Hemligheten i Haga

Hemligheten i Haga

Hemligheten i Haga Gunilla Granbom

Hemligheten i Haga Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gunilla Granbom © Omslagsfoto: iStockphoto.com © Författarfoto: Bodil Bergman Hughes Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-87001-89-5

Tack Riddarpojken och Dansflickan, tack Kajsa och Luzie.

Tack fรถr att ni fick igรฅng min fantasi!

Prolog Kom. Sätt dig lite närmare. Vi måste viska.

Hemligheten i Haga är det inte så många som känner till, och jag tror inte det vore så bra om den kom ut. Det skulle bli en enda röra då. Hur skulle det se ut om alla visste att man kan … vänta – var ska jag börja?

Jo, ser du, det var en gång en ung flicka som bodde i den stora mörka skogen som ligger norr om Stockholm, på en plats som vi nu för tiden kallar Hagaparken. Det finns ett slott där nu, Haga slott, och där bor det en kronprinsessa med sin man och sin lilla dotter. Men det här som jag ska berätta hände för länge, länge sedan när det bara fanns karga berg, höga träd och vilda djur på den här platsen. Flickan – hon hette Aulalia – bodde i en liten grå stuga mitt i skogen med sin mamma och pappa. Hon 7

hade inga syskon och inga lekkamrater, så hon var ofta ensam.

En dag mötte hon en gammal kvinna i skogen. Kvinnan hade ramlat och blödde från ett otäckt sår vid ögat. Aulalia hjälpte henne att stoppa blodet med en bit tyg som hon rev från sin slitna kjol. Som tack ville gumman ge henne något. ”Ta den här”, sa hon och räckte fram en liten planta. ”Plantera den vid fullmåne tillsammans med den här trasan”, hon gav tillbaka tygstycket som Aulalia torkat hennes sår med ”och vattna den sedan varje månad när månen står full med en skäppa källvatten, tretton tårar och en droppe av ditt eget blod. När du och din planta har vuxit till er kommer du att förstå.

Men berätta inte för någon annan förrän du har förstått magins fulla kraft.”

Aulalia tog förundrad emot den lilla plantan och kände på de långa jordiga rötterna, men när hon skulle fråga gumman vad hon menade var hon försvunnen.

Vad tror du att Aulalia gjorde?

8

Hon gjorde som kvinnan sagt till henne förstås. Hon planterade den lilla ekplantan på en skyddad plats och vattnade den med källvatten, tårar och blod. Och trädet växte. Aldrig hade hon sett ett träd växa så snabbt! På tio år blev det en högrest och vacker ek med ett kraftigt rotsystem som sträckte sig långt åt alla håll.

På ett ställe kom en rot i dagen och bildade en ögla, en trollrot.

Förr i världen brukade man använda den här sortens trollrötter för att bota sjukdomar.

Hade man ont i en fot kunde man sticka in foten genom roten – och vips blev man bra.

Ibland drog man hela små barn under trollrötter för att kurera hosta eller magsjuka. Så var det med den här roten också. Många gånger under Aulalias uppväxt lyckades hon bli av med diverse krämpor tack vare den magiska trollroten.

Så en klar månskensnatt, mer än femtio år efter Aulalias möte med den gamla kvinnan, hände något underligt. Eken var kraftig nu; trollroten hade vuxit sig stor och bildade en 9

vid båge. Aulalia bestämde sig för att försöka bota sin värkande rygg genom att tugga på en bit av ekens bark och åla sig under trollroten med hela kroppen. Hon var gammal nu och stel i sina leder, men hon ville ändå ge det ett försök. För att förstärka magin hade hon med sin kraftamulett i ett snöre runt halsen. Antagligen läste hon en trollformel också.

Vid den här tiden hade Aulalia fått både barn och barnbarn som bodde tillsammans med henne i den gamla grå stugan. En nyfiken dotterdotter hade smugit sig efter för att se vart mormor skulle ta vägen mitt i natten. Flickan kurade bakom ett klippblock och fick till sin förvåning se sin mormor kravla in under en tjock rot i det klara månskenet. Dotterdottern skulle just smyga fram och fråga vad hon hade för sig när det konstiga hände: Aulalia försvann!

