Sightseeing i mitt inre by Idus förlag

EN KLIM-LIT ROMAN

Sightseeing i mitt inre

tt i m i g n i ee e s r t n i Sigh MARIA FOGELBERG NELSON

Tidigare böcker av Maria Fogelberg Nelson: SKITSTRESS – Stresshantering med fokus på hjärnan och vårt arv, 2009, Vulkan Ett olidligt tillstånd, 2013, Idus förlag Birgit Johanssons dagbok, 2014, Idus förlag Långkok, svinhuvud och lite romantik, 2015, Idus förlag Oren, 2017, Idus förlag

Sightseeing i mitt inre Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Maria Fogelberg Nelson © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-823-5

Sightseeing i mitt inre

MARIA FOGELBERG NELSON

”Dance is the hidden language of the soul” Martha Graham

Tangodanserskans hemligheter Hon går in i ett upplyftande rum där elände och fulhet inte finns. Inlindad i bomull, omfamnad av en vit nallebjörn, fluffig och lurvig. In i samstämdheten, en harmoni där livet låter vackert, utan skrik och dissonanser. Utvald, drottning för en stund, en upplevelse som hon inte visste att hon sökte. Beskyddad, mjukt omfamnad. Den exakta pulsen i varje steg.  Golvet tar emot dårskapen.  Fötterna är fulla av idéer, av kraft att avslöja drömmar. Pausen, tystnaden i rörelsen, detta stilla och avslöjande ögonblick. Hon återskapar hans dans,  ger honom tysta budskap, säger det omöjliga, som inte kan sägas i ord.  Överför intima mysterier insvepta i minutiösa steg. Hon gör det som faller henne in, leker i lugn och ro utan sidoblickar i denna fest som flyttar hjärtat ner i benen och huvudet upp i det blå. En tango med passion, dessa få minuter av förtrollning. Livet fylls av mening, genomdränks av färg, förskönas. Resumé i diktform av kapitlet ”En tangodanserskas hemligheter” i boken med samma titel, författare Graciela H López, översatt av Margareta Westergård.

Kapitel 1 ”Satan i gatan!” vrålar jag samtidigt som jag slår handen hårt i badrumskaklet. Det är som om jag transformeras till en tsunami, när jag med nästan övermänsklig kraft far upp. Vattnet skvalpar över badkarskanten, blöter golvet och rinner över tröskeln ut i hallen. Smärtan i handflatan är påtaglig, men är en bagatell mot min aha-upplevelse. Oavsett förtar den ändå det faktum att jag äntligen fått en insikt. Navelskådning är en av mina bästa grenar, man kan faktiskt säga att jag är något av en expert, och är det någonstans som jag idkar denna perfektion bäst är det just på botten av ett badkar, min favoritplats. Ett favoritämne är mitt eländiga liv. Finns det någon som är mer ensam? Är mer missförstådd? Ska jag aldrig mer få ligga sked, känna mig älskad? Det är under dagens navelskådning jag får insikten: Jag har fullt fungerande fötter, ben, huvud, kropp och ser inte allt för jävlig ut, och ändå ligger jag på botten av ett badkar och ömkar mig. Nä nu satan i gatan är det dags att göra bokslut! Jag måste få svar på varför mitt liv är så tomt och innehållslöst.

