VISKA 2005-3 by Sandor Olah

NUMMER 23 • 2005/3 • ÅRGÅNG 6

PRIS: 10 KR

M E D L

O QUÊ? VOCÊ É DE VEDDIGE BOSSES HISTORISKA HÖRNA VÅRA KYRKOKÖRER LIVETS VÄV GÄNGET I GRUSGROPEN #13 NY BILVERKSTAD I DEROME VISKA! FRÅGA PLÖTSLIGT LANDADE

KLOT

SAMHÄLLSMAGASIN FÖR FOLKET RUNT VISKAN

��

�

��

TRIVSEL OMTANKE

OCH PERSONLIG

�� sidan 2 | ViSKA! 2005/3

Världen brinner, översvämmas och jordbävar (sic). Och trots all elände, sitter vi i vår fåtölj, här i trygga Veddige och lever våra vardagar. Men inte alla. Anders Ström valde lämna tryggheten, åkte till Amerika – för att vara nära. Läs hans första resedagbok som ledare denna gången:

Hemma bäst?

Jag sitter för tillfället på ett hustak i Chicago och skriver på min laptop samtidigt som jag ser ut över staden. Det börjar bli kväll och det är rätt underhållande att se hur folkbilden förändras. Hustaket som jag sitter på hör till ett gammalt hotel som för 50-60 år sedan till-

hörde Al Capone. Det säger kanske något om stadsdelen och ”nattfolket” som börjar samlas på gatorna. Sedan jag påbörjade artikeln för ungefär tio minuter sedan har fyra polisbilar ylat förbi. Ni som inte känner mig nära undrar kanske vad jag har för mig? Man skulle kunna säga att jag kände mig lite inträngd i Veddige och bestämde mig för att lufta vingarna lite. Jag tog en permanent ledighet från ett jobb som i stort sett varit perfekt och efter en kort Englandsvisit (vilken jag av olika anledningar nästan inte lyckades komma hem ifrån) reste jag till USA i slutet av augusti. Under mina första två veckor har jag hunnit besöka enorma historiska krigsplatser och ännu större varuhus. En annan höjdpunkt var en lokal baseball-match. I fyra dagar besökte jag en kille i Nashua, i delstaten New Hampshire, som jag träﬀade på internet för något år sedan. Precis som jag var han intresserad av musik så vi har träﬀats för skriva och spela in ett gäng låtar. Nu har jag som sagt hamnat i Chicago och jag kommer vara här i lite mer än två månader. Jag har kommit i kontakt med en organisation som heter JPUSA (uttalas YaPoo-Za). JPUSA har funnits sedan slutet av sextiotalet och är i praktiken det enda hippiekollektivet som överlevde. Genom gemensamt leverne har man skapat utrymme (läs: tid, pengar, intresse) för att kunna hjälpa de fattiga i stadsdelen. Redan efter några få dagar

ViSKA!

TACK TILL:

Allas ögon är vända mot Amerika för tillfället men tyvärr är det inte min förtjänst. Att jämföra med Tsunamin vore löjligt men det är illa nog som det är. Orkanen Katrina stor-

made in över södra delarna av USA för ett par dagar sedan (närmare tre veckor då du läser detta). För ungefär en vecka sedan stormade ett annat yrväder in över USA – med ﬂyg via Stockholm.

ViSKA! ges ut av VeddigeVisionen, och distribueras gratis till hushåll i Veddige postnummerområde. Lösnummer köpes på Statoil i Veddige samt på Redaktionen. Pris: 10kr. Ansvarig utgivare: Michael Enberg. Distribution: Posten. Redaktion: Arne Eriksson 0340-305 85, fax: 0340-303 09 Bo Emanuelsson 0340-302 55, bosse@veddige.nu Hans Olsson 0340-302 90, hans@veddige.nu Michael Enberg 0340-381 44, michael@veddige.nu Sandor Olah 0340-649790, sandor@veddige.nu Adresss: ViSKA! c/o O.L.S.A. Viskastigen 46 , 430 20 Veddige tel: 0340-64 97 90, fax: 0340-64 97 91, mobil: 0703-74 22 55, e-mail: viska@veddige.nu Omslag: ”700g kolstålsklot i näven”. Foto: Inger Eklöv. Tryck: Geson, upplaga: 2500ex. Papper: Svanenmärkt.

NÄSTA NUMMER: 20 DECEMBER 2005

EKLÖWS SUPERMARKET ELEKTRO EMANUEL J-O BYGG BOMILJÖ AB

inser jag vilket enormt arbete som dessa 300400 människor gör för sin omgivning. Än så länge har jag inte längtat hem till Veddige. Eller vänta lite, det är inte riktigt sant. Jag tappade modet en aning när jag hittade ”mitt nya rum” i förrgår. En gammal hippie hade haft det innan mig och han var tydligen inte renlevnadstypen varför jag bestämde mig för att storstäda dagen efter. Jag hade gärna berättat mer om omständigheterna under vilka jag levde första natten om det inte hade varit för att jag vet att mamma kommer läsa detta. Nu är min min lilla reserapport snart klar och jag ska skicka den trådlöst till någon server i närheten vilken i sin tur ser till att den färdas genom cyberrymden för att till slut hamna på Viska! redaktionen i Veddige. På gården under mig håller hippiesarna på att ladda för en utomhusvisning av ﬁlmen Napoleon Dynamite. Jag har fått ett nästan kungligt mottagande och har redan träﬀat många nya vänner. Jag har enbart goda nyheter att rapportera från världen utanför Viska! magasinets utdelningsområde. Om jag skulle sammanfatta resan hittills med ett ord som hade det antagligen varit: Fantastiskt och fullständigt skitbra!

Anders Ström

PS! Anders musik från USA-resan ﬁnns att ladda ner på hans webbsida! www.roadfrommadness.com

INNEHÅLL: O QUÊ? VOCÊ É DE VEDDIGE…

BOSSES HISTORISKA HÖRNA

LA SCALA RESTAURANG

VÅRA KYRKOKÖRER

MÖBELHÖRNET

LIVETS VÄV

GÄNGET I GRUSGROPEN #13

STRÄNGBETONG

KUL MED KLOT

VARBERGS BOSTAD

NY BILVERKSTAD I DEROME

VISKA! FRÅGA

PLÖTSLIGT LANDADE

PEBE PRODUKTER AB STATOIL LENA OCH HANS OLSSON

VARBERGS SPARBANK

Manusstopp 6 december 2005. Alla inlägg är välkomna.

VARBERGSORTENS ELKRAFT EK.FÖR.

DONATION: PG 124 79 06-9

VEDDIGE ÅKERI AB

ViSKA! 2005/3 | sidan 3

O Q UÊ ? VO CÊ É D E V ED D IG E… Text: Anders Ström, bilder: Sandor Olah

O quê? Você é de V

Hans-Inge Nilssons bilder sidan 4 | ViSKA! 2005/3

Veddige também? Har det någonsin hänt att du sprungit på en känd människa på en helt främmande plats? Vet du vad? Det händer allt som oftast. Jag minns när jag som yngling besökte Warsawa i Polen. En taxichaufför vevade ner en ruta och frågade något med ett för mig helt okänt språk. Dum som jag var försökte jag göra mig lustig och svarade något fyndigt (eller kanske oförskämt?) på mitt modersmål. – Ja, ni svenskar har aldrig haft något vidare hyfs, svarade chauffören och suckade. Självklart blev jag paff. Än mer förvånad blev jag när mannen berättade att han minsann hade svensk släkt i Sverige. Närmare bestämt på Tallvägen i Veddige där familjen Stanojkovic bodde. Jag bad honom att inte skvallra om mitt utspel. Veddige, Brasilien Kort efter att Hans-Inge och Margaretha Nilsson anlände till Natal i Brasilien sa folket på plats till dem att om de verkligen ville utforska området så skulle de kontakta Viking Tour – en lokal, proffsig resebyrå som till råga på allt erbjöd guider som talade svenska! Väl på plats visade sig påståendet stämma.

