I skuggan av Blå Jungfrun

I skuggan av Blå Jungfrun

I skuggan av Blå Jungfrun ANNA-KARIN ANDERSSON

I skuggan av BlĂĽ Jungfrun Anna-Karin Andersson

I skuggan av Blå Jungfrun Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Anna-Karin Andersson © Bild: Jennie Olin och Dreamstime Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2015 ISBN: 978-91-7577-168-7

Till Emil och hans Mormor

Gråt inte vid min grav Jag finns inte där Jag finns i solens spegelblänk på fjorden Jag finns i vindens lek över sädesfälten Och när du en tidig morgon väcks av fåglars kvitter är det min röst du hör Så gråt inte vid min grav Jag är inte död Jag har bara gett mig av (trad. svensk begravningsvers)

7

Kapitel 1 Från det mörkaste av havsdjup skjuter ön likt en blågrön kupol upp mot himlen. Vågorna skummar runt fören på båten och jag håller hårt i relingen för att inte falla omkull. Sakta närmar vi oss den beryktade ön Blå Jungfrun som i flera hundra år varit känd som ett ont ställe, en hemvist för häxor, otyg och självaste djävulen.

Jag kämpar mig bort till styrhytten mitt på båten där kaptenen står. Golvet höjs och sänks om vartannat i takt med vågornas rörelser och gör det minst sagt svårt att gå på däck.

– Lite blåsigt du! säger han. Vi måste nog gå runt södra sidan och lägga till i hamnen där bakom.

Han pekar mot ett ställe på ön framför oss där klipporna gör en mjuk sväng innan de sträcker sig ner i havet.

– Har du fått ledigt från skolan för att följa med ut till ön? fortsätter han.

Jag hinner inte mer än nicka innan han åter tar till orda: – Varit med ut hit förut?

Kanske dröjer jag för länge med blicken på hans 9

skägg för han ler och blinkar med ena ögat. Jag skakar på huvudet och drar koftan tätare kring kroppen.

Framför båten blänker de rödaktiga klipporna i solskenet.

– Det är en spännande plats ska du veta, han sänker rösten till en viskning, många spökhistorier finns om henne …

– Henne? säger jag och rynkar ögonbrynen.

Han skrattar till.

– Henne! Ön så klart. Blå Jungfrun!

Kaptenen nickar mot klipporna framför oss.

– Såklart, säger jag och kinderna färgas röda.

– Ser du hur djupt det är här nedanför oss? fortsätter han och pekar ner mot vattnet som skummar och slår kring skrovet.

Jag kisar ner. Försöker se botten. Men allt som syns är mörker. Mörkt vatten under ljusare yta. Jag tänker på tavlorna som hänger på väggen hos mormor där skepp är på väg att korsa stora hav. På alla de där tavlorna är vattnet målat i blått, ljusblått. Men här, i verkligheten, är det snarare mörkt. Nästan svart.

– Jag ser nog ingenting, säger jag. Det är liksom bara mörkt där nere.

– Precis! Det är för att det är så djupt här! Vet du att hon, ön alltså, sticker åttiosex meter över havet! Men få vet om att hon ligger nästan lika djupt under vattnet.

Det går ett sug genom kroppen. En svallvåg av bråddjup. Oändlighet.

10

– Är det åttiosexmeter ner till botten? säger jag.

Jag försöker tvinga ögonen att se genom vattenytan. Lutar mig längre över relingen tills järnstaketet skaver mot mina revben.

Kaptenen skrattar. Skägget guppar och han sätter en cigarett mellan läpparna. Vinden och havet äter genast upp röken, bara lukten stannar kvar som en svag bris i näsan.

– Nej, men väl en fyrtio, femtio meter. Det räcker för att drunkna i det kan jag lova! Häng inte för långt över relingen bara så du trillar i, säger han.

Steg närmar sig. Jag vänder mig om och ser hur mamma är på väg bort mot oss. Det mörka håret, som jag med mitt spikraka hår nästan skulle dö för, hänger i korkskruvar kring ansiktet på henne.

– Jaha, då är vi nära nu! säger hon.

– Visste du att det är jättedjupt här? säger jag. Säkert en fyrtio, femtio meter.

Kaptenen ser på mamma samtidigt som han slänger fimpen i sjön. Av sättet hon snörper ihop munnen förstår jag att hon gör sitt bästa för att inte skälla ut honom. Jag har sett foto på både mamma och pappa när de var unga och stod med stora skyltar och plakat där det stod ord om att rädda planeten, sluta släppa ut gifter och att inte äta kött. Även om hon nu för tiden äter både korv och fisk vet jag att det var det samma som att vara dömd till att vara för evigt ute i kylan 11

om man kastar en cigarettfimp i havet. Han kommer aldrig bli förlåten.

