska offentliga samlingar; · utföra bibliografiska beskrivningar av hittills okatalogiserade inkunabler; · konvertera befintliga och nya bibliografiska uppgifter över inkunabler i svenska samlingar till bibliografiska poster i Libris-katalogdatabasen; · i samarbete med The British Library infoga uppgifter om inkunabler i svenska samlingar i Incunabula Short-Title Catalogue; · dokumentera bokhistorisk information; · förbättra utgångsläget för nya och fördjupade studier i 1400-talets bibliografi samt till euro­ peisk bok-, litteratur-, kultur- och ekonomihistoria i svenskt perspektiv.

Inventeringen skulle ske med hjälp av enkäter samt besök av relevanta samlingar i såväl bib­ liotek som arkiv, museer och kyrkor samt även i privata samlingar.

Projektet ”Svensk inkunabelcensus” har kunnat ta itu med ett antal tillkortakommanden vad gäller förteckningen av inkunabler i svenska samlingar. Katalogposter över inkunabler hade tills dess inte konverterats till Libris. Inte heller har nyförvärv till de få redan katalogiserade inkunabelsamlingarna redovisats för den vetenskap­ liga publiken. Likaså är nyförvärv till Kungliga biblioteket efter 1940 och till Uppsala universi­ tetsbibliotek efter 1965 samt inkunabler i andra än de av Collijn katalogiserade samlingar okända utanför de enskilda biblioteken. The British Library arbetade in de av Collijn katalogi­serade inkunablerna i Incunabula Short-Title Catalogue på 1980-talet. Katalogen är den mest kompletta förteckningen över 1400-talstryck som finns idag.

Dock saknas här precis som i Gesamtkatalog der Wiegendrucke, som fortfarande är under ar­bete, hundratals inkunabler som finns runtom i Sverige. De flesta traditionella inkunabelka­taloger bidrar till fördjupad kännedom om enskilda biblioteks bestånd och deras bokhistoriska värde.

Initiativ som Incunabula Short-Title Catalogue och

Gesamtkatalog der Wiegendrucke har däremot som mål att dokumentera inkunabelbeståndet i hela världen och är därmed en absolut nödvändig förutsättning för bokhistoriker. De utgör grunden på vilken en ny samsyn på olika förete­elser, strukturer och processer under andra hälften av 1400-talet kan utvecklas.

Projektfas 1. Projektet startade den 1 september 2003 och pågick till och med den sista april 2004.

I första fasen, dvs. under de för­sta två och en halv månaderna, samlades upplysningar in om alla kända inkunabelsamlingar i Sverige, vid sidan av Kungliga biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek, Västerås och Linköpings stiftsbibliotek, Skokloster slotts bibliotek och Strängnäs domkyrkas bibliotek ge­ nom tryckta kataloger och litteratur. Samtidigt kontaktades ett stort antal institutioner som kunde tänkas vara ägare till 1400-talstryck. Inventeringen utvidgades till att omfatta samtliga svenska universitets- och högskolebibliotek och andra vetenskapliga bibliotek, samtliga stifts­bibliotek och Sveriges stift, landsarkiv, länsbibliotek och länsmuseer, grafiska och boktrycke­rihistoriska museer. Genom det omfattande nätverk som byggdes upp under projektets första fas lyckades jag även med att få upplysningar om ett antal församlingar, skolbibliotek och privata samlingar där det fanns hela eller fragment av inkunabler.

I nästa projektfas undersöktes om det redan fanns existerande kataloger som bland annat innehåller bibliografiska upplysningar om inkunabler på ovan stående institutioner. På ett flertal institu­tioner fanns faktiskt äldre lapp- och nyare kortkataloger, ibland dock endast hand- eller maskinskrivna listor. Omfångsrika samlingar av inkunabler hade redan inventerats eller kata­ logiserats vid Göteborgs och Lunds universitetsbibliotek samt vid Skokloster slotts bibliotek. Jag fick ta del av detta arbete genom katalogkopior.