Snabbt gör jag mig iordning, sveper badkappan om mig och lämnar badrummet. Det är dags att göra sightseeing i mitt inre. Från att ha färdats genom livet på en lagom bred, jämn och utstakad väg, ändrades allt för fem år sedan då jag körde vilse eftersom jag inte har en inbyggd GPS. Då hamnade jag på en smal, guppig och planlös väg, som är så tråkig att jag bara vill fly. Framtiden ser mörk ut. Inte för att mitt liv innan var så himla händelserikt, utan faktiskt riktigt tråkigt, man kan kalla mig för trygghetsnarkoman och jag vill under inga omständigheter kastas ut i ett ingenmansland. Jag nöjde mig, faktiskt var jag riktigt glad över att min dåvarande man Leffe styrde vårt liv i den riktningen som han stakade ut. Innan den dagen kom då allt förändrades var mitt liv som de flesta andra medelålders kvinnors och mäns, tryggt och utan överraskningar. Äktenskapet med mannen som jag träffade i slutet av tonåren var inne i den fasen då det mesta gick på sparlåga. Fin villa med uppvuxen trädgård med massor av äppelträd, som just den dagen bågnade av frukt. Samma dag hade jag haft ett lönesamtal med chefen på förmiddagen som – vilket jag egentligen visste – slutade till arbetsgivarens fördel. Inget hände resten av arbetsdagen och väl hemma rullade jag köttbullar och kokade potatis, öppnade locket på lingonsyltburken med samma lätthet som jag övat på i över trettio år. Middagen flöt på i samma takt som en barkbåt tar sig fram på en stilla å, inga sensationer, ja faktiskt inga samtal som bröt mot det vanliga. Leffe redogjorde för alla idioter han stött på under dagen, jag nickade och hummade med. Med kvällstidningen under armen släntrade han till vardagsrummet där han slog sig ner i sin favoritfåtölj. När klockan var halvåtta knäppte han på 8

nyhetsprogrammet. Efter att jag stökat klart i köket dukade jag tebrickan och slog mig ner i den andra fåtöljen. När tv-utbudet inte längre hade något som lockade, borstade vi tänderna och satte på oss pyjamasarna. Innan sänglamporna släcktes läste vi lite, han pussade mig på kinden och vi sa god natt. Han vände mig ryggen och jag följde hans exempel; sedan många år var det den positionen vi hade kommit överens om. Det var som om vi ville realisera det gamla ordspråket; ända mot ända kan inget hända. Allt var med andra ord som en vanlig tisdag i slutet av augusti. Det enda som hade avvikit under kvällen var att Leffe hade rört så intensivt i tekoppen att vattnet först skvalpade över på fatet, för att sedan övergå i en virvel. Teskeden befann sig nästan som i en tom, öppen korridor som nådde bottnen; det var som om honungen blev centrifugerad. Jag borde redan då ha reagerat, för han brukade aldrig använda tesked, sötningsmedlet brukade ligga kvar som en kletig sörja när jag stoppade koppen i diskmaskinen. Då, när jag kurade ihop mig, beredd att sova med en enda förhoppning att vallningarna just den natten inte skulle vara för jävliga, frångick han för andra gången den kvällen sina rutiner. Istället för att hans snarkningar – normalt somnade han innan jag ens hade hunnit blunda – hörde jag: ”Lena, jag vill skiljas!” Fyra ord och hela min tillvaro tog en sväng på hundraåttio grader. Jag minns att jag hörde blåsten vina utanför villafönstret och tänkte att hösten, som jag normalt brukar uppskatta, skulle bli väldigt grå. Första tiden efter skilsmässan var jag vilsen; jag var van vid 9

att han – efter att ha avlöst mina föräldrar – hade lotsat oss framåt under hela vårt vuxna liv. När jag väl hade funnit mig någorlunda till rätta, och det tog ett bra tag, var det första jag gjorde att inrätta nya rutiner. Men även de hamnade på kant då jag för ett år sedan blev av med jobbet som ekonomiansvarig på ett litet familjeföretag som dessvärre gick i graven. Tack vare att jag är ansluten till a-kassan med lönegaranti och har uppnått en aktningsvärd ålder har jag inte lidit någon större nöd rent ekonomiskt, men socialt är det en katastrof. Nu är jag med råge vilsen i spenaten. OM jag inte aktivt gör något av mitt liv kommer jag försvinna in i en grå massa och det är att slösa bort livet, vilket man har förpliktelser mot för ingen annan bryr sig. Efter en smärtsam granskning har jag insett att jag måste finna svar på varför jag är: • trygghetsnarkoman • rädd • ensam

