Matilda Leijon fiskar Black Marlin

MATILDA LEIJON: DRÖMMEN OM BLACK MARLIN

Matilda Leijon fortsätter sin globala fiskeresa. Den här gången åkte hon till Australien och Queenlands-pärlan Cairns i hopp om att få se – och förhoppningsvis fånga – sitt livs första black marlin.

DRÖMMEN OM BLACK MARLIN

När jag reste till östkustpärlan Cairns i Australien mot slutet av fjolåret stod han där, med sin vita springare med guldiga detaljer. Jag pratar självklart om kapten Ross Finlaysson och Bounty Hunter. Jag hade blivit inbjuden av Mike Tan att få följa med honom till barriärrevet i hopp om att få se min första black marlin – en dröm som skulle besannas.

Solen stod redan högt på himlen när vi bar ner de tunga väskorna mot hamnen i Cairns. Det var tydligt att det skulle bli en varm dag. Luftfuktigheten var påträngande – och solskyddsfaktor 50 var ett måste så nära ekvatorn och det tunna ozonlagret. Det var en alldeles perfekt dag för att sätta kurs mot barriärrevet för att börja vår tredagarscharter.

Kapten Ross Finlaysson och hans besättning är erkänt duktiga – och med cirka 25 års erfarenhet är det inte konstigt att folk åker land och rike runt för att få fiska med honom. Båten körde snart snabbt och mjukt ut mot öppet hav. Vi pratade om våra förväntningar och kollade in vad som skulle bli vårt hem de kommande dagarna. 46 fot långa Bounty Hunter var välutrustad och hade allt vi skulle behöva för att kunna må som kungligheter. Här fanns inte minst all mat vi önskade, självklart med en typisk australiensisk touch.

Som den gottegris jag är så uppskattade jag specialiteten Tim Tam mycket. Jag skulle vilja jämföra Tim Tam med Ballerina, och väldigt gott till kaffet. Samtidigt som vi avnjöt en Tim Tam med smak av karamell så saktade båten ner lite och små wobblers slängdes ut. Det var dags att fiska efter betesfisk; det vill säga i princip vilken liten fisk som helst som finns på en black marlins favoritlista såsom bonito, tonfisk och queenfish, silvrigt färgade fiskar i storlek från 25 cm upp till groteska 80 cm. 80 cm, det är helt absurt att använda en fisk i den storleken som betesfisk. Jag kunde först inte tro att det var sant.

Vi fick några fiskar, som exempelvis yellowfin tuna som vi åt som sashimi dagen efter. Jag fick en barracuda som var betydligt större än den jag fått veckan innan på flugspö (som var min första och dessutom supersöt). Det bästa som hände mig under fisket efter betesfisk var tveklöst den otroligt fina mahi mahi, guldmakrill, dorado eller vad du nu föredrar att kalla den. Kärt barn har många namn och det är nog den fisk som ligger mig allra varmast om hjärtat sedan väldigt unga år. Jag hade inte tänkt på att dessa elektriskt färgade fiskar simmade i vattnet runt Australien och fick en smärre chock när jag stod och vevade hem fisken och såg det blå vattnet skimra i ännu mer blått. Jag vände mig upp mot kaptenen och frågade ifall det var så att vattnen var berikade med denna fantastiska fisk. Jag är inte ett fan av uttrycket att ”skrika som en tjej”, men det var precis vad jag gjorde då. Jag skrek med den mest gälla röst ni någonsin kan tänka er, herregud vad jag skämde ut mig. Lyckan övertog hjärtat och jag landade fisken i båten. Den blev snabbt grön och eftersom kaptenen hade planerat fisk till lunch fick jag bidraga med min fångst.

Dags att börja fiska

Efter cirka 30 minuter med trolling hade vi kommit fram till platsen där det var dags att börja fiska efter de större fiskarna. Det var dags att se om black marlin var på hugget och ville bjuda upp till en show. James, som jag var i Australien med, drog vinstlotten och skulle alltså vara den som fick fajta första fisken. Det gjorde inte mig något, jag har tidigare både varit med och bedrivit detta fiske och fångat några billfish. Jag har tidigare även varit med om fiske efter blue marlin i samband med att jag hade turen att få spendera två månader på Offshore

Hunter när hon låg utanför Ascension Island under hösten 2016. Jag är van vid fiske med flertalet beten och teaser, vilket vi även började med på denna resa.

Travis, som var mate på båten, riggade i ordning snabbt och flög runt som en iller på däck. På bara en kort stund hade han fått ut en stor variation av färger på de olika betena bakom båten. Vi var nu redo för adrenalin och hoppande fiskar. Slutet av november är dessvärre inte prime time vad gäller fiske på barriärrevet och fisket hade varit segt de tidigare dagarna. Förhoppningarna var därför inte alltför stora och vi var inställda på att vi kanske inte skulle få se någon fisk. Det finns ju faktiskt folk som åker på många resor innan de får möjlighet att fajta en fisk så mäktig som en marlin. Dock dröjde det inte länge innan vi hörde Ross skrika att vi hade en elektrisk black bakom båten, en fisk som skimrade i den allra finaste blå, av aggression och bestämdhet att den skulle få äta.