I Kungliga bibliotekets hand­skriftsenhets samlingar hittades dessutom den lappkatalog över Strängnäs domkyrkas inkunabler som Isak Collijn hade sammanställt någon gång i början av 1900-talet. Alla dessa kataloguppgifter jämfördes på titelnivå med de två redan nämnda internationella inkunabelkatalogerna, varvid informationen i många fall fick revideras eller förtydligas.

Vid flera tillfällen i slutet av november och

början av december 2003 samt under en tvåveck­ ors period i slutet av januari 2004 reste jag runt i större delen av landet för att på ett trettiotal platser göra egna undersökningar av tryck som med säkerhet, förmodligen eller kanske kunde identifieras som tryckta på 1400-talet. Tillbaka på Kungliga biblioteket vidtog sedan analysen av den information som hade samlats in under resorna och som i de allra flesta (men långt ifrån alla) fall så småningom ledde till att trycken kunde identifieras som inku­nabler. En del förmenta inkunabler kunde urskiljas som 1500-talstryck, medan vissa fragment ännu väntar på att bli identifierade. Det mest tidskrävande enskilda arbetet var att bearbeta Collijns katalog över inkunablerna i Strängnäs domkyrkas bibliotek, bland annat därför att Collijn hade beskrivit ett antal fragment och pärmfynd på ett sätt som omöjliggjorde identifieringen med hjälp av enbart katalogen. Dessutom hade Collijn efter sin katalogisering avlägsnat de flesta av dessa fragment utan att dessa hittills kunnat återfinnas.

På andra institutioner gjorde jag ”nya” inkunabelfynd genom att gå igenom an­tingen samlingarna eller katalogerna, till exempel i Einar Hansens biblioteksstiftelse i Malmö.

Vid projekttidens slut kunde det konstateras att alla mål inte hade uppnåtts. Visserligen hade betydligt fler institutioner och samlingar lokaliserats än som hade dokumenterats av Collijn och senare. Bibliografisk och bokhistorisk information registrerades till alla nytillkomna in­kunabeltitlar. I många fall krävdes detaljundersökning av enskilda komplett bevarade böcker eller fragment för att säkerställa deras identitet.

Arbetet avslutades med att ett slags inkunabelkatalog skapades inom ramen för Libris.

Redan innan projektet startat officiellt, hade jag med hjälp av Mats Herder, Christer Larsson och Lisa Petersen på Kungliga bibliotekets Librisavdelning fått kopior av alla poster i Incunabula Short-Title Catalogue och ISTC från British Library. Hänvisning till ISTC finns i inkunabelposternas 049-fält. Därefter fortsatte författaren att i samarbete med Christer Larsson konvertera alla poster som motsvarade de i Collijns kataloger redovisade titlarna till Libris-formatet MARC21. I slutfasen av projektet konverterades även poster över sådana in­kunabler som inte tidigare redovisats i Sverige till MARC21. Nu föreligger en elek-

75

tronisk svensk inkunabelkatalog inom ramen för Libris-katalogdatabasen i form av bibliografisk information på såväl alla gamla som nya inkunabler.

Utgångspunkten för projektet var Collijns och Sallanders tryckta kataloger samt ett mindre antal titlar från andra institutioner, som alla redan fanns redovisade i ISTC, sammanlagt 4 250 exemplar. Till det kommer de genom projektet dokumenterade inkunablerna av vilka ungefär en tredjedel inte tidigare redovisats i Sverige alls.

De unika tryck som inte tycks finnas någon annanstans än i ett svenskt bibliotek uppgår till 13 stycken; de allra flesta av dessa unika tryck finns registrerade i Gesamtkatalog der Wiegendrucke, nå­got färre i ISTC. Den totala siffran kanske kommer att stiga när alla fragment i Kungliga biblio­tekets och eventuellt andra institutioners samlingar har undersökts och verifierats.

