Far & Flyg by Idus förlag

”Med en kärlek till landsbygden skildrar Ullström livet och människorna med en värme som griper tag och berör. En berättelse som innehåller humor och dråpligheter, med många repliker på rejäl västgötska. Ett varmt minne i tre underbara akter.”

elin fagerlind, 38-årig gymnasielärare i svenska, skövde

Far & Flyg

dig r e g ström l l U Erik Jan-

yg l F & Far

kter a e r ne i t n i m Ett

Jan-Erik Ullstrรถm ger dig

Far & Flyg

Ett minne i tre akter

Tidigare utgivna böcker: Vägen till Umbria del 1 – 2011, Mörkersdottir förlag Vägen till Umbria del 2 – 2011, Mörkersdottir förlag Med slutna ögon – 2012, Idus förlag Frid & Fröjdh – 2014, Idus förlag B.L.ÖH – 2015, Idus förlag Skrot & Korn, Idus förlag, 2016 Sagor utan slut, 2017 Sagor utan slut 2, 2018 Källor: ”Snackis Ordlista” Språkprogrammet ”Snackis” i P4 Skaraborg, Sveriges Radio Tidningsnotiser, Skövde Nyheter, nr 180 Måndagen den 7 augusti 1989

Far & Flyg Tredje boken i Byatorp-serien Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jan-Erik Ullström © Foto: Olof Boqvist | Obfoto.se Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-7577-582-1

AKT I ”Dä ä ente kunstit att en ä som en ä, när en ente ble som en sulle.” - Egon Frid

Nyheten

Aldrig förut hade den stackars cykeln utstått liknande prövningar. Den hade mer än en gång fyllesläpats genom granskogen i norr. När nyheten om Olof Palmes död behövt levereras till bygdens alla hörn, hade den vinglats med punktering ner i Ösans kalla vatten. Men detta slog alla rekord. Sträckan StöpenByatorp hade cyklats av många före denna dag, men aldrig med denna iver. Ekrarna knakade, svetten lackade och bromsarna var arbetslösa. Det var minusgrader ute och andedräkten ihop med värmen från kroppen, fick det hela att mer likna ett ånglok än en dräng på cykel. Ekipaget formligen flög över bron vid Åbrovallen, där fotbollsplanerna glimrade i morgonfrosten. I vanliga fall var det grus som hamnade under cykeldäcket, när han lämnade asfaltsvägen och svängde av mot Byatorp. Men vintern var som en vinter bör. Nu täckte snöpackad is grusvägen och århundradets halkolycka var bara ett extra tramptag bort. Men han hade cyklat hela sitt liv. Sommar som höst, vinter som vår. Nyheten måste fram. Här fanns inte tid att fara rakt in i snödrivor. Drängen var i sitt livs form och det märktes. Blicken var fixerad vid horisonten och det skarpa sinnet hade allt memorerat. Varenda grop och skiftning i isvägens yta. Han visste precis var och hur han skulle låta cykeln fara fram, för att så snabbt och säkert som möjligt nå fram till första anhalten. Det fick bli

Solbacken. Joelsson låg först på tur, men han var inte hemma. Det visste drängen, eftersom han var den han var. Han visste nästan allt om de flesta och mycket om det mesta som hände i Byatorp. Så hade det alltid varit och skulle för alltid bli. En del kallade honom för skvallerkärring. Eller ja, alla kallade honom för det, men många såg honom också som en fin vän och på Solbacken bodde några av de bästa han hade. Drängen hade aldrig lämnat socknen. Han förstod inte varför det skulle behövas. Här fanns allt han älskade och allt han behövde i livet: djur, vänner, mat och ett skithus. I 35 år hade han grävt sina nävar ner i bygdens mylla eller fört dem över päls, borst, fjäder och ull. Vad mer kunde han begära? Han hade följt i sin fars fotspår och var nu dräng på Granbacken. Gården var en av bygdens största och där fanns alltid något att göra. Men nu var korna mjölkade, fodret utlagt och katten klappad. Då fanns det tid över till att cykla ned till civilisationen. Ta sig till Ica Blomman i Stöpen och se över vem som gjort vad med vem, när, hur och kanske till och med varför. Närmaste affär var annars Sunes Livs i Ulvåker. Bygdens egna lanthandel hade tyvärr slagit igen 1985, när handlare Mogren gått bort sig i demensträsket. Affären hade köpts upp av traktens prästfamilj och byggts om till boningshus, så ville man handla var det till att ta sig några kilometer. Byatorp socken låg ett par mil norr om Skövde, i Skaraborgs län. Insprängd mellan andra småsocknar, vilade den där år ut och år in. En enda lång grusväg slingrade sig från söder till norr eller tvärtom, beroende på vilket håll du skulle åt. Gårdarna var många och i stort sett alla hade någon form av djurhållning. Det fanns fler små- än storbönder och även om

