Svårslagen ripjakt i Arjeplogsfjällen

Det formligen sprutar snö från tassarna när Norrlandsguidens Eldibaken sätter fart. Lika cool som hon är runt sin husse, lika frenetiskt intensiv är hon när hon släpps...

Efter två dagar med jaktprov i Arjeplogsfjällen har nu Niklas Sundberg äntligen en helt vanlig jaktdag framför sig. Det är behagliga -10 grader när han parkerar bilen. På håll kan vi se tullstationen som är placerad på gränsen mot Norge. Man kan se att han trivs när han blickar ut över det mäktiga landskapet där vita fjäll möter blå himmel.

– Att få vara här tillsammans med hundarna en sådan här dag, ja det är svårslaget, säger han och ler.

Eldibaken får till vardags bara heta Eldi och den här helgen har Niklas Sundberg också med sig

Mammut. De två hundarna har han själv fött upp och båda har imponerat stort vid de prov där de har deltagit. Under helgen har ett prov för stående fågelhundar hållits i Arjeplogsfjällen och där vann den i dag 2,5-åriga Mammut den högsta klassen (Vinnarklassen) före blott tvååriga Eldibaken.

När skidor och stavar plockas fram berättar han att Mammut gick upp i segrarklassen redan vid 16 månaders ålder.

– Många hundar är då för unga och oerfarna. De hinner inte få den erfarenheten vid den åldern men eftersom jag guidar och jagar mycket själv så var det skjutet mycket fågel undan henne. Även fast jag går många prov så jagar jag ju också extremt mycket med mina hundar. Och alltid långa dagar, berättar Niklas.

Skidorna sjunker bara ned en knapp decimeter och föret är i det närmaste perfekt. Samtidigt som Eldi är ute på dagens första sök följer

Mammut snällt med i kopplet. Mammut vann

Fjällpokalen som är unghundarnas SM. Sedan fortsatte hon att rada upp segrar i högsta klassen och i dag är hon en av landets mest meriterade stående fågelhundar. Som unghund blev hon vald till årets brittiska fågelhund och det har aldrig hänt tidigare att en så ung hund tilldelas det priset.

– Dit räknas ju även fälthundar men jag går aldrig på fält utan bara i fjällen, berättar han.

Det senaste året har Niklas Sundberg fått uppleva något som han inte trodde skulle vara möjligt. Efter att ha fött upp och tränat den så exceptionellt talangfulla och meriterade Mammut har han i dag en hund som han håller snäppet högre.

– Eldibaken är ju den hund som är absolut hårdast på att gå. Hon går så enormt hårt, säger han.

”Det här är ju hundar som verkligen vill göra sitt yttersta. Har man en hund som inte är jättebra men som ändå gör allt den kan så måste jag som hundägare vara nöjd”. ”

Lägre tillgång

I Norrbotten har tillgången på ripa varit lägre än vanligt. Niklas Sundberg brukar normalt jaga där en vecka varje höst och som nu på vintern om tillfälle ges. Det fanns mer fågel i Jämtland så den här hösten jagade han i Ljungdalen istället.

När han stannar upp och ser sig omkring ser man hur han riktigt njuter av att vara på den här platsen. Det är i Arjeplog och Kvikkjokk som han trivs allra bäst.

– Det här är som att komma hem. Nu är vi helt själva här. På hösten, när det är mer människor på fjället, brukar jag söka mig till andra platser. Det är ju vildmarkskänslan jag vill åt när jag jagar och här inåt finns så mycket mark att gå på där man får vara helt själv, säger han och fyller lungorna med den kalla luften.

Mellan två höjder i en mindre dalgång rinner en bäck. När vi åter har kommit upp från bäckravinen kan man på nytt sträcka blicken. – Just vidderna här är ju fantastiska. Här kan jag ju följa mina hundar på ett annat sätt än om vi till exempel jagar tjäder i skogslandet, säger han.

På fjällsidorna är det också så hårt att hundarna verkligen kan sträcka ut när de springer. I de partier där träden står tätare blir det också mjukare och svårare för hunden att ta sig fram. Där fjällbjörkarna inte står lika tätt är föret istället perfekt.

Som regel är det svårare att uppnå en lyckad ripjakt under vintern. Fåglarna sitter inte i stora kullar utan det handlar oftast om en eller två ripor. – Det är också svårt att skjuta. Det känns som om ripan sticker snabbare på vintern. De har också tjockare dun så jag jagar faktiskt med fyrans hagel nu på vintern. Det är för att de är svåra att få hål på, säger Niklas.

