Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa by Idus förlag

Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa

Erika Svernström Bild: Sara N Bergman

Surtanten Birgitta och Lennart von SpetsnĂ¤sa

SURTANTEN BIRGITTA OCH LENNART VON SPETSNÄSA Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Erika Svernström © Illustratör: Sara N Bergman Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-178-6

Till mina hjĂ¤rtan Mira Loke Siri

KAPITEL 1 Fotbollen som knockade surtanten Brännässlor. Det var precis det som surtanten Birgitta Svensson önskade kunde växa på innergården där barnen spelade boll. Hon sneglade surt på ungarna som dribblade på gården i sina vita sommarkläder och skolavslutningskransar i håret. Blommorna var väl ändå mycket finare om de fick stå kvar ute i naturen? Och väsnades gjorde de också. Ja, inte blommorna. Men barnen! Kanske kunde hon be vaktmästaren att plantera brännässlor istället för gräs där de spelade boll, så de gick någon annanstans? Det vore skönt, tänkte Birgitta medan hon ilsket blängde på de fem ungarna som förskräckt stannade till när de såg henne ånga över gården. Hade hon inte haft matkassar i händerna

så hade hon knutit näven åt dem, tänkte hon medan hon petade upp innerporten med foten och gick in i trapphuset på Vinbärsgränd 13. Hennes hem sedan, ja, sedan födseln. Och det var ju ett tag sedan. 66 år för att vara exakt. Nu skulle hon bara orka med trappen också, sedan var hon äntligen hemma. Därute på gården fortsatte ungarna att spela fotboll. Det var första dagen på sommarlovet, det var ljummet i luften och det skulle säkert bli något extra gott till middag i kväll. Det brukade det bli när det var skolavslutning. – Passa mig, Felicia, passa mig, tjoade Hugo som kollat på Youtube minst 73 gånger hur Zlatan skruvade in bollen i mål. Nu kände han att han skulle kunna göra e-xa-k-t likadant, bara han fick bollen. I svindlande fart närmade han sig blomkrukorna som var målstolpar på bakgården där de bodde. Innergården var ungefär lika stor som två klassrum och där trängdes även små sittgrupper i plast, en utegrill med odiskat galler, några taniga vinbärsbuskar, en mattvädringsställning

som bara surtanten på första våningen använde, och smårostiga cyklar på rad. Ytan var lite för trång för att leka Zlatan på, det insåg Hugo när han äntligen fick en passning av Felicia, och satte bollen två meter över målet. – Neeej, inte på fönstren, ropade Emma och hennes lillebror Lukas höll för ögonen medan grannkompisen Markus hoppade upp för att fånga bollen, innan den skulle krascha fönstrets blomsterlådor. Igen. Bollen tog skallrande rakt på fönstret på första våningen, där tack och lov ingen verkade vara hemma än. För det var liksom inte vem som helst som bodde där … Hugo pustade ut. – Tur för dig att du inte prickade surtantens fönsterlådor igen. Då hade det inte varit mycket kvar av dig nu, ropade Markus. Hugo nickade flinande. Senast det hände hade fotbollen krossat pelargonkvistar över hela innegården och det blev ett himla liv på surtanten. I flera dagar. Men i kväll var det tyst.

Surtanten själv drog upp knästrumporna under den grå veckkjolen, knuffade upp ytterdörren och ställde matkassarna i hallen. Med rynkad panna gick hon raka vägen in och stängde fönstret i lägenhetens vardagsrum. Hon ville inte höra skränet. Varför kunde inte en vanlig nypensionär bara få vara ifred? Medan hon ännu jobbade kvar på muséet hade hon ju åtminstone sluppit h-ö-r-a ungarna på dagarna. Men nu? Snart började ju Rapport och innan dess skulle hon koka sina två ägg till kvällssmörgåsen, göra tevatten och hinna vika filten i soffan. Det hade hon gjort exakt i denna ordning under de senaste 40 åren. Efter nyheterna skulle hon vattna pelargonerna i köksfönstret. Om det fanns några kvar. För bara några veckor sedan hade ungarna smashat sönder dem med sin förbaskade basketfotboll, eller vad det nu var. Just det, sedan måste hon plocka in mattorna som hon hängt ut på vädring på gården. Det gjorde hon alltid på måndagarna. Och har man gjort vissa saker på samma sätt under hela livet