– Mellan borden på informationsmötet sprang en kvinna och vi hörde att hon pratade svenska, berättar Hans-Inge. De började samtala med kvinnan och självklart var både Hans-Inge och Margaretha nyfi kna på hur ett svenskt par hamnat nere i Ponta Negra i Brasilien. Chocken kom när kvinnan som hette Ingegerd berättade att de lämnat Sverige två år tidigare. (Ingegerd kallas för övrigt för Alva nu för tiden då ingen i Brasilien lyckats uttala hennes riktiga namn.) Tiden innan de flyttade till Brasilien hade paret Nilsson bott i ett litet samhälle på västkusten i Sverige. Samhället hette Veddige. – Veddige? utbrast Hans-Inge och Margaretha i kör. Det var först då som det ringde en klocka och de lyckades lägga ihop ett och ett. – Vi hade läst om ett par som efter sin Brasilien-resa hastigt bestämde sig för att sälja sitt hus i Sverige på auktion och packade ihop kläder och kort på barnbarnen för att flytta till Brasilien – förklarar Margaretha – men inte tänkte vi mer på det då, och vi visste absolut inte att platsen de flyttat till var Natal. Lämnade boulebanan och barnbarn Paret som Nilssons hade läst om var Erik och Ingegerd Salomonsson, 67 och 63 år. – När vi kom hit första gången blev vi riktigt betagna. Det är perfekt, ungefär samma temperatur hela året, har Erik berättat. I deras fall var det behovet av något nytt och okänt som lockade och de verkar trivas mycket bra med sitt nya liv på andra sidan

jordklotet, men visst finns stunder då paret saknar Sverige. Att inte ha barnbarnen nära tillhands känns stundvis jobbigt. Vad gäller livet i Veddige berättade Erik för Hans-Inge att han saknade Boulegänget som han snabbt hade blivit en del av. Hans-Inge och Margaretha insåg direkt vilken fördel det var att ha svensktalande guider och bokade snabbt två utflykter, bland annat en Jeep-tur där Erik själv satt vi ratten. Under turen frågade Erik mycket om Veddige och han har visat sig vara mycket intresserad av vad som händer i Veddige nu för tiden. Tur då för honom att Hans-Inge tänker posta ett exemplar av Viska! magasinet så att Erik och hans fru får ta del av en lika underhållande och noggrann redogörelse som alla vi andra! Framtida resmål – Det är tillfälligheterna som avgör. Till att börja med hade vi tänkt att åka till Sydafrika, men några vänner till oss nämnde Brasilien och helt plötsligt hade vi vänt blicken dit istället, säger Hans-Inge och berättar att reslusten på intet sätt är stillad. De gärna vill åka till Thailand igen och de har länge drömt om att åka till Australien. Själv är jag mest nyfiken på om de skulle kunna tänka sig att göra en “Salomonsson” och flytta till Brasilien. Margaretha behöver inte känna efter när hon svarar. – O ja, vi kan lugnt tänka oss att bo där! Skulle även Nilssons flytta får vi kanske överväga att öppna en liten Viska! redaktion där nere också!

 2 3 4 5 överts till vänﬆ er: Karta över Natal i Brasilien där paret Nilssons och Salomonssons från Veddige träﬀ ade. 1. Erik Salomonsson ﬆ ortrivs i Brasilien. Här ﬆ år han mitt i världens ﬆ örﬆ a acajouträd. 2. Erik med ”sina” turiﬆ er från Sverige. 3. Trevlig bekantskap vinkar adjö till paret Nilsson. 4. En del av ovan nämnda acajouträd. Man skördar tonvis med cashewnötter från det här trädet. 5. Att ta hand om turiﬆ er från Sverige har blivit paret Salomonssons nya uppgift. Och det gör de gärna. överﬆ till höger: Hans-Inge Nilsson, till höger: Margaretha Nilsson.

ViSKA! 2005/3 | sidan 5

Bosses histo M

ina berättelser bygger på uppgifter från historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument. Jag hoppas komma sanningen så nära som möjligt. Om någon har bevis, för att jag har skrivit något som är felaktigt, är jag tacksam för påpekande, så att jag kan rätta dessa felaktigheter i kommande tidningar. Ring mig, Bo Emanuelsson (tel: 302 55) om Du har något intressant att berätta.

UNIONSTIDEN I SVERIGE . TILLBAKA I TIDEN. I de senaste numren av denna tidning har jag hållit till på 600-talet. Det har rört sig om Hallands historia, och hur vi hallänningar blev svenskar 645. I sista numret berättade jag om de halländska böndernas inställning till soldatutskrivningar. I detta nummer skulle jag ha fortsatt och berättat om prästernas förhållande till den nya regimen. Tyvärr kom jag på, att jag glömt att berätta om en händelse på 500-talet, som innebar, att även Veddige blev nämnt i historieboken. För att få rätt bakgrund skulle jag vilja göra en snabb repetition av Sveriges historia på 400och 500-talet. Jag gör det inte bara för att få bakgrundsmaterial. Största anledningen är alla dessa tidningsartiklar, som säger, att svenskarna inte har någon anledning att fira den 6 juni som nationaldag. Senast idag, den 26 juni 2005, ondgör sig Jan Guillou i Aftonbladet över, att vi inte firar Midsommar som nationaldag. Han tycker inte det är något att fira, att 809-års regeringsform antogs den 6 juni. Här håller jag helt och hållet med honom. Att fira en regeringsform, som upphörde att gälla 974, kan inte vara meningsfullt. Nej, nu skall jag berätta, varför vi firar den 6 juni som nationaldag. Det finns en mycket bättre anledning, som nog också var den väsentliga, när man bestämde datum. Regeringsformen är nog en efterhandskonstruktion, som tillkom under en period, då man plockade ner våra gamla kungar på jorden. sidan 6 | ViSKA! 2005/3

UNIONEN. I Norge tycker man det är storslaget att fira, att det är 00 år sedan man blev av med unionen med Sverige. Varför skulle inte vi svenskar kunna fira, att vi blev av med unionen med Danmark? Drottning Margareta hade år 397 genom Kalmarunionen lyckats få de tre länderna Danmark, Norge och Sverige att bilda en personalunion med en gemensam kung. Till Sverige hörde också Finland. Det var danskarna, som bestämde, vem som skulle vara kung. Köpenhamn skulle vara Nordens centrum. Drottning Margareta hade inga barn. Hon lyckades med konststycket att få sin systerdotters sexårige son till fosterson och arvinge av kronan. Han hette egentligen Bogislav, son till Maria och hertig Vratislav av det Svantiborska huset i Pommern. Så kunde ju inte en svensk kung heta. Han fick nu det svenska namnet Erik. Det blev Erik av Pommern. Den här unionen kom att bestå i 26 år. Den bröts för alltid den dagen Gustav Eriksson valdes till kung den 6 juni 523. Det är snart fem hundra år sedan, men varför skulle inte vi kunna vara stolta över, att vi i och med detta får en svenska nationalstat. Det skedde inte på en dag, och det var inte bara en mans verk.

DANMARK ÄR ETT MÄKTIGT LAND. När vi omkring 500 går in i den Nya Tiden, är Danmark den ledande nationen i Norden. Danskarna styr över Norge, Island, Grönland, Färöarna, och genom unionen styr de i praktiken också över Sverige och Finland. Halland, Skåne, Blekinge och Gotland är danska provinser. Bohuslän och Jämtland hör till Norge. Danmark är ett rikt land med ﬂer invånare än Sverige. Landet ligger långt före Sverige, när det gäller kultur, ekonomi och militär organisation. År 497 hade den danske kungen Hans krönts även till svensk kung i Storkyrkan i Stockholm. Vid samma tillfälle erkändes den sextonårige sonen Kristian som den, som skulle vid kung Hans död, ärva kronan även i Sverige. Denne Kristian, som blev Kristian II,

gifter sig med systern till den mäktige kejsar Karl V av Habsburg. Om honom sades det, att solen aldrig gick ner i hans rike. Kejsaren hade nämligen skaﬀat kolonier i Amerika.