där även bodde giriga markägare och snåla mjölkbönder, var de långt mycket färre än de som hjälpte varandra. Ån Ösan karvade sig sakta fram genom landskapet. Nu låg den dock stelfrusen och tyst. Träden utmed vägen var klädda i en skrud av rimfrost och gnistrade i förmiddagssolens strålar. Hade drängens ögon inte tårats av framfartens vinddrag, hade de kunnat göra det inför åsynen av det vackra landskapet. Flera decennier senare skulle en stockholmska flytta till bygden och hon skulle komma att kalla det hela för gemytligt. Men det är en helt annan berättelse det. Många som gav sig ut till nejderna norr om Skövde, höll dock med om att den lantliga idyllen var total. Som besökare kan du dock inte ha koll på släktfejder, gränstvister, otrohetsaffärer och eventuell misskötsel av både folk och fä. Skvallret. Denna uråldriga informationskanal, som säkerligen är lika gammal som människans möjlighet att känna både nyfikenhet och avund. Behovet av att kunna få prata om andra, har vi alla mer eller mindre i generna. En del gör det för att höja sig själva, genom att sänka andra. Andra för att slippa prata om sig själva och sina egna problem. Vissa gör det för att få ta emot bekräftelsen av att vara kunskapsbärare av viktiga sociala, mer eller mindre källgranskade fakta. Drängen däremot skvallrade kort och gott för att det var roligt att få prata med folk. Han var väldigt dialektal och värre skulle det komma att bli med åren. Ibland hade till och med de allra äldsta gummorna och gubbarna svårt att hänga med i hans berättelser. Det fanns mycket att prata om i Byatorp och alla visste att knipa lite, så fort drängen var i faggorna. Om du sa för mycket

en förmiddag, visste alla om det samma eftermiddag. Var det nyhetstorka bland hus och lador, fanns alltid vattenhålet vid affären i Stöpen. Det lilla samhället vilade strax intill vägen mellan Skövde och Mariestad. Där fanns affär, skola och tandvård. Allt som behövdes. Drängen handlade dock alltid när han besökte affären. Han ville inte tas för att snoka eller att någon skulle tro att han skvallrade eller något liknande. Det var nämligen som så, att trots sitt förtäckta skarpsinne visste han inte att alla andra såg honom som skvallerkärring. Faktum var att han inte ens visste att han skvallrade. Han förmedlade i sin värld bara fakta, anekdoter och nyheter. Saker som folk kanske ville veta eller hade nytta av. Nu fanns det inget ont i denna människa. Tvärtom. Det som på ytan liknade sinnebilden av en äkta dräng; stövlar, hängselbyxor, rutig skjorta och den ständiga kepsen, bar inuti på ett varmt och ömt hjärta. Såg han en daggmask kämpa sig fram över ladugårdsbacken i solens torkande strålar, lade han den i komposten. Var någon av korna nedstämda, tog han sig tid att lyssna. Ville den stora suggan i hagen ha halva hans ostmacka, fick hon hela. Han kunde verka hård i sina ord ibland, men de var ofta målade av nedärvda fördomar eller färgade av andras åsikter. Han ville gärna så ofta det gick, hålla med andra människor. Vara vän med alla och få dem att skratta. Detta gjorde att han inte helt sällan vände kappan efter vinden, vilket kunde bli mer än komiskt om han satt mitt emellan två som trätte. Men för de som kände honom visste vem han egentligen var. De som växt upp ihop med honom, höll honom nära. Visst kunde Egon bli totalt vansinnig på honom, när han alltid hittade nya ställen att somna på under midsommarfirandet. Nog kunde