är det jättesvårt att göra annorlunda. Fråga din mormor eller farfar. Birgitta Svensson levde ett mycket enkelt liv. Hon hade ingen man och inga barn och det tyckte hon var ganska skönt. Särskilt med tanke på hur mycket oväsen barnen på gården förde. Inte konstigt att pensionärer fick dålig hörsel med åren. Eller hjärtattacker. Kastade frisbee gjorde de också, ibland rakt på hennes fönster så att rutorna skallrade. Och ropade att de var Zlatan, den där långhårige sportkillen som spelade basket. Eller var det kanske ishockey? Efter maten rev hon pappret av en dumleklubba – Birgitta älskade dumleklubbor – och sneglade som vanligt mot bokhyllan. Där, ytterst på mittenhyllan, stod den – boken om Paris. Den hade stått där och dammat ända sedan Birgittas storasyster Maria hade flyttat till Paris. Och det var för en hiskelig massa år sedan eftersom Birgitta var 16 år då och 66 nu. Hennes syster hade levt nästan hela sitt liv i Paris, fått en hel hög med ungar och haft

två-tre äkta män. Hon hade smygrökt, skrattat ofta, haft sitt långa hår i tjusiga frisyrer och burit färgglada klänningar som var härliga att dansa i. Birgitta däremot hade kommit hem med höga betyg, alltid haft samma frisyr, fått jobb på museum och ätit alla söndagsmiddagar med sina föräldrar. Tänk så olika liv de levt. Boken hade Maria skickat ifall Birgitta skulle vilja hälsa på. Den hade stått där oläst sedan dess. Hon vågade liksom inte öppna den. Tänk om hon skulle få för sig att vilja resa till Paris? Det kunde ju vara direkt … farligt! Att flyga flygplan var ju jättefarligt, jojo det hade hon ju läst i tidningarna. Och dyrt. Och vilken trafik det var i Paris, det hade hon ju hört. Ett evinnerligt tutande. Och svärande. Och mycket folk. Ingen förstod svenska heller. Nää. Det var nog bäst att stanna hemma, tänkte hon beslutsamt och drog på sig sin kofta innan hon kikade ut genom ytterdörrens titthål. Ingen där. Skönt. Hon tassade nedför trappen och sköt upp porten till den gröna och lummiga innergården för att hämta sina mattor. 12

Fem barn var kvar och spelade boll. Hon kände allt igen dem. Det var de som brukade gå luciatåg och som ville ha pepparkakor och slantar för sin ostämda sång. Bevare henne väl. Hon öppnade aldrig. Inte heller när de kom för att dela ut glad-påsk-kort, och särskilt inte när det närmade sig halloween och barnen klädde ut sig i de hiskeligaste kostymer och ville ha godis. Nej, då satt hon med lamporna släckta och låtsades att ingen var hemma. Birgitta sneglade surt på de fem barnen och gick över innergården så fort benen bar henne. Hon hann precis förbi grillen när ett vinande ljud hördes helt nära.

Med uppspärrade ögon och öppen mun såg hon något stort och vitt komma farande rakt emot henne. Var det en meteor från himlen? Var det en megajättestor hagelkula från ett kallt moln? Var det ett spöke som smitit från ett spökslott? Plötsligt sa det bara pang! En fotboll prickade Birgitta mitt i huvudet så illa att hon ramlade rakt ned på kullerstenarna mellan vinbärsbuskarna. Smällen tog så hårt att hon faktiskt tuppade av och inte ens skulle ha märkt ifall en elefant trampade på henne. Men Birgittas hjärna sov inte. Där inne var det som om någon släppt in en studsboll genom ena örat. När den rullat genom hörselgången så tog den ett skutt upp genom svalget och hoppade upp i hjärnan och studsade sedan runt som en flipperkula mellan lillhjärnan och frontalloben. Vänster hjärnhalva fick sig en riktig tjotablängare och Birgitta såg minnen från sitt liv fladdra förbi samtidigt som sånger från barndomen trallade i en hiskelig fart. Hon hörde sin pappas glada tjut när han lärde

henne cykla och sin lärarinnas sura mutter när hon svarade fel på ett mattetal. Hon såg minnesbilder från när hennes mamma fastnade med foten i skurhinken och när jultomten nös så hårt att skägget for iväg. När studsbollen ping-pongat sig förbi förlängda märgen, fyra slemmiga ventrikelhålrum och tre miljarder hjärnceller så satte den en väldig fart mot halsen, stötte till ena hörntanden, ångrade sig och for ut som en raket ur ena näsborren. Ihop med en liten snorkråka. Så kändes det i alla fall. För något rejält hände inne i Birgittas hjärna när den där fotbollen knockade henne. Men det hade Birgitta själv ingen aning om. När hon väl slog upp ögonen en stund senare stirrade fem skamsna barnansikten på henne. Hon hörde dem mumla medan hon vaknade till. – Det är surtanten. Tror ni att hon är död? Hon är ju ändå jättegammal. – Man kan väl inte dö av en fotboll? – Tänk om hon skadade sig?