Adrenalinet flödar

Adrenalinet i fisken flödade, vilket smittade av sig på oss på båten. Ett samspel mellan Travis och Ross resulterade tyvärr i att fisken lossnade efter en kort rusning. Krokningen hade troligtvis inte riktigt gått som planerat och fisken fick simma vidare utan någon större kamp. Den eviga väntan tog åter vid och tiden gick. Om sanningen ska fram så är det ganska långtråkigt att sitta och titta på skumpande beten i vattenytan. Jag kom dock snart på ett trick som gjorde det lättare. Om man inbillade sig att man såg en fena som skar vattnet så blev man taggad och redo. Detta var något som jag fick göra många gånger för det tog väldigt lång tid innan vi fick se nästa fisk.

Första dagen gick mot sitt slut och båten styrdes mot grundare lugnare vatten nära revet. Det var i princip bleke och båten rörde sig knappt. Maten förbereddes och vi plockade fram flugspöna och fiskade i blindo i mörkret i hopp om att få någon av de jacks som simmade under i båtens lampor. Vi fick se oss besegrade en stund senare i samband med att vi fick maten

serverad på bordet. Vilken lyx det är att få smaka på den fisk du själv fångat efter en hel dag på havet. Det var den otroligt fina gulfenade tonfisken som blivit kotletter och slängts på grillen, alldeles rosa i mitten och med en fin stekyta. Till tonfisken fick vi en köttbit, en potatisvariant och sallad. Det var en måltid som inte var särskilt svår att smälla i sig och som sedan avslutades med ytterligare en Tim Tam. Att sova på båt är en favorit hos mig. Jag älskar att höra hur båten rör sig och ankaret som sträcks upp.

Nackdelen är att natten är över så fort och att morgonen är så tidig. Jag kände dock inte att jag hade rätt att klaga eftersom vi väcktes av frukost och en fråga om vi ville snorkla över revet innan vi tog oss ut på fisket. Vem skulle tacka nej till att ta ett morgondopp på ett av världens finaste rev för att kika på fiskar? Inte jag i alla fall.

En riktig kloss

Jag var snabbt på med baddräkten och masken och hoppade, ganska så graciöst om jag får säga det själv, i havet. Jag låg och flöt på ytan i lugn och ro och kikade på allt liv som fanns där under ytan under tiden som Travis fridök och plockade upp olika saker från botten och visade mig. Vi fick se rockor, sköldpaddor, en liten revhaj och massa fiskar som jag inte kan namnet på. Vilken start på dagen, vilken energi! Fiskeplanerna för dagen såg lite annorlunda ut jämfört med dagen innan. Den startade på samma sätt med att trolla efter betesfisk som vi hade gjort dagen innan. Samtidigt som våra beten var ute så började Travis fippla runt med massa fiskar från frysen, tandtråd, stora krokar och en gigantisk nål. Jag bad honom visa och förklara för mig vad han gjorde och av vilken anledning. Min nyfikenhet brukar ta över vid sådana här tillfällen och så även denna gång, Jag ville ju själv vara med och förbereda så mycket som det gick för att ta del av fiskelyckan som vi hoppades på. Travis förklarade för mig att just uppe i Cairns och barriärrevet, där vi utgick ifrån, så fiskar man väldigt annorlunda jämfört med marlinfisket

som jag varit med om förut. Här finns nämligen möjligheten att fiska med väldigt stora betesfiskar. Black marlin är, som de flesta vet, en väldigt stor fisk och kan väga över ett halvt ton när den är fullvuxen. Det är alltså en riktig kloss – och något helt annat än vad vi är vana vid i våra svenska vatten. Anledningen till att vi fiskar med större betesfisk efter black marlin kan enkelt jämföras med gäddfiske. Om du åker ut på ett fiskepass och har med dig både jiggar och betesfisk så kommer du kunna och behöva fiska ditt gummibete mycket snabbare jämfört med din betesfisk.

På gummibetet kommer du få ett snabbare hugg. Fisken kommer alltså inte börja smaka på stjärten av jiggen, tycka att det är supergott och vilja fortsätta med sin lilla munsbit utan kommer istället med största sannolikhet spotta ut vad den trodde var en betesfisk så fort den känt smaken av gummi. Men om du istället fiskar en betesfisk och fisken får tag i stjärten kommer den känna smak som den är van vid och förhoppningsvis vilja fortsätta mumsa i sig den tillräckligt länge tills du kan göra mothugg, eller spänna upp linan och sedan kroka den. I detta fall kan du fiska betesfisken mycket saktare och försöka presentera betet på ett verklighetstroget sätt och fisken kommer känna sig trygg med det. Hade du istället fiskat gummibetet som jag skrev om tidigare i samma hastighet som du behöver fiska betesfisken i kommer du inte ta dig lika långt, i och med att det är en märkbar skillnad.