Kapitel 2 Mitt liv är identiskt med en sengångares; det går i ultrarapid och under tiden alla andra rusar förbi är jag enbart åskådare på näst bakersta raden på parkett (den sämsta platsen på en teater). Mina morgonstunder börjar alltid med jag att intar kaffe och två ostsmörgåsar samtidigt som jag läser morgontidningen. När jag hunnit till mitten av del 1 förflyttar jag mig till soffan och adderar tv:n till sällskapet och börjar med multitasking, vilket innebär att jag fortsätter att läsa och sippa på kaffet samtidigt som jag umgås med morgonprogrammens programledare. Efter att jag bäddat sängen, fixat klart i köket och mig själv (och om jag har tvättstugan stoppat i en maskin), övergår umgänget till Stockholms lokalradios programledare. Resten av dagen lyssnar jag enbart på radion samtidigt som jag googlar på internet (utan överdrift kan jag påstå att jag har ett internetberoende). När jag har läst alla tänkbara sidor brukar jag i ren desperation fördjupa mig i Wikipedia, alltid finns det något jag suktar efter att få lära mig. När dagen övergår till kväll förflyttas jag tillbaka till soffan och tv:n blir åter mitt sällskap, fram tills det är dags att sova. Det är egentligen bara följande saker som rubbar rutinerna: • Handla mat, ibland kläder (men det är ytterst sällsynt 11

•

då jag som arbetssökande måste hålla hårt i pengarna). Besök hos arbetsförmedlingen, vilket inte är så ofta. Från att gått dit nästan en gång i veckan blev det mer och mer sällan, och nu är jag nere någon gång varannan månad. Sist såg jag att även förmedlaren förlorat hoppet om mig: ”Se till att hålla din profil på platsbanken uppdaterad, så får vi hoppas att någon upptäcker dig, och ja, du har en otroligt intressant profil.” Det var uppenbart att han inte trodde på det själv. Arbetsmarknaden skriker inte direkt efter kvinnor över femtio. Någon väninna hör av sig och vill gå på bio eller restaurang. Det sker inte alltför ofta då de flesta ingår i parförhållanden, och det är egentligen bara när äkta hälften inte kan/vill göra något. Mitt hopp står dock till att männen gubbar till sig såpass att deras enda intresse är att se på tv, det är ju faktiskt allmänt känt att kvinnor är mycket piggare och aktivare upp i åldern – dessvärre har jag ännu inte märkt av denna förgubbning i vänskapskretsen. Tandläkare eller läkarbesök, vilket inte är så ofta då jag har turen att ha förträfflig hälsa. Det enda som oroar är min osannolika alstring av tandsten och tandhalsar som ömmar, det blir bara värre och värre för varje år. Därför går jag två gånger om året och tar bort tandsten och gör en genomgång av tandhalsarna. Frisören, men det sker ytterst sällan, min frisyr kräver inte mycket och jag har väldigt långsam hårväxt – vilket är utmärkt när det gäller behåringen i armhålorna och på benen. Däremot inte speciellt bra när det gäller behåringen på venusberget, där kan man säga att det pågår en recession; där är jag i det närmaste flintskallig. 12

Om inte något av ovanstående inträffar så håller jag mig inom min Comfort zone; min lägenhet invid en park på Södermalm i Stockholm. I zonen ingår även promenader runt stadsdelen och oasen Långholmen. Något av det mest avundsvärda som finns enligt förståsigpåare är tillgång till egen tid. Utan överdrift kan jag intyga att den är överskattad och inte alls så eftersträvansvärd som gemene man tror, faktiskt är den fruktansvärd. Det är nog bara klimakteriet och att vara ensam i ett förhållande – även detta har jag erfarenhet av – som kan konkurrera. Klimakteriet är något för jävligt! Det finns inte så mycket mer att tillägga då torr slida, vallningar i tid och otid, och ständigt kissande är så enerverande att hälften vore nog. Om det är någon fördel med att vara ensamstående/skild är det att jag slipper dela detta helvete med en man; tror att de är väldigt oförstående när det gäller dessa kvinnoproblem. Mina klimakteriebesvär började i liten skala när jag ännu var gift, och om det var något som Leffe var oförstående inför så var det mitt ständiga kissande och önskningar om ett svalt sovrum. Nu kan jag sova med öppet fönstret och sitta på toaletten hur länge som helst. Utan överdrift kan jag påstå att jag inte kände några som helst sympatier från hans sida (i och för sig märkte jag aldrig av några som helst empatiska sidor hos honom). Leffe och jag fick aldrig några barn. Vi tog aldrig reda på varför, alltså vems fel det var och det blev aldrig aktuellt att göra kontroller eller få hjälp med barnalstringen. Han hade vägrat. Vi såg för många filmer där paret genomgick fertilitetsundersökningar, och tanken på att Leffe skulle onanera i ett vitt rum, bläddrandes i porrtidningar för att sedan lämna sperma i en plastbehållare var lika långsökt som att påven skulle konvertera till islam. Jag hade nog klarat av det bättre 13

