Tio kvinnors kamp

Kvinnors kamp för rättvisa

Tio kvinnor har samlats i ett sammanträdesrum. På bordet ligger deras handväskor och tre av dessa är speciella. Så ser ramberättelsen ut till Jörgen Lundälvs bok Efterlivets politiska berättelse. Där har han undersökt ett antal kvinnors kamp för fred och rättvisa samt hur minnet av deras gärningar levt vidare.

Om nu minnet alls finns kvar. För under de cirka 20 år som Jörgen Lundälv undervisat om socialpolitik och välfärdsfrågor vid GU har både han och hans studenter ständigt återkommit till frågan om var kvinnorna finns. – Kvinnor är helt enkelt väldigt osynliga i historieskrivningen men även bland läroboksförfattarna i mina ämnen. Därför blev jag glatt överraskad när jag för två år sedan upptäckte SKBL, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. När jag sökte på ”socialt arbete” och ”socialpolitik” hittade jag inte mindre än 132 kvinnor, varav de flesta var helt okända för mig. För att lära mig mer om dessa pionjärer har jag studerat texter både av och om tio av dessa kvinnor, men särskilt intresserat mig för dödsrunor och minnesord. För hur en människas gärning sammanfattas påverkar förstås hur man senare tänker på dem.

De kvinnor som tas upp i boken var engagerade i rättigheter för både kvinnor och barn. Men också fredsrörelsen samt senare kampen mot nazismen var viktig. Att kvinnorna ofta var väldigt utsatta och ibland också gjorde val som vi idag kan ha svårt att förstå, hör till de saker som sällan uppmärksammas, menar Jörgen Lundälv.

– För strukturens skull har jag skrivit en fiktiv ramberättelse om hur de tio kvinnor, som utgör bokens huvudfokus, möts för ett sammanträde. De har lagt sina handväskor på ett bord och tre av dessa låter jag läsaren kika in i.

Den första handväskan tillhör Amelie Posse, initiativtagare till Tisdagsklubben, en hemlig antinazistisk sammanslutning som råkade ha sitt första möte den 9 april 1940, samma dag som Tyskland ockuperade Danmark och Norge. – Klubben var ständigt övervakad, därför skriver jag att väskan är tom, eftersom där inte får finnas några anteckningar på personer som kan råka illa ut.

Den andra väskan tillhör journalisten och författaren Else Kleen, engagerad i frågor om psykisk hälsovård och fångvård. Bland annat avslöjade hon misshandel av barn och ungdomar på olika skyddshem, berättar Jörgen Lundälv. – Jag tänker mig att hennes handväska innehåller det brev som gör henne ansvarig för den bok som hon gav ut 1940, och som handlar om brutala bestraffningar på Långholmen. Boken bygger på berättelser av en livstidsdömd fånge och Else Kleen dömdes till två månaders fängelse för förtal av fängelsepersonalen.

Den tredje väskan är mer problematisk. Den innehåller dokument från Rasbiologiska institutet i Uppsala och tillhör Emilia Broomé. Hon var kvinnosakskvinna, en av grundarna av Sveriges Kvinnliga Fredsförening samt engagerad i Centralförbundet för Socialt Arbete. Hon verkade för drägligare villkor för barnfamiljer och medverkade vid grundandet av flera barnkrubbor, skolkök och skollovskolonier. Men från 1921 var hon också ledamot av Rasbiologiska institutets styrelse, förklarar Jörgen Lundälv.

– Som styrelseledamot var hon exempelvis med och fattade beslut om anställningen av Hans Günther, en person som senare skulle bli tongivande inom den nazistiska rasforskningen. Och även om hon inte själv författade några rasbiologiska texter, förmedlade hon kontakten mellan institutets chef, Herman Lundborg, och den socialdemokratiska tidningen Morgonbris, som ledde till publiceringen av en artikel. Vid hennes död 1925 skrev Herman Lundborg att Broomé haft ett livligt intresse för institutets frågor, något jag dock inte hittat

Ändå kan deras kamp, ofta i motvind, inspirera oss alla att spränga olika gränser för att skapa ett bättre och mer solidariskt samhälle.

JÖRGEN LUNDÄLV

– Man kan dra två viktiga lärdomar av mitt arbete: dels hur betydelsefullt det är med nätverk, dels att ord har en väldig kraft att förändra, förklarar Jörgen Lundälv.

några dokument som bekräftar. Men självklart undrar jag hur en så socialt engagerad person kunde hamna i ett sådant sällskap.

Bland de tio kvinnor som särskilt uppmärksammas i boken finns också Elsa Brändström, ”Sibiriens ängel”, som under första världskriget arbetade för att förbättra förhållandena för krigsfångar i Ryssland. En annan kvinna är Emilia Fogelklou, Sveriges första kvinnliga teologie kandidat, som också arbetade för fred och hjälp till flyktingar.

– En lärdom man kan dra av boken är hur viktigt det är med nätverk; dessa kvinnor hade förstås inte tillgång till dagens teknik eller sociala medier men var ändå oerhört skickliga på att ta vara på varandras erfarenheter och utvecklas vidare. En annan lärdom gäller ordets makt; som författare, socialarbetare eller journalister kunde de påverka, bland annat genom att påpeka orättvisor, förtryck och övergrepp.

Deras engagmang kan ha betydelse även idag, menar Jörgen Lundälv. – I exempelvis debattartiklar och opinionsbildande material refererar våra samtida politiker och journalister nästan aldrig till socialpolitikens kvinnor. Ändå kan deras kamp, ofta i motvind, inspirera oss alla att spränga olika gränser för att skapa ett bättre och mer solidariskt samhälle.

Boken Efterlivets politiska berättelse är den tredje i en socialpolitisk trilogi av Jörgen Lundälv. Men han funderar redan på en fortsättning. – Jag skulle vilja skriva om pionjärkvinnornas vingar och om vad som händer när vingarna skadas. Kanske måste det inte bli en bok utan istället ett manus till en pjäs som går att gestalta på scen. Men hur det skulle gå till vet jag förstås ännu inte.

Text: Eva Lundgren Foto: Eva Lundälv

Fakta

Efterlivets politiska berättelse är skriven av Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete. De kvinnor som ingår i bokens ramberättelse är: Emilia Broomé, Elsa Brändström, Emilia Fogelklou, Anna Lindhagen, Gerda Meyerson, Agda Montelius, Ebba Pauli, Amelie Posse, Frida Stéenhoff samt Elin Wägner. Boken bygger på material från Svenskt kvinnobiografiskt lexikon(SKBL), Kungliga bibliotekets tidningsdatabas, Mediearkivet samt Tidningshistoriska databasen DIGI (Finland). Boken är den tredje i en socialpolitisk trilogi, som också består av Debattlustans röster (2018) och Pennskaften inifrån (2019).