Droppstensgrottans hemlighet by Idus förlag

Ă&#x2026;sa Ă&#x2013;hnell

Droppstensgrottans

hemlighet

Droppstensgrottans hemlighet

Droppstensgrottans hemlighet Ă&#x2026;sa Ă&#x2013;hnell

Tidigare böcker av Åsa Öhnell: Snögubbens hemlighet 2013

Droppstensgrottans hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell Omslagsbild: dreamstime.com Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt av Printon, Tallinn 2013 ISBN: 978-91-87001-71-0

Till Ella

Juli Blicken for över rummet. En säng med rosa sammetsöverkast. Renskurat golv, fortfarande med fuktiga fläckar. Det doftade sommaräng. Tavlor på de vita väggarna. Knappast intressant. Men där! Ett sängbord. Och vad var det? Glänsande guld och gnistrande stenar ... Blankt och lockande. En snabb blick bakåt och åt sidorna. Inte en levande själ i sikte. Ingen tvekan. Stölden var en ren impulshandling. Någon minut senare var rummet tomt. Endast en gardin fladdrade i vinden.

1. Klara hejdade sig. Mobilen vibrerade i fickan. Sms från Bella: Var är du? Skynda dig hit. Klara log och skrev snabbt ett svar: Sen. Ska bara göra en grej först. Hon tryckte på ”skicka” och satte pekfingret på ringklockan till grannhuset. Tunga steg hördes innanför och strax öppnades dörren. ”Nämen, se där, Klara! Fikasugen kan jag tro?” Rut log lite trött. Tre grova hårstrån, som hade lyckats undkomma pincetten, stack fram på hakan. Tunikan var beige och av tältmodell. Den skulle säkert vara figursmickrande, ett ord Klara nyligen hade sett när hon bläddrade i en av postorderkatalogerna som låg och drällde därhemma. Men det fanns inget, verkligen inget, som kunde smickra Ruts figur. Midjan var obefint-

lig och bh:ns kraftiga sömmar syntes tydligt genom kläderna. Allt detta spelade naturligtvis ingen som helst roll. Rut var världens bästa granne, vad än mamma och pappa tyckte. ”Jag tog med kakor”, sa Klara. ”Havreflarn. Jag har bakat dem själv.” Rut betraktade de smuliga skapelserna och fnös lite. ”Jag ser det”, sa hon. ”Då vill du väl ha en tår?” ”En tå?” ”Kaffe. En kaffetår. Jag sätter på en kanna.” Rut kastade en misstänksam blick på Klaras havreflarn. ”Bäst att vi tar fram bullar också.” Klara nickade. Ruts små kardemummabullar med pärlsocker. En av flera goda anledningar att besöka henne. Mums. ”Vad fint du har det!” De hade slagit sig ner i fåtöljerna i vardagsrummet. Det mörka träbordet glänste. Bara en liten fjäder yrde förbi. ”Var sak på sin plats”, sa Rut. ”Olga har varit

här och hjälpt mig. Du vet, hon som städar hos Olssons och Söderbergs.” Klara nickade. Jodå, hon mindes. Rut hade tyckt att kvinnan var så mystisk när hon först dök upp på gatan. Nu städade hon hos många familjer i området och alla visste vem hon var. ”Då slipper du städa själv”, sa Klara. ”Slipper och slipper”, gnällde Rut.” Det var minsann en del att plocka undan innan Olga kom hit. Och inte kunde jag sitta här och rulla tummarna. Jag fick äntligen ändan ur vagnen och putsade fönster medan hon torkade golv.” Det förklarade varför Rut såg trött ut. Men det var inte bara det. Den där rynkan mellan ögonbrynen … ”Är allt okej?” undrade Klara. Rut skakade på huvudet. ”Nej, egentligen inte. Jag hittar inte min vigselring. Den är puts väck!” ”Vigselring?” Klara spärrade upp ögonen. Rut hade bott i huset bredvid i säkert hundra år, eller åtminstone så länge Klara kunde minnas. Och hon hade då aldrig hört talas om att

