JAKT PÅ MYSKOXE

JAKT PÅ MYSKOXE NORR OM POLCIRKELN:

”GÖR DET MEDANS DU KAN”

Jaktturism bidrar med miljoner till lokalsamhällen runt om i världen, men i delar av Grönland verkar inte den insikten ha slagit igenom, varken hos myndigheter eller bland yrkesjägarna.

MEDANS DU KAN”

Det kunde som sagt varit kallare, men de 24 minusgraderna som den här ”vårdagen” bjuder på känns kalla nog. Vi är mer än 80 kilometer från närmaste civilisation och omkring 40 kilometer från vår varma jaktstuga som ligger belägen vid en islagd fjord. Framför oss har en ren rest sig upp. Kanske är det första gången som den ser människor. Den verkar nämligen hellugn varifrån den nyfiket står och studerar oss.

Lite senare reser sig plötsligt en myskoxe bakom renen, den står i siluett mot en gråaktig himmel cirka 50 meter längre bort. Tundraoxen har inte sett oss – och tidigare observationer har gett oss upp vetskapen om att den förmodligen inte är ensam. Jaktens avslutande pürsch kan börja.

En succéhistoria

Det är tre skyttar i vår grupp, och det finns fem tjurar i flocken. Alla är fina troféer och bestämmer de sig för att fälla varsin så finns alltså den möjligheten. Vi har släpkapacitet till att få hem djuren på en vända. Att skjuta tre djur från samma flock gör dessutom att vi undviker att störa andra djur senare i jakten. Jakob står längst till höger som första skytt, till vänster om honom står Anthony och längst bort är Michael. När Jakob och Anthony har avfyrat sina skott kan Michael ta chansen om resterande djur är inom skotthåll.

Den lösa frosten framför ljuddämparens mynning slår upp som ett vitt moln när Jakob kramar av avtryckaren. Den robusta 9,3x62-kulan träffar mitt i bogen på myskoxen som inte tar ett endaste steg till innan den faller. Anthony sätter en kula i kaliber 30.06 i bogen på nästa oxe, som precis som Jakobs faller efter endast några sekunder. Michael måste avfyra två skott på det tredje djuret. Med två perfekta skott rör sig myskoxen cirka 30 meter innan även den faller i den lätta frostsnön. Det är få förunnat att få fälla en myskoxe någon gång i livet och att göra det – som de tre vännerna gjorde det – på en vacker dag långt inne i vildmarken är helt enkelt unikt, och avundsvärt.

Det har inte alltid varit möjligt att fälla myskoxar i den här delen av Grönland. På grund av inlandsisens utbredning har de aldrig haft

möjlighet att breda ut sig naturligt från den råa nord- och östgrönländska vildmarken till den mer väderstabila i sydvästra delen. För att ge jägarna i den delen av Grönland bättre fångstmöjligheter flyttade framsynta människor därför i början av 1960-talet myskoxar från Östgrönland till den sydvästra delen. Områdets, i alla fall för den arktiska oxen, fördelaktiga klimat och goda källor till föda bidrog till att djuren kunde etablera sig snabbt och fick ett bestånd med stabil tillväxt. Sedan myndigheterna öppnade för jakt på myskoxar vid Söndre Strömfjord i slutet av det senaste årtusendet har beståndet inte enbart varit till glädje för de lokala yrkesjägarna och grönländska fritidsjägare, även tillresande jaktturister och troféjaktsarrangörer har kunnat njuta av det starka beståndet. Utan förflyttningen av myskoxar för mer än femtio år tillbaka hade en sådan här lyckad dag antagligen inte varit möjlig.

De följande dagarna jagar vi polarräv nära stugan och polarhare och ripa i fjällen runt om. Även isfiske är möjligt och trots att de cirka 50 stycken fjordtorskarna som vi fångar inte är särskilt lämpade som människoföda så har fisket fortfarande betydelse. Fångsten ska nämligen användas till outfittern Erik Lomholt Beks fjorton slädhundar som befinner sig i utkanten av byn Söndre Strömfjord.