För hundarna kan det däremot vara lite enklare med jakt på vintern istället för på hösten. – Nu finns inga konkurrerande vittringar. Det finns inga andra djur som de bryr sig om heller eftersom de inte bryr sig om ren. Samtidigt är ju ripan skyggare och lättar ibland nästan för ingenting, förklarar Niklas.

Öppen terräng

Även om hundarna försvinner bakom kullar av och till är terrängen stor och öppen. Ofta kan man skymta en rödbrun fläck på håll som letar bland fjällbjörkarna.

Hunden är ute på jakt. Jag är bara med. Jag vill inte trycka hunden, utan jag vill att den ska tänka själv och använda sina sinnen för att söka och hitta fågel. ”

– Det är flackt men ändå lite kuperat. Hundarna kan släppa ut sig rejält och jobba på den vegetation som finns.

Vi stannar till en stund. På håll kan vi se hur Eldi söker igenom ett litet skogsparti. – Det här måste vara världens bästa jakt. Hur mycket mark som helst att jaga på. Och ingen annan jägare ute. Det var i alla fall inte någon som hade löst jaktkort, säger Niklas samtidigt som han följer sin hund med blicken.

Eldi kommer sedan tillbaka. Han ser att hon haltar lite och Niklas stannar upp och tar bort lite snö som har fastnat under hennes trampdynor. På en irländsk setter måste man klippa håret mellan tassarna men lika fullt kan där fastna snö. Hundarna brukar själva kunna stanna och bita bort isen men jaktlusten är så stor att de ofta glömmer sitt eget bästa.

Niklas och hans sambo bor i Klärke utanför Sundsvall. Han jagar också älg och förutom åtta irländska settrar äger han och hans sambo också fem jämthundar. – De två raserna kan jag ju. En jämte som har ont i en tass den går på tre ben men på en irländare är det inte lika lätt. Lusten och drivet att jaga är så stor att han springer ändå. Så det gäller att vara uppmärksam, säger han.

Eldi verkar tacksam över att få hjälp med sina tassar. Samtidigt som han kontrollerar de andra trampdynorna fortsätter Niklas: – Låt säga att en sådan här hund skär sig eller sticker sig så är det inte säkert att du upptäcker det direkt för de fortsätter att jaga. De här ger precis allt och lite till för den som de jagar med.

Fröjd för ögat

Att se Eldi arbeta är en fröjd för ögat. Samtidigt som hon färdas likt en sprinter lägger hon också upp söket. Hon använder ögonen för att se var den intressanta biotopen finns. Hon ligger också rätt i vind för att inte stöta fågel. – Det är ett ganska svårt jobb att göra egentligen. I och med att allt jobb görs i den hastigheten. En fälthund ska jobba zick-zack och det är ju vackert att se men de jagar så som de är lärda. Jag jagar ju bara i fjällen och därför måste jag ha hundar som tänker mer själva, säger han.

En stund senare ser vi henne försvinna uppför en backe. På cirka 200 meters håll noterar Niklas att hon markerar för fågel. Hon söker sig på den stående fågelhundens karaktäristiska sätt framåt där varje liten rörelse är kontrollerad och avvägd. Till sist har hon fått så mycket kontakt med ripan att hon förmår trycka fast den. Niklas tar av sig handskarna och han lämnar också kvar stavarna. Han laddar geväret med ett vant grepp för att sedan omgående skida framåt.

BOG POD DEATHGRIP

Dalripeskrattet

När han är cirka 30 meter ifrån kommer resningsordern som ett kort och tydligt ”ja”. Eldi är med under varje hundradel och hon reagerar omedelbart med fullt tryck framåt. Samtidigt som fågeln lättar sätter hon sig ned. Nästan samtidigt kommer två snabba skott från Niklas pipa. En av hagelkärvarna sliter med sig lite näver och ved från en av fjällets vindpinade små björkar. Det andra träffar perfekt. Skrämda av skotten flyger ytterligare två ripor upp. Niklas följer dem med blicken samtidigt som riptuppens typiska kacklande kan höras.

– Dalripeskrattet. Det har man hört många gånger men det tröttnar jag aldrig på att lyssna till, säger Niklas samtidigt som han följer fåglarna med blicken.

Nu kallar Niklas till sig Eldi och han berömmer och klappar om henne när hon kommer.

