Solhjärtats hemlighet by Idus förlag

SolhjĂ¤rtats hemlighet

Solhjärtats hemlighet

PÄR SAHLIN

Solhjärtats hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Pär Sahlin © Illustratör: Karl Johnsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-073-4

Fรถrsta delen

Den utvalde

••

– Sluta larva dig, sa pappa. Det är klart att du ska upp i tornet. – Aldrig i livet, sa jag. – Du kommer att ångra dig. – Jag tar risken. Pappa lämnade den långa kön av turister och gick fram till mig. Han såg besviken ut. – Tornet kommer inte att falla, försäkrade han. Jag lovar, Kim. Hundratusentals människor har gått upp i tornet utan att något har hänt. – Men du kan inte vara säker, sa jag. Det kan faktiskt rasa. Du ser ju hur det lutar. – Det har lutat så i århundraden. Risken att det skulle rasa är en på miljarden. Kom igen nu, Kim. Pappa såg desperat på mig. Han ville så gärna att jag skulle se utsikten från tornet. Precis så som han och mamma hade sett den varje gång de varit i Pisa. Och här hade de varit många gånger. Det hade varit deras favoritstad nummer ett. – Vi kommer se hela stan, ja kanske ända bort till havet. Mamma sa alltid att hon såg havet … 11

Pappa tystnade och såg ner i marken. – Om du inte vill så tänker jag inte tvinga dig. Han strök bort en svettpärla från kinden. Eller var det en tår? Det var svårt att se när han hade solglasögon på sig. Det var klart jag ville gå upp i tornet, men bara tanken på att stå där uppe och se ner i marken gjorde mig yr. Dessutom skakade benen så mycket att jag inte kunde röra mig. Pappa suckade. – Vi struntar i det, sa han. Det är inte så viktigt. Jag hatade att jag var en sådan fegis. Jag var verkligen rädd för allt: höga höjder, spindlar, ormar, vatten, eld, höga farter. Ja, till och med nötter och äpplen var jag skraj för, eftersom jag var allergisk. Om jag fick i mig en nöt eller en äppelbit kunde halsen svullna igen. Det var därför jag alltid hade allergitabletter i fickan. Tyvärr fanns det inga piller mot höjdrädsla eller skräck för vatten. – Kom så går vi och äter, sa pappa och tog min hand. Vill du ha pasta? Vi tog oss genom Pisas vindlande gränder och kom fram till en mysig liten restaurang. Den låg på en liten bakgård och över borden hängde kulörta lyktor. – Jag visste att jag skulle hitta tillbaka, sa pappa glatt och slog sig ner vid ett av borden – Mamma åt frutti di mare, minns du det? Och tiramisu till efterrätt. Jag nickade igen. Jag undrade hur många gånger jag hade hört pappa berätta om vad mamma hade ätit, vad mamma hade haft på sig, vad mamma ville ha, vad 12

mamma hade sagt, vad mamma hade önskat. Ibland var jag så trött på att höra om allt som mamma hade sagt och gjort att jag ville spy. Men det sa jag förstås aldrig till pappa. – Vi var här sista sommaren, kommer du ihåg det, fortsatte pappan. Vi satt där borta och du fick hur mycket läsk du ville. Jag blundade och försökte komma ihåg, men det var tomt i huvudet. Ibland blev det så när jag skulle tänka på mamma. Nu kunde jag inte ens komma ihåg hur hon hade sett ut. Det var ju ändå sex år sedan hon försvann. Hon hade varit borta nästan halva mitt liv. Pappa beställde pizza till sig och pasta Carbonara till mig. – I morgon gör vi ett nytt försök med tornet. Eller hur? Jag kände hur det knöt sig i magen igen. – När du har fått sova ut och det är ljusare kommer du se att det inte är så farligt. Mamma brukade räkna de 229 trappstegen varje gång. Både på uppvägen och på nedvägen. Pappa skrattade och tog en bit av brödet och doppade i olivolja. – Som om trappstegen skulle ha blivit fler eller färre under tiden … Han skrattade ännu mer och tog en klunk vatten. – Jag vill inte, sa jag tyst. – Det är klart du vill, sa pappa och torkade bort några tårar av skratt från kinden. – Nej, jag vill inte, sa jag högre. 13

Pappa slutade skratta och såg allvarligt på mig. Hans röst blev hård och vass: – Jag vill att du följer med upp. Det betyder mycket för mig. Jag och mamma förlovade oss där uppe och jag … – Men fattar du inte! fräste jag argt. Jag vill inte gå upp i det där tornet! Jag skiter i vad du och mamma gjorde där. Jag vill inte! Det var som om en eld spred sig inne i kroppen på mig. Det kliade innanför huden. Jag började skaka av ilska och irritation. Jag reste mig och lämnade bordet. – Kim, sätt dig ner! – Hej då. – Vänta, ropade pappa. Du kan inte bara gå. Du hittar inte till hotellet. Men jag struntade i pappas förmanande röst. Den gjorde mig bara ännu mer arg. Jag lämnade restaurangen och sneddade över den trafikerade gatan och smet in i en smal och mörk gränd.

