Supernova - Snöskottningen

Ås a

Öhnel l

Bild: K

atar in a Da hlq uist

SUPERNOVA

Snöskottningen och en ovanligt pratglad dam

Supernova

Snöskottningen och en ovanligt pratglad dam

SUPERNOVA

Snöskottningen och en ovanligt pratglad dam

Åsa Öhnell

Tidigare böcker i serien: Supernova - Kaninjakten och en fullständigt livsfarlig farbror Supernova - Sophämtningen och en mycket tankspridd professor

Supernova Snöskottningen och en ovanligt pratglad dam Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell Bild: Katarina Dahlquist Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-285-1

1.

– Man kan inte heta Supernova, sa Märtas pappa. Det är inget namn!

– Inte ens på en superhjälte? sa Märta och drog upp dragkedjan på vinterstöveln.

– Superhjälte, fnös pappa. En supernova är en stjärna som exploderar. En färgsprakande explosion. Ingen superhjälte.

Märta tänkte på Nova. En stjärna. En färgsprakande explosion. Och en superhjälte. Som strax skulle komma och hämta henne.

Precis då ringde det på dörren.

– Det snöar! Vi måste hitta nya hjältedåd, sa Nova och klev in i hallen utan att ens säga hej.

Ta på dig en varm jacka och kom genast med ut!

– Du då? sa Märta. Fryser inte du?

Nova hade ingen jacka alls. Bara den blå su-

5

6

perhjältetröjan. På framsidan fanns en gul trekant med ett rött ”S” i. S som i Supernova.

– Jag fryser aldrig. Jag har massor av skyddande fett och dessutom en tjock tröja under, sa Nova. Mamma tvingade mig. Kom nu! Vi ska göra modiga hjältedåd!

Märtas pappa stod kvar i dörröppningen och tittade efter dem.

– Vill du verkligen inte låna en jacka, Nova?

– Tack för erbjudandet, sa Nova glatt. Men det behövs inte!

– Om ni vill göra hjältedåd står snöskyffeln i garaget, ropade han efter dem.

Men Märta och Nova hörde inte. Eller också låtsades de inte höra.

7

2.

Hugo Holgersson stod och skottade snö på trottoaren utanför sitt hus, när han fick syn på två barn som kom gående. Det gick inte att ta miste på vilka de var. Den lilla tunna såg ut som ungar gör mest. Men den andra, henne la man allt märke till. Stor och kraftig. Brett le-

8

ende. Det liksom lyste om henne. En redig tös.

Säkerligen stark.

Holgersson hade träffat flickorna tidigare och borde hälsa. Men han var inte den pratsamma typen. När någon stannade och frågade hur det stod till, visste han inte vad han skulle svara. Nuförtiden var det inte så många som stannade. Nästan ingen, och lika bra det. Fast han måste erkänna att det blev ensamt ibland.

Tänk ändå om hans fru Elvira fortfarande hade levt! Det gjorde hon tyvärr inte och det kunde Holgersson inte göra något åt. Men det

9

hade varit trevligt att ha någon att dricka förmiddagskaffe med. Holgersson saknade fortfarande Elviras småprat efter alla dessa år. Inte för att han alltid lyssnat så noga på vad hon sa, men det hade varit trivsamt.

Barnen närmade sig och Holgersson skyndade sig att skotta vidare, så att han skulle hinna in i huset innan de var framme. Nu var det bara några spadtag kvar innan snön var borta.

Men det var för sent.

– God morgon, Holgersson! Idag var det kallt!

Den stora, rejäla tösen log. Vad var det hon kallade sig nu igen? Supernova? Den andra, hon som hette Märta, nickade.

Holgersson muttrade till. Morgon? Han hade minsann vaknat redan klockan fem av plogbilen och då räknas knappast klockan tio på förmiddagen som morgon. Men han sa inget om det. Han hade bestämt sig för att börja ett nytt liv. Sakta men säkert tänkte han sudda bort alla rykten som gick om honom. Exempelvis ryktet om att han skulle vara sur. Och galen.

10

Eller till och med livsfarlig. För det stämde inte alls. Han var varken livsfarlig, galen eller sur.

I alla fall inte livsfarlig eller galen. Kanske lite sur. Men hur kunde man bli annat när man gick ensam och skrotade hela dagarna. Och alla ungar som väsnades. Och …

Holgersson avbröt sina tankar. Han skulle ju ändra sig. Vara trevlig.

– Just det, muttrade han därför så trevligt han kunde. Kallt.

Han hoppades att barnen skulle försvinna därifrån så att han fick skotta färdigt i fred.

Märta drog i Supernova, som envist stod kvar.

– Vad gör du? frågade hon nu.

– Skottar snö ser du väl! sa Holgersson och tog ett sista tag med snöspaden. Jag önskar att alla andra var lika flitiga med att skotta som jag. Titta som det ser ut utanför Berglunds hus!

Han pekade mot ett rött tegelhus en bit bort på gatan.

– Den där trottoaren har minsann inte skottats på flera vintrar.

11

Det har snöat i Bjärred. En perfekt dag för nya hjältedåd! Varför inte hjälpa till att skotta? Men snön är tung. Märta är på väg att ge upp. Då får Supernova en idé. En riktig superhjälteidé!

Läs också Supernova - Kaninjakten och en fullständigt livsfarlig farbror

Supernova - Sophämtningen och en mycket tankspridd professor

ISBN 978-91-7577-285-1

www.idusforlag.se

9 789175 772851