TILLSTÅNDET I SVERIGE . Sverige är vid den här tiden inte att betrakta som ett rike. Det är snarare ett löst förbund mellan städer och landskap där varje landskap har sin historia, tradition och egen dialekt. Många har aldrig varit utanför sockengränsen. Man anser att folkmängden i Sverige var ca 700.000 och i Finland 200.000. 95 % av landets befolkning är bönder. 5 % bor i städer. En del av dessa ägnar sig också åt jordbruk. I Stockholm bor det ca 6.000 invånare. Sveriges enda andningshål i väst är Nya Lödöse med Älvsborgs fästning som skydd. Denna erövras då och då av danskarna. Gävle är den nordligaste staden. Landet ovanför är ganska okänt. Där strövar bara lappar omkring.

DELADE LOJALITETER. Att i korta ordalag beskriva unionstiden och politiken under 400-talet är omöjligt. Under drottning Margaretas tid är det ordning och reda i Norden. Hon blir dock inte populär. Adeln klagar, då hon drar in en del av deras gods. Bönderna klagar över skatterna. I Sverige ﬁnns inget nationellt tänkande. Alla tänker bara på sitt eget bästa. Adeln är uppdelad i olika intressegrupper. De, som har gods både i Danmark och i Sverige är unionsvänliga. Andra grupper vill bli av med det danska oket. Den så kallade gränsadeln bestod av de nio medlemmarna i släkten Axelsson Tott, som ägde stora egendomar i Halland, Västergötland, Småland, Blekinge och Skåne. Två axelssöner satt på Gotland med Visby och Visborg. Släkten kontrollerade utskeppningshamnarna på västkusten och hade intressen i kött- och smörexporten. För säkerhets skull kontrollerade de också transportvägarna genom de sydsvenska landskapen. Familjer som Vasa och Oxenstierna hade också gods i både Sverige och Danmark men

BO SSE S HIS TO RISK A H Ö RNA författare: Bo Emanuelsson

oriska hörna XIII. Han ville bara bli av med skatter och fogdar. Det slutar dock med att man i flera omgångar väljer den svenske adelsmannen Karl Knutsson Bonde till rikets hövitsman. Tre gånger väljs han till kung. Erik av Pommern friställs efter förhandlingar den 24 september 439. Han blir sjörövare på Gotland men får behålla kungakronan, sannolikt den ende sjörövaren med kungatitel. I Danmark valde man Eriks systerson Kristoffer av Bayern till kung. Denne erbjöd nu de svenska stormännen sina tjänster. Stormännen i Sverige gick med på att välja honom till kung även för Sverige, sedan Kristoffer givit dem en mängd löften. Kristoffer var nu 22 år gammal. Han avled oväntat år 448, då han var på väg till en herredag i Jönköping. Han var då 30 år gammal och nygift med Dorotea av Hohenzollern-Brandenburg, som bara var 8 år. De hade inga barn. I Sverige utbröt en maktkamp, som slutade med, att man valde Karl Knutsson Bonde till kung, den förste svenske kungen på närmare hundra år. Han är vår ende kung, som varit kung tre gånger. Karl Knutsson Bonde gjorde, vad han kunde för att bli unionskung i Norden. Han lät på egen hand kröna sig i Trondheims domkyrka till kung över Nordanfjällsdelen. I södra Norge hade man liksom danskarna valt den tyske greven Kristian av Oldenburg till kung. Det var han, som kunde böja hästskor med bara händerna. Familjen Oldenburg sitter fortfarande kvar på den danska tronen. Det gladde svenskarna, att den 22-årige Kristian gifte sig med vår änkedrottning, den 8-åriga Dorotea. Därmed slapp den svenska staten dyrt drottningunderhåll. Slaget vid Brunkenberg den 10 oktober 1471. Danskarna besegrades totalt och hjälten är naturligtvis Sten Sture. Segern firade man i flera generationer.

också intressen i Bergslagens gruvindustri. Nils Stures morfar var storman i Halland.

R EGENTER UNDER 1400-TALET. På höjden av sin makt och framgång drabbades drottning Margareta av en pestsjukdom och avled på ett fartyg i Flensburgs hamn den 28 oktober 42. Erik av Pommern var 30 år,

då han ärvde de nordiska rikena. Han förde en mängd storpolitiska krig, vilket ledde till omänskliga skatter. I Dalarna hatade man kungens danska och tyska fogdar. Revolten utbröt på midsommaraftonen 434. Upproret leddes av en tysk invandrares son, Engelbrekt Engelbrektsson. Denne ville aldrig störta kungen, som i Sverige har fått namnet Erik

EN DRAMATISK TID. Nu följde en dramatisk tid för svenska folket med krig, inrikespolitiska strider, maktkamp, statskupper och regimskiften. Från Engelbrekts död 436 till att Gustav Vasa blir riksföreståndare 52, har vi från Erik av Pommern räknat åtta kungar, av vilka tre är Karl Knutsson Bonde. Vi har också åtta riksföreståndare. En av de, som väljs till kung är KrisViSKA! 2005/3 | sidan 7

tian I. Han är den siste, som väljs vid Mora äng. Danskarna har inte givit upp i den sviktande unionen. Kristian väljs med hjälp av de unionsvänliga familjerna Axelsson, Vasa och Oxenstierna. Bönderna är inte nöjda. Det blir nya uppror. Snart är Karl Knutsson Bonde tillbaka. Året är 464. Redan 465 tvingades han lämna landet igen. Nu blir det rent inbördeskrig i Sverige en tid. Karl Knutsson återkom dock ännu en gång och regerade till i maj 470, då han avled 6 år gammal. Vid kungens dödsbädd satt den 30-årige systersonen Sten Sture, som påstod, att morbror kungen ”befallt honom riket”, varför han nu blev riksföreståndare. I Danmark rustade Kristian I en här för att lära svenskarna, vem som styrde i Norden. En svensk delegation, ledd av Sten Sture, reste söderut för fredssamtal. Ett stilleståndsavtal skrevs under med danske kungens män vid ett möte i Kungsäter i Västergötland. Förhållandena med de svensk-danska godsen skulle regleras. Därefter skulle Kristian hyllas som kung i Sverige. På sommaren 47 seglade Kristian I med 70 skepp till Stockholm. Han förhandlade länge med svenskarna utan resultat. Till slut utbröt den krigiska kamp, som har kalllats ”Slaget vid Brunkeberg”. Det är nu den 0 oktober 47. I detta slag fanns det svenskar i båda härarna. De unionsvänliga var med på den danska sidan. Sten Sture och hans anhängare i sturepartiet slogs för sig själva. De segrade. Resultatet av deras insats blev, att grunden för det självständiga kungariket Sverige var lagd. Unionstanken var nu borta hos det svenska folket. Den 0 oktober skulle kunna ﬁras som nationaldag, om man inte gillar Gustav Eriksson, som vi senare har döpt till Gustav Wasa. Det är historieskrivarna på 700-talet som börjar kalla Gustav Eriksson för Gustav Wasa. Själv skrev han bara Gustav i sina brev. Det går nu en nationell väckelse över landet. Tyska köpmän, som i mycket styrt Stockholm, förlorar sin makt. Uppsala universitet grundas 477. År 483 monteras den första bokpressen upp i Stockholm hos gråmunkarna på Riddarholmen. Tio år senare får en man, som heter Kort Flaskedragare, det första monopolet på att sälja en ny dryck, som kallas brännvin. I 27 år styr Sten Sture Sverige med fast hand. Hos stormännen växer oppositionen. Motståndare är riksrådet Arvid Trolle från Bergkvara i Småland och övriga i familjerna Trolle och Tott. Ärkebiskopen Jakob Ulfsson har inte glömt unionstanken. Kristian I avled 48. Sonen Hans väljs till kung i Danmark och Norge, och frågan om kung blir aktuell även i Sverige. Vid ett möte i Kalmar under hösten 483 bestämdes, att Hans skulle bli svensk kung, sedan han gått med på att lämna Gotland till Sverige och sidan 8 | ViSKA! 2005/3

betala sina skulder. Kalmar recess innebar en försvagad kungamakt. Sten Sture lyckades försena beslutet i fjorton år. Sten Sture får nu problem vid finska gränsen, där ryssarna trängt in. Vid Viborg gjorde svenskarna motstånd under ledning av Knut Posse. Det är nu, vi får höra om ”Viborgska smällen”. Knut Posse har fyllt ett torn i fästningen med krut. Vid en av ryssarnas stormningar lyckas anfallarna komma in i detta torn. Andra ryssar följde efter. Knut Posse lät nu tornet explodera med en våldsam smäll. Ett stort antal ryssar dödades. De andra angriparna flydde, då de var övertygade om, att Posse stod i förbindelse med djävulen. Detta hände 495. Tyvärr gick det inte så bra för Sten Sture i kriget. Hans fiender ville, att han skulle avgå. Sten Sture hämtade hjälp från Dalarna och

