VISKA 2006-2 by Sandor Olah

SAMHÄLLSMAGASIN FÖR FOLKET RUNT VISKAN

NUMMER 26 • 2006/2 • ÅRGÅNG 7

REKLAM FÖR VEDDIGE SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN SOL, VIND OCH VATTEN

PRIS: 10 KR

Skönt skvaller BREV FRÅN BRASILIEN 2 SNÖMÖGEL PÅ POTATISÅKER 10.000 I STIPENDIUM

En riktig bank med hemmaplan i Veddige!

��

bokhylla

�

��

www.varbergssparbank.se

�

��

Tel 0340-66 60 40

��

11.290:��

��

�� 3-sits soffa

7.790:��

��

matgrupp

från

5990:-

��

sidan 2 | ViSKA! 2006/1

D E T HÄND ER LITE I V ED D IG E

Kolla! Den har delat på sig! Om några veckor har vi fått en ny väg förbi Veddige.

det händer lite i Veddige ViSKA! Magasinets redaktion

”Angående projekteringen väg 4 så har vi skjutit litet på tidplanen. De markägaresammanträden som preliminärt skulle hållits i maj/juni hålls nu troligen i september.

Att vi skjuter på mötena beror bland annat på osäkerhet kring utformningen av Kapmansvägen/idrottsplatsen och kring frågan om hur den gamla soptippen skall hanteras. Vi har under april-maj varit ute och träﬀat några av de mest berörda markägarna längs den tänkta vägsträckningen. Är det någon ytterligare som har frågor eller funderingar så ta kontakt med oss på Vägverket. Annars träﬀar vi väl er på markägaremötena som är öppna möten för alla intresserade. Annons kommer att sättas in i bl.a. HN. När det gäller tidplanen för byggandet av vägen så är det fortfarande väldigt osäkert när vi kan komma igång men vi inriktar planering mot en byggstart under 2008. Det kan dock bli så att projektet delas upp i två etapper: delen förbi Veddige och delen vid Järlöv.

ViSKA!

TACK TILL:

har bett Vägverkets projektledare Christer Johansson att informera kort om vad som kommer att hända närmast i våra ”vägfrågor”. Här ger han svar kort:

ViSKA! ges ut av VeddigeVisionen, och distribueras gratis till hushåll i Veddige. Lösnummer säljes på Statoil. Pris: 10 kr. Ansvarig utgivare: Michael Enberg. Distribution: Egen. Redaktion: Arne Eriksson 0340-305 85, fax: 0340-303 09 Bo Emanuelsson 0340-302 55, bosse@veddige.nu Hans Olsson 0340-302 90, hans@veddige.nu Michael Enberg 0340-381 44, michael@veddige.nu Sandor Olah 0340-649790, sandor@veddige.nu Adress: ViSKA! c/o O.L.S.A. Viskastigen 46 , 430 20 Veddige tel: 0340-64 97 90, fax: 0340-64 97 91, mobil: 0703-74 22 55, e-mail: viska@veddige.nu Omslag: Reklam för Veddige. Foto: Sandor Olah Tryck: Geson, upplaga: 4000 ex. Papper: Svanenmärkt.

NÄSTA NUMMER: 19 SEPTEMBER 2006 Manusstopp 4 september 2006. Alla inlägg är välkomna.

DONATION: BG 5113-7859 Inbetalas till VeddigeVisonens bankgirokonto. Betalningsmottagare: VeddigeVisionen

DEROME PIZZERIA EKLÖWS SUPERMARKET ELEKTRO EMANUEL ESON PAC AB HEMKÖP VEDDIGE J-O BYGG BOMILJÖ AB LISBETH HARALDSSON, MALMÖ LENA OCH HANS OLSSON MÖBELHÖRNET PEBE PRODUKTER AB STRÄNGBETONG TRIVAS VARBERG VARBERGS BOSTAD VARBERGS SPARBANK VARBERGSORTENS ELKRAFT EK.FÖR. VEDDIGE ÅKERI AB VISKADALENS FÖRSÄKRINGSBOLAG VÄXTBODEN VEDDIGE

Vilken av dessa delar som i så fall byggs först är osäkert. Det som kommer att hända närmast nu i sommar är att Riksantikvarieämbetet skall göra arkeologiska förundersökningar av några fornlämningar på sträckan. Detta är en fortsättning på den utredning som gjordes förra året. En rapport från den arkeologiska utredningen ﬁnns på nätet med följande adress: http://www.raa.se/uv/publikationer/rapporter/rapporter_vast.htm Angående ombyggnaden av Syllingevägen (väg 850) så kommer den snart att öppnas för traﬁk (troligen i början av juli).” Chriﬆ er Johansson chriﬆ er.johansson@vv.se

INNEHÅLL: DET HÄNDER LITE I VEDDIGE

REKLAM FÖR VEDDIGE

BOSSES HISTORISKA HÖRNA

SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN

SOL, VIND OCH VATTEN

SKÖNT SKVALLER

GÄNGET I GRUSGROPEN #16

BREV FRÅN BRASILIEN 2

SNÖMÖGEL PÅ POTATISÅKER

10.000 I STIPENDIUM

ViSKA! 2006/1 | sidan 3

REKLAM FÖR VEDDIGE Text & Bilder: Sandor Olah

omslagsbilden: här gör man

reklam för Veddige Flickan har inte mycket med artikeln att göra. Hon med några hundra andra, råkade passera förbi vår ﬆ ation av en helt annan anledning. Det var uppehåll och jag tog ett kort – hellre det än våra sura miner… EFTER DET LYCKADE SAMMANTRÄDET med Varbergs Kommuns representanter den 28 februari blev vi* uppringda av Tomas Lindén, kommunutvecklare. Han och hans kollegor var imponerade av vårt engagemang för Veddige och presenterade snabbt sin idé om en uppföljning. Varbergs Kommun i samarbete med Sjuhärad planerade en reklamkampanj för bygderna – med inriktning; göteborgsborna. Hans fråga gällde: vill vi vara med och skicka en representant? VALET FÖLL PÅ MIG – med uteslutningsmetoden. NATURLIGTVIS visste vi väldigt lite om hur det hela ska fortlöpa och framförallt vad vi får ut av det. Undertecknad åkte till Borås på ”utbildning” den 5 maj. Utbildningen ägde sidan 4 | ViSKA! 2006/1

rum i reklambyrån Meckas lokaler. Mecka var anlitad av Sjuhärads kommuner för att göra en reklamkampanj för bygden – kampanjen baserades på byråns tidigare liknande projekt som var beställd av Borås kommun. SYFTET – i båda fallen – att framhäva fördelarna med att bo på landet – i vårt fall Veddige. Man raggar helt enkelt unga familjer som bor i Göteborgs centrum med barn upp till 6 år för att väcka intresse för våra trakter. REKLAMKAMPANJEN bestod av helsidesannonser i Göteborgs största tidningar, stora utomhusaﬃscher, direkreklam till 2000 utvalda göteborgare (läs ovan) och slutligen en ”skattjakt” i Slottsskogen med vinjetten: ”Vinn en tomt i Slottskogen”. Med hjälp av en heldags poängpromenad lottades ut 5 tomter

i Sjuhärad. Varberg (och Veddige) har inte ställt några tomter till förfogande – för att vi inte har några… DÄR STOD VI I ENVIST REGN den 2 maj i Slottskogen, Tomas Lindén, undertecknad och några andra kommunrepresentanter, gjorde reklam för kommunen – och jag för Veddige. Vi ﬁck svara på många nyﬁkna frågor från göteborgare som trots det riktigt dåliga vädret representerades i stort antal – tack för det. SÅ, SER DU EN VILSEN, frågvis göteborgare utanför din port, bjud gärna in och ta hand om honom. Han kan bli din nästa granne. Sandor Olah * vi som blev uppringda: Hans Olsson och Sandor Olah.

��

� ��

��

� � � ��

��

�

��

� ��

��

� ��

��

ViSKA! 2006/1 | sidan 5 ��

Bosses histo M

ina berättelser bygger på uppgifter från historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument. Jag hoppas komma sanningen så nära som möjligt. Om någon har bevis, för att jag har skrivit något som är felaktigt, är jag tacksam för påpekande, så att jag kan rätta dessa felaktigheter i kommande tidningar. Ring mig, Bo Emanuelsson (tel: 302 55) om Du har något intressant att berätta. TILLBAKA TILL 1650-TALET.