Mormodern kom tillbaka innan dotterdottern hunnit förstå vad som hänt. Hon låg där igen, inklämd under roten, och spottade och fräste. Hon var rufsig och jordig och alldeles snurrig. Det tog ett bra tag innan hon kunde 10

prata ordentligt. Men då berättade Aulalia allt.

Dotterdottern fick höra hela historien, för nu när Aulalia visste vad trolleken kunde göra ville hon inte att hemligheten skulle gå i graven med henne. Hon hade äntligen förstått magins fulla kraft som den gamla kvinnan pratat om.

Vill du också veta hemligheten?

Här ska du få se. Med den här magiska kristallkulan kan vi se in i framtiden. Titta nu noga – det är lite suddigt. Ser du de två flickorna?

De heter Emma och Susanna. Emma är den korta med rödlockigt hår och grön jacka. Hon har en rolig lurvig ryggsäck på sig. Susanna är lite längre och har sitt svarta hår i en fläta på ryggen. Hon har en mörkrosa fleecetröja och en blommig ryggsäck. Båda har nya röda gymnastikskor. De här flickorna är bästa vänner, de går i fjärde klass och har fyllt nyss fyllt tio år.

I dag är Emma och Susanna på väg till Hagaparken tillsammans med sina lärare och klasskamrater. Än så länge tror de att det ska bli en helt vanlig friluftsdag. De vet ingenting om äventyret som snart ska börja.

11

Ska vi kika i kristallkulan och se vad som h채nder? S채tt dig lite n채rmare. Snart vet b책de du och flickorna mycket mer om hemligheten i Haga.

12

1 ”Vad har du med dig, Susanna?” ”Pizza med skinka och champinjoner. Och kanelbullar. Du då?” ”Jag har pannkakor med jordgubbsylt”, Emma funderar lite, ”och tunnbrödsmackor.”

Hela skolan har friluftsdag i dag, så det är många barn med välfyllda ryggsäckar som är på väg mot Hagaparkens lockande gräs och skuggande träd. Det är i mitten av oktober, men fortfarande varmt i luften. Lövens färger lyser i alla möjliga nyanser från blekaste ljusgult och knallig orange till mörkaste brunrött.

Det är tipspromenad och barnen får springa fritt för att leta upp frågelapparna på träden.

Färgglada band i träd och buskar visar vägen.

Susanna och Emma tar som vanligt sällskap och hjälps åt. Det är tretton frågor och alla 13

handlar om träd. Det finns väldigt många olika träd i Hagaparken. Emma börjar tröttna och lägger sig i gräset medan Susanna läser frågan. ”Vad är detta för slags träd? 1: Bok, X: Ek 2: Lind?”

Emma tittar upp längs stammen på det höga kraftfulla trädet och kisar mot solen. ”Det är en ek. Kolla, det finns ekollon. Skriv ett kryss. Det var sista frågan va?” ”Nej, det finns en fråga till på det här trädet: Hur gammalt kan den här sortens träd bli?

1: 100 år, X: 500 år eller 2: 1 500 år?” ”Ett tusen femhundra år! Så gamla kan väl inte träd bli heller!” Emma reser sig upp och slår armarna om den tjocka stammen, hon når inte ens halvvägs. ”Det här trädet är jättetjockt.

Hur många årsringar tror du det har? Vi räknade på en stubbe en gång och det var hundrafyra ringar.” ”Min mormor har berättat att det finns en ek i Småland som är över tusen år. Jag skriver en tvåa, ett tusen femhundra. Så där, nu är vi klara.” Susanna stoppar ned papper och penna 14

i sin blåblommiga ryggsäck. ”Ska vi gå tillbaka till klätterträdet vid sandlådan och se om det är några andra där?” ”Eller ska vi gå upp på berget och äta matsäcken där istället?” Emma börjar gå mot stigen som slingrar sig upp genom skogen.

