Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten by Idus förlag

Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten

Erika Svernstrรถm Sara N Bergman

Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten

Erika Svernstrรถm Sara N Bergman

Tidigare utgivna böcker av Erika Svernström: Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa, 2015

SURTANTEN BIRGITTA OCH MC-KNUTTSJAKTEN Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Erika Svernström © Illustratör: Sara N Bergman Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2016 ISBN: 978-91-7577-368-1

Till mina älskade inspiratörer Mira, Loke och Siri - utan er skulle skrivandet inte vara riktigt lika lustfyllt. Tack även ni andra barn som på egen hand eller med vuxnas hjälp skrivit och undrat när nästa bok med Birgitta, Lennart och de fem grannbarnen kommer. Nu är den här …

KAPITEL 1 Lennart von Spetsnäsa ilsknar till – Lennart? Lennart, lille vän – kom och ät gubbelubben! Halmstads före detta kommunalråd Lennart von Spetsnäsa satt i sin stora skinnfåtölj i sitt hem på Smultrongränd 8 i Halmstad. Han var 55 år gammal, hade lejontoﬄor med klor på fötterna och en randig frottémorgonrock hårt knuten om den runda magen. Det okammade håret såg ut som om en katt slickat det åt olika håll och i det runda ansiktet med de små ljusblå ögonen vilade ett elakt grin. – Ja ja, jag kommer mamma, jag ska bara ta mig upp ur fåtöljen.

Lennart von Spetsnäsa var inte glad. Inte alls. Han var riktigt arg faktiskt. På surtanten Birgitta Svensson som hade gjort så att han hamnade i fängelse nyligen. A-l-l-t var hennes fel. Och så hennes fem smarta grannbarn som var med henne var hon än gick. Usch! Ungar var det värsta Lennart visste, men smarta ungar, ja det var ännu värre. Men nu var det som det var. Han hade fått böta 40 000 kronor. Det är ganska mycket det. Det räcker till 20 cyklar. Eller några hundvalpar. Eller 2000 stora läskflaskor. Dessutom hade han fått vara några nätter i fängelse och nästan förlorat sitt jobb. – Lennis-gubben? Nu har jag letat både bakom läskmaskinen, slushblandaren och sockervaddsmackapären – var har du din kastrull? Lennart hörde sin mamma rota i köket medan han tänkte på sitt jobb. Hans stränga chef Ulla Rulltårta hade nämligen flyttat honom till en annan avdelning på kommunhuset i Halmstad. Lennart hade fått

lämna sitt fina tjänsterum, den stora snurrfåtöljen som man kunde hissa upp och ner, godisskålen på skrivbordet och utsikten över Stora torg. Istället fick han flytta ner i källaren på kommunhuset. I en skrubb med minimalt fönster. Den enda utsikt han hade var folk som smet in på bakgården för att kissa i buskarna när de trodde att ingen såg. Hans ”nya arbetsuppgifter” som Ulla Rulltårta gett honom var – han kunde knappt uttala orden så futtigt var det – han skulle … hans nya arbetsuppgifter var … att … sortera posten. Så! Nu var det sagt. Han var p-o-s-t-so-r-t-e-r-a-r-e. Och han hatade det. Inte för att det i sig var så himla tråkigt, utan mest för att han ville göra det han gjorde innan. Som att sitta och sova på stora möten eller bestämma saker. Var man postsorterare höll ingen upp dörren eller hälsade lika vänligt som när man var kommunalråd. Ingen kom in med fika och man fick inte gå före i matsalskön. Viktiga saker alltså. Och man fick verkligen ingen egen parkeringsplats, som Lennart var van vid.

Numera fick han åka buss till jobbet. B-u-s-s! Stå och hålla sig i en stolpe och ramla runt med en massa morgontrötta människor i en varm buss, var det ett liv värdigt ett riktigt kommunalråd? Eller okej då, ett f-ö-r-e detta kommunalråd? Nej, det var det inte! Lennart von Spetsnäsa blev så arg när han tänkte på det, att han var tvungen att hasa sig ur fåtöljen och titta ut på garageplatsen vid sitt hus. Jodå. Den stod kvar. Hans lilla älskling. En guldfärgad Jaguar E-type från 1967 med rak sexa och trippel förgasare. Hans älskade gosemosefavvissnutteplutteduttebil. Den var som hans barn. Nästan. Fast den förde mindre oväsen, stökade inte ner och drällde inte lego över hela vardagsrummet. Framför allt spillde den inte matrester på köksgolvet. Å andra sidan var den inte så mjuk att krama. Inte alls faktiskt. Men eftersom Lennart inte förstod sig på barn så var han nöjd med sin bil. Han förstod sig inte på sin chef Ulla Rulltårta heller. Eller surtanten Birgitta. Men en sak var säker. Han