Mina historiska berättelser har tidigare mest handlat om Halland under dansk tid. I de tre sista tidningarna har jag berättat lite om Sveriges historia under 500- och 600talet, för att vi skall förstå lite av det nya, som nu händer i vårt landskap. På 650-talet börjar Veddige på allvar komma med i historien. Genom freden i Brömsebro 645 blev vi svenskar. Jag har tidigare berättat en del om, hur det var att bli svensk. Vi skulle ju egentligen bara vara svenskar i 30 år, varför danska lagar i stort gällde under de första åren. 658 blev vi svenskar ”på riktigt”. Bönderna hade det ganska bra i det nya landet. De lyckades förhandla bort utskrivningar till armén. Många av de danska adelsmännen sålde sina gårdar i Halland. En del stannade kvar och ﬁck svenskt medborgarskap efter att ha avlagt trohetsed till drottning Kristina. Borgarna har vi inte talat så mycket om. De få borgare, som bodde i våra städer på den tiden, anpassade sig raskt till de nya förordningarna och de nya herrarna. Köpmän har alltid varit bra på att vända kappan efter vinden. Bäst var de i Halmstad, där man begärde att få verka efter svenska lagar. Detta belönades av Axel Oxenstierna med att Halmstad för en tid blev Hallands enda stad med stapelrättigheter. En stapelstad var en stad med rätt till handel med utlandet. Detta var inget, som gladde de bönder i Värö och Onsala, som också var skeppare och hade fartyg ute på havet. Efter en tid ﬁck dock även Varberg bli stapelstad. Tidigare hade Varberg sidan 6 | ViSKA! 2006/1

varit den största och mest betydande staden i Halland. Genom köpmännen i Halmstads anpassningsförmåga börjar denna stad ta över som den ledande staden i länet.

PRÄSTERNA. Vid försvenskningen av Halland var prästerskapet en viktig faktor. Under de 30 ”förpantningsåren” skulle dansk kyrkolag gälla i landskapet. Det visade sig snart bli en maktkamp mellan å ena sidan allmogen i församlingarna och den svenska staten, som försökte påverka tillsättandet av kyrkoherdar. När man tillsatte ny kyrkoherde, skulle de sökande till tjänsten ha utbildats i Sverige. Det var viktigt att få dem att predika på svenska. I orostider var kyrkoherden en viktig maktfaktor. De danska prästerna, som fanns här 645, ﬁck stanna kvar i sin församling. De beordrades predika på svenska, vilket förstås inte alltid efterlevdes. Nya präster skulle ha utbildats i Göteborg eller Uppsala. Det var först när hallänningarna började skicka sina söner till Göteborg för utbildning, som vi började få svenska präster. Försvenskningen tog därför ganska lång tid att utföra. När Skånska kriget bröt ut 676 fanns det fortfarande gott om danskvänliga präster kvar i de halländska kyrkorna. Det gjordes några undantag från ovanstående relaterade regler, när präster tillsattes. Det kunde bero på olika anledningar. Man känner till två präster, som var födda i Danmark, men som efter 645 ﬁck prästtjänst i Halland. Den ene var Hans Fredriksson Hjort, som hade stort förtroende hos svenska myndigheter. Han var född i det danska Skåne, men fadern var hallänning. Hans farfar hade varit präst i Halmstad. Om den andre har Sven Larsson berättat i sin bok När hallänningarna blev svenskar. Denne präst hamnade så småningom i Veddiges historia, varför jag här berättar lite av hans levnadsöden.

JÖRGEN L AURIDZEN FRISIUS. Söndagen den 3 juli 652 var det stor dramatik i Breareds kyrka. Efter gudstjänsten gick prosten Jens Andersön från Veinge

fram till altaret, vände sig mot församlingen och bad de sju utvalda sockenmännen att gå ut på kyrkbacken för rådslag, om vem som skulle bli församlingens nye kyrkoherde. Den tidigare prästen var död, och nu skulle en ny utses. Enligt Brömsebrofreden skulle dansk lag tillämpas. När en ny kyrkoherde skulle väljas, skulle församlingen utse sju av de äldste och mest aktade männen i socknen som sina förtroendemän. Dessa skulle tillsammans med prosten i häradet utse ny sockenpräst. Enligt dansk lag skulle den, som församlingen valde till kyrkoherde, examineras av biskopen, för att man skulle få garantier för att den valde var lämplig. Därefter skulle han tillsättas av lensmanden, en motsvarighet till den svenske landshövdingen. I Danmark var det alltså den världsliga makten, kungens representant, som formellt godkände tillsättningen. I Sverige var det biskopen. Brearedsborna fruktade nu, att det skulle bli en svensk tillsättning med biskopen som den bestämmande. Det fanns två kandidater. Den ene hette Håkan Jönsson. Man vet inte så mycket om honom och hans meriter, men han var tydligen välkänd i Breared. Den andre var Jörgen Lauridzen Frisius, som kanske var mer ökänd i församlingen. Han var dansk. Frisius hade varit kyrkoherde i en församling på Själland. Han hade blivit osams med myndigheterna, avsats och ﬂytt till Sverige. Här hade han blivit lovad ett pastorat i någon av de erövrade provinserna. Frisius var i brearedsborna perspektiv en överlöpare och en förrädare, som man inte ville ha till kyrkoherde. När de sju denna söndag lämnade kyrkan för att rådgöra ute på kyrkbacken, inträﬀade något mycket ovanligt. Hela församlingen reste sig och ropade, att det redan var tillräckligt diskuterat. ”Håkan! Håkan! Det blir Håkan!” Församlingen misstänkte, att de skulle förlora sin lagliga rätt att tillsätta kyrkoherde, vilket orsakade detta tumult, som senare togs upp i domstol. Man litade inte på prosten Jens, som tydligen var den, som kom dit med Frisius som kandidat.

BO SSE S HIS TO RISK A H Ö RNA författare: Bo Emanuelsson

oriska hörna De sju förtroendevalda och ytterligare fyra utsedda män for till Halmstad för att träffa guvernören Caspar Otto Sperling, vilket inte lyckades. De gjorde en ny uppvaktning, men fick inte guvernörens stöd. De kallade då på eget bevåg Håkan Jönsson till prästtjänsten. Denne började dock bli rädd och tveksam, varför han drog tillbaka sin kandidatur. Han tyckte inte, att valet gått rätt till. Eventuellt hade han utsatts för påtryckningar från sina överordnade. Därmed var saken klar. Jörgen Lauridzen Frisius utnämndes till kyrkoherde i Breared, och församlingens val hade kringgåtts. Lokalsamhällets allmoge hade tagit upp kampen mot en central myndighets strävan att kringgå dess rätt. Prosten försökte som de nya herrarnas representant att göra församlingsbornas gamla och lagliga valrätt till ett meningslöst spel för gallerierna. Tillsättandet av präster var långt fram i tiden ett bekymmer. Karl XI undanröjde på 680-talet de sista resterna av folkligt inflytande över prästtillsättningarna. Han tog själv över kontrollen. Pastoraten blev nu regala.

JÖRGEN FRISIUS I BREARED OCH VEDDIGE

Gällareds församling ﬁck en av de förﬆ a svenskfödde präﬆ erna, Lars Halgerus, utmänd redan 1651. Hans porträtt ﬁnns nu i kyrkans sakriﬆ ia. Ur boken: ”När hallänningarna blev svenskar” av Sven Larsson.

Jörgen Frisius stannade sjutton år i Breared. Förhållandet till församlingen var inte helt friktionsfritt. År 666 fick biskopen medla i en tvist om prästtiondet. Brearedsborna anklagade sin kyrkoherde för att ha tagit ut för högt tionde. När de vägrade betala, hade han vid sju tillfällen dragit dem inför tinget. Biskopen vädjade till församlingen om förlikning, eftersom Frisius under sina sju år ”Warit flijtig och oförsumlig i sitt kall och Embete.” Först sedan församlingen lovats ekonomisk gottgörelse, gick de med på en uppgörelse. År 669 var Frisius åter ute i nytt blåsväder. Han blev av biskop Klingius avsatt från sin tjänst för att ha spritt irrläror. Det visade sig senare, att dessa anklagelser var falska. Han fick därför upprättelse, då Kungl. Maj: t tilldelade honom en kyrkoherdetjänst i Veddige. Någon svenskvän blev Jörgen Frisius aldrig. På den punkten kunde förViSKA! 2006/1 | sidan 7

I Hallands allra sydligaﬆe socken, Öﬆra Karup, var Peder Hansen kyrkoherde då landskapet blev svenskt. I sockenkyrkan ﬁnns en målning där han och hans huﬆru knäböjer vid Kriﬆi kors Han bär den karakteriﬆiska runda pipkragen som tillhörde den danska präﬆdräkten. Ur boken: ”När hallänningarna blev svenskar” av Sven Larsson.

samlingsborna känna sig lugna. Tvärtom försvarade han de danska sedvänjorna vid gudstjänsten och använde givetvis sitt danska modersmål livet ut. Detta blev ytterst besvärande för honom under slutet av hans liv, då den strikta försvenskningspolitiken inte längre tolererade sådana avvikelser. År 679 anklagades han för att ha använt danska ceremonier och dansk brudpredikan, då han vigde sin dotter med befallningsmannen Erik Memsen. Han skall också ha låtit sin andre svärson, kaplanen Olof Kjerrulf, predika på danska. Ärendet överlämnades till Domkapitlet i Göteborg, dit både Kjerrulf och Frisius kallades för att ta emot varningar. Frisius ﬁck dock sitta kvar i Veddige prästgård fram till sin död 690. Möjligen medverkade hans nyvunna släktskap med den svensklojale befallningssidan 8 | ViSKA! 2006/1

mannen till att man såg mellan ﬁngrarna på den gamle danskprästens förvillerser. I Göteborgs Stifts Herdaminne kallar man Jörgen Lauridzen Frisius för Göran Larsson Friis. Denne efterträdde i Veddige kyrkoherde Michel Johannis Faurius, som avled 669. Vid visitationen 667 hade denne fått stort beröm, då han predikade ute på kyrkogården. Ungdomen hade infunnit sig i stor myckenhet och visat sig vara väl undervisade. Den ende, som besvärat sig över Faurius, var bonden A. Torsson i Bjurum. Han var arg för att Faurius hade vägrat ta hans hustru ”i kyrkio”. Han hade dessutom kallat Torsson vid öknamn.