Kriﬆina Gyllenﬆierna (1493–1559), änka efter Sten Sture. Statz av . Lundberg på Stockholms slott yttre .

marscherade mot Stockholm. Kung Hans dök nu upp på Riddarfjärden med starka trupper. Dalkarlarna besegrades och Sten Sture tvingades till en uppgörelse. Kung Hans kröntes till Sveriges kung 497. Sten Sture fick bli någon sorts statsminister. Han fick Nyköpings slott, Norrland och hela Finland i förläning. Han fick det bättre, när han arbetade för kungen, än när han var emot honom. Sten Stures inkomster var större än kungens. Det ledde förstås till avundsjuka bland de andra stormännen. Kung Hans tog då tillbaka förläningar. Sten Sture ställde sig nu på oppositionens sida. Han fick det svenska riksrådet att år 50 uppsäga kung Hans tro och lydnad. Som anledning angavs brott mot Kalmar recess. Det blev förstås krig med Danmark. På sommaren 502 dök för första gången Danmarks kronprins Kristian upp i Sverige i spet-

sen för trupper. Han var då 22 år gammal. Bland annat förstördes Älvsborgs fästning. Den 3 december 503 avled Sten Sture i Jönköping. I Stockholm hann man vidtaga alla nödvändiga mått och steg, d.v.s. försäkra sig om makten. Då allt var klart, trädde Svante Nilsson fram för att med sorg i hjärtat kungöra, vad som hänt, samt att han själv nu var riksföreståndare. Oﬃciellt blev han det i början av 504. Kriget mot danskarna gick dåligt, och till slut försökte rådet bli av med riksföreståndaren genom uppsägning. Han vägrade, men frågan löstes genom naturlig avgång. Under ett besök i Bergslagen 52 segnade Svante Nilsson plötsligt död ner, 52 år gammal. Platsen hette Sala, och där hade man precis hittat silver. Rådet utnämnde den danskvänlige oppositionsledaren Erik Trolle till riksföreståndare. Denne utmanövrerades nu av Svante Nilssons 20-årige son Sten, som hade blivit dubbad till riddare vid kung Hans kröning. Sten var då bara 5 år gammal. Stens farfar var den berömde Nils Sture av släkten Natt och Dag. Pappan hade aldrig använt Sturenamnet. Den unge Sten insåg, vilken lyster och magi namnet Sture hade hos den svenska allmogen. Han kallade sig därför Sten Sture den yngre. Något direkt släktnamn till Sten Sture den äldre fanns inte. När Sten var 0 år gammal, giftes han bort med den då 8 år gamla, men som det kom att visa sig, ytterst kompetenta Kristina Gyllenstierna, barnbarnsbarn till kung Karl Knutsson Bonde. Sten Sture var en smart yngling. Han ﬁck rådsherrarna att säga upp Erik Trolle som riksföreståndare. Sten Sture d.y. utsågs nu till detta ämbete. Den unge Gustav Eriksson Vasa dyrkade förmodligen Sten Sture. Han kom till riksföreståndarens hov, då han var i artonårsåldern. Sten Sture var då bara 22 år men redan riddare och dynamisk statschef. Den vintern ramlade den danske kung Hans i vattnet utanför Jylland och avled. Sonen Kristian blev kung Kristian II. I Sverige pågick som vanligt maktkamp och intriger kring riksföreståndaren. Det ledde till öppen strid mellan ärkebiskopen Gustav Trolle, som nu bara var 26 år gammal. Trolle förskansade sig på sitt ämbetsslott Stäket med sin privatarmé. I november 57 sammankallar Sten Sture ett riksmöte. Till mötet kom rådet, frälset men också silver- och kopparsmeder från Bergslagen, dalkarlar, de viktigaste herrarna ur Stockholms stads styrelse, borgare och allmoge. Mötet fattade ett ödesdigert enhälligt beslut. Ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas och hans gods Stäket nedbrytas sten för sten. Det här beslutet togs alla för en och en för alla. De närvarande undertecknade

med sina signaturer och sigill. Det var då biskop Hans Brask smög in sin lapp: ”Härtill är jag nödd och tvungen.” Danskarna med kung Kristian II var förstås inte overksamma. Påven hade straffat svenskarna med bannlysning, men nu skulle Kristian visa, vem som var Nordens herre. Strax före midsommar 58 siktades den danska flottan i Stockholms skärgård. Det blev så småningom ett slag vid Brännkyrka. Gustav Eriksson Vasa bar det svenska riksbaneret. Han var då 22 år gammal. Svenskarna gick segrande ur denna strid. Parterna började nu förhandla. Svenskarna fick välja att erkänna Kristian II som sin kung eller att betala en mycket stor summa pengar. Gustav Trolle skulle släppas och få ersättning. Sten Sture vägrade. Det drog mot hösten. För att Kristian skulle gå iland och förhandla med Sten Sture d.y., sändes sex bemärkta svenskar som gisslan ombord på det danska skeppet. Danske kungen kom aldrig till det uppgjorda mötet. Han seglade iväg med sin gisslan. En av de sex var den unge Gustav Eriksson. Detta hände i oktober 58.

GUSTAV ERIKSSON VASAS ÄVENTYR. Några av de sex i gisslan gick redan under sjöresan till Danmark över på Kristians sida. De andra spärrades in på olika slott. Gustav Eriksson hamnade på 300-talsslottet Kalö på östra Jylland, norr om staden Århus. Ägare var riddaren Erik Eriksson Banner. Denne lät Gustav Eriksson röra sig ganska fritt. En dag ﬂyr Gustav utklädd till boskapsdrivare till Lübeck, där han efter omkring åtta månader och vissa äventyr lyckas komma ombord på ett skepp till Sverige. Han landstiger i en hamn i närheten av Kalmar.

K RISTIAN II ANFALLER SVERIGE . I januari 520 kom Kristian II:s sista stora anfall mot Sverige. Över 0.000 svenskar låg beredda i Västergötland. På Åsundens is skulle anfallarnas huvudstyrka stoppas. Den 9 januari möttes härarna. Det är här Sten Sture d.y. blir träﬀad av en kanonkula, som krossar hans ena knä. På vägen till Stockholm avlider Sten Sture. Snart står danskarna utanför staden Stockholm, som dock tappert försvaras av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna. Kalmar försvarades av en annan tapper kvinna, Anna Bielke. Nu följer något, som kanske kan betraktas som förräderi. En mängd svenska stormän går över till Kristian II och bearbetar Kristina Gyllenstierna att ge sig. Denna kvinna var en seg förhandlare. Den 5 september 520 kom man äntligen överens. Kung Kristian lovade, att allt skulle vara glömt. Ingen dansk skulle längre tala om, vad unionsﬁentliga svenskar gjort mot

Svårt sårad fördes Sten Sture d. y. i illfart mot Stockholm. Men han hann inte fram utan avled den 3 februari 1520 i sin släde på Mälarens is. Målning av Carl Guﬆav Hellqviﬆ.

Kristian I, kung Hans, Kristian II och ärkebiskopen Gustav Trolle och andra misshandlade biskopar. Nu skulle man börja om från början. Kristina Gyllenstierna skulle få Hörningsholm och Muskö i Sverige och Tavastehus slott i Finland. Kristian II skulle erkännas som Sveriges kung. Sonen Johan skulle ärva kronan. I sitt kröningstal svor kungen på att styra Sverige enligt svensk lag och med infödda svenska män. Sedan blev det fest i tre dagar.