– Tur vi inte simmar hit då, säger mamma och lägger en arm om mina axlar.

– Vad är det för historier du har hört om ön? säger jag och vänder mig mot kaptenen igen.

– Oj du, det finns hur många som helst. Den mest kända är nog den som berättar att ön här är det riktiga Blåkulla. Dit alla häxorna tar sig för att dansa med djävulen under påskhelgen …

– Den känner jag till, avbryter jag honom. Men några andra?

Sjön är lite lugnare nu när vi passerat sydsidan och man kan stå på däck utan att krampaktigt hålla sig i relingen. Mamma står utanför hytten och lutar sig mot relingen. Hon ser upp mot öns högsta klippor.

Förmodligen drömmer hon om de stora upptäckterna som kanske ligger gömda långt in bland grottorna och de enorma stenbumlingarna som letar sig ner längs öns sidor.

Kaptenen vrider träratten ett varv åt vänster och håller blicken fästad utöver vattnet.

– Massor, säger han sen. Det sägs till exempel att sjömän förr i världen var tvungna att offra något klädesplagg när de seglade förbi Blå Jungfrun annars skulle sjöjungfrurna som bodde här bli onda och ställa till oreda.

– Sjöjungfrur?

12

– Mm … ett tag låg det visst fullt med strumpor och handskar längs klipporna som sjömän slängt dit.

– När då?

– När? Jag vet inte, kanske för ett par hundra år sedan.

Kaptenen ler.

Båten fortsätter stadigt mot Blå Jungfrun. En meter i taget. Närmare och närmare. Det doftar svagt av tång.

Flera fiskmåsar flyger runt fören innan de högljutt verkar konstatera att det inte kommer bli någon fisk från den här båten och fortsätter sin färd ut över sundet.

– Har du hört historien om fyrvaktarens dotter också då?

Det glimmar till i relingen och jag tar upp min hand för att skydda ögonen mot det starka ljuset.

– Nej, det tror jag inte, säger jag. Har du?

Jag vänder mig mot mamma som fortfarande ser upp mot klipporna och de förvridna tallarna som krampaktigt håller sig fast längs öns sidor. Hon skakar på huvudet men verkar inte riktigt höra på.

– Jo, så här ser ni, fortsätter kaptenen, det sägs att fyrvaktarens dotter …

Han hinner inte mer än börja på meningen förrän han pekar mot den vita, höga byggnaden som står uppe på en av öns klippor.

–Där är fyren förresten.

13

Den vita, smala byggnaden lyser vit bland alla mörka tallar som omger den. De röda och gröna glasen högt uppe i fyren är fortfarande hela och reflekterar solens strålar.

– Fin, men vad var det med henne?

– Dottern? Jo hon dog visst här ute. Ingen vet hur. De gamla sa att det var hennes far som tog livet av henne.

En svart fågel med röd näbb flyger upp jämsides med båten. Den glider i luften bredvid oss ett kort tag innan djuret tar ett par snabba vingtag och låter luften bära sig uppåt.

– Och? säger jag. Så kan du ju inte bara säga. Vad hände sen?

– Det vet man inte men det är många som seglat förbi här på nätterna eller kvällarna och tyckt sig se en vit gestalt som går ensam nere på södra stranden.

– Lägg av, säger mamma och verkar vara tillbaka i samtalet igen. Skräm henne inte nu. Tänk på att vi ska bo här ute alldeles själva.

– Södra stranden? Är det inte där som stugan ligger?

Där vi ska bo? frågar jag och ser på henne.

Mamma nickar.

– Då kanske ni har tur och får se spöket då, säger kaptenen och skrattar. Hälsa från mig i så fall och glöm inte fråga henne vad som verkligen hände.

– Visst, säger jag och blir irriterad över att han fjantar bort en bra historia. Men är det ingen som vet vad som hände henne? Fyrvaktarens dotter?

14

Han skakar på huvudet.

– Näps! Men frågar du mig så tog han livet av henne. Jo då minsann …

– Pappan?

Det hugger till i bröstet. Att den där känslan måste leta sig upp i strupen bara jag säger ordet. Mamma sneglar på mig men säger inget.

Kaptenen nickar.

– Finns det fler historier om ön? frågar jag både av nyfikenhet och för att komma bort från den obehagliga känslan som letar sig igenom kroppen.

– Många, de flesta handlar förstås om sjömän och att man i dåligt väder ser ön som en hägring …

Jag sväljer. Försöker återigen tvinga bort den obehagliga känslan.

– En hägring?