JÖRGEN FRISIUS OCH FAMILJEN MEMSEN I ViSKA! Nr 9 och 0 har jag tidigare berättat om familjen Memsen. Här kommer

ett litet sammandrag av detta. Addick Memsen var en holländare, som under det trettioåriga kriget anslöt sig till den svenska armén. Han följde i ﬂera år med den av gikt plågade generalen, Lennart Torstensson. Enligt sägen var det den urstarke Memsen, som ﬁck lyfta upp Torstensson på hästen. När Torstensson efter kriget blev guvernör över Värmland, Västergötland och Halland, följde Addick Memsen med honom. Torstensson beordrade Memsen att bygga den nya bron vid Ås kloster. Det blev nu Nyebro. Addick Memsen bodde under dessa år i Färjestaden, som Nyebro kallades. Han innehade också lönebostället Ambjörntorp i Värö. Bron lär ha varit färdig 669. Det är samma år som Frisius blir avskedad i Breared. Denna församling låg i Simlångsdalen. Frisius blev kyrkoherde i Veddige antingen 669

eller 670. Carl XI:s fullmakt är daterad först den 5/5 67. Det var Jörgen Frisius´ son Lars, som sammanvigde Jörgens dotter Anna med befallningsmannen Eric Memsen, en son till Addick Memsen. Vigseln utfördes med danska ceremonier i Veddige prästgård och med dansk brudpredikan. Dessutom hade man även låtit Jörgens måg, Olof Kjerrulf, predika på danska. Eric Memsen hade fått storhetsvansinne. Han försökte genom köp av gårdar förvandla Ambjörntorp till ﬁdeikommiss. Jörgen Frisius hade ställt upp med borgen, vilket senare kom att bli mycket olyckligt för den stackars prästen. Jörgen Frisius var gift med Regina Forman, som efter hans död 688, kom att bli omgift med Andreas Gothenius, kyrkoherde i Veddige från 689.

Vi bygger broar – ett bildreportage För ett år sen prydde den ViSKA! Magasinets omslag med sin kaotiska tillvaro. Nu är den återhämtat sig för allas trevnad. Det handlar om Järlövs-bron. Alla som bor andra sidan åa tackar för detta. Och vi tackar Lena Karlsson för bilderna.

ÄVEN BRÅK I VEDDIGE . Efter det att Jörgen Frisius avlidit, utnämnde Carl XI Olof Borelius till kyrkoherde i Veddige år 688. Här är dock församlingen i samarbete med biskopen i strid med kungen. De vill till kyrkoherde ha Andreas Jonae Gothenius. Främsta skälet var nog, att Gothenius lovat ”conservera” Frisius´ änka, Regina Forman, som på grund av Erik Memsens aff ärer blivit utfattig. Det vill säga, att han lovat gifta sig med änkan och därigenom befriat församlingen för framtida understöd. Andreas Gothenius hade studerat i Uppsala. Han hade verkat som vice komminister hos sin far i Värö under 4 år. Biskopen och församlingen lyckades upphäva kungens beslut. Borelius fick flytta till Surteby. Andreas Gothenius blev kyrkoherde i Veddige 689. Han avled den 3/8 730. Hans hustru Regina Frisius avled långt tidigare. De hade dock fått en dotter Marta Gothenia, som gifte sig med näste kyrkoherde i Veddige, Andreas Liedberg, en borgarson från Varberg. Det hade även i Värö varit en stormig tid, när Andreas Gothenius´ far tillsattes. Fadern, som hette Jonas Bengtsson Gothenius och var svensk, hade motarbetats av Addick Memsen, som ville ha en dansk präst, vilket var något underligt, då Memsen var en lojal Sverigevän. När Regina Frisius, född Forman gifte sig med Andreas Gothenius, var det Jonas Bengtsson Gothenius, som var vigselförrättare. I nästa nummer av ViSKA! skall jag berätta lite om, hur Björkholm förvandlas till säteri. Vi skall också försöka sammanfatta Daniels Schlegels betydelse i Veddiges historia. Jag hoppas också få med lite om den nye kungen, Karl X Gustaf. ViSKA! 2006/1 | sidan 9

SKÖ NA M A J VÄLKO M MEN text & bild: Inger Eklöv Börje tackar Margreth med en bukett blommor

Det sägs att Börje var i verkligt dåligt skick när han ﬂyttade till Videbo, men nu är han lika blomstrande som den trädgård han skapat. Det är verkligen en fröjd att få sjunga här, och efteråt överräckte Börje en vacker blombukett till Margreth. Blandade blommor från Börjes Trädgård. Kan det bli bättre? Jag kan naturligtvis inte undgå att tänka tillbaka på Videbos ”barndom”. Det var väl 967 i april som jag och min pappa var på visning av det nya ﬁna ålderdomshemmet. Vid den tiden arbetade jag på en långvårdsavdelning på Skene lasarett. 30 patienter på 8 rum i en korridor. På Videbo var det plats för 42 pensionärer i lika många rum i sex korridorer. Jag har alltid haft lätt för att irra bort mig, så jag bestämde mig för att ”Här skulle jag aldrig vilja jobba!”.

Sköna maj välkommen Veddige Kyrkokör skulle sjunga vårsånger i ”Prästens Trädgård” efter familjegudstjänsten söndagen den 30 april. Lite varstans i byn blickade vi upp mot en mulen himmel och undrade ”Blir det sång eller blir det regn?”. När jag passerade prästgården på väg till kyrkan såg jag att där var utställt stolar på gräset… så kanske ändå. Men i kyrkan förstod jag att inte ens Eva vågade lita helt på Vår Herre när det gällde vädret. Vi framförde vårt program från kyrktrappan. Termometern visade på +8 grader och himlen höll tätt medan vi sjöng ”Vintern rasat”, ”Våren kommer nu med fröjd”, ”Sköna maj”, ”All världen, nu sig gläder” och för att hylla vår kung Karl XI Gustaf avslutade vi med ”Du gamla, Du fria”. Det var ju hans 60-årsdag! Men, kanske skulle det passat bättre med ”Kungssången”! Vi menade i alla fall väl och han får väl ändå aldrig ens veta att vi sjöng för honom. Efteråt bjöds vi på kaﬀe inne i kyrkan, med goda kakor. ”Dumlegömmor” kallas dem och många av oss har också fått receptet. Mums! Förr i tiden sjöng vi vid elden på den gamla potatisåkern vid kyrkan, men nu ﬁnns där istället sidan 10 | ViSKA! 2006/1

en fin kyrkogård, som kören förresten var med Men! Året därpå sökte jag ändå en tjänst för och invigde. Men under mina ”körår” har jag jag skulle gifta mig i november och bosätta mig ändå varit med om några såna evenemang. T ex i Veddige. Den  augusti 968 började jag arbeta när en pälsklädd Margreth dirigerade sin vinterpå Videbo och en av mina nya arbetskamrater, klädda vårsjungande kör, som nästan hackade Margaretha, följde med mig runt för att jag skulle tänder. År 2000 däremot var det nästan för varmt få hälsa på dom boende. Då vi kom in till August med shorts och linne i den 25-26 gradiga vårkvältog jag i hand och hälsade, ”God dag, jag heter len. En annan gång stod vi på ett lastbilssläp och Inger och jag ska börja arbeta här.”. ”Nämen” hostade och nedanför oss kunde vi knappt skönja sa August ”Ända ifrå Indien och hit för å sköta Margreth i röken från brasan när vårvindar friska oss.” Han hörde lite dåligt, men han blev ju ändå låg på från det hållet. glad. Så kom då ”Sköna maj” även i år, och då fick Jag blev kvar på Videbo i 30 år! Då, när vi verkligen skåda jag var ung, ”En vänlig grönblev man kallad skas rika dräkt”! ”hoppjerka” om Första halvan av man bytte jobb maj var det solsken ofta. Nu för tiden varenda dag och tycker man snaallting slog ut och rare att dom som hjärtat sjöng och går på samma tog glada skutt. jobb i 3 år inte har Den 4 maj några ambitiobegav kören sig ner… till Videbo för att Efter Videbo sjunga i ”Börjes har jag nu hunnit Trädgård”. En med nästan 8 år på ljuvlig kväll, 7 Veddige K yrkokör ska sjunga vårsånger på Videbo Kastanjen. I alla fall grader och solsken. 7 tills jag blev sjuk Vilken trädgård! i höstas. Någon Full av blommor och pensionärer. Bror Börjesson hoppjerka är jag inte och där är bara 8 boende i varsitt (kallad Börje) lägger hela sin själ och en väldig rum i en korridor. Efter Videbos senaste ombyggnad massa jobb här år efter år. Han har efter många irrar jag bort mig varje gång jag är där. Nu stundar år på Kanarieöarna bosatt sig på Videbo. En sommarens soliga dagar, i år får jag hålla mig i skugoerhört pigg 9-åring som kan allt om blommor gan eller klä mig i t-shirt och halsscarf eftersom jag och bjuder oss andra att njuta av det. Här finns nu får strålbehandling mot min bröstcancer. 33 allt! Påsk-pingst-och-andra-liljor, tulpaner förstås behandlingar som väl är klara sista juni. Håret har i olika modeller och färger. Börje visade mig en börjat växa ut igen men det är fortfarande ett jobbigt låda med strån… det var lejongap, färdiga att kapitel. Det är ”bara” att acceptera situationen och skolas ut. Ett sånt pillegöra! jag är långt ifrån ensam.