STOCKHOLMS BLODBAD. Den 7 november 520 utgick det en kallelse från kungen. De ledande i landet skulle inställa sig på slottet. I slottets stora sal satt nu kung Kristian II. Vid sin sida hade han ärkebiskop Gustav Trolle och sin rådgivare Didrik Slagheck. Dörrarna stängdes. Vakter sattes ut. Festen var över. Nu skulle de straﬀas, som avsatt ärkebiskopen och raserat hans slott. Trolle namngav 8 personer. Nu ingrep Kristina Gyllenstierna. Riksmötet hade beslutat alla för en och en för alla. Hon lade fram dokumentet, som tydligen var okänt för Trolle och kungen. Det är nu Hans Brask plockar fram sin lapp och räddar nacken. I stället för 8 personer, avrättas det mellan 82 och 94 personer enligt olika källor. Det är ,5 % av Stockholms befolkning. Händelsen har kallats Stockholms blodbad. Kung Kristian blir nu Kristian Tyrann. I Danmark kallades han Bondekär eller Kristian Den Gode. Den här händelsen är den tändande gnistan till ett större uppror, som kommer att ledas av Gustav Eriksson. De ﬂesta av de stor-

män, som under Stockholms belägring gått över till Kristian, blev också avrättade. Bland de avrättade fanns riksrådet Erik Johansson, som var far till Gustav Eriksson Vasa och Joakim Brahe, Gustavs svåger. De ﬂesta var anhängare till sturepartiet. Minst tio av riksråden skonades. Biskop Hans Brask skonades liksom biskoparna Otto Svinhufvud och Arvid Kurck. De avrättades gods och gårdar drogs in till kronan. Inga kvinnor avrättades. Kristina Gyllenstierna, Gustav Erikssons mor och hans systrar satt kvar i fängelset i Stockholms slott. Senare fördes de till det fuktiga Blå Tornet i Köpenhamn, där Gustav Erikssons mor Cecilia Månsdotter Eka och hans syster Emerentia avled i pesten.

GUSTAV ERIKSSON FÄRDAS NORRUT. När Kristian II:s kröning förberedes i Stockholm, är Gustav Eriksson på väg norrut. Han hälsar under vägen på sina släktingar och vänner. Dessa försöker övertala honom att följa med dem till kröningsfesten i Stockholm. Kristian II har ju givit dem alla amnesti. Gustav försöker övertala dem att inte resa. Själv skall han upp till det pålitliga folket i Dalarna. I nästa nummer skall jag försöka ge en kort redogörelse för tiden fram till den 6 juni 523, ett datum, som har gett upphov till vårt nationaldagsﬁrande. Kanske kommer vi också fram till Veddiges omnämnande i historien under Gustav Wasa regering.

ViSKA! 2005/3 | sidan 9

VÅR A K Y RKO KÖ RER Text & bilder: Inger Eklöv

Möe mad o goer ma

d på Spångens Gä ﬆ

givaregård

Lennart på Trumpetarboﬆ ället i Billinge visar oss runt Mätta och glada sångare

Våra sidan 10 | ViSKA! 2005/3

Nu är sommaren slut och vi får ta oss ton igen. Hoppas det kommer ﬂer som vill vara med i våra körer. Jag är inne på

Kopparhatten

på Söderåsen

mitt 8:e år i Veddige Kyrkokör. Eftersom en nära släkting till mig sjunger i Ås-kören hade jag förmånen att få följa med ÅsSällstorp-körerna på en bussresa till Skåne den 11 juni i år. Det var en typisk svensk sommardag med ömsom sol och ömsom regn. Vi besökte utsiktsplatsen ”Kopparhatten” på Söderåsen och vi handlade äggkoppar och fat på Klippan Keramik. Vi var i Eneskog och tittade på 0-2 m höga enar och kollade då in en hjord av betande nötboskap också. I Billinge besökte vi Lennart och Lotta på Trumpetarbostället, en gammal gård som de rustat upp och driver ”som på farfars tid”. Där bjöds vi på eftermiddagskaﬀe och hembakta kakor och Lennart underhöll oss med många berättelser om hans liv och sin gård. Därefter visade han oss runt överallt, både bland hus och djur. I Billinge köpte vi också spettekakor och keramiktomtar hos ett konstnärsparet Ulla och Nisse Frick. Det är klart att det på en sådan resa sjunges allsång både i bussen och lite var som helst. Idag kunde Carola slappna av för Göran Persson, vars sambo sjunger i Ås-kören, gjorde ett gott jobb som kör- och allsångsledare. På Spångens Gästgivaregård framförde vi Edward Perssons ”Kalle på Spången”

(naturligtvis!) och även ”Lantmannavisan”. Den går så här: Vi hade ingen vete, vi hade ingen råg det enda som vi hade var en yxa och en såg och en sjujäkla tall och efter tallens fall vi krama saften ur den och drack upp den lagom kall.

På Spången avnjöt vi en god måltid helt efter Edward Perssons principer – ”Goer mad, möe mad, mad i rättan ti osså me madaro”. Så gott det nu går bland så mycket folk med röstresurser. Ja, mycket trevligt har vi i våra kyrkokörer både i och utanför kyrkan.

ra kyrkokörer ViSKA! 2005/3 | sidan 11 Vid Eneskog

LI V E T S VÄV Text & bilder: Alfred Hansson

Det skiljer 100år mellan mattorna. Gissa vilken som är äldﬆ ?

Livets väv Jag hade hört talas om det och vid ett ﬂertal tillfällen sett aﬃscherna. Men allvarligt talat. Kan dom verkligen mena allvar med att hänga upp en massa trasmattor i kyrkan? För mig låter det som en ganska knäpp idé. Men på den punkten måste jag säga att jag hade helt fel. sidan 12 | ViSKA! 2005/3

När jag kommer in genom kyrkportarna och ser mig omkring så blir jag alldeles häpen. Runt omkring mig hänger det mattor överallt. Det ﬁnns färgglada mattor, mörka mattor, mattor med båtar och till och med en matta med invävt kaninskinn. Jag möts också av många glada människor som liksom jag är mäkta imponerade av utställningen. Efter att jag själv kollat runt en stund, får jag en guidad visning av Eva Ivarsson, en utav eldsjälarna bakom det hela och även Veddiges diakon. Hon påpekar dock väldigt noga att det är komminister Gunilla Törn som är den största eldsjälen bakom det hela. Och att hon själv så småningom nappade på iden som visade sig bli en succé. Livets väv handlar om livet och allt som ryms i det. Hur människors liv i många fall kan speglas i en matta. Eva visar hur söndriga kläder, en trasig gardin, ett par slitna jeans

kan förvandlas till en fantastiskt ﬁn matta.

Man kan också se mattan som en symbol för människan och tiden. Även hur himmeln och jorden möts är på ett fint sätt gestaltat framme vid altaret. Min personliga favorit var ändå när jag själv fick chansen att testa på att väva. För mitt i kyrkan fanns en vävstol uppmonterad som alla fick chans att väva på. Det var första gången i mitt liv som jag satt vid en vävstol och jag måste säga att det var riktigt roligt. Tätt följt av mig så tog kyrkoherde Hans Ivarsson plats vid vävstolen tillsammans med ynglingen Daniel Andersson. Om Hans har tidigare erfarenhet av vävning framgår inte av historien men kul hade dom.

Livets väv

Geﬆ altning på hur vardagslivet kunde te sig förr

Utställning i Veddige kyrka 1-4 september 2005 Under inspiration av Martin Lönnebo och Eva Spångberg föddes idén om en utställning av trasmattor i Veddige kyrka. En arbetsgrupp bildades med kvinnor från de tre olika församlingarna Sällstorp, Ås och Veddige. Gruppen har arbetat ett halvår med utställningen. Det har varit en process med glädje, skratt och stundtals tårar. Vi känner en vördnad inför människans förmåga att med små medel skapa fantastiska konstverk. Trasmattan har ett viktigt budskap som talar till människans djup. Av det gamla och till synes uttjänta kan det bli något nytt och vackert. Precis som i det mänskliga livet. Ur hopplöshet och missmod kan nytt mod och livsglädje växa fram. Vi som har arbetat med utställningen är: Kerstin Eliasson, Alva Ivarsson , Edla Karlsson, Lena Näslund , Birgitta Forsberg , Mary-Ann Edvinsson, Marie Antonsson , Eva Ivarsson och Gunilla Törn

Mary-Ann Edvinsson, Eva Ivarsson och Kerﬆ in Eliasson ﬆ år och inspekterar när karlarna Hans Ivarsson och Daniel Andersson väver

ViSKA! 2005/3 | sidan 13

G ÄNG E T I G RUS G RO PEN #13 författare: Bo Emanuelsson

I förgrunden märgelgraven i Porsma som Alfred Carlsson på Jonsbo förvandlade till en vacker damm.

gänget i

GRUSGROPEN Minnen från 1940-talet av Bo Emanuelsson.