Rut skulle ha varit gift. Men när hon tänkte efter, fanns det inte ett svartvitt bröllopsfoto vid Ruts säng? En slank kvinna i vit klänning bredvid en man med mörk kostym. Var det Rut på den bilden? Så ung? ”Ja, Nils dog innan du föddes”, sa Rut. ”Och innan dina föräldrar flyttade hit för den delen. Och ringen brukar jag ha på fel finger för att inte skrämma bort andra karlar …” Nu kunde Klara inte hålla sig. Hon fnissade till så att det stänkte kaffe omkring henne. Andra karlar … Rut blängde. ”Du skrattar”, sa hon surt. ”Jag har minsann haft många beundrare i mina dar. Fast jag har väntat på den rätte. Och han har aldrig dykt upp. Förutom Nils förstås, men han är ju död.” Rut satt tyst en stund och Klara försökte se allvarlig ut. ”Förresten var nog inte Nils heller den rätte när jag tänker efter, även om jag försökte intala mig det när vi gifte oss.” Rut blundade. ”Det där med karlar, det är allt ganska överreklamerat.”

Klara harklade sig. ”Men ringen? Har den varit borta länge?” ”Just det. Ringen. Jag lade den på ett fat på nattduksbordet när jag skulle putsa fönster”, sa Rut. ”Och nyss när jag tittade var den borta.” ”Det kan väl inte vara …” ”… Olga, menar du? Hon ser ju så ärlig ut. Och ingen annan har blivit av med något, inte vad jag har hört i alla fall. Men i de lugnaste vatten simmar ofta de fulaste fiskarna.” ”Hon kanske har råkat suga upp den med dammsugaren. Kan du inte fråga henne?” ”Kan och kan”, sa Rut. ”Det kan jag väl, men hon kanske är oskyldig. Det är dumt att göra en höna av en fjäder.” Hon satt tyst en stund. Så lyste hon upp. ”Men du är ju bra på att lösa mysterier”, sa hon. ”Kan inte du hjälpa mig?” ”Fast jag kom egentligen för att be dig om hjälp. Med att passa Bengan.” ”Fågelskrället? Vart ska ni nu ta vägen?” ”Vi ska till Kreta på torsdag. Och Bella åker

med sin familj till Frankrike, så hon kan inte passa honom. Jag skulle ha fått följa med henne om vi inte redan bokat vår resa.” Rut lyste upp. ”Kreta! Där var jag och Nils strax innan han dog. På charter.” Klara tittade upp. Hade Rut varit i Grekland? Med sin man, som Klara inte ens hade känt till förrän alldeles nyss? Verkligen väldigt olikt Rut, men å andra sidan upphörde hon aldrig att förvåna. ”Det var första gången jag var utomlands”, fortsatte Rut. ”Och sista när man tänker efter. Det blev bara en gång. Kreta.” ”Var det fint?” ”Jo vars. Ganska torrt och förskräckligt varmt. Och maten var lite underlig.” Rut blundade. ”Men det fanns grottor med droppstenar. Vi åkte in med en båt och man kunde se rakt genom vattnet. Där fanns fiskar. Du måste lova mig att besöka en grotta.” Klara nickade. ”Jag har varit i Grekland förr. Fast inte på Kreta.” Hon satt tyst en stund. Grekisk mat gillade hon. Men i någon grotta hade hon aldrig varit. 16

”Nå, kan du passa Bengan?” frågade hon. ”Ja, ja”, muttrade Rut. ”Om du hjälper mig att bära ut tidningarna till grinden. Sopbilen hämtar dem i morgon bitti.” Klara tog kassen med tidningar, men hejdade sig. Hon tog upp ett nummer av Sett & Skett. Framsidan pryddes av en ung kvinna med långa, mörka lockar, gyllene hy och stora läppar. ”Trixi Silva köper smycken för hela vinsten” stod det med fet stil. ”Ska du kasta den här?” frågade Klara. ”Får jag ta den?” Rut nickade. ”Ja visst. Fast den är jättegammal. Men ta den du. Det finns fler längre ner i tidningshögen. Du får ta allihop om du vill.” Klara plockade åt sig en hög med veckotidningar. ”Du kan väl fundera på det där med ringen”, sa Rut innan hon stängde dörren om Klara.