S O L , V IND O CH VAT TEN text: Lena Karlsson och Sandor Olah

Det var en helt underbar konsert. Vi fyllde hela kyrkan. Folk kom utsocknes ifrån för att höra toner från Ted Gärdestad. Hjärtan fylldes med glädje och ögonen med tårar. Det tog slut för fort, vi hade gärna sjungit några låtar till. Söndagen den 4 juni avslutade Veddiges Kyrkokör sin termin med musikgudstjänst. Vi sjöng låtar från Ted Gärdestad och Kenneth Gärdestad tonsatta av Bernt Bengtsson. Marie Johansson sjöng ”Äntligen på väg” ackompanjerad av basﬁol och dragspel. Kenneth Gärdestad Kenneth Gärdeﬆ ad pratade om Ted och sitt liv tillsammans med en oförglömlig värme. Tack alla ni musiker som har ställt upp och kompade vår sång, tack Margreth Börjesson för att du tar oss, amatörer till sådana höjder. Vi vill göra ﬂer sådana! Jag lovar, jag ska vara med på alla övningar…

Sol, vind och vatten

Marie Johansson – du är underbar.

Sol, vind och vatten – och tårar när vi sjöng den melodin.

ViSKA! 2006/1 | sidan 11

SKÖ NT SK VALLER text &bild: Sandor Olah

Alla har hört rykten. Ingen vet säkert. Är det sant att ett Rehab Center har öppnat i Veddige? Har PeBe sålts? Hur många blir nu arbetslösa? Vad händer i det gamla Cementgjuteriets juteriet lokaler? Karlss sson ss on? Och vem är det som nu äger Karl Karlsson

För att spränga osäkerheten har vi gjort ett reportage sight-seeing i vår by. Hans Olsson, som nu har lite mer tid än tidigare och jag, undertecknad åkte runt för att jaga på beslutsfattare på några av Veddiges företag, där vi visste att förändring har skett. Först hamnade vi på

och seniorboende. Tilltalande område kan man säga. Bosse for iväg lika fort som han kom. Han ville inte ha kaﬀe för att som ha sa ”jag har så mycket att göra innan jag trillar av så jag hinner inte…”. Då var det här med PeBe. Bengt berättade att försäljningen var länge planerat. Ägarna, Bengt, Pelle och Håkan har länge bestämt att när tillfälle ges och företaget har vuxit sig stark nog så skulle de sälja. Och på den vägen är det att Gunnar Bark som startade bl a Autoliv, har köpt PeBe. Företaget kommer att fortsätta i samma anda som tidigare, men de kan utvecklas till en distributionscentrum för Gunnar Barks övriga företag som är bla a: Calix, Autoform och Klippan Safety. För Pelle, Håkan och Bengt känns denna grupp tryggt för PeBes framtid. Tack för kaﬀet. Nästa gång virvlade vi in till Veddiges nya

Pebe Produkter AB.

Rehab Center.

När vår bil stannade utanför PeBes lokaler passade vi på att beundra Doles nya bussar som stod vackert uppställda på parkeringsplatsen utanför. Det är underbart att se att alla dessa moderna bussar finns här hos Veddige Buss. En utveckling för företaget som man kan bara gratulera till. Under tiden vi dräglade över dessa skönheter kom Bengt Sjögren, VD för PeBe, ut för att hälsa – och stilla sin nyfikenhet. Han bjöd på kaffe och vi satte oss utanför entrén för att avnjuta fi kat i den härliga sommarvärmen. Vi hann knappt presentera vår idé när SSP (Sveriges Snabbaste Pensionär) for in, Bo Emanuelsson, med några kartor under armen. Han berättade glatt att han har nu kommit över de första ritningarna som kommunens planeringskontor börjat skissa, om området bakom den nya brandstationen. Där kan man se ritningar på gator, vägar, daghem

sidan 12 | ViSKA! 2006/1

Som de kallas i folkmun. I före detta föreningsbankens lokaler trivs nu tillsammans Salong Mona-Lisa, damernas nya tillhål för frisyrmakeri, Annikas fotvård, för alla oss som inte längre når sina fötter, samt Ellis akupressur en lite mer flummig vård för hela kroppen-själen, inspirerad från bl a gamla kinesiska läkekonster. När Hans och jag tittar in första gång, har vi lite otur, vi hittar bara Elli på plats och vi vill ju så gärna prata med alla tre. Bestämmer oss för möte på torsdag, som jag senare höll på att glömma men lyckades komma i tid ändå. Det gjorde inte Elli – och anledningen var att hon på väg till Veddige skaffade fikabröd till journalisters ankomst till ära… (åh, tänkte jag, de vet nog inte hur bråttom jag har). Annika Svensson är veddigebo sen länge men har haft sin fotvårdsmottagning i Varberg och där delade hon lokal med en annan.

Skö När Mona-Lisa frågade henne om hon hade lust att dela lokal med henne svarade hon ja med glädje. Hon erbjuder klassiskt fotvård. Mona-Lisa behöver knappt någon presentation. Många kommer nog ihåg henne, hon hade frisörsalong i Veddige för arton år sedan. Nu flyttade hon hem igen från de Kungsäterska-skogarna och stormtrivs (det ser man på henne) tillsammans med sina klienter. Medan jag frågade ut Annika och Mona, lurade Elli in mig till sin salong och innan jag visste ordet av satt jag i en fåtölj med fötterna i en elektrisk fotbad, i vänsterhanden kaffe, i högern kaka. Fotbadet heter AquaDetox och med hjälp av salt vattenbad och lite elektricitet (prova inte det hemma för jessu namn!) dras ut slaggprodukter från kroppen. Beroende på hur man lever och mår, förändras vattnet under behandlingen. Mitt fotvatten blev till ett tjockt, mörkt gegga… Akupressuren fick mig att slappna av så att jag hällde kaffet i min mobil. Jag ska nog tillbaks dit flera gånger när jag hinner. Jag rekommenderar faktiskt en heldag hos alla damerna – efteråt känner man sig säkert tio år yngre (inget för tioåringar, men det fattar ni väl). Äntligen fick vi tag på Martin Söderberg ägare av

Idala Markprodukter

nu stationerad i gamla Cementgjuteriets lokaler. Så vi åkte dit. Idala Markprodukter har funnits länge och de växer snabbt – berättade Martin – från att de ha varit 4 man för bara några år sedan är de nu 4 som sköter planering, distribution och stensättning främst åt privatpersoner. – Fastighetens värde ökar dramatiskt med en vackert anlagd trädgård eller snygg stensättning utanför garaget. Därför satsar många

j a

önt skvaller och fler och fler på sten i stället för grus – säger Martin. Han är ensam om att ha en produkt där han förenar granitens vackra yta och precision samt bra ekonomi för kunden. Vi tog en rundtur på gården, tittade på tillverkning och såg på efterbehandlingen. I den lilla fabriken kan han producera markstenar för en halv million kronor – om dagen. Och bra att veta för oss veddigebor: vi behöver aldrig mer jaga billiga markstenar någon annanstans. Idala Markprodukter saluför allt i marksten och lite till. Från betongringar till grekisk dekorationssten finns här allt att köpa. Inspirationsbroschyr finns att hämta på kontoret. Från att öka fastighetens värde till att försäkra allt man har. Vår nästa stopp var hos

Dina Försäkringar,

före detta Sockenbolagen. Tomas Ström lokal ombud, efter 26 år i tjänst pensionerar sig och lämnar över försäkringsstafetten till den 46-årige Boris Johansson. Boris bor i Torpa med sin fru och tre barn och har jobbat tidigare på Länsförsäkringar. Han ska nu följa Tomas ett år i sitt arbete, träﬀa kunder, bekanta sig med lokala egenheter mm. Viskadalens Försäkringsbyrå har god ekonomi och det är Tomas stolt över. ”Inte minst för att vi är duktiga på att jaga hundralappar” säger han, och tillägger ”men när vi hör brandbilen strax bakom husknuten rycka ut blir man lätt skakis – då ser man millioner rulla iväg”. Boris gillar cykling (likt Tomas) samt tennis med andra ”old boys”. Boris, välkommen till Veddige.

jag har så mycket att göra innan jag trillar av så jag hinner inte

Karlsson

Statoil

Standard Oil, Esso eller bara ”macken” som så många kallar har också bytt ägare. Efter 26 år bakom disken lämnar nu Hans och Lena Olsson Statoil-macken till Lars och Lotta Thorén. De ska driva macken med sonen Jimmy och tidigare anställda. När vi hälsar på, kikar jag nyﬁket på Hans reaktioner, men nej, jag ser inga tårar i hans ögon. Efter 26 års slit känns det mer än rätt att få göra någonting annat. Lars (kalla honom Lasse så blir det inte svårt från Hasse…) är 46 år (bästa årsmodellen), har jobbat som resande säljare ser nu med glädje fram emot att jobba i Veddige. Han har tidigare bott i Veddige så det är många han känner igen. Nu bor familjen i Tvååker. Lars, Lotta och Jimmy; välkomna till Veddige!