De nya för Sverige redovisade inkunablerna kommer att bidra till att bredda den bibliogra­ fiska basen för studier i medeltida och tidig modern litteratur genom att titlarna nu finns till­gängliga inom landet. Tillsammans med de helt unika trycken kommer det svenska inkuna­ belbeståndet att få ännu bättre anseende internationellt än tidigare. Det kan visserligen inte konkurrera med bestånden i de stora institutionerna i Västeuropa, men i ett regionalt perspek­tiv kan man säga att nu har vi gått om Danmark och intar den främsta positionen i Norden.

Det som kännetecknar situationen i Danmark är att nästan hela det stora innehavet av inku­ nabler på drygt 4 480 nummer är koncentrerat till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. I Sverige däremot har inkunabelbeståndet på nu minst 4 070 nummer i den tryckta katalogen som idag motsvarar mer än 6 100 exemplar – spridits över mer än 50 institutioner och privata samlingar. Förklaringen ligger både i det förflutna och i modern tid och kan avläsas i de bibliotekshistoriska uppgifterna som har sammanställts i de nya elektroniska inkunabelposterna. Kungliga biblioteket har länge varken haft ambition eller ställning att knyta till sig de äldre institutionella samlingarna eller de privata donationerna som har berikat forsknings- och folk­biblioteken med 1400-tals­ tryck. Stifts- och läroverksbiblioteken samt universitetsbiblioteken fick behålla sina ibland rätt omfångsrika samlingarna intakta.

76

Riksbibliotekarierna Klemming på 1800-talet och Collijn ett halvt sekel senare har visserligen utökat de svenska samlingarna i mycket stor omfattning, men ett liknande engagemang för de äldre utländska trycksamlingarna går inte att skönja. Efter Collijn tappade de privata samlarna i stort sett intresset för Kungliga biblioteket. Istället tillföll mycket omfattande samlingar Uppsala universitetsbibliotek på 1950- och i början av 1960-talen. Genom projektets dokumentation framträder även mindre donatorer vid sidan av de av Collijn och Sallander dokumenterade, till exempel Vilhelm Lundquist, Göteborg, och Ulf Ullner, Östersund. Dessa två samlare tillhör en svunnen glansfull period där privata sam­ lare parade bibliofilt begär med omtanke om forskningen. Nästan alla de stora samlingarna och åtskilliga mindre samlingar donerades till offentliga samlingar eller blev åtminstone ve­ derbörligt dokumenterade (till exempel Viktor von Stedingks bokbandssamling vars fotografiska do­kumentation donerades till Kungliga biblioteket).

Priserna för inkunabler har stigit enormt de sista femtio åren utan att bibliotekens budget eller förvärvsprofil hållit jämna steg med utvecklingen. Därför är det endast i mycket blygsamt omfång som biblioteken själva har kunnat köpa in inkunabler. Delvis beror tillväxten av de­ ras samlingar den senaste tiden på att man har identifierat fler inkunabler bland duplett- eller samlingar av nyare tryck. Värst är situationen inom Svenska kyrkan. Ett flertal främst svenska inkunabler har tidigare redovisats såsom tillhörande församlingar i främst Mälardalen och Uppland, framför allt i Collijns Svensk bibliografi intill år 1600 från 1934. Det har mycket ofta varit förknippat med stora ansträngningar att få Collijns uppgifter bekräftade eller att hitta någon som är ansvarig för inkunablerna. De exemplar som han redovisade har försvunnit utan att församlingarna ens kunnat bekräfta att de har funnits i dess ägo eller när försvinnan­det kan ha ägt rum. De kyrkliga inventarierna och arkivalierna finns registrerade men de äldre tryckta böckerna har inte ens tillnärmelsevis ägnats samma uppmärksamhet, i synnerhet inte inkunablerna. På samma sätt som många kyrkliga arkivbestånd eller förteckningar de senaste årtiondena lämnats in till Riksarkivet eller landsarkiven, skulle man

kunna tänka sig att inkunablerna eller åtminstone väldokumen­terade förteckningar lämnas in till Kungliga biblioteket för att säkra böckernas överlevnad eller åtminstone bevarande av information om dessa.