Susanna tittar på klockan. Hur dags skulle de samlas? Men så springer hon ikapp Emma, och snart hittar de en fin klippa med utsikt över parken. Brunnsviken glittrar och det finns inte den minsta lilla molntuss på den ljust, ljust blå himlen. Susanna tar en klase rönnbär och sätter fast den i sin långa mörka fläta. ”Vad snyggt! Kan du ge mig några?” Emma når inte riktigt upp till bären. Susanna är nästan huvudet längre än Emma, men hon får ändå ställa sig på tå för att plocka den vackraste rönnbärsklasen. Hon försöker sätta fast den i Emmas lockiga hår. ”Rönnbär syns inte i mitt hår för de har samma färg!” säger Emma och tvinnar en slinga mellan fingrarna. Susanna skrattar och letar reda på ett vackert lönnlöv på marken.

15

”Nä, du har inte orange hår, Emma. Kolla, den här färgen är det.” Hon håller fram lövet som har olika guldiga nyanser. ”Det är jättefint tycker jag!” ”Det tycker jag med, men nu vill jag äta. Jag är vrålhungrig!” Emma öppnar sin nalle-ryggsäck och tar fram en pannkaksrulle. ”Den där ryggsäcken har du haft sen vi gick på dagis!” säger Susanna. ”Ska du inte önska dig en riktig?” ”En riktig? Jag går aldrig nånstans utan honom.” Emma pussar sin lurviga nallebjörnsformade ryggsäck på nosen. ”Du ska alltid vara med mig, visst Lufse?”

Då hörs en harkling. ”Ursäkta mig mina små damer, skulle man kunna få sig en smakbit?” Ett grått och rufsigt huvud sticker upp över klippkanten.

Susanna och Emma rycker till och försöker komma på fötter. En skäggig man i smutsiga grå kläder häver sig med stor möda upp och närmar sig flickorna. Det rafsar förskräckt ihop sina saker.

16

”Vi ska gå. Vi måste tillbaka till dom andra”, säger Susanna snabbt. Mannen stannar upp med armarna hängande utefter sidorna. ”Nä, gå inte, jag ska inte störa. Jag är bara så hungrig förstår ni. Men det är rätt, man ska akta sig för gamla gubbar.”

Flickorna går långsamt bakåt. Då skrattar mannen till. Han försäkrar att han är alldeles ofarlig och att han heter Halling. Jon Halling. ”Det är riktigt, man ska inte ta emot godsaker från en konstig gubbe, men att ge honom en brödbit kan inte skada er.” Han ler lite skevt och sträcker fram en valkig näve. ”Tycker du om pizza?” frågar Susanna. ”Pi… vad sa du?”

Emma skyndar sig att plocka fram en syltkladdig pannkaksrulle ur Lufse-säcken i stället. Halling slukar den i ett nafs och säger att det är det godast han har ätit på flera hundra år. Han ler mot flickorna och petar försiktigt på Emmas ryggsäck. ”Vilken fin ränsel du har. Den ser ut som en riktig liten hund.”

17

”Björn”, rättar Emma. ”Det är ingen hund, det är en björn. Han heter Lufse.” ”Å, jag ber ödmjukast om ursäkt, herr Lufse”, säger mannen och bugar djupt.

Flickorna fnissar lite och de sätter sig ned alla tre. Han verkar ju snäll, den här konstiga gubben Halling. Han är smutsig och orakad men han pratar roligt och han har snälla ögon. De är också grå, upptäcker Emma. Hela farbror’n är grå – från hår, skägg och ögon till de säckiga kläderna.

De ger honom mer att äta och han får en egen juiceförpackning. Han tittar noga på när Susanna öppnar sin, innan han försiktigt pillar bort sugröret och sticker det genom plasten. Sen trycker han till på förpackningen och sprutar äppeljuice i hela ansiktet. ”Oj, oj”, frustar han, ”det var sött och gott det här.” ”Har du aldrig druckit juice förut? Du kanske bara dricker öl. Och sprit.” Susanna synar mannen från topp till tå. Det syns att han inte har tvättat sig på länge. Hans kläder 18

är smutsiga och trasiga. ”Är du …” Susanna tvekar. ”Är du en uteliggare?” ”Nog ligger jag utomhus, så ja, jag antar det, jag är nog en uteliggare. Men jag bor här i Hagaparken ser ni, i stallet däruppe, i Koppartälten.