Tillbaka till 1930- och 1940talet. Efter diverse utﬂykter är vi nu tillbaka hos Gänget i Grusgropen. Den här gången skall vi dock börja med lite hyss, som skedde uppe i samhället. LIFT MED HÄSTSKJUTSAR. Före Andra Världskriget fanns det inte många bilar i Veddige, och det var bara ett fåtal lantbrukare, som hade skaﬀat traktor. De traktorer, som fanns, var utrustade med hemska järnhjul. De verkade tunga och sidan 14 | ViSKA! 2005/3

otympliga. Där villorna nu ligger på Vabrännaområdet närmast skogen, var det dåligt dränerat. Området var ganska vattensjukt. Månsagård arrenderades nu av några bröder från Morup. De höll nu på att plöja denna åker med en sådan här järntraktor. Plötsligt försvann halva traktorn ner i den våta jorden. De fick skaffa dit ännu en traktor och ett antal hästar för att kunna bärga det sjunkna fordonet. Gänget i grusgropen var där och tittade på. Vi satt på gärdesgården närmast ”Tjyckeskåran” och följde fascinerat detta skådespel med ropande karlar och frustande hästar. Kanske hade det här funnits en igenfylld märgelgrav. På andra sidan gärdsgården fanns det en sådan på Porsmas marker. Alfred Karlsson på Jonsjö förvandlade denna till en fin damm i sin trädgård, när han här byggde sin villa Jonsbo. Jan-Olof Karlsson, ”Knaben”, fyllde igen dammen, när han byggde sitt flerfamiljshus.

Märgelgravarna ”uppfanns” av Peter von Möller på Skottorp. Halland var före den Agrara Revolutionen på 800-talet ett landskap, där man levde på boskapsskötsel. När man nu fick järnplogar, som kunde vända den styva lerjorden, började man odla havre i stor skala. Tyvärr fick man inte längre gödsel från boskapen. Konstgödsel fanns inte. Näring till jorden fick man nu ta ur märgeln. Vårt stora nöje, när vi var i tioårsåldern, var att lifta med böndernas hästskjutsar. Varje aff är på 930-talet var anpassad för kunder, som kom med häst och vagn. Redan Leopold Larsson hade försett den år 907 byggda aff ärsbyggnaden med stänger, där man kunde binda hästarna. Ingången var på mitten av byggnaden. På vardera sidan av trappan fanns en trästång, där man band hästen. Veddige Nya Handelsförening hade ett långt galvaniserat järnrör, som började uppe vid kiosken och slutade vid målare Anderssons tomt. Ivar

Nilsén hade en cirkelformad konstruktion på gården framför butiken. Den bestod också av ett galvat järnrör. Det glömmer jag aldrig. En kall vinter fick jag för mig att slicka på isen på röret. Det skulle jag inte ha gjort. Tungan frös fast. Jag fick rycka loss den. En bit av tungan satt kvar på röret, och i min mun blödde det. Oftast samlades vi vid Handelsföreningen. Dit kom det flest bönder. Vi låg där och lurade på gräsmattan tills det kom en bonde, som skulle upp emot Kulla. Ibland åkte vi med någon Vallbybonde till Kullagård. Där kunde man få skjuts tillbaka av någon bonde, som varit vid Kullagårds kvarn. När bonden hade lossat tömmarna och backat ekipaget, sprang vi ut på planen vid Handelsföreningen, där hästarna stod. En del bönder var hyggliga. Vi fick krypa upp på vagnen. De flesta låtsades, som om vi inte fanns. Vid dessa tillfällen satte vi oss på den bakre fjädern, som stack ut och slutade ungefär jäms med flaket på vagnen. Vi kunde bara åka två stycken - en på varje sida. Vi höll oss krampaktigt fast i den bakre lämmen. Vi åkte med upp till ”Dukullelierna” strax innan Kulla. Där lade vi oss i skogen och väntade på nästa hästskjuts, som skulle till Handelsföreningen. Vi behövde i regel inte vänta länge. Det här var hästskjutsarnas tid. De var nästan lika vanliga som bilarna idag. I regel hade bonden med sig en ägglåda på flaket. Små bönder med liten hönsgård fick samla ägg i flera veckor, innan ägglådan var full. Det fanns ingen datumstämpel på äggen på den tiden. Det hände då och då, att min mor fick hem riktigt gröna ägg från aff ären. På återfärden hade bonden ofta varit hos Anders Abrahamsson och köpt en bal torvströ eller någon sorts foder. Anders Abrahamsson skötte Lantmanna, som först fanns i Handelsföreningens byggnad närmast järnvägsstationen. Senare flyttades denna avdelning till ett separat hus vid järnvägsövergången. Under de kalla vintrarna på 940-talet kom bönderna farande med häst och släde. Ibland hade de bjällror på hästarna. Det var roligt att åka med dessa snabba åk. GULDGRÄVAREN OCH INDIANERNA. Holger och jag låg uppe i skogen vid ”Dukullelierna” och väntade på nästa hästskjuts. Nu såg vi den komma utför backen i Kulla. Vi kände genast igen den svarta hästen och gubben med den storbrättade hatten. Det var John Nordin. Han och hans ekipage var nästan något exotiskt. Nu skulle det bli något alldeles extra. Vi hade hört talas om Nordins framfart. När hästskjutsen hade passerat vårt gömställe, sprang vi ut och tog våra platser på fjädrarna. Det gick lugnt en stund, innan Nordin fick se oss. Nu vände han på huvudet och fick

se två runda pojkansikten sticka upp över baklämmen. Spelet kunde börja. Nordin smackade på hästen, som satte av i full fart utför backarna. Nu var det inte längre Nordin, som satt på kuskbocken. I vår fantasi var det en guldgrävare, som var på väg över prärien till Kalifornien, där man funnit guld. Han körde nu för fullt med sin prärievagn. Vi var inte Holger och Bosse. Vi var de två indianerna Stora Molnet och Hököga, som skulle försöka överrumpla guldgrävaren och ta hans hästar.

…sedan tog han fram sin piska. Det var en specialpiska med vassa blydaggar i piskans ändar. Han slog vilt med piskan och fick nog in några fullträffar, för rövarna hoppade snabbt av vagnen och försvann in i skogen, där de fick se om sina blessyrer…

Guldgrävaren försvarade sig med piskan. Han slog slag efter slag mot oss. Varje gång duckade vi bakom lämmen. Piskan ven i luften ovanför våra huvuden. Någon gång träffade han våra fingrar, men vi höll oss envetet kvar. Snart var vi efter den vilda färden framme vid Handelsföreningen. Guldgrävaren hade lyckats nå sitt mål, och indianerna fick leta efter andra hästar. John Nordin verkade aldrig arg. Han tyckte nog, det var roligt att leka med i spelet. Betydligt alvarligare var det i slutet av 800-talet. Det finns en berättelse om min farfarsfar Henrik Emanuelsson. Han var hästhandlare och hade en gård vid Älgaslätt i Veddige. Gården delades senare och blev Kärraberg och Persgård. Henrik körde till marknaden i Göteborg med häst och vagn. Bakom vagnen travade några hästar, som han sålde på marknaden. På hemvägen hade hästarna bytts mot en påse pengar. Hemfärden genom skogarna vid Lindome och Gällinge var farlig, det visste Henrik. Det var där rövarna slog till. Henrik var dock förberedd. När han kom i Gällingeskogen i skymningen, sprang det ut några rånare ur skogen. De hoppade liksom vi på vagnens bakända. Henrik gjorde precis som Nordin. Han satte full fart på sina snabba springare. Sedan tog han fram sin piska. Det var en specialpiska med vassa blydaggar i piskans ändar. Han slog vilt med piskan och fick nog in några fullträffar, för rövarna hoppade