Det var planerat att den bibliografiska informationen i Libris skulle kompletteras med upplys­ ningar om beståndet i Sverige. För detta ändamål kontaktades första veckan i mars 2004 alla inkunabelägare. Ägarna erbjöds tre alternativ för registrering av deras respektive inkunabelbe­stånd.

1. Anonym förteckning vilket i praktiken betyder att beståndsposten registreras på Kungliga biblioteket och förses med tillägget ”Svensk samling, kontakta Kungl. biblioteket” (för användning i ISTC ”Swedish collection, please contact Stockholm Royal Library”). 2. För­teckning redovisas på institutionens Libris-sigel och namn. 3. En komplett beståndspost, dvs. förteckning redovisas på institutionens Libris-sigel och namn samt bokens signum. Vid pro­jektets slut den sista april 2004 hade 25 institutioner anmält att deras bestånd skulle redovisas anonymt. Ytterligare 25 institutioner valde att få sina inkunabler redovisade under respektive institutions namn och Libris-sigel. Endast tre institutioner ville även ha böckernas signum med i Libris-posterna. Några ägare, institutioner som privatpersoner, svarade inte på denna fråga.

Projektfas 2. Kungliga biblioteket kom med datum 2004-07-26 in med en kompletterande ansökan till Vitterhetsakademien som beviljades projektstöd som rekvirerades i slutet av 2005.

Genomförandet av detta andra projekt hade nämligen skjutits upp till hösten 2005, så att de tekniska förutsättningarna som saknades ännu i slutet av den första projektfasen, skulle finnas på plats. Det viktigaste förarbetet var konverteringen av poster från ISTC till Libris-format. Därmed har Collijns och Sallanders kataloguppgifter för första gången blivit tillgängliga elektroniskt i en svensk bibliotekskatalog utanför de tryckta katalogerna. Dessa uppgifter har kompletterats med en handfull nya bibliografiska poster på verk som saknades i ISTC. Det aktuella projektet har därefter huvudsakligen handlat om att föra in bokhistoriskt relevant information från inkunablerna eller sekundära källor i Libris-katalogen. Denna information har

förts in i beståndsposterna. Till varje unik bibliografisk post har knutits allt från ett till ett tjugotal olika bevarade exemplar. Beskrivningen av exemplaren har utförts enligt följande struktur: Först kommer bibliotekssigel, samling, bokens signatur, uppgifter om lånestatus samt exemplarbeteckning (A, B etc.). Därefter följer en volymspecifik fysisk och bokhistorisk beskrivning.

Först står uppgifter om [1] innehållet i den aktuella volymen, dvs. antalet delar per volym. Därefter följer information om trycket, dvs. [2] om det är tryckt på papper eller pergament, eller [3] om det finns tryckfel eller defekter i exemplaret i fråga, dvs. huruvida exemplaret befinner sig i komplett eller fragmentariskt skick. Boksociologisk information presenteras i form av [4] provenienser, dvs. ägaranteckningar, både i form av citat ur boken och enhetliga namnformer för geografiska platser så långt möjligt, [5] anteckningar, samt uppgifter om huruvida boken innehåller [6] bokmåleri och dekorationer eller [7] är rubricerad.

Därefter följer kortfattade beskrivningar av de individuella trycken som bokbinderiprodukter, dvs. [8] bokbanden och deras karaktäristika samt [9] huruvida trycket i fråga är sammanbundet med andra tryck, både inkunabler och senare arbeten. Beskrivningarna avrundas med [10] hänvisningar till publicerad litteratur om exemplaret i fråga i de fall sådana gick att ta fram.

Utgångspunkt för projektet var de 4 203 inkunabler som redogjordes för i Collijns och Sallanders tryckta kataloger. Denna siffra innehåller dock ett större antal bibliografiska ”dupletter”, det vill säga exemplar av samma titel kan finnas i ett flertal bibliotek.

ISTC innehåller förutom Collijns och Sallanders uppgifter även sådana om ett tiotal inkunabler i andra svenska bibliotek. Sammanlagt rör det sig om 4 250 inkunabler.

Projektet har resulterat i att det nu finns 4 070 unika bibliografiska poster i Libris (denna siffra innehåller alltså inga dupletter). Till dessa poster har knutits uppgifter om mer än 6 100 exemplar.