Utöver isfisket är det på den här tiden av året möjligt att jaga fem olika viltarter, de fyra tidigare nämnda samt ren. Dock är det ingen jägare i gruppen som är intresserade av att fälla ren eftersom det i slutet av mars endast är de unga bockarna som bär horn. Varje morgon och kväll ser vi flera polarrävar i vit/svarta variationer på foderplatsen ungefär 80 meter från stugan och av dem fäller vi tre stycken, alla tre är vita. Varje dag äter vi viltkött till middag, oftast myskoxe, men även ripa och polarhare hittar en väg till att hamna på menyn.

Ojämn avskjutning

På det stora hela har den här jakten varit fantastisk, men efter att jag i mer än ett årtionde har följt jakten på myskoxe här på nära håll så lämnar jag jaktområdet med lite oro i ryggsäcken. Det är verkligen ett jaktparadis, men för bara 10 år sedan kunde man se familjegrupper av myskoxar i flock runt fjällområdet helt intill byn medan vi på den här turen inte såg ett enda hondjur – och då har vi ändå färdats sammanlagt mer än 200 kilometer genom vildmarken på snöskoter.

Orsaken till det är den yrkesmässiga köttjakten på myskoxar som äger rum före troféjakten, som startar i mars. Den jakten genomförs från snöskoter, eller ATV, och där skjuts flera hundra djur under jaktens gång. Som tur var införde myndigheterna, enligt outfittern, nya regler inför

Jakob med sin ståtliga myskoxe, en stor oxe, som förmodligen borde haft möjlighet att erövra en flock kor, men antagligen på grund av skev avskjutning under köttjakten verkar det inte vara en verklig möjlighet i de kustnära delarna av sydvästra Grönlands vildmark.

säsongen 2019 gällande vilka djur som får fällas eller inte under yrkesmässig jakt, detta med syftet att en hel familjeflock inte skulle kunna elimineras och att fredning av äldre trofétjurar skulle ske. Men något tyder på att reglerna inte har följts. Som sagt såg vi inte något hondjur under jakten – och vi var tvungna att åka långt ut i vildmarken för att hitta oxe. Ryktet säger att även de äldre tjurarna blev skjutna då ullen som utvinns har högt värde.

Den antagligen ojämna avskjutningen betyder att yrkesjägarna för varje år måste köra längre och längre in i vildmarken under köttjakten. Det betyder också att bestånden i kustnära sammanhang, där det är tillgängligt för troféjaktoutfitters under sommar- och höstjakten, håller en relativt liten population av djur. Myskoxen är dock inte utrotningshotad i sydvästra Grönland. Där finns det flera tusen djur längre in i vildmarken, men avskjutningen tyckas varken vara förnuftig eller hållbar.

Efterrationalisering

Om myskoxarna på sikt blir utrotningshotade i området, eller ifall de långa avstånden till djuren vid någon tidpunkt gör den yrkesmässiga jakten olönsam är svårt att säga, men som tur var blev den här jakten lyckad. Outfitters ska nog få det att fungera även de kommande åren, men en sak är säker: Om inte myndigheterna gör en insats för att få kontroll över avvecklingen av den yrkesmässiga myskoxejakten så kommer upplevelsen av en troféjakt på Grönland bli sämre och sämre, och/eller dyrare och dyrare, under de kommande åren.

Jaktturismens miljonbidrag verkar dock inte påverka varken politiker eller den del av lokalbefolkningen som tjänar bra på köttjakten. Ovanstående tankar om myskoxjaktens framtid i sydvästra Grönland kom till mig först efter jaktturen och var således inte en del av mina tankar då vi efter många kilometers färd över fjordar begravda under is når fram till hundgårdarna. Här matar vi de frusna fjordtorskarna till Eriks slädhundar som på ett finurligt sätt tar oss tillbaka till en tid där fångstkulturen var i balans med naturen. I dag står slädhundarna bara i hundgården av den enkla förklaringen att troféjägare då och då efterfrågar hundarna som ett romantiskt inslag i troféjakten. Den ”traditionella” köttjakten blev för flera år sedan lagd på hyllan när maskineriets hästkrafter tog över – verkligheten är inte alltid lätt att undgå!