Vad har då Lena och Hans att säga? ”Vi tackar alla kära vänner och trogna kunder för de gångna åren. Det har varit ett nöje att arbeta mitt i byn åt alla trevliga människor. Vi hoppas på att Lars med familj kommer att trivas här, de är redan väl mottagna av kunderna”. Vi önskar dem allt gott! Jag lämnade Verktygsboden, VB-center, ullared2.se, tjock-svart-tejp-två.se, allas vår

sist i min besökslista. Delvis för att genom mitt samarbete med företaget vet jag en del själv utan att fråga. Jag nämnde till Benny Andersson, VD för Karlsson i Sverige AB att jag ska hämta inspiration från det PM som finns att läsa på hemsidan för att berätta för veddigeborna om Karlsson. ”Skriv nu bara gott om oss, Sandor” löd uppmaningen. Hja, jag vet inte vad annat skulle jag kunna skriva om ett företag som har växt i exemplariskt takt från enmansföretag i Handelsföreningens källare, till varuhuskedja, med målsättning om tre-fyra nyetableringar om året? ”Från och med den 28 april 2006 blir Amplico Kapital störste ägare i Karlsson, en av Sveriges snabbast växande lågpriskedjor med varuhus på sju orter i Sverige. Genom en omstrukturering av Karlssons kapitalsituation stärks det egna kapitalet med 37 Mkr och kassan tillförs 43 Mkr” står i pressmeddelanden. Affärsmodellen, ”den amerikanska modellen”, är ovanlig i Sverige och bygger på ett koncept av partnerskap med leverantörerna där produkterna betalas när de säljs i butikerna. Därtill strävar Karlsson mot att varuhusens kostnader skall vara 00 procent rörliga. ”Karlsson är ett spännande företag som har en affärsmodell med betydande framtidspotential. Tack vare den kapitalförstärkning som vi medverkar i får företaget rejäla resurser att utveckla denna och förverkliga ambitionen att bli rikstäckande. Ledningen kommer att kunna koncentrera sig på den operativa driften och optimera kvalitet och kvantitet för att nå mål och plan”, säger Mikael Olsson, Amplico Kapital. ”Det är bara att gratulera. Så får vi, föreningsmänniskor hoppas på att vi kan hälsa Karlsson åter som en av de största och starkaste sponsorerna av lokal föreningsliv” säger Sandor Olah redaktör i ViSKA! magasinet. Härmed slutar vår resa genom framgångsrika veddigeföretag. Ingen nämnd ingen glömd. Synpunkter till viska@veddige.nu.

Sandor Olah ViSKA! 2006/1 | sidan 13

G ÄNG E T I G RUS G RO PEN #16 författare: Bo Emanuelsson

gänget i

GRUSGROPEN Minnen från 1940-talet av Bo Emanuelsson.

Två kreaturshandlare Johan Emanuelsson och Johan Johansson. ”Slaktar-Johan” och hans familj framför ett nybyggt Hättorp.

sidan 14 | ViSKA! 2006/1

BJÖRKHOLMSVÄGEN. Jag berättade i förra numret av Viska lite om det kvarter, som ligger mellan gatorna Viskastigen, Sandalsvägen, Nygatan och Björkholmsvägen. Vi skall hålla oss kvar i detta kvarter även i denna tidning. Björkholmsvägen väcker vissa minnen. Det var ju där, som jag och mina bröder växte upp. Vår far byggde villan 93 och även det uthus, där han hade sin firma. Det är inte den gula eller orangefärgade byggnaden, som står där idag. Det var en enkel träbyggnad, i vilken det från väster inräknat inrymdes utedass, vedbod, lager för elmaterial och ett garage. Senare tillkom även ett fristående garage. Vårt hem låg norr om det kvarter, jag ovan nämnt. Björkholmsvägen hette inte så på den tiden. Det var en vanlig landsväg, som gick till Frillesås, varför gatan oftast kallades Frillesåsvägen. Det var länge en grusväg med små diken på vardera sidan. På sommaren rök det fruktansvärt vid denna väg. Vi hade vinbärsbuskar utmed gatan. Det gick bara att använda vinbären på den sidan, som inte låg mot vägen. Nuvarande vägen till Frillesås, Kullavägen vid Statoil, tillkom mycket senare. Vår gata var det stora ströget för människor, som kom från Kulla, Björkholm, Källsmossen och Frillesås. Här vandrade många lustiga typer förbi. Det var ”Räva-Frans” på en trehjulig cykel, och det var ”Rälige-Petter”, som bodde som inhyse hos Frans. Han var inte vacker att skåda. Vid ett slagsmål hade någon med kniv stuckit sönder hans ena öga, där det nu var ett hål, ur vilket det ständigt rann vätska. Ibland kom den dubbelvikta ”Ormakärringen”. Hon gick med överkroppen böjd i 90 graders vinkel mot resten av kroppen. Det sades, att hon som barn blivit skrämd av en orm. Eller var det kanske hennes mor, som fått en skräckupplevelse, när hon var havande? Men där kom också andra människor. På söndagarna kom kyrkfolket. Då kom Herman i Planterhagen iförd lång svart rock. Han gick med riktiga sjumila kliv. Tio meter bakom honom småsprang hans hustru med små snabba steg. När något liktåg skulle passera, fick vi skaffa granris, som höggs sönder i små bitar

och ströddes på vägen utanför vår infart. Det tror jag man gjorde även, om det var ganska okända personer, som skulle begravas. OLYCKOR PÅ BJÖRKHOLMSVÄGEN. Vi fick också uppleva en del små olyckor på Björkholmsvägen. De, som stannat i vårt minne, är väl kanske mest de, som var lite lustbetonade. Av någon anledning inträffade alltid dessa, när vår mor kommenderat ut mig och min bror Ove för att skaka mattor. Den första olyckan inträffade en kväll, när det var beckmörkt. PM:s gatubelysning höll inte idag erforderliga luxvärden för godkänd vägbelysning. En stolpe med en vanlig 00W glödlampa stod i hörnet vid Nygatan. Nästa stolpe var uppe vid ”Stalla-Johans”. Mellan dessa ljuspunkter var det helt svart. Nu stod vi där under vår privata ytterlampa och skakade mattorna. Plötsligt hörde vi smattret från något motorfordon, som kom uppe vid ”Toréns”. Vi kände snart igen ljudet. Det kom från en så kallad påhängsmotor. En cykel med påhängsmotor var ett billigare alternativ till de första mopederna. Då den ganska tunga motorn hängde på ena sidan av bakhjulet, fick man balansera tyngden genom att skjuta ut ändan åt andra sidan. Ljudet stegrades, då föraren hade klarat nittiograderskurvan vid ”Stalla-Johans”. Vi anade, att det var ”Plåt-Nicklas”, som kom. Han var en av de personer i vårt grannskap, som ägde ett sådant fordon. Han hette förstås något helt annat. Hans namn var Hilding Andersson. Han hade en gång kommit till Veddige och övertagit Johan Anderssons smedja, som låg nere i hörnet ViskastigenBjörkholmsvägen. Efter några år sålde Hilding sin smedja till Edvin Johansson från Istorp, som byggde om smedjan till reparationsverkstad för både cyklar och bilar. Hilding och hans familj flyttade till Varberg. Nu hade Hilding Andersson gjort comeback i Veddige, nu som plåtslagare. Hilding och hans bröder var oerhört skickliga hantverkare. Tyvärr gick en del av inkomsterna till ölkonsumtion. ”Plåt-Nicklas” hade nu flyttat in hos ”Långe-Johan” i Månsagårds gamla manbyggnad. ”Långe-Johan” hjälpte folk med olika grävningsarbeten. Ibland arbetade