Eller bodde, på min tid, men den tiden är … ja, jag vet inte … borta. Så nu har jag ingenstans att bo.” Han slår ut med händerna och skrattar uppgivet. ”Jag skulle inte tro på det själv om det var någon annan som berättade.”

Så blir Halling allvarlig och sjunker ned på en sten. Han gömmer ansiktet i sina smutsiga händer och gråter så axlarna skakar. ”Vadå?” Emma drar i hans ärm. ”Du, vad är det som har hänt?”

Hon ger honom en pappersnäsduk. Han torkar tårarna och snyftar. Så mumlar han något om att han önskar att det bara var en ond dröm.

Att han fick vakna och att allt var som vanligt.

Att han fick träffa sin gumma och sin lillpojk igen. Så tittar han länge på de båda flickorna. ”Jag vill tillbaka till min egen tid. Jag vill inte vara här med alla konstiga ljud och lukter och 19

brummande vidunder. Jag har förstått att det är år tjugohundraretton, stämmer det?” Flickorna nickar. ”Och din? När var din tid?” frågar Emma.

Susanna tittar snabbt på Emma. Hon tror väl ändå inte att han pratar sanning? ”Sjuttonhundranittiett.” ”Sjuttonhundranittioett?” Emma skrattar och Susanna sneglar på Halling som sitter ihopsjunken på stenen och gräver i en av sina stora fickor. Han får fram en smutsig duk och vecklar upp den i knät. Försiktigt fingrar han på något, men flickorna kan inte se vad det är.

Halling ser ut över parken och suckar tungt. ”Konstigt att det kan vara sig så likt. Och ändå så alldeles olikt.”

Susanna viskar till Emma. De måste gå nu, de kommer ju för sent till samlingen annars.

Emma nickar: Ja, ja, hon vet, men hon vill höra mer. Hon går fram till Halling och lägger en hand på hans axel. ”Är du här i eftermiddag? Berättar du för oss då, om vi kommer tillbaka?”

20

Susanna tittar förskräckt på Emma. Är hon inte klok? ”Vill ni det? Kommer ni tillbaka? Vill ni höra min historia?” ”Ja, det är klart”, säger Emma. ”Visst, Susanna? Hej då, Halling! Vi ses i eftermiddag!”

21

2 Susanna drar Emma i jackärmen när de småspringer för att komma i tid till mötesplatsen. ”Är du inte klok? Du tänker väl inte gå tillbaka?” ”Men det är väl klart! Vi måste ju få höra vad han skulle berätta. Det var ju jättespännande.

Tänk att han kommer från sjuttonhundratalet!”

Susanna stannar tvärt och stirrar på Emma.

Men tror hon verkligen att han talar sanning den där gubben? Han verkade ju jättekonstig, och han kanske är farlig. Han kanske vill lura oss och kidnappa oss och allt möjligt. Susanna är bestämd – hon vill inte gå tillbaka. ”Förresten får vi inte gå till Hagaparken själva.” ”Nä, jag vet.” Emma fortsätter att gå. ”Fast 22

jag kan säga att jag ska vara hos dig, och så säger du att du är hos mig. Och gör matteläxan!”

De går tysta en stund. Emma vet att Susanna hatar att ljuga. Det gör hon själv också, men det här kan de bara inte missa. Hur ska hon lyckas övertala henne? Men så lyser Emma upp: ”Jag vet! Vi går till Klara och frågar om vi får gå ut med Snobben. Då går vi inte själva!” ”Men jag sa ju att jag inte ville.” Susanna sparkar hårt på en kotte på stigen. ”Snälla, snälla, snälla! Du kan väl följa med?

Om gubben verkar konstig så bussar vi Snobben på honom.”

Susanna skrattar till, men så blir hon allvarlig igen: ”Jag följer väl med då. Men lova att vi springer därifrån direkt om han verkar konstig. Jag vägrar att följa med honom någonstans.” ”Ja, men det är väl klart! Och du, vet du vad jag kom på? Vi frågar Klara om vi får gå med Snobben till Hagaparken”, Emma ler finurligt. ”Då har vi ju frågat, och då kan inte våra föräldrar säga något!”

