Krönika

JAKTEN RIVER MURAR

KRÖNIKA AV KIM RANGBERG SKANSLIE

När man jagar med andra så upplever man saker tillsammans – och hamnar i situationer som gör att man ofta öppnar upp sig på ett sätt som man kanske inte gör annars. I den här krönikan funderar Kim Rangberg Skanslie kring hur jakten river murar.

NYLIGEN VAR JAG IVÄG OCH JAGADE ÄLG. Vid dessa tillfällen brukar jag gå med hund vilket betyder att jag oftast rör mig ensam. Men den här gången fick jag med mig en för mig tidigare okänd person som också var jägare – och dessutom visade sig vara en mycket kompetent sådan.

Vi träffades och hälsade – och snart började vi jaga inne i såten tillsammans. Vid tillfället skulle han inte gå med gevär utan gick istället bredvid för att dokumentera med kameran. Vi klickade direkt. Med ett gemensamt intresse och uppenbara samtalsämnen så är det måhända lätt att komma överens, men det här handlar om en annan typ av connection, något jag snart återkommer till.

Jag släppte min jämthund Dixie – och en kvart senare så hade hon lokaliserat en älg. Vi stod och lyssnade på henne samtidigt som hon jobbade med älgen. Snart började vi röra oss mot ståndet. Det gick loss och passerade förbi passlinjen medan vi följde det hela från en höjd. Älgen ställde sig lite utanför såten där vi jagade. Min nya bekantskap ledde oss dit och vi hade som intention att smyga oss på och avsluta jakten.

Det är inte lika lätt att smyga när man är flera personer, men vi gjorde vad vi kunde och det hela var väldigt spännande. Vi gjorde försök på försök, men älgen gick undan. Säkerligen fick den vind av oss, eller hörde oss, eller kanske både och. Men på det fjärde försöket lyckades jag komma till skott – och älgen föll snart på stället. Vid ett sådant tillfälle är det många känslor som rusar genom kroppen; man är glad för att man lyckats med det man företagit sig och samtidigt känner man en vördnad för djuret som man just har skjutit. Dessutom blir jag alltid otroligt glad över ett bra hundarbete och att den fungerar bra – en känsla som säkert många hundförare känner igen. Vid detta tillfälle fick jag dessutom dela ögonblicket tillsammans med någon, något som lyfte upplevelsen ytterligare. Jägaren som var med nu kände kanske inte samma sak som jag, men vi delade och förenades i glädjen över att allting funkade som det skulle. Och det är just där – i den sinnesstämningen och situationen – som jag tycker att man ofta öppnar upp sig på ett helt annat plan än normalt.

Jag är inte speciellt öppen mot folk jag inte känner. Missförstå mig rätt, jag är inte socialt handikappad och jag kan föra mig, men jag är samtidigt väldigt restriktiv med att bli personlig med personer jag inte känner. Men vid sådana här tillfällen, där man hjälps åt vid den skjutna älgen, med att ta ur, och i stunden där man börjar gå ut ur skogen för att hämta dragaren så att man kan hämta älgen och så vidare – då pratar man mycket, eller jag gör det i alla fall. Jag har märkt att jag då ofta öppnar mig och berättar saker som jag definitivt aldrig hade gjort annars till en person som jag nyss hade träffat.

Det är säkert många läsare som nickar igenkännande och som har varit med om liknande situationer i olika jaktstugor där ute i vårt avlånga land där människor har tussats ihop. Där och då spelar det ingen roll om man är direktör eller gruvarbetare. Det är prestigelöst och på en jämställd nivå, vilket leder till att man vid dessa tillfällen pratar på ett helt annat sätt än normalt.

Varför är det så att jakten bidrar till att man blir mer öppen och muren man har byggt upp omkring sig rasar? Oavsett vad svaret på min fråga är så tycker jag att det är ett fenomen som är en otroligt trevlig dimension av jakten.

JAKT- & HUNDKÅPOR Specialanpassade efter dina behov