2. ”Vad är det där?” Mamma blängde på högen med tidningar. ”Jag fick dem av Rut”, sa Klara. ”Alldeles gratis.” ”Hm”, sa mamma. ”Typiskt Rut.” Hon tog upp en av tidningarna och betraktade omslaget. ”Anna Books bästa kärleksrecept” stod det under en bild av Anna Book med en stor träslev i handen. ”Tänk att folk köper sådan här dynga”, fortsatte mamma. ”Gotta sig i skvaller om olika kändisar!” Hon började bläddra lite förstrött. ”Jag sticker till Bella”, sa Klara. Inget svar. ”Mamma?” Mamma ryckte till och tittade upp från tid-

ningen. ”Va? Ville du något?” Men hon brydde sig inte om att vänta på svar. ”Jag tar mig ett bad”, sa hon och viftade med tidningen. ”Bäst att jag tar med den här så jag kan se vad det är för slags blaskor Rut läser. Har du börjat packa än?” ”Jag är nästan färdig”, sa Klara. ”Fint”, sa mamma tankspritt. Hon höll upp tidningen. ”Du får tillbaka den snart. Eller förresten, jag tror jag lånar ett par till.” Koncentrationen var fullständig. Kisande ögon. Svettpärlor. Fyra unga tjejer och fyra unga killar stod på en smal ramp. Killarna hade boxershorts och tjejerna en kort t-shirt över en bikini som borde ha varit minst en storlek större, enligt Klara. Det ryckte i mungipan på någon, annars stod alla blickstilla. Under rampen fanns en bassäng med gyttja. Det bubblade till. Alla sneglade oroligt neråt. Så ljöd en signal. Åtta par armar och ben arbetade blixtsnabbt. En tjej blev iknuffad med en gång. En av killarna klamrade sig fast vid en

av sina motståndare. Båda ramlade i. Två tjejer gav sig på en av killarna och lyckades knuffa i honom. Sedan tappade båda balansen. Nu var det bara en kille och en tjej kvar på rampen. Tjejen hade mörkt hår och svullna läppar. Det var något bekant över henne. Ett sus hördes från publiken. Tjejen hade tagit av sig sin t-shirt. Bikinin under var verkligen minimal. Killen stelnade till och stirrade. Publiken jublade. Då kastade tjejen t-shirten över hans ansikte och gav honom en hård knuff. Matchen var avgjord. Killen låg och plaskade i dyn. Tjejen hoppade runt i en segerdans på rampen och publiken, särskilt killarna, jublade ännu mer. Klara gapade häpet åt teveskärmen. Så vände hon sig om och mötte Bellas blick. Båda började fnissa. ”Vem är hon? Jag såg henne i en tidning jag fick av Rut.” ”Trixi Silva. Henne måste du väl känna till? Har du aldrig sett det här programmet?”

Klara skakade på huvudet. Naturligtvis hade hon aldrig sett det. Hon hade aldrig sett något av de program som klasskamraterna pratade om. ”Vi har ju bara en teve hemma. Och bara ettan, tvåan och fyran”, sa hon. ”Och sexan. Inga betaltevekanaler. Mamma tycker att jag ska vara ute och cykla i stället för att titta på teve.” Bella log. ”Det skulle nog mina föräldrar också vilja. Men de är inte hemma.” ”Nå, vad är det för ett program?” undrade Klara. ”Jag ska bli kändis”, sa Bella. ”Du ska bli vad då?” ”Jag ska bli kändis. Så heter programmet. Jag får inte se det. Men ibland smygtittar jag på mitt rum när mamma och pappa tror att jag sover. Fast det här är repris från förra säsongen när Trixi vann.” ”Är det en tävling?” undrade Klara. ”Ja, det är en massa personer som vill bli kändisar.” ”Vad kan de då? Sjunga?”

