Riddarens historia

Charlotte Borgerud är historiker och arkivarie samt författare till en bok om riddare.

Riddaren som krigare och gentleman

Kan man vara en rå krigare som hugger sina motståndare i bitar, samtidigt som man är en from kristen och en galant räddare av damer i nöd?

Medeltidens riddare var allt detta, åtminstone enligt samtida legender och berättelser.

En mer realistisk bild av riddarnas värld ger Charlotte Borgerud, historiker och arkivarie, i en nyutkommen bok.

Inte bara vår tids syn på riddare utan också uppfattningen om medeltiden är full av motsägelser: Levde människorna då eländiga liv, drabbade av feodalismens ok, religiöst förtryck och förödande pestepidemier? Eller var medeltiden snarare en romantisk sagotid, med riddare i rustning, skönsjungande trubadurer och fagra jungfrur? – När man läser den tidens berättelser, som Tristan och Isolde, Arturlegenden eller Romanen om rosen, får man uppfattningen att riddarna var ädla hjältar och höviska gentlemän, förklarar Charlotte Borgerud. Texterna innehåller också väldigt mycket våld, men det verkar vi idag inte riktigt vilja se. Legenderna har sedan inspirerat till nya berättelser, alltifrån Shakespeares Romeo och Julia till George R.R. Martins Game of Thrones. Men de medeltida texterna skildrar knappast verkligheten. Istället fungerade de som en sorts propaganda för hur en riddare borde vara, med syftet att skapa lojala undersåtar men också att stävja det väldiga våld som riddarväsendet förde med sig.

Det var på 900-talet som riddaryrket började växa fram. Stormännen behövde beridna stridsmän, antingen för att erövra grannområden eller för att ta upp skatter från bondebefolkningen. De började därför anlita män ur lågadeln som befriades från skatt mot att de höll sig med hästar, rustning samt ett antal väpnare och andra medhjälpare. Först under 1100- och 1200talen steg riddarnas anseende då de bland annat genom giftermål alltmer blev en del av högadeln. I sam-

band med den nya statusen började riddarnas höviska ideal utformas. – Den höviska kärleken har två förklaringar, berättar Charlotte Borgerud. Den ena bygger på det faktum att riddaren ofta började sin karriär som mycket ung väpnare hos en äldre länsherre. Husbondens ofta betydligt yngre hustru kunde få i uppgift att lära den unge mannen hovkultur och ett chevalereskt uppträdande. Denna relation, som ibland kunde leda till omöjlig kärlek, har gett upphov till flera riddarberättelser. Den andra förklaringen handlar om att det kunde vara svårt att hitta en lämplig adelsdam att gifta sig med. Riddaren tvingades helt enkelt söka sitt hjärtas dam någon annanstans och därmed hamna i olika äventyr som det kunde vara spännande att berätta om.

Den 27 november 1095 är ett viktigt datum för alla som intresserar sig för medeltida riddare. Det var då påven Urban II höll sitt berömda tal vid kyrkomötet i Clermont där han förklarade att alla kristna som stred för att befria Jerusalem från de otrogna skulle hamna i paradiset efter döden. – Talet var inledningen till de korståg som skulle pågå i över 300 år, berättar Charlotte Borgerud. Men talet innebar också ett nytt sätt att se på krig. Från att ha varit något nödvändigt ont, som de stridande måste bikta sig och göra bot för, blev krig mot hedningar ett botgörande i sig.

Alla riddare slogs dock inte för sin tro, sin herre eller sin dam och de kämpade heller inte alltid mot fientliga krigare. – El Cid, Spaniens nationalhjälte som anses ha befriat landet från morerna, är ett exempel: om muslimska härförare betalade bättre slogs han på deras sida istället.

Bland de verkliga motståndarna fanns också mer fantasifulla väsen, som drakar exempelvis, dåtidens symbol för ondska. – Sankt Göran, som ska ha levt i slutet av 200-talet, framställdes först som den store martyren innan blev känd som drakdödare, först i Mindre Asien och så småningom, i samband med korstågen, också i Västeuropa.

Riddarväsendet utvecklades på kontinenten men kom så småningom också till Norden. För Sveriges del anses det ha börjat med Alsnö stadga från cirka 1280, som innebar skattebefrielse för alla som kunde ställa upp med stridshäst och rustning i kungens tjänst. – De nordiska kungarna gjorde vad de kunde för att efterlikna det praktfulla hovlivet längre söderut men riktigt samma ståt gick aldrig att uppnå i vår fattigare del av Europa.

Charlotte Borgerud har varit intresserad av riddare ända sedan hon var liten. Det beror bland annat på att hon själv älskar att rida. Men riddarväsendet innehåller också mycket som är spännande för den som intresserar sig för historia, som hur borgar intogs eller försvarades, hur tornerspel fungerade och hur livet överhuvudtaget kunde vara för människor i en helt annan tid. – Bara en sådan sak som riddarens rustning är ett otroligt imponerande exempel på hantverksskicklighet. Från att från början mest ha handlat om ringbrynjor kom rustningen på 1300-talet att bli det heltäckande pansar vi tänker på idag. Självklart måste de ha varit väldigt besvärliga att ha på sig, men det är ändå märkligt hur fint de är konstruerade; det gick faktiskt att böja på knäna och till och med att röra fingrarna i metallhandskarna på de medeltida rustningarna.

Charlotte Borgeruds bok kom ut i början av mars. Men till vardags arbetar hon som en av GU:s arkivarier. – Mitt arbete handlar bland annat om att bevara handlingar för eftervärlden samt att tillgängliggöra dokument för samtiden, ofta i digital form. Arkivarier kan ha olika bakgrund men historisk kunskap är alltid bra att ha, inte minst när det gäller att avgöra vad som bör sparas och vad som kan gallras bort; vi kan ju tyvärr inte ta vara på allt.

El Cid, Spaniens nationalhjälte som anses ha befriat landet från morerna, är ett exempel: om muslimska härförare betalade bättre slogs han på deras sida istället.

CHARLOTTE BORGERUD

Text: Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg

Fakta

Namn: Charlotte Borgerud Aktuell med boken: Riddarna och deras värld av Charlotte Borgerud är utgiven på Förlaget Natur & Kultur. Jobbar som: Arkivarie. Bor: Majorna, Göteborg. Familj: Liten men kär! Intressen: Ridning – allt från dressyr till terränghoppning.