men det krävs två för att dansa tango. Oavsett vilket; hjälp med barnalstring eller adoption gick oss förbi. Hade vi haft barn så hade det inte per automatik inneburit att jag hade varit mindre ensam, vem vet, han eller hon hade kanske emigrerat till Indien. Det är ingen idé att gråta över saker som det inte går att göra något åt – sådant är livet – det finns andra saker att oroa sig över: Jag är 55 år och rent statistiskt har jag cirka 30 år kvar innan liemannen knackar på. Det kan inte vara så att det enda som bryter mina rutiner är att i god tid välja ut vilka psalmer som ska sjungas på min begravning. Om det nu kommer komma någon på begravningen. När jag var gift hade vi stort umgänge, ja det var ibland så stort att vi inte hann träffa alla, minns att en jul fick jag tennisarmbåge efter att ha skrivit otaligt med julkort. Det tråkiga är att efter skilsmässan försvann de flesta. Några väninnor har jag kvar, men de lever i parförhållanden vilket minimerar umgänget. Kommer ihåg att jag själv tyckte att det ibland var svårt att duka när det var ojämnt antal på middagarna. Inte tänkte jag då på hur inskränkt ett sådant resonemang är. Hellre fem runt bordet än att någon sitter ensam hemma på kammaren, för ingen bryr sig väl om att det sitter någon på bordsgaveln! Att bjuda in sig själv vore så pinsamt att jag helt enkelt låter det bero, jag vill ju inte tränga mig på.

Kapitel 3 Han tittade på henne med tomma ögon, där fanns varken värme eller kärlek; den som hade funnits i trettio år hade bara försvunnit … Hon var en främling … Är det en bra början på en roman? Har funderat och kommit på att ett bra sätt att få rätt perspektiv på livet är att börja skriva en självbiografi eller kanske blogga. Då får jag kanske svar på frågorna: Vart tog mitt liv vägen? Vilka misstag och felaktiga vägval gjorde jag? Kanske bloggare är för modernt; även om jag vill se mig själv som up-to-date – läser en massa blogginlägg, ingen kan påstå att jag inte hänger med – så är det nog att gå lite väl långt. Jag som bloggare; tillåt mig småle. Jag fokuserar istället på en självbiografi, en som (vilket är mest troligt), kommer hamna i byrålådan, men som kanske ändå kan hjälpa mig att få rätt perspektiv. När man skriver något och sedan läser det, får man oftast rätt distans, vilket inte alltid hjärnarbete ger. Funderingarna stannar liksom kvar och växer och gnager utan resultat. Det är nog därför många betalar för att lägga sig på divanen och få hjälp med att ta bort tankarna från hjärnbalken. Dessvärre

har jag inte råd med terapeuter eller psykiatriker, utan för mig gäller självhjälp. Boken ska handla om att när kvinnan övergår till att bli tant blir hon historia, en bortglömd varelse som negligeras av alla. Ja, även av oss själva som likt strutsar stoppar huvudet i sanden, håller för öronen och låtsas som att vi inte finns. Vi tar liksom ingen plats, kräver inte vår rätt. Snart är vi som tiggarna som sitter utanför Konsum, folk går bara förbi och ignorerar dem, de har smält in i husfasaden – precis så är det för oss, vi e x i s t e r a r inte. Men mest kommer biografin handla om att bli övergiven, känslan av att man inte duger längre, att den åldrade kroppen inte längre hetsade upp honom. Så var och är det i alla fall för mig. Tack vare Google har jag fått massor av råd för nyblivna författare om hur man ska inleda en roman. Det är uppenbart att det viktigaste är de första raderna, det är alla experter överens om. Några berättar att det är absolut förbjudet att börja skriva om väder och natur, utan läsaren ska kastas direkt in i handlingen. Det var lite synd att jag läste det, för den inledningen som jag tycker bäst om är: Regnet öste ner och fönsterglaset såg ut som om någon höll en vattenslang mot det. Hösten var här och Lena rös. Hennes blick lämnade fönstret och mötte hans som var tom, där fanns varken värme eller kärlek; den som hade funnits i trettio år hade bara försvunnit … Hon var en främling … För en tid sedan skrev en klok, kvinnlig journalist i morgontidningen att kvinnor har blivit vänterskor: ”Vi väntar från det att vi är unga tills ålderdomen tar över; väntar på att bli valda, antagna, få plats på ålderdomshemmet och framförallt väntar vi på männen. Väntan inkluderar det mesta när det gäller det motsatta könet och denna 16