– Ja som om hon svävar över ytan och flyttar sig i vattnet.

En tunn molnslöja lägger sig över solen och gör världen en nyans mörkare.

– Vad händer då? Om hon ser ut att flytta sig menar jag?

– Ah, jag vet inte. Antar att de fick offra nå’t eller be en bön eller så, för att klara sig.

Han håller högerhanden stadigt på båtratten.

– Men det ligger många vrak på botten här utanför det är sant, fortsätter han. Det är inte bara ett skepp som gått på grund här inte!

15

Båten fortsätter sin färd mot ön. Nu är vi nära! Det går att se varenda spricka i klipporna borta vid naturhamnen.

Jag sväljer ett par gånger. Om man är uppvuxen i en familj bestående av vana seglare har kroppen säkert vant sig vid alla havets rörelser, men jag kan bara minnas två gånger som jag tidigare varit ute i båt och båda gångerna var det med Daniels familj. Då hade vattenytan varit alldeles still.

Det var skillnad från nu när vågorna nästan slår över fören och sjön går hög. Illamåendet stiger och faller i kroppen.

Daniel ja. Hans mamma och pappa hade lovat att släppa av honom på ön nu i påsk när de ändå skulle ut och segla. Om det blev fint väder vill säga.

– Ni får gärna stanna någon dag, hade mamma sagt till Daniels föräldrar innan vi åkte.

Jag minns inte riktigt vad de hade svarat, mer än något om att de hade tänkt att ta sig till Gotland och tillbaka under påsken och då hade de tyvärr inte tid att stanna kvar på Blå Jungfrun. Egentligen tror jag att sanningen är att de inte är lika fascinerade av gamla stenrösen och grottor som min mamma är.

– Kolla, ser ni där?

Mamma pekar ivrigt upp mot branten. Långt, långt däruppe skymtar tre klippblock som ligger staplade 16

i något som nästan ser ut som en naturligt formad pyramid.

– Det var där, däruppe som vi fann den där grottan, eller klippan, där människor hade bott under stenåldern, fortsätter hon.

Hennes röda kinder skvallrar om att hon är ivrig att komma i land. Stenåldern, det är hennes grej. Hur många middagar, kvällar, frukostar för att inte tala om bilutflykter hade gått åt till att studera lämningar från den där perioden? Mamma är arkeolog och det är det som är själva anledningen till att vi nu är på väg ut till Blå Jungfrun. För några år sedan var hon och ett par andra arkeologer ute på ön och undersökte flera av öns grottor. Till hennes stora lycka hittade de massor av fynd från stenåldern.

Det roliga med att ha en mamma som älskar gamla saker är att vi har rest rätt mycket. Förra sommaren var vi i England i två veckor för att se på gamla gravar.

Det hugger till i bröstet när minnet letar sig upp till hjärnan. Förra sommaren. När allt var som vanligt.

England var den sista resan mamma, pappa och jag gjorde tillsammans.

Jag trycker envist bort minnet och ser uppåt höjden. Ön tornar nu upp sig likt en jätte som hjälplöst slängts ut i havet och blivit kvarlämnad där för evigt.

17

– Har du hört historien om fyrvaktarens dotter? säger kaptenen. Hon dog här ute på ön. De gamla sa att det var hennes far som tog livet av henne. Många som har seglat förbi ön om nätterna har tyckt sig se en vit gestalt nere på södra stranden.

– Södra stranden? Är det inte där som stugan ligger? Där vi ska bo? säger jag och ser på mamma.

Redan första dagen på ön Blå Jungfrun hittar Therese ett smycke på stranden. På natten vaknar hon av att någon rör sig utanför stugan.

I skuggan av Blå Jungfrun är ingen vanlig spökhistoria. Det är en historia om längtan och om ekon av brutna löften som sträcker sig genom tid och rum. Det är en historia där tre flickors öden vävs samman över seklerna. Det är en historia om mod och att våga se det som inte alltid syns. Men framförallt är det en historia om förmågan att kunna förlåta.

I skuggan av Blå Jungfrun är den första boken i en serie i tre delar där läsaren får följa Therese och Daniel och några människor som levde för länge, länge sedan. Boken passar lite större barn och ungdomar, samt vuxna som fortfarande har fantasin och tron kvar på att vad som helst kan hända.

Anna-Karin Andersson är filosofie doktor i arkeologi och har sedan 2014 varit involverad i ett arkeologiskt forskningsprojekt om ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. I skuggan av Blå Jungfrun är berättelsen som tar vid ungefär där vetenskapen slutar.

ISBN 978-91-7577-168-7

www.idusforlag.se

9 789175 771687