snabbt av vagnen och försvann in i skogen, där de fick se om sina blessyrer. ANDRA HYSS. Alla ungar har väl varit med och hartsat på fönsterrutor och knackat på dörrar, och sedan sprungit iväg. Gänget i grusgropen hade nu farit över hela samhället. Folk hade lärt sig. Vi knackade en gång. De kom ut och öppnade och insåg, att det var småpojkarna, som roade sig. Vid nästa knackning gick de inte ut och öppnade, och så var det roliga slut. Nu fanns det bara kvar en, som alltid sprang efter oss, nämligen ”Stalla-Emil”. Det var en av de kalla vintrarna. Emil bodde i det lilla huset, man passerar, om man skall gå ner till fastigheten Svalan. Idag är denna byggnad Ture Andreassons garage. Byggnaden hade tidigare legat uppe på berget i Drared vid den s.k. ”Hundskåran”. Det var dock inte första platsen för detta hus. Ingels kvarn låg, där villan Ekbacken i Fageråkra idag ligger. Vid denna kvarn fanns en mjölnarebostad. Det är denna, som först flyttades till ”Hundskåran” och sedan till Veddige samhälle. Det var en ”Stora-Britta” från Telnebacka, som flyttade huset till ”Hundskåran”. Många människor har bott i denna stuga, men deras historia får jag hoppa över denna gången. EN KROSSAD RUTA. Gänget i grusgropen var väl samlat. I kväll skulle vi göra ett nytt försök med knackning på ”Stalla-Emils” dörr. I stugan bodde förutom Emil Karlsson hans hustru Elida, född Törnberg och deras dotter Greta. Elida hade sedan tidigare tvillingarna Erik och Yngve,

Auguﬆ från Fageråkra har bundit ﬆ uten Erik i Nilséns runda ring. Kortet är från 1930.

men dessa hade vid detta tillfälle lämnat boet. Erik kallade sig Törnberg. Yngve tog sig efternamnet Karlsson. Emil Karlsson var anställd

ViSKA! 2005/3 | sidan 15

Ivar Nilséns aﬀ är hade i början bara en ﬆ ång av trä att binda häﬆ arna i. Granhag i bakgrunden byggdes 1926-1927.

vid järnvägen. Han var förman vid lastningen av grus i järnvägens grusgrop. Gänget i grusgropen hade nu smugit in i Ivar Nilséns trädgård på fastigheten ”Granhaga”. Där låg vi väl gömda i mörkret. Den hypersnabbe ”Stalla-Folke” var redan utsedd till knackare. Det var hans morbror, vi nu skulle skoja med. Det var en mycket kall kväll. Vi såg hur isen byggde på Emils fönster mot genvägen, som passerade hans stuga. Det var helt mörkt. P.M. Petterssons likströmsmatade hundrawatts gatbelysningslampor, som monterats på stora avstånd utmed landsvägen, förmådde inte lysa upp vår scen. Vi hade börjat få mörkerseende. Nu såg vi Folke komma smygande på den lilla genvägen. Han gick inte runt hörnet fram till Emils dörr på baksidan av huset. Han visste, att morbrodern också var en snabb löpare. Kanske vågade han inte ta risken. Emil kanske befann sig i närheten av ytterdörren. Folke gick i stället fram till fönstret mot genvägen. Han knackade hårt på rutan. Vi hörde klirret, när en rund glasbit bröts loss ur den iskalla rutan. Sedan ﬂaddrade det till i gardinen därinne. Det här var ju inte meningen. Vi skulle inte skada Emils egendom. Det här kunde få svåra konsekvenser. Folke försvann med blixtens hastighet bort i mörkret. Vi såg aldrig, vart han tog vägen. Nu svek nerverna på Holger. Han hade en gång tidigare fått gå ner till Emil och be

om förlåtelse, när vi hade krossat rutor i järnvägens omklädningslokal nere i grusgropen. Holger försvann som ett skott över Nilséns gräsmatta. Han sprang ut genom grinden

Bröderna Larssons handelslokal. Blev senare Leopold Larssons aﬀ är, då brodern Auguﬆ blev järnhandlare i Säﬄ e. (Byggnaden inhyser numera ViSKA! Magasinets redaktion och redaktörens familj – red.)

och upp på vägen i riktning mot kyrkan. Samtidigt kom Emil upp på vägen vid genvägens anslutning. Holger hade väl ett försprång på femtio meter. Det fanns en gatbelysningslampa strax efter fastigheten Ramslätt. Emil

rättelse Det smyger in fel ibland hur väl man än tänker. I förra numret publicerade vi en bild med felaktighet i bildtexten till Bosses artikel (nr 2 av Grusgopen). Många har hört av sig – nu märks det att ni läser tidningen… sidan 16 | ViSKA! 2005/3

såg i skenet de springande benen. Vi andra låg dödstysta kvar i Nilséns trädgård. Vi hörde Emils snabba trätoﬄor mot den hårda vägen. Hur skulle det gå för Holger? Han var inte lika snabb som Folke. Holger insåg sin begränsning. Den snabbe Emil skulle snart ta in på honom. Holger fattade ett snabbt beslut. Han såg, att det lyste i fönstren på den lilla snickeriverkstaden, som låg och fortfarande ligger mittför Knallens, numera Hemköp. Verkstaden drevs då av Karl-Erik ”Abdulla” Johansson och Donald Henriksson. Holger hade arbetat lite eller ”pryat” hos dessa. Det var där han skadade sin hand. Holger var nu framme vid snickeriverkstaden. Han ryckte snabbt upp dörren, slog igen den snabbt, sprang runt rikthyveln och kröp ner i kutterspånshögen därbakom. Några sekunder senare kom en frustande och elakt blickande Emil in i verkstaden och undrade, om de hade sett någon ﬂyende ”småherle”. Donald fattade snabbt, vad det hela rörde sig om. Bakom rikthyveln låg Holger och vän-

Bilden på sidan 7 i förra numret föreställer tre herrar. De heter från vänster: Albin Johansson, muraren ”Albin i Lortabäck”, Ernst Bengtsson och Robert Carlsson ”Skomakar’n”.

tade på sin dom. ”Nej”, sade Donald, ”Här har inte varit några småpojkar i kväll”. Holger drog en lättnadens suck bakom rikthyveln. Emil ﬁck vredgad lomma hem och provisoriskt täta sitt nyuppkomna draghål.

När historien upprepar sig Bo Emanuelsson virvlade in till redaktionen en dag, med tidningsurklippet i handen och ett leende på läpparna – som han brukar ha när han kommer på någon upptäckt ur historien – och det gör han rätt ofta. Det handlar om killarna som ﬁskade upp kyrksilvret i Viskan efter inbrottet på Karl Gustavs kyrka. Det visade sig nämligen att det var inte första gången i Veddiges historia då kyrksilvret återfanns i Viskan. Citatet

här nedan kommer från ett protokoll skrivet i Veddige, 784-09-26: ”Förestältes församlingen nödvändigheten af ett nytt Soknebuds Tygs anskaﬀande sen det gamla i wintras blefvit bortkommit genom en wådelig händelse, som församlingen hade sig bekant; nemligen at klockaren Lidbergs piga, som då uti ett soknebuds ärende hade burit detta tyg til stället, då hon skulle återbära det hem, föll hon omkull på [längorna] på Kalfhults ﬁskegård, då hon ock släpte soknebudstyget uti åen; strax och dagarne därpå gordes väl letande efter det, men förgäfves. Altdärföre, ock i så vådelig omständighet frikallades denna piga ifrån at betala kostnaden, utan församlingen köper sjelf ett annat, neml. kalk och patént i stället, och åtog v:P Ekman, at därom hos en skickelig guldsmed betinga med aldra första, och tages pgr til dess lösen af kyr- kans gåfvo och [ringpgr.]”