väntan pikar när vi befinner oss i medelåldern. Då väntar vi på att han ska lämna besked, besked om han ska fortsätta leva ihop med sin livspartner eller testa det nya lammköttet som lockar.” Givetvis har hon rätt! För egen del har jag stått i kön större delen av mitt liv, har gjort väntandet till en konstform. Det är inte bara män som varit objektet för mitt köande, utan allas uppmärksamhet har jag köat för: allt från min mamma till skolkamrater och män. Min brist på självförtroende har alltid varit min största sten i skon, den har ständigt skavt och omöjliggjort för mig att få en plats i kosmos. Mitt dåliga självförtroende blev inte bättre av det faktum att jag var så outhärdlig att leva ihop med att Leffe hellre valde att leva ensam än att tvingas möta mig varje morgon och i återstoden av sitt liv. Han förälskade sig inte i en yngre kvinna, utan helt sonika tröttnade han på mig. Det är en käftsmäll som heter duga, att hellre lämna villan för att bo i en tvåa i en ytterförort än att fortsätta vara gift med mig. Några bekanta sa att han troligen drabbats av depression, vilket tydligen är vanligt hos män när testosteronet faller. Och kanske har de rätt, för när vi sålde villan fick vi så mycket pengar över att det för min del tillsammans med hälften av våra besparingar räckte till insatsen till en lägenhet i innerstan, medan han satte in pengarna på banken och flyttade in i en hyreslägenhet i Farsta. De enda som kommer bli glada över hans val är Allmänna arvsfonden. När jag den där kvällen hörde honom, satte jag mig i sängen och tände lampan och frågade: ”Vad … vad säger du?” ”Du är så jävla fet och gammal, du äcklar mig”, avslutade han inte förklaringen med, men jag vet att det var det han tänkte. 17

”Du är så jävla fet och gammal, du äcklar mig”, avslutade han inte förklaringen med, men jag vet att det var det han tänkte. Istället sa han: ”Jag har tröttnat på att vara gift.” Lena Nymans liv har mer att önska. Det är som om hon befinner sig i en stensarkofag och framtiden ser mörk ut. Hon måste göra en förändring, och det bästa sättet är att gräva där hon står – göra sightseeing i sitt inre – för att kunna ta reda på varför hon är ensam, rädd och trygghetsnarkoman. Någonstans finns nyckeln till ett bättre liv, men var? Vad får hennes låsta hjärta att öppnas? Vad är det hon har glömt bort? I minnenas kartotek finns svaret. I sitt sökande efter att hitta svaren gör hon bland annat nedslag i skönhetsindustrin, går på danskurs och gör en utlandsresa. Recensioner: ”Sightseeing i mitt inre är en rolig bok med mycket hjärta. Bokens huvudperson bestämmer sig för att våga utforska vad livet har att erbjuda, och vi som läsare får följa med på de spännande, givande och stundtals galna upplevelserna som huvudpersonen är med om. Det här är en bok som visar att livet inte slutar vid en viss ålder – kärlek och äventyr kan dyka upp när man minst anar det." Titti Lagergren ”En lättläst bok som i sin komik också blottlägger tragik, med det viktiga budskapet; det går att förändra, det finns hopp. En bok att bli glad av. Tack för många skratt och reflektioner!” Ingegerd ISBN 978-91-7577-823-5

www.idusforlag.se

9 789175 778235