Vana vid stora betesfiskar

För blue marlin kan du behöva ta dig längre sträckor och då finns det inte någon större anledning att fiska annat än gummibläckfiskar, det mest typiska betet du kan föreställa dig till marlinfiske. Det ska ändå bara studsa på ytan, dra till sig uppmärksamhet och fladdra lite. Blacks är vanligtvis vana vid stora betesfiskar runt barriärrevet. De rör sig nära reven så att fiska med stora betesfiskar runt reven där distansen inte var så viktig var precis vad vi gjorde – och som gav oss framgång.

Vid lunchen på dag två var Travis klar med sina förberedelser och vi var redo att sadla om från gummibeten till äkta vara. Det var så himla spännande att få se fisket bedrivas

Rådjursgryta á la Therese Tillman

på två olika sätt, speciellt nu när det var ett helt nytt tillvägagångssätt för mig. Även fast det skrämde mig att se hur en fisk på cirka sju kilo slängdes över bord med en krok i näsan och fastsatt på linan som tillhörde ett av våra spön var det sjukt exalterande. En fisk ska alltså smaka på denna fisk, troligtvis som en munsbit. Den fisken måste vara gigantisk, wow!

Mystik under ytan

När jag satt och spanade ut över havet insåg jag vilken mystik som gömmer sig under ytan. Vi tror oss veta så mycket, men egentligen vet vi inte mycket alls. Jag slutar aldrig att förvånas och undra ifall vi någonsin kommer bli fullärda när det kommer till fisket och våra hav. Precis när jag tänkte dessa tankar slängde sig en, enligt mig, pytteliten barracuda i luften efter att ha bitit av halva betesfisken i ett nafs. Hur gick det där till? Och så fort?

Jag rynkade på ögonbrynen samtidigt som betesfisken byttes och samma sak hände igen, bara några sekunder efter att betet kommit på plats igen. Jag började förstå att nu – nu var det på riktigt...

När vi hade guppat omkring på det stökiga havet i några timmar hände det. Helt utan förvarning hade en fisk krokats på en av våra betesfiskar och rullen började skrika. I ett lugnt kaos togs alla saker som inte längre behövdes in och James satte sig i stolen, fick spöet placerat i bältet – och fajten var igång. Kapten Ross styrde båten och såg till att vi alltid hade den bästa och lättaste vinkeln för att kunna landa fisken så snabbt som möjligt. Linan sprutade ut snabbare än vad James fick in och man såg på vår kära muskelknutte att detta är annat än laxarna han är van att fånga hemma i England.

Han spände benen och vevade på vägen upp, sedan satte han sig tillbaka i stolen igen för att pumpa in fisken. Spände benen och vevade hem den lina han fick och satte sig igen. Denna procedur fortsatte hela vägen tills att vi såg beteslåset och tafsen kunde tas – och med hjälp av handkraft drogs fisken in den sista biten.

Emotionellt ögonblick

Detta är den del som jag var mest exalterad över på förhand. Ryktet säger nämligen att blacks har en tendens att bli galna när de är en tafslängd från båten. Jag var redo med kameran för att försöka fota ifall den skulle gå bananas. Jag som aldrig fotat fiskar på detta sätt tidigare blev förvånad över hur fort allt gick och hur mycket vatten som skvätte överallt (inte minst på linsen). När fisken hade slutat hoppa och vi kunde släppa tillbaka den kunde man se en bit emotionell känsla i James. Hans dröm hade gått i uppfyllelse, hans första billfish var landad. Om vi hade kommit i kontakt med ännu en fisk hade det varit min tur att få fajta, men det blev aldrig så. Jag fick aldrig chansen. Med handen på hjärtat var jag ändå så himla nöjd med resan när vi kom tillbaka till hamnen i Cairns.

Vilken upplevelse det var, och även jag fick se min första black. Hit vill jag åka tillbaka.

KLÄDER FÖR VILDSVINSJÄGAREN

HÄRKILA WILDBOAR PRO

Ett nytt ställ för vildsvinsjägaren med skydd insytt i byxorna. Tillverkat i Gore-Tex vilket gör det 100 % vind och vattentätt. Yttertyget är samma som i vår Pro Hunter serie vilket är extremt slitstarkt. Byxorna har skydd i VerriSteel™ hela vägen upp fram och upp till knä bak. Wildboar Pro byxan är testad av tyska testinstitutet KWF (Styrelse för skogsarbete och skogsteknik) och DPLF (Tyska test- och certifieringsorgan för jordbruks- och skogsbruksteknik). De skyddade områdena i Wildboar Pro-byxorna är fullt skydd fram, inre lår och från knän och ner till kängorna bak. I Wildboar Pro-serien finns det finns även en jacka i Gore-Tex, en vändbar fleecejacka tillverkad i Gore-Windstopper, en praktisk hundförarväst. Utöver det finns det en tunn och stretchande underställströja i funktionsmaterial, ett par tunna handskar i Gore-Windstopper, keps, bälte och hängslen.