Det började med kopporna

Sprutorna har räddat oss förr

Vaccinering har minskat det mänskliga lidandet oerhört.

– Det som slår mig är den fruktansvärda skillnaden i antal döda. Under 1600- och 1700talen kunde epidemier och svält leda till att uppemot 10 procent av befolkningen dog. Det har vi lyckligtvis inte varit i närheten av i modern tid, förklarar medicinhistorikern Daniel Larsson.

Även om det finns obehagliga undantag är vaccinationshistorien i huvudsak en framgångssaga, berättar Daniel Larsson. – Att vissa sjukdomar smittar har länge varit känt även om man inte förstått hur. Men före smittkoppsvaccinet fanns inget annat skydd än karantän, förklarar Daniel Larsson.

Redan på 1500-talet förstod läkare i Kina att man kunde ta smittämnen från en milt smittkoppssjuk patient och ge till en frisk person som, förhoppningsvis, då fick en skonsam variant av sjukdomen. Metoden kom på 1700-talet till Europa och kallades inokulation eller variolisation.

En framstående företrädare för variolisation i Sverige var Nils Rosén som utförde ingreppet på Gustav III. Men bruket försvann snart och ersattes av en bättre metod. – Läkaren Edward Jenner, verksam på den engelska landsbygden på 1700-talet, hörde talas om att mjölkerskor inte fick smittkoppor om de haft kokoppor, en ofarlig virusinfektion från kor. 1796 bestämde han sig för att testa om detta stämde genom att med hjälp av variolisation ge sin trädgårdsmästares lille son kokoppor. En tid senare gav han pojken, smittkoppor med samma metod. När pojken förblev frisk förstod Jenner att pojken blivit immun.

Smittkoppor var förr en förfärande sjukdom som återkom med 5–6-års mellanrum. I princip alla som inte tidigare haft sjukdomen blev smittade. – Men 1816, när smittkoppsvaccinering blev obligatorisk i Sverige, hade sjukdomen redan förändrats och blivit mindre dödlig, varför vet man egentligen inte. Smittkoppor är hittills den enda sjukdom som smittar människan som blivit utrotad.

Också malaria fanns i Sverige och försvann först på 1800-talet då våtmarker började dikas ut för att användas i jordbruket.

Då hade istället en annan sjukdom med dödlig utgång börjat spridas i Europa: kolera. Sjukdomen kom till Sverige 1834 och återkom sedan ett flertal gånger. Sjukdomen var så allvarlig att särskilda kolerasjukhus och kolerakyrkogårdar upprättades. – Det fanns två konkurrerande uppfattningar om vad kolera berodde på och hur den skulle hanteras: de som ansåg att små osynliga smittämnen orsakade sjukdomen förordade karantän medan de som menade att sjukdomen berodde på bristande hygien, krävde satsningar på vatten- och avloppssystem samt bättre bostäder.

Det var den tyske läkaren Robert Koch som 1883 upptäckte att kolera orsakas av en bakterie, Vibrio cholerae. Virus, som är 100 till 1000 gånger mindre än bakterier, upptäcktes mycket senare. Först 1939 kunde forskarna Gustav Adolf Kausche, Edgar Pfankuch och Helmut Ruska se virus i ett elektronmikroskop.

Det är genom kyrkoböcker och begravningslängder som Daniel Larsson får kunskap om vilka sjukdomar människor dog av förr i tiden. – Men det är inte så lätt att veta vad som egentligen låg bakom symtom som hosta och feber. Även om sjukdomar förstås var allvarliga förr fanns också andra allvarliga hälsohot. Perioden 1771–1772 var det missväxt och cirka 100 000 svenskar dog då av svält och svältrelaterade sjukdomar. Det är förstås en enorm siffra, särskilt om man tänker på att befolkningen bara bestod av cirka 1,5 miljoner människor.

Daniel Larsson