Linnebolagets brevpapper

han på byggen. Han tackade inte heller nej till en flaska öl. Tydligen var det så denna kväll, att de båda kompisarna hade delat några ”bärs”. De var inga storsupare men tålde inte så mycket. Hilding skulle sannolikt ut och leverera sina under dagen tillverkade rännor. Varför han gav sig ut med sin leverans i detta höstmörker är en gåta. Kanske behövde han få in pengar. Rännorna hade Hilding surrat fast i cykelns stång. Han hade hela leveransen mellan benen. Det var fortfarande vänstertrafik. Hilding började närma sig byggmästare Ivar Anderssons staket. Staketet bestod av en murad sockel och murade pelare, mellan vilka det hängde träkonstruktioner. Ove och jag stod där och skakade våra mattor. Kanske var det en fredagskväll. På fredagarna brukade vår mor städa huset. Plötsligt överröstades motorljudet av ett förfärligt plåtskrammel. Vi släppte mattorna och sprang ut för att se, vad det var, som hänt. Hilding hängde dubbelvikt över Ivar Anderssons staket. Han var omgiven av en lätt ölstank. I en kombination av promille och dålig belysning hade Hilding råkat köra ner i diket. Fordonet fortsatte en bra bit utefter staketet, innan det blev tvärstopp. Det hiskeliga oväsendet uppstod, när rännorna skrapade mot staketet. Man kunde inte längre kalla dem rännor. Stuprännorna var helt platta. Vi lyfte upp gubben och fick honom att återvända med sin leverans. I det skick denna nu var, hade den knappast inbringat några pengar. Kunden fick nog räkna med viss leveransförsening. Det var med ett litet leende på läpparna vi återvände till den ganska tråkiga mattskakningen. HÄTTORP OCH ”SLAKTAR-JOHAN”. Alldeles nedanför vårt hem låg gården ”Hättorp” i hörnet av nuvarande Nygatan och Björkholmsvägen. I förra numret berättade jag, att Alfred Johanssons broder, Johan

Johansson, köpte ungefär halva Porsmahemmanet. Alfred och Johan var bröder till Herder Johansson i Ramstorp. Johan Johansson byggde nu upp en liten bondgård mitt i samhället. Det var inte så konstigt. När han köper marken 93, ﬁnns det knappast något, som kan kallas samhälle. De, som byggde här,

Plötsligt

överröstades

motorljudet av ett förfärligt plåtskrammel. Vi släppte mattorna och sprang ut för att se, vad det var, som hänt. Hilding hängde dubbelvikt över Ivar Anderssons staket. Han var omgiven av en lätt ölstank. I en kombination av promille och dålig belysning hade Hilding råkat köra ner i diket.

kom ofta från bondgårdar. De anpassade sina uthus så, att de kunde ha en julgris och lite höns. Självhushållningens tid var inte helt förbi. Folk hade inte hunnit bli allergiska mot djur. Nu får man inte bygga ett bostadshus närmare en ponnyhäst än 250 m. Johan Johansson gick under namnet ”Slaktar-Johan”. Han var bonde på en liten gård med ett par kor, några grisar och lite höns, men han var framför allt kreaturshandlare liksom min farfar Johan Emanuelsson. De gjorde nog en del aﬀärer med varandra.

Bland annat köpte min farfar vår tomt av Johan Johansson. Varför försvann ”Slaktar-Johan” från Veddige? Troligen var även han liksom min farfar och många andra inblandad i det som skedde på fastigheten Ramslätt nedanför. ”LinneSvensson”, som arbetat på linneindustri i Kungsäter, hade nu flyttat hit. Han och hans stora familj bodde nu i fastigheten Karlsro i hörnet Nygatan-Sandalsvägen. ”Linne-Svensson” och Alfred Johansson startade nu företaget Hallands Linneindustri-Bolag, Johansson & Co. Jag har deras brevpapper. De hade rikstelefon Veddige 5. På brevpappret stod också: Tillverkning och Försäljning af Linne- & Bomullsväfnader i Parti. Det verkar vid senare försäljningen av fastigheten, som om riksdagsmannen J.A. Johansson var en av delägarna. Denna rörelse växte snabbt, och det gick nog ganska bra, så länge man lyckades få tag i varor. Vid slutet av Första Världskriget ersattes produkterna av surrogat. Kragar och skjortbröst var av papper. Det tog några år, innan Europa hämtade sig efter detta förödande krig. När man kom fram emot 922, började kuranta och billigare varor strömma in. Stora lager med dyra surrogatvaror blev värdelösa. Det drabbade inte bara Linnebolaget. Veddige Nya Handelsförening var nära konkurs. Flera mindre handlare fick kasta in handduken. Under uppbyggnadsperioden behövde Linnebolaget kapital. Kapital lånade man i banken mot säker personlig borgen. Det var nog många, som hade skrivit på en sådan borgensförbindelse. År 922 började det knaka ordentligt i bolaget. Det ledde snart till konkurs. På den tiden var det en skam att behöva gå i konkurs. Ledningen i Linnebolaget kunde knappast hjälpa, att det gick åt skogen. De var inte ute efter att lura folk. Problemet var, att de mötte tider i den ekonomiska världen, som ingen tidigare upplevt. Det var inte bara affärsmänViSKA! 2006/1 | sidan 15

Anders och Hedda Svensson med de nio barnen.

nen, som råkade illa ut. De, som till höga priser med lånade pengar hade köpt bondgårdar, fick nu se sina värden dala. Det berättas, att Alfred Johansson var verkligt bekymrad för utvecklingen. Han gick till sin bror Herder och berättade, att han inte hade kunnat sova på flera nätter. Herder var nog en av förlorarna. Hans kommentar: ”Du har sövet länge nokk”, blev knappast någon tröst i eländet. Från Veddige försvann nu Alfred Johansson, hans bror Johan Johanson och Anders Svensson, ”Linne-Svensson”, liksom en del anställd personal. Min farfar var visst en av förlorarna. Han lyckades dock köpa ut Linnebolagets åttacylindriga personbil av fabrikatet Dixi, vilket förstås gladde min far, som hade körkort Nr 66 i Halland. Linnebolagets bil var nog en av de första i Veddige. Körkortet hade han fått efter en uppkörning i Veddige i augusti 99. Kontrollanten satt på trappan till det hus, som senare skulle bli Ivar Nilséns aff är. Min far körde förbi på vägen några gånger, och så var det hela klart. Alfred Johansson och hans familj flyttade redan 922 till Skara. Senare slog de sig ner i Varberg, där dottern gifte sig med konsul Jobsson. De blev föräldrar till den kända simmerskan Kate Jobsson. År 923 flyttar Ander Svensson till Borås med sin stora familj på  personer. Några år senare flyttar även ”Slaktar-Johan” och hans familj till Borås. Han brukade dyka upp på torget i Borås, där han sidan 16 | ViSKA! 2006/1

under Andra Världskriget saluförde ägg och höns. Jag hoppas, att jag senare kan återkomma till gården Hättorp och dess näste ägare. Fastigheten Ramslätt hade tydligen avstyckats och köpts av Linnebolaget. Den köps från Linnebolagets konkursbo den 8/4 924 av mäklaren Erik Karlsson från Istorp. Denne köpte senare också Gerlachska huset i Varberg. Alfred Johansson och Anders Svensson tvingades också i personlig konkurs. Erik Karlsson köpte nästan allt inklusive Anders Svenssons fastighet Karlsro. Den 9/ 924 säljer Erik Karlsson fastigheten Ramslätt till systrarna Sara, Tora och Tyra Mattsson. Det var också en fjärde syster, som hette Ebba Viktoria. Hon och Sara skrevs in i Veddige i början av 925 som handlare från Lysekil i Bohuslän. Året därpå kom också systrarna Tora och Tyra från Lysekil. De hade nog tänkt att driva aﬀ ären på Ramslätt, men nu hade konkurrensen hårdnat. Ivar Nilsén hade också startat upp sin aﬀ är. Sven Engberg hade tagit över rodret i Veddige Nya Handelsförening. Systrarna gick snart över till caférörelse. När man håller på med historia, måste man ha lite tur. Många hade nämnt namnet ”Linne-Svensson”. Ingen visste något om honom. En dag satt jag och pratade med Jan Florén, VD på Elektro-Emanuel och min efterträdare. Han berättade, att han tillfälligt bodde i en sommarstuga på Årnäshalvön. Stugan hade varit ett torp i Kleva i Veddige.