– Ska vi ringa ambulansen? – Jag springer och hämtar mamma! Birgitta Svensson stönade lite och tog sig för pannan medan hon försökte sätta sig upp. – Hur gick det? frågade en pojke med rött, lockigt hår. Birgitta försökte se vem det var som pratade men såg bara något runt, suddigt med en massa tänder och röda lockar. Det kändes som om hon spelat flipper med sitt stackars huvud som flipperkula. – Hur det gick? Hur det gick?! sa Birgitta argt. Jag ska säga dig att det gick ganska dåligt faktiskt. Och ska ni hålla på och meja ned pensionärer med handbollsfotbollar, eller vad det nu är, så ska jag be vaktmästaren att förbjuda lek och bollar här på gården! – Men … stammade pojken olyckligt, vi har ingen annanstans att vara, därför är vi här och spelar. – Ja se hur bra det gick. Jag höll på att slå ihjäl mig, fräste Birgitta medan hon försökte ta sig upp utan att få maskor på stödstrumporna.

Hon var alldeles snurrig och kände sig konstig. Inte riktigt som sig själv. Hon måste ha fått en ordentlig smäll. – Förlåt. Det var inte meningen, sa en flicka med linblonda flätor. – Det är så dags att säga nu det, muttrade Birgitta och slätade ut kjolen. Hon var så arg att hon helt glömde mattorna hon skulle hämtat och gick raka vägen hem. Medan hon öppnade dörren upp till trapphuset knöt hon näven åt barnen. Då ropade pojken med rött hår argt efter henne: – Det finns faktiskt inte en enda fotbollsplan i hela staden. Så därför spelar vi här på gården. Och ibland flyger bollar iväg fast det inte är meningen. Har du aldrig varit nio år och sparkat boll? Med de orden ringande i öronen gick Birgitta Svensson upp till sitt, smällde igen dörren och låste ordentligt. Oj oj oj. Huvudet hade fått sig en riktig omgång, för något var sig definitivt inte likt.

Hon kanske bara behövde vila ordentligt, tänkte hon och drog ned rullgardinen som omedelbart åkte upp igen med ett svisch. Efter tredje försöket gav hon upp, drog täcket över axlarna och stirrade upp i taket. Hon låg där en lång stund och försökte fundera på riktigt tråkiga saker för att bli trött. Men trots att hon tänkte på osorterade strumpor och illaluktande soppåsar var det svårt att komma till ro den här kvällen. När hon väl somnade visste hon inte att det här var sista dagen i sitt liv, som allt var som vanligt.

KAPITEL 2 Barnen kommer med förlåt-tårta Mannen som faktiskt var högst ansvarig för att det inte fanns en enda fotbollsplan i hela staden Halmstad gnuggade nöjt sina händer. Han hette Lennart von Spetsnäsa, var stadens kommunalråd och än en gång hade han lyckats lura högt uppsatta tjänstemän så att deras pengar gick till billeder istället för lekparker och annat trams. Hans mycket ordentliga kollegor på Halmstads kommunhus hade inte en aning om att han faktiskt

Surtanten Birgitta Svensson ogillar barn och gör allt för att undvika de fem grannbarnen på gården. En dag får hon deras fotboll i huvudet, tuppar av och blir sedan som förbytt. Plötsligt blir hon barnens bästa vän i kampen mot Lennart von Spetsnäsa, stadens fifflande och girige kommunalråd som inte vill satsa en krona på ungar. Han har ingen aning om vad en arg surtant och fem listiga barn kan ställa till med för bus för att få sin vilja fram … En busig barn- och ungdomsbok för låg- och mellanstadieungar om otippad vänskap, att komma över rädslor och att det aldrig är för sent för någonting. Inte ens för att köra brandbil, bjuda fienden på mördarsniglar eller väcka en 50 år gammal kärlekshistoria. För varje såld bok skänks fem kronor till Bris – barnens rätt i samhället.

ISBN 978-91-7577-178-6

www.idusforlag.se

9 789175 771786