den egentligen så blide Gunnar skaka på huvudet, när SM i skvaller drog igång mitt i en efterlängtad paus i hängmattan. Det var inte ovanligt att den snåle Anton skällde till, när drängen handlat åt honom utan att leta efter extrapriser först. Och alltför ofta drev Skalken med den godtrogne vännens nyfikenhet. Kjell-Elvis var dock snäll mot honom, eftersom skrothandlaren alltid var snäll mot alla som var snälla tillbaka. Men vänner var de allihop och de höll ihop i vått och torrt, så som äkta vänskapsband ska vara. Snart skulle dock dessa band prövas på ett sätt de aldrig förut provats. Cykeln ömsom rullade, ömsom gled nedför backen mot Solbackens gård, samtidigt som drängens kropp skälvde till av både utmattning och spänd förväntan. Den här nyheten skulle slå allt. Den var större än hur Gunnar förlorat sin hand. Den var värre än när gammelprosten plöjt bort den gamla vägen mellan granskogen och ängen. Den var så enorm, att inte ens ryktet om att Korg-Olle-Gärda skulle vara en häxa kom i närheten. Med blicken fixerad vid det röda huset, spände han nävarna runt handtagen och trampade med all kraft han hade kvar. Gunnar Frid satt med sin lilla kaffekopp i ena handen och ingenting i den andra. Inte för att han inte ville, utan för att han som sagt bara hade en hand. Som barn hade han, storebror Egon och kusinen Johannes varit i ladugården. Johannes var son till traktens präst, men betedde sig konstant som om fan flugit i honom. Han hade hetsat Egon till att nypa tjuren Albin om pungen med en smidestång. Egon hade aldrig tidigare varit elak mot något djur och skulle efter den incidenten aldrig mer vara det heller. Tjuren hade sparkat igen en dörr och den helt oskyldige Gunnar hade

fått handen i kläm. Den hade klippts av från armen som om den varit en klen ungbjörk i en nyslipad vedkap. Men det var då. Nu var nu. Han var 41 år och hade levt enhänt i 30 av dem. Visst kunde han sakna att ha två händer. Särskilt när ogräset i landen skulle rensas. Men han hade vant sig och Gunnar var allt annat än långsint. Han hade lärt sig att det inte gick att ändra det förflutna, bara påverka det som komma skulle. Han skruvade upp volymen på radion och blundade lite, när Cornelis Vreesvijk sjöng om den söta fröken Cecilia Lind. P4 Skaraborg fyllde alltid morgnarna med ljuv musik. ”Stäng ner den där jävvla bögmusiken nu å dra på dej stövvla! Vi måste bort te grushôla å hämta nåra skoper innar förmedda ä slut.” Gunnar tittade upp mot sin storebror. Allt han såg var en mer än önskvärt naken man klädd i enbart raggsockor. Egon var två år äldre och hade nästan alltid varit exakt så som han var nu; burdus. Motsatsen till eftertänksam och alltid ett par älgakliv längre fram i tal än i tanke. Egon klagade ofta på Gunnars morgonrutin, som alltid innefattade att lyssna på P4. Så hade det alltid varit. Han var också mer dialektal än Gunnar och svor som om det var ett eget språk i sig. Det mesta var bråttom. Det skulle skyndas. Det skulle jäktas. Saker badade i måsten och tiden var alltid knapp. Gunnar tyckte det var lustigt, eftersom det alltid fanns tid över när kvällen kom och Egon gnällde på att det inte fanns något att göra. Radion i köksfönstret hade inte valt det själv, men den var Egons ärkefiende nummer två. Förstaplatsen delades mellan Prästajävel och Lillprästen, det vill säga hans farbror och kusin. Nu var det öknamn Egon gett