23

*** Susanna har känt Klara sedan hon var två år ungefär. Då skilde sig hennes föräldrar och pappan flyttade tillbaka till Chile, så Susannas mamma behövde någon som kunde hämta på dagis ibland. Klara är en rund dam på sjuttiotvå år med gröna livliga ögon och det grå håret i en fin knut i nacken. Alltid när Susanna var sjuk kom Klara hem och pysslade om henne med sina huskurer. Hon brukade smörja in Susannas rygg med en salva som doftade starkt, den skulle hjälpa mot hosta. Och hon kokade beskt te av torkade blommor och barr.

Klara var som en extramormor för Susanna, en väldigt spännande mormor, för hon kunde så många vackra sagor, läskiga spökhistorier och roliga ramsor.

Susanna fick alltid hjälpa Klara med viktiga saker, som till exempel att sortera gamla sjalar och hattar, fixa punkteringen på Klaras grannes cykel, virka grytlappar, laga Klaras gamla 24

radio, blanda örtoljor och koka mintkyssar.

Och någon gång per år måste de damma alla Klaras gamla böcker och ställa dem i en ny ordning. ”Sånt som normala människor aldrig har tid med”, som Klara brukar säga.

Emma brukar också följa med för att fika och prata – och träffa Snobben förstås, Klaras busiga lilla Cavalier king charles-spaniel. Klara tycker det är skönt att flickorna vill gå ut med Snobben, för hon har blivit lite tung och har ont i sina knän, så det är jobbigt med alla trapporna i gårdshuset där hon bor, högst upp i en liten lägenhet fullproppad med gamla märkliga saker. ”Nämen, kommer ni små flickor. Vilken trevlig överraskning!” Klara öppnar dörren innan de hunnit ringa på. ”Såja, Snobben, vält inte omkull våra gäster. Kom in, kom in! Ni vill väl ha lite saft? Eller nyponsoppa kanske?” ”Mja”, börjar Susanna lite trevande, ”vi undrar bara om vi får gå ut med Snobben en sväng.” ”Jaså på det viset. Vad säger du om det, Snob25

ben? Du vill väl inte gå ut på promena-a-a-a-d, va?”

Snobben rusar iväg och gräver febrilt i en gammal korg full med vantar, mössor och halsdukar. Så kommer han triumferande tillbaka med sitt koppel i munnen och tittar förväntansfullt på Susanna och Emma med sina stora bruna spanielögon. Han är nio år, men livlig och lekfull som en valp. Susanna älskar att borsta hans långa, silkeslena päls. Särskilt de långa brunröda öronen är mjuka och lena. Och den vågiga vita pälsen på bröstet. Snobben ser så snäll ut med de bruna fläckarna runt ögonen. ”Klara”, säger Emma snabbt, ”är det okej om vi går till Hagaparken med Snobben?” ”Ja, men det blir väl härligt. Vänta så ska ni få med er något att äta.”

Typiskt Klara, hon låter dem inte ens gå runt kvarteret utan att skicka med dem något ätbart. Hon försvinner ut i köket och flickorna ser på varandra. Det här gick ju lättare än de trott! Klara kommer tillbaka med varsitt päron och en påse mintkyssar.

26

”Ha det så skönt nu och var snäll mot flickorna Snobben.” Klara ler och stoppar ner några svarta bajspåsar i Susannas ficka och lite hundgodis i Emmas. *** Eftermiddagssolen är inte lika varm, men flickorna är ändå svettiga när de kommer fram till klippan där de mötte Halling tidigare på dagen. Snobben nosar runt och hittar en och annan pannkaksbit och bullsmula bland barren. Emma går fram till klippkanten och ropar försiktigt, men ingen Halling sticker upp sitt rufsiga huvud. ”Ä, han bara skojade med oss”, muttrar Susanna. ”Nej, men vänta. Han kommer säkert. Vi sätter oss här en stund.” ”Okej. Men du fattar väl att han bara hittade på. Det finns en massa såna där knepiga typer.”