– Jag brukar kalla till mig hunden efter skottet istället för att låta den apportera direkt. Risken finns annars att hunden börjar gena lite i svängarna efter att fågeln har fallit, säger han.

Eldi får nu till uppgift att söka rätt på den skjutna fågeln. Mammut hänger hela tiden med i kopplet och man ser hur hon så gärna vill vara med. Samtidigt kommer inte ett knyst från henne utan hon följer väl medveten om att hennes chans också kommer. Eldi får leta lite men halvminuten senare återvänder hon. Ripan bärs med stor försiktighet men det är ändå inte helt lätt att släppa ifrån sig gobiten när husse ber om det. – Sådär. Jättebra, säger Niklas när han fått den fina irländska settertiken att släppa taget.

Den irländska settern var på god väg att bli en ren utställningshund. De senaste tio åren har en effektiv och målmedveten avel bedrivits för att få tillbaka hundar som kan prestera som fågelhundar. Eldi och Mammut är två bevis på lyckad avel. – Vi som jagar och föder upp hundar här i Sverige har också tagit hjälp av varandra. Vi är ute och jagar tillsammans och vi tränar tillsammans. Och vi är verkligen med och stöttar varandra. Nu finns irländare med i topp på alla högstatusprov och det sker år efter år så det är ingen enstaka företeelse, säger han.

Efter en stunds tystnad tillägger han skämtsamt: – Tidigare så skålade man i champagne när en irländare hade tagit ett stånd. Så gör man inte i dag. Då hade man blivit alkoholist.

När den första ripan har fått ta plats i säcken får Mammut fortsätta att jaga en stund. Hon söker med stor intensitet men till sist tycker Niklas att det är dags att låta henne vila. Eldi försvinner omgående på ett lite längre sök och Niklas

tappar henne med blicken. När hon har varit borta i tio minuter börjar han fundera på vart hon har tagit vägen. Han åker i spåren och till sist ser man hennes färgglada väst skymta på en höjd cirka 150 meter bort. Niklas förstår först inte att hon är i kontakt med fågel så han försöker kalla in henne. Men hon vill inte komma utan hon avancerar fram ytterligare två meter.

– Nämen. Jag tror hon har fågel, säger han.

Anspänningen höjs plötsligt två snäpp. Han plockar åter fram geväret och börjar sakta att skida uppför backen. Hon reser fågeln på samma fina sätt för att sedan sätta sig ögonblicket senare. Och skytten gör inget misstag. – Men bra jobbat tjejen. Husse var på väg att förstöra allt för dig när han visslade, säger

Niklas och ler samtidigt som han klappar om den tvååriga tiken.

Dryga minuten senare är Eldi tillbaka från sitt apporteringsuppdrag. Och Niklas Sundberg myser: – Det blir inte så mycket bättre. Jag älskar det här livet och de här fjällen. Att få vara här tillsammans med hundarna en sådan här dag, nej, jag kan inte tänka mig något som slår det.

Sedan klappar han på nytt om sina två hundar. Därefter fortsätter jakten i kanten av de fjäll som skiljer Sverige och Norge åt.

När den fem timmar långa jakten är slut och vi närmar oss bilen visar den tvååriga Eldi inga tecken på trötthet. Niklas ser på henne med varm blick och han säger att han känner stor tacksamhet över att få vara ute med två så fina hundar.

– Den här, hon har varit så enkel att jobba med. Hon har gått hårt och sökt bra. Jag har aldrig varit särskilt hård med henne utan hon vill vara till lags och göra rätt. Då blir det lättare och inte så många uppförsbackar. Hon har haft söket från början och ståndet tidigt och hon lärde sig snabbt att inte springa efter fågel. Då blir allt så mycket enklare, säger han.

Niklas funderar ett tag när han får frågan vad han tror oddsen är att få fram två sådana hundar som Eldibaken och Mammut:

– Oddsen att få fram två såna hundar är nog små. Jag har haft en otrolig tur.

Fakta om dalripan

• Inne bland fjällbjörkarna en bit ned från kalfjället hittar man dalripan.

• Det klassiska dalripeskrattet är tuppens spelläte. Hörs under vår och försommar.

• I fjällen lever kungsörnen i stort sett bara av dalripa.

• De mest omtyckta biotoperna under vintern är björkskog och videsnår.

• I motsats till tjäder och orre samlas inte tupparna på spelplatser. Riptuppen försvarar istället sitt revir.

• Parbildning sker på våren. Därför kan man i slutet av jakten ofta finna två ripor tillsammans.