KRÖNIKA
Äntligen ska vi leva igen Alingsåspoeten Stig Ingemar Johansson skrev en gång att ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”. När en drös med dagar plötsligt togs ifrån oss i pandemin, tänkte jag mycket på det där. Vilka stunder som vårt liv egentligen består av. Och vad vi fyller de där stunderna med. Aldrig förr har vi väl insett värdet av att kunna besöka våra åldrade föräldrar utan restriktioner. Eller att kunna gå till ett gym eller en restaurang utan plexiglas och sprutor. När pandemin drog över landet förlorade vi plötsligt vår frihet och många förlorade sina jobb, sina drömmar och i vissa fall sina liv.
Men ur eländet tvingade vi kreativiteten att växa. Imponerade nog har människor kunnat så frön av liv i den aska som corona lämnat efter sig. Nya arbetssätt, lösningar och ett vaccin på rekordtid. Men en sak blev aldrig riktigt samma. För hur mycket vi än håller avstånd, håller andan, håller ut – kommer vi aldrig kunna hålla oss ifrån varandra. Och kanske är det den största insikten. Att vi kan vaccinera oss och arbeta hemma. Men vi kan aldrig ta oss igenom skärmar.
Det är den varma känslan i magen när man lämnar sitt konserthus i novembermörkret, efter en show som hördes, sågs och kändes. Och när orkesterns stråkar möts i ett gemensamt crescendo, och tonerna – de efterlängtade tonerna! – letar sig in innanför tröjan och ner över ryggraden, står inga skärmar mellan oss och gåshuden. För nu ska ridåerna dras upp igen. Nu ska portarna öppnas. Och vi ska åter leva stunderna, dagarna, ögonblicken. De som utgör livet.
Därför känns det skönt att äntligen se solen gå upp över mänskligheten igen. Att se slutet på ökenvandringen. För när livet summeras är det inte de stora ögonblicken vi kommer minnas. Utan det är stunderna – dagarna – som kom och gick. Det är det förväntansfulla sorlet i bänkraderna vid scenen innan en föreställning. Det är extasen när favoritartisten bränner av ett extranummer framför oss.
Christer El-Mochantaf
Journalist från Vara, nu verksam som chefredaktör på GT.
FotoHanna Brunlöf
Foto: David Ng
Det är fascinerande hur skör mänskligheten kan vara. Och hur mycket vi har lärt oss av pandemin. När ridån drogs ner över jordklotet för 517 dagar sedan förpassades vi alla till ensamheten. Och kanske framför allt: Insikten om vad som faktiskt betyder något.