Susanna drar till sig Snobben som vill ge sig av inåt skogen.

27

Emma lägger några pinnar i ett rutnät och letar rätt på tre tallkottar. Hon lägger en i mitten och tittar på Susanna, men hon är kvar i sina tankar: ”Eller också kommer han tillbaka med rep och binder fast oss och rövar bort oss.” ”Lägg av nu. Vi spelar luffarschack – jag har börjat!” Emma ger Susanna tre småstenar, och så spelar de koncentrerat en stund.

Snobben, som nyss låg och gnagde på en god pinne, hoppar upp och skäller glatt. Och där kommer han stegande genom skogen: Halling.

Han lyser upp när han får se dem och frågar om han får möta vinnaren. Susanna sneglar på Halling. Spela luffarschack med en luffare, är det en bra idé? Men så lägger hon sin sten i mitten och lyckas vinna över honom också. ”Nu slutar vi”, säger Emma. ”Jag vill höra det där du skulle berätta för oss!” ”Då får ni lova att lyssna tills jag är färdig.

Och inte skratta.” ”Självklart!” Emma nickar ivrigt. Susanna kliar koncentrerat Snobben bakom örat och 28

tittar ut över Brunnsvikens gråblanka yta. Så tar hon fram ett litet ritblock ur fickan. ”Hon ritar jämt. Överallt!” säger Emma. ”Men nu måste du berätta!” *** ”Jo”, börjar Halling, ”jag bor alltså här i Hagaparken. Jag tar hand om kungens hästar, så jag bor i stallet, i Koppartälten där borta.” Han gör en vid gest med armen mot de klarblå tältlika byggnaderna mitt i parken. ”Tälten är sig ganska lika, men det verkar vara värdshus eller nåt liknande där nu för tiden i stället för stall. Några hästar har jag inte sett till. Jag har en gumma som heter Anna och fem barn. Fyra av dom har flugit ur boet, men Anders, min yngste, bor hemma.

Han är femton år och stalldräng precis som jag. En duktig pojk, stark är han, och han har god hand med hästarna. Det syns liksom på honom att han är en sån som man kan lita på.

Och det blev hans olycka.”

29

Emma sneglar på Susanna och ler. Du ser, säger blicken, det var värt att gå hit! ”Vad grinar du åt? Ni tror mig förstås inte ni heller. Vad ska det tjäna till att berätta?” Halling blänger på flickorna. ”Förlåt, det var inte meningen. Fortsätt, snälla!” ber Emma.

Halling tittar på Susannas ritblock och ser till sin häpnad att hon har ritat av honom. Det är riktigt likt. ”Fast så där rufsigt skägg har jag väl inte?

Hm, vad var det jag skulle säga?” ”Din son, Anders, du sa att man kunde lita på honom, men att det blev hans olycka.” Emma ser bekymrad ut. ”Just det. Vet ni vem som bad honom om hjälp? Kan ni gissa vem som bad min son att utföra ett hemligt uppdrag?” Flickorna vågar knappt andas för att inte störa berättelsen. ”Kungen. Hans majestät Gustav den tredje i egen hög person.” Halling skakar på huvudet. ”Och då säger man liksom inte nej.”

Det blir tyst en stund och flickorna skru30

var på sig, men de vågar inte fråga något. Halling berättar att kungen hade gett ett skrin till Anders, ett platt plåtskrin. ”’Du där’, sa kungen och pekade på Anders, ’Kom hit!’ Anders blev förskräckt förstås och gick fram till majestätet med mössan i hand. ’Kan jag lita på dig, dräng?’ Anders nickade, men vågade inte höja blicken. ’Nå, se på mig!’

Kungen la sin hand på Anders axel och de såg in i varandras ögon en stund. Sen gick de avsides och kungen talade lågmält. Efter en stund höjde han dock rösten och deklarerade att ’Denne utmärkte stalldräng kommer i fortsättningen att ha personlig hand om man och svans på min Adèle!’”

Vad skulle detta betyda? Varför skulle en ung stallpojk syssla särskilt med manen och svansen på kungens häst?