dem och Gunnar svor sällan, så han använde dem inte så ofta. Han sa Sven-Roland och Johannes istället. De hade trots allt namn, släktingarna. De var väldigt olika bröderna Frid. Egon bar dasslock till händer, hade en muskulös hydda, krulligt men glest blont hår och ett framfusigt sätt. Stod du vid kassan på Ica Blomman visste du att Egon stod nere i andra hörnet, eftersom du kunde höra honom svära över mjölkpriserna. Han köpte aldrig mjölk eftersom de hade egen, men han gillade att svära. Gunnar däremot gick oftast bara förbi hyllorna. Hans spensliga och långa kropp svajade istället bort till grönsakerna och frukten. Det var där han trivdes. Där var det färre folk att trängas med och han pratade hellre med sig själv och sina drömmar, än med gnällspikar och surmular. Nu hade ödets ironi placerat honom i samma hus som en av de största i den skaran, men han hade lärt sig att leva med Egon. ”Öh!” Egon böjde sig över köksbordet och vred av volymen på radion, samtidigt som han smackade så missnöjt han bara kunde med munnen. ”Va lyssnar du på den skäggtomten för”, mumlade Egon surt och bet över äggmackan. ”När dä finns Wiklund å di som kan sjunga istället? Dä där fyllot mumlar ju bara.” Gunnar suckade och tittade ut genom fönstret, där snön låg som en slät matta över trädgården. Det var fortfarande långt till våren och grönskans glädje. ”Wiklund har la skägg han ock”, svarade han kort och reste sig. Egon kisade mot sin bror och gjorde en grimas. ”Bla bla bla … nu va la du smart då. Jo nu har han ju skägg,

men ente när han sjöng på Liden du! Dä va en kväll som hette duga dä! Nu minns ja ente vilket år dä va … men rolit va dä.” Gunnar suckade och försökte slå Lidenfesten ur minnet. Den årliga sommarhöjdpunkten uppe i Locketorp brukade vara en rolig tillställning, men 1987 skulle för alltid sitta kvar i hans sargade hjärta. Minnet dövade sinnet, vilket fick Egon att surna till ännu mer. ”Hör du dåligt älle”, fnös storebror och försökte dra på sig långkalsongerna. ”Har du sett min klocka? Armbandsurt ja fick uta dej när ja fyllde 40. Vette fan var det taget vägen.” Gunnar bara skakade på huvudet. Egon muttrade förgrymmat och bet bort en hudflik från tummen. ”Var fasen tar allt vägen? Tänk en dag sa ja ta reda på hur allt ligger te!” Egon hade rätt i sin tanke. I över tre decennier hade saker försvunnit spårlöst i Byatorp. Det var inte bara från Solbacken. Många andra var också drabbade. Det var oftast små ting. Klockor, smycken, prydnadsföremål, bestick eller annat som aldrig var större än att det rymdes i en handflata. Det gick rykten om att Korg-Olle-Gärda dresserat en skata, som flög runt och norpade saker i bygden. Men få trodde på det. ”Var ä mor å far”, frågade Egon och kliade sig i kalufsen. ”Mor ä ute å kollar te djurena bara”, svarade Gunnar och reste sig upp. ”Far ä i stôva å river lite i murstocken.” Egon kikade ut genom fönstret och drog på sig arbetsskjortan. Solen dansade över skogskanten i öster och stugan på höjden sken så röd och fin. Den hade stått där längre än boningshuset och hade från början bebotts av en soldat. Torpet hade som brukligt var ett litet kök, ett litet sovrum, ett lite större allrum och mitt i allt detta en rejäl murstock.

Ingen hade eldat i vedspisen, kakelugnen eller den öppna spisen på många år nu, men pappa Per-Olof hade, av än så länge okänd anledning, gett sig den på att göra rökkanalerna fria. Han ville elda och han ville göra det som förr. Splintat töre och björkved. Precis som i stora huset, fast i det mindre och mysigare formatet. Med sig hade han Lurv, en av gårdens två katter. Lurv var Gunnars snart fyraårige hankatt och den hade fått sitt namn av storebror Egon, som samma år hade lyssnat sönder en LP-skiva av Eddie Meduza. Lurv var med överallt där människor skulle göra saker. Oftast inte alls i vägen, som katter annars kan ha en fallenhet för. Han var mer av den nyfikna observanta sorten. En snäll katt till skillnad från sin bror Luder, som nu låg under köksbordet i stora huset och lurpassade efter obevakade frukostläckerheter. Mamma Alma hade vaknat först av alla denna morgon och behövde se till djuren i ladugården. Hon och Egon hjälptes åt, men bröderna hade fått sig en skön sovmorgon just denna dag. De hade många mjölkdjur, men det fanns en kossa som var väldigt speciell för gårdens ägarinna. Flora hade kalvats fram av sin förrymda mor, djupt inne i granskogen i norr. Mitt i vintern hade mamma Majblomma fått för sig att lirka upp dörren till båset och knuffa sig ut i 20 minusgrader och östanvind. Dräktig som om hon aldrig varit annat, hade hon kämpat sig en halvmil ut i storskogen, för att leverera sin dotter till världen. Det var Korg-Olle-Gärda som funnit dem, täckta av blodröd drivsnö under en stor grans taklika grenverk. Majblomma hade dragit sina sista andetag mot gummans lugnande hand. Vad som fått kreaturet att göra allt detta när det fanns en varm och ombonad ladugård att kalva i, kunde ingen svara på. Men