Tillväxtsiffrorna har i enskilda fall varit mycket stora.

Registreringen av inkunabler i Sverige kan inte anses vara helt komplett i och med avslutningen av projektet Svensk inkunabelcensus. På flera institutioner, särskilt på Kungliga biblioteket finns omfångsrika samlingar av fragment av tidiga

77

tryck som ännu inte identifierats. Dessa fragment har ofta förts ihop till från övriga tryck avskilda samlingar. På andra ställen finns förmodligen ännu okända inkunabler, hela eller fragment.

Det kan till exempel gälla kyrkoarkiv, där ingen gått igenom de relevanta delarna av samlingarna, eller privata samlingar, vars ägare avböjer att ställa uppgifter till förfogande.

Det nu mer komplett redovisade svenska inkunabelbeståndet kommer att ge ett betydligt bättre utgångsläge för studier inom ett brett spektrum av kulturhistorisk forskning, den medeltida och tidig moderna litteraturen, spridningen av böcker i Skandinavien till och med år 1500 eller proveniensforskning. Det är nu lättare att få tillgång till uppgifter, om böckerna innehåller anteckningar, om de har dekorerats eller rubricerats och om deras inbindning.

De proveniensuppgifter som nu för första gången finns tillgängliga i samlad elektronisk form innehåller en sammanställning av uppgifter om institutionella och privata samlingar som har förts till Sverige men som här har hamnat på olika bibliotek. Till dessa samlingar kan räknas krigsbyten från Centraleuropa. I de olika svenska samlingarna finns således exempelvis nästan 350 provenienser från Braniewo eller mer än 400 från Olomouc. Från tiden omkring 1500 framträder storsamlare som Thomas Werner vars namn kan bindas till nästan 100 inkunabler eller fransmannen Jean de Joux med 48 inkunabler.

De svenska samlingarna framträder ännu tydligare. Till medeltiden hör exempelvis Uppsala katedralbiblioteks 97 inkunabler och Vadstenaklostrets mer än 40 inkunabler. Huvudsakligen under första hälften av 1900-talet framträdde ett antal svenska bibliofiler som genom sina donationer har bidragit till den rika förekomsten av 1400-talstryck i svenska bibliotek. Bland dessa finns Thore Virgin (164 tryck), Erik Waller (150), George Stephens (59), Otto Smith (374), Vilhelm Lundström (42), Erik Kempe (144), Per Hierta (358), Richard Du Rietz (276).

Sammanlagt gör de här uppgifterna det möjligt att skriva ett viktigt kapitel i den svenska bibliotekshistorien, nämligen inkunabelförvärvens historia. Den visar sig vara intimt sammanflätad med Sveriges idé-, militär- och kulturhistoria.1 Inkunabelposterna i Libris-databasen utgör tillsammans en short-title catalogue enligt ISTC’s

78

förebild. Ett självklart mål inom den närmaste framtiden måste vara att presentera posterna som en specialkatalog inom Libris. I samband med detta bör det bokhistoriskt relevanta innehållet i de mer än 6100 beståndsposterna göras sökbart.

För att göra de svenska inkunabeluppgifterna lätt tillgängliga i ett internationellt sammanhang, måste både ISTC och Gesamtkatalog der Wiegendrucke uppdateras med de nytillkomna uppgifterna.

Under åren 2007–2012 arbetade jag med att ta fram, komplettera och granska ett manuskript som skulle säkerställa att resultaten av denna inventering kunde nå ut nationellt som internationellt på ett ändamålsenligt sätt. Tack vare stöd från på inkunabelområdet internationellt framträdande bibliotekariekollegor och ett ytterst generöst ekonomiskt bidrag återigen från Vitterhetsakademien lyckades författaren till slut år 2012 få katalogen publicerad hos det när det gäller bibliografisk litteratur mycket ansedda tyska förlaget Harrassowitz.2 wolfga ng undorf NOTER 1. Se Wolfgang Undorf, ”Svenska inkunabelförvärv”, i Bokhistorier: Studier tillägnade Per S. Ridderstad, red. Kristina Lundblad, Eva Nilsson Nylander, Thomas Rydén och Helena Strömquist Dal (Stockholm: Signum, 2007), s. 211–21.