Mopperally i ur och skur

9 12479 0 6 n ig e n ! t a c k f ö r t id

g a s in e t V iS K A ! M a

Det började så ﬁnt… Vädret den här sommaren sabbade många grillkvällar, fasadmålningsplaner och trädgårdsfester. Men vädret skulle inte sabba årets Mopedrally. Enligt överrenskommelsen. Men så lurade vi blev! Just när vi släppte iväg alla mopeder så kom (antagligen sommarens värsta) skur – sen gick över snabbt, för att sedan ta emot de åkande i strålande solsken. Här kommer resultaten: Fulast moppe: Snyggast moppe: Rätta svaren:

Bästa poäng: Snabbaste veteran: Snabbaste moppe:

Patrik Johansson nr 11 Roger Karlsson nr 13 Bertil Svensson nr 39 Håkan Kristiansson nr 2 Folke Nordvall nr 12 Niklas Zakrisson nr 15 Paul Svensson nr 47 Paul Åkesson nr 37 ViSKA! 2005/3 | sidan 17

K UL MED K LO T Text & Bild: Inger Eklรถv

Lars, Gert, Roy och Bengt vid den blivande boulebanan.

Kul med kl sidan 18 | ViSKA! 2005/3

Den 3 mars 2004 bildades Derome Boule Sällskap av ett gäng entusiaster. Initiativtagare, eldsjäl och ordförande är Bengt Eklöv. Första seriematchen i Varbergsortens Bouleserie, Serie 3, spelades mot Veddige SPF1 den 22 april 2004. Vi ﬁck stryk med resultatet 10-6… Nu går vårt andra tävlingsår mot sitt slut och medlemsantalet, som nästan dubblats i år, är uppe i 31. Vi har byggt en boulebana vid Dersbovallen med gemensamma kra fter av välvilliga sponsorer, handlingskraftiga medlemmar och stort intresse från alla oss andra i klubben. Jag själv, som är vald till kassör, försöker med min kamera dokumentera det hela. Det är nå’t konstigt med Boule! Visst kunde jag, som dom ﬂesta skoltöser kunde i min barndom, kasta både ”2boll” och ”3-boll”, men för övrigt hade jag

inget bollsinne. Jag tog nog aldrig någon lyra och blev alltid vald bland de sista i brännbollslaget. Och boule… ja, det har man ju läst att Prins Bertil spelade med sina kompisar i Frankrike. För några år sedan hade min son problem med ett knä och bytte fotbollen mot boulekloten. Han lät mig ju pröva på men jag ville inte erkänna att det var roligt. Men det är så här med boule! Man står där med cirka 700 gram kolstål i näven och ”lillen” ligger 6-10 meter ifrån en, det gäller ju att komma närmast och ta poäng… Jag kan ju! Faktiskt, vem som helst kan! Gamla och unga, tjocka och smala, fattiga och rika! Plötsligt står man bara där och känner att… man har drabbats av Boulemi!!! Eller vad ska man kalla det? Det är allvarligt i alla fall! Framförallt är det jätteroligt och speciellt nu när vi har en egen bana också. Hittills har vi fått vara på skolgården i Derome. Tack för det kommunen! Men egen härd är guld värd, som man säger.

Även medlemmarna i Veddige Bouleklubb har det skojigt ibland. De har varit i Göteborg och tävlat i SM i Boule den 25-30 juni. De har inte vunnit någonting men det kommer de att göra i Eskilﬆ una näﬆ a år. 3 personer saknas på bilden.

klot ViSKA! 2005/3 | sidan 19

N Y BILV ERK S TAD I D ERO ME Text & Bilder: Annika Lundby

Ny bilverkstad i Derome Första augusti öppnade Esbjörn Lundgren och Folke Andersson upp dörrarna till sin nya verkstad EF Bil och Plåt AB i Derome.

- Vi har hyrt lokal i Sällstorp sedan 999 men vi kände att nu var det läge att bygga egna lokaler istället för att hyra, säger de.

På frågan vad det är som är roligt med att jobba med bilar svarar Esbjörn: - Det måste vara utmaningen.

EF Bil och Plåt AB drivs av Esbjörn Lundgren och Folke Andersson, till sin hjälp har de Gert Gunnarsson. Verkstaden utför bilreparationer och åtgärdar plåtskador. - Vi gör mycket jobb mot försäkringsbolag, berättar Folke.

Bra läge Även om de två har arbetat med bilar länge och varit egna företagare sedan ﬂera år tillbaka är det en utmaning att bygga och öppna en helt ny verkstad. - Vi kände att nu var det läge att bygga egna lokaler istället för att hyra. Det fanns den här tomten som låg strategiskt bra till och vi kommer närmre stora vägen och syns mer, menar Esbjörn och Folke.

Lång erfarenhet Båda ägarna har lång erfarenhet av bilar och tillsammans har de över 50 års kunskap inom området.

Folke Andersson, Gert Gunnarsson och Esbjörn Lundgren utgör EF Bil och Plåt AB som sedan den förﬆ a auguﬆ i håller till i nybyggda lokaler utmed 41:an i Derome.

sidan 20 | ViSKA! 2005/3

Annika Lundby

V ISK A ! FR ÅG A

ViSKA! FRÅGA

Anita Birgersson: Tyckte om det symboliska budskapet som beskrevs.

Lennart Samuelsson: Den beskriver en svunnen epok, men ack så levande…

Våra reportrar (Katrin och Dagmar) passade på vid kyrkporten och frågade några förbipasserande: – Vad tyckte du om mattutställningen i Veddige kyrka?

Hans Ivarsson: Fin för att den har temat ”Livets väv” och ger en djupare dimension åt det mörkare och ljusare i livet.

Pär Johansson: Väldigt ﬁnt initiativ och lockade många som annars inte kommer till kyrkan.

Eva Ström: Mattan som livets väv var en mycket Monika Åkesson: Helt fantastisk… bra liknelse av en människas liv. Bra att utställningen var i kyrkan.

Varför står ni här inne och fryser hela dagen när det är så ﬁnt väder ute? – frågade jag Håkan Smidare och Rolf Axelsson. – Vi lägger in linjerna innan isen på 2 centimeter fryses på. För de som undrar; linjerna är tunna färgade pappersremsor – som vi köper färdigklippta…

DEN 25 SEPTEMBER

DITT LAG! DU GLÖMMER VÄL INTE HEJA PÅ 6 november Veddige Vipers Cup – söndagen den Arrangeras av U11 födda 1995

ViSKA! 2005/3 | sidan 21

PLÖ T SLIGT L ANDAD E Text & Bilder: Sandor Olah Tro det eller ej, men paret här på bilden är själva greven och grevinnan av Veddige samhälle

Min goda vän, Einar ringde lite lätt uppspelt och sa att just nu svävar en gigantiskt varmluftsballong ovanför Veddige, troligen letar efter landningsplats för att den har börjat att sjunka…

Plötsligt landade det en ballong mitt i Veddige… Hade inte ro till lustigheter just då men han ringde igen: – De landade på idrottsplatsen. Slängde mig i bilen och åkte ner snabbt till platsen. Jag tänkte att det måste vara någon reklamjippo, men eftersom vi bor i Veddige och här händer det väldigt lite, borträknad från en o annan cykelfest, Rogers och Peders födelsedagskalas – för att nämna de sista största händelserna – så tänkte jag: det är väl synd att missa en ballong i Veddige. Mycket riktigt, en stor röd ballong med en kinesisk bilmärke som dekoration landade just på gräsplanen. En ung kvinna dirigerade de andra under förtöjningen. På min fråga om att ballongen kan vara hennes svarade hon att det var t o m hon som sydde den. Det visade sig senare vara sant. Passagerarna, en äldre par har hyrt ballongen till sin bröllopsdag. Och som seden säger ska de som första gången landar med luftballong vigas till greve och/eller grevinna av landningsplatsen. sidan 22 | ViSKA! 2005/3

”Tur att man har mobilen” Jag tog några bilder snabbt av den ﬆ ora händelsen.

Din lokala elleverantör!

VEDDIGE

0340-64 64 00

VEDDIGE

VARBERG

KUNGSBACKA

KINNA

Specialtransporter tel. 0340-306 10 fax. 0340-304 84

www.veddige-akeri.se

VARBERGSORTENS ELKRAFT

Vår kunskap = Din trygghet. Det tjänar du på!

För dig som ställer höga krav

��

�� Telefon 0340 – 69 75 00 www.varbergsbostad.se

ViSKA! 2005/3 | sidan 23

POSTENS GRUPPFÖRSÄNDELSE

En riktig bank med hemmaplan i Veddige!

Tel 0340-66 60 40

www.varbergssparbank.se

��

� ��

��