”Nä”, sa Bella. ”De vill bara bli berömda. De behöver inte kunna något särskilt. Det räcker att de är tillräckligt kaxiga och snygga. Men den som vinner får en hel miljon och får vara med i olika program och tävlingar i teve. Har de tur kan de få andra uppdrag sedan.” ”Så dumt. Om de inte kan något ska de väl inte bli kända.” ”Äsch. Så är det ju för många kändisar. Det räcker att vara med i en dokusåpa.” ”Dumt är det i alla fall. Och dessutom är de inte snygga. Killarna har buckliga armar med klotter på och tjejerna ser ut som om de har sniglar på läpparna.” Nya fniss. ”Det är modernt”, sa Bella. ”De har sprutat i något gift så att läpparna ska bli fylliga och vackra.” ”Hm”, sa Klara. ”Fylliga har de ju blivit.” Programmet var slut. Bella klickade på fjärrkontrollen och teveskärmen blev svart. Hon vände sig mot Klara. ”Åh, vad jag önskar att du kunde följa med oss till Nice! Vi ska vara ute med någon dum 22

båt tillsammans med pappas urtrista affärsbekanta och det kommer att bli pest. De har inga barn och pratar bara franska. Och så måste jag äta ostron och gåslever. Blä! Fattar du hur trist det är på en båt utan några kompisar?” ”Synd att jag måste följa med till Kreta.” Klara försökte se lite sorgsen ut. I själva verket var hon ganska nöjd. Ostron och gåslever kunde hon vara utan. Men det hade förstås varit ännu roligare om Bella fått följa med. Hon hade föreslagit det hemma, men då hade naturligtvis Malin också börjat tjata om att hon ville ha med en kompis och mamma hade sagt att det inte fanns plats i lägenheten. ”Det värsta är att jag måste umgås med Malin hela dagarna”, sa Klara. ”Gud, vad skönt det måste vara att slippa syskon.” ”Kanske det”, sa Bella. ”Fast … Jag hade gärna haft en syrra.” Alla tidningarna var försvunna. ”Var är mina Sett & Skett?” undrade Klara ilsket. 23

Malin höll på att måla naglarna med genomskinligt nagellack. Ena handen var klar och hon höll upp den framför sig, nickade godkännande och tittade upp. ”Sa du något?” Malin kunde vara så irriterande. Hon lyssnade aldrig. ”Var är mina tidningar?” sa Klara igen. ”Jag vet inte”, sa Malin. ”Fråga pappa. Han gick iväg med en hög tidningar förut. Fast det var länge sedan. Det skulle inte förvåna mig om han har slängt dem, han muttrade något om skräptidningar.” Just då hördes någon spola på toaletten. Pappa dök upp med tidningarna i handen. Han harklade sig lite generat. ”Jag skulle bara bläddra i dem, för att se vad det är för skräp Rut läser. Jag menar så att det inte är skadligt. För dig alltså.” ”Jasså”, sa Klara. ”Och?” ”Hrm”, sa pappa. ”Nja, de är väl inte direkt farliga. Men det är ju bara ointressant skvaller. Du borde läsa böcker i stället.”

”Jag läser böcker också”, sa Klara. ”Får jag tillbaka dem?” Lite motvilligt höll pappa fram tidningarna mot Klara, men ville inte riktigt släppa taget. ”Prenumererar Rut på dem, sa du?” undrade han sådär lite nonchalant. ”Jag tror det”, sa Klara. ”Hurså?” ”Inget särskilt. Jag bara undrade.” Han släppte taget och började gå. Så stannade han och vände sig om. ”Kan hon tänkas ha fler, tror du?” Klara höjde ögonbrynen. ”Jag trodde inte att du läste sådant skräp?” ”Absolut inte!” Pappa var tyst en stund. ”Jag tänkte bara ... Äsch … Det vore ju synd om de bara kastades ...”

Klara har sett fram mot resan till Grekland. Men det börjar inte så bra. Det har blivit något fel på hotellbokningen, storasyster Malin vill inte bada och Klara längtar efter bästisen Bella. Men så dyker det upp en bekant figur på hotellet. Och en kändis! Plötsligt är Klara indragen i en spännande tjuvjakt och semestern blir allt annat än trist.

ISBN 978-91-87001-71-0

www.idusforlag.se

9 789187 001710