• •

En söt stank av gamla sopor slog emot mig, men det struntade jag i. Hellre lite skitdoft än att behöva höra pappas eviga tjat. Gränden sluttade nedåt och jag följde efter. Jag var noga med att inte svänga in på några sidogator. Från de öppna fönstren ovanför mig hördes skratt. Någon svor på italienska. Det lät som en barnramsa. En stund skulle pappa få sakna mig, tänkte jag. Sedan skulle jag vända tillbaka. Kullerstenen var skön att gå på. De bulliga stenarna kittlade under fotsulorna. Gränden blev bredare och bredare. Till slut kom jag fram till ett öde torg, som var format som en hästsko. Öppningen på torget vette mot en stor gräsmatta och där, i bortre änden, stod det lutande tornet. Nu när det hade mörknat såg tornet annorlunda ut. Det var belyst inifrån av gulröda strålkastare och tornet såg ut att vara byggt över en vulkan. Plötsligt hörde jag en röst ropa mitt namn. – Kim?

Jag vände mig om och tittade upp i gränden som jag hade kommit ifrån. Hade pappa följt efter mig? – Kim? Men rösten kom inte från det hållet utan från tornet. Och den viskade. Den lät inte alls som pappas röst. Vem i Pisa kunde mitt namn förutom pappa? Eller inbillade jag mig bara? Kanske var det vinden som spelade mig ett spratt? Men så hördes rösten igen: – Kim? Är det du, Kim? – Ja, svarade jag. Det är jag. Vem är du? Jag spanade återigen upp i gränden, men där var tomt. I fönstren var det nedsläckt. Men vid tornet var det något som rörde sig. En skugga syntes klart och tydligt på tornväggen. En grå gestalt klev ut ur mörkret och rörde sig mot mitt håll. Jag blev torr i munnen, benen började skaka och jag kunde inte röra mig ur fläcken. Gestalten kom närmre och närmre. Nu såg jag att det var en flicka i min egen ålder. Jag visste inte om det var bra eller dåligt. Hon kanske tillhörde något gäng som rånade turister. I så fall var jag ett lätt byte. Jag stoppade ner handen i fickan och kramade mobilen. Flickan hade stort burrigt hår och omoderna kläder. Över axeln hängde en sliten säck. – Kim? frågade hon igen. Rösten var tydlig och klar. – Jag har sökt dig, förklarade hon. Nu fattade jag. Pappa hade skickat tjejen att leta efter mig. Rädslan släppte sitt grepp om mig. 16

– Du kan hälsa pappa att jag inte gått vilse! svarade jag ilsket. – Pappa? – Han kan komma själv om han vill hämta mig. – Jag förstår inte? sa flickan. Hon snörade upp säcken och började gräva efter något, samtidigt som hon gick närmare. I handen höll hon ett fotografi, som hon räckte mig. Det var fotot som pappa hade i sin plånbok. Dagisbilden där jag var fem år och hade illgrön lugg som stod rakt upp. Pappa brukade säga att det var den finaste bilden i världen. – Du? Jag nickade. Flickan slog armarna om mig. Hon kramade mig hårt och länge. – Vi har väntat på dig, sa hon. – Sluta! röt jag. Ilskan bubblade inom mig. Hur kunde pappa? Först skickade han en främmande tjej att leta efter mig! Sedan lämnade han ifrån sig sitt favoritfoto? Varför kom han inte själv? Jag gick tillbaka upp mot gränden. – Vänta! ropade flickan. Du kan inte gå dit! – Jag vet precis vart jag ska, ropade jag tillbaka. – Nej, det vet du inte, sa flickan – Jo, sa jag bestämt. Jag sparkade till en rostig burk som låg på kullerstenen. Skramlet ekade in i gränden. – Kim! – Sluta följ efter mig, snäste jag. – Men det är farligt! Vi ska åt andra hållet. 17

Jag stannade och lät flickan komma ifatt mig. – Sluta förfölja mig, fräste jag med skarp röst. Jag ska till min pappa. Du behöver inte ta hand om mig. Ge mig fotot! Jag sträckte fram handen. Flickan drog efter andan. Det pep i lungorna när hon andades. Hon verkade inte må bra. – Vi måste härifrån, flämtade hon. Innan de kommer … – Menar du min pappa? – Nej, de där, svarade flickan och pekade. I gränden kom tre män i svarta dräkter springande. Deras huvuden var renrakade. Ögonen var svarta och i händerna bar de något som såg ut som vandringsstavar. – Svartmunkar … viskade flickan. – Munkar är väl inte farliga, skrattade jag. Men flickan svarade inte. Istället drog hon in mig i en port.

•3•

Vi sprang genom en smal hall och kom till slut ut i ett kök, där en kvinna stod och skivade tomater. När hon fick se oss tappade hon kniven i golvet och började skrika. Flickan plockade snabbt upp kniven och fortsatte springa. Jag försökte bromsa henne, men hon var starkare än jag. Hon sparkade upp en dörr och vi kom ut på en innergård. Där var fullt av kärror, cyklar, gamla trätunnor och massa skräp. Ovanför oss hängde stora vita lakan på tork. Flickan ryckte i dörrarna på andra sidan, men alla var låsta. – Vi måste härifrån, sa hon. Från köket hörde jag ett nytt skrik och jag förstod att männen med stavarna hade följt efter oss. Rädslan grep tag i mig. – Hur ska vi ta oss ut? Flickan verkade inte lyssna. Istället drog hon fram en rostig cykel. – Du får sitta där bak, sa hon och satte sig upp på sadeln. – Du är inte klok. Hur ska vi …? – Jag kommer på något, sa flickan. 19