Hans far hade köpt den av Sven Engbergs svärmor en gång under Andra Världskriget, då det var förbjudet att använda nytt virke för att bygga fritidshus. Delägare i stugan var också några bröder Svensson, som förresten hade bott här i Veddige en tid. ”Det kan väl inte vara Linne-Svenssons” söner, frågade jag? Janne svarade, att han skulle ringa Sven Svensson, som fortfarande var i livet och bodde i Fritsla. Jo då! Han var ”Linne-Svenssons” son. Jag fick telefonnumret. Nästa dag satt Sven och hans hustru på vår altan och drack kaffe. Jag fick hela historien och ett antal kort samt Anders Svenssons pass, som han hade, när han reste till Danmark för inköp. Att syssla med historia är som att lägga puzzel. Man hittar en bit då och då. Jag hoppas kunna berätta mer om dessa dynamiska personer en annan gång i annan form. TILLBAKA TILL SANDAL. Förra gången skrev jag om några personer, som har bott i Sandal. Ju mer man skriver, ju mer får man veta. Efter förra VISKA-tidningens utgivning kom ”Stamrins-Bertil” och berättade för mig, att han och hans familj en tid bodde i Sandal. Fadern, Johan Andersson, hade haft en arrendegård i Gunnestorp. När arrendet gick ut 930, flyttade man in i ”KaffeHannas” hus i Sandal. Hanna var då död. Här föddes en lillebror Rune, som dock avled i en kombination av barnastma och tandslag den 5 mars 93. Då hade familjen flyttat över gården

och bodde hos ”Låk-Anna”. Familjen flyttade strax efter till en ny arrendegård i Stråvalla. Johan Andersson och hans familj fick lämna lägenheten i ”Kaffe-Hannas” hus, då den behövdes av en annan invandrare. Karl Karlsson hade nu köpt Ramslätt, men han hade inte tillträde till sin lägenhet, innan hyresgästen kunde flytta till annan byggnad, varför familjen fick bo här en tid. NYA INNEVÅNARE I SANDAL. Vi flyttar oss framåt lite i tiden. År 934 anlände Gunnar Vallentin Sandqvist med hustru och en dotter Siv till Sandal. Han flyttade in i ”Kaffe-Hannas” hus. Familjen kom från Gustav Vasa församling i Stockholm. När vi blev bekanta med Sandqvist någon gång i början av 940-talet, tyckte vi, att han var en medelålders man. Han var född 907 och alltså bara lite över trettio år gammal. Han var gift med en dotter till Britta Lena på Rosenfred. ”Britta Lenes Johan” var kyrkvaktmästare. Orgeltrampare Johan är en av de gubbar, man minns. Ju äldre bröderna Emanuelsson blev, ju svårare hade vår mor att få oss ur sängen på söndagsmorgonen, då vi skulle upp och gå till högmässan i kyrkan. Sena som vi ofta var, fick vi ta plats på läktaren. Behållningen av hela högmässan var att sitta och titta på ”Britta Lenes Johan”, när han åkte upp och ner på tramporna till kyrkorgelns blåsbälg. Sandqvist hade visst arbetat i Stockholm som kypare och servitör. Folket i storstäderna hade det svårt under trettiotalet. Man hade inte råd att sitta på restaurang. Sandqvist hade troligen drabbats av arbetslösheten. I Veddige försökte han försörja sig som gårdfarihandlare. Han hade nog vissa försänkningar i Borås, där han köpte upp textilier, som han packade ner i en stor resväska. Med resväskan på cykelns pakethållare for Gunnar Sandqvist ut till bondgårdarna för at saluföra sina produkter. Det finns en historia om en sådan färd till Fageråkra. Sandqvist hade betat av ställena i Drared och Fageråkra och var nu på väg genom Telnebacka mot Kullagård. Vid ”Sväs-Johans” fick ha se en hästskjuts framför sig. Hästen gick i sakta mak mitt i vägen. Vagnen var lastad med säckar, innehållande säd, som skulle malas i Kullagårds kvarn. På kuskbocken satt ”Karl i Ry” i djup meditation. Plötsligt väcks han ur sina drömmar. Han hör någon vid sidan av vagnen, som

skriker: ”Kan Du inte flytta Dig bondjävul, så man kan komma förbi?” Så kunde man inte tilltala Karl Svensson i Ry. Nu blev det fart på Karl och på hästen och på Sandqvist. I vild fart rundade gårdfarihandlaren med sin stora väska eken vid Kullagård. Hästen var strax bakom, nosande honom i nacken. Med nöd och näppe hann den vilt cyklande Sandqvist runda Kullagårds magasinsbyggnad, där ”Karl i Ry” fick börja inbromsningen för att kunna stanna vid kvarnen. PÅSKSMÄLLEN. Det var nu påskafton någon gång i början på 940-talet. Det kan ha varit 942. Att samla ris till påskbrasan var tradition men ganska jobbigt. Tråkigast var det, när vi inte lyckades få eld på det våta riset. Det roligaste med påskafton var förstås att skjuta av smällarna. Vi hade inte mycket pengar och inte många smällare. Det var ett antal -öres Ryska smällare, som small, när man slängde dem i asfalten. Sedan hade vi 5-öres och 0-öres, som fick tändas på en stubintråd. Några små raketer hade vi också inköpt. Och så fanns det ”Hoppetossor”, som hoppade omkring, när man tände på dem.

Anders Svenssons pass.

Tillsammans blev det ett litet fyrverkeri. Det var inte alls i jämförelse med dagens stora fyrverkeripjäser. Den här kvällen var det dock lite extra. Skrothandlare Elmgren hade ﬂyttat in i Sandstens hus i Sandal år 94. Han hade en fosterson, som hette Helge Elmgren. Han kallades alltid Ferdinand av någon anledning. Jag tro, att det var han, som hade kommit över klenoden – en 90-öres bomb. Vi var fulla av beundran, när vi stod och tittade på den rörformade projektilen. Vårt förråd av små smällare var nu slut. En dåre från Källsmossen hade kastat en smällare, som exploderade intill ”Röd-Rävens” ena öga

och lätt skadade detta. ”Röd-Räven” var vårt namn på den rödhårige Sven Velander. Det skulle vara förenat med livsfara eller åtminstone ett kok stryk, att använda det namnet, när han var i närheten. Sven Velander var ofta ihop med ”Leverkorven”, som hette Levi Jonsson. De var lite äldre än vi andra och ingav stor respekt. Vi stod där nu och betraktade den stora bomben. Vi ville inte bara höra en hög knall. Bomben måste orsaka någon skada också. Den måste användas på något ställe, där man kunde se stor sprängverkan. Det kom fram olika förslag. Till slut fällde någon det förlösande ordet. Bomben skulle placeras under ”Låk-Annas” trätrappa. Vi hade hört talas om, att ”Låk-Anna” var livsfarlig. En gång hade ”Arvid i Kregården” och ”Lille-Karl” varit där för att utföra någon sorts fuffens. Anna hade upptäckt dem på ett tidigt stadium och jagat dem över gården med en yxa i högsta hugg. Det var sådan spänning vi ville ha. Jag minns inte, vem den djärve var, som smög fram och försiktigt lyfte på trätrappan så pass mycket, att han lyckades peta in bomben. Troligen var det Ferdinand. Vi andra låg i sluttningen ner mot Sanderssons hus. Vi hade nu fått åskådare. Ingen gjorde något för att köra bort oss. Gunnar Sandqvist hade kommit ut på sin kökstrappa på andra sidan gården mitt emot ”LåkAnnas” hus. Han var som vanligt välklädd. Han hade svarta byxor och svart väst, vit skjorta och slips men ingen kavaj. Han riktigt tjöt av glädje, när han anade, vad som nu skulle hända. Plötsligt kom Ferdinand springande mot oss. Några sekunder senare hördes en oerhörd smäll. ”Låk-Annas” trappa var en halvmeter uppe i luften och vände, innan den lade sig tillrätta igen. Sandqvist applåderade våldsamt. Och sedan låg han dubbelvikt av skratt. Nu blev det fart på ”Låk-Anna”. Vi blev något besvikna, när vi såg, att hon kom ut utan yxa i handen. Det tog inte många minuter, innan fjärdingsman Ivar Andersson var på plats. Hela högen stod där och fick som vanligt en kollektiv utskällning. Det var nämligen ingen som visste, vem det var, som tänt på denna bomb. Trappan rättades till. Den hade faktiskt klarat sig bra. För oss var påskfirandet slut. Vi hade dock fått ett minne för livet. Och kom inte och säg att mobbing är ett modernt påfund. Det har nog funnits i alla tider. ViSKA! 2006/1 | sidan 17

BRE V FR ÅN BR A S ILIEN 2 text och bild: Alva Ingegerd Salomonsson

Hej! Här kommer ett nytt brev från vårt liv i Brasilien. Det är roligt att vara pensionär! För tre år sedan gick jag i pension trots att jag hade planerat att arbeta flera år till. I dag är det ju så att man själv får beﬆ ämma när man ska gå i pension (mellan 61 år och 69 år). Jag var knappt 62 år när jag beﬆ ämde mig för att börja mitt nya liv. Och det har jag inte ångrat, trots att jag oroade mig för att jag skulle längta tillbaka till mitt arbete som lärare i matematik och NO. Men vi, min man Erik och jag, hade beﬆ ämt oss för att flytta till Brasilien, efter att ha varit här på en charterresa. Jag tänkte att någon gång måﬆ e man ju gå i pension och varför inte göra det när man fortfarande är frisk och dessutom har ett ﬆ ort projekt på gång. För ett ﬆ ort projekt är det att göra sig av med alla materiella tillgångar och flytta till en helt annan världsdel på andra sidan ekvatorn, lära sig ett nytt språk och kultur.