Korg-Olle-Gärda hade varit väldigt tydlig mot Alma, när gumman stapplat in på gården med den späda kalven. ”Den häringa …”, hade hon sagt och lagt handen på Floras panna. ”Den ä du rädder om. För dä ä ingen vanlier kalvabete du fått i gåva uta fröken Natur. Ho kommer å uträtta storverk i livet. Sanna mia ord Alma. Sanna mia ord.” Nu tre år senare stod Flora i ett eget bås i ladugården. Det största. Där tjuren Albin en gång stått. Hon gav mest mjölk i Byatorp, gjorde aldrig några motsträviga försök vid betessläppet eller om Egon ville flytta på henne för att städa. Egon älskade djuren och både han och Alma kunde ibland svära på att kossan visste exakt vad de pratade om. Det var som om hon lyssnade och tog till sig av allt som sades, men sen inte gjorde något alls med informationen utan bara nöjt idisslade vidare. Lite som motsatsen till drängen, som just försökte tvärnita på den isklädda grusvägen utanför. Egon stod inne i skafferiet när det ringde. Han hade lastat på sig precis så som han brukade. Famnen var full av rökt fläsk, osötat bröd, ost, smör, korv och inlagd gurka. Ringsignalen fick honom nästan att tappa allt, men han lyckades manövrera sig ut till köksbordet, där Gunnar just lyft luren. ”60398.” Rösten i andra änden verkade uppspelt, på gränsen till euforisk. Egon försökte utläsa vad samtalet handlade om, men Gunnars ansiktsuttryck avslöjade lika lite som hans ord. ”Jaså? Jaha. Happ. Mhm. Dä va skråen dä. Jovesst. Roligt för dej. Vesst. När börjar di då? Aha? Jaja. Havesst. Hej.” Egon stod och stirrade på sin lillebror, vilket han tyckte var samma sak som att fråga vem det var. När Gunnar vände sig om

och började diska ur kaffekoppen, var det många känslor som rusade genom kroppen. Han tänkte först på Cecilia. Kusinen Jacobs hustru. Efter det kom uns av ilska mot sin andre kusin Johannes. Men till slut smålog han åt att Egon troligtvis stod och kokade av nyfikenhet bakom honom. Och mycket riktigt. Det som får koka för länge, kokar snart över. ”Men för i helvete din hâlavire klotskalle! Vem va dä som ringde?!” Gunnar harklade sig, men dröjde lite med svaret. Egon hade alltid varit den som bestämde. Den som pekade med hela näven och domderade. Gunnar hade alltid eller kanske på grund av just detta, varit tystlåten och mer tillbakadragen. Så när han fick möjlighet att reta sin storebror, ja då gjorde han det. ”Jo …”, började han sakta. ”Dä va Johannes.” Egon satte sig ned och knäppte knapparna i den rejäla skjortan. ”Jaså den”, fnös han och satte demonstrativt kniven i osten. ”Fy fan. Lillprästen. Att ente den fått åka hem te Gud fader än ä la både synn å skam dä. Tvi vale i räva.” Gunnar skakade på huvudet. Nog för att han hade svårt för Johannes, men han önskade inte livet ur honom. ”Tänk på va du säjer Egon. En sa ente hoppas på att folk starvar å, även om di ä stöpta i fel form.” ”Fel form”, skrattade Egon. ”Ha! Fel form? Den han ä ju stöpter i en form uta skit å gresapess den. Far hanses är ju likadan. Dä ä la underligt va? Hur i skråen far å farbror kunne bli så förbannat olika? Di ä ju bröder!” Gunnar vände sig om och stirrade på Egon, som pressade in en alldeles för stor brödbit i munnen. Smöret fastnade