skulle hämnas på Birgitta för att han blev av med sitt jobb. Det var hennes fel. Och det skulle hon få äta upp. – Nu är maten klar, nu får mammas lilla älskling komma. Lennarts gamla mamma hasade sig in till honom i vardagsrummet. Hon hade omedelbart tagit sin rullator och sin receptsamling och rest till Lennart när hon hörde om det hemska som hänt med hans jobb. Hon ville trösta sin lille pojke, även om han var vuxen sedan många år. Och det bästa sättet för henne att trösta, ja det var genom att laga mat. – Lennis-gubben, du vill väl ha läsk till maten? Smeknamnet ”Lennis-gubben” var ett namn som ingen annan i hela världen visste om. Det passade inte riktigt för ett kommunalråd att heta ”Lennis-gubben”. Men mamma fick säga det. Vilken tur att mamma fanns. Vad skulle han göra utan henne? tänkte han och tog sig med möda ut till köket för att fylla magen med mammas godsaker.

Efter maten skulle han fortsätta smida elaka planer mot surtanten Birgitta och hennes fem grannbarn. Eller skulle han sova middag först kanske? Det gjorde han ibland. Precis som förskolebarnen. Med sin gosenalle Snosis. Men det var det ingen i hela världen som visste om. Och så skulle det förbli!

KAPITEL 2 Fällan på Tylösands strand Surtanten Birgitta Svensson var nära att dänga handväskan i huvudet på hunden när den för 14:e gången fes i smyg. Men det kunde hon ju inte göra, så mycket förstod hon. Då skulle hon väl bli utslängd från tågkupén där hon spenderat ett helt dygn på väg till sin syster i Paris. Fishundens hårdrockande ägare och två fnittriga franska tonårstjejer satt också i kupén. Under resan hade Birgitta lärt sig hur man gör hårdrockstecknet och att tonåringar inte kan släppa sina mobiltelefoner ens när de går på toaletten. Men det bästa var att lyssna i hårdrockarens hörlurar på en grupp som hette något så roligt som ”Kiss”. – Bonjour, någrá nypåstigná? sa en fransk konduktör och tog ett steg in i kupén.

Han fyllde hela dörröppningen och mimade med munnen åt alla håll när han klippte deras biljetter. – Fortsatt trevlig resá! sa han nickande innan han vaggade vidare till nästa kupé. Birgitta lutade sig tillbaka i det sammetsröda tågsätet, plockade fram en dumleklubba, och njöt. Birgitta älskade dumleklubbor och hade med ett litet lager ifall de nu inte fanns i Paris.

Utanför fönstret svischade de franska kastanjeträden förbi i en hiskelig fart medan Birgitta log. Och hade ni vetat hur hon var tidigare i livet, så hade ni förstått att Birgitta Svensson minsann inte var en dam som log. Knappast någonsin. Hon hade varit en riktig surtant i hela sitt långa liv. Ända tills för några veckor sedan när hon plötsligt fick en fotboll i huvudet på gården. Och den smällen hade skakat om det helt där inne bland hjärnans vindlande gångar och synapser. När hon vaknade var hon, som man säger, personlighetsförändrad. Helt annorlunda. Som en annan människa. Det enda hon var orolig över var ifall en ny smäll skulle göra henne arg och surtantig igen. För istället för att fortsätta vara en ordentlig, allvarlig och rätt ilsken tant, hade Birgitta vaknat upp som ganska busig, glad och modig. Först efter fotbollssmällen började hon göra saker hon borde ha gjort för länge sedan. Som att köpa upp alla tårtor på stadens konditorier, umgås med grannbarnen som hon undvi-

Surtanten Birgitta Svensson tar sig till Paris för att spotta från Eiffeltornet och frossa i croissanter smiter hennes fem grannbarn efter, gömda i en bil. Vad ingen vet är att Birgittas ärkeﬁende Lennart von Spetsnäsa, och mc-knuttarna Forta Fjärters också ska dit – för att göra slut på Birgitta en gång för alla. Det blir ett dramatiskt äventyr om hur en småtjurig surtant får fart på både hjärtan och militärer, hur man smartast får farliga mc-knuttar på fall och hur man osedd tar sig fram, kidnappad i en grönrosa cirkusvagn. Och att ett stort hjärta och små vänner är det viktigaste här i livet. En bok för busiga låg- och mellanstadieungar och barnsliga vuxna. För varje såld bok skänks fem kronor till Bris – barnens rätt i samhället. Sagt om första boken om Surtanten Birgitta: ”Texten sprudlar av humor och läsaren vänder girigt blad mot den spännande upplösningen. Den är väldigt rolig, varm och välskriven med många överraskande vändningar. Dessutom ﬁnns en viktig sensmoral.” Jeanette Palm, Bokhemligheter

www.idusforlag.se

ISBN 978-91-7577-368-1

9 789175 773681