Nu är vi här, har skaﬀat hus och kämpar med språket, som går bättre och bättre. Vi har lärt oss mycket t.ex. att här är vi inte anonyma. Det är en ny erfarenhet att alla runt omkring oss känner igen oss. Vi ser ju inte precis ut som brasilianare. Kulturen är en annan här än vad vi är vana vid. Utseendet betyder mycket. Minst en

En annan sak som är typisk här, är att det är status att ha tandställning, även vuxna kvinnor. Det visar att man har råd att kosta på sig lite lyxig tandvård. Tandläkarbesök är billiga och bra här jämfört med Sverige. En vanlig lagning kostar hos en ”folktandläkare” ungefär 50 svenska kronor. Det är klart att det ﬁnns dyrare privattandläkare med tjusiga

gång i veckan är det normalt att man besöker en salong, vilket innebär att man får manikyr, pedikyr och skötsel av håret. Apropå håret så bör man som kvinna låta håret växa, annars tror de att man är homosexuell. Om man dessutom inte har hål i öronen så är de övertygade om att så är fallet. Nyfödda ﬂickor får hål i öronen redan på BB.

väntrum också och de kostar naturligtvis mer. I Sverige är det numera normalt att varje barn har ett eget rum. Här tränger ﬂera generationer ihop sig i små hus med små rum och liten tomt. Det är praktiskt och ekonomiskt, den äldre generationen hjälper till med barnpassning och hemmets skötsel och man är

brevfrånB sidan 18 | ViSKA! 2006/1

Jag skickar tre bilder: alla tre är från ett besök hos en ung kvinna som har ﬆartat manikyr och pedikyr i hemmet. I huset bor Mormor, Morfar, man och huﬆru samt ett barn. Huset är ungefär 60 kvadratmeter ﬆort. Den förﬆa bilden visar hur jag blir omskött, den andra hur kvinnan gladeligen ler och visar att hon har förhållandevis gott ﬆällt. Det tredje fotot föreﬆäller Mormor, Morfar och barnbarnet. Alla tre brukar sitta med på verandan och se på när mamman utför sitt arbete. Jag brukar få mig en pratﬆund.

bör man som kvinna låta håret växa, annars tror de att man är homosexuell

ﬂera som delar på bostadskostnaden. Det är ju också så att här kan man vistas ute hela året. Eftersom biltraﬁken är liten i de inhemska kvarteren, så kan barnen leka på gatan. Stranden är också ett ställe att tillbringa sin fritid på. Här spelar man fotboll och tränar capoeira, som är

silianarnas industrisemester infaller under januari. Vi har ju omvända årstider här eftersom vi bor på andra sidan halvklotet. Andra europeiska länder såsom Holland, Portugal, Italien och Spanien har charterresor hit året

en sorts kamp- eller akrobatdans. Man ser ofta pojkar träna frivolter och liknande. Denna dans uppkom under slavtiden och användes av slavarna i kampen mot förtrycket. Man kan fråga sig vad vi gör hela dagarna. Ja, under turistsäsongen arbetar vi med framför allt skandinaviska turister. Denna håller på från november till i mitten på april. Bra-

runt, eftersom det är behagligt klimat hela tiden. Vi arbetar i ett företag som heter Viking Tour och som arrangerar utﬂykter. Det är en ung man, Anders Jakobsson från Uddevalla, som startade det år 2000, när den europeiska turismen just hade startat. Idag har Viking Tour störst utbud av utﬂykter här i

Ponta Negra. Tala om svensk företagsamhet! Våra uppgifter är dels att prata med turisterna på stranden och berätta om Viking Tour, dels att vara guide (Erik) på en del utﬂykter och att sälja turer på kontoret (jag). Vi har också ekonomiska intressen i företaget. Vi stortrivs

Brasilien 2

med det, även om det ibland kan bli lite väl mycket arbete under högsäsongen. Men nu är vi lediga och när ni läser detta är vi i Sverige och hälsar på släkt och vänner. Kanske nästa brev kommer att handla om hur det är att som utlandssvensk komma tillbaka till fosterlandet. Alva Ingegerd Salomonsson

ViSKA! 2006/1 | sidan 19

SN Ö M Ö G EL PÅ P O TATIS ÅK ER text & bild: Michael Enberg

rapport från Veddige BK:

snömögel på potatisåker En lång vinter brukar vara detsamma som en sen vår, men jag tror att alla fotbollsälskare håller med om att i år har det varit ”extra allt” SOM GRÄDDE på moset lades dessutom ner slangar till en värmepump så att delar av Aplanen mer såg ut som en potatisåker än en fotbollsplan. Snömögel gjorde dessutom att delar av gräsmattorna ser ut som rollistan till en Lars Norén pjäs. Vi har därför tvingats till omdisponeringar av planerna och det har understundom varit lite rörigt, men jag vill här och nu passa på att tacka all ledare och aktiva för att ni, som jag upplever det, har ställt upp utan att klaga. VÅR MÅLSÄTTNING är och har varit att ha så sidan 20 | ViSKA! 2006/1

ﬁna och bra planer som möjligt under HELA säsongen. Ett stort tack också till vaktmästarna som verkligen ställt upp för Veddige Bk. DEN STORA FRÅGAN för Veddige Bk annars är just planerna för planerna? Jo, som bekant skall traﬁken ledas förbi Veddige samhälle utmed Viskan, och för varje ny plan och karta som visats upp har vägen krupit närmare och närmare våra planer för att i senaste/sista? / planen fördärva både bplanen och grusplanen. NU ÄR JAG HELT KLART PART i målet men måste ändå fundera över varför man inte skulle kunna få plats med både väg och idrottsplats, det har man ju fått i alla tidigare planer? Det kan väl aldrig vara så att man av rädsla för kostnader vältrar över dessa på andra, och den som till slut står där med ”Svarte Petter” är Veddige Bk? NEJ, SÅ ÄR DET NATURLIGTVIS INTE. Både Vägverk, länsstyrelse och kommunen vet vilken betydelse en idrottsförening har för ett sam-

hälle och dess ungdomar. Det samlade värdet på ideella ledarinsatser inom fritidssektorn i Varbergs kommun är värd ca 65 miljoner kronor och motsvarar över 200 kommunala heltidstjänster. Med det i bagaget hoppas vi att vi skall lyckas komma till en lösning som alla kan acceptera, men det brådskar, snart skall den första av tre infarter till Veddige börja byggas, synd bara om det blir på bekostnad av en idrottsplats. I ÖVRIGT SÅ RULLAR DET PÅ hos ”den gamla damen”. Bra insatser varvas med mindre lyckade, men det är precis som det skall vara, ingen kan vara på topp hela tiden. Det gäller bara att vara ödmjuk i framgången och revanchsugen i motgången, det är det som är idrott. LYCKA TILL MED MATCHER och träningar, känn er stolta över vad ni presterar och känn er stolta över att vara med i Veddige Bk. Michael Enberg

��

10.000 i stipendium På Nationaldagen den 6/6 ﬁck Ingemar Ingvarsson ta emot ett stipendium på 10.000 kronor från Varbergs Sparbanks Stiftelse, för sitt engagerade arbete i Veddige Brottarklubb. Så här kan man läsa på diplomen: ”Varbergs Sparbank instiftade vid sitt 125 års jubileum 1961 en stiftelse för utdelning av stipendier för personer inom Sparbankens verksamhetsområde, som på ett förtjänstfullt sätt och på frivillig grund agerar inom ungdomsverksamheten inom områden som icke obligatoriskt fullgörs av samhälleliga organ såsom understödjande av fritidssysselsättningar, utövning av musik, idrott, scouting och annat dylikt friluftsliv med ideell anknytning”. Grattis, Ingemar!

ViSKA! 2006/1 | sidan 21

Våra annonspriser:

Din lokala elleverantör!

4000:8000:1000:2000:250:250:-

500:-

Priser utan moms. Individuell prissättning tillåts. Ring för avtal.

VARBERGSORTENS ELKRAFT VEDDIGE

0340-64 64 00

��

Vår kunskap = Din trygghet. Det tjänar du på! VEDDIGE

VARBERG

KUNGSBACKA

KINNA

�� För dig som ställer höga krav

� � ��

��

� ��

Telefon 0340 – 69 75 00 www.varbergsbostad.se

��

�� sidan 22 | ViSKA! 2006/1

��

www.veddige-akeri.se

Specialtransporter tel. 0340-306 10 fax. 0340-304 84

TRIVSEL

OMTANKE OCH PERSONLIG SERVICE ÄR VÅRT MOTTO när det gäller mindre lokaler eller lägenheter ring oss:

tel: 0340-387 00

��

ViSKA! 2006/1 | sidan 23

��

� ��

��

� ��

��

�

��

� ��

��

�

��