på överläppen och ostskivan trillade ned mellan benen och landade på stolen. Under bordet låg Lurv, som sneglade upp mot den tappade delikatessen. Egon stannade upp mitt i en tugga och blängde frågande mot sin lillebror. ”Vad”, mumlade han genom bröd och smör. ”Ja hur kan bröder bli så olika”, mumlade Gunnar. Egon svalde ner brödet med en stor klunk mjölk direkt från ladugården. ”Va fan velle Lillprästen då”, frågade han utan att ens ha reflekterat över Gunnars tysta undran. Betänk nu en vacker bild framför dig. Solbacken i vinterskrud. Sedd från ladugården, står boningshuset där på den lilla höjden. Bakom syns den stora gamla eken torna upp sig. Den gnistrar som en enorm prinsesskrona i solljuset. På en kulle bredvid stora huset, vilar torpet. Som en vacker påminnelse om forna tiders trångboddhet och byggkonst. Vägen slingrar sig mellan trädgård och ladugård och separerar de olika arbetsområden bröderna Frid skulle behålla fram till sina egna tiders ände. Sätt nu gärna valfritt stycke klassisk musik till denna bild du har framför dig. Gärna pompöst och dramatiskt. För från höger i bild kommer en dräng på cykel. Han har redan tvärnitat, i ett kort ögonblicks förnekelse över att vägen är täckt av is. Det förklarar varför cykeln kommer farande ett kvarts varv fel, med framdäcket riktat rakt emot ladugården. En syn lika udda och fasansfull, som kittlande och skrattretande. Drängen försöker bokstavligt talat styra upp situationen,

genom att vrida fullt utslag med framdäcket. Totalt meningslöst. Kanske har din hjärna redan saktat ned scenen framför dig till slow motion. Till och med de panikslagna orden yttras, som om tiden nästan stannat. ”Åh helvetes jäv…” Längre än så hinner han inte. Bakdäcket slår i en snödriva och cykeln slår tvärstopp. Drängen tumlar genom luften och hinner precis sluta ögonen, innan kroppen landar rakt i väggen till vedskjulet. Snöraset bli episkt. Snudd på hälsovådligt. Men med ivern att få berätta den stora nyheten som bränsle, plogar mannen fram ur snömassorna, vidare förbi grinden och upp mot farstudörren. Äntligen är han i mål. Nyheten är framme. Egon satt och gnagde på en korvstump, samtidigt som blicken fastnat mitt i kaffekoppens svarta yta. Han befann sig i tankar djupare än han var van vid. Gunnar tittade ut genom fönstret och kisade lite, för att avgöra om han verkligen såg rätt. ”Duueee … Granbacka-Bengt cykla precis i brôt mot veaskjurt …” Egon svarade inte, eftersom han hade fullt upp med att tänka. Hjärnan var lätt lamslagen. ”Å nu fick han en rätt bra drös mä snö över sej …”, fortsatte Gunnar fortfarande för döva öron. ”Nu stövlar han hitåta. Han ser ju ut som en blandning mella snömannen å Gunde Svan, fast fulare då.” Gunnar var inte elak. Han hade bara en livlig fantasi och försökte få Egon att reagera. Men det krävdes att dörren skulle fara upp och att den levande snödrivan skulle klampa in i köket, för att Egon skulle lyfta blicken från kaffekoppen. Han kisade mot den andfådde drängen och tittade frågande

