Folk
Kvinnors kamp för rättvisa Tio kvinnor har samlats i ett samman trädesrum. På bordet ligger deras handväskor och tre av dessa är speciella. Så ser ramberättelsen ut till Jörgen Lundälvs bok Efterlivets politiska berättelse. Där har han undersökt ett antal kvinnors kamp för fred och rättvisa samt hur minnet av deras gärningar levt vidare. Om nu minnet alls finns kvar. För under de cirka 20
år som Jörgen Lundälv undervisat om socialpolitik och välfärdsfrågor vid GU har både han och hans studenter ständigt återkommit till frågan om var kvinnorna finns. – Kvinnor är helt enkelt väldigt osynliga i historieskrivningen men även bland läroboksförfattarna i mina ämnen. Därför blev jag glatt överraskad när jag för två år sedan upptäckte SKBL, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. När jag sökte på ”socialt arbete” och ”socialpolitik” hittade jag inte mindre än 132 kvinnor, varav de flesta var helt okända för mig. För att lära mig mer om dessa pionjärer har jag studerat texter både av och om tio av dessa kvinnor, men särskilt intresserat mig för dödsrunor och minnesord. För hur en människas gärning sammanfattas påverkar förstås hur man senare tänker på dem. De kvinnor som tas upp i boken var engagerade i rättigheter för både kvinnor och barn. Men också freds rörelsen samt senare kampen mot nazismen var viktig. Att kvinnorna ofta var väldigt utsatta och ibland också gjorde val som vi idag kan ha svårt att förstå, hör till de saker som sällan uppmärksammas, menar Jörgen Lundälv.
– För strukturens skull har jag skrivit en fiktiv ramberättelse om hur de tio kvinnor, som utgör bokens huvudfokus, möts för ett sammanträde. De har lagt sina handväskor på ett bord och tre av dessa låter jag läsaren kika in i. Den första handväskan tillhör Amelie Posse, initiativtagare till Tisdagsklubben, en hemlig antinazistisk sammanslutning som råkade ha sitt första möte den 9 april 1940, samma dag som Tyskland ockuperade Danmark och Norge. – Klubben var ständigt övervakad, därför skriver jag att väskan är tom, eftersom där inte får finnas några
46
GUJOURNALEN MAJ 2021
anteckningar på personer som kan råka illa ut. Den andra väskan tillhör journalisten och författaren Else Kleen, engagerad i frågor om psykisk hälsovård och fångvård. Bland annat avslöjade hon misshandel av barn och ungdomar på olika skyddshem, berättar Jörgen Lundälv. – Jag tänker mig att hennes handväska innehåller det brev som gör henne ansvarig för den bok som hon gav ut 1940, och som handlar om brutala bestraffningar på Långholmen. Boken bygger på berättelser av en livstidsdömd fånge och Else Kleen dömdes till två månaders fängelse för förtal av fängelsepersonalen.
Ändå kan deras kamp, ofta i motvind, inspirera oss alla att spränga olika gränser för att skapa ett bättre och mer solidariskt samhälle. JÖRGEN LUNDÄLV
Den tredje väskan är mer problematisk. Den innehåller dokument från Rasbiologiska institutet i Uppsala och tillhör Emilia Broomé. Hon var kvinnosakskvinna, en av grundarna av Sveriges Kvinnliga Fredsförening samt engagerad i Centralförbundet för Socialt Arbete. Hon verkade för drägligare villkor för barnfamiljer och medverkade vid grundandet av flera barnkrubbor, skolkök och skollovskolonier. Men från 1921 var hon också ledamot av Rasbiologiska institutets styrelse, förklarar Jörgen Lundälv.
– Som styrelseledamot var hon exempelvis med och fattade beslut om anställningen av Hans Günther, en person som senare skulle bli tongivande inom den nazistiska rasforskningen. Och även om hon inte själv författade några rasbiologiska texter, förmedlade hon kontakten mellan institutets chef, Herman Lundborg, och den socialdemokratiska tidningen Morgonbris, som ledde till publiceringen av en artikel. Vid hennes död 1925 skrev Herman Lundborg att Broomé haft ett livligt intresse för institutets frågor, något jag dock inte hittat