Halling ser ut över parken och pekar. ”Jag tog med mig Anders upp i skogen där sen, för att titta hur det gick med bygget. Ja, kungen höll ju på att lägga grunden till sitt lustslott däruppe då.”

31

”Ett lustslott? Var då?” undrar Susanna. ”Där borta i skogen, på höjden”, svarar Halling. ”Jag har varit där och tittat. Det är bara grunden kvar, så det måste har rasat ihop.” ”Jag vet”, säger Emma. ”Det kallas för ruinen.

Dom spelar teater där ibland.” ”Vi har varit där med skolan också”, säger Susanna. ”Det är egentligen inte någon ruin, för det blev aldrig något slott. Han den där kungen som byggde det dog innan det blev klart.”

Halling ser förundrad på de båda flickorna. ”Kommer Gustav den tredje att dö innan hans slott blir klart?” ”Ja”, nu viskar Susanna, det känns så konstig att prata om det här. ”Han blev mördad. På en maskeradbal. Våran lärare berättade om det.” ”Men om jag kommer tillbaka, då kanske jag kan varna honom. Fast det är ju hans fel att Anders skadades. Nej, jag orkar inte tänka mer. Jag blir helt snurrig i huvudet.” Halling reser sig och börjar gå inåt skogen. ”Jag måste försöka hitta något att äta.”

32

”Men vänta! Vi har något till dig! Kom tillbaka!” Emma gräver i Lufse. ”Är det okej med päron?” ”Å-kej, å-kej, jag vet inte om det är åkej, men det skulle vara väldigt gott!” *** Emma tar fram påsen med mintkyssar och tar själv ett par stycken innan hon bjuder de andra. Hon puffar uppmuntrande på Halling och får honom att fortsätta berättelsen. ”Jag ville ju höra med Anders vad kungen egentligen hade viskat. Det där med manen och svansen lät för märkligt. Ers höghet är visserligen väldigt noga med det yttre, allt ska vara putsat och fint. Men varför en ung stallpojk? Han borde väl ha pratat med mig om han inte var nöjd med svansglansen.

Först ville Anders inte berätta. Han hade gett sitt ord på att inte yppa sanningen för en levandes själ, men till slut lyckades jag lirka ur honom vad kungen sagt. Och det var då 33

jag fick höra om plåtskrinet. I sadelväskan på kungens häst låg det här hemliga skrinet, platt och ungefär så här stort.” Halling måttar med händerna och flickorna förstår att skrinet var stort som en liten bärbar dator ungefär. ”Det var låst förstås, med ett litet hänglås.” ”Men vad var det i skrinet då?” Susanna ser upp från sin teckning. ”Varför var det hemligt?” fyller Emma i.

Halling rycker uppgivet på axlarna och skakar på huvudet. ”Den som det visste. Hemligt var det, och viktigt, för det fanns folk i kungens närhet som var beredda att döda för det. Döda min son.”

Det blir tyst. Bara vinden hörs, ett svagt rassel i tallkronorna. På avstånd mullrar E4:ans trafik. Snobben lägger huvudet i Hallings knä.

Han klappar det lena huvudet förstrött och snörvlar. ”Jag skulle ha hindrat Anders från att lova att han skulle gömma det där olycksaliga skrinet.”

34

3 Snobben gnäller och tittar från det ena ansiktet till det andra. Emma har tårar i ögonen.

Susanna fyller i mörka skuggor i sin teckning.

Vilken saga han har hittat på, gubben. Snart börjar han säkert att skratta: Ha, ha – gick ni på det där? Men Emma verkar inte det minsta misstänksam; hon är helt uppslukad av berättelsen och frågar Halling om sonen är död.

Dödade någon honom för det där hemliga skrinets skull? ”Han dog inte, men bägge benen är krossade. Han kommer aldrig att kunna gå mer.

Han kunde lika gärna ha dött. Och vem vet, blir det kallbrand så dör han av det.” ”Kallbrand?” viskar Emma. ”Ja, när bena blir så förstörda så man måste hugga av dom, amtupera … nä, amputera heter 35