mot Gunnar. Sedan landade blicken återigen på vännen från gården på andra sidan björkdungen. ”Bengt? Va i helsefyr? Har du hånglat mä en snöstorm älle?” Granbacka-Bengt hämtade andan och förberedde sig. Han ville berätta detta utan att missa brödernas reaktion. Han borstade sakta av sig snön och tog högtidligt och förvånandsvärt nog av sig kepsen. Precis när han harklade sig och skulle leverera en lång harang av mer eller mindre obegriplig skaraborgska, hann Egon avbryta honom. ”Du Bengt. För skråen. Hörde du att di sa bygga flygplatsen oppe ve Ingemarssons grushôla? I skogen där bakom. Mella Klåvasten å Knista. Klubbat å klart på kommun. Di börjar så fort snön ä väck.” Gunnar insåg direkt det Egon så plikttroget missat. Johannes nyhet hade satt köket i smärre chock, så han kunde bara tänka sig hur Granbacka-Bengt måste reagerat när han fått höra om det. Lillebror Frid tyckte synd om drängen, som bara stod där med öppen mun och kliade sig där vedskjulet lämnat lite falu rödfärg i pannan. Ögonen blev blanka och han svalde sakta ned tusen besvikna känslor. Bengt stängde munnen och öppnade den ingen, som för att säga något. Men han förblev tyst. Sakta satte han tillbaka kepsen på huvudet, suckade och klev ut i farstun igen. Utan ett ord stängde han sakta och försiktigt dörren och lommade nedför den skottade gången. Gunnar blängde till på Egon, som inte brydde sig om sin broders förmanande blickar. ”Va fasen va dä där nu då? Han ä ju bra stollier dä där kôljehövvet.” Sakta försvann Granbacka-Bengt nedför vägen utanför.

Han ledde cykeln, vars bakhjul i det närmaste var dubbelvikt. Nyheten han ansträngt sig så för att få berätta, hade redan nått ut. Han hade förlorat mot en telefon. Gunnar suckade och svarade inte på Egons dumma fråga. Han önskade att storebror någon gång kunde få tillbaka med samma mynt. Att det där karma de pratat om på radion, skulle finnas till och fungera. Döm om hans förvåning, när just detta skedde precis framför ögonen på honom. Tyvärr på ett vis som skulle krossa hans broders hjärta. ”Jädra flane. Han kunne la sagt va dä gällde teminstone? Eller va han …” Längre än så hann inte Egons klagan, för under bordet hade katten Luder stirrat länge och väl på ostbiten mellan husses lår. Han satte upp sin kloförsedda tass i luften och svepte till. Osten var hans. Tyvärr fastnade en klo även i Egons pung, vilket fick katastrofala följder. Köksbordet flög rakt upp. Ingen annan än Egon hade nog orkat göra det gedigna furubordet luftburet. På vägen ned lyckades det vända sig ett halvt varv med bordsskivan nedåt, vilket var oturligt för katten. För hur många liv en katt än må ha, överlever ingen pälsboll ett gammalt hederligt furubord från ovan.

Far & Flyg I Frid & Fröjdh fick vi lära känna bröderna Frid på Solbacken. Den idylliska gården i den lilla socknen Byatorp, någonstans i Skaraborg. I den berättelsen var det många som antingen kämpade mot, eller lät sig svepas med av förändringens vindar. Men det var inte första gången. Nästan ett kvarts sekel före dessa händelser, var många vi lärt känna med om ett helt annat äventyr. Ett från slutet av 80-talet. Till prästen Johannes stora förtjusning ska en flygplats byggas. Detta kan givetvis inte Egon gå med på. Folket som byggt upp landsbygden ska vare sig få köras eller flygas över hur som helst. Dessutom är han emot allt kusinen är för. Flygplatsbygget blir startskottet på ett utdraget krig mellan bonden och prästen, där många oskyldiga hamnar i skottlinjen. Vänskaper prövas, hjärtan sätts i brand och till och med bröderna Frids syskonkärlek möter sitt livs motstånd. Följ med! Kliv in i denna minnesvärda hyllning till landsbygden. Ett äventyr som förklarar varför vissa karaktärer blev som de är och är som de var. ”Visa tacksamhet till de som sprider glädje, dessa trädgårdsmästare som får vår själ att blomma.” – Marcel Proust ”Äntligen är gänget tillbaka! Denna gång får vi följa med från början och ta del av de hisnande historierna bakom de kära karaktärerna som bebor Byatorp med omnejd. Här får vi flyga både högt över Byatorp och ända bort till Tidan i denna fantastiska berättelse där allt börjar.” Karl Johan Froh, 41-årig ekonomichef, Hjo

”Våra vänner befinner sig mitt i den brutala medelåldern. Kärlekskranka och desperata. Samtidigt som hotet från ovan närmar sig. Intrigerna tätnar och tonen blir hårdare. Hur kunde Klåvasten hamna mitt i rampljuset? Och vad har våra vänner med det att göra?” Anne Gladh, 42-årig smyckessmed, Värsås