2. Wolfgang Undorf, Catalogue of Books Printed in the 15th Century in Swedish Collections, två vol. (Wiesbaden: Harrassowitz, 2012). Katalogen anmäldes i en kort notis i Biblis nr 61 (våren 2013), s. 79.

Fröding i retur

Det var förhastat av mig att i Biblis 58 datera vykortsfotot på Gustaf Fröding i käpp, hatt och vit rock till Gröndal 1910. Efter artikeln publicerats dök (naturligtvis) upp ett ex av vykortet skickat 1909; poststämpeln slagen 7/10 det året. Vi är därmed inte längre på Gröndal utan i Tullinge där skalden och hans sköterska Signe Trotzig bor när villa Gröndal renoveras; och eftersom det är sommar bakom Fröding på kortet och hatten han bär kom i huset 13/7 1909 enligt Signes brevrapport till Frödings syster Cecilia bör fotot tagits där och då. Att Gustaf Fröding också finns dressad i käpp, hatt och vit rock med Gröndal i bakgrunden är en annan sak; han måste ha poserat för

Panache: Ett stycke förlagshistoria

Det var Georg Svensson på Bonniers som tog initiativ till Panache. Serien kom igång 1946; man ville få fart på utgivningen av kvalificerad översättningslitteratur. Magnus Berghs historik är ett värdefullt stycke förlagshistoria, som förutom presentationen av författare och titlar lyfter fram redaktörernas och översättarnas roller samt formgivningens betydelse. Den lilla volymen rymmer därtill en förteckning över utgivna titlar t.o.m. 2011.

fotografen i samma outfit vid två tillfällen, ett där den svarta snodden hänger från pincenén (Gröndal) och ett där den saknas (Tullinge). På Gröndal heter fotografen med största säkerhet Anton Blomberg, på Tullinge lämnar jag frågan öppen, lika öppen som frågan om vykortet här intill (också det ett senare fynd); bara en mycket påpasslig person kan ha fixat att producera detta anonyma vykortstryck från Frödings blott årslånga vistelse i Tullinge. peter ejewall

HC Ericson Ur Arkivet

FÖRENINGEN BIBLIS JULGÅVA 2013

HC Ericsons familj har i år donerat HC Ericsons (1945–2012) Grafiska bibliotek och arkiv till KB. Föreningen Biblis julgåva 2013 till medlemmarna är ett litet urval ur arkivet, kompletterat med tre korta texter av HC Ericson, Ragnar Lidin och Carolina Laudon.

Medarbetare i Biblis 64

anders bergman är fil.mag. i litteraturvetenskap och aktuell med boken Petrarca och litteraturen (Italienska kulturinstitutet, 2012). alva dahl är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet, och även verksam som översättare. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. magdalena gram är chef för forskning, arkiv och bibliotek på Nationalmuseum. lilian fernández hall är informatör på Stockholms universitetsbibliotek. jan olofsson är bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, Avdelningen för audiovisuella medier. kjell peterson var under tjugosju år vd för Bokförlaget Atlantis. mats rehnström är antikvariatbokhandlare. wolfgang undorf är bibliotekarie vid Kungliga biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Tomas Lidman, Nina Rydh Malmqvist och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com Biblis 64 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2013 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustavsson, Kungliga biblioteket, s. 10–17; Paul Shaw s. 18–20; University of Michigan s. 24–30; Peter Ragnarsson s. 32–45, Sotheby’s France s. 46–49, Ingrid Svensson s. 50; Antikvariat Mats Rehnström s. 57–61; Peter Ejewall, Uppsala universitetsbibliotek s. 68–72, 79 Tryck: Livonia Print, Lettland 2013 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-306-6

80

Biblis 64

Biblis 64 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2013/14